Att samtala med det historiska

För tid sedan hade jag och Demofon-Mats ett meningsutbyte på Twitter. Det hela slutade i att jag fick ett gäng nya followers (och ett par nya läsare), men också ett par frågor som förtjänar att redas ut en smula.

Jag frågade exempelvis den gode Mats vilka sociologer hen utgår ifrån i sin kritik av islam. Det ligger lite i sakens natur - den som vill göra en omfattande kritik av islams oförenlighet med det moderna västerlandet behöver en väl definierad vision om vad det moderna västerlandet handlar om. Och detta innebär att en på något vis behöver ett definierat modernitetsbegrepp. Annars faller det hela i ren vi/dom-retorik, vilket är detsamma som att säga att muslimer är fel eftersom de känns fel.

Av ren artighet utgick jag från att det fanns någon slags utgångspunkt för tyckandet. Inte kan det väl vara så att det bara rör sig om löst retoriskt tyckande, baserat enbart och enbart på det som råkar finnas till hands just här och nu? Nog finns det väl ett fundament till det hela, som kan utforskas av den nyfikne läsaren?

Det hela urartade till att hen kallade mig för en elitistisk, intellektuell snobb som ställer för höga krav för den vanliga människans sunda förnuft, men som så många gånger annars så är det försöket som räknas.

Men för er som inte ser poängen med att utgå från namngivna akademikers skriverier, så ska jag här göra ett försök att förklara varför det är en bra sak.

För det första så visar det att en vet vad en pratar om. Inom varje kunskapsfält så finns det ett antal standardverk, en utgångspunkt 1A, som allt annat följer av. Det enkla exemplet på detta är förstås marxismen - om en inte läst Marx (eller en väl genomförd sammanfattning av densamme) så är det småsvårt att uttala sig med självklar auktoritet på området. På samma sätt är det med alla andra kunskapsområden - det finns alltid någon eller några som formulerat den där utgångspunkten som allt annat förhåller sig till, och som en på något vis måste ta sig förbi för att inte prata helt i nattmössan.

Now, en behöver inte känna till varje aspekt och nyans av varje formulering, men det underlättar något oerhört att ha en generell uppfattning om vad som är i görningen. Vare sig en håller med dem eller inte, så har de oftare än inte ställt de frågor som tenderar att vara viktiga för det en sysslar med - vilket onekligen är bra att känna till.

Vad en än gör.

För det andra så underlättar det för intresserade människor som vill veta mer om vad en menar och tänker om de vet var de kan läsa mer. Ni som undrar varifrån jag får mina märkliga idéer om makt kan utan vidare läsa Vetandets arkeologi av Foucault, och i princip få hälften av mina framtida inlägg serverade på ett översatt silverfat.

Det här gör ens liv så mycket lättare, på två plan. Dels så kan en leecha på vad auktoriteterna på området har sagt, vilket onekligen är en bonus. Men det ger också ett sammanhang till ens tankar - om ens läsare vet att en utgår från tänkare x så kan de gå direkt till källan och läsa vidare där, och komma till samma slutsatser som en själv.

Det är onekligen något av en effektivisering. Särskilt i jämförelse med att bygga allt från grunden på egen hand.

För det tredje så bygger allt (kunskaps)arbete på att en står på forna jättars axlar. Det spelar ingen roll vad en råkar göra - ta spårvagnen till jobbet, citera en random poet för att imponera på någon eller vad som helst. Inbyggt i allt som råkar finnas omkring oss finns massvis av tänkande, designarbete och ansträngning. Ingenting skapas av sig självt, och var en än sig i världen vänder så finns spåren av tidigare tänkare där. Även och särskilt när det gäller de idéer vi råkar få.

Precis som det finns en fysisk infrastruktur som vi går omkring och lever i varje dag, så finns det även en mental sådan. Och vare sig vi egentligen vill det eller inte så måste vi förhålla oss till denna. Rent fysiskt så måste vi sätta oss på rätt spårvagn åt rätt håll för att inte hamna fel, och på det mentala planet så finns det precis lika mycket stadsbebyggelse på plats att vi rusar in i den metaforiska väggen om vi inte känner till att den finns.

När det gäller försöket att hävda att islam är oförenligt med det moderna västerländska samhället, tar sig denna vägg uttryck i en brutalt överdimensionerad litteratur om hur den västerländska moderniteten ser ut. Och den är högst kritisk till det den ser - men också detaljerat kritisk. Och den största kritiska punkten ligger i att de olika komplicerade överindividuella system som byggts upp i vår vardag är förödande för alla former av traditionella kulturer, och att alla som integreras i den moderna ekonomiska ordningen över tid blir moderna människor - hur mycket föräldrarna än protesterar.

Ni som känner "fullt integrerade andra generationens invandrare" (för att använda lösa termer) har sett fenomenet på nära håll - föräldrarna må vara aldrig så fullt troende, men barnen blir ändå precis så där håglösa som dagens ungdom tenderar att bli. Och processen finns både beskriven och dokumenterad hos författare som Weber, Giddens, Bauman, Beck - till och med Kafka, på sitt sätt.

Och så länge en vill hävda att det stora muslimska hotet är ett hot mot oss alla, så måste en ta sig förbi denna vägg av brutalt detaljerade beskrivningar av hur en eventuell muslimsk invasion är dömd att förlora redan på förhand. Särskilt som moderniteten redan börjat etablera sig med brutal självklarhet även i muslimska delar av världen.

Jag vill nu inte vara den som är den, men att avfärda det hela som propaganda från en diabolisk vänsterkonspiration som syftar till att etablera en brutal PK-hegemoni - räknas inte riktigt som att ta sig förbi väggen. Det är snarare att banka huvudet i den i hopp om att den eventuellt kommer att ge med sig av strukturell utmattning.

För det fjärde så är det bara ren artighet att ge kredd till sina inspiratörer. Rent generellt. Och även om en inte alltid behöver få med precis varje not precis varje gång, så är det försöket som räknas.