Att vara rädd för det farliga

Jag läste just en kommentar från den evigt kloke Steelneck, och i stället för att introducera den så serverar jag den på en gång:

Alltså, för att sammanfatta saken. Det jag är rädd för är stat och myndigheters makt och det HM är rädd för är hennes medmänniskor. Omvänt innebär det att jag värnar den lilla människan gentemot staten och HM värnar sig sig själv och staten mot hennes medmänniskor.

HM är, for the record, inte Hans Majestät, utan en anonym någon som inte behöver avanonymiseras här. Eller alls.

Det här är en viktig distinktion, i och med att den förklarar det eviga mysteriet varför Piratpartiets frågor inte riktigt lyckas slå rot hos det som kallas den bredare massan.

Enkelt uttryckt: den som är rädd för sina grannar är inte överdrivet intresserad av vad en abstrakt statsapparat kan få för sig att göra, såvida det inte hjälper i skyddet mot det skrämmande konkreta.

Det här är lite konkretare än den klassiska invändningen "men ni har ett för abstrakt program". Det förklarar också hur och varför, och ger en direkt uppmaning till vad som bör göras härnäst: ta moderniteten på allvar.

Den ökade individualiseringen, det ökande främlingskapet mellan människor, den ökade ensamheten i dagens samhälle - det är inte ickefrågor. Det är någonting som folk går omkring och lever med varje dag. Det är en av de mest påtagliga känslor som moderniteten fört med sig, och en av de mest utbredda.

Reklammakare vet förstås detta, och det är därför den mesta reklam du råkar drabbas av handlar om olika sätt att bli socialt framgångsrik. Om än indirekt. See a need, fill a need.

Now, om en är i fas med samtiden och inte pratar överdrivet mycket med sina omedelbart närvarande medmänniskor i onödan, så är det lättare gjort än sagt att känna ett visst främlingskap inför dessa. En känner dem ju trots allt inte, vet inte vilka de är, vad de tänker och vad de kan få för sig i ett obevakat ögonblick.

Notera det där ordet, obevakat.

Ty det är de där främlingarna övervakningen ska skydda mot. Vi kanske använder ord som "terrorister", "pedofiler" eller "brottslingar", men när allt kommer ikring så är det andra människor som är det stora hotet.  Det är trots allt inte utomjordingar det handlar om, och det är än mindre sådana vi går omkring och är rädda för.

Det handlar om människor, trots allt.

Metaproblemet är förstås att en inte blir mindre rädd av att det finns så kallad säkerhet på plats. Det förstärker bara bilden av att finns en anledning att vara rädd - att människor är farliga och behöver skyddas från. Mer kameror, mer poliser, hårdare tag. Vilket leder till att, yep. cirkeln upprepar sig. Med ackumulerande resultat.

Och när en så får höra talas om nätet, och dess inneboende förmåga att koppla ihop människor med varandra - så slår rädslan till. Terrorister/pedofiler/brottslingar kan prata med varandra, och samordna sina aktiviteter! Nätet är farligt, och måste övervakas!

När en är rädd för människor så är nätets förmåga att samordna just människor skrämmande indeed.

I det läget är det inte märkligt att Piratpartiets - för att inte tala om mina - ibland ohämmade hyllningar av nätets storhet ter sig främmande för folk. Och, än mer, att våra rädslor ter sig abstrakta - vi är helt enkelt rädda för olika saker.

Där vi ser en aldrig tidigare förmåga att samarbeta för att förändra världen till det bättre, ser de en aldrig tidigare förmåga att göra dem illa. Och där vi oroar oss för den ökade övervakningens negativa konsekvenser, ser de någonting som förhoppningsvis kan få dem att andas lite lättare.

Vem vet vad människor gör i sina obevakade ögonblick?

Metaproblemet är förstås, som sagt, att en inte lindrar skräcken för människor genom att bygga högre murar mot dem. De blir om möjligt ännu läskigare ju längre bort de upplevs vara, och det blir omöjligare att lita på dem om en aldrig ges tillfälle att göra det. Det är en självuppfyllande profetia, och en ond cirkel som är desto svårare att bryta eftersom den är så självklar.

Slå bara upp tidningen och se hur många rapporteringar om våldsbrott som finns däri. Är det underligt att folk blir rädda av sådan läsning?

Polisen upprättar en ny enhet mot fildelning, och det argument som resonerar mest hos folk är inte att det finns en inneboende problematik i att över någon miljon människor plötsligt blir (ännu mer) brottsmisstänkta. Utan att det är resurser som polisen skulle kunna använda för att skydda oss från andra, farligare brottslingar.

Det säger någonting.

Det ligger en viss ironi i att jag en gång i tiden gick med i Piratpartiet just på grund av att en allt mer övervakande stat aldrig skulle lämna mig ifred. Numera är jag sällan ensam, och jag vet att det finns många goda människor där ute i världen - många fler än jag någonsin kommer hinna träffa - men det visste jag inte då.

Jag hyser ändå och fortfarande förhoppningen om att när det blåa sken som kan ses i var lägenhet byts ut från den enkelriktade till den dubbelriktade varianten, så kommer den där moderna ensamheten att lindras. Förvisso inte över natten, och förvisso inte helt friktionsfritt, men när det blir lättare att nå varandra så kommer vi att inse att - hmm, vi är nog inte så farliga som vi tror. Egentligen.

Varför är vi så rädda för varandra?

Egentligen?