Pax americana eller faux pas?

Jag hade just en retorisk upplevelse. Det händer ibland, som när en lyssnar till eller läser någonting en någon som antingen kan den ädla konsten eller råkade ha tur just den här gången. Eller, tvärtom, när oturen är extremt framme och begår critical hit efter critical hit på ens framställning.

Den här gången var det bägge.

Beskåda Jerlerup.

Beskåda inledningen. Beskåda uppbyggandet av stämning, med många historiska exempel från när och fjärran. Beskåda annalkandet av den förebyggda tesen, och den allt större och större lämpligheten att drämma till med någon slags tes eller uppmaning till handling -

...beskåda det plötsliga ämnesbyte som inträffade just där denna tes/uppmaning borde ha varit?

The hell?

Det känns väldigt bakvänt, på något vis. Särskilt som den gode författaren hade oturen att göra en vändning som i mångt och mycket underminerade hela resonemanget. En kan inte i ena andetaget basera sin argumentation på en enda källa, för att sedan i nästa andetag göra sitt bästa för att diskreditera samma källa. Det fallerar av generell princip. Logos strejkar och blockerar övertygelsevägarna med franska traktorer.

Att sedan ha oturen att fortsätta genom att explicit tala argumentationskonst - ouch.

Som grädde på moset på den stekta laxflundresufflén hade författaren den fenomenala oturen att råka använda ett pathosargument för att underbygga bilden av andras pathosfylldhet som var så pathosfyllt att pathos gick och bildade enad strejkfront med logos.

Efter det hängde ethos på de andra av rent grupptryck.

(Foto: Paul G)

Now, en storsint läsare ser förbi att författaren råkar ha monumental otur lite då och då. Det är svårt att vara toppresterande inlägg efter inlägg efter inlägg, och för att inte bränna ut sina bloggsuperkrafter gäller det att satsa på en genomsnittskvalitet som är så pass hög att folk fortsätter ta en på någon slags allvar. Annars skriver en ett mycket överproducerat inlägg i månaden, vilket är lite för mycket för sällan.

Den storsinta approachen är att ta tag i sakfrågan, beskriva den poäng som författaren i fråga hade otur med och sedan omformulera den på ett sådant sätt att den läggs fram på ett mindre oturligt vis. Problemet är dock att jag i det här fallet skulle vara tvungen att göra våld på författarens uppfattning om sin egen text och vända den mot författaren själv - att spendera en icke ringa del av en text om USA:s hegemoniska diplomati visavi den svenska regeringen åt att kritisera en halmgubbe av Piratpartiet är närmast definitionsmässigt crybabybeteende.

Det känns inte som en poäng värd att hamra in i överdriven detalj.

Dock. Sakfrågan är viktig, och det är än viktigare att inte gräva ner sig i imaginära enfrontsskyttegravskrig i sin retoriska vardag. Det leder bara till att folk tröttnar både på sakfrågan och - än mer - de som skriver om den, vilket inte gynnar det politiska läget för någon.

Särskilt inte för medborgarna. Alla förlorar om vi politiker gör bort oss.

Let's agera på det, shall we?