Eller så var det 2010

Det var den bästa av tider. Det var den värsta av tider.

Eller så var det 2010.

Grejen med att blicka tillbaka på det som har varit är att det alltid sker i skönlitterär eller poetisk form, och även om dessa är fenomenala former för att förmedla stora och komplicerade tankegångar i en koncentrerad form på ett sådant sätt att folk faktiskt lyssnar (vilket är något av ett plus), så utgör de ändå förenklingar av det som skett. Berättelser utgår alltid från någon slags person som berättar, och det som har varit tenderar att vara en smula som schack - alla deltagare gäller samtidigt.

Ett trick för att komma ut ur denna postmoderna fälla är förstås att bara säga att det hela handlar om en själv och sedan köra på det. Det är legitimt, och om en ska skriva utifrån en subjektiv ståndpunkt så är ens egen ett rätt bra val.

Nu är förstås postmodernismen en extremt brutal kritikgenerator, och lovar att leverera en bitande kritik av vad än en lägger fram, så dess främsta läxa är att det bästa sättet att ta sig framåt är att göra det med självförtroende. Vad en än gör så kommer det alltid att komma någon som säger åt en att en gjort förton fel, och dessutom monterat allting bakofram, och det enda sättet att få någonting gjort är att göra det ändå.

Eller dra folk i öronen och be dem göra det bättre själv. De som inte blir livrädda av att plötsligt ha ont i örat har potential att bli vänner för livet.

Sådant lär en sig under dessa märkliga tider. Som var den bästa av tider, och den värsta av tider.

Eller så var det 2010.

(Foto: CLUC)

Om det är någonting som hänt under årets gång så är det att jag stigit ut ur elfenbenstornet. Jag hittar fortfarande i många av dess mer obskyra tillhåll, men när jag väl är där så är det i egenskap av besökare snarare än som invånare.

Vilket, förvisso, är någonting jag märker av mer än någon annan. En människa tenderar att se likadan ut hur hen än ser på världen - det inre har inte nödvändigtvis något med det yttre att göra, hypen kring det första intrycket till trots.

Detta i kombination med att allting gäller samtidigt leder mig till att tro att det pågår en hel del liknande förändringar där ute i världen utan att jag egentligen märker det. Medan jag går omkring och lever ut mitt individuella drama, med alla dess tusen subtila undertoner och komplicerade mellanlägen och ständiga nostalgiska referenser till en tid som aldrig riktigt fanns när den väl var, - så gör alla andra det också.

En skulle kunna låta sig luras av att en lyckas umgås med andra relativt likadant över tid - det faktum att ens sociala umgängesformer är och förblir sig själva borde tala för att dess deltagare också gör det. Grejen är dock att det inte finns någonting sådant som en direkt relation till andra människor, och att allting måste medieras genom, well, någonting. Vanligtvis kommunikation. Och kommunikation följer av materiell nödvändighet andra regler än psykets inre vinklar och vrår - och tenderar att på grund av dessa regler stabilisera sig i vissa former.

Det är inte nödvändigt att uppfinna ett hjul när saker rullar; det är inte nödvändigt att innovera ny kommunikation när den befintliga redan gör någon slags susning.

Så vi går omkring och tar kommunikation och varandra för givet. Inte direkt för att vi inte bryr oss, utan för att de former som mellanmänsklighet tar aktivt uppmanar en att göra det. Det finns ett visst antal sätt att ha ett samtal, att ta en fika, att rulla runt i halmen, och när det väl visat sig att vissa sätt fungerar bättre än andra så håller en sig till dem.

Vanans makt ligger i dess konstanta anfall och infall.

Anledningen till att konstnärer så sällan gör någonting självklart numera ligger i just detta. Att göra någonting självklart är att konformera till de etablerade reglerna för socialt umgänge, och som sådant säger det ingenting - eller, rättare, det ger en ingen ursäkt att säga någonting om det, säga någonting nytt. Det är först när en stöter på någonting som lämnar en förbluffad och mållös som möjligheten till reell kommunikation uppstår -

Resten är bara teater.

Så medan jag går omkring och blir någonting annat än en akademiker, går ungefär alla andra också omkring och genomgår liknande inre utvecklingar. Och under tiden spelar vi teater för varandra, med små avbrott lite då och då där vi kanske eller kanske inte tar möjligheten att försöka spela oss själva.

Sådant lär en sig under dessa märkliga tider. Som var den bästa av tider, och den värsta av tider.

Även om de varit igång lite längre än bara 2010.

(Foto: tjschloss)

Egentligen behöver året inte summeras; det ligger liksom redan och väntar på att någon ska ge sig i kast med de 375 inlägg under rubriken "2010" som lurar till höger. Varje inlägg är en liten minisummering av det som pågick just där och då.

Det saknar förstås hela momentet av någon som blickar tillbaka på sig själv och reflekterar över den tid som flytt, men jag tror vi redan lyckats få med det momentet. Och möjligtvis är det det hela året handlat om, egentligen - att blicka hit, dit, framåt, bakåt och månne en smula i sidled också. Och reflektera.

Möjligtvis kommer nu någon att vilja påpeka att jag skrivit det här inlägget fel, att jag monterat delarna bakofram, och att riktiga årssummeringar egentligen ser både annorlunda och bättre ut. Jag hoppas denne har stretchat öronmusklerna.

Ty det är lite det som är meningen med att skriva en årssammanfattning som inte är en årssammanfattning men som ändå är en årssammanfattning. Att dra folk i örat och ge dem en möjlighet att bli mållösa

De som alltid vet vad de ska säga har lyckats med konststycket att bli bra på att spela sina roller. Deras livssituation ställer dem inför en rad förväntningar som de uppfyller genom att rollspela; frågan är om den som aldrig blir mållös någonsin lyckas med det där märkliga det innebär att för en gångs skull vara så där subtilt och komplicerat mänsklig som en bara kan vara när orden inte riktigt räcker till.

Det är när orden inte räcker till som vi måste skriva våra egna repliker.

Så nu kan vi lägga 2010 till handlingarna och skriva - inte 2011. Men väl någonting nytt.

Gott nytt år.