#95teser #5 - Jag hör dig

Kommer ni ihåg när ni pratade i telefon senast, och inte omedelbart kände igen vem det var? Det där korta ögonblicket då du vet att du borde veta vem som är på andra änden, men ändå inte riktigt kan koppla ett namn till den där rösten? Och på något vis vet att ni känner varandra så väl att det vore ett faux pas av grova mått att fråga vem det är?

Då är du redan bekant med den här tesen:

5. People recognize each other as such from the sound of this voice.

Vilket är en av många teser som ser aningen bättre ut i översättning: " 5. Människor känner igen varandra utifrån ljudet av varandras röster." (Jag börjar misstänka att Christer och (N)namnet har rätt - så här på nära håll är originalteserna inte lika välpolerade som de ser ut att vara på avstånd. Men det är fortfarande en kul resa, så let's fortsätta.) Vilket kan förkortas till: Jag hör dig.

Telefonen är ändå ett rätt märkligt medium. Det överför egentligen inte ljudvågor per se - det översätter ljudet till signaler, skickar över dem, och översätter tillbaka på andra sidan. Allting fångas inte i översättningarna fram och tillbaka, men det gör inget. De bitar som inte kommer med fylls i av öronen och vissheten om hur den en pratar med brukar låta.

Och ni har förmodligen känt den där känslan av plötslig röstlig förvirring när en hör den ickemedierade rösten av någon en bara pratat i telefon med tidigare.

Är det så de låter på riktigt?

Samma fenomen inträffar när en träffar någon en bara umgåtts med nätledes tidigare. Plötsligt blir en en aning förvirrad - en känner igen så väldigt mycket i det som sägs, men det är ändå någonting mer som tar plats. Någonting som inte riktigt kommer med i översättningen mellan människa - medium - människa kommer med när det där mediet avlägsnas.

Detta överskott är förvirrande. Men inte på samma sätt som på telefonens tid.

Ty det telefonmediet gör är att mediera, rent generellt - det som sägs i ena änden kommer ut i andra änden, och så är det inte mer med det. Men internätet gör mer än att bara mediera - det kontextualiserar, sorterar, integrerar, distribuerar och synergerar. Det inte så mycket medierar som medlar (meddles) med budskapet - och innan en vet ordet av så säger det en säger mer än vad en egentligen säger. Och förmodligen säger det även vad en menar, vilket är en svår sak att göra även för den mest vältränade av omedierade kommunikatörer.

Vilket jag tror allt fler känner igen idag. På långt fler plan än vad en egentligen vill erkänna.

Är det en dystopi - ett tecken på att vi förlorar våra medfödda förmågor att använda vår lika medfödda röster? Eller är det ett tecken på att vi håller på att utöka röstutrymmet och börjat erkänna (känna igen) fler röster än tidigare?

Jag tror mer på det senare. Och att vi, under de närmaste åren, kommer att bli allt bättre på att integrera våra nätverk med våra röster. Och, än mer, att vi kommer att känna igen varandra inte bara på hur vi låter, utan även på hur våra medier låter när det är just vi som använder dem.

Till sist kommer det spontana uttrycket för kärlek vara att låta en högst personligt designad holografisk fjäril landa på den älskades handflata. Och kännas igen för precis vad det är.

Och från vem.

Läs även mina spontana kollegor om dagens tes: Qer, Marie, Christer och Erik.