Gamla lojaliteter

Min världsbild är egentligen inte överdrivet komplicerad. Den utgår från att samtiden består av den samling ackumulerade ruiner som lämnats kvar från det förflutna, och att vi reellt existerande människor gör vårt bästa för att leva i dessa. Vi dekorerar, renoverar och försöker på det stora hela glömma bort att det mesta vi gör sker i skuggan av saker vi glömt bort hur de byggs.

Eller, förvisso, när de byggdes.

Det brutala exemplet är förstås den kroniska situation som råder på bostadsmarknaden. En behöver inte vara doktorand i arkitekturhistoria för att inse att många av de byggnader vi går omkring och lever i är äldre än mångas föräldrar, och att de byggnader som byggs numera ser gamla ut redan dagen efter att den sista hammaren lagts ner. Strax före nästa nedskärning i underhållet.

Det mer metaforiska exemplet är alla de institutioner som omger oss, och som stänger in oss i sina väggar av påtagliga krav från det förflutna. Är du en riktig man/kvinna? Är du verkligen en del av din klass? Har du bringat ära till din nation idag? Har du hyllat flaggan över de taklösa resterna av en tid som flytt?

Har du missat att Gud dog, och att en av de få ekonomiska tillväxtsektorer vi har kvar är exkaverandet av Hens lik?

Väldigt många av de problem vi har i dagsläget är inte nya problem. Det är problem som uppstått för att de ruiner vi lever i inte längre kan reparerar, inte är designade för den tid vi lever i och - för att vara direkt - aldrig var byggda för att hålla så länge som vi nu bott i dem. Det är allt annat än förvånande att de börjat brista i sömmarna, och det är allt annat än en nyhet att om vi fortsätter så som vi gör idag så kommer vårt samhälle att vara kört över ruinens brant innan någon vet ordet av.

Ni får ursäkta om jag inte direkt sväller av lojalitet till den rådande ordningen. Jag är för ung för att vara en välvårdad invånare i ruinerna efter gårdagens värld.

Samtidigt består det mesta av samtidens politiska diskussioner om de bästa sätten att fortsätta bebo de allt dragigare ruinerna. Hur hålla arbetsmarknaden flytande? Hur hålla oljan rullande? Hur rädda det oräddbara?

Det här med att bygga nytt är en bortglömd konstform. Och det här med att bevara det som redan finns är inte heller ett prioriterat område.

En kan ju bli bitter för mindre.