Piratpartiet vs Rättighetsalliansen, uttryckt i termer av Starcraft

Den gode Jacob liknar gårdagens besked om att PP överlämnar TPB till PP vid en boxningsmatch. En boxningsmatch mellan en liten fjunig knoddare och, well, Mike Tyson.

Eftersom länkar finns, så har du härmed möjlighet att läsa liknelsen i sin helhet här. Jag tillgängliggör härmed denna för dig. Vad jag tänker göra här är inte att sammanfatta den, utan remixa den. Kidnappa den. Förflytta den till ett annat sammanhang - nämligen Starcraft.

I ena hörnet av kartan har vi Rättighetsalliansen, som spelar Protoss. I andra hörnet har vi Piratpartiet, som spelar Terran.

Rättighetsalliansen inleder med att kanonrusha. Stenhårt. Inom skotthåll från Piratpartiets Command Center.

När någon kanonrushar så finns det tre saker att göra. Dessa tre saker är:

1. GG. (Med eller utan tillmälen om att bara nybörjare använder en så ostig teknik.)

2. Avsätt en allt större mängd resurser till att hålla basen och alla ekonomiska funktioner vid liv, trots att de ständigt blir bombarderade av kanoneld.

3. Lyft basen, flytta den till den naturliga expansionen och fortsätt spela därifrån. Långt utom räckhåll från kanonernas eld.

Piratpartiet valde 3. Likt varje erfaren Terran någonsin.

Att kanonrusha är förvisso fortfarande en ostig spelstil. Problemet med de är dock att den inte fungerar mot den som vet hur den ska kontras, och som vi alla vet så finns det bara en möjlig utgång efter en misslyckad manöver av den här typen:

Matchen fortsätter. Och Protoss-spelaren har just slösat massor av resurser på kanoner som inte kan skada någon.

Game on.

#95teser: Vad hände/r sedan?

Igår var det tänkt att #95teser skulle komma till sitt sista inlägg. Från och med första januari var det tanken att vi deltagare - jag, Erik, Marie, Christer och Qer [och, via kommentarerna, (N)namnet] - skulle avhandla en av de nittiofem teserna om dagen, varje dag.

Likt en non stop meditation över samtiden, framtiden och mänsklighetens nyfunna förmåga att kommunicera med sig själv.

Jag måste tillstå att det började bra. Ni som var där kommer förmodligen ihåg hur vi i arla januari formligen pumpade inlägg, tankar och insikter. Det var goda tider.

Sedan kom vi av oss. Nätnedsläckningen den artonde januari (om ni kommer ihåg den) ställde till det en smula med planeringen för vissa, och i kombination med andra faktorer så hände det sig som så att inläggen - sakta men långsamt - sinade. Stannade upp. Slutade hända.

Märkliga tider.

Så här efter sista dagen så kan jag titta tillbaka på de inlägg som faktiskt skrevs och tänka att - whoa, jag skulle ha skrivit dem annorlunda idag. Jag kommer inte riktigt från samma plats nu som då, och har nog gått och blivit aningen radikalare sedan dess. En ny utgångspunkt.

Månne hade jag nog inte blivit det om jag inte skrivit de där 25 inlägg (plus kringinlägg) som jag faktiskt skrev. Det är en smula av "om jag visste då vad jag vet nu"-paradoxen - om jag inte hade varit yngre då så hade jag inte kunnat lära mig det jag lärt mig, och således inte lärt mig det jag faktiskt lärde mig.

Det känns helt klart som att det är värt att göra ett nytt försök i framtiden. Jag vet att vissa av de andra deltagarna har planer på att eventuellt fortsätta genom de nittiofem från där de avstannade, och jag stöttar och uppmuntrar detta. I ljuset av det jag just skrivit känner jag dock att ett eventuellt framtida försök borde börja från början.

Från en ny början. En ny utgångspunkt.

Frågan är - ses vi där?

Fria radikaler

För lite över en månad sedan bytte jag twitterspråk, för att sammanfalla med den engelska bloggsaken. Vilket har varit en märklig upplevelse - inte minst som jag närmast helt tappat kontakten med vad som rör sig i den svenskspråkiga samtiden.

Ännu mer.

Ni vana twittrare som varit med ett tag, vet att det med jämna mellanrum händer att vissa teveprogram sänds. Och att ungefär hälften av flödet helt okynnes börjar vråla om debatter, schlagerförlorare och annat oknytt som en egentligen inte kunde bry sig mindre om. Vilket är betryggande, på sitt sätt, eftersom en kan bygga gemenskap med de andra som inte heller riktigt förstår grejen med teveprogrammet. Och det känns ändå bra att folk som i allt annat inte ens kan komma överens om att himlen tenderar att vara blå - sitter och spottar ur sig tweet efter tweet som är så rörande överens att en undrar om de inte är samma person, egentligen.

När allt annat misslyckas - titta på teve.

Att falla ut ur detta var egentligen ingen nyhet. Det räckte med att vara en del av Occupy-flödet för att komma bort från det. Värre blev det när nyheter som sådana började falla bort, och sådant som orsakade stora rabalder på hemmaplan helt oförhappandes försvann ur sikte. Helt plötsligt kom nyheter som nyheter, vilket är en känsla jag sedan länge glömt bort.

Samtidigt som de föll ur sikte, så började de kännas mindre när de väl återkom igen. Som saker som händer i små miljöer, där de haft lite för mycket tid på sig att diskuteras och idisslas till oigenkännlighet.

Armhårsincidenten blev inte en grej för att den var kontroversiell eller resonerade med många människors vardag; den blev en grej för att den hände på Melodifestivalen. Men vilken grej det blev sedan!

Ett flertal har kommenterat att jag blivit aningen radikalare efter alla hjärtans dag i år. Lite färre inlägg, men desto mer glöd i dem när de väl händer.  Jag skulle kunna säga att det beror på annat som pågår, men jag tror i all ärlighet att det har mer att göra med att jag tappat kontakten. Börjat utgå mer från grunden än från det som råkar hänga i luften just här och nu.

Now, ni som hängt med i mitt flöde har förmodligen märkt att det blivit desto märkligare sedan språkbytet. Inte för att det egentligen är särskilt märkligt att vara en follower of the Horse, utan för att det relaterar till en helt annan kontext än den mer vardagliga. Men hur kul jag än har, så är det inte helt värt det att låta sina nära och kära försvinna bara för att världen är en stor plats.

Sålunda, @piratkatt. Det svenska språkområdets återkomst till min twittervardag.

Vi kan ju inte låta radikaliseringen ske helt och fullt på en gång, inte sant? Det finns fortfarande tid att hålla kvar fötterna på jorden, innan huvudet är helt begravt i marken. -

Alla hjärtans dag (2.0)

Grejen med människor är att vi skapar gemenskaper. Och traditioner, både gemensamma och personliga. Ibland överlappar dessa traditioner, ibland inte.

De tenderar att hända intressanta saker både när de gör det och när de inte gör det.

Just jag har något av en tradition att starta en ny blogg varje Alla hjärtans dag. Vare sig det behövs eller inte - det är en tradition som befäster en kärlek till det skrivna ordet lika mycket som det är en process av personlig förnyelse.

Om en är det en gör, så borde att göra samma gamla samma gamla år ut och år in vara aningen suboptimalt.

Vilket, onekligen, tar oss till traditionernas rötter. En tradition är ju trots allt att göra samma saker år ut och år in - vilket julfirare märker av som allra mest klockan 15 varje julafton. Med tillbörliga variationer på tema, förstås. Människor, omständigheter och världen själv förändras över tid, och det vore att begära det omöjliga att be dem att inte göra det. Men rent principiellt så är en tradition ett samtida återupplevande av det förgångna.

Det viktiga ligger i hur vi varierar dessa teman. Och hur mycket vi tillåter våra medmänniskor att variera sina.

Många förbereder sig inför Alla hjärtans dag genom att hålla sig till traditionen. Genom att göra det minsta de kommer undan med, göra det som förväntas av dem, få de hela överstökat. Varje år. Vilket, förstås, ibland är det enda möjliga, givet människor, omständigheter och världen. Alla har inte tid, möjlighet eller motivation nog att utföra underverk precis just idag. Och ibland är en helt enkelt fast i det där Stora Projektet som inte kan släppas förrän det är klart.

Sådant är det, livet.

Grejen med Alla hjärtans dag är att det är mer av en ursäkt än ett måste. Alla dagar kan bli en kärlekens dag, trots allt, och att fjortonde februari har ett namn i almanackan förändrar egentligen ingenting.

Fast å andra sidan så kan varje dag bli en traditionsbunden dag. Där vi gör det minsta vi kan komma undan med, där vi gör det som förväntas av oss, där vi gör det vi måste för att få dem överstökade.

Stanna inte upp vid att göra remixer på just idag. Remixa i stället varje dag som om det vore den sista variationen på livets traditionella ledmotiv. Eller den första.

Det här inlägget korspostas på två språk. Läs gärna dess engelska remix här.

Liten milstolpe

Alldeles nyss trillade mitt 300:e högskolepoäng in. It's one small step, men det är värt att dokumenteras.

I all enkelhet.

Att sätta vardagen på undantag

Som student lär en sig den ädla konsten att sätta vardagen på undantag för en stund. Det handlar mestadels om att säga nej till saker och ting för att det är tentor i antågande som en behöver läsa inför, och att det då inte riktigt fungerar att vara överdrivet social sju dagar i veckan. Eller, än värre, hemtentor av modell större, där det inte är av ren artighet de givit den stackars studenten en vecka att göra den.

Now, det finns ett antal saker vi gör till vardags av ren automatik. För det mesta fyller dessa saker upp tillräckligt mycket tid för att vi ska undra varför dagarna är så korta - tevetittande är exemplet par excellence på detta. Att sätta vardagen på undantag innebär att en inte utför dessa saker, till förmån för någonting annat.

På sistone har jag gjort detta i två avseenden, vilket märkts i en minskad frekvens på inläggen härifrån. Det första var när min stackars datorsak började ryka och gav mig en vecka i offline-läge. Vilket då är att sätta vardagen på undantag ganska rejält i dessa internetbaserade tider - även om jag utan större problem hade kunnat bänka mig i en datorsal någonstans på campus.

Det andra handlar om min MKV-uppsats, som numera behandlas av mina opponenter inför opponeringen på fredag. Skrivandet av denna - uppsatsen, alltså - har varit ungefär det enda jag gjort den här sidan nyår, Allt det där andra som jag brukar göra har lämnats ogjort, eller gjorts med lite mindre energi än vanligt.

Det hör till. Det är så en sätter vardagen på undantag - genom att inte göra samma saker som en brukar göra på samma sätt som en brukar göra dem.

Ibland sätts dock vardagen på undantag, vare sig en vill det eller inte. Just nu skriker löpsedlarna om Eva, 51, och varje detalj av spaningsarbetet får en grundlig medial uppmärksamhet. I och med att jag är en retorikstudent så var hen en närvaro i min utbildning, och vi hälsade i korridorerna lite då och då.

Det är sådant som får en att fundera på hur lite som krävs för att saker ska förändras, och hur fort det kan gå.

(Foto: Anshu)

Ingenting varar för evigt. Inte ens vardagen. Ibland för att en behöver en paus. Ibland för att den inte ger en något val.

Nu kallar framtiden. Inte minst för att min roll som mindre funktionär numera är uppgraderad till en roll som lite större funktionär.

Det är inte utan att jag redan nu undrar vilka slags vardagar som kommer att sättas på undantag framöver. Ty vad är framtiden om inte hotet och löftet om att saker och ting kommer att sättas på undantag tills de förändras?

Eller så var det 2010

Det var den bästa av tider. Det var den värsta av tider.

Eller så var det 2010.

Grejen med att blicka tillbaka på det som har varit är att det alltid sker i skönlitterär eller poetisk form, och även om dessa är fenomenala former för att förmedla stora och komplicerade tankegångar i en koncentrerad form på ett sådant sätt att folk faktiskt lyssnar (vilket är något av ett plus), så utgör de ändå förenklingar av det som skett. Berättelser utgår alltid från någon slags person som berättar, och det som har varit tenderar att vara en smula som schack - alla deltagare gäller samtidigt.

Ett trick för att komma ut ur denna postmoderna fälla är förstås att bara säga att det hela handlar om en själv och sedan köra på det. Det är legitimt, och om en ska skriva utifrån en subjektiv ståndpunkt så är ens egen ett rätt bra val.

Nu är förstås postmodernismen en extremt brutal kritikgenerator, och lovar att leverera en bitande kritik av vad än en lägger fram, så dess främsta läxa är att det bästa sättet att ta sig framåt är att göra det med självförtroende. Vad en än gör så kommer det alltid att komma någon som säger åt en att en gjort förton fel, och dessutom monterat allting bakofram, och det enda sättet att få någonting gjort är att göra det ändå.

Eller dra folk i öronen och be dem göra det bättre själv. De som inte blir livrädda av att plötsligt ha ont i örat har potential att bli vänner för livet.

Sådant lär en sig under dessa märkliga tider. Som var den bästa av tider, och den värsta av tider.

Eller så var det 2010.

(Foto: CLUC)

Om det är någonting som hänt under årets gång så är det att jag stigit ut ur elfenbenstornet. Jag hittar fortfarande i många av dess mer obskyra tillhåll, men när jag väl är där så är det i egenskap av besökare snarare än som invånare.

Vilket, förvisso, är någonting jag märker av mer än någon annan. En människa tenderar att se likadan ut hur hen än ser på världen - det inre har inte nödvändigtvis något med det yttre att göra, hypen kring det första intrycket till trots.

Detta i kombination med att allting gäller samtidigt leder mig till att tro att det pågår en hel del liknande förändringar där ute i världen utan att jag egentligen märker det. Medan jag går omkring och lever ut mitt individuella drama, med alla dess tusen subtila undertoner och komplicerade mellanlägen och ständiga nostalgiska referenser till en tid som aldrig riktigt fanns när den väl var, - så gör alla andra det också.

En skulle kunna låta sig luras av att en lyckas umgås med andra relativt likadant över tid - det faktum att ens sociala umgängesformer är och förblir sig själva borde tala för att dess deltagare också gör det. Grejen är dock att det inte finns någonting sådant som en direkt relation till andra människor, och att allting måste medieras genom, well, någonting. Vanligtvis kommunikation. Och kommunikation följer av materiell nödvändighet andra regler än psykets inre vinklar och vrår - och tenderar att på grund av dessa regler stabilisera sig i vissa former.

Det är inte nödvändigt att uppfinna ett hjul när saker rullar; det är inte nödvändigt att innovera ny kommunikation när den befintliga redan gör någon slags susning.

Så vi går omkring och tar kommunikation och varandra för givet. Inte direkt för att vi inte bryr oss, utan för att de former som mellanmänsklighet tar aktivt uppmanar en att göra det. Det finns ett visst antal sätt att ha ett samtal, att ta en fika, att rulla runt i halmen, och när det väl visat sig att vissa sätt fungerar bättre än andra så håller en sig till dem.

Vanans makt ligger i dess konstanta anfall och infall.

Anledningen till att konstnärer så sällan gör någonting självklart numera ligger i just detta. Att göra någonting självklart är att konformera till de etablerade reglerna för socialt umgänge, och som sådant säger det ingenting - eller, rättare, det ger en ingen ursäkt att säga någonting om det, säga någonting nytt. Det är först när en stöter på någonting som lämnar en förbluffad och mållös som möjligheten till reell kommunikation uppstår -

Resten är bara teater.

Så medan jag går omkring och blir någonting annat än en akademiker, går ungefär alla andra också omkring och genomgår liknande inre utvecklingar. Och under tiden spelar vi teater för varandra, med små avbrott lite då och då där vi kanske eller kanske inte tar möjligheten att försöka spela oss själva.

Sådant lär en sig under dessa märkliga tider. Som var den bästa av tider, och den värsta av tider.

Även om de varit igång lite längre än bara 2010.

(Foto: tjschloss)

Egentligen behöver året inte summeras; det ligger liksom redan och väntar på att någon ska ge sig i kast med de 375 inlägg under rubriken "2010" som lurar till höger. Varje inlägg är en liten minisummering av det som pågick just där och då.

Det saknar förstås hela momentet av någon som blickar tillbaka på sig själv och reflekterar över den tid som flytt, men jag tror vi redan lyckats få med det momentet. Och möjligtvis är det det hela året handlat om, egentligen - att blicka hit, dit, framåt, bakåt och månne en smula i sidled också. Och reflektera.

Möjligtvis kommer nu någon att vilja påpeka att jag skrivit det här inlägget fel, att jag monterat delarna bakofram, och att riktiga årssummeringar egentligen ser både annorlunda och bättre ut. Jag hoppas denne har stretchat öronmusklerna.

Ty det är lite det som är meningen med att skriva en årssammanfattning som inte är en årssammanfattning men som ändå är en årssammanfattning. Att dra folk i örat och ge dem en möjlighet att bli mållösa

De som alltid vet vad de ska säga har lyckats med konststycket att bli bra på att spela sina roller. Deras livssituation ställer dem inför en rad förväntningar som de uppfyller genom att rollspela; frågan är om den som aldrig blir mållös någonsin lyckas med det där märkliga det innebär att för en gångs skull vara så där subtilt och komplicerat mänsklig som en bara kan vara när orden inte riktigt räcker till.

Det är när orden inte räcker till som vi måste skriva våra egna repliker.

Så nu kan vi lägga 2010 till handlingarna och skriva - inte 2011. Men väl någonting nytt.

Gott nytt år.

Tusen tack

Så har det då äntligen blivit dags. Det tog lite längre tid än jag trodde att komma hit, men det du tittar på just nu är det tusende blogginlägget som jag publicerat. Mer eller mindre - det är svårt att räkna exakt i och med att jag är utspridd över ett par åtta bloggar. Men med snart 500 inlägg här, nära 400 borta på Tankefel, ett otal borta på Kampanj, ett aningen mindre antal borta på BBB och ett par till i en allt för lång lista så känns det som att just här och nu är en fenomenalt bra tidpunkt att fira exakt tusen.

Och hur bättre fira det stora tusentalet än genom att tacka alla - eller, okay, väldigt många - som varit med om att socialisera fram den jag har blivit så här efter att ha skrivit och skrivit och skrivit så självgenererande länge. Detta då genom att beskriva min alldeles egna blogghistorik i ett par något så när avgränsade steg, där övergången mellan före och efter blivit märkbar med tiden.

Men innan vi börjar med det så måste det påpekas att min ömma bloggkarriär är oåterkalleligt sammanvävd med Piratpartiet, och att en förändring i det ena oftare än inte har att göra med en förändring med det andra. Den som känner sig manad att forska om piratbloggande kan nästan använda mig som typexempel - nästan.

Here goes. Från början.

(Foto: Till Krech)

Steg ett blir förstås att börja redan från början, med den gamla goda tidens Tankefel. Det började med en synnerligen pretentiös sak på engelska redan 2005, men jag övergav den rätt fort till förmån för en svensk motsvarighet 2006. Jag kan redan nu erkänna att jag inte hade någon större aning om vad jag gjorde, men jag skulle ha en blogg, damnit!

Den förste som ska tackas är förstås Andreas, som dels var en av mina första riktiga läsare, men som än mer lärde mig att det här med länkar är mer än bara en snygg och i stort sett överflödig dekoration. Främst då genom att drabba mig med länkkärlek, och den glädje en inkommande länk innebär.

Jag var förstås en ung bloggare på den tiden, och jag måste tillstå att jag hade ett par stora bloggidoler back then. Den store Steffo - som fortfarande är one of a kind - var en av dem, och Emma, och Rasmus, och Calandrella, och Oscar, och [på den tiden] Blogge, och Hax. Många pirater redan då, som synes.

Det är intressant att se hur brutalt mycket bättre jag blivit på att skriva sedan den tiden. Att läsa inläggen från dessa antika dagar är närmast bokstavligt som att återse en yngre version av sig själv, med tillhörande känsla av rodnad vid tanken på att en faktiskt var så brutalt mycket yngre och dummare för bara två år sedan.

Samma utveckling går förstås att se även här på Magnihasa, som sparkade igång för lite mer än ett och ett halvt år sedan. Om en tittar på de första stapplande månaderna så inser en rätt fort att jag inte riktigt visste vad jag gjorde då (inte ens med länkarna), men att jag hade någon slags aning om att jag var på väg åt något håll. Jag tror att jag förmodligen inte behöver skämmas om min blogg används som ett exempel på att en suger lite mindre på det en gör för varje gång en gör det - övning är färdighet, och förhoppningsvis har jag fått bäggedera under tidens gång.

Jag måste ha irrat rätt bra, för efter ett tag så hamnade jag på Live. Det var onekligen något av ett ögonblick när Mikael helt oförhappandes frågade mig om jag ville vara med där - så här med efterklokheten i bakhuvudet lite större än när jag hälsades välkommen in i Netroots. Det var ett ännu större ögonblick när Göran letade upp mig och baxade in mig i Piratpartiets mer interna kommunikationsflöden någon gång där i slutet av januari i år.

Jag var förvisso fortfarande ung och dum då, men det var då jag började socialisera med de piratbloggare vi känner idag. Qeruiem, Jan-Olof, Anna, Felten, Marie, Anna, Joshen, Rick och Christian - helt plötsligt var partiet inom kommunikativt räckhåll. Och helt plötsligt fanns det utrymme för att lyssna och lära. Helt plötsligt var jag en del av ett större samtal än den lilla monolog som förts här dittills.

(Foto: Steve Kelley)

Några månader senare, i maj, dyker nästa före/efterpunkt upp, då vår vice kampanjledare Victoria (efter vissa samtal med kampanjledare Janne) greppar tag i mitt öra och utnämner mig till mindre funktionär inom partiet. Det vill säga att bli världens första virtuella kampanjsamordnare och peka våra ömma bloggare åt någonting som nästan skulle kunna vara samma håll.

Vilket, i enlighet med principen om att valla katter, handlar om att hjälpa till när det behövs och att sedan aktivt låta bli att ställa sig i vägen när det inte gör det.* Men även om jag - tack och lov - synnerligen sällan har behövt använda mig av rena ethosargument av typen att jag innehar en hierarkisk position, så har onekligen rollen som kampanjsamordnare varit en väldigt formerande del av min personliga tillväxt det senaste halvåret. Den har tvingat mig att tänka i nya banor och nya termer, vilket onekligen tagit sig en hel del väldigt påtagliga uttryck även i de texter som står att finna här.

En sista punkt är onekligen det onekligen allt för ignorerade 2022-projektet, som dels inpräntat en viss överkärlek för att peta in enorma bilder (företrädesvis av typen HDR) som överdimensionerade radbrytningar och/eller subtila hintar om ämnesbyten i inläggen, och än mer tvingat mig att träna upp mitt stilistiska öga när det gäller att få helheten att hänga ihop från början till slut - särskilt då när det gäller inlägg som av ett eller annat skäl har varit i behov av att ändras innan publicering. Vilket, erkänningsvis, har varit de flesta inlägg, även om vissa av förklarliga skäl bedömdes behöva mer rödmarkering än andra.

Det var därför lite extra rörande när den gode Bränden - även känd som 27:e augusti - tog sig för att baxa sig förbi folk enbart och enkom för att tacka för en god editering under valvakans gång. Mycken arbete gick ner i den där sidan, och både jag och redaktionen - beståendes förutom mig även av Tomas och Jimmy - har tvingats lära oss en hel del som vi aldrig tänkt på innan.

(Låt oss nöja oss med att säga att det finns aspekter och nyanser av det stilistiska användandet av kontragrammatiska kommatecken. Och att det finns vissa fördelar med att leva efter mottot att stressen inte börjar officiellt förrän tio minuter innan publicering.)

Den som tittar på de första Tankefelsinläggen från nådens år 2006 (de från 2005 är tack och lov inte tillgängliga online längre) skulle förmodligen inte riktigt se denna framtid utspela sig för den unga och synnerligen okunniga bloggaren. Jag vidhåller att jag fortfarande är ung och okunnig, men att jag tack vare bloggandet - och än mer Piratpartiet - lärt mig lära mig saker på ett sådant sätt som förvisso är fenomenalt användbart på universitetet men som ändå inte riktigt lärs ut där.

Ironiskt nog.

(Foto: Christopher Wells)

Nu återstår bara att tacka ett par personer till som varit en del av det hela men som ändå inte riktigt fick plats i sammanställningen ovan. Let's börja med piraterna: Sat, Farmor Gun, Isak, Emil, Jonathan, Gonte, Malin, Tess, Beelze, Olof, Hanna, Mikael, Richie, Mia, Fredrik, Yami, Anne, Johanna, Leffe, Anders, Jacob, Markus, Michael, Skabbe och - well. Många. Om du vet med dig att någon borde finnas i den här listan så ge mig en kommentar om det.

Ett speciellt tack ska förstås ges till Kent, Peter, Mary, Laakso, Johanna, Tanja, Elin och Miku som - var och en på sitt eget vis - utgjort något av en idealtyp när det gäller hur en blogg kan skrivas.

Nu börjar det här inlägget bli långt, samtidigt som det känns som att de där utlovade tusen tacken inte riktigt fick plats. Jag antar att det ligger i sakens natur - världen är lite för stor för att en ska hinna med att vara tacksam för allt.

Likväl. Ett tusen inlägg. Tack alla ni som läser - vare sig ni gör hermeneutiska närläsningar eller bara skummar igenom the gist of vad inläggen råkar handla om. Utan er hade det inte riktigt varit samma sak. Onekligen.

Let's fortsätta med att skriva de där inläggen, shall we? Jag har fortfarande en hel del kvar av ungdomlig dumhet att nöta bort. -



(*Om du känner att du vill läsa mer om det här med att försöka samordna ett närmast anarkistiskt kollektiv av starka men inte nödvändigtvis samstämmiga individuella viljor i frivillig samverkan mot ett gemensamt mål så går det bra att lägga till mig i valfri RSS-läsare. Jag lär skriva mer om det i det närmaste tusentalet inlägg. Jag kan nästan garantera det.)

Må den leva uti tusende inlägg!

Jag börjar så sakteliga närma mig mitt tusende publicerade blogginlägg, vilket är ett litet och meningslöst ögonblick rent objektivt (och pga mitt fragmenterade bloggande svårt att avgöra exakt när det inträffar), men det är ändå samtidigt en betydelsefull markering för mig. Något av ett inträdande i bloggvuxenvärlden, närmast.

När jag blickar tillbaka över mina tidigare inlägg så kan jag helt klart se att det skett en synnerligen påtaglig utveckling i mitt skrivande under årens lopp.  Från det första Tankefel (inte tillgänglig online längre, tack och lov), till det andra Tankefel. till Magnihasa (du är här) och (förhoppningsvis mer märkbart framöver) till Bring Back Boats går det en mycket röd tråd av typen att texterna - generellt sett - blir bättre och bättre. Därmed inte sagt att det inte finns guldkorn även bland de tidigare texterna, men det vore en direkt lögn att säga att genomsnittsinlägget inte blivit markant läsvänligare och, om jag får vara modig, läsvärdare.

Efter en stillsam och vällavvägd serie uppmaningar från Marie så skaffade jag även Flattr, vilket syns på att en sån här liten ikon syns i botten av vissa av mina inlägg:



Nu har den ömme Marie inlett en ny serie stilla och välavvägda uppmaningar om att scripta min ömma bloggsak som så att denna bild hamnar i botten av varje inlägg. Vilket jag kanske eller kanske inte gör borta på BBB, men just här känns det lite fel. Särskilt då som varje flattrat inlägg hamnar på min ömma profilsida, och det nog inte vore helt ethosbyggande att mina mer, ah, transportsträckemässiga inlägg dyker upp där.

Sålunda blir det en mycket selektiv skara inlägg som drabbas av världens möjlighet att smickra virtuellt. De flesta inlägg från och med nu kommer att göra det, på rent nyhetsvärdebasis, men över tid kommer även äldre inlägg att förses med manschettknapp. För att inte behöva leta igenom de snart 400 inlägg som gömmer sig på den här bloggen så kommer det gå att söka sig till Flattr-kategorin och vraka loss där.

Ty vilket sätt att fira närmandet av de tusen är bättre än att börja bygga sig ett alldeles eget Best Of?

Små milstolpar

Igår tog jag mitt 241:a högskolepoäng. Det är större än det 240:e, eftersom de flesta sunda människor stannar där och säger sig vara klara med utbildningsetablissemanget. Att passera 240 är att träda in i ett land där sunda och normala ting inte inträffar så ofta.

Orka vara en sund och normal människa, dock. Vamos!

Små milstolpar

Jag känner mig cool. Jag tog just mitt 200:de högskolepoäng.

Grattis mig?

Outlook good

Ser ni vad jag ser? Ser ni vad som skiljer just den här saken från tusen andra artiklar som står att finna där ute?

Just precis. Länkar! Länkar till platser utanför DN, till och med. Jag blir nästan optimistisk inför framtiden. Om till och med DN kan lära sig - well, då är den pegagogiska processen inte lika omöjlig som jag först trodde.

Outlook good, med andra ord. -

Små milstolpar

I och med det här inlägget har jag nått upp till mitt första jämna hundratal. Analytics hävdar att jag sedan bloggens födelse i februari har haft hela 3948 besökare, vilket jag är oerhört glad och tacksam över. Glad, eftersom det antyder att mitt skrivande och mina inlänkade (om än ibland rätt dåliga) ordlekar faktiskt läses av någon annan än mig. Tacksam, eftersom det är en magnifik ära att få ha tagit del av er tid, om än för det kortaste av ögonblick.

Nu kör vi hundra till. Här finns ingen anledning att segna till sig. Huff huff huff.

Kom gärna på Piratdemonstrationen på medis vid tre i eftermiddag, btw. Det finns en viss liten risk att jag infinner mig, bara sådär. Just sayin' Ni vet. Nudge nudge.

Små milstolpar

Många människor som har någon slags anknytning till den svenska högskolan blev antingen glada, ledsna eller förväntansfullt uppgivna av det besked som just kom. Det första antagningsbeskedet, det om huruvida en blivit antagen eller inte. Det var inte helt oväntat, men jag kom in på alla mina sextio poäng.

Det är förvisso inte överdrivet svårt att komma in när den ena kursen bokstavligen tar in alla behöriga som bemödar sig om att söka, och den andra är en programkurs, men ändå. Den första riktiga parallelläsarterminen, liksom.

Jag minns den här tiden för två år sedan. Jag hade av någon anledning prioriterat mina ansökningar fel, så det jag egentligen ville läsa blev struket till förmån för rättsvetenskap. Det blev förvisso en ytterst lärorik termin, men just där och då kände jag mig onekligen ganska korkad. -

Soe, hur gick det för er?

Små milstolpar

Det är ett minimalistiskt steg för människan, men månen bryr sig knappt. Alldeles nyligen fick jag reda på att jag, som den missanpassade medborgare jag är, just greppat tag i mitt 180:e högskolepoäng.

Det känns nästan lite småcoolt.

Om allt går som planerat så kommer nästa milstolpe att dyka in någon gång i krokarna kring oktober/november. See you there?

Små milstolpar

Det är ett litet steg för mig, och ett ännu mindre - närmast obetydligt - steg för mänskligheten, men det är ett steg på vägen likväl. För några dagar sedan fick jag mitt 150:e högskolepoäng. Kanske inte helt akut viktigt, men en milstolpe nevertheless.

Vilka milstolpar har du passerat på sistone? Vilka händelser sätter du ut som vägmärken i ditt liv?