#Kopimi, samtiden och du

Det plötsliga uppsvinget för Kopimismen har gjort någonting så radikalt som att aktualisera frågan om religion i ett sekulärt samhälle. Vilket onekligen är någonting som får en att åter ställa sig frågan om Guds död - i all dess brutala vardaglighet.

Det kanske verkar som en märklig fråga - särskilt för er som är hårdnackade ateister, och å de bestämdaste hävdar att Gud aldrig funnits och därmed inte kan försvinna. Vilket vore en giltig invändning om det hela vore en rent teologisk företeelse.

It ain't.

Snarare behöver en tänka mer sociologiskt på det hela. Och ställa sig frågan - vad är en religion egentligen?

Om ni någonsin åker till Indien och de frågar er efter er religion - säg då för all del inte att ni är ateister! Vare sig ni är hardcoreateister, agnostiker eller bara halvljumma troende på "någonting" - svara att ni är kristna (eller, om du råkar bekänna dig till någonting annat, det). Det de frågar efter är nämligen inte ifall ni tror på Gud eller inte, utan vad ni har för generell kulturell bakgrund. Och att i det läget svara "inget" är detsamma som att svara att en egentligen inte har några värderingar alls, utan skulle kunna göra precis vad som helst, när som helst.

Det finns, över lag, bättre första intryck en kan göra.

Det en säger genom att säga att en är kristen i den kontexten är inte att en  helhjärtat tror på Jesus som världens frälsare, utan att en växt upp i en miljö där kristna värderingar på något vis varit den rådande normen. Vilket, i det sekulariserade Sveriges fall, innebär att vi känner till att de tio budorden finns, att det på något vis var viktigt att Jesus återuppstod och att det är söndagar som är den heliga dagen i veckan. Vilket, när du är i Indien, innebär att det finns en hel del andra religioner du inte tillhör, som kräver en annan slags behandling än just kristendomen.

Som ni ser så är det inte en teologisk fråga rörande ens personliga förhållande till den Gud som en gång i tiden hängde upp stjärnorna likt lyktor på himmelen - en fråga som är nog så viktig när det beger sig. Utan snarare en fråga om vad en är för människa, egentligen. Det är så att säga en snabbguide till ens generella karaktär, en utgångspunkt att använda för att lära känna en bättre.

Vilket brukar gå väldigt mycket lättare om en vet vilka ömma tår en inte bör trampa på.

Jag behöver nog inte påminna om att den här dimensionen inte är helt närvarande i det Sverige vi bor i idag. De flesta av våra medmänniskor lever ungefär samma liv som vi - med uppstigning tidig morgon för att gå till jobbet, någon slags rutin för att handla mat i affärerna och någon mer eller mindre definierad sysselsättning på fritiden. Det är inte överdrivet andligt, våra relationer till familjen är inte överdrivet involverade och vi tenderar oftare än inte att hålla oss för oss själva när vi är ute bland folk. Och vi tänker inte så mycket på det hela - i alla fall inte förrän någon bryter mönstret, och på så vis kontrasterar det in i våra tankar.

Det som menas med Guds död är inte att folk slutat tro. Folk har inte slutat tro - de tror på de mest märkliga saker och ting numera, så som homeopati, scientologi, UFO:s, kristallhealing och what have you. Det som menas är snarare den där självklara känslan av social tillhörighet har försvunnit, och att det numera är vi individer med våra komplicerade livspussel och livsöden som utgör kärnan för vårt samhälle. Den utgångspunkt som på något paradoxalt vis gjorts till en gemensam sådan.

Det skulle kunna hävdas att konsumismen gjorts till en ny religion, men det stämmer inte helt. Konsumismen baserar sig förvisso på det tomrum som uppstått efter den metaforiske Guds frånfälle, men den är ett placebo snarare än the real deal. Teleevangelisterna till marknadsförare till trots.

Om vi har denna uppfattning om Guds död i bakhuvudet, så blir det genast mycket klarare varför frågan om religion i ett sekulärt samhälle blir så radikal. Och, än mer, varför Kopimismen är mer än bara en random idé från sidlinjen. Det finns ett reellt behov av gemensamma riter, trossatser och fundament - och, än mer, av gemenskap över huvud taget.

Ni som satt uppe i natt och gladdes åt att Sverige vann den där matchen kände förmodligen någonting liknande, om än ack så tillfälligt. (Grattis till segern, btw.)

Vi kan med andra ord förstå Kopimismen på två plan. Å ena sidan som en begynnande gemenskapande samhällsinstitution, som över tid kommer att föra ihop människor från den digitala ensamhetens blåa sken. Och, å andra sidan, som en generell riktlinje för hur en ska börja förstå de människor som finner det här med information, kopiering och remixande vara lite viktigare i vardagen än vad som kan anses vanligt.

Gud är död, så vi får ta och försöka remixa ihop en egen sådan. Det är, trots allt, vad vi vanliga människor redan gör till vardags.

Om än under andra namn.