Några ärliga ord till Socialdemokraterna

Det är mycket tal om förtroende nuförtiden. Vem har det, vem har tappat det, hur har det påverkats av det senaste utspelet, kommer det att hålla tills nästa val? Har det ens funnits, eller är det bara en uppblåst ballong som bara väntar på att spricka när det som minst lämpar sig? Hur gick partiledardebatten, egentligen? Och spelar det någon roll att de andra partierna alltid säger att de vann, trots att de inte ens var där?

Det är mycket tal om förtroende nuförtiden. Till och med Kent verkar ha börjat tröttna på att säga att politik är en förtroendebransch, vilket säger en hel del.

Ingen lär ha missat att det råder något av en stämning kring socialdemokratin. För att inte tala om inom detsamma. Det har under de senaste dagarna skrivits både mycket, intensivt och kommentarsgenererande kring det hela, och på det stora hela så börjar den där upplevda tröttheten att breda ut sig över de bredare lagren. "Vi är alla socialdemokrater", är ett mantra som upprepas till leda - ironiskt nog för att trötta ut alla som inte är precis den nyans av socialdemokrati som upplevs vara kanon av just den som uttalar det.

Inte ens Nyan Cat kan hålla reda på allas nyans. Det säger även det en hel del.

Now, ingen kan förneka att de som diskuterar har all den passion en vanligtvis brukar reserveras till de mer heta debatterna. Inte heller att partiet skådat en sällan skådad mobilisering av nätaktivister både inom och utanför den märkliga nätenklaven S-info. Men det är inte riktigt den sortens engagemang eller aktivister som brukar förknippas med en spirande folkrörelse. Faktum är att folket står förvirrat oförstående och undrar vad i helsike som pågår.

Vilket inte hjälper förtroendet.

Grejen är förstås att detta inte är ett överdrivet nytt problem. Eller ens ett nytt fenomen. Det går att se spåren efter skeendet redan långt innan Juholt ens var ett namn utanför den innersta kretsen. Eftersom kontakten med folket var lika starkt då som nu, så var den starkaste indikationen på folk förtroende det där valet som sker med fyra års mellanrum. Och när det inte var val så var det de med jämna mellanrum återkommande opinionsmätningarna, som med en amatörmässigt brutal noggrannhet analyserades sönder in i minsta detalj för att finna de där spåren av förtroende som organisationen inte kunde finna på några andra sätt.

Siffror är förtroendeingivande. En kan lita på siffror. Särskilt när de är ens enda egentliga koppling till det mätta i fråga.

Ty det finns inte överdrivet mycket återkoppling mellan förtroendenivån och partiorganisationen hos socialdemokratin. Ren konkret händer ingenting särskilt när förtroendet försvinner - arbetet fortsätter i samma rutinmässiga mak som alltid. Det är lättare att finna sig tillrätta med livet än att ständigt anpassa sig till någon slags metafysisk händelse långt bort från den egna vardagen, och minsta motståndets lag är en starkare kraft än folkviljan i det här sammanhanget.

När ingenting händer trots att omständigheterna förändras, så är det inte underligt att en kris uppstår. En kris är trots allt en situation där de gamla lösningarna inte fungerar längre.

Övergången från en kris till en katastrof sker när dessa gamla lösningar används ändå.

Detta kan kontrasteras med mitt eget parti, där återkopplingen mellan förtroende och organisation är omedelbar, brutal och utan någon som helst nåd. Ni ser, antalet anställda i partiet kan räknas på fingrarna, och allt annat sker på ytterst ideell basis. Folk donerar av sin fria tid, sina egna pengar och oftare än inte av stora delar av sin vardag för att utföra partiarbete. Gratis, utan annan ersättning än vissheten om att de gör det rätta. När förtroendet försvinner, så försvinner även dessa hårt arbetande eldsjälar, och de tenderar att fortsätta vara försvunna.

När förtroendet sjunker, så märks det på en gång. Och när förtroendet försvinner, så försvinner partiet som helhet.

Det säger en hel del att det fortfarande finns ett stort antal hårt arbetande människor landet över. Och inte en dag passerar utan att jag tänker en tacksamhetens tanke åt deras håll. De är mina hjältar, även om jag ibland glömmer bort att erkänna dem som sådana.

Definitionen av att brinna för sitt jobb är att en skulle göra det även om en inte fick betalt. Vem som helst kan gå till jobbet varje dag utan att gnälla allt för mycket om det följer en lönecheck för mödan, men det krävs en speciell sorts inställning för att komma tillbaka till någonting så tröstlöst som opinionsbildning dag ut och dag in utan synlig effekt. Och om det inte vore för att vi tror att det vi gör är det viktigaste sedan tryckpressen infördes, så skulle ingen av oss ha lämnat vare sig tevesoffor eller datastolar för att göra någonting alls.

Så, ärade socialdemokrater - ni talar vitt och brett om förtroende, partiorganisation och framtiden. Om gräsrötter, lokala organisationer och markkontakt på alla partinivåer. Och i och med att ni ligger i allas blickfång lite mer i dagarna än vanligt, så har ni ett fenomenalt tillfälle att bevisa att ni menar precis det allvar ni behöver mena med era ord.

Ställ in lönerna för samtliga partianställa i tre månader. Skjut inte upp dem, samla dem inte i hög inför en kommande storbonus, distribuera dem inte över resten av året. Ställ bara in dem. Avlägsna dem från budgeten och donera dem till diverse lokala välfärdsinrättningar som har fått lite för lite pengar av er frånvaro från regeringsmakten.

De som stannar kvar är era brinnande eldsjälar, trogna trotjänare och följdriktiga följeslagare. Det är hos dem förtroendet bor, och det är hos dem den bästa av alla socialdemokratins framtider ligger.

Det som går har sedan länge tappat kontakten med vad det är partiet gör, och ser bara sin verksamhet som ett jobb. Ett jobb vilket som helst, som bara råkar ha fördelen att vara väldigt mycket mer anställningstryggat än andra jobb, och väldigt mycket mindre slitsamma. Det är hos dem ni kommer att skörda katastrofens frukter, när de försöker applicera de ickefungerande lösningarna på dagens kris. Av gammal vana.

Jag kan redan nu höra hur invändningen "men vi har ett levebröd att förtjäna och hyror att betala!" infinner sig.

Grattis. Det har vi också. Men vi har artigheten att låta bli att fråga hur vi ska få betalt. Och sedan fortsätter vi ändå, varje dag.

Det talas mycket om förtroende numera. Särskilt kring och inom det socialdemokratiska partiet. Ni har nu ett sällan tidigare skådat tillfälle att visa att ni menar ovedersägligt allvar med alla de där orden om nystart, förändring och förbättring som så ofta passerar era pressmeddelandens ickeexisterande läppar.

Och ett alldeles fenomenalt tillfälle att bevisa att ni glömt vad sådana ord betyder, och bara använder dem av gammal vana.

I vilket fall som helst så får ni försöka ta er i kragen och ta tag i saker och ting. Jag har vare sig tid, ork eller lust att leka gratis konsult åt er, och vad jag förstått så har många av era medlemmar inte heller det.

Det borde säga er en hel del mer än vad det faktiskt gör.