Blodiga ord

Jag läser Ola Larsmos text om hur språket kan göra massmord till en socialt görbar aktivitet, och kan inte annat än att tänka på tre olika saker. Det ena är inte helt överraskande begreppet diskursetik - sällan har en text gjort begreppet mer rättvisa. Det andra är en annan text om språk, som visar hur metaforen om ett "krig mot terrorismen" i sig själv inbjuder till precis vilka övergrepp som helst mot medborgarna från statens sida. Det tredje är en liten bagatell om hur språket är en autonom agent som ständigt envisas med att säga mer än vi försöker mena med det.

Ett begrepp, en metafor, en bagatell. En kan begå mirakel med mindre.

Den korta versionen av Larsmos text är att språket är ett vapen som måste hanteras långt försiktigare än vi egentligen vill. Att vi till vardags går omkring och använder det som en gammal vana, och att det utan att vi egentligen tänker på det - för att vi egentligen inte tänker på det - kan mutera ords betydelser så pass att det inte längre går att lita till ordboken. Eller, för den delen, de som använder orden; de försöker säga någonting men lyckas kommunicera någonting helt annat.

Låt oss säga att ett antal poliser en dag uppenbarar sig i ett bostadsområde. De gör allt för att se avspända, rutinmässiga och vardagliga ut, och misslyckas på ack så många subtila sätt. De gör till en början inte så mycket annat än att befinna sig, och prata med eventuella lokala människor som också råkar befinna sig. Efter ett tag får en av dem en bekräftelse från högre ort, berättar för de andra och mobilisering sker. Fem minuter senare har de brutit sig in i en lägenhet, skjutit fyra män, tre kvinnor och fem barn, och tio minuter senare är de borta.

Dagen efter säger premiärministern till medierna att vi alla måste göra våra uppoffringar i kampen och kriget mot terrorismen.

Det finns en gräns mellan att göra en uppoffring och att få halva släkten avrättad av beväpnade personer i uniform. Men i kriget mot terrorism blir de tu ett och detsamma, och på precis samma sätt kan språket användas för att legitimera de hemskaste av dåd.

Massmorden i Rwanda initierades inte med att någon sade: "okay, jag hoppas att ni har vapnen till hands, för mördandet sätter igång nu". Det var lite subtilare än så. Någon sade:"det är dags att hugga ner det höga gräset".

En skulle kunna tro att det vore ett gott, uppfordrande råd till mindre ambitiösa villaägare.

Paradoxalt nog finns det hopp i det att språket är en autonom agent som tenderar att göra sin egen grej. Det möjliggör att den så ofta föreslagna antidoten mot Youtubekommenterares beteende faktiskt kan fungera - att en syntetisk röst läser upp det som just skrivits och tvingar en att konfrontera sina egna ord. Och inse att - whoa, var jag nästan på väg att säga det där?

För samhällets del behövs det någon som träder in för denna syntetiska röst, och med vänliga och bestämda ordalag påminner om var gränsen mellan rätt och fel går. Och, än mer, flyttar tillbaka den när det börjar verka som en bra idé att göra någonting åt de kulturberikade kulturmarxisterna, avdankade gråsossarna eller uppmärksamhetskåta modebloggarna.

För du trodde väl inte att det bara handlade om våld, mord och död, det här med att tänka på vad de där orden betyder. Eller?

Tre enkla svar mot terrorismen

Äntligen stod statsministern i predikstolen! Och hen säger att det inte finns några enkla svar, och att vi ständigt måste slå vakt om demokratin för att inte ge efter för våldet. Evig vaksamhet är priset för frihet, öppna samhällen är sårbara, vi ska svara med ännu mer demokrati och jag tror vi kan den här post-terrorism-genren vid det här laget.

Jag tänker svara på det hela genom att göra tvärtemot det jag brukar göra. Enkla lösningar, kategoriska uttalanden och enkla resonemang. Here goes, tre svar på vad vi kan göra åt terrorismen.

1. Inför retorik som ett obligatoriskt ämne genom hela grundskolan och gymnasiet. Låt ingen medborgare kunna luras av dåliga argument, slarviga entymem och halvdassiga syllogismer! Lär medborgarna den ädla konsten att känna igen skitsnack när de ser det, och den ännu ädlare konsten att såga sönder skitsnackare med skönetal närhelst det behövs.

Du behöver inte leta länge för att hitta behov. Breivik skrev ett magnum opus om ungefär samtliga aspekter och nyanser av en idévärld i skriande nöd - och om vi röjer undan den enkla retorikens bas så försvinner även sådana subkulturers existensberättigande.

2. Inför sociologi som ett obligatoriskt ämne genom hela grundskolan och gymnasiet. Det är en skam att våra medborgare går omkring och tänker utan att ha tillgång till den sociologiska blicken. De besitter vare sig rent eller praktiskt förnuft, och att låtsas som att de kommer att lära sig att samhället är större än deras levda erfarenheter på egen hand är bortom all rimlighet.

Du behöver inte leta länge för att hitta exempel på hur det kan gå. "Invandrarna tar våra jobb!" "Muslimerna har förklarat krig mot västvärlden!" "Så får man inte säga i det här landet!" - Sagor, tagna direkt från de ryska formalisternas formelsamling, och som en enkel föreläsning om Durkheim visar är så genomgående bestående av bluff och båg att även påven tycker det vara för mycket.

3. Utgå från att retorik och sociologi varit obligatoriska ämnen genom hela grundskolan och gymnasiet

Eller, med andra ord, sluta dalta med medborgarna. Sluta utgå från att de är dumma i huvudet och inte vet hur vare sig språket eller samhället fungerar. Ge dem the real deal, och gör samhällsengagemang till en svår men meningsfull aktivitet snarare än det soffliggande tidsfördriv det är idag.

Låt "medborgare" och "bildad" bli synonymer, och ge därefter utbildningsväsendet målsättningen att ingen efter övergången från skoltid till vuxentid ska gå på den retoriska finten att förenkla världen till en enkel sagobild. Till en värld där inlägg av den här typen möts av skepsis, rynkade pannor och förundran över att författaren slarvat så med underlaget.

Det är oerhört dags att samhället genomgår samma övergång mellan barndom till vuxenhet. Med början idag.

Andra om statsministerns utläggning: Svenssongalaxen, Svensson, Jinge, Johan, Körling, Mary, Scabbe, Badland, Expressen, Troberg, 

Klass, del XIII: Makt

Tänk dig att du en morgon vaknar upp och är He-Man. Bara sådär. Ingenting i din omedelbara omgivning ger några som helst ledtrådar till hur, var, när, varför eller ens att - du bara är, utan vare sig fanfarer eller krusiduller.

När förvirringen släpper upptäcker du att det karaktäristiska svärdet ligger i närheten, och du bestämmer dig för att greppa tag i det och utbrista i det klassiska utbrottet:

I HAVE THE POWER!

Och sen har du den. Och börjar experimentera med den, bara för att se hur det känns. Och det känns great! Som om du skulle kunna spendera hela morgonen åt att flexa framför spegeln, i all din nyvunna och väldigt mystiska superhjältestatus.

Tills du blir hungrig, och tittar in i kylskåpet. Och upptäcker att det är tomt. Och att allt annat i vardagen fortfarande är kvar, och fortfarande behöver göras klart i förrgår. Och att posten kommit, och förmodligen innehåller saker som behöver göras klart innan frukost. Och att du dessutom är gravt försenad till någonting ohemult viktigt som absolut inte får missas.

När telefonen ringer och de första orden du hör är "vi måste prata", börjar du inse att det finns saker som inte ens muskelflexande kan fixa. Dina nya superkrafter är maktlösa mot vardagens samtidigt brutala och likgiltiga anfall.

Makt är inte alltid ett helt självklart begrepp..

Det finns ett fundamentalt fel i He-Mans utrop, och det är den possessiva aspekten. Makt är inte någonting som folk går omkring och har, i stil med dålig andedräkt eller foppatofflor, utan någonting som uppstår närhelst två människor befinner sig i närheten av varandra. Makt är inte en egendom, utan en relation, och närhelst du interagerar med någon så har ni någon form av maktrelation till varandra.

Det är också här felet i förra delen ligger. Ingen har makten att bestraffa någon annan; ingen har makt över huvud taget. Däremot befinner sig bödeln och hens medhjälpare i ett väldigt speciellt maktförhållande gentemot publiken, och än mer gentemot de som ska bestraffas. Offentliga avrättningar fungerar ju trots allt bara så länge publiken låter bli att bli arg och ramponera bödeln.

Att makt är en relation snarare än en egenskap är någonting som inte kan understrykas hårt nog. Det betyder ju att kungen i en traditionell monarki inte är mäktig, utan bara kan göra sin grej så länge som undersåtarna går med på att agera som undersåtar. Om de en dag bestämmer sig för att inte låtsas om kungen längre, och i stället börjar agera som medborgare i en republik, så har kungen i ett svep blivit så mycket mindre mäktig, och hotar förgäves med sina maktlösa muskler.

Den omedelbara invändningen här är förstås att kungen kan skicka beväpnade uniformerade män hem till folk och påminna dem (på olika sätt) om att monarki är en fenomenalt bra idé, men det förändrar inte att makt är en relation. Dels för att undersåtarna måste påminnas, men också för att även de där uniformerade männen är undersåtar. Kungen har ju trots allt ingen makt i sig själv, och utan en pålitlig stab av relationsmakare har hen inga undersåtar heller.

Ni märker hur fort det går från att säga att makt är en relation, till våld. Ty det är en revolutionär tanke, och så fort den börjat slå rot så inser en väldigt fort att - ey, det finns ingen anledning till att saker ska behöva fortsätta vara som de är idag!

Därifrån är det inte särskilt långt till tanken om att det ligger inom ens makt att förändra saker och ting.

Makt är en relation. Makt är ständigt närvarande. Makt är fenomenalt användbart, ty där det finns makt finns även motstånd.

Om det är någon del av Piratpartiet som är inspirerat av Foucaults maktbegrepp så är det trepiratsregeln. Om tre pirater kommer överens om att göra någonting, så är det bara att sätta igång, med omedelbar verkan. Inte för att de får denna makt av partiet, utan för att de alltid/redan kunnat utagera den, och alla försök att förhindra dem per definition är ett försök att begränsa den. Och det finns inga legitima anledningar att begränsa den i onödan.

Makt är en relation mellan människor, som sagt. Att det råkar vara du och de du känner förändrar inget; men det ni gör tillsammans, däremot, förändrar världen.

Som ni sett från de tidigare inläggen om Foucault så finns det två sidor av denna ständigt närvarande makt. Å ena sidan finns den förtryckande potential till förtryck som realiseras när massövervakningen blir vardag; å andra sidan finns alltid den där potentialen till mellanmänsklig mobilisering.

Där det finns makt finns det motstånd, trots allt.

Att säga att makt är en relation ställer övervakningssamhället på en väldigt knivig spets. Det ogiltigförklarar argumentet om att den som inte har något att dölja inte har något att frukta, i och med att det sätter ljus på att det handlar om just en relation, snarare än om ens eventuella lik i garderoben. Det gör också privatlivet till en extremt viktig del av vardagen, eftersom privatlivet per definition är den del av livet där vi inte måste ha en relation till staten.

I sista hand är det den klassiska frågan om hur mycket makt en stat ska ha. Eller, rättare, hur mycket vi ska förväntas ge den, i termer av blod, svett, tårar, ångest och annat som hör det mänskliga till.

Ty vad annars skulle kunna övervakas?

Detta är del tretton i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Tidigare delar går igenom klassbegreppet och Bourdieu; det här är femte delen i en miniserie om Foucault. Du finner alla tidigare inlägg här.

Våga vara modern

Ni kanske eller kanske inte märkt det, men på sistone har en del av den amerikanska kritiken av allt som är modernt börjat ta sig hitåt. Inte den systematiska kritik som försöker ta ett helhetsgrepp om moderniteten och utgå därifrån (även om dess mindre sympatiska kusin folkpostmodernismen börjat göra vissa intåg), utan en mer specifik kritik som borrar sig in på vissa frågor och sedan aldrig, någonsin, ever släpper taget.

Exemplet par excellence är förstås abortfrågeställarna. Om ni inte hört talas om deras senaste upptåg, så gick det i all korthet ut på att dela ut informationsmaterial innehållandes bilder på foster i olika stadier av utomkroppslighet. Och med fenomenala grader av direkt äckel - jag har inte sett bilderna, men från andras reaktioner att döma sluter jag mig till att det rör sig om blod, slem och större delen av det där biologiska om vi helst inte vill se.

De lyckades inte helt göra ett gott intryck, med andra ord. Vilket är någonting de delar med sina amerikanska kollegor, som enligt uppgift slänger bomber snarare än infofoldrar mot abortkliniker.

Ett annat exempel är antivaccinationsrörelsen, som är omotiverat stor på andra sidan gölen men som hittills inte är annat än marginella röster häröver. Den fick ett uppsving under den senaste massvaccinationen, av naturliga skäl, men håller låg profil mellan varven.

För att inte tala om alternativmedicinens shamaner, som tar varje tillfälle att ta ett tillfälle med sina mer eller mindre innehållsrika preparat. Kombinationen avreglerade apotek, receptfrihet och ett allmänt vurmande över ordet "valfrihet" bådar inte överdrivet gott.

Det finns förvisso några scientologer också, men de är oerhört bredvid poängen.

Now, jag är inte den som backar undan för lite kritik av moderniteten och det moderna samhället, men by god, om det ska kritiseras så måste det göras med en respekt för att det faktiskt medfört vissa förbättringar på vissa områden. Aborter räddar (sociala) liv från att förfalla ner i (social) fattigdom, och är nog den främsta förbättringsåtgärden någonsin när det gäller att förhindra barnfattigdom. Vaccin är dokumenterat effektivt på att utrota sjukdomar, och vi kan nog vara överens om att världen är en bättre plats med färre sjukdomar i den. Och traditionell medicin - dess inneboende nackdelar till trots - är ändå att föredra framför alternativ som inte kan fungera ens i teorin.

Den som vill kritisera moderniteten har gott om specifika aspekter att välja mellan. Kapitalismen, reifikationen av sociala relationer, anomin, den ekologiska okänsligheten, det imperialistiska likformandet av lokala kulturer - det finns gott om saker som är allt annat än svåra att hitta fel hos.

Men denna nyvaknade fokusering vid ytliga aspekter och sakfrågor är obegriplig för mig. Om det vore en retorisk övning skulle jag förstå det - det finns en utmaning i att välja obskyra frågeställningar och försöka få liv i dem. Men retoriska övningar tenderar att arbeta inom diskursetiska ramar; en vill inte fläka upp bilder på foster mot allmänheten och associera sig med dessa för all framtid av rent pedagogiska skäl. De hängivna är all in, och det med besked.

Denna fokusering är, än mer, oroande. Inte minst som den är så väldigt fokuserad, och lämnar resten av moderniteten därhän. Som om målet är att förstöra de fåtal goda saker som moderniteten fört med sig och lämna allt annat orört. Som om de tagit Hobbes på orden, sett samtiden och tänkt: "nä, det ska faen inte finnas någonting annat än allas kamp mot alla, och inte ens påtagliga framsteg ska få förändra detta!"

Now, som sagt, jag är inte den som tackar nej till lite rejäl modernitetskritik. Men visa gärna lite god smak genom att välja de delar den misslyckats med att lyckas snarare än de där delarna där vi faktiskt kan titta varandra i ögonen och underförstått samtänka att det faktiskt var sämre förr. På den gamla onda tiden var livet ensamt, fattigt, elakt, brutalt och (lyckligtvis) kort, och även om vi lever i en ny ond tid så finns det ändå gamla ondheter som helt enkelt inte är moderna längre.

Och när vi nu har nya ondheter att hantera, så vore det väl ändå fenomenalt första steg att inte återuppliva de gamla.

Debatthöjare

Ibland brukar röster höjas om att nivån på debatten måste höjas. Vilket oftare än inte är sant, men samma röster tenderar att framföra det hela som ett krav riktat mot andra än som en externaliserad självkritik, vilket gör mig lite mer irriterad än jag borde bli.

Ibland brukar jag svara genom att säga ungefär så här: javisst, diskursen ÄR i behov av en lite mer deliberativ karaktär, där retoriska sublimiteter och entymem förskjuts till förmån för ett mer logosbaserat utbyte av aspekter och nyanser. A priori metadiskursiva utbyten med ett telos att detronisera upplevelsen av pistis är sällan vare sig mål eller medel, och när form går före innehåll så uppstår - precis som du säger - status quo.

Vilket, på sätt och vis, är ett rätt elakt sätt att svara, i och med att mottagaren inte förstår det. Det är också ett ineffektivt sätt att svara, i och med att mottagaren inte förstår det. Men det sätter ändå någon slags finger på problematiken - de som höjer rösterna mest känner inte igen lösningen när de uppfattar sig vara förolämpade av den.

Eller, som så många sagt före mig: be that change, please.

För att göra livet lite lättare för dig tänker jag nu beskriva två sätt att se på en (retorisk) situation. Så att du, när höjarandan faller på, kan välja vilket av dessa tu synsätt som känns användbarast just där och då.

Det ena är att situationen är fix, färdig och oföränderlig, och att det enda möjliga är att anpassa sig till den. Situationen ställer upp ett antal regler som måste följas, och dina diskussionspartners kommer inte att vika en tum av någonting du gör. Alls. Det gäller sålunda att anpassa sig, spela spelet och hoppas att läget förbättras av sig själv pga yttre faktorer.

Det andra är att situationen är ett kontinuerligt resultat av sina deltagares ständigt pågående interaktion med varandra, och att det därför är möjligt att förändra saker genom en egen insats. Genom att göra ett konstruktivt bidrag till diskussionen, så kommer diskussionen också att bli konstruktivare (dvs höjas) genom att andra reagerar på det du gör.

Eller, som så många sagt före mig: be that change, please.

Du väljer förstås själv hur du vill se det nuvarande läget. Vilket läge det än må vara. Men jag skulle tippa på att du mår lite bättre som politisk aktör och opinionsbildare om du lite då och då sneglar lite mer på det andra sättet än det första. Inte minst de dagar då det känns trögare än annars och det faktiskt verkar omöjligt att förändra saker.

Närhelst det känns som att förändring bara är möjlig om någon annan gör den - kom ihåg att du är någon annan för alla andra i hela världen. Du är debatthöjaren.

Jag hejar på dig. Nu kör vi.

När karaktären krackelerar

Ibland tar jag mig tid att läsa igenom mina gamla inlägg. Efter helgens händelser tog jag mig för att leta efter saker jag skrivit om terrorism, för att se ifall det fanns något som var värt att tänka närmare på en extra gång. Det fanns. Ett antal av dem, som jag nu tänker citera för att till sist komma fram till en poäng. Med början med en formulering från ett inlägg som skrevs för inte mindre än två veckor sedan, som ser ut så här:

Vore det inte coolt om det faktiskt fanns en sådan [muslimsk] konspiration? Tänk på saken. Om den fanns så skulle helt plötsligt alla andra problem i vardagen vara fenomenalt sekundära. Oviktiga. Det är ju ett krig i luften, ett krig vi måste förbereda oss på! Glöm alla de där skitproblemen som du dras med i vardagen - de är oviktiga, de behöver inte skötas, de är irrelevanta, när kriget kommer är det ingen som vare sig kan eller vill minnas dem.

Orden ter sig inte riktigt likadant nu som när jag skrev dem, för att uttrycka det milt. De är, dessutom, på sätt och vis ett återanvändande av andra ord i ett annat inlägg:

Nyckeln till anomibegreppet ligger i att tänka sig att föräldrarna lyckats göra någonting annat än att lära barnen använda och hantera de leksaker som lämnats kvar. I stället tvingas de lära sig på egen hand hur saker och ting fungerar, utan vare sig positiva utrop eller negativa avrådanden vid bra eller dåliga handlingar. Efter hand blir både bra och dåligt, gott och ont, likgiltiga fenomen, omöjliga att skilja åt. Och eftersom de inte betyder någonting så är det ena lika görbart som det andra. [...]

Poängen är inte att vi alla - i mer eller mindre bokstavlig bemärkelse - är våra samhällens barn, utan den ensamhet som vi moderna människor har en tendens att hamna i lite då och då.

Den största boten mot ensamhet är förstås meningsfullt umgänge med andra. Barn vet detta, men på något sätt glöms det bort med åren; en börjar tänka på sitt liv som om det saknar någonting annat än andra människor. På något vis försvinner den där känslan av ensamhet, och byts ut mot någonting annat - mot ett allomfattande livsmål, mot en stor berättelse om gott mot ont, mot vad som helst som bringar ordning i det ensamma kaos som uppstår i brist på andra människor.

Anomi är ett hemskt tillstånd att hamna i. Det är också ett förvånansvärt vanligt sådant - ytterst få av oss är inte någon grad av anomiska, om än på mindre extrema sätt. Och vi känner alla, ibland, en viss längtan efter att bli extrema. För att stjäla en formulering från ett annat inlägg:

Det finns dagar då jag bara vill utropa ett mindre eufemiserat "fuck this", spränga en mindre viktig staty någonstans och använda social spin för att få in budskapet "vid införandet av nästa övervakningstendens så använder vi större leksaker". Och sedan, när nästa steg mot övervakningsstaten väl tas, spränga någonting halvviktigt i luften, med ett ännu bestämdare efterbudskap. Och därefter fortsätta trappa upp.

Vi har alla våra extremistiska dagar. Sådana ingår.

Som tur är så har de flesta av oss sociala skyddsnät som gör sådana tankar överflödiga. Människor som trollar bort anomin genom att bara finnas, och som påminner oss om varför vi gör det där vi gör till vardags. Men tendensen är ändå att hamna där lite då och då, och det ingår som sagt i det här med att leva. Och den kan hanteras - så som jag gjorde (på ett bakvänt vis) när jag skrev det här inlägget:

Om jag vore en terrorist så skulle inte jag hålla på och larva mig genom att spränga saker eller kapa flygplan eller sprida socialistisk propaganda eller annat strunt. Bomber har väldigt begränsad sprängkraft, att försöka kapa ett flygplan i dagsläget känns onödigt när det är lättare (men förvisso dyrare) att bara köpa ett, och det är på det stora hela mer besvär än vad det egentligen är värt. I stället skulle jag använda andra metoder för att uppnå mina diaboliska mål och syften.

Som ni ser så finns det något av en tendens här. En tendens som på något vis när en slutsats i en formulering från det senaste inlägget:

Nyckeln ligger i att förstå att det alltid kommer att finnas självutnämnda filosofkungar. Människor som är blint övertygade om att ack så många av världens problem kommer att lösas om bara den här enda grejen blir utförd, och som blir så fixerade vid detta att de tar världen i egna händer och utför sin masterplan. Kosta vad det kosta vill - världen må brinna medan jag räddar den.

En enkel lösning på ett svårt problem. En enkel lösning som fixar både problemet och meningslösheten - tills den inte gör det.

Syftet med den här samlingen citat är dels att visa hur viktigt det är att ta sig tid att bekräfta sina medmänniskor - om än så genom de minsta av gester. Men också att visa att vi alla tänker extremistiskt lite då och då, och att det har en orsak. När världen är stor, obegriplig och ensam greppar människor tag i förklaringar som gör den enkel och hanterbar. Enkla sammanhang är mat för en hungrig själ, och om det dessutom finns sällskap vid matbordet så är det inte svårt att förstå varför en inbjudan blir desto mer inbjudande.

Vi är alla samhällets barn. Detta stora, obegripliga och på många vis ensamma samhälle som är så effektivt på att skapa anomi.

Det är lätt att känna sig liten och futtig i vardagen. Som om den inte har betydelse. Men paradoxalt nog så är det i vardagen som de viktiga sakerna händer - och det är där du, jag och alla vi känner kan skapa en värld av betydelse och fösa bort både anomin och terrorismen ur våra liv. Genom meningsskapande och förståelse. Genom att vara de där medmänniskorna som skapar ett bättre sammanhang än extremismens och terrorismens.

Om du någonsin undrat hur kramar räddar liv, så är det så här det händer.

Nästa gång är det det vår tur

Under nattens gång har jag lyssnat till ett antal föreläsningar om Platon, mer specifikt om hens politiska filosofi, mer specifikt om Staten och dess olika delar. Dels för att det är en del av min ständiga strävan att vidareutbilda mig, men också eftersom hjärnan tenderar att vilja mota bort vissa sorters tankar genom att sysselsätta sig med någonting, vad som helst.

En skulle kunna tänka sig att Platon är rätt bra på sådant.

Medan föreläsningarna pågick så kom vi obönhörligen in på filosofkungen som begrepp, och än mer som fenomen. Som begrepp kan det summeras som tanken att ingen stat kan bli god om inte statsmännen är filosofer; som fenomen som tanken att om bara jag fick styra upp det här så skulle alla problem lösa sig över natten. om jag bara fick makten och möjligheten att göra det.

Den stora nackdelen med att ta till historien i sina försök att glömma samtiden är förstås den brutala insikten att intet är nytt under solen, och att världen var likadan redan då. Det är nära nog motsatsen till att tänka på någonting annat än samtiden.

Det är också något av en tröst, i och med att det på sätt och vis bekräftar att världen går vidare, trots allt. Saker händer, och efter ett tag är det möjligt att skratta igen. Det där mänskliga som känns så svårt i stunden kommer alltid tillbaka, och det blir ändå alltid någon slags okej till slut.

Adorno sade att ingen poesi kan skrivas efter Auschwitz. Hen hade, bevisligen, fel.

Trösten blir dock oerhört tveeggad när historien kommer och dolkstöter en i ryggen. Den inte bara säger att saker har hänt, den säger också att de hänt av en anledning och att redan de gamla grekerna tyckte det vara aningslöst att anta att samma anledningar inte är giltiga även idag. Saker blir okej, men den underliggande problematiken ligger fortfarande kvar och väntar på den ursäkt att genomgå den historiska formaliteten att faktiskt inträffa.

Eller, med brutalare ord: Anders Breivik är filosofkungen. Som fenomen.

Vi skulle kunna ignorera de gamla grekerna och säga att det var en ensam galning, Men galningar är inte systematiska, kalla, kalkylerade, utstuderade och inom rimliga budgetramar. Galningar må vara i stånd att begå hemska handlingar, men de utmärks av att sakna precis alla de karaktärsdrag som uppvisades på den där ön. Galningar vet inte vad de gör; Breivik visste precis vad hen gjorde, hade planerat det in i oroväckande detalj - och gjorde det ändå.

Begreppen "disciplin" och "beslutsamhet" har sällan tett sig så skrämmande.

Precis som andra filosofkungar genom tiderna var Breivik en man med en plan. Och precis som så många tidigare filosofkungar genom tiderna fick genomförandet av denna plan helt andra konsekvenser än de förväntade. Precis som så många gånger tidigare var denna plan en lösning på ett upplevt problem; precis som så många gånger tidigare så gjorde världen någonting annat än att reagera enligt den förväntade lösningen.
Med den skillnaden att där tidigare filosofkungar med storskaliga planer på världsförbättring, så hade inte Breivik tålamod nog att sätta staten i arbete, utan tog vapnen i egna händer.

Det riktigt läskiga här är inte att över åttio människor mördats i ytterst kallt blod, på närmast industriell skala. Det bleknar i jämförelse med två andra tankar, nämligen den att det har hänt förut och att det kommer att hända igen. Nuet blir en hemsk men ändå övergångssträcka mellan då och sen, och den fråga som håller en sömnlös är inte frågan om hur det kunde hända, utan den om när det kommer hända nästa gång.

Vissa vill ta tillfället i akt att ge polisen mer resurser i förberedelse inför denna nästa gång. Som historien visar så tenderar många av de föregående gångerna ha utförts av just polisen, många gånger åtföljt av en officiell medaljutgivarceremoni, vilket tenderar att göra nätterna ännu sömnlösare.

Nyckeln ligger i att förstå att det alltid kommer att finnas självutnämnda filosofkungar. Människor som är blint övertygade om att ack så många av världens problem kommer att lösas om bara den här enda grejen blir utförd, och som blir så fixerade vid detta att de tar världen i egna händer och utför sin masterplan. Kosta vad det kosta vill - världen må brinna medan jag räddar den.

Nyckeln för att förstå att nästa gång kan inträffa ligger i att inse att det mycket väl kan vara vi själva som utför dem. I de godaste av alla goda syften. Historien har gott om läxor av typen att det är den som tror sig vara oförmögen att göra ont som i slutänden är den som begår de största av ondskor. Och redan de gamla grekerna sade att den som inte tar lärdom av sin historia tenderar att upprepa den.

Nästa gång är det du, jag och den ärofyllda revolutionen. Må vi aldrig se den dagens ljus, ty vi kommer att bli åminda som ännu en Ozymandias i mängden.

Men må vi se historiens ljus, i det där ögonblicket då saker - som ack så många gånger tidigare - ändå blir okej igen. Även om det inte känns som det just här och nu. -


Andra på samma tema: Thomas, Kent, Mary, Yami, Annarkia, Svensson, Marcus, Trollhare, Motpol, Röda Berget, och förmodligen inte sist Cornucopia.

Sju nyanser av text

Jag fick en liten kärleksförklaring från den gode Widham igår, och eftersom ingen god intention bör lämnas onämnd så nämner jag den här. I denna förklaring fanns en förundran över hur mycket text som produceras från min sida, och om hur det går till. Vilket onekligen är en fråga jag får lite då och då, om än inte lika ofta som frågan om varför jag envisas med att ha förton bloggar på gång samtidigt. Så nu när ämnet ändå är på tal så har jag en fenomenal ursäkt att skriva om det en stund.

Ibland nämner jag principen om diskursproduktion i förbigående, men jag tror inte riktigt jag lyckas understryka hur viktig den är. Det enklaste sättet att beskriva denna är att det går att peka på vad som helst - bokstavligen vad som helst - på måfå, och därefter omedelbart börja skriva om det som pekats på. Vi gör det på sätt och vis automagiskt, i och med att vi tänker på det påpekade.

Det kan tyckas självklart, men så fort någon påpekar att det går att skriva om vad som helst så förändras ens sätt att tänka på text. Det blir inte någonting som planeras, utan någonting som ligger latent i världen. Allting är text, och kan översättas till det - det enda som behövs är impulsen att göra det, och som de av er som skriver för hand vet så hjälper det att ha ett gott pekfinger.

Vi skulle kunna summera det som ett "peka och klicka"-förhållande till text.

Det bästa med principen om diskursproduktion är att den är motsatsen till elitistisk. Alla kan lära sig den - de två viktigaste momenten (att peka och tänka) finns redan på förhand - och det enda som behövs är impulsen att kombinera dessa tu moment. Allt annat kommer med övning.

Om du någonsin undrar varför jag petar folk på näsan med pekfingret närhelst de frågar om var jag får allt ifrån, så vet du nu varför.

Frågan om varför jag envisas med alla dessa olika bloggar har lite med samma princip att göra, men det är lättare att förklara det genom att använda färgen blå än genom någonting annat.

Now, "blå" är inte en enda färg. Det är snarare en samling färger, som är tillräckligt lika varandra för att fortfarande vara blå mer samtidigt tillräckligt olika för att inte vara likadana som varandra. De som sysslar med färg dagarna i ända har massvis av ord för blå saker - marinblå, azur, kornblå, indigo, ultramarin, ftaloblå, himmelsblå, babyblå, dunkelblå, mörkblå - och för oss som behöver använda google för att ens komma upp i fem nyanser är det ibland lite småsvårt att prata med sådana personer.

Samma sak gäller med texter. Det finns inte bara en slags text, utan många olika nyanser av dem. Om än något färre ord för samma nyanser.

Ni har förmodligen märkt att även bloggar har olika nyanser. Beelzes har en, Emmas en annan, Emils en tredje, Olofs en fjärde, Klaras en femte och Hax en distinkt egen sådan. Min medkänsla säger att Troberg kommer att upptäcka det i full effekt när hela grejen med att vara tvåbloggsmamma blir vardag.

När nu världen består av potentiella texter, blir det en aning begränsande att bara hålla till på en blogg. Den har sin egen nyans, och ibland ger pekandet uppslag till en text vars nyans skär sig med bloggens, vilket innebär att en antingen måste förändra det ena eller det andra. Vilket i längden innebär att skrivandet efter hand blir ett nyansanpassande, och därigenom lite mindre kul än det hade kunnat vara. Det blir inte kreativt eller stimulerande, utan mer någonting som bara måste göras. (Vilket, för övrigt, är den absolut vanligaste anledningen som listas i "därför slutar jag blogga"-inlägg.)

Ni förstår säkert vart jag är på väg. Olika nyanser av texter, olika nyanser av bloggar. Och precis som med outfits så gäller det att ha olika för olika tillfällen.

På det stora hela handlar det, som den gode Widham säger, att göra det lätt för sig. Text finns överallt, och bara väntar på att någon ska våga sig på att skriva ner den. Och om en viss översättning från möjlighet till verklighet inte passar i en viss form, så är det lättare att lägga den i en annan sådan än att göra en helt ny översättning.

Så som här, eller på Tankefel, eller Nyoptimism, eller BBB, eller Fotoredaktionen, eller Musiktext, eller Svpol.

Tankefel och Svpol söker för övrigt fortfarande nya medförfattare. Månne är det värt ett försök, med tanke på det du just läst?

Eget beröm är underskattat

Som retoriker händer det lite då och då att en blir ivägbjuden för att prata inför folk. Många gånger inför folk en inte känner, vilket förhoppningsvis går över. I de fall där de inte känner till en själv behövs dock någon form av presentation, och oftare än inte tenderar de ömma värdarna att göra livet svårt för mig genom de små orden "skulle du kunna presentera dig själv?".

Vilket jag förvisso kan, så det är inte där svårigheten ligger. Den ligger snarare i att vad jag än säger så kommer det per automagik bli sämre än det värden säger, i och med att det är jag som säger det.

Det har förstås med skrytfaktor att göra. Om någon annan säger en massa bra saker om mig så framstår det som förtjänt, snyggt och respektingivande; om jag säger massa bra saker om mig så har det inte riktigt samma effekt, i och med den där ryggmärgsreflexen som säger att bara självgoda personer säger bra saker om sig själva.

Det är något av en nackdel, onekligen.

Samma princip gäller förstås på nätet. Det är ju trots allt samma sociala processer som pågår, om än med något lägre trösklar. Om jag säger att mina senaste inlägg är fenomenala så får det inte riktigt samma effekt som när mina läsare gör det; samma princip, samma ryggmärg.

Now, om du läser det här som en uppmaning att säga mer positiva saker om mig, och sedan hoppar vidare till att tänka att jag är lite för självgod för mitt eget bästa, så har du nästan rätt. Jag har mina självgoda stunder, och tackar inte helt nej till okynnesberöm, men det jag vill förmedla är principen bakom det hela. Principen att du, genom att presentera någonting i positiva ordalag, hjälper till att göra detta någonting lite mer awesome än det redan är. Och att detta har långt större effekter än en tror.

Så om någon i din omgivning går omkring och är awesome på regelbunden basis - berätta det för världen! Och för denne, när tillfälle ges.

Det fungerar ju trots allt inte att de går omkring och gör det själva, som ni ser. Så vem ska - eller kan - annars göra det?

Mer extremism, tack

Det sägs ofta att den extrema högern och den extrema vänstern liknar varandra mer än de inte gör det, och att de på något vis lyckas smyga in på samma dansbana när de väl lämnat de mer konservativa meningsfränderna bakom sig. Det brukar dessvärre oftare än inte sägas som någon slags truism, som inte behöver vare sig motiveras eller nyanseras. Vilket är lite småsynd, eftersom en missar möjligheten att påpeka exakt vari det extrema ligger.

Det som förenar de tu är ett ifrågasättande av staten som legitim politisk ordning. Högern - det vill säga den lite nyare nyliberalismen - har som huvudprincip att människors fri- och rättigheter är okränkbara, och det ingår i statens funktion att kränka sådana till vardags, exempelvis genom beskattning. Vänstern, å sin sida, ser problem i att staten med nödvändighet baserar sig på våld för att kunna göra det den gör, och därmed inte riktigt är så fri från förtryck som saker borde vara.

Bägge argumenterar därmed för att någonting behöver göras med relationen stat/medborgare. Lite skissartat kan vi säga att högern ser en minimal stat som ett ideal, medan vänstern är mer inne på ett avvecklande helt och hållet. Give or take; de är trots allt inne på samma dansbana, och lokala variationer förekommer.

Det som förenar de tu är en känsla av att status quo är allt annat än optimalt. Inte minst som staten är allt annat än minimal eller avskaffad. Tvärtom verkar den bli större och mer etablerad för var dag som går.

Om vi får för oss att slänga in Piratpartiet i den här kontexten så kommer det att framstå som direkt konservativt i sin approach. Det ligger i sakens natur, i och med att vi började med de mest extrema varianterna av både höger och vänster. Men vi kan inte säga att det inte finns likheter heller, särskilt inte som den stora huvudfrågan ligger i minskad statlig inblandning i vissa delar av vardagen.

Huruvida detta är höger eller vänster är en evig fråga.

Dock. Det intressanta här är att vi genom att lägga fokus på statskritiken får den mindre reformrevolutionära politiken att framstå i ett annat ljus. Helt plötsligt handlar det inte längre om vad kommunen ska göra för sina medborgare, utan om kommunen över huvud taget ska finnas. Vilket är en fråga som borde vara mer relevant och mer ramaskriframkallande än vad den är i dagsläget - ty det är när en börjar ta saker för givna som en börjar tycka dem vara självklara.

Och vare sig frihet, demokrati eller rättigheter är särskilt självklara saker. Staten, däremot, står alltid redo med beväpnade män och kvinnor i uniform som med inlärd självklarhet kommer använda våld vid de tillfällen där stat och medborgare inte riktigt kommer helt överens.

Ibland är det bra att bli påmind om att vardagen är lite mer extrem än vi ger den cred för.

Förändring = engagemang = förändring

Jag är inblandad i ett bra projekt just nu. Det finns en bombsäker metrik för att mäta ett projekts brahet, och det är hur många bra frågor en ställer sig själv när en är inblandad i det. Ju fler, desto bättre.

Give or take.

Just det här projektet får mig att ställa frågor om vad som krävs för att skapa social förändring, och än mer social handling. På den gamla onda tiden var det ett himla projekt, i och med att kommunikationsgångarna utanför de ytterst snäva massmedierna var fenomenalt energikrävande. För att nå ut till, säg, hundra människor var en tvungen att först fysiskt trycka upp hundra flyblad, därefter dela ut dem och sedan oroa sig över ifall de blev lästa eller inte. Det, eller inta torget med en megafon och göra väsen av sig tills uppmärksamhet hände. Vilket den kanske eller kanske inte gjorde.

Nuförtiden krävs det fem personer, en blogg och någon slags kombination av uthållighet och tålamod. Case in point: Alliansfritt Sverige eller Kulturbloggen.

Vi skulle kunna säga att barriärerna sänkts en smula, till förmån för barrikaderna.

 Svårigheten ligger inte i uthålligheten eller tålamodet. När saker är roliga tenderar uthålligheten att följa automagiskt, och tiden har en tendens att gå av sig självt när en är upptagen med saker och ting. Nej, svårigheten ligger i att komma igång, och än mer övertyga sina medmänniskor om att idag är den dag vi om tre år kommer att se tillbaka på och tänka "shit, tänk om vi hade gjort någonting annat än att komma igång den där dagen". Folk har en tendens att undervärdera sin egen insats, och än mer sin förmåga, vilket resulterar att de inte riktigt tar sin förmåga till förändring på det allvar den förtjänar.

För att påminna folk om denna latenta förmåga kan en göra två saker. En kan antingen ge dem möjligheten att använda den när andan faller på, så som Svpol gör (hint: du kan känna andan när du vill, om du bara sätter igång.) Eller leka Ice Climbers och banka dem i huvudet (om än ack så subtilt) tills de börjar få saker gjorda av ren självbevarelsedrift

Ett tredje sätt är förstås att berätta för folk att, EY, barrikaderna är handikappanpassade numera, det finns gratis buffé här uppe, filosoferna bryter arm över fikabordet, vi har just uppgraderat dansgolvet och det har på det stora hela aldrig varit så enkelt och så roligt att förändra samhället som det är nu. Alla får plats, och alla kan vara med. Det enda du behöver göra är att stänga av teven och glömma bort den där känslan av att du inte kan.

Det svåra är som sagt inte att vara uthållig eller tålmodig. Det svåra är att komma igång.

Idag är en fenomenal dag att göra det på. Framtiden har redan börjat, trots allt.

Nya frågor, ny kritik

En ny fråga uppenbarar sig vid horisonten, och den handlar om EU:s ambitioner att bygga sig ett datalagringssystem rörande medborgarnas bankförehavanden. Andra har gjort sitt för att beskriva varför detta är en sämre idé än det verkar, och jag kan tjuvåka på deras ord för att slippa göra det igen här och nu.

När nya frågor ska introduceras ställs en inför det som kommit att kallas kritikerns dilemma. Å ena sidan gäller det att göra frågan relevant, akut och värdig folks uppmärksamhet. Det ligger i sakens natur - om det framställs som ett eventuellt potentiellt problem som kanske påverkar någon om tjugo år så känns det angelägnare att titta på teve. Å andra sidan vill en inte lamslå folk i deprimerad apati genom att framställa det som ett hopplöst fait accompli - försöket att göra frågan relevant får inte gå över i att ge intryck av att Cthulhu gaddat ihop sig med Leviathan och kommer förstöra världen redan i morgon.

Det gäller att hålla sig i det där området mellan relevans och hopplöshet, med andra ord. Och, än mer, att hålla kvar social mobilisering som ett möjligt och framgångsrikt alternativ. Ingen tjänar på att folk blir så deprimerade att debatten lägger sig, trots allt.

(Vilket är ena halvan av anledningen till att klasserien började med Bourdieu snarare än Foucault, i tät samverkan med att Borre är defaultgoto-sociologen i sådana frågor. Men det är ett sidospår.)

Det gäller också att undvika att introducera samma fråga igen, fast med ett annat namn. Om det enda en gör är att ta sina gamla inlägg och uppdaterar årtal och andra nyckelord så vinner en förvisso poäng på att ha haft samma åsikt sedan tid urminnes, men det genererar också en viss trötthet.

Ett övervakningssystem till? Hur många finns det, egentligen?

En viss trötthet, men också en viss frustration. En känner i bakhuvudet att det inte riktigt fungerar att fastna i analysstadiet, och blir irriterad när varken uppmuntran eller aktivitet händer. Och plötsligt börjar en tänka i termer av - varför befinner jag mig här, när jag egentligen borde befinna mig någonstans där saker händer?

Tricket här är förstås att komma ihåg kritikerns dilemma och applicera det en gång till. Å ena sidan gäller det att hålla sig relevant; å andra sidan gäller det att inte lamslå sig själv till maktlöshet och vanmakt genom att framställa saker som ett hopplöst fait accompli.

Följt av det ständigt lika irriterande rådet att vara den förändring en vill åstadkomma. Ty ingenting är så självuppfyllande som den profetia om att ingen gör någonting som resulterar i att en själv inte gör någonting. -

När världen är dum i huvudet

För tid sedan ställde Emma en ytterst relevant fråga. En sådan som kan väcka en mitt i natten och få en att grubbla tills håret faller av och/eller katten vaknar. Vi skulle kunna summera den så här:

Hur kommunicerar jag när det visar sig att alla i hela världen är dumma i huvudet utom jag?

Now, om det någonsin funnits en vardagsanknuten diskursetisk fråga så är det den. Vi har alla sådana ögonblick där det är den stora frågan i våra liv, och ibland tar de lite längre på sig att gå över än annars. Och som diskursetisk fråga så är det fullt möjligt att gå till Habermas och få svar som envisas med att vara relevanta även när vi är lite mer välvilligt inställda till omvärlden.

Habermas har fyra stora punkter för hur en bör försöka agera i sin kommunikation, och deras generella användbarhet ligger i att om du följer dem så undviker du oftare än inte att hamna i det där läget till att börja med. Och dessa är som följer:

1. Var relevant. Dina läsare, lyssnare eller samtalspartners är alltid i någon form av dialog med dig. Med dina ord skapar du ett sammanhang som hjälper dem förstå vad du menar och vill, och genom att bygga på detta sammanhang skapar du eventuellt en förståelse. Om du - särskilt i direkta samtal - bryter detta sammanhang genom att dra in någonting random eller irrelevant så säger du mellan raderna att det sammanhang och den förståelse din dialogpartner byggt upp inte är värt någonting. Det är inte bara en indirekt förolämpning, utan även ett effektivt sätt att kraschlanda kommunikationen.

2. Var sann. Notera att det inte står "tala sanning". Att vara sann i sin kommunikation är att föra den på ett sådant sätt att läsaren eller lyssnaren kommer fram till en sann, god eller skön plats om hen tror på dig. Eller, om du befinner dig i en ledarskapsposition, att agera på ett sådant sätt att dina medmänniskor känner tilltro till det de gör. Ta din roll som medmänniska på det allvar som krävs, och var den hjälp som behövs för att dina nära ska kunna ta sig vidare med det de gör.

3. Var uppriktig. När du ger dig in i diskussioner, så gör det med en uppriktig ansträngning att göra ditt insteg till ett bidrag till diskussionen. Var den som säger - det här är min förståelse, det här är vad jag hör er säga, förstår jag er rätt? Och var uppriktigt ödmjuk när det visar sig att du kanske behöver ändra uppfattning. Gör en poäng av att ha gjort åtminstone någon klokare efter att du sagt ditt, och var uppriktigt tacksam om det råkar vara du.

4. Var rättrådig. Gör det du gör med goda avsikter. Var inte ett troll - använd inte dina retoriska superkrafter för att göra onda saker. Bryt inte relevansen, var inte osann, ge dig inte in i diskussioner i syfte att förvärra dem. Säg jobbiga saker när de är nödvändiga, men gör det inte till en nödvändighet att vara jobbig. Agera på ett sådant sätt att slutresultatet av det du gör blir bättre än om du inte hade gjort någonting alls.

Det kanske låter högtravande, men som Emmas frågeställning visar så är det råd som behövs oftare än en tror. Inte minst som den där känslan av att alla i hela världen är dumma i huvudet oftare än inte beror på att minst en av dessa fyra fallerat någonstans under de senaste timmarnas gång.

Det säga att det enda sättet att förändra världen är att vara den förändringen. Jag hoppas jag lyckas börja redan nu.

Klass, del XII: Bestraffning

På den gamla tiden var bestraffning någonting väldigt omedelbart och väldigt offentligt. De offentliga hängningarna och halshuggningarna var offentliga av en anledning: för att sprida budskapet att lyd eller dö var mer än bara ett talesätt.

Och, än mer, för att de samtidigt var underhållande, på sitt eget morbida vis. Det var inte för inte som folk frivilligt skockades kring tillställningarna, och precis som vid modernare händelser så dök diverse försäljare och prånglare upp i marginalerna för att göra sin grej. Bestraffningarna var sociala på ett sätt som vi idag (av tusen olika goda skäl) inte riktigt förstår längre.

För att en bestraffning ska kunna fungera måste det förstås finnas någon som har makt att bestraffa, och om vi ska imitera Foucault för ett ögonblick så kan vi riffa på dubbeltydigheten i ordet "makt". Dels har det betydelsen "förmågan att få saker gjorda", men det används också för att beteckna ett diffust kollektiv människor som på osynliga vägar styr saker och ting. Makten använde sålunda sin makt att bestraffa för att befästa sin makt - och ju fler som såg det hända, desto bättre.**

Det var dock på den gamla tiden. Numera fungerar makten att bestraffa annorlunda. I stället för att avrätta folk på torget för att utöva dominans har makten att bestraffa outsourcats till individerna själva, och har blivit desto effektivare just därför.

Fråga bara bulimikerna eller anorektikerna.

Eller vilken kvinna som helst som är socialt kompetent nog att ta till sig den konstanta uppmaningen att leva upp till kvinnoidealet. Det finns ytterst få delar av den kvinnliga kroppen som inte är utsatt för en brutal form av normalisering, och det finns ingen brist på inslag i vardagen som påminner en om att det inte går att vara kvinna ostraffat.

Bestraffaren är dock inte en diffus makthavare som får saker att hända bakom kulisserna, utan individen själv. Bestraffningen och kontrollfunktionen är delegerad till individen, och är desto effektivare eftersom den många gånger sker utan att individen vet om att den händer. Hon bara känner sig tjock, fel och ful, utan att för den skull veta varför. Men med en desto större visshet om att någonting behöver göras.

Återigen - fråga bara bulimikerna eller anorektikerna.

Övergången från social till individuell (själv)bestraffning har medfört betydande besparingar när det kommer till upprätthållandet av lag och ordning. Det är dyrt att avrätta människor på gator och torg, och med tanke på att tid är pengar så är det ytterst ineffektivt att sätta arbetare i stupstock för att statuera exempel.

Alla tjänar på att arbetet inte avstannar för godtyckliga avrättningar och bestraffningar, trots allt.

Det luriga här är att den självdisciplin som avkrävs människor också har positiva effekter. En får fler saker gjorda om en inte behöver befrias från tevetittarläge varje gång någonting ska göras; en har större chans att uppnå sina livsmål om en faktiskt gör en organiserad ansträngning att uppnå dessa. Och livet blir väldigt mycket säkrare för alla inblandade om det, på något plan, finns en inbyggd kontrollfunktion som gör spontanmord osannolikare. En får inte falla i fällan att tro att all självbestraffning är av ondo - faktum är att den till viss mån behövs för att en över huvud taget ska kunna vara fri.

Med risk för att låta imperialistisk vill jag tillstå att självdisciplin är en förutsättning för ett civiliserat samhälle.

Om vi håller den tanken i bakhuvudet medan vi ser på massövervakning som fenomen, så blir det svårt att inte tänka följdtanken att kombinationen massövervakning och automatisk bestraffning i princip är ett återbördande av bestraffningsfunktionen från individen till det sociala. Det gör självdisciplin onödigt, någonting som är överkurs per default. Det enda en behöver göra är att se bra ut framför kamerorna, och så fort en simmar ur bild så kan en släppa alla hämningar en bara låtsas ha.

I längden blir massövervakningen nödvändig för att hålla i schack den ökade brottslighet som massövervakningen orsakar. Och hårdare straff, som kan visas upp som underhållande förnedringsteve - med en omisskännlig undertext att det mycket väl kan vara du som kommer härnäst om du inte inordnar dig.

I Panopticon finns inga medborgare. Bara lydiga kroppar.

Detta är del tolv i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Tidigare delar går igenom klassbegreppet och Bourdieu; det här är fjärde delen i en miniserie om Foucault. Du finner alla tidigare inlägg här.

(**: Ni som redan nu ser att nästa inlägg kommer att beskriva exakt hur fel jag använder maktbegreppet här behöver inte påpeka det. Än.)

Angående inspiration

Inspiration är en bitch. När den behövs som mest tar den semester; när den inte kan levas ut tar den själen i besittning; och de där spontana ögonblick när behov och tillgång råkar samexistera är så sällsynta att de borde betraktas som anomalier snarare än som återkommande inslag i vardagen.

Världen belönar inte inspiration. Det den däremot belönar är dygdiga vardagar. Eller, med ett annat ord, uthållighet. Inte bara för att en tenderar att få mer gjort när en gör saker i stället för att vänta på en ursäkt att göra dem, utan även för att ens bästa verk tenderar att hända som en oavsiktlig konsekvens av ens görande snarare än utifrån en färdig tanke från ens undermedvetnare trakter.

De flesta av mina bättre inlägg skrevs när jag var i en sinnesstämning som bäst kan beskrivas som motsatsen till inspirerad.

Tricket är med andra ord att hitta en formel i vardagen som fungerar, och hålla sig till den. En kan exempelvis göra som Moberg, som funnit vad som tycks vara perfektion i sitt förhållande till bloggandet - alla inlägg följer exakt samma mall, och det som går förlorat i kreativitet vinns in på ren och brutal kvantitet.

I valet mellan tre inspirerade och etthundraåttio (jag skämtar inte ens angående den siffran) industriskrivna inlägg i månaden - försök att undvika både att gå på myten om det inspirerande men improduktiva geniet, och/eller att förfalla ner i rent automatskrivande.

Mycket av den retoriska praktiken handlar om att lära sig knep som gör inspiration överflödig. Det finns ett standardrecept på hur en övertygande text ser ut, ett för hur en hyllar någonting, ett för hur en gör en brutalsågning, ett för hur en håller ceremoniella tal - och när en väl kan dessa så är det världens lättaste att göra variationer på tema.

Den allra största vinsten ligger i att en inte behöver uppfinna hjulet varje gång en vill säga något, utan kan skrida till verket med omedelbar verkan. All eventuell kreativitet läggs till i redigeringen.

Så nästa gång inspirationen tryter - strunta i det och kör ändå. Ju mer du gör av någonting, desto bättre blir du på det, och desto mer liv blir det i luckan. Och om det blir liv i luckan varje dag, så når du också ut till dina medmänniskor varje dag.

Och i slutänden är det väl ändå det som betyder någonting. Eller hur?

Vardag utan vardag

Det finns människor som på allvar tror att det pågår en världsomspännande muslimsk konspiration mot västvärlden, där den till synes individuella eller familjebaserade migrationen från sydöst till väst egentligen är en del av en koordinerad plan. Målsättningen är att kolonisera väst och destabilisera förmågan att stå emot en kommande muslimsk invasion genom att dels orsaka så mycket bekymmer de bara kan när de är här, och än mer utgöra en självklar beredskapsbas när invasionstrupperna kommer.

Lite tillspetsat, förstås.

Now, nu skulle vi kunna argumentera för varför världen inte ser ut så, och försöka idka lite wannabespontanrehabiliteringsterapi, men det vore i all ärlighet lite dödfött. Dels för att jag alienerat de människor som skulle behöva en sådan läsning rätt rejält under årens lopp, och dels för att det inte fungerar  Vilket innebär att jag antingen kan skriva en sådan text för att få oss icketroende att känna gemenskap i vårt sunda förnuft, eller göra någonting annat.

Detta någonting annat är att ställa frågan: vore det inte coolt om det faktiskt fanns en sådan konspiration?

Tänk på saken. Om den fanns så skulle helt plötsligt alla andra problem i vardagen vara fenomenalt sekundära. Oviktiga. Det är ju ett krig i luften, ett krig vi måste förbereda oss på! Glöm alla de där skitproblemen som du dras med i vardagen - de är oviktiga, de behöver inte skötas, de är irrelevanta, när kriget kommer är det ingen som vare sig kan eller vill minnas dem.

En behöver inte ha monumentala vardagsbekymmer för att önska sig en bättre tillvaro. Och om denna involverar gemensam mobilisering gentemot en kommande fiende - hey, en tager vad en haver.

Nu behöver konspirationen inte finnas för att ha konkreta sociala effekter. Om folk går omkring och tror på den så har den effekter i alla fall - den gemenskap som byggs upp inför den kommande invasionen är på riktigt även när invasionen inte kommer, trots allt. Vilket gör det desto viktigare att förstå varför folk tror på den.

Ungdomsarbetslöshet, alienation, uppluckrade könsnormer, dystra framtidsutsikter, besvärliga familjeförhållanden, social misär, fritt fallande ekonomi, fattigdom, generell anomi -

En behöver inte ha monumentala vardagsbekymmer för att önska sig en bättre tillvaro.

Vore det inte smidigt om det faktiskt fanns en sådan konspiration, så att vi slapp tänka på all den skit vi har att hantera till vardags? Och är det inte tragiskt att en sådan konspirationsteori kan användas för att, hur tillfälligt och ohållbart det än må visa sig vara, göra vardagen lite uthärdligare?

Det finns människor som tror på allvar. Kanske bara för att de måste tro på någonting.

Det verkliga #Almedalen

Ni som läser andras bloggar har säkert märkt att alla som varit där har skrivit någon slags summering av sin tillvaro där nere. Säkert också någon som kommenterar hur andra summerat sina tillvaror, och förmodligen någon som gör sig riktigt meta genom att summera summeringarna. Det är liksom så internet går till, och det vore något av en besvikelse om det vore det enda jag kommit fram till så här efter en veckas aktivt offlineläge.

Not to worry. Det här är inte ett sådant inlägg. Men det kommer ändå att handla om Almedalen, med den lilla skillnaden att jag inte nödvändigtvis är huvudperson.

I stället ska det handla om den virtuella verkligheten. Eller Virtual Reality som det kallades på det mer entusiastiska 90-talet. Ni har kanske eller kanske inte tänkt på det, men de storslagnare visionerna om vad denna teknologi skulle göra för våra vardagar har gjort allt annat än att infrias. (Vi skulle snarare kunna hävda att hela utvecklingen med appar gått åt fel håll gentemot dessa visioner, men det är ett annat inlägg.) På det stora hela verkar tanken ha glömts bort i det kollektiva medvetandet, till förtret för de forskare som fortfarande arbetar på att ta fram gångbar teknologi på temat.

Och William Gibson. Inte minst.

En av de vanligaste invändningarna mot Almedalsveckan - ty det är fortfarande en vecka, Sverigedemokraternas åttonde dag till trots - är att det är en konstruktion, fejk, oorganiskt, artificiellt. En virtuell verklighet, i VR-betydelse snarare än så som vi som använder det reellt existerande internet idag använder begreppet "virtuell". Någon tog sig tid att koda det hela, och vi deltagare kan bara röra oss inom de parametrar denne kodare lagt upp; den upplevda friheten till trots så kan vi inte avvika från standardscriptet.

Jag vill inte invända mot detta. Snarare använda, genom att vända på det. Låt oss anta att Almedalen ÄR en konstruerad, vrituell verklighet som är lika artificiell som Pacman eller den näst senaste expansionen till WoW. Hur skiljer det sig då mot den vanliga vardagen?

Det är en så kallad knivig fråga.

Inte minst eftersom den vanliga vardagen är brutalt konstruerad och artificiell. Vi kan börja med vägnätet, som inte kan sägas vara naturligt för fem öre; fortsätta med våra byggnader, konstruktioner i dubbel bemärkelse; och driva hem poängen genom att påpeka att de teknologier som används till ungefär allt även de är, indeed, synnerligen artificiellt konstruerade.

Jag skulle kunna nämna internet, men jag tror just den argumentationskedjan skriver sig självt.

Om nu vardagen och Almedalen är ungefär lika virtuella, innebär det då att det senare är bättre skrivet än det förra? Jag menar - när någon twittrar om att de gör vardagssaker i Almedalen så är det på något magiskt vis långt mer spännande och exotiskt än om samme någon twittrar om att hen gör precis samma sak rent generellt, utan den extra kodsnutten #almedalen.

Vi kan ta seminarier som ett exempel. Studenter runt om i världen har seminarier året om - vissa till och med samtidigt som de i Almedalen, om de läser sommarkurser. Ändå verkar det som att det där seminariet om hermeneutisk epistemologi inte riktigt kan tävla med H12-seminariet om opinionsbildarnas nya villkor, trots att de egentligen handlar om samma saker.

Månne finns det en anledning till det.

Nu får vi inte tolka det här som en kritik av vare sig Almedalen eller #almedalen, eller ens av vardagen. Det vore att göra politik av det hela, och det är inte dags för det riktigt än. Riktigt så virtuella vill vi inte bli, trots allt.

Men om vi går med på att Almedalen och vardagen är ungefär lika virtuella, om än med olika förtecken, så drabbas vi omedelbart av en mer eller mindre välkommen följdfråga, och det är exakt var verkligheten gömmer sig. För att kunna vara virtuellt/overkligt så måste det ju trots allt finnas någonting tredje, verkligt, att jämföra med, och detta något har varit smått frånvarande hittills.

Jag har alltid haft en känsla av att det finns en Verklighet i världen, och att jag på olika sätt inte bor i den. Andra har tillgång till den, och kan genom olika magiska knep färdas från den till den lilla del av overkligheten jag bor i. På sistone har jag gradvis börjat inse att denna känsla är en biprodukt av att titta för mycket på teve, och då särskilt den reklam som normaliserat in en känsla av att en bara bor och lever i verkligheten om en har/är vissa saker. Ironiskt nog så tycks Verkligheten vara lika konstruerad som vardagen och Almedalen.

Jag tror inte jag är helt ensam om den känslan.

Men nu hamnar vi i samma läge igen - det där verkliga som vi ska jämföra det artificiella, virtuella med flyttar sig till någon annan plats, och lämnar oss i ännu ett overklighetens tomrum.

Jag tror det är precis så vi behöver tänka när vi tänker på Almedalen. Det som händer i Almedalen tenderar att stanna i Almedalen; men det som händer i vardagen tenderar också att stanna i vardagen. Det ena är inte mer verkligt/virtuellt än det andra, men bägge delar en fundamental overklighet som är både svår och obehaglig att formulera. Och den enda egentliga boten mot obehaget är den gemenskap vi lyckas känna med andra.

Det är inte en bot mot svårheten, tyvärr, men det är en bra början.

A friend in need - hjälp!

Jag är inte den som ber om hjälp. Jag vet inte hur och varför det kommer sig, men från någonstans har inställningen att stoiskt uthärda svårigheter i ensamhet drillats in i mig. Vilket är nobelt på sitt sätt, men det är också den sortens livsinställning som gör att klokare människor i mitt liv himlar med ögonen och undrar varför jag ska envisas med att vara så korkad.

Det som har hänt är att en okänd någon stulit min plånbok, innehållandes visakort, ID-kort och ungefär alla kort en behöver när en är ute i fält. Vilket kommer att vara besvärligt och kostsamt att byta ut, och det är här ordet "hjälp" kommer in i bilden.

Att samme någon drack upp ett halvt tusen kronor på en lite smådyr bar innan jag hann spärra kortet hjälper inte.

I all korthet har jag mer utgifter än pengar just nu, och behöver hjälp för att hålla mig över ytan. Som någon slags tur i oturen så har jag billiga vanor, vilket gör att även små summor hjälper - särskilt med tanke på att jag äter för 25 kronor om dagen. Ergo - varje krona räknas, och det finns inget som är för lite. Och om det till äventyrs blir för mycket kommer jag göra mitt bästa för att lämna tillbaka det.

Det finns olika sätt att hjälpa. Du kan dels flattra (förstås), men även donera till kontonummer (clearing 8452-5) 903494669-0 (ett Swedbankkonto). Eller, om du hellre föredrar det, med kort via knappen nedan.

Som sagt - varje krona hjälper, och jag skulle inte skriva det här om det inte vore akut.

Tack på förhand. Och kärlek till er som redan hjälp mig på olika sätt, däribland Anna och Gonte och Emil. <3

Donera

Maraton - 7

Rättvisa är inte ett positivt något. Med det menar jag inte att det inte är positivt att ha det som målsättning, men som aktivitet sker det alltid som en reaktion mot någonting orättvist. Rättvisan har ingen positiv identitet - den finns bara som ett negativ av någonting annat.

En motsats på jakt efter balans.

Att söka efter rättvisa kräver därför att någon, någonstans, begått någon inledande orättvisa. Att bara söka efter rättvisa rent generellt är som att söka efter en skugga utan någonting som fångar upp ljuset - det går att leta rätt länge innan den där insikten om att det inte finns drabbar en.

Detta gör rättvisa till ett väldigt användbart ord i politiska sammanhang. Precis som med ansvar är rättvisa ett tomt ord så länge det inte sägs vara för någonting specifikt - men eftersom det är ett tomt ord med massor av outtalade bonuspoäng så framstår dess användare i bättre dager genom att använda det. Ingen är väl mot rättvisa, trots allt?

Den som vill ställa jobbiga moraliska frågor kan alltid välja den om huruvida de som förespråkar rättvisa därmed också förespråkar orättvisa.

Maraton - 6

Det finns en märklig aspekt av hemlängtan, och det är att den aldrig inträffar när en är hemma. Jag menar - hur ofta vaknar en upp en morgon, upptäcker att en längtar hem för att sedan inse att, YES, jag ÄR hemma!

Nej, en måste alltid bege sig någon annan stans för att inse hur bra det är där hemma. "Hem" är en kategori som bara kan finnas när ens nuvarande plats råkar vara "borta".

Det här med att borta är bra men hemma bäst är med andra ord en väldigt självuppfyllande profetia. helt plötsligt går en omkring och förväntar sig att känna hemlängtan, och vips så upptäcker en massor av saker som är sämre här en hemma.

Fler än vanligt, till och med.

Men någonting säger mig att ens resande upplevelser blir lite bättre om en inte ständigt måste jämföra dem med någonting som automagiskt är bättre redan på förhand. Och att det inte riktigt fungerar att använda sin hatt som ursäkt.

Maraton - 5

Jag vet inte om ni almedalsnärvarare hört den ytterst inofficiella #ib20-remixen av Amarillos självskrivna sommarplåga än. Om inte, så leta upp oss för en mycket exklusiv performance. Hett tips.

Det här med låttexter är en mycket märklig sak. När de skrivs kan de bli nästan vad som helst - det enda som finns är låtskrivaren och ett tomt papper, och oftare än inte ett suddgummi nära till hands. Men så fort de där orden gått och blivit inspelade så är det som att de förändrats, permanenterats, fått en helt ny robusthet som de inte hade i skrivande stund.

Någonting förändras i den där övergången mellan möjlighet och faktiskhet.

Whitehead kallade denna övergång för att någonting genomgick "formaliteten att faktiskt inträffa". Vilket är en filosofs sätt att säga att saker som råkar hända lika gärna skulle kunnat råka hända på ett annat sätt, och att det är onödigt att fästa för stor vikt vid ett sätt snarare än ett annat. Andra sätt är möjliga.

Jag tror inte jag behöver säga hur detta har med remixer att göra.

Maraton - 4

Jag hade ett ögonblick för några månader sedan, när en vän jag inte hört av på länge ringde och var väldigt glad över någonting och behövde någon att dela glädjen med. Mitt första intryck var att det var någonting av livsavgörande proportioner - ett barn, ett giftermål, en befordran, en lottovinst. Någonting som skriver in sig självt i självbiografin.

Jag blev lite förvånad när jag upptäckte att det handlade om en diskmaskin.

Tydligen så hade min vän levt under diskhons problematiska diktatur under en längre tid, och när ett problem väl åtgärdats så uppenbarade sig ett annat med omedelbar omedelbarhet. Det här med att diska var inte bara ett inslag i vardagen - det var en episk kamp mellan människa och apparatur, och det tenderade att sluta med att människan inte vann.

Den där diskmaskinen var onekligen någonting av en skänk från ovan. Helt plötsligt löste sig så väldigt många problem i vardagen, och trots att min vän egentligen inte hade råd så var det ändå totalt värt det.

Ibland säger det inte sig självt vad det är som skriver in sig självt i den där självbiografin. För det mesta vet vi inte förrän efteråt.

Maraton - 3

Kommer du ihåg den där reklamen du brukade se som barn? Den där som av någon anledning envisades med att bli tänkt på när du som minst anade det? Som dök upp i tankarna under de märkligaste av tidpunkter, utan att vare sig bli ombedd eller välkommen?

Numera finns den på Youtube, och kan bli tittad på för det rena nostalgivärdets skull.

Saker och ting förändras med tiden. Värden rör sig, och du rör dig i den. Och tillsammans med denna rörelse kommer ett skifte i perspektivet - både när det gäller världen, det som blir tittat på, och den som tittar, det vill säga dig.

Det sägs att det är omöjligt att stiga ner i samma flod två gånger.

Är det möjligt att se samma reklamfilm två gånger, när tillräckligt mycket vatten flutit under våra digitala broar?

Maraton - 2

Det finns ett fenomen som inträffar i väntrum, och det är att nya personer stiger in i dem. Ni har förmodligen själva varit i ett sådant läge att ni varit den personen, och känt hur de väntandes blickar vilat på er medan ni letar efter någonstans att vänta utan att verka allt för malplacerad.

Det ingår.

Det märkliga fenomenet är att när du väl sitter ner, och nästa person kommer in, så har du redan börjat tänka på dig själv som en i gänget. Eller, rättare, den som kommer in känner att du och alla andra där inne tittar på denne, och tänker ungefär samma sak som du när du steg in.

Tågkupéer skapar också det här fenomenet, och ungefär alla platser där människor väntar på någonting skapar någonting liknande. Det spelar ingen roll om de väntande talar med varandra eller inte - det där spontana gruppfenomenet är närmast automagiskt.

Visst är det märkligt det där hur människor fungerar?

Maraton - 1

När jag var liten brukade jag titta upp mot himlen och tänka - wow! Så blå, så vacker, så - ömtålig.

Redan då brukade jag tänka att saker och ting vi går omkring och kallar vardag nuförtiden inte riktigt kommer att vara för evigt. På den tiden var det en vag aning om ekologi och miljöförstöring som spökade; numera är det en lite mer konkret aning om att status quo är ohållbart vare sig katastrofen inträffar eller inte.

Om katastrofen kommer så förändras allt. En kris är när de vanliga sätten att göra saker inte fungerar längre; en katastrof är när de används ändå. Och när katastrofen väl inträffar så är nuläget ohållbart per definition.

Men även om den inte kommer så kommer saker och ting förändras. De har redan förändrats. För två år sedan fanns inte Lady Gaga; för tjugo år sedan var Sovjet ett färskt minne. Om två år kan vad som helst ha dykt upp, och hur världen ser ut om tjugo år vågar bara ekonomer med inriktning upphovsrätt spekulera i.

När jag tittar upp mot himlen numera brukar jag tänka - wow! Nuet. Så vackert, så ömtåligt.