På tal om Bildt och mediemakt

Jag läser hos Emma om att journalister känner sig aningen uppgivna inför vår inte helt ärade utrikesminister. Som att det finns något av en stämning att allt har försökts, misslyckats, och att nästa deadline närmar sig fortare än den egentligen borde. Och att det därmed inte riktigt går att göra någonting - att teflonmannen är precis så där onåbar som hen känner sig.

Det är något av en underskattning av den egna förmågan.

En metod vore att bjuda in den inte helt ärade utrikesministern till en stor, prestigefylld intervju, med massor av marknadsföringsfotarbete på förhand och hela köret. Och sedan, när saker väl är live, bara prata om sport.

Bara. Om. Sport. Och när de svenska landslagen är färdigdiskuterade, så kan en råka komma in på vad hen tycker om att Starcraft är Koreas nationalsport, och om hen har några insidertips om vad nästa stora namn kommer att bli.

Poängen här är förstås inte att få fenomenala insikter i sportens väsen, utan att eventuellt göra vår inte helt ärade utrikesminister så flabbergstrerad över situationen att hen frågar om det bara ska handla om sport. Och det är svaret på denna fråga som är punchlinen:

"Du har redan med all önskvärd tydlighet visat att du inte vill diskutera politik, så vi tar dig bara på orden. Now, angående den uppkommande Pokemonturneringen..."

Pow. Instant mediemakt.

Om traditionella metoder inte fungerar, så är rätt svar inte att hänga läpp och tänka att allt är hopplöst. Det finns ingenting mer dystopiskt än en maktapparat som känner sig maktlös - inte minst när det är dennas uppgift att granska den offentliga makten och dess förehavanden.

Så sluta häng läpp och get back to work. Annars kommer ingen att sakna er när ni förfaller till sensationsjournalistik kring egenskapade dokusåpahjältar.