Ipred fyller år

I morgon fyller den välbekanta och rättsvidriga Ipred-lagen ett år i aktiv tillämpning. Eller, tja, den har aldrig riktigt kunnat vare sig användas eller tillämpas till någonting, eller ens åstadkommit någon reell förändring åt önskat håll, men likväl - ett år är ett år lika säkert som en meter är en meter. Av någon anledning får denna lag mig alltid att tänka på en viss låt av Genesis - ni förstår säkert varför.



De av er som känner till er musikhistoria vet att denna låt ligger på samma album som det något underskattade monstereposet Supper's Ready. Tyvärr så är det ingen som orkat göra världen en välgärning genom att ladda upp detta opus på dintub - 23 minuter är tydligen lite för långt för de flesta. Men även om avslutningen av Foxtrot inte står allmänheten till förfogande, så står inledningen det, till mångens tack och lov.



Det kanske kan verka lite märkligt att notera ettårsfirandet av avskaffandet av rättssamhället de jure med ett par Genesis-låtar, och det är förstås en helt befogad känsla. Alla goda ting är ju som bekant tre, så vi behöver med andra ord en låt till. En skulle kunna tänka sig att avsluta det här inlägget med Los Endos, men eftersom vi ju redan är inne på Foxtrot-spåret så känns det mer passande med en av mina lite mindre välrepresenterade favoriter. Ty som en känd diktator sade så måste en knäcka några ägg för att göra omelett, men vi vet ju alla att det är långt svårare att använda en burk i våra vidsträckta kustlandskap. -

Social förändring och individuell kompetens

Det finns en väldigt utspridd vrångbild av att social förändring är någonting som uppstår av att enskilda inspirerade individer springer in på banan till synes från ingenstans, gör sin grej och sedan förändrar världen för evigt. Det finns förvisso fall där sådant har hänt, men det brukar rent statistiskt sett vara en fråga om våldbrott i sådana fall. Nu ligger det förstås ett visst sociologiskt bias (vi behöver ett svenskt ord för det - pronto) i att jag definierar exempelvis ett mord som en typ av social förändring, men det ligger lite i sakens natur. Social förändring kan gå åt två håll, positiv eller negativ - och den positiva riktningen är definitivt mer arbetskraftsintensiv än den negativa.

Det finns på grund av denna vrångbild en viss tendens att associera vissa typer av projekt med vissa typer av individer. Mer specifikt då associeras ett förslag på förändring ganska omedelbart med den som lägger fram det, och lika omedelbart blir det dennes personliga ansvar att se till att få detta förslag genomfört. Vilket inte alltid är det allra lättaste, eftersom social förändring är ett socialt projekt per definition. Det går inte till som så att ett beslut om förändring fattas någonstans och sedan genom magi blir social verklighet. Vår sociala verklighet är lite trögare än så.

Det är därför något av ett slöseri att gå omkring och agera på denna vrångbild. Den leder till att i övrigt kompetenta människor känner sig otillräckliga, och till att en känsla av att det inte går att förändra saker och ting etableras. Det är, med andra ord, en rätt korkad sak att göra. Det är också, sorgligt nog, en väldigt vanlig sak att göra, och många organisationer stagnerar eller låter bli att genomföra ibland direkt nödvändiga förändringar på grund av detta fenomen.

Om jag vore pedagogiskt sinnad skulle jag nu skriva någonting i stil med att även DU är en del av denna problematik, och att DU därför omgående bör förändra dig för att åstadkomma en förändring i positiv riktning. Och sedan invänta en pedagogiskt effektiv kritik av typen "eeeeey, ditt pundhuvud, du kan inte först säga att social förändring är någonting som sker i samspelet mellan människor och måste försöka uppnås i och genom detta, för att sedan göra det hela till en fråga om individuell anpassning; du måste vara konsekvent inom ditt inlägg, annars går din argumentation sönder". Problemet med denna approach är dock tudelat - dels kan jag inte direkt utgå från att folk kommer fram till denna kritiska tankegång, och dels så befinner jag mig nu rent textmässigt i den situation där jag förväntas lägga fram ett förslag på social förändring för att sedan börja göra mitt bästa för att få till den.

Det finns problem med att vara pedagogiskt sinnad, och det finns problem med att vara den som för problem och förändringsförslag på tal. Det förra löser jag bäst genom att välja att vara pedagogisk i rätt ögonblick och i rätt sällskap; det senare löser vi bäst tillsammans, genom att inte per automatik göra ett förbättringsförslag till ett personligt ansvarsområde. Det förra är någonting som kan hanteras med individuell kompetens; det senare någonting som bäst hanteras med - om ni tillåter ordleken - social kompetens.

Rent konkret innebär detta att om du märker att någon lägger fram ett förslag som skulle kunna genomföras relativt enkelt, men som av olika anledningar inte faller väl med den publik den läggs fram till - prata då med den framläggande om saken efteråt, och än mer prata med andra som skulle kunna vara en del av denna förändring. Förslaget må läggas fram av en individ, de kompetenser som behövs för att genomföra detta är individuella, men problemet som förslaget försöker fördriva tenderar allt som oftast att vara ett kollektivt problem, och det är då något av ett tankefel att göra lösningen till en individuell angelägenhet.

Inte sant?

Gick bloggosfären sönder?

En av de bästa sakerna med mitt bloggande är att jag kan ta paus från det. Det kanske är lite märkligt vid första anblick - vad är meningen med en aktivitet vars höjdpunkt är att inte utföra den? - men det ska ses i ljuset av alternativet att inte kunna ta paus från det. Att inte kunna ta paus från någonting är synonymt med att vara beroende, och det ligger en hel del i att kunna göra någonting med vetskapen om att, aye, saker och ting kommer inte att gå under om du låter bli en dag eller två.

Det tycks mig dock som om bloggosfären gått sönder en smula medan jag varit iväg och tentamensblackoutat mig. I alla fall om vi ska tro en viss Ann-Charlotte Marteus. Tydligen så har det där intellektuella, politiska och ibland överraskande högkvalitativa samtalet som pågår här i bloggosfären i ett nafs gått och förvandlats till en samhällets avskrädeshög, där endast flugor, insekter och andra oknytt trivs och frodas. Vilket är lite synd, eftersom jag hittills haft för ovana att spendera tre till fyra timmar om dagen med att läsa in mig på diverse bloggar vars innehåll övertrumfar även de mest prestigefyllda av tabloider vi kallar kvällspress. Jag antar att jag - nu när dessa har upphört att skrivas - kommer att ha massor av tid över att göra nyttiga saker och ting på, som att, säg, applådera Asks pudlar och kontrapudlar.

Jag är dock lite förvirrad, eftersom mina favoritbloggar på något märkligt vis fortsatt som ingenting, trots att Marteus så elokvent och övertygande påvisat att bloggosfären gått sönder. Jag vet inte hur jag ska reagera på att det skrivits både ett och två och tre och många intressanta inlägg sedan framläggandet av bevisen - har bloggosfären på ett snabbt och effektivt sätt självsanerat sig och tagit lärdom av denna insikt, eller har jag också sjunkit ner i avskrädeshögen och blivit en sån där hemsk insekt som trivs i en dylik miljö?

Fast - vänta nu. Marteus säger ju att bloggosfären gått sönder på ett sådant sätt att hatet mot en viss justitieminister kommit att ta överhand framför allt annat. Så det enkla sättet att ta reda på om även jag gått sönder borde väl vara att kolla vad jag skrev om nämnde minister i mitt inlägg om just densamme. Here goes:

Att, som Ask föreslår, tillåta staten att gå direkt från misstanke till handling när bevisläget är allt annat än solklart är ett direkt avskaffande av varje uns av kvarvarande rättssäkerhet som fortfarande hänger kvar. Det blir desto värre att det är just Ask, justitieministern själv, som föreslår det. Det säger en hel del om hur svenskt rättsväsende ser på saker och ting. När justitieministern, en sittande minister i en sittande regering, inte anser att grundläggande rättsliga traditioner är värda att stå upp för ens när de krockar med personliga åsikter i en viss fråga - well, det säger som sagt en hel del om hur synen på statsförvaltningen och den enskilde medborgaren ser ut.

Hmm. Verkar jag hatfull? Verkar jag vara en sådan som just står i begrepp att kliva in i en mindre pansarvagn och demolera hela och raka vägen till vår ömme Ask och återuppliva visa scener från en valfri iteration av den franska revolutionen när jag väl kommer fram?  Jag skulle nästan drista mig att säga att jag förhåller mig någorlunda neutralt till Ask som sådan, men har vissa åsikter om Ask som minister. Inte riktigt det mest hatiska en bloggskribent kan häva ur sig, inte sant?

Jag har nog vissa fog att anta att jag lyckats klara mig undan bloggosfärens sammanbrott ett tag till. Och om jag lyckats undvika detta, så kanske andra också gjort det. Kanske till och med det stora flertalet - det återstår fortfarande att se, men jag är optimistisk.

Men - om större delen av bloggosfären inte gått sönder, varför går då Marteus ut och gör folk oroliga med flit? Det är lite elakt att hetsa upp folk och antyda att det de håller på med egentligen är så pass värdelöst att det vore ett påtagligt plus för samhället om en slutade med det. Tänk på de stackars unga flickor - och pojkar också, inte minst! - som har dåligt självförtroende och som slutar blogga på grund av det här! Tänk på den stackars nyligen aktiverade och entusiasmerade unge bloggaren som skrivit sitt allra första blogginlägg någonsin, som råkar handla om just den här frågan, och som sedan får höra att det hen skrivit är likvärdigt med innehållet i en potta - och, än värre, att hen hade sönder bloggosfären i och med sitt första och enda inlägg! Är det de signalerna vi vill skicka till våra unga bloggare, Marteus? Är det att föra en progressiv och framåtblickande linje i frågan om ungt skrivande?

Marteus säger sig vilja göra en insats för unga människor. Gott så. Men att kalla den inte helt ringa skara ungdomar som bloggar för dumhuven är nog inte riktigt rätt sätt att göra denna insats på. Det finns bättre sätt att göra det här,

Förhoppningsvis låter jag inte hatisk, pöbelaktig eller som en aktiv del av nätets vildhundsmobb nu. Det vore ju ironiskt om jag skulle gå sönder så här efter min korta men produktiva bloggpaus - inte sant?

Tentaprocessen

Vissa skulle kunna tro att det här tentaarbetet ser ut någonting i stil med att den arme studenten med möda, slit och tårar läser de böcker som ingår i kursen, och sedan under abstrakta former vrider och vänder fakta, argument och perspektiv mot varandra för att till slut nå fram till en slags syntes av hur det akademiska samtalet sett ut de senaste hundra åren.

Det skulle kunna vara så. Det kan också inträffa någon slags blackout, och se ut så här:




Eller, om det går riktigt illa, så här:




Jag skulle säga att chansen är kring 50/50.

Tentativt

Det har varit lite slött på uppdateringsfronten på sistone. Detta beror förstås på att jag drabbats av den konstant återkommande åkomma vi studenter ständigt drabbas av lite då och då - en tenta. Som ni förstås redan vet så finns det bara två möjliga utfall från en tentainfektion, varav det ena är av det här slaget:



Och det andra är av detta:



Ibland vägrar världen dock att bry sig om denna praktiska tudelning, som den luriga fax den är, och ger oss besked som är båda de två ovanstående formerna samtidigt. Ungefär så här:



Världen är inte bara större än vi tror. Den är dessutom större än vi kan tro.

Ett brev når alltid sin mottagare

Asks förslag - som vid det här laget inte behöver varken introduceras eller förklaras - har vissa direkta kopplingar till två tankegångar som jag är mer än lovligt insnöad på. De går att relatera till varandra även om de tas var för sig på egna premisser, men det är intressant att se hur vår ömme justitieminister lyckas koppla ihop två av mina mer dolda käpphästar på ett så konkret sätt. Ty de är allt annat än konkreta när de springer omkring i den där mentala hagen jag har upplåtit åt dem.

Den första är förstås McLuhans tes att mediet är budskapet, och att samma budskap uppfattas olika beroende på i vilken form det framställs. Det är en tankegång som fått springa lös ett par gånger här på bloggen - både förr och nyss. I all korthet går tanken ut på att varje medium kräver en viss form av anpassning från sina användare, och denna anpassning försätter läsaren/tittaren/lyssnaren i en viss sinnesstämning och färgar sålunda av sig på budskapet som förmedlas. I fallet Ask och de berömda kuverten så spelar det oerhört liten roll vad som faktiskt råkar stå i innehållet - det som behöver kommuniceras framförs av mediet som sådant.

Den andra käpphästen är den inte helt självklara tankegången hos Lacan att brevet alltid når fram till sin mottagare. Det är en aning konvulerat, men tillåt mig att sammanfatta det som så att väldigt många saker i våra liv tycks vara av karaktären att de var de oundvikliga konsekvenserna av hur saker och ting var förut - hur det än gick. Innehållet i brevet - dvs hur saker och ting faktiskt gick till - spelar ingen större roll, eftersom det är på ett visst sätt och inte kan vara annorlunda. Det viktiga i sammanhanget är dock att brevet inte skickas från det förflutna till framtiden, utan i stället uppstår i det ögonblick en tänker tillbaka och inser att, aye, it was meant to be. Det (brevet/insikten) kommer med andra ord alltid fram.

Vi befinner oss just nu i ett relativt omedelbart efterspel till Asks utspel, och saker och ting kan gå på antingen det ena eller det andra sättet. Utgången och framtiden är inte given, även om det går att se vissa tendenser. Om tio, tjugo, trettio år, däremot, så kommer det som händer att de sig som rätt självklart. Först sade Ask så, sedan reagerade vi si, följt av den här motreaktionen - osv. Vi kommer att komma ihåg vad som hände, i någon slags version, och brevet kommer att komma fram till oss.

Det jag vill ha sagt genom att kombinera dessa tankegångar är att även om vi med trygg förvissning kan veta att brevet indeed kommer fram, no matter what, så har vi fortfarande tid kvar på oss att utforma vilket innehåll de har. Formen är given och kan inte förändras - men vi har fortfarande viss kontroll över innehållet. Det förflutna kanske är färdigskrivet, men framtiden är fortfarande i behov av visst stödjande engagemang för att inträffa.

Ask väljer att skriva sina brev på ett visst sätt. Det är inget vi kan göra någonting åt. Vad vi däremot kan påverka är hur vi skriver våra egna.

Det är val om ett halvår. Skriv gärna in en röst på Piratpartiet.

Stenhealing

Det finns ett stort antal problem med stenhealing, men om vi ska försöka sammanfatta det hela i en enda kort formulering så kan det sägas att det har större terapeutisk effekt att ta sig till ett café och prata med sina vänner. Eller att lyssna på musik, för den delen. Musik så som, säg, de här strategiskt placerade och till synes slumpmässigt utvalda låtarna.

Ask me, don't axe me

Jag har oerhört svårt att koppla ihop de mentala kapaciteter och moraliska överväganden som innehavandet av ämbetet som justitieminister kräver i det vardagliga utövandet, där ett stort antal komplexa och komplicerade samhälleliga institutioner och juridiska principer måste vägas mot varandra på ett sådant sätt att de senare fungerar i praktiken i de förra utan att för den skull lamslå hela samhället som sådant - med de mentala och moraliska resonemang som bevisligen är kapabla att producera gårdagens utspel. Jag har i alla fall svårt att koppla ihop dessa saker utan att känna allvarlig och befogad oro för hur saker och ting ligger till i detta vårt land, och på vilka grunder våra absolut högsta politiker fattar sina beslut. Särskilt inte när politikern i fråga är Beatrice Ask, justitieminister.

Jag vill, för tydlighets skull, påminna alla eventuella läsare om att Beatrice Ask inte är en vanlig människa vilken som helst. I alla fall inte när hen lever och verkar i sitt arbetsliv. Där är hen nämligen justitieminister, vilket är den absolut högsta position en människa över huvud taget kan ha inom svenskt rättsväsende. Det rör sig inte om en liten funktionär i en obskyr och undanskymd nämnd i Årjäng, utan om den person som i kraft av sitt ämbete ska vara det svenska rättssystemets talesperson i principiella frågor, skarpa lägen och framtida utformning. Det hen säger är inte bara ett personligt tyckande - i förlängningen är hen hela det svenska rättsväsendets syn på rättvisa, rättigheter och lagstiftning personifierad.

Gårdagens utspel är därför av oerhörd tyngd. Det gick, i all korthet, ut på att oskyldighetspresumtionen ska anses vara ännu mer irrelevant än den redan är idag, och att det ska räcka med att vara misstänkt - misstänkt! - för att ha begått någonting för att staten ska vidta aktion mot denne. För fall där bevisläget är solklart - exempelvis när någon springer rakt in i en pågående fotbollslmatch och skjuter ner domaren med ett lagom avsågat hagelgevär inför fullsatta läktare - är detta givetvis inget bekymmer. I lite luddigare fall där bevisläget kan gå åt antingen det ena eller det andra hållet är det dock av större vikt att tanken om den misstänktes oskyldighet tills motsatsen är bevisad hålls vid liv - särskilt om det skulle råka röra sig om ett sådant fall där det många gånger är praktiskt taget omöjligt att bevisa vare sig skuld eller oskuld.

Att, som Ask föreslår, tillåta staten att gå direkt från misstanke till handling när bevisläget är allt annat än solklart är ett direkt avskaffande av varje uns av kvarvarande rättssäkerhet som fortfarande hänger kvar. Det blir desto värre att det är just Ask, justitieministern själv, som föreslår det. Det säger en hel del om hur svenskt rättsväsende ser på saker och ting. När justitieministern, en sittande minister i en sittande regering, inte anser att grundläggande rättsliga traditioner är värda att stå upp för ens när de krockar med personliga åsikter i en viss fråga - well, det säger som sagt en hel del om hur synen på statsförvaltningen och den enskilde medborgaren ser ut.

Reaktionerna på Asks uttalande säger också en hel del, särskilt om oss pirater. Vi är nämligen brutalt eniga om att det är en fenomenalt dålig idé att avskaffa oskyldighetspresumtionen. Om Piratpartiet är ett enfrågeparti, så är det denna fråga - gör inte samhället till ett fängelse, där samtliga medborgare är misstänkta brottslingar redan från födseln, och där den politiska friheten inte sträcker sig längre än den nåd sittande regering råkar ha till hands i sina mjölkvita samveten.

Ty kom ihåg - det hjälper inte att ha rent mjöl i påsen när inspektörerna häller aska i den.

Narvalar

För de av er som ännu inte riktigt lyckats få nog av vare sig narvalar eller fredagseftermiddagar så bjuder jag härmed på lite mer av bäggedera:




Må du vara på gott humör och vid god hälsa, var du än är.

Framställningens betydelse och betydelsens framställning

Hur saker och ting presenteras spelar roll. Beroende på hur någonting framställs så blir detta antingen intressant eller dötrist, antingen värt att bry sig om eller inte. Det spelar ingen som helst roll vad det handlar om - det kan, enligt principen om diskursproduktion, vara precis vad som helst. En surdeg som står och jäser kan med rätt beskrivning framstå som ett paradigm av intresseväckande fenomen, medan en fotbollsfinal där det står noll-noll och det är fem minuter kvar kan framstå som lika spännande som färg som torkar på växande gräs om det beskrivs på fel. Jag vill inte trampa eventuella superrealister på eventuella ömma tår, men världen är inte lika objektiv som den låtsas vara.

Tillåt mig att exemplifiera detta genom att tala om ett djur som många har som favoritdjur: narvalar. Jag vill ge er två exempel på hur narvalar kan framställas. Här kommer exempel ett:

Narvalar lever främst i de kalla vattnen kring nordpolen, är ca 4-5 meter långa och väger ungefärligen ett till och ett och ett halvt ton vardera i vuxet tillstånd. De äter vanligtvis fiskar, bläckfiskar och kräftor, och deras största naturliga fiende är späckhuggare. Narvalar är milt utrotningshotade, men kommer att överleva om vi bara lämnar dem i fred och slutar dumpa gift i vattnet. De har också ett stort horn, som gör att de ser lite ut som enhörningar på avstånd.

Här kommer exempel två:



Svara nu ärligt när jag ställer den här frågan: vilken av dessa framställningar fick dig att vilja lära dig mer om narvalar? Den första beskrivningen, som innehåller bekräftade fakta och är korrekt intill sista stavelsen, eller den andra beskrivningen som är överdrivet goofig och inte har rätt någonstans alls?

Om jag skulle drista mig att generalisera lite så skulle jag tro att de flesta av er efter den första beskrivningen hade intrycket att, okay, det är en stor fisk, men so what? Den andra beskrivningen, däremot, har en tendens att fasta i ens huvud och närmast tvinga en att nynna "narwhals narwhals, swimming in the ocean..." i ett helt halvår framöver.

Now, med detta i åtanke så kan vår politiska samtid analyseras med nya ögon. Om saker och ting inte behöver vara intressanta i sig för att framställas som intressanta, så betyder det att de som har förmågan att framställa saker på ett intresseväckande vis gör ett urval av saker att presentera. Det finns ingenting hos föremålen de talar om som gör deras framställningar intressanta, utan deras diskurs är intressant rent generellt, vad de än talar om. Vad en behöver vara uppmärksam på är inte det intresseväckande, utan på det urval av ting, ämnen och företeelser som lyfts fram. Dessa saker väljs nämligen väldigt, väldigt noggrant, och de väljs allt som oftast för att föra bort ens uppmärksamhet från andra saker.

Idag är det ett halvår kvar till valet. Fram tills dess så kommer många av våra mer etablerade av politiska partier att försöka väcka intresse för sina mer traditionella frågor, och eventuellt ett par nya sådana i form av RUT och dylikt. De kommer att tala desto mindre om FRA, Ipred, Acta och andra politiskt viktiga men pinsamma ämnen - i syfte att väcka ditt intresse att rösta på just dem.

När de är igång som mest, och du tycker dig ha hört allt förut, tänk då så här: Narwhals, narwhals, swimming in the ocean...

Frihet, you say?

Det finns ett otal versioner och definitioner av frihet. En av de mer hårdkokta varianterna är Sartre och den existentialistiska falangen, som i stort hävdar att akut social alienation är den enda möjliga formen av frihet som står oss vanliga dödliga till buds, och att allt annat är en form av ofrihet. Det enda sättet att bli fri är att autonomt stå på sig och sin individualitet gentemot andra människor - eller, rättare, mot kvarlevande tankestrukturer från förr som dominerar våra tankar. Vi kanske inte behöver gå så långt som Sartre gick och hävda att varje interaktion med andra är en inskränkning av vår frihet, men det är ändå en bra tanke att ha i bakhuvudet.

En i sammanhanget närmast motsatt version är Foucaults, som går ut på att makt och medföljande frihet är någonting som uppstår i det sociala samspel med andra människor som ständigt pågår. Det är inte trots utan på grund av andra människor som vi är fria att få saker gjorda, och genom diskursivt samarbete med andra så kan vi få mer gjort än om var och en nödvändigtvis måste uppfinna hjulet på nytt och på egen hand.

Jag tänker dock inte gräva ner mig i varken Sartre eller Foucault. I stället tänker jag ge tre förslag som, utifrån de skissartade definitionerna ovan, tjänar till att både öka och bevara ens frihet. I all korthet.

Det första förslaget är att låta bli att äga sitt hem. Eller, rättare - låt bli att låna flera årslöner från en bank till en ränta som i praktiken innebär att du måste infinna dig på arbetet varje dag i fyrtio år framöver för att ha råd med att bo kvar. Det kanske är en självklarhet, men du är inte fri om det enda som skulle möjliggöra för dig att helt spontant ta semester i ett halvår för att läsa in dig på Sartre, Foucault eller Bauman är att du vann ohemult mycket pengar på lotto. Om du inte har råd att ta dig tid att vara någonting annat än i konstant arbete så är du inte fri. Om ditt liv kretsar kring att upprätthålla ditt boende i ett individuellt hem är du en slav till hemmet, inte en husets herre.

Det andra förslaget är att låta bli att bli bilägare. Inte bara för att det oftast krävs ett ohemult stort lån för att kunna köpa bilen i fråga, utan även för att det krävs en hel del arbete i vardagen för att hålla bilen i rullning. Den måste skattas, försäkras, besiktas, parkeras, tankas, putsas, rutskrapas och däckbytas. Allt detta tillsammans är, när allt är sagt och gjort, mer jobb och mer pengar än det krävs för att helt sonika gå och hyra en bil de dagar vi behöver en. Och, precis som i förra förslaget, så är du inte fri om du måste gå omkring och stå i skuld till någon för att kunna göra någonting du kan göra både billigare och bättre på annat vis.

Det tredje förslaget är att inte bli förälder. Skaffa gärna barn, men låt bli att tänka att föräldraansvaret med akut och obönhörlig nödvändighet måste vara en individuell angelägenhet. Att vara förälder - dvs att i enlighet med den klassiska definitionen inneha antingen 50% eller 100% av ansvaret för barnet - är ingen nödvändig det av barnets uppväxt, och det fungerar oroväckande väl att samarbeta över familjegränserna. Varje förälder måste inte uppfinna barnuppfostran på nytt, och föräldraskap är inte nödvändigtvis en individuell egenskap.

Jag föreslår inte att du ska löpa hela den existentiella linan ut och låta bli att bo, förflytta dig eller föröka dig, men jag föreslår däremot att du använder dig av den makt som ligger latent i varje form av samarbete för att göra dig själv mer fri i ett existentiellt avseende. Individuell frihet står inte i motsättning till kollektivt samarbete, och kollektiv frihet är vanligtvis ett resultat av individuellt samarbete.

Den stora problematiken med detta är förstås att våra nuvarande riksdagspartier med oroväckande enighet valt att samarbeta över både block- och ideologigränser för att avskaffa allt vad individuell frihet och möjlighet till kollektivt samarbete heter. Inte minst genom att avskaffa den individuella rättssäkerheten, och på så vis öppna alla dörrar till att göra associationen till vissa organisationer till en de facto kriminell handling, om än inte de jure.

Prospekten för frihet ser med andra ord inte helt ljusa ut. Sorgligt nog.

Skillnaden mellan expertis och excellens

Det finns vissa skillnader mellan att inneha en expertis och att inneha excellens. Bägge inkluderar ett ofrånkomligt mått av kunskap, men de skiljer sig åt på ett fundamentalt men viktigt område, och denna skillnad har ibland stora skillnader för hur vi gör saker och ting.

Att vara expert eller inneha någon slags expertis om något är att kunna saker om ting om ett visst något eller inom ett visst område. Det säger ingenting om vad en kan eller inte kan om någonting annat, och har rent generellt ingenting med ens övriga kunskaper om någonting alls att göra. Det går hur bra som helst att vara expert inom område x utan att veta ens det minstaste lilla dyft om någonting alls inom område y. Ens expertis blir inte heller mindre om en erkänner att en faktiskt inte vet någonting om y - det är inte det en är expert på, och okunskapen om detta kan lämnas därhän så länge frågeställningen handlar om x.

Att försöka inneha excellens, däremot, har inte samma atomistiska syn på kunskap. Innehavaren av excellens kan förvisso inte allt som står att veta om allt, men en del av paketet är att denne kan svara på frågor om allt. Att erkänna att en inte vet någonting blir inte, som i expertens fall, en fråga om att i all ärlighet påpeka att en spenderade tre år på att läsa någonting annat, utan ett punkterande av den aura av excellens en odlat kring sig. Att erkänna sig inte veta är samtidigt att erkänna sig vara någonting mindre eller lägre än excellent, vilket är något av ett minus för ens image.

Detta skulle kunna vara en akademiskt intressant och i övrigt irrelevant poäng, om det inte vore för att väldigt många anammar den senare bilden av kunskap som en del av sin självbild. Där experten ser kunskap som någonting som kommer i olika kvantitet inom olika fält, ser den excellerande personen det hela som en helhet som är antingen fläckfri eller för evigt förlorad. Det blir, med andra ord, av enormt stor vikt att alltid kunna svara på allt om allt - även och särskilt om denne inte har något svar på den aktuella frågeställningen.

Ni kan förstås redan nu ana hur detta kan bli något av ett problem när en grupp vill sätta sig ner för att deliberera och diskutera någonting. Det räcker med att ett mindre antal av de inblandade har petat in tanken om excellens i sin självbild för att diskussionen väldigt fort och väldigt mycket ska börja handla om just deras självbild i stället för om, well, x eller y eller vad som helst. Det tar onekligen inte helt lång tid för diskussionen att förfalla ner till ett gräl.

Med detta i bakhuvudet kanske vi inte omedelbart kan göra någonting åt de gräl vi hamnar i, men vi kanske kan få en lite större förståelse för varför. -

Fyra nyanser av demokrati

En av de goda sakerna med vårt ömma parti vi kallar Piratpartiet är att det ständigt pågår en hel drös interna och informativa gräl när vi inte aktivt samarbetar mot något specifikt mål just för stunden. På sistone inom det östra distriktet så har ett veritabelt storbråk om vilken form av demokrati som är bäst uppstått, med det konkreta resultatet att de allra flesta numera har ganska stor koll på vilka former som finns, vilka deras respektive för- och nackdelar är i teorin och vilka problem som tenderar att drabba de modiga personer som försöker implementera någondera i verkligheten.

Nu ska det förstås nämnas att vårt 'storbråk' mer har karaktären av att en diskutör väljer en demokrativariant och sedan försvarar och förespråkar den bortom all rim och reson, och att vår pedagogiska modell väldigt mycket går att sammanfatta med orden "lärande genom konstruktiv konflikt". Detta för med sig att den aktive förespråkaren tvingas tänka sig in i alla aspekter av nyanser under diskussionens gång, och att de som betraktar mer passivt får sig till livs en hel hög argument för och emot de olika varianterna. Genom att argumentationen ibland dras in absurdum så lär sig de inblandade att det inte riktigt går att helhjärtat stödja ett system utan att åtminstone ge vissa erkännanden och nickningar till de andra, vilket även det är ett pedagogiskt plus.

Ibland gäller det dock att stanna upp och sammanfatta saker och ting en smula, så att även nytillkomna personer kan orientera sig i den massa av argument, motargument, motmotargument och sidoargumentationspår som framlagts och uppstått under lärandets gång. Varje student måste som bekant uppfinna hjulet på nytt, men det vore lite elakt att inte ge lite hjälp på traven. Sålunda - fyra nyanser av demokrati.

Det finns inom ramen för modern demokrati tre sätt att komma fram till gemensamma beslut. Dessa tre sätt är diskussion, kohandel och omröstning. Att diskutera saker är vad det låter som - att de inblandade parterna sätter sig ner och genom rationell diskurs försöker komma fram till en gemensam ståndpunkt utifrån generella principer. Att kohandla är att en part ger en annan part någonting i utbyte för någonting annat - exempelvis en mindre reform på sjukvårdsområdet i utbyte mot stöd för ett smärre förslag rörande underhållet av vissa landsvägar - i syfte att komma överens om något. Att rösta, slutligen, är precis vad det låter som, att låta en röstningsprocess avgöra om ett visst beslut är värt att fatta eller inte. Förr i världen fanns det fler alternativ till hands, men i och med att vi avskaffat naket våld som beslutsmetod så återstår i princip endast dessa tre metoder.

Det går, med viss förenkling, att korrespondera dessa tre metoder med tre nyanser av demokrati - den deliberativa, den representativa och den direkta.

Den deliberativa nyansen är en form av demokrati där beslut primärt fattas genom diskussion, snarare än genom omröstning. Alla parter ska höras, alla argument och fakta ska läggas på bordet; alla ska med. Ni kanske redan nu anar att detta är en av de mer krävande formerna av demokrati, där alla förväntas, och än mer förväntas kunna, yttra sig kring saker som berör dem. Att vara medborgare är därmed detsamma som att vara ett aktivt politiskt subjekt - för att inte tala om ett retoriskt sådant.

Den direkta demokratin lägger fokus på omröstningen som beslutsmetod. Om någonting ska beslutas så kallas befolkningen in för att avlägga röst - antingen för eller emot. Det resultat som uppstår är sedan bindande för den lokala politiska samfälligheten, och att delta i dessa omröstningar är därför av central vikt i det politiska livet.

Den representativa demokratin, slutligen, delegerar den politiska makten till speciellt utpekade delegater, som representerar det lokala samhället och dess medborgare i en central beslutande och lagstiftande organisation. Om den deliberativa nyansen främst baserar sig på diskussion och den direkta på omröstning, så säger uteslutningsmetoden att den representativa formen lutar sig tyngst på kohandeln som beslutsmetod.

En sak som framträder väldigt tydligt i våra pedagogiskt effektiva bråk är att dessa tre former är idealtyper, dvs konstruerade system som byggts upp för att göra det mentalt lättare att greppa de komplexa system som våra beslutsfattande församlingar och metoder utgör, och att ingendera av dessa finns i en "ren" form. De är dock bra att ha i huvudet som en slags måltavla för vad en vill sträva efter - oavsett om en aldrig kommer fram i realiteten, och Flen förblir Flen, så spelar det ändå en viss roll om en siktar på Paris, Moskva eller Prag i sina tankar.

När vi diskutar så har vi detta mer eller mindre konstant i bakhuvudet, även om vi låtsas glömma bort det en stund för att den pedagogiska effekten ska få företräde. När vi sedan sätter oss ned för att deliberera inför framtiden, dvs diskutera mer seriöst, så har vi däremot stenkoll på att alla tre modeller kommer att vara närvarande i framtiden, om än inte fullt ut; det kommer att finnas inslag av deliberation och diskussion i alla framtida former av demokrati, det kommer att förekomma (om än inte alltid helt direkta) omröstningar i dem, och vi kommer i en eller annan form ha folk som representerar oss och våra intressen i den ständigt pågående kohandeln i Stockholm. Vilken demokrati vår framtid än rymmer, så kommer det alltid att vara en hybriddemokrati, om än med olika inriktning och karaktär.

Så. Nu vet vi var vi har varandra. Game on!

Realism

Låt oss ta av oss våra ideologiska glasögon - blå, röda, gröna, lila, rosa eller vilken färg du än känner dig tillhöra - och tala realism en stund. Låt oss, för några ögonblick, glömma bort alla dessa sociala grupperingar och inriktningar vi tillhör och enas om att det finns vissa saker som bara är som de är, utan någon som helst pardon alls. Låt oss, för några ögonblick, tala politik.

Vårt samhälle grundar sig på våld, och hotet om att utöva våld. Det spelar ingen roll om du önskar bygga ett samhälle baserat på den fria marknaden, den socialistiska utopin eller den anarkistiska statslösheten - våld är den faktor som genomsyrar och definierar alla våra interaktioner mellan varandra. Inte på det viset att vi alltid aktivt går omkring och slår folk på käften så fort vi ser dem, men på det viset att så väldigt mycket av vår vardag är beroende av att någon, någonstans, håller ett hagelgevär i handen och är redo att använda det om någon beter sig på fel sätt.

För att konkretisera detta behöver vi bara titta på vad som händer om någon inte betalar en räkning. Beroende på vilken typ av räkning det handlar om så blir konsekvenserna något olika, men slutpunkten av att envisas med att inte betala är ändå alltid att någon kommer och utmäter räkningens belopp i någon form av egendom. Det spelar ingen roll om du som läsare vid det här laget antingen tänker att det är rätt åt den late och obetalande slusken att hen får vad hen förtjänar, eller om du tänker att det kanske borde finnas andra lösningar på det hela - det är i vart fall ett klart och omisstagligt utövande av systematiskt våld.

Det hela faller tillbaka på pengar och vad de egentligen är för något. Deras värde ligger inte i att de har någon slags inneboende metafysiskt Värde som beskänkts dem från Urkällan, utan i att de underlättar för folk att kommunicera med varandra. Om någon vill ha någonting så behöver denne inte fråga dess innehavare vad den behöver göra för att få detta något - det räcker med att fråga hur mycket pengar denne är villig att acceptera i utbyte mot detta något. Denna summa är i många fall ritualiserad och preciserad på förhand, så som i affärer och restauranger. Det behövs ingen större kommunikation mellan parterna för att utbytet ska ske - det enda som behöver hända är att en intention att införskaffa någonting avges, en summa nämns och denna summa överlämnas. Därefter är utbytet klart. Däri ligger pengars värde.

Som medium för utbyte av föremål är pengar brutalt effektivt. För att ett pengabaserat system ska fungera så krävs dock att ens egendom skyddas på ett så sätt att ingen maskerad eller tvåarmad bandit kommer och riktar ett valfritt skjutvapen mot en och förklarar att utbytet härmed är genomfört. Det måste finnas tillräckligt mycket latent våld i omlopp för att det enda sättet att utbytet ska ske antingen är via överlämnandet av pengar eller utsträckningen av nåd. Det måste stå klart för alla att den som införskaffar någonting olovligen kommer att drabbas av våldsamma repressalier - i vårt system från polisen, militären och rättsväsendet, som i varje läge står redo att rycka ut mot den som tar saker i egna händer.

Om vi nu erkänner att pengar spelar en oerhört central roll i vårt samhälle, så kan vi inte annat än att erkänna att våld spelar en precis lika central roll. Det kan kanske tyckas som en akademisk poäng, men eftersom vi talar politik så talar vi också om lagar, förordningar, regler och bestämmelser. Det vill säga alla dessa saker som reglerar hur samhället ska styras, se ut och skötas. Det vill säga - och gör inga misstag vid läsandet av den här formuleringen - vem som drabbas av det latenta våldet, under vilka former och hur mycket.

Om du tror att politik handlar om någonting annat än våld så tror du fel. Det spelar ingen roll vilken färg du har på dina ideologiska glasögon - om du vill se realistiskt på saken så är det detta du kommer att se. Inga om, inga men, inga försköningar.

Nu har vi talat realism en stund. Nu kan vi alla sätta på oss våra ideologiska glasögon igen och återgå till det vi brukar göra. Min förhoppning är att du gör det med en lite större känsla av allvar i dina göranden. Inte i meningen att du blir stärkt i dina försök att genomföra dina önskningar och ambitioner, utan i den mening att det du gör i det politiska har reella konsekvenser för reella människor.

Oavsett partitillhörighet.

Kvinnligt bloggande

Det pågår alldeles just nu en kampanj för att stärka kvinnliga bloggare och deras synlighet i bloggosfären. Tanken är att använda länkkärlekens länkande kraft för att knyta nya band och kontakter, och därmed lägga grunden för en framtid där solidaritet mellan kvinnor inte bara är en feministisk utopi bland andra, utan en påtaglig verklighet för alla. Som bloggare och medsyster kan jag inte annat än att stötta denna kampanj med hela mitt solidariska hjärta.

Min medsyster Alexandra borta på HBT-sossen skriver orden "förenade vi stå, söndrade vi falla", och detta gäller inte minst fös oss kvinnor. Om vi ska åstadkomma reell jämställdhet här i världen så får vi inte låta saker och ting splittra oss i våra försök att realisera den, utan agera gemensamt och enat för att uppnå detta mål. Det är ett stort och omfattande mål, men desto mer värt att kämpa för just av den anledningen - och desto mer angeläget att vi hittar så många som möjligt som kan hålla lågan uppe när vi själva inte riktigt orkar eller hinner. Det är ju trots allt det som menas med ordet solidaritet, inte sant?

Därför vill jag nu uppmärksamma ett antal kvinnliga bloggare, för att på så vis ge mitt bidrag till kampanjen och den medsysterliga solidariteten. Dessa är: Ulrika, Catarina, Ilona, Anna, Ingela, Rosemari och Hannah. Och, förstås: Veronica, Emma, Mary, Helén, Marie, Sandra och Hanna. För att inte tala om Isobel, Tanja, Gun, Louise, Mikaela, Anna och Anna.

Låt oss nu, tillsammans, arbeta för en jämställd bloggosfär för alla inblandade, där män och kvinnor bloggar på lika villkor med lika stor synlighet och lika stort inflytande. Alla män, alla kvinnor - alla lika värda.

För jämställdhet är ju trots allt någonting som omfattar alla, utan undantag. Inte sant?

Mvh
Johanna

Kulturskapare, you say?

De har valt sig ett märkligt namn, de däringa Kulturskaparna. Det kanske verkar intuitivt till en början - de är delaktiga i kulturen på så vis att de skapar de artefakter vi associerar med ordet "kultur", i form av böcker, skivor och filmer - men när en tänker lite närmare på det hela så blir det lite mer invecklat. Särskilt om en tar de två orden som ingår i namnet - kultur och skapare - och analyserar vad dessa begrepp egentligen betyder, och hur dessa betydelser interagerar med varandra för att skapa den helhet namnet vill påskina.

Vi sociologer vill gärna påminna våra medmänniskor om att det här med kultur är någonting som finns mellan människor. Eller, rättare, i interaktionen mellan människor och de ting som uppstår på grund av denna interaktion. Det ligger liksom i sakens natur att kultur är ett socialt fenomen - en social konstruktion, om ni så vill. Kultur skapas med andra ord hela tiden, överallt, av alla, vare sig de inblandade individerna är medvetna om det eller inte.

Det blir därför något av en tautologi att kalla sig "kulturskapare", eftersom kultur skapas varhelst kultur finns och inte kan låta bli att skapas varhelst människor erkänner varandras existens. Samtidigt ska det ju förstås erkännas att det inte riktigt fungerar att bara kalla sig "kultur" eller "skapare", eftersom det då inte riktigt framgår exakt vad de håller på med. Ett namn måste ju trots allt ändå ge någon slags hint om vad det namngivna är för något och vad det gör.

Vad de säger sig vilja göra är att ge en röst för den stora skara kulturskapare som idag verkar i världen och på något vis blir påverkade av existensen av internet. Vilket, om något, är en lovvärd ambition, då det onekligen finns ett stort antal skapare av kultur där ute som behöver någon som talar för deras del och hjälper till att förbättra deras livsvillkor. Exempelvis finns det ett stort antal barnarbetare i världen som producerar de kulturella artefakter vi kallar gympadojor, som utan något som helst tvivel spelar en enorm roll i många subkulturer runt om i världen, särskilt i fattigare kvarter i mer urbana städer. Det är, med andra ord, en ambitiös och värdig målsättning att sätta upp för en ny sammanslutning, som bör stöttas och uppmuntras på alla sätt och vis.

Det tycks mig dock som om de är något snäva i sin inkluderingsprocess. De säger sig företräda "författare, bildkonstnärer, musikskapare, skådespelare, artister, regissörer, musiker och journalister". Det finns, som synes, något av en slagsida åt det som i folkmun brukar kallas underhållningsbranschen, och resten av världens kulturskapare, dvs resten av världen, är något osynliga i deras diskurs. Det är väldigt stort fokus på en viss skara kulturskapare, och vi andra tycks ha glömts bort på något mystiskt vis.

Som om inte detta vore nog så inkluderar de inte ens hela underhållningsbranschen. Vi bloggförfattare är, exempelvis, synnerligen osynliga, och när författare nämns så är det i relation till bästsäljande böcker. Detta trots att vi kulturskapande författare till bloggar i allra högsta grad berörs av internet. Detsamma gäller för filmproducenterna, där aktiva producenter inom porrgenren är märkligt underrepresenterade, trots att en oproportionerligt stor andel av det som piratkopieras på internet är av pornografisk natur. Vilket är lite märkligt - ska inte samma regler gälla för ALLA aktiva aktörer inom underhållningsbranschen? Är inte alla etablerade kulturella uttryck likvärdiga?

Jag är nästan ledsen över att behöva säga det här, men det som började så lovvärt och ambitiöst som ett projekt att göra världen till en bättre plats för alla inblandade blev bara snävare och snävare för varje ord i deras manifest, tills det stod klart för alla inblandade att det egentligen bara rörde sig om ett mycket uttalat särintresse som inte har någonting annat än sitt eget bästa för ögonen. "Kulturskapare" blir med andra ord inte en vacker metafor för mänskligheten i stort, utan ett överdimensionerat ord för en viss väl definierad gruppering som tycker att saker och ting skulle vara väldigt mycket bättre om världen bara böjde sig lite extra efter just deras vilja.

Damn. Och jag som nästan gick och blev en smula idealistisk för några ögonblick. -

Andra besvikna röster: Scabbe, Thomas, J-O, Qer, Gun, Oscar, Gonte, Rick, Anders, Emma, Yami och Fredrik. Och, förstås, en hel massa andra besvikna kulturskapare.

Jämställdhet, you say?

Jämställdhet är inne just i dagarna. Den internationella kvinnodagen börjar allt mer ta formen av något av en nationell semihögtid, vilket kanske eller kanske inte är på gott och ont. Överallt dyker det upp små notiser i marginalerna om att saker och ting inte står rätt till i just marginalerna, och med en välvillig tolkning så skulle det nästan kunna frammanas en viss optimism.

Problemet med marginalanteckningar är ju dock förstås att de försiggår i just marginalerna, medan den "verkliga" eller "egentliga" texten fortsätter förbi som om ingenting. Det är nästan som om tiden kring dagen i fråga börjar motverka sitt syfte, och eventuell kritik av patriarkatet som framförs under denna tid per diskursiv automatik blir mindre radikal än om den hade framförts kring, säg, den åttonde november i stället. Vilket, onekligen, är en smula bakvänt.

Men även den kritik som framförs när det inte är fashionabelt brukar vara en smula bakvänd. Den tar fasta vid sådana saker som att män och kvinnor inte har lön i lika stor utsträckning, att det inte finns en jämn fördelning i diverse beslutsfattande församlingar, eller att det finns en ojämn [och/eller jämn] fördelning av hushållsarbetet. Att säga att det finns något av en slagsida åt fördelningstänkandet vore något av en litotes, och att gräva ner sig i ett skyttegravskrig där det politiska målet är att sänka båten åt andra hållet hjälper inte riktigt det heller. Att kritisera kritiken och på så vis vända den redan bakvända debatten utochin känns inte som vägen framåt - i alla fall inte om vi vill realisera någon slags faktisk jämställdhet inom ramen för vår livstid.

Att försöka sig på att slå knut på det hela genom att påstå att "kön" är ett resultat av den subjektspositionering som de ständigt pågående diskursiva formeringarna som tar plats i vår omedelbara och upplevda omgivning, där det reala återspeglar på det imaginära via halvt förstådda och dubbelt övertolkade intryck från det symboliska på ett sådant sätt att vi inte kan annat än att se "kön" som fundamentet för vårt ontologiska vara i världen - är inte heller optimalt. Det skulle vara en välgärning om vi göra folk tillräckligt alienerade från språket för att kunna föra fram en sådan poäng på ett sådant sätt att det nuvarande sättet att göra saker på framstår som det orealistiska alternativ det egentligen är, men som läget är nu så hjälper inte denna manöver vare sig debatten eller jämställdheten. Om det hade räckt att berätta hur saker och ting borde göras så hade mången problematik lösts redan när Moses talade från berget.

Om vi ska uppnå någonting på jämställdhetsområdet så får vi ta till andra metoder, med andra ord. Eller kanske till och med utan ord. Om en tillbringar tillräckligt mycket tid i diskurserna som anspelas på i stycket ovan så blir den eventuella slutsatsen att det bästa sättet att komma till bukt med saker och ting inte är att förklara saker för folk, utan snarare att agera på ett sådant vis att de inte kan annat än att reagera, och sedan använda dessa reaktioner för att ge dem en välvillig men nödvändig örfil i rätt riktning.

Ty jämställdhet är inte ett problem i marginalen. Problemet är dock att marginaliserade människor är de som är bäst på det. Jämställdhet är enbart och endast ett problem för de som har någonting att förlora på det - både män och kvinnor. Om vi i all välvilja vill örfila folk i rätt riktning så blir det första steget att göra klart för folk att de inte har något att förlora på att identifiera sig själva med någonting annat än som endera av två godtyckligt konstruerade men ömsesidigt exkluderande kategorier. Att världen är större än uppdelningen man/kvinna, och att livet är lite för kort för att slösas bort på en sådan.

Det blir något av ett socialpedagogiskt och retoriskt problem att få till lite reell jämlikhet häromkring. Frågan är förstås - har det någonsin varit någonting annat?

Nästa inlägg

En fråga vi bloggare många gång ställer oss är vad nästa inlägg ska handla om. Det är en evig fråga, då varje publicerat inlägg är en uppmaning att komma med ett nytt. En blogg är inte lika mycket en samling redan publicerade inlägg som ett löfte om att det kommer att komma fler av samma slag - gränsen mellan blogg och arkiv går någonstans i närheten av den plats där förväntningarna om att nästa inläggs tillblivande dör. Å ena sidan har vi historien, som vanligtvis finns tillgänglig genom listor och sökfunktioner; å andra sidan har vi framtiden, som är tillgänglig genom kreativitet och - dare I say it - hårt arbete.

Ibland gör den generella situationen i världen det lätt för oss att välja ämne och tema. I förrigår var det den internationella kvinnodagen, vilket var en ursäkt för många att låtsas vara intresserade av problematiken kring vårt neurotiska förhållande till vissa godtyckligt konstruerade kategoriseringar - utan att för den skull förbinda sig att vidta något av det långvariga och hårda mentala lyftande som behövs för att ens få syn på skogen vi befinner oss i. Det var med andra ord ett givet tema, och någonting som många hakade på av bara farten. På samma vis är det även på andra tider av året - vissa saker händer, och att reagera på dessa händelser ger nästa inlägg både ett upphov och ett innehåll.

Ibland står det lite stillare, dock. Det finns ju trots allt bara ett visst antal bemärkelsedagar om året, ett visst antal händelser som är värda att skriva om dagen och, inte minst, ett visst antal tankar som tenderar att studsa omkring i ens huvud. Det är med andra ord för tidigt att börja skriva om årets julklappsjakt, den största nyheten för dagen är att prinsen av Wales tappade en handske framför hertigen av Gloucester och orsakade ett höjt ögonbryn, och alla de där mer uppenbara tankar en brukar gå omkring och tänka har liksom redan skrivits ner och fått var sitt inlägg. Det är, med andra ord, en sån där slö dag då det krävs mer jobb att hitta någonting att skriva om än att faktiskt skriva och formulera detta.

Friska och sunda människor kan hantera det här genom att helt enkelt gå och göra någonting vettigt i stället. Bloggen är inte hela världen, och den dör inte av att gå hungrig någon okreativ dag eller tre. För oss som inte riktigt har denna distans till våra vardagliga aktiviteter så duger det inte riktigt - särskilt inte om det uttalade målet är att komma med ett nytt inlägg varje dag, utan pardon.

Det gäller med andra ord att komma förbi den här skrivkrampen och skriva något i alla fall. Men inte något som i vad som helst som börjar i ena änden och slutar i den andra - oh nej, så lätt ska vi inte ha det. Det ska vara någonting som är bra, dessutom. Så varje inlägg måste ha någon slags poäng, någon slags mening och någon slags utgångspunkt - varje inlägg måste tillföra någonting till den ständigt pågående metadiskursen, om än inte annat så som stöd åt sentimentet att det finns många duktiga bloggare där ute.

Detta blir så mycket lättare av att greppa tag i kreativitetens öra och sedan släpa det dit en vill ha den. Eller, rättare, att släppa taget om sina ögon och se den skatt av uppslag som finns runtomkring en. Till en början rent fysiskt - det finns en hel uppsjö av fysiska ting och föremål i ens omgivning som enligt diskursproduktionens metodik kan tjäna som kreativt näringstillskott. Lite mindre synligt är alla dessa saker vi går omkring och tar för givna utan att tänka på dem, så som att torsdagar har en viss stämning, att det är nödvändigare att bry sig om huruvida Gårman är grön eller röd på vissa övergångsställen än andra eller att det är det mest naturliga i världen att sitta kvar genom hela eftertexterna när en går på bio. Det finns, med andra ord, en hel arsenaler av saker som vi både fysiskt och metafysiskt kan greppa tag i och översätta till bloggformat.

Som jag sade till Miku för ett tag sedan så finns det inga rätt eller fel. Det finns bara associationer. Och när tråden väl är upplockad och snöbollen väl är i rullning - well, då har en ett inlägg innan någon vet ordet av. Bara att tillsätta en poäng och några ordlekar, och dagen är räddad.

Now, nu är förstås frågan - vad ska jag skriva om i morgon?

Tematiken och meningen med livet

På sistone har jag varit synnerligen upptagen med saker och ting, och har också som ni säkert märkt publicerat en hel drös utfyllnadsinlägg. Vilket är lite sorgligt, eftersom de av er som prenumererar på RSS-flödet för de långa och ordrika inläggen inte riktigt får det ni förväntar er.

De inlägg som inte har varit utfyllnad har dock tenderat att handla om ett visst specifikt ämne, nämligen text, diskurs och språk. Det går en klar linje från inlägget om att införa retorik som kärnämne i grundskolan, det om att föra saker på tal, det om skrivande som själv-genererande kompetens det om världsbilder, det om form och innehåll, samt fredagens inlägg om copyright, med någon slags kulmination i lördagens mastodontepos om livets mening. Tematiken kanske eller kanske inte är synlig till en början, men har varit närvarande ända sedan dag ett, om än med vissa bortfall och sporadiska höjdpunkter så som triologin om en liberalnihilists credo. För att sammanfatta denna tematik så kan vi göra det enkelt för oss och ställa en fråga: vad finns kvar av dig efter din död?

Det hemska svaret är att väldigt lite blir kvar. Dina drömmar, dina kärlekar, dina vänskaper, dina fiendeskaper, dina ambitioner, dina framgångar, dina misslyckanden, dina upplevelser, dina lyckorus, dina depressioner, dina ägodelar, dina politiska åsikter - inte ens din kropp blir kvar särskilt länge efter döden. Du dör, och väldigt mycket annat dör med dig.

Det finns ett antal sätt att relatera till detta. Vissa anser att, hey, om jag klarat mig mellan födelsen och döden utan att göra allt för skabbigt ifrån mig så var det ett gött race medan det varade. De av oss som har ens det minstaste lilla minsta antydan till en konstnärlig impuls inom oss ser dock gärna att någon liten del av vårt liv bevaras lite längre än vad kombinationen av bakterier, svamp och likmaskar tillåter.

Det hela kokar med andra ord ner till den eviga frågan om vad meningen med livet är. Eller, rättare, vad meningen med att göra saker. Det är enligt livets regler som sagt tillåtet att nöja sig med en mycket lokal utilitarism, dvs etisk egoism. Dug kommer inte att tala om för dig att du lyckades eller misslyckades med ditt liv när det väl är över; det finns inga metafysiska guldmedaljer som kan tynga ner själen i livet. Över huvud taget finns det inget efteråt att sätta som övergripande telos för sina handlingar - inget annat efteråt än det som utgörs av det samhälle och de som fortsätter att existera efter en själv. Det enda som blir kvar av en blir således de artefakter av externaliserat inre som blir kvar av allt det där en går omkring och gör - vad detta än är, och vilken form detta än tar.

Jag har tydligen valt formen ord. Det är den form av externalisering jag har lärt mig, och det är den jag har kommit att älska. Att tematiken kretsar kring ord, text, språk och diskurs är därmed inte särskilt märkligt - det är inbyggt som en grundförutsättning. Det är vad jag gör, det är vad jag är - det är vad jag kommer att göra när jag inte längre är jag.

Ni kanske eller kanske inte förstår det än, men ni måste förstå det, eventuellt. Tills dess har jag bara att bygga grunden för denna förståelse, steg för steg, inlägg för inlägg, tematik för tematik. Jag har resten av livet på mig, men sett sub specie aeternitatis är det en lite för kort tid för min smak. Det finns därför inga ursäkter för att inte sätta igång med en gång - inte för att det måste göras, utan tvärtom för att det enda som tvingar mig är jag.

Så. Vad är nu meningen med ditt liv?

Små milstolpar

Igår tog jag mitt 241:a högskolepoäng. Det är större än det 240:e, eftersom de flesta sunda människor stannar där och säger sig vara klara med utbildningsetablissemanget. Att passera 240 är att träda in i ett land där sunda och normala ting inte inträffar så ofta.

Orka vara en sund och normal människa, dock. Vamos!

Whoa, yeah, neat!

Vad säger du, finns det en blogg med det namnet? Och är dagens bbb ett episkt långt inlägg om meningen med livet?

Det måste vara den typen av dag. Helt klart. Så - för att matcha dagens stämning, så får ni här lite passande musik. Helt okynnes.

Likheter, skillnader och copyright

Jag läser ett inlägg som nyligen postades hos Ravenna om ett möjligt copyrightbrott i filmen Avatar, och blir lite smågrinig över att hen tog och realiserade en idé som jag burit omkring på. Å andra sidan har jag gått omkring och haft den här tanken i bakhuvudet ända sedan jag läste litteraturvetenskap hösten '06, så det går inte direkt att motivera denna grinighet på några som helst grunder alls. I stället får jag ta och använda inlägget i fråga som en språngbräda för att få ändan ur vagnen och tanken ut ur bakhuvudet.

Tanken tar sitt ursprung ur den ryska formalismen. Nej, inte den överdrivna subtiliteten hos aktörerna vid det tsarska hovet, utan den litteraturvetenskapliga strömning som sökte utröna exakt hur en berättelse ser ut, och vad som skiljer en berättelse från, säg, en manual till en semiautomatisk pneumatisk borr. Vi vet rent intuitivt att det finns någon slags skillnad, men vi kan kanske inte riktigt sätta fingret på vad denna är på rak arm.

Nu ska jag inte tråka ut er med en ingående beskrivning av hur de gick till väga för att komma fram till sina insikter och hur de slutade komma fram till dem när bolsjevikerna kom fram till att det var hög tid för dem att sluta, utan i stället hoppa direkt på mer intressanta bitar. De kom nämligen fram till att en berättelse är lite som en samling legobitar som kan fogas ihop på olika sätt utan att saker och ting går förlorade. En av dessa bitar är förstås hjälten, en annan skurken, en tredje en dam i nöd, en fjärde en medhjälpare som träffas på vägen mellan två olika platser osv. Det går att laborera och experimentera med dessa bitar, och om en har dem i bakhuvudet så går det att på stående fot improvisera ihop en hel narrativ genom att slänga in en bit i taget. Typ så här:

Det var en gång en [hjälte], som [beskrivning av hjälte och vad hen gör]. En dag, när hjälten gjorde någonting som hen brukar göra, så vandrade en random människa förbi och berättade om en [dam i nöd] långt långt borta. Hjälten bestämmer sig genast för att ge sig iväg, och på vägen dit möter hen [den hjälpsamme medhjälparen], som berättar om någonting tills nu helt okänt något som behöver göras omgående... osv. Det behöver inte finnas någon poäng från början, utan berättandet kan liksom hittas på medan det pågår, bit för bit.

Now, det kanske inte verkar så, men det finns bara ett visst antal sätt att berätta en berättelse. Det kanske tar ett tag att lyckas pricka alla logiskt möjliga former, men det är inte riktigt nödvändigt att få med alla för att vissa upprepningar ska börja uppstå. När det finns fler än x antal berättelser så finns det, utan pardon, någon, någonstans, som har berättat en berättelse som i mångt och mycket påminner om det en samtida författare skriver. Denne behöver inte ens känna till att någon, någonstans, skrivit någonting som liknar det hen just skrivit - det finns bara ett visst antal variationer att ta till, och efter det börjar det kreativa utrymmet sina och likheter uppstå.

Ni förstår kanske redan nu varför ordet "copyright" är med i titeln, och varför Ravennas inlägg fick mig att tänka mer än vanligt i dessa banor. Det blir lite problematiskt med långa, hårda och stränga skyddsregler för berättelser, i alla fall för kulturskapandet - det blir närmast en akademisk sport att försöka hitta the one berättelse som ännu inte har lyckats slabba in sina copyrightade förbudsfingrar i kreativitetens livsvilja. Eventuellt blir det omöjligt att berätta någonting alls utan att behöva dubbelkolla med immaterialrättsexperterna om den här nyskrivna berättelsen inte händelsevis råkar inkräkta på någonting någon skrev för ett halvt sekel sedan.

Ty rättigheterna upphör idag först efter 70 år. Eller, rättare, 70 år efter författarens död. Som referenspunkt kan nämnas att de författare som skrev någonting i sin ungdom för att sedan bege sig ut i andra världskriget och dö en heroisk död fortfarande har copyright på sina alster - och andra världskriget var, för att använda en litteraturvetenskaplig term, brutalt länge sedan.

Vissa kanske frågar sig - hur ska författare kunna få betalt? Vi i Piratpartiet frågar oss snarare - hur ska författare kunna få någonting gjort? -

Ungdomsarbetslöshet, you say?

Vanligtvis är jag den förste att säga att det behövs en djupare analys. Att det fattas en variabel, att det hela får ett annat utseende om det ses ur ett annat perspektiv, att det är lite smått naivt att tro att världen inte är långt mer komplicerad än vad vi tror den vara. Det ingår, nästan - det är något av ett kännetecken eller ett karaktärsdrag. Jag skulle närmast behöva göra en disclaimer när jag skulle drista mig att påstå någonting som andas i en annan anda.

Som nu, när jag säger att det krävs en förenkling av saker och ting för att få bukt med ungdomsarbetslösheten. Vi kan ta en diskussion om makroekonomiska faktorer som inverkar negativt på människors upplevda förmåga att positionera sig själva som aktiva subjekt på arbetsmarknaden, men, guys, arbetsmarknaden är inte tänkt att finnas som ett exklusivt tidsfördriv enbart och endast tillgängligt för folk med 240 högskolepoäng och ett aktivt intresse i allt som blänker svårt. Den är snarare tänkt att finnas för alla, utan undantag, med en möjlig teoretisk miniminivå på godkända betyg i kärnämnena i årskurs nio.

När jag nu säger att det behövs en förenkling så menar jag inte att vi ska upphöra med mer abstrakta diskussioner här uppe i elfenbenstornet. Nej, det jag menar är att de som är så pass ointresserade av att släpa sina teoretiska sinnen genom gymnasiet att de skippar det helt och hållet borde kunna starta och bedriva en egen verksamhet och sköta den utan att mötas av en trettiopoängstenta i rättsvetenskap om dagen. Eller, med andra ord, att det ska vara så enkelt att starta eget att till och med de som orkat sig strax över godkäntgränsen i grundskolan kan gå och göra det, och sedan framgångsrikt gå med vinst utan att samtidigt bryta mot samtliga bud på Hammurabis trehundrafjärde till trehundraelfte stentavla.

En radikal förenkling av regelverket, med andra ord. Detta borde ligga i linje med liberalernas intressen, som ju syftar till att skapa individuell frihet utan otillbörlig inblandning från statens sida - för att inte tala om möjligheten till ökad tillväxt på en friare marknad. Socialisterna borde också hålla med, inte minst den marxistiska falangen och dess betoning av arbetarklassens alienering från arbetet; även om kapitalismen lever kvar i stort så blir möjligheten till att sparka igång en socialistisk arbetsplats så pass mycket större när hindren för den faller undan. I övrigt kanske, möjligtvis, Bondeförbundet har vissa invändningar, då jordbruket av idag är så hårt reglerat att till och med bönder som inte lyfter ett finger för att göra något alls med sina åkrar får bidrag, vilket är något av ett incitament att behålla regleringarna.

Nu kanske ni undrar - var är ungdomsperspektivet? Var inte frågan vad vi skulle göra åt ungdomsarbetslösheten? Är inte det här väldigt generellt?

Well. Arbetsmarknaden är väl tänkt att vara tillgänglig för alla, rent generellt, eller hur?

Form och innehåll

Det finns inga egentliga hinder för vad som kan utgöra en grund för diskursproduktion. Det enda som egentligen hindrar en är kreativiteten, och den kan bankas på tills den gör vad en vill. Den är flexibel, med andra ord, och följer inte bara inspirationens oväntade vägar, utan även envishetens mer upptrampade sådana.

Nu tänker jag inte i detalj förklara hur detta går till. I stället tänker jag visa hur det går till, så att ni får er ett alldeles eget smakprov på hur även de mest vardagliga av ting kan hackas verbalt. Till min hjälp tänker jag ta ett par slumpmässigt valda ord, och utgå från dem i någon slags spontant genererad diskurs. Allt för att visa hur diskursproduktion går till.

Ord: skiftnyckel, tallrik, morgon, frihet, himmel. Let's ta dem ett i taget, ett stycke i taget.

Här har vi en skiftnyckel. Den är ett verktyg, det vill säga ett produktionsmedel. En människas socioekonomiska klass kan i mångt och mycket sägas vara en funktion av dennes relation till produktionsmedlen. Men förhållandet är inte helt självklart - det är inte direkt en linjär funktion, och det som föser korrelationen av den linjära banan är det hegemoniska producerandet av en situerad diskursiv subjektsposition, som -

Det ligger en tallrik framför dig. Eller, rättare, det föreligger ett komplext och komplicerat samspel mellan dina synintryck, din förmåga att spontant tolka dessa, din mindre spontana förmåga att begreppsligt resonera kring dessa tolkningar samt, förstås, dina förväntningar om vad som är acceptabelt att utgå ifrån rörande de mer intersubjektiva aspekterna av ditt intryck av denna tallrik. Den kanske framstår som en skärva av ett Fabergé-ägg för dig i just detta ögonblick, men detta kanske eller kanske inte är acceptabelt att föra på tal -

Det var en grå och stilla morgon, den typ av morgon som får konservativt sinnade människor att undra hur någon, någonsin, skulle kunna få för sig att förändra den rådande ordningen. Det var inte direkt gråheten som frammanade denna förnimmelse, utan snarare stillheten - en stillhet som får varje aktivitet, varje ljud att framstå som en mindre hädelse mot någon slags naturväsen som nästan, men inte riktigt, ger sig till känna när ingenting annat vågar göra det -

Om frihet är en doughnut, så är befrielse en bagel. Skillnaden kanske inte är uppenbar till en början, men efter ett tag blir den mer och mer påtaglig. En donut är en doughnut är en donut, men efter att ha ätit sådana non stop varje dag i en lång tid så bildas det, mer eller mindre spontant, ett sug efter någonting annat, en befrielse från friheten, om så än för en stund. Även en bagel, som många skulle anse vara identisk med en donut vid första anblick -

Intet är nytt under himmelen, men framför våra ögon är väldigt mycket väldigt nytt väldigt ofta. Det kanske har sagts tll döds vid det här laget, men det enda sättet att lära sig någonting från grunden är att uppfinna det på nytt. Att himmelen inte ser det med samma entusiasm som du är inte ditt problem, utan dess; även om många på sistone har slängt upp både ett och annat vakande öga till himlavalvets bågnande krön, för att föra gamla ting inför nya ögon -

Det finns, som synes, inga direkta hinder för diskursproduktion. Det går att ta fem till synes helt slumpmässiga textstycken, framspånade utifrån fem till synes slumpmässigt valda ord, sätta in dem i ett sammanhang, ge dem en kortare inramning och en diskurs uppstår. Varje fragment kanske utgör en obegriplighet i sig själv, eller en tendens till en rörelse i en riktning som leder in i en återvändsgränd, men sammantagna säger de någonting annat. Själva det att de befinner sig på samma plats ger dem en helt annan innebörd än om de skulle förekomma var för sig.

Det finns en poäng här, och den är att det här med text, diskurs, läsning och skrivning är långt mer komplicerat än vad det till en början ser ut. Det är en lite småjobbig poäng, men jag tror jag lyckats föra fram den genom att påvisa hur form ibland trumfar innehåll. -

En sån där dag

Det finns såna där dagar, och så fnns det såna där dagar. Idag är en sån där dag. Ni vet hur det är.

Världsbilder

Jag har fått som MKV-uppgift att göra en lite längre diskursanalys av någonting, och det specifika analysföremålet är den något speciella bloggen Politiskt Inkorrekt. Den har onekligen ett visst sätt att se på världen, och det är inte direkt svårt att analysera sig fram till dess ståndpunkt och utgångspunkter - jag tror att ett flertal av er lyckades göra det rätt spontant när ni såg sidan första gången. Det blir lite svårare att knyta an det till kurslitteraturen och dess något förenklade bild av Foucaults maktanalys utan att skena iväg allt för långt (typ ett bbb-inlägg för långt), men det får gå ändå.

Jag skrev för tid sedan ett inlägg om Sverigedemokraters världsbild och piraters, och valde då den rubriken eftersom vi pirater kom in först på slutet. Eftersom inlägget sort of redan finns så är det onödigt att skriva det igen, så jag låter bli. I stället vill jag förundras lite över världsbilder som sådana, och hur radikalt olika de kan vara utan att världen går under i en antimateriaexplosion när de möts.

Som student är det vanligtvis det absolut allra första en får lära sig att det finns olika perspektiv på saker och ting, och att det akademiska livet inte handlar om att välja ett perspektiv och hålla sig till det, utan att sätta sig in i, förstå och använda allihopa. Ibland samtidigt. Att tala om att se saker på rätt eller fel sätt blir lite småmärkligt; i stället talas det i termer av att ett visst perspektiv kanske är mer lämpligt än ett annat. Eller, i vissa fall, så föreslås det i humorns anda att ett helt opassande perspektiv ska anläggas på ett visst något. Så som att, säg, anlägga ett neoformalistiskt perspektiv på Politiskt Inkorrekt - det är ett perspektiv som enbart fungerar för att analysera filmer, och att anlägga det på någonting så ofilmiskt som en blogg blir lite smått absurt. Humor, med andra ord.

Detta att gå omkring med flera perspektiv i huvudet är någonting som retar människor som inte har varit studenter. De vill liksom inte höra talas om att saker och ting kan ses på olika sätt, utan vill komma direkt till pudelns kärna och ta tag i saken med en gång. Verkligheten är verkligheten är verkligheten, och hur en än ser på saken så är verkligheten alltid det verkligaste som finns, och som sådan så förändras den inte om vi inte gör någonting åt den. (Det är nästan så att jag vill invokera verklighetens folk igen, men det vore att bygga en stereotyp av ett användbart begrepp; inte helt optimalt.) Vissa saker måste göras, och dessa saker görs inte genom att vi talar om dem eller tittar på dem. Sluta prata och gör någonting vettigt, folk!

Den vanliga impulsen för den stackars student som konfronterar en sådan människa är att försöka förklara att även denna syn på verkligheten är ett perspektiv som kan anläggas, men att det kanske inte riktigt är helt optimalt att ha det som exklusivt och allenarådande perspektiv i alla möjliga och omöjliga lägen. Det vore lite som att försöka anlägga ett neoformalistiskt perspektiv på ALLT, utan att erkänna att det inte riktigt fungerar utanför det sammanhang det hör hemma i, eller att det ibland uppstår vissa humoristiska situationer på grund av detta. Vanligtvis fungerar inte den förklarande approachen, utan leder bara till att personen i fråga intar en defensiv inställning och blir arg på en. Vilket är något av ett fail när det gäller att pedagogiskt förklara saker och ting. På något vis måste det till en annan slags framtoning, en annan slags retorisk strategi.

Om ni är tillräckligt spontana i ert diskursanalyserande av det här inlägget så tänker ni säkert - oh, nej, inte ännu en parallell mellan studentlivet och piratrörelsen. Varpå min förståelse för min egen diskurs föranleder mig att försöka motivera exakt varför det behövs ännu ett inlägg om att vi pirater behöver vidareutveckla vår dubbla hermeneutik gentemot våra sakfrågor och det svenska folkets dito.

Det är en fråga om perspektiv, ser ni. Om världsbilder. Om att hålla många tankar i huvudet samtidigt. De goda rackarna borta på Politiskt Inkorrekt kanske eller kanske inte lyckas med detta. Vi har inte riktigt den lyxen att vi kan nöja oss med ett kanske; vi har en riksdag att komma in i, och ett oerhört retoriskt hinder att överkomma på vår färd dit.

Vi kan alltså antingen uppfinna hjulet på nytt, eller ta lärdom av de som tvingats göra det. Valet är vårt, men bara om vi kan förklara varför det också är det svenska folkets. -