Om detta må ni utbilda

Ibland drabbas en av såna där dagar som tycks vara hell bent på att återuppliva vissa av ens seminarier. Så som när Svenskt Näringsliv börjar tala om nyttiga och onyttiga utbildningar. Gå direkt tillbaka till sociologin och ställ dig frågan - vad kännetecknar moderniteten?

Vilket är en sån där fråga som en kan använda för att skilja utbildade från outbildade. Att känna till moderniteten och dess kännetecken hör nämligen inte till grundutbildningen, och om du ändå råkar känna till det så har du läst någonting onyttigt.

Det enda en kan använda modernitetsbegreppet till är kulturkritik, samhälls- och samtidsförståelse. En kan inte ens byta en glödlampa med det - även om det hjälper något oerhört när det gäller att förstå varför glödlampor finns.

På den gamla tiden, när jag var sociologistuderande, hade vi en fenomenal föreläsning om just moderniteten. Än mer - vi hade en hel delkurs om det. De flesta som läste hade en synnerligen instrumentell syn på det hela - ännu en delkurs att klara av innan examen inträffar. Men under delkursens gång så kunde en se (närmast bokstavligen) hur deras syn på saken förändrades. En efter en upptäckte de att - shit, det här är ju min vardag, mitt liv!

Vi är modernitetens barn, och den politik som förs är på det hela långt mer modern än den vill erkänna.

Vad kännetecknar då moderniteten?

Med ett ord: självförtroende. Förtroende i att saker och ting alltid kommer att bli bättre, att det eviga framsteget kommer att fortsätta och att paradiset ligger inom ramen för både budget och planering om vi bara lägger manken till. Framtiden är förutbestämd att bli bättre, och det är vi som kommer att åstadkomma denna framtid. Vi och den eviga tillväxten.

Det är den sortens tänkande som fick 1950-talet att tro att det var den logiska slutpunkten på samhällets evolution, och det är samma tänkande som underligger arbetslinjen. Och Svenskt Näringsliv (formerly known as Arbetsgivarföreningen) har vissa kopplingar till denna.

Det stora problemet med moderniteten är dock inte dess självförtroende. Det är snarare att det är ett självförtroende utan tydlig målbild - saker ska bli bättre, större, magnifikare, ultimatare och perfektare, kosta vad det kosta vill. Gud är död, och alla medel är tillåtna i uppbyggandet av Hens ersättare.

Vi behöver alla känna att vi gör rätt sak, men det moderna projektet är inte rätt sak.

I det modernaste av alla projekt, arbetslinjen, är skolan till för ett visst antal mycket specifika saker: att lära barnen läsa, räkna och skriva, samt att normalisera dem till frågan "vad ska du göra efter skolan?". Med massiv betoning på det senare. Och om det är någonting betygssättningen gör så är det att banka in precis detta - framtiden driver de unga genom att dra dem i örat och aldrig släppa taget.

Det är sånt där som inte riktigt lärs ut under grundutbildningen. Och det vore något av ett misstag att inte lära ut det under vidareutbildningen. Särskilt som motsättningen nyttig/onyttig används uttryckligen för att beskriva utbildningens syfte.

Nyttig för vem, och varför? Och hur mycket är vi villiga att offra för att se till att utrota det onyttiga?

Fast vad vet jag? Jag är ju bara en överutbildad humanist, trots allt.

#Almedalen

Jag har ubåtat lite med att jag ska till Almedalen i år. Mest för att inte behöva ta del av de obligatoriska "men det är ju ett politiskt jippo som bara hipposar besöker!"-utropen som trendkänsliga personer reflexmässigt gör så här års.

Dock, det finns en gräns mellan att ubåta och att vara osynlig, och det känns som att jag befinner mig på fel sida av den.

Så, i all korthet - vilka seminarier är värda att besöka när en väl är där nere? Några rekommendationer, favoriter eller själverbjudanden?

Och, viktigare än så, vem har godast gratismat?

Det otänkbaras politik

Terence McKenna var förtjust i att säga att det enda som skiljer droger från datorer är att de senare är för stora för att äta. Under sina senare dagar även med tillägget att våra bästa ingenjörer arbetar närmast dygnet runt för att avlägsna den skillnaden.

Det är såna där sentenser som fastnar, onekligen.

För tid sedan fick jag för mig att det var sommar, och att jag därmed hade någon slags anledning att spela den senaste utgåvan av the Sims. Vilket också hände. Non stop. I ett dygn. Plus.

Det är ett tecken. Dels på att de lyckats skapa någonting som går att leva sig in i, vilket är ett trippelplusbra betyg när det gäller kategorin elektroniska spel. Men också på att det är dags att sträcka sig efter sin digitala revolver och förbereda sig mentalt för att trycka på avinstallationsavtryckaren.

Som sagt, den enda skillnaden är att den ena är för stor för att äta.

Now, jag anar i skrivande stund något av en skepsis mot det ovan skrivna. Att jämföra the Sims med droger - otänkbart! Vilken fantasiplanet kommer jag från den här gången? Har du lyssnar för mycket på Terence nu igen?

Det är en förståelig skepsis. Det är också en skepsis rotad i en akut brist på fantasi. I en värld där onani med största allvar sagts orsaka allt från handvårtor till en direkt transport till helvetets portar; i en värld där människan färdats till månen med hjälp av datorer med mindre kapacitet än en digital väckarklocka; i en värld där Jesus själv lyckas omtolkas till uppmaningen "döda, lemlästa, bränn och totalt förinta dina fiender" - är det då verkligen så otänkbart att the Sims kan komma att bli föremål för drogklassificering?

Tankevanans makt är stor.

Om det är någonting en lär sig som politisk retoriker så är det att det otänkbara är väldigt tänkbart. En är handikappad både politiskt och retoriskt om en inte lär sig det. Inte minst eftersom i detta nu sitter otaliga andra politiska retoriker och på fullt allvar planerar att föreslå de mest otänkbara av otänkbara saker nästa gång den lagstiftande församlingen sammanträder.

Är det otänkbart att drogklassa the Sims? Är det otänkbart att återupprepa DDR? Är det otänkbart att medborgerliga rättigheter kan kränkas på löpande band om staten slentrianmässigt slänger in orden "nationell säkerhet" i sammanhanget?

Tänk om.

Extrem vardagspolitik

Ibland blir jag lite småmegatrött på det politiska. Börjar tänka att det kanske inte är rätt modell, att det finns snabbare sätt att få saker gjorda, att relationen mål-medel behöver tänkas om en smula.

Att Baader-Meinhof var någonting på spåren, trots allt.

Det finns dagar då jag bara vill utropa ett mindre eufemiserat "fuck this", spränga en mindre viktig staty någonstans och använda social spin för att få in budskapet "vid införandet av nästa övervakningstendens så använder vi större leksaker". Och sedan, när nästa steg mot övervakningsstaten väl tas, spränga någonting halvviktigt i luften, med ett ännu bestämdare efterbudskap. Och därefter fortsätta trappa upp.

Vi har alla våra extremistiska dagar. Sådana ingår.

Som tur är så befinner jag mig i minst två sociala sammanhang som gör sådana impulser hanterbara. Med kombinerade krafter gör Piratpartiet och Informationsbyrån extremismen extrem igen, och inför lite mer konstruktiva tankegångar i vardagen. En behöver inte leka RAF 2.0 för att få saker gjorda.

Jag bävar inför tanken på alla de som ibland får liknande dagar och inte har liknande sociala sammanhang att falla tillbaka på. Som bara har sig själva, och som inte riktigt har förmånen att kunna socialt bearbeta sin nyvunna och nyfunna ilska mot världen.

Sådana personer är guldfynd för organisationer som motiverar sin existens genom att befinna sig i motståndsläge. Det vore en billig poäng att invokera Sverigedemokraterna, men med tanke på att även Socialdemokraterna (med Alliansfritt i spetsen) lever på samma impuls numera så vore det även en missvisande poäng. Särskilt som de flesta håller sig utanför de politiska partierna, även om de råkar sympatisera med dem.

Det finns gott om ilska där ute, och gott om extremistiska dagar som inte följs upp av terapeutiska nätter.

Beelze skrev för tid sedan om Politiskt Inkorrekt. Jag brukar kalla PI för en livsstilsblogg, och det eftersom det utgör en fenomenal ursäkt för att fortsätta leva den extremistiska livsstilen. Ilskan bearbetas inte, utan kanaliseras - och som alltid så kanaliseras den mot godtyckligt valda mål som av en händelse råkar finnas till hands. Och PI är allt annat än ensamma om att göra det de gör.

Om vi vill vara problematiserande kan vi säga att det finns för få fenomenala ursäkter för att vara någonting annat än arg. Även om det finns fenomenalt många dåliga ursäkter för att vara nöjd och likgiltig.

Men att det går omkring folk som är arga utan att kunna få vare sig utlopp eller (hellre) bearbetning är problematiskt nog. Det underminerar tilltron till det politiska, och gör de där extrema positionerna så väldigt mycket mindre extrema. När vardagen har varit en studie i ilska och frustration lite för länge är det svårt att hitta tillbaka till den där dialogiska utgångspunkten.

Det är trots allt oerhört svårt att skaka hand med en knuten näve.

Ständigt aktuell, för evigt tidlös

En sak som är oerhört svår att formulera angående internet är dess tidsperspektiv. Det är nämligen någonting så självmotsägande som hypersnabbt OCH tidlöst samtidigt.

Å ena sidan finns det ett ständigt NU, som bäst representeras av twitters ständiga uppdateringar - det är alltid någonting nytt nytt nytt, och om du inte hänger med så har du helt plötsligt missat halva handlingen. För att inte tala om bloggosfärens maniska efterhängande efter nyhetscykelns överflödiga medielogik; om du lyckas publicera dig i den där magiska tidsperioden medan någonting är "nytt" så får du oerhört många fler länkar än om du tar tid på dig att faktiskt skriva någonting bra.

Å andra sidan finns det också en oändlig tidlöshet. När nuet väl är passerat så ligger det still, mer eller mindre för evigt - så länge ingen mixtrar med DNS-inställningarna och/eller strömkablarna så ser saker likadana ut oavsett när en tittar in. Vilket gör tid till en ickefaktor när saker väl är publicerade - lagt kort ligger, och till skillnad från tidningspapper så har HTML en tendens att tåla upprepade läsningar.

Den andra dimensionen är svår att förmedla, men desto lättare att underskatta. Om det är någonting vi kan tacka internet för så är det att den demokratiserar denna andra dimension. Tidigare var den en mycket exklusiv domän, reserverad enbart för specialister och överutbildade humanister. Vilket kanske låter smått hyperboliskt, men betänk - i de längsta av tider gick det inte att snabbt kolla upp vad x är genom en snabbtitt på Wikipedia, och att känna till de där obskyra författarna eller begreppen var någonting som i sig självt gav massiva pluspoäng när det gäller kulturellt kapital.

Att säga att de flesta levde i ett långt, utdraget och evigt nu är inte helt rätt, men nära nog.

Den där tidlösheten för med sig en hel del intressanta fenomen. Ett band kan bildas, misslyckas med att lyckas med någonting alls i fem år, lägga ner, fortsätta med sina liv - och tio år senare göra dundersuccé efter att någon random bloggare upptäckt dem på Youtube och skrivit ett inlägg som utvrålar: WOW!

För att inte tala om att unga författare inte längre måste vara lönsamma de där sex veckorna deras senaste alster befinner sig på bokhyllorna - när distribution av både nyheter och böckerna själva underlättas, försvinner nuets järngrepp över boklådorna. (Att dessa, ironiskt nog, satsar på att minimera sina utbud för att marknadsanpassa sig är ett oroande tecken på akut missanpassning till den nya tidlösheten. Men det är ett annat inlägg.)

Det sägs att den samtida uppfattningen om samtiden alltid ligger ungefär tio år efter själva samtiden, med lokala variationer hos enskilda individer. Vilket onekligen placerar oss i spännande tider, då många av oss kan börja blicka tillbaka på vår nätvaro och inse att vi var rätt unga på den tiden. Yngre, mer oborstade och i besittning av märkliga föreställningar om saker och ting.

Om ändå vi visste då vad vi vet nu.

Att säga att världen blivit mindre och snabbare genom internet är nästan sant. Nästan, i och med att all den där snabbheten tenderar att stanna kvar långt efter att dess anledning blivit bortglömd. Om tio år kommer vi att kunna blicka tillbaka på snabbhetens avlagringar och se att de förmodligen var oerhört daterade redan när de hände. Och att de där lite långsammare avsnitten fortfarande fungerar, om än med ett visst behov av att uppdateras i marginalerna.

Eller, som Platon sade: tiden är en rörlig bild av evigheten.  Vem hade anat att hen skulle råka bli nätverksteoretiker?

Folkpostmodernism

Många (särskilt Niklas) har under en längre tid använt ordet "statsfeminism" som en beteckning för tendensen att applicera genustänk utan att egentligen veta vad en gör. Gärna då från statens sida, men även från andra stora aktörer som på något vis inte riktigt vet hur feminism fungerar.

Jag tror intressanta effekter kan uppstå om en kombinerar begreppen statsfeminism och mainstreaming. Ordet "konspirationsteori" lär dyka upp.

Jag undrar dock om det inte finns ett intressantare sätt att använda begreppet. En smula remixat, så att säga, applicerat på en större skala. Jag tänker förstås på folkpostmodernismen - tendensen att, helt opåkallat och helt utan att veta varifrån det kommer, applicera postmoderna dekonstrueringsmetoder i de mest oväntade av diskussioner.

Ni har förmodligen redan stött på det ett otal gånger. Om inte, så leta upp valfri artikel på DN eller SvD som snuddar vid ämnet invandring eller någonging annat semikontroversiellt, och läs kommentarerna till detta. Du kommer inom kort att se vad grejen är.

Den korta definitionen av postmodernism är att det inte finns någon egentlig sanning, att allting är sociala konstruktioner och att vi på det hela taget vet mindre än vi vet, och därför inte kan ta saker för givna utan vidare. Vilket tar sig uttryck i folkpostmodernism genom följande metod:

1. Någon skapar ett socialt sammanhang (ex ett kommentarsfält under en artikel).
2. Någon annan säger någonting smått absurt (ex "alla invandrare är våldtäktsmän, särskilt kvinnorna").
3. En tredje någon svarar genom att nyansera.
4. Någon angriper/dekonstruerar det 3 säger, och efter det handlar diskussionen om detta. Uteslutande.

Som sagt - ni har förmodligen stött på det ett otal gånger. Det som förhindrar att detta utmynnar i ett konstruktivt dekonstruerande av rådande normer och ett klargörande inslag rörande vissa aspekter av vardagen - är att metodens användare inte har någon aning om vad det betyder, och förmodligen inte skulle se poängen med det om de gjorde det. Och kvar står vi med en postmodern metod utan subjekt, följt av en diskussion som inte kan ha några vinnare.

Now, den dekonstruerande metoden fungerar och har klara fördelar när den appliceras på rätt sätt. Detta involverar ett klart definierande av ens begreppsapparat och en utförlig beskrivning av ens utgångspunkt, vilket då innebär en himla massa text. Med nödvändighet, eftersom en för att konstatera att någonting inte betyder det en tror det betyder måste klargöra exakt vad det (inte) betyder - annars hamnar en i det prekära läget att gång på gång konstatera att en talar olika språk.

Vilket förmodligen är sant, men det utgör en inte helt optimal grund för ett konstruktivt samtal rörande gemensamma värderingar.

Jag är förstås inte den som tackar nej till lite ordentligt dekonstruerande när andan faller på. Men utanför det medvetna användandets domäner så är den dekonstruktiva impulsen att säga att allt är diskurs direkt skadlig, då den ibland leder till direkta konflikter om absolut ingenting. När det enda folk har att invända på är ens specifika ordval i ett specifikt svar är det inte längre en diskussion som pågår, utan mer en grillning.

Diskussionen handlar då a priori om de diskuterande, snarare än om det diskuterade. Vilket är döden när den ena diskussionspartnern inte har något särskilt subjekt att tala om, utan bara applicerar metoden "ifrågasätt allt!" utan vidare ifrågasättande om hur och varför.

Vi lär nog inte kunna snabbutbilda världen om postmodernism proper, och den mår förmodligen bättre av det. Men för att besvara folkpostmodernismen i dess mer konkreta fall föreslår jag två strategier: 1) mata inte trollen, och 2) be dem lägga ut texten i bloggform om de envisas.

Kombinera at will.

Varför?

Det är en oundviklig del av bloggandets väsen att fråga sig - varför?

Som läsare är det lätt att titta på vissa bloggar och utstöta ett förundrat - varför finns detta? Vem har ett intresse av att läsa detta? Varför har någon bevisligen lagt ner så mycket energi på den blogg jag nu ser? Är inte det fenomenalt onödigt? Vem bryr sig?

Som bloggare är det lika lätt att falla in i tankar av typen - vem läser det jag skriver? Säger jag någonting nytt med det här inlägget? Har inte någon annan redan gjort det här så mycket bättre än jag ens kan försöka göra? Är inte det jag gör fenomenalt onödigt? Vem bryr sig?

Det är, på det stora hela, samma frågeställning, och den är precis lika felställd som dess svar är givet.

Ingen bryr sig, och det är inte heller meningen.

Semiotikerna bland er tänker förmodligen att mening är någonting som tillskrivs godtyckliga föremål genom social praxis. Ni med mer normalt funtade hjärnor tänker nog snarare någonting i stil med - okay, vad tänker den där Drott komma fram till denna gång?

Detta: att det inte spelar någon roll ifall det spelar någon roll eller inte. Om hundra år är vi alla stjärndamm igen.

Men innan dess går vi omkring och försöker förstå vad det är vi gör. Och om det hjälper att skriva ner sina preliminära anteckningar och dela dem med andra - om det så bara är en enda person - så är det värt att göra.

I slutändan är allt vi gör meningslöst i allas ögon utom valfri dömande gud, och innan dess får vi ta och skapa oss vår egen mening.

Därför.

Demonstrativt övervakad

Det kommer in nyheter om att den tyska polisen avlyssnar demonstranter under en demonstration. Demonstranter, och några till.

Sisådär en etthundratrettioåtta till. Gånger tusen.

Now, vi har förstås alla känt att vi velat dra med våra 138 000 närmaste vänner på en demonstration lite då och då. Det ingår. Men det är en ytterst dålig grund för polisen att okynnesavlyssna samliga personer som råkar befinna sig i ett geografiskt område - inte minst eftersom avlyssning dels utgör en kränkning av integriteten, och än mer eftersom det är tänkt att användas i sådana fall där konkreta misstankar föreligger.

Och det är inte helt lätt att ha konkreta misstankar mot 138 000 närmast slumpmässigt utvalda personer. Pappersarbetet är förödande, om inte annat.

Än mindre är det lätt att motivera varför vanliga, oskyldiga medborgare ska behöva stå ut med att virtuella stövlar klampar rakt in i deras privatliv och förklarar det privata vara det politiskas egendom. Alla västerländska rättstraditioner säger brutalt nej till ett sådant förfarande, och om du börjar befinna dig i kretsar där begreppet jurisprudens har betydelse så blir det ännu svårare att motivera det.

Såvida de inte är potentiella terrorister allihopa, som bara inte vågat ta språnget än. För då är det väl okej, eller hur? Lite godtycklig övervakning har väl ingen dött av?

Klass, del XI: Övervakning

Tänk dig att du är på ett tåg. Du ska inte så långt, och är nästintill framme. Bara några stationer till, knappt märkbart på vare sig tidens eller kartans geografi. Faktum är att det är så kort att du, just idag, bestämt dig för att planka den korta biten mellan här och där.

Eller, som du tänkte på stationen - du kan antingen hinna köpa biljett eller hinna med tåget, inte bägge. Och det är ändå inte särskilt långt.

Men vi är inte framme än, eller ens framme snart. Det är tillräckligt långt för att hinna tänka, och än mer börja tänka på att du sitter på ett tåg, med plats utan biljett. Och när de där tankarna väl satt igång så är de svårt att avstyra dem - de bygger en egen feedbackloop rakt in i ångestcentralen, och blir det enda en kan tänka.

Är det där ljudet av kontrollanten som närmar sig? Eller bara ens fantasi? Är vi verkligen inte framme snart?

Många jag känner är aktivt oförmögna att planka på grund av den där ångesten. Huruvida det är ett handikapp eller en laglydighetens dygd låter jag vara osagt - det viktiga här är den mekanism som gör att den där biljettlösa situationen blir så ångestladdad.

Ni ser, det spelar ingen roll ifall det kommer en kontrollant eller inte. Det behöver inte ens finnas någon sådan ombord för att tankarna ska börja springa iväg - blotta möjligheten att de kan uppenbara sig och avslöja en är tillräcklig för att hela processen ska sätta igång. Synden straffar sig själv. Eller, rättare, synden straffar den syndare som har sinnesnärvaro nog att känna sig skyldig.

Det är normalisering, på ett ytterst påtagligt sätt. Och det sker inte bara på tåg - som vi såg i förrförra delen så sker detta överallt, i varje moment av vardagen.

Foucault har en ytterst träffande definition av vad det innebär att vara disciplinerad. Att vara disciplinerad är att, när som helst, klara av att råka bli betraktad. Det spelar ingen roll ifall någon konkret person råkar titta just där och då; blotta möjligheten att någon skulle kunna göra det är anledning nog att hålla igång skådespelet, hålla uppe disciplinen.

Det kanske inte kommer någon just den här gången, men ifall det gör det så gäller det att vara redo. Hemska saker händer annars - en blir avslöjad som den bluffmakare och skådespelare en egentligen är.

Efter hand blir det inte en ansträngning att göra det som förväntas av en. Disciplinen blir en del av ens personlighet, naturlig vardaglighet. Efter hand behövs inga kontrollanter längre, disciplinen händer ändå, automagiskt, utan vare sig belöningar eller bestraffningar.

Som med folk som vägrar gå mot rött ens mitt i natten, när det inte finns någon annan människa vaken inom synhåll. Det är internaliserat så djupt att det är omöjligt att skilja disciplin från personlighet - i alla fall utan tortyrlika mängder ångest. Vissa saker blir helt enkelt otänkbara, bokstavligen.

Den stora invändningen mot sådana lagar som FRA och datalagringsdirektivet har egentligen aldrig varit att personliga data kommer i fel händer. Det är förvisso en invändning, och definitivt en giltig sådan, men det är ett sidospår till den egentliga huvudpunkten. Precis så som förespråkarna använder brottsbekämpning som argument - det är ett argument, men ett sidoargument. Nej, den stora invändningen mot och den stora användbarheten i dessa lagar ligger i deras disciplinerande effekter.

Det är alltid någon som tittar. Vilket kanske inte är vad Shakespeare menade när hen sade att livet är en scen.

Det spelar ingen roll ifall någon verkligen tittar på de data som samlas in om en. Själva möjligheten att någon skulle kunna göra det är anledning nog att förändra sitt beteende, börja anamma en mer disciplinerad livsstil och på det stora hela börja leva livet som en skådespelare. Publiken sover aldrig, vare sig den finns eller inte.

För en makthavare är detta förstås en bra sak. Laglydiga och uppfostrade medborgare är alltid bra saker när en är makthavare - det gör makten och havandet så mycket enklare.

För medborgaren, däremot, är det som att vara fast på ett tåg som aldrig kommer att komma fram. Och till skillnad från riktiga tåg, där gränsen mellan resenär och plankare är överdrivet glasklar, är det oerhört svårt att veta om en är skyldig eller inte. Och innan en vet ordet av så börjar det där ångesttänkandet sparka igång - har jag verkligen biljett, är det rätt biljett, sitter jag på rätt tåg, vad säger jag när kontrollanten kommer, vad betyder den här stämpeln, är jag framme snart?

Det går förmodligen att leva med en sådan ständig ångest, med rätt personlighetsdrag. Vissa får till och med något av ett rus av att kunna lura systemet och planka förbi kontrollanterna. De flesta får däremot storångest av blotta tanken på att planka, och gud ska veta att det inte är en känsla som borde framkallas systematiskt. Ändå händer det, i och med dessa massövervakningslagar - Panopticon i vardagen.

Men det går inte att säga att den som inte har något att dölja inte har något att frukta. Ty det har de, ständigt, i varje vaken stund - en bävan av att någon ska råka titta in och upptäcka att de inte är perfekta, disciplinerade mönstermedborgare, utan snarare såna däringa människor som människor går omkring och är mest. Och kontrollanterna tar ibland ett tag på sig att berätta för dig att du gjort fel, så i teorin skulle du kunna gå omkring och ha en ogiltig samhällsbiljett utan att veta om det. När som helst, utan förvarning, kan det vara du som är brottslingen.

Att känna sig övervakad är inte ett hälsosamt tillstånd. Det hjälper inte att vara det. 

Detta är del elva i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Tidigare delar går igenom klassbegreppet och Bourdieu; det här är tredje delen i en miniserie om Foucault. Du finner alla tidigare inlägg här.

Fulguide till peak oil

En fulguide är en text som inte gör anspråk på att vara särskilt exakt, men som ändå ger en gist av vad någonting handlar om. De börjar alltid med att förklara vad en fulguide är, och utgör en fenomenal ursäkt för att skriva saker en inte skulle skriva annars. Försök gärna där hemma.

Om du beger dig ut i den befolkade vildmark som är internet så kommer du inom kort stöta på begreppet Peak Oil. Och, strax därefter, det heta flame war som tenderar att följa, där bägge sidor gör sitt bästa för att göra sig ömsesidigt hatade av varandra. Med stor vigör.

Själva idén är inte den svåraste av idéer. Den tar in början i tanken om tillgång och efterfrågan - ju mer av någonting det finns i relation till hur mycket folk vill ha detta, desto billigare blir det. Om det bara är att sträcka ut handen genom fönstret och greppa tag i den så faller priset till någonting nära noll. Om det däremot krävs ett ohemult enormt arbete för att få tillgång på någonting, så blir priset därefter. Och ju fler som vill ha detta något, desto högre pris kan säljaren ta ut för detta.

Inga konstigheter, med andra ord. Ekonomi 101, lektion 1A.

Den stora idén är att tillgången på olja har nått sitt maxtak. Den har inte tagit slut, men det går inte att öka produktionen, och den produktion som fortgår blir dyrare när allt avlägsnare källor tappas upp. Det som inte nått sitt maxtak är däremot efterfrågan, som fortsätter att öka som om inget.

Tillgång vs efterfrågan, som ni ser. Och stagnerande tillgång gånger stigande efterfrågan är detsamma som höjda priser.

Okay. Höjda bensinpriser, vad är så farligt med det?

Grejen här är att det inte handlar om bensin, utan om olja. Och olja används till närmast bokstavligen allt i det moderna samhället (plast är gjort av olja, exempelvis), så när priset på olja går upp så går priset på allt upp. Med betoning på allt. Eventuellt blir allt så pass mycket dyrare att den livsstil vi tar för given idag blir ekonomiskt ohållbar. Och att det därför är nödvändigt med förändring - helst redan nu, medan tid finns.

Och det är där den stora biffen ligger. Förändringen.

Vissa förespråkar radikala förändringar, omgående, för att kunna möta framtidens utmaningar innan de blir katastrofer. Andra förespråkar business as usual, och att saker och ting kommer att lösa sig själva på teknologisk väg om vi bara fortsätter gå till jobbet utan att få panik i onödan. Dessa tu kommer inte helt överens med varandra, av naturliga skäl.

Och nu vet ni varför.

Piratpartiet måste!

Den som beger sig ut i världen och undersöker hur ordet "Piratpartiet" används upptäcker rätt snart att en väldigt vanlig kombination är "Piratpartiet måste". Sedan är det oerhört olika exakt vad som kommer efter detta "måste", men vanligtvis är det någonting på temat "bättra sig".

Ni som har noterat att jag ofta skriver i formen "så här är det, men" kommer inte att bli beskvikna när jag nu säger att detta inte är helt oproblematiskt. Den gode måsteanvändaren må ha aldrig så goda intentioner med sitt måste, men det går inte riktigt fram till mottagarna i och med en oklarhet i kommunikationen. Och denna oklarhet beror inte på avsändaren, utan på Piratpartiet.

Eller, rättare, "Piratpartiet".

Ni ser, det där ordet har inte bara en enda innebörd. Det har i stället många innebörder, och ett inte helt ringa antal missförstånd har uppstått på grund av att folk använt det med olika betoningar. Så för att underlätta lite för framtiden tänker jag härmed lista ett par av de olika versioner av "Piratpartiet", för enkelhetens skull förkortat pp..

1. Det finns först och främst pp som generell summa av sina individuella delar. Det är partiet på avstånd, och återfinns främst i formuleringar som "pp måste komma in i nästa val".

2. Därefter har vi pp som mer specifik aktör, där det går att härleda till en viss generell del av partiet. Så som när "pp måste synas mer på nätet" eller "pp måste anstränga sig lite mer med x". Vilket för tredje part är detsamma som 1, men som för de på "insidan" är en uppmaning till antingen handling eller delegering.

3, Tätt följt kommer pp som en medveten omskrivning för en viss grupp inom partiet. Vanligtvis ledningen eller styrelsen - "pp måste vara mer öppet!" - men även andra delar av helheten kan förstås pekas ut.

4. Mer specifikt kan det också användas för att mena lokalavdelningar - "pp måste vara igång mer på torget innan nyvalet!". Vilket, om du är en lokal aktivist, då menar dig och dina närmaste kollegor. Den mytomspunna Någon Annan har permanent semester.

5. Mest specifikt av allt finns förstås de fall där pp används som en direkt synonym för "du och endast du". Vilket inte är helt snällt (pp är trots allt en komplicerad helhet, större än enskilda individer, och att baxa över hela ansvaret på en enda person är en smula överväldigande), men det händer.

Som ni ser så finns det något av en skala från den mest generella av generella handviftningar till det mest specifika fingerpekande som tänkas kan. Med tillhörande mellanlägen. Och samtliga används, konstant, och det är när begreppet används på olika nivåer som de mest onödiga av missförstånd inträffar.

Grunden för all konstruktiv dialog är att vara överens om vad en talar om. Jag tror vi kan komma överens om att lite mer problematisering kan vara bra innan vi sättet igång nästa gång.

Eller, för att travestera mig själv: Piratpartiet måste problematisera mera!

Socialare medier

Jag har en mental kategori som bäst kan beskrivas som "saker som borde finnas". Det är inte riktigt en önskelista, men nära nog. Och inom denna kategori gömmer sig de mest märkliga av ting som, av obskyr anledning, inte riktigt finns i min vardag.

En sådan sak är ett enkelt sätt att exportera moodlets från Sims 3 till verkligheten. Eller, rättare, ett enkelt sätt att ge sina medmänniskor visuella ledtrådar till vilket humör en är på, och varför. Trött pga sömnbrist, hungrig, upprymd, förväntansfull, ångestfylld över nästa tenta - what have you. Även om det yttre ger vissa ledtrådar, så är det ibland svårt att veta varför, och många gånger uppstår missförstånd på grund av att vi inte riktigt förstår varför folk är som de är just där och då.

Vi skulle kunna göra en app av det hela, där varje person blir uppdaterad om de andra användarnas humör när de är närvarande. Det kan göras redan i morgon, utan att ens behöva uppfinna någonting. We have the technology.

Men jag tänker mig någonting lite mer passivt. Hur naturlig en iphone eller liknande än kan kännas, så är den ändå något av en omväg. Nej, jag tänker mig snarare någonting i stil med ikoner inbyggda i ens kläder - när en är glad visar de ett symoliskt leende, vid trötthet en passande symbol, osv. Omedelbara ledtrådar att ta del av för alla som är i närheten, oberoende av om de orkar nörda sig eller inte.

Lite mer medierad telepati, med andra ord. Eller väldigt mycket socialare medier.

Sex som genre

Ni har förmodligen redan hört den. Den där låten. Som inte är Macarena, men som ändå handlar om sex. Just precis - Amarillos "Om sanningen ska fram". (Om du inte hört den, så oroa dig inte - den tycks alltid/redan ha blivit en sommarplåga, och lär inträffa i ett öra nära dig.)

En snabb summering av texten är att den fiktive huvudkaraktären (texters huvudpersoner är alltid fiktiva) beskriver de olika knep, knåp och inte helt ärliga tilltag hen tar till för att få kvinnor. Företrädesvis i säng, men även i övrigt; hur får en kvinnor att betrakta en som tillräckligt intressant för att umgås med, utan att för den skull förvandlas till någonting en egentligen inte är?

Det är en text som onekligen skapat viss rabalder - vissa nickar instämmande, andra hör den och vrålar ut en ångest som inte borde finnas. Den senare reaktionen är, förståeligt nog, inte helt optimal att ha till en självskriven sommarplåga.

Inom #ib20 har vi ett projekt igång kallat #deconlove, vars målsättning är att eventuellt dekonstruera (den romantiska) kärleken, med motivet att det då blir lättare för människor att umgås med varandra när de vet vad de gör. Vilket är detsamma som att säga att vi vill förbättra världen en smula.

Vid den senaste sessionen analyserade vi spelet mellan man/kvinna som en genre. En genre är, för att använda en teknisk definition, en uppsättning sociala förväntningar om vad som är rätt, fel, passande, opassande, tillåtet, otillåtet, förväntat, oförväntat, bra, dåligt - och så vidare. Notera särskilt orden "sociala förväntningar".

Det Amarillo gör är att anspela och riffa på genren man/kvinna. Det finns en hel radda sociala förväntningar på vad en Man måste göra för att få lägra en Kvinna. Dessa förädlas, förfinas och förändras med tiden, förstås, vilket gör att låten kommer att bli lika daterad som Macarena inom bara några år. Men genom att sätta ord på dessa förväntningar sätter texten fingret på en öm punkt i genrens väsen - den finns, den kan förklaras och den kan inte minst förstås.

Män och/eller Kvinnor må vara outgrundliga mysterier, men genren man/kvinna är det inte. Vilket är en källa till hopp.

En av de vanligare invändningarna mot texten är att den framställer Män och Kvinnor som representanter för var sin kategori. Detta är inte så mycket en kritik som en rimlig analys - både av texten och av genren. De som försöker leva upp till rollen "Man" förväntas göra och/eller vara en hel radda saker (tuff, initiativtagande, farlig, snäll, ömsint men inte toffelaktig), medan aspirerande Kvinnor har en ungefär lika komplicerad lista saker att leva upp till. Eventuella misslyckanden med rolluppfyllandet kommer att förpassa en till de desperatas hörna, och där finns enligt konventionen inget att hämta.

Det ligger i sakens natur att en hel del normalisering pågår här. Och den som vet med sig att kraven kanske ligger en smula över ens huvud kan tillämpa en hel drös självdisciplineringsmetoder för att komma tillbaka på banan - med bantning som ett exempel.

Någonting som komplicerar texten är att den har rätt och fel samtidigt. Den beskriver onekligen en aspekt av genren som många nickar instämmande till och förstår, kanske till och med upplevt. Men den har också fel, i och med att den tar genren på för stort allvar - den överdimensionerar en viss social situations förväntningar genom att missta genrens Män och Kvinnor för verklighetens män och kvinnor. Den förväxlar skogen med den trämassa som använts för att skapa en bok om skogar.

Riktiga män, riktiga kvinnor och framförallt riktigt sex sker dock utanför genretillhörigheter. De använder genrer - i plural - för att få inspiration och vägledning, men när det kommer till kritan är vi människosaker lite mindre scriptade än vi egentligen vill vara.

Om vi använder Amarillos text som utgångspunkt för en genre- och #deconloveanalys så är den en kulturell välgärning. Om vi, däremot, tar den på orden och tror att den handlar om hur vi ska förhålla oss till våra potentiella livspartners, så blir jag trött i huvudet.

Det vore lite som att anse Macarena vara en livsmanual. Du vill inte riktigt låta en sommarplåga definiera ditt liv, hur snygga dina moves än råkar vara.

The internet is for porn

Det talas rätt mycket om internet och porr just i dagarna. Det talas i och för sig alltid om både internet och porr, både var för sig och i kombination, Det hör till - internet är till sin natur feminint (varför skulle annars unga män svärma så extremt kring det?), och porr, well, du mår bättre av att inte tänka för mycket på saken.

Allt för ofta tenderar alla diskussioner om porr att drabbas av de negativa associationer vissa lägger in i ordet. Det räcker med att en eller två personer stormar in i sammanhanget och börjar gasta om saker som sedlighet och moral och värdighet och kulturell kvalitet och what have you - och vips så handlar diskussionen om någonting annat än avbildningar av sexuellt upphetsande natur. Eller bilder.

Att det är fel väg för en diskussion att gå är förstås ingen nyhet. Eller ens intressant. Desto intressantare är det att anlägga ett historiskt perspektiv på porren, eller mer specifikt nätporren. Visste du, exempelvis, att porrsajter hade listat ut hela grejen med att ta betalt för saker online långt innan mer konservativa affärsrörelser kommit underfund med att sluta säga "www" när de berättade om sina hemsidor?

Om du vill bli puritansk om det hela, så betänk då att de system du använder för rutinbetalningar oftare än inte har sina rötter hos entreprenöriella porrdistributörer.

Allt för ofta tenderar alla diskussioner om nyföretagande, marknadsskapande och marknadsinnovationer att ignorera sådana pikanta detaljer. Det är inte koscher, och än mer så är det lite irriterande när en försöker skapa sig en image av serious business. Det är ett ethosproblem en gärna retuscherar bort.

Problemet är förstås att mönstret är genomgående för alla nya medier. Först kommer någon på tanken att uppfinna det hela, sedan kommer någon på att det kan användas för att sprida porr, och därefter kommer någon på att folk generellt sett är lata nog att betala en för att distribuera porren till dem

Och tio år senare sipprar insikten om att, hey, vi kanske inte ska ge porrmånglarna monopol på det här i onödan. Ungefär som med brödsmuleekonomin, fast baklänges - när samhällets paria uppfinner bättre sätt att göra saker på gynnar det samhället i stort via indirekta effekter.

Efter ett tag. När insikten om att budskapet inte är mediet väl gjort sin eviga återkomst. Igen.

Retoriska vs politiska rävsaxar

Jag läser ett inlägg hos Högberg som oroar sig en smula för en trend inom den politiska diskursen. Författaren anar en tendens att den mer djuplodande, politiskt sinnade analysen börjat ge vika för en mer ytlig retorisk dito. Ideologi och konsekvensanalys byts ut mot gester och ovidkommande detaljer. Den stora farhågan är att Juholts mustasch eventuellt kommer att locka fler väljare än det tal som kommer ur skägget.

Ni ser förstås motsättningen här. Politik/djupt vs retorik/ytligt.

Det är frestande att göra en Zizek och säga att det inte är retorikernas intåg på scenen som förytligar den, utan snarare att själva uppställandet av politik som djupt och retorik som ytligt som utgör det egentliga förenklandet. Inte minst som de där gamla grekerna, med Aristoteles som överdimensionerad förgrundsgestalt, såg det ena som en förutsättning för det andra (och tvärtom), och att det sedan dess löpt metertjocka trådar mellan retoriken och politiken som både intresseområden och fält. (Nördarna bland er får gärna bortse från Ramus historiska inflytande och retorikens tillfälliga borttynande som levande disciplin. Det är en längre utläggning än sammanhanget behöver.)

Det är också frestande att drabba Högberg av den egna retoriken, och helt enkelt drämma till med frågan "var är källorna?". Vilket vore bredvid poängen, och dessutom någonting som kan invändas mot precis allt.

Än mer är det frestande att avskriva större delen av diskussionen kring partiledardebatten som ett ytligt positionerande och ett i allra högsta grad partiinternt bekräftande av att respektive Vi faktiskt fortfarande är så stort, omfattande och effektivt samordnad(/segregerat) som igår. Att se det hela som ett sätt för bloggosfären att gå på tomgång utan att för den skull ge sken av att göra det. En ursäkt för att slippa behöva be om ursäkt.

Det är frestande. Och varje försök att hävda att det är fel att göra så måste, obönhörligen, invokera det retoriskas nödvändighet - alldeles oavsett om den förda politiken är välgrundad och källförtecknad eller ej.

Vi skulle kunna kalla det en retorisk rävsax. Särskilt då som Aristoteles som bekant definierade retorik som "konsten att övertyga", och (demokratisk) politik tenderar att vara synonymt med kollektivt beslutsfattande baserat på en viss nivå av konsensus.

Jag utmanar dig att hitta en definition av demokrati som inte nödvändiggör retorik. Och, än mer, en sådan som samtidigt upprätthåller den grova förenklingen att politik är djup medan retorik är yta. Som tar sig besväret att faktiskt ställa upp så enkla saker som "politik är" och "retorik är".

Det är det första en borde förvänta sig av en diskurskritik, för att inte tala om en retorisk kritik. Men absolut inte det sista.

Och sedan kanske jag ska dra in lite diskursetik i det hela, och erkänna att jag egentligen håller med om Högbergs poäng om att medierna är nästintill infantila i sina "analyser", där experterna inte ges mer plats än att säga sådant som vilken A-student som helst hade kunnat prestera.

Och att jag hårdrar hens resonemang en smula, halmgubbe style, för att klarare kunna presentera mitt eget.

Men en sådan ärlighet är nog alldeles för mycket att begära.

Klass, del X: Normalisering

Tänk dig att du är i skolan. Det är fredag eftermiddag och strålande vårväder utomhus, med fjärilar i både träd och mage. När den här sista lektionen väl är avklarad så har du bestämt dig för att äntligen, till sist, ta mod till dig och ställa den där frågan till den där Någon. Idag idag idag -  idag började igår, för den där frågan har hållit sömnen borta hela natten.

Idag.

Idag är dagen då läraren kommer med de alltid lika fruktade orden "oförberett prov". Och alla i klassen (utom en) tänker de lite mer prosaiska orden "oh shit".

Det är tyvärr inte du.

Medan de fruktade papperslapparna delas ut börjar en tankeprocess sparkas igång hos de bävande. En bild av hur alla andra kommer att sätta igång att skriva i rätt svar på en gång, medan du sitter där och inte riktigt vet vad som förväntas av dig. Kanske en tanke om att en viss någon inte kommer att klara det, innan ett svar börjar dyka upp i bakhuvudet. Och om ett provs viktigaste funktion ska beskrivas rättvist så ligger det inte i att testa elevernas kunskaper, utan i att just sparka igång den där tankeprocessen - hos alla samtidigt.

Det har nämligen viss betydelse att alla i klassen sitter och våndas över samma sak samtidigt. Det tvingar dem att tänka på sig själva, på sin relation med bänkgrannarna, på betygen, på det som förväntas av dem och på hur de lever upp till detta. Det har betydelse, och det har effekter - särskilt för dem som inte tar tillfället akt att följa det inte helt subtila rådet att ha lite mer självdisciplinerad förberedelse på plats inför nästa gång.

Om du vill ha ett begrepp som mången student svettats både blod och bläck över, greppa då tag i "normalisering". Det brukar inte vara förståelsen av begreppet som orsakar ångesten, dock, utan förklaringen - dvs den förklaring de ombetts skriva men som av någon anledning inte riktigt händer.

Ibland hjälper det att påpeka för dem att de drabbats av normalisering. Ibland inte. (Ibland räcker det med att nämna Foucault för att omedelbar mental blockering ska uppstå. Jag låter det vara en öppen pedagogisk fråga om det är normalisering eller någonting annat.)

Svårigheten ligger i att det är en process som gör två motstridiga saker samtidigt. Den likformar, samtidigt som den individualiserar. Dess offer blir mer och mer lika varandra, och de skillnader som ändå kvarstår mellan individerna görs till grund för deras inbördes rangordning. Och ju längre processen pågår desto mer utpräglat lika blir offren för utomstående, samtidigt som de också framstår som helt skilda världar för de inblandade.

Det finns ett skämt om att alla kineser ser likadana ut. Det är en bra början.

Skolan är förstås paradexemplet par excellence för detta. I slutändan står alla med standardiserade, jämförbara och individualiserade betyg - och den värld av skillnad som kan finnas mellan två före detta elever på studentdagen är svår att överdriva. Och som beskrivningen ovan visar så är normalisering någonting som förekommer helt av sig självt, utan lärarens aktiva input. Den blir desto effektivare eftersom läraren inte måste skrika åt dig; det delegeras till den där rösten i ditt huvud.

Anledningen till att det är en så effektiv process ligger i att det vanligtvis är ditt fel om du inte lyckas vara bra nog. (Återigen ett skolexempel: dåliga betyg är svåra att hänföra till någonting annat än eleven.) Det är upp till dig att självdisciplinera dig tillräckligt mycket för att bli godkänd (i dubbel bemärkelse), men det är också upp till dig att ta reda på vad som behöver göras för att bli detta. I skolan är det enkelt; i eftervärlden desto svårare att göra men desto lättare att finna exempel på:

Ser min bak stor ut?

Du måste bära din egen morot och bli din egen piska. Och den som vill skriva en klasskildring eller -historia gör väl i att utgå från vilka normaliseringsprocesser som är legio i vilka sammanhang. Ty även om självdisciplin i sig själv är en god sak att ha, så är de borgerliga dygderna inte borgerliga utan anledning.

Jag tror inte det krävs överdrivet mycket fantasi för att applicera normaliseringsbegreppet på fenomenet "att bygga sitt eget varumärke". För att inte tala om arbetslinjen, eller varför inte massövervakningen som fenomen.

Vad går du omkring och normaliserar/självdisciplinerar dig till i vardagen? Vilket normaliserande ideal jämför/differentierar du dig med/från? Och är det värt det?

Detta är del tio i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Tidigare delar går igenom klassbegreppet och Bourdieu; det här är andra delen i en miniserie om Foucault. Du finner alla tidigare inlägg här.

Happy motoring och du

Jag måste tillstå att jag har ett smått ansträngt förhållande till bilister. Det börjar med att de har väldigt extrema behov, och fortsätter med att de inte har någon större tendens att vilja visa någon förståelse för oss cyklister, som inte delar dessa behov.

Case in point: för att kunna fungera i vardagen måste en bilist ha cirka ett ton stål, plåt, gummi och elektronik. Annars självdör allt redan på ruta ett. Att jämföra med en cyklist, som utan vidare kan klara sig på fem kilo. Give or take.

Case in point 2: för att kunna fungera så måste en bil ha ett mycket specialdesignat och överraffinerat drivmedel, med en produktionstid på flera miljoner år och en förnyelsegrad i stil med ett par gånger under planetens existens. För att en cykel måste fungera behövs frukost och/eller lite frustration i vardagen.

Case in point 3: en hemlös bil får oftare snabbare vård och service än en hemlös människa. Extrema behov av parkeringsplatser verkar mindre extremt än det är, i och med att det finns en väldigt normerad lag om x antal parkeringsplatser per y byggnader. Att jämföra med cyklar, som får plats även utan extrem arkitektur.

Som sagt. Ett smått ansträngt förhållande till bilister.

Jag har helt enkelt svårt att förstå hur det kan vara rimligt att varje (västerländsk) människa med en så brutal självklarhet förväntas förfoga över ett alldeles eget ton stål, plåt, gummi och elektronik. Och, än mer, att samma ton inte ger en hint om vad som antyds med ordet "överkonsumtion".

Det är en brist på fantasi så brutal att det är svårt att inte bli cynisk när en tänker på hur samma mönster upprepas på tusen andra precis lika moderna områden.

Det första steget i varje försök att förstå framtiden är att stirra samtiden i vitögat och inse att den är fullkomligt obegriplig. På ack så många olika sätt.

Det finns inga ursäkter längre

Det har uppstått viss diskussion rörande mitt senaste inlägg i diverse backchannels. Vissa blir förfärade av att det är ett dåligt inlägg ("för ovanlighetens skull"), medan andra försvarar det genom att påvisa hur jag försvarar folkets och demokratins väsen genom att synliggöra hur stor skillnaden mellan lekmän/experter är.

Det senare är dumt, eftersom jag skrev ett dåligt inlägg och sedan klistrade på ordet "demokrati" längst ner som en ursäkt för att kunna komma undan med det. Att det fungerar, och att smarta människor aktivt går (med) på det är smått oroande.

Det antyder att det går att övertyga om långt värre saker än mina bottennapp, oroväckande nog.

Om vi tar oss en titt bakåt i tiden så ser vi att de flesta ursäkter redan är använda för att utföra det mesta. Det är alltid nationens säkerhet, demokratin, folkets bästa, det Sanna, Goda & Sköna, överlevnaden, tillväxten, det objektiva statsintresset, livsrummet, rättigheterna, resurserna, strategiska fördelar, miljön eller vilket positivt ord som helst - det har inträffat tillräckligt många hemskheter för att alla goda ursäkter ska ha använts minst en gång.

Sådana tankar får det att börja krypa i skinnet. Det innebär ju, trots allt, att det inte finns någonting vi kan säga som inte redan använts som förevändning för brott mot mänskligheten. Eller, med andra ord - det finns varken ursäkter eller giltiga anledningar att föra politik längre.

Kriget mot terrorismen dödar oskyldiga människor i demokratins namn. För folkhälsans bästa spärrades konstiga människor in i mentalsjukhus på godtyckliga grunder. För att skydda barn slängs deras föräldrar i fängelse för ringa narkotikainnehav. För att rädda artisterna kriminaliseras en hel ungdomsgeneration. För att rädda proletärerna från kapitalismens förtryck infördes ett helt nytt system för att göra den lilla människan totalt maktlös.

Att vara en demokratisk republik är ingen garanti för någonting alls. Arbete skapar frihet.

Ingenting vi säger är nytt, och inga ideologier, argument eller bevekelsegrunder fungerar som ursäkter för att föra politik. De har alla blod på sina metaforiska händer.

Det är den intellektuellt hederliga analysen. Den empiriskt bekräftade och mer gångbara analysen är att dessa ursäkter fortfarande fungerar, och därmed både kan och ska användas närhelst passande. Behöver ett impopulärt beslut fattas? Släng in några passande nyckelord på strategiska platser och se hur respektive nyckelords främsta förespråkare kastar sig över varandra utan att orka bemöda sig över den inte längre särskilt relevanta sakfrågan.

Inte underligt att politiker bränner ut sig och springer in i väggen. De försöker förstå en situation, lyckas, och tackas genom en käftsmäll rakt i magen. Och upplysningen att sanning och förståelse är direkta handikapp i maktens korridorer. Det enda som behövs och kan försvaras någorlunda hederligt är det som fungerar; resten är så neddränkt i gyttja och historia att det i praktiken används som en idealisternas elefantkyrkogård. Idealisterna kan springa omkring i sina moderna ruiner tills de behövs för nästa avledande manöver.

Tror du på demokrati, frihet och mänskliga rättigheter?

Grattis. Det är det svåraste du någonsin kommer att göra. Och det svåraste ställningstagande du aldrig kommer att kunna ursäkta.

På tal om att tala om

Det här med att vara retoriker innebär att en kan massor av ord som ingen annan kan. Med betoning på massor - det är mer eller mindre ett helt okänt språk för den som inte har spenderat tid med andra retoriker. (Bloggen Retorikiska gör något av en ansats att förklara dessa ord, men jag anar att de skulle må bättre av att kalla in fler medskribenter.)

Så här är det. Det första intrycket ges mer av ditt actio än av ditt elocutio i ditt exordium, och i och med att ethos är en a priori förutsättning för logos blir det viktigt att etablera pistis redan innan övergången till narratio. Det är också viktigt att ge explanansen tid att översättas till evidentia, för att på så vis etablera kairos när narratiot når klimax. Om möjligt, parafrasera exordium, men undvik eufemiserande entymem.

I mer epideitiska sammanhang är både pathos och kairos desto viktigare. Dock vill du lägga deliberation och argumentatio på hyllan - målet är inte persuasio, trots allt. Anknyt till topos som uppnår delectare. Betänk detta i ditt intellectio, men om kairos och dispositio hamnar e contrario, välj kairos.

Och så vidare. Det finns som sagt MÅNGA ord. Ett för varje tänkbart moment i den övertygande processen, give or take.

Now, det här med att det finns många ord gör förvisso livet lättare när en väl kan dem. De blir stående topos, dvs verbala snabbkommandon som kan användas för att snabbt föra uppmärksamheten dit den hör hemma. Vill du prata om den där extra bra delen inledningen där talaren gjorde så där du vet med handen och sedan det där med rösten? Säg då att talarens actio i exordiet var åsm. Instant förståelse.

När en väl lärt sig språket. Och, som bieffekt, tänket.

Vilket är svårt att komma ifrån, ibland. Det är lätt att glömma bort att människor ser en text som en text, och inte som en summa delar som satts ihop. Och det är ännu lättare att glömma bort att en text bestående uteslutande av billiga och enkla knep inte uppfattas som en sådan av de som inte kan dem.

Vilket också är svårt att förklara. Människor tenderar att ta illa upp när en antyder att de är lite mer lättlurade än de tror sig vara. Särskilt när en använder svåra ord för att beskriva det de gör och på så vis antyder att de kanske, kanske, kanske inte riktigt vet vad de gör när de kommunicerar.

Men om vi lever i en demokrati så kan vi inte låta någonting sådant som ett tillfälligt missnöje med ens enstaka utspel rucka ens uppfattning om vilken politik som i förlängningen leder till det allmänna bästa, eller hur?

See what I did there?

Att lära av prins Daniel

Från någonstans har uppgiften om att prins Daniel lyckades få det avundsvärda resultatet 0,1 på högskoleprovet fått ett nytt liv, och i en sidodiskussion kring detta började vi fundera på den eviga frågan om hur en mäter kunskap. Och, än mer, hur en begripliggör de mätresultat som uppstår - en fråga som ack så många gånger kräver lite mer kreativitet än vad motivationen kanske ger.

Låt oss säga att vi vill testa någons generella internetkompetens, och det genom att be denne att hitta passande illustrationer till en hemsida. Redan från början kan vissa slutsatser dras - så som att de som omedelbart lämnar datorn för att planlöst leta i familjealbumet inte riktigt kommer få högsta poäng.

Därefter kan en rynka lite på näsan åt de som omedelbart kastar sig över Google och greppar tag i första bästa bild utan vidare eftertanke på tillstånd och licenser och dylikt. Men bortom det blir det lite knivigare.

För att ställa frågan på en spets: vem är bäst på att leverera resultat - den som har sökmotoroptimerat sitt eget beteende tillräckligt mycket för att både söka och finna, eller den som kan fråga sitt sociala nätverk och få svar på just de frågor som råkar vara relevanta för stunden?

Det kommer en punkt då saker och ting blir lurigare än de verkar. Till en viss gräns går det att dra vissa slutsatser beroende på ifall viss sakkunskap finns (vad är Google?), men när olika (och av allt att döma likvärdiga metoder) börjar ge fullvärdiga resultat blir kvantifiering smått onödig. För att inte tala om missvisande.

Tänk "du måste vara så här lång för att åka" - allt över "så här" är overkill.

Det här är förstås inga nya tankegångar, och om du anfaller bibliotekets pedagogiska eller filosofiska hyllor så kommer du stöta på dem rätt omgående. Det nya i sammanhanget är att alternativet "fråga en vän" är giltigt även utanför frågesporten värld, och vardag på så många olika sätt att det är lätt att glömma bort att det inte alltid var det.

Högskoleprovet mäter dock inte denna sociala dimension, och skolan under major Björklund är fortfarande lite för inriktad på kvantifierbar kunskap och standardiserade test. Mätbarheten får företräde framför det användbara - vilket prins Daniel kanske eller kanske inte visste om att hen skulle få utgöra exempel på när det där resultatet trillade in.

Tyst, arbetare, eller arbeta tyst!

Kommer ni ihåg inlägget där jag frågade om bloggande skulle kunna tolkas som en aktivitet eller en yrkesfunktion av myndigheterna?

Kommer ni ihåg inlägget där jag skrev att fackens funktion eventuellt skulle komma att förskjutas till twitter och andra sociala medier?

Bägge hände.

Den korta versionen: en bloggare blev läst (vilket är bra) och fick en kommentar (vilket också är bra) i form av ett brev som ville ha detaljerade svar om vad bloggaren haft för sig, under hot om "annars" (vilket är mindre bra).

Now, jag är inte den som tackar nej till ett par extra läsare. Jag är däremot mer skeptisk till den nivå av detaljkontroll som börjar tas lite väl mycket för given att medborgare ska ha över sin nätvaro, och än mer den som institutioner kan komma undan med att ha över medborgare. Det finns direkta nackdelar med att yttrandefrihet börjar villkoras med att aldrig, någonsin, ever antyda att en gör någonting som skulle kunna klassas som flitigt. Så som att, säg, det blir någonting annat än just yttrandefrihet.

Övervakning och självcensur. Hand i hand.

Jag anar att det inte är vad arbetslinjens förespråkare egentligen förespråkar.

Fyra fel och ett rätt

Det finns ett garanterat sätt att få piraters uppmärksamhet. Med en kombinerad känsla för genre och kairos så kan en pricka in ett ögonblick då det däringa Piratpartiet inte dödsförklarats på relativt länge och sedan go for it. Om du någonsin, i ett ögonblick av ouppfylld bloggmaximering, känner att du behöver göra lite mer väsen av dig - se då bara till att hålla ögonen öppna efter rätt tillfälle.

De kommer lite då och då. Ungefär som debatter om monarkins vara eller icke vara.

Jag vill dock påstå att den gode Dexes text har rätt. Eller, mer precist, rätt, rätt, rätt och fel. Låt oss ta dem en i taget, för enkelhets skull.

1. Den har helt rätt i att det väldigt ofta dyker upp personer som helt plötsligt och helt spontant upptäcker att de (från och med just då) är väldigt principfasta om någonting de nyss stött på för första gången. Och, än mer, att det irriterade faktum att samma någonting många gånger är väldigt väl etablerad praxis hos andra partier - för att inte tala om större delen av världens organisationsformer över lag - många gånger viftas bort som totalt irrelevant när frågan väl är uppe. Och prompt glöms bort när den inte är det.

Att kalla det "strong opinions weakly held" vore en direkt travesti av uttrycket.

2. Den har helt rätt i att partiet har en oerhörd tendens att göra sig ovän med folk och organisationer i onödan. Det har funnits ett oerhört starkt revirtänkande, i kombination med tanken om att allt under en viss nivå är direkt oacceptabelt. Vilket, indeed, är en extremistisk inställning till saker och ting, och det största problemet med den är att den var befogad i partiets ungdomstid.

Tätt följt av dess tendens att överleva sin egen användbarhet.

3. Den har också rätt i att det mesta av partiets handlingar har varit av karaktären reaktion snarare än aktion. Det ligger lite i sakens natur - partiet bildades för att förhindra en viss utveckling, och som sådant var det redan från början placerat in media res. Och det har inte heller funnits någon brist på saker att reagera på.

Men att göra en dygd av nödvändigheten är sällan helt optimalt.

Now, om jag ville göra en enkel och billig poäng skulle jag säga någonting om att författaren var med och byggde upp det hela. Men då skulle vi börja prata om författaren, och hen är fenomenalt bredvid poängen.

Felet, så. Felet ligger i att texten andas sin kritik - den är trött, negativ, hopplös, tom på visioner och precis allt det den beskriver partiet som. Redan rubriken utstrålar motsatsen till framtidstro, tonen utesluter tanken på konstruktiv dialog med de omtalade, och om det någonstans finns en vilja att skapa välvilja hos eventuella piratläsare så har jag helt fel utbildning för att hitta den. Kritiken är en fraktal av det kritiserade, och som sådan formligen osar den av känslan av en läxa som inte riktigt blev lärd.

Det går att ha rätt. Men det går också att ha rätt på fel sätt, vilket många gånger är värre än att bara ha fel. Om vi ska ge texten ett fjärde rätt så är det precis det fel Piratpartiet envisats med att göra om och om och om igen.

Låt oss nu gå vidare, lära av de misstag som begåtts och lämna den bunker av trötthet som vi är så duktiga på att låta andra bygga kring oss.

Vi har trots allt arbete att utföra. Och den här gången hinner vi göra det rätt. På rätt sätt.

Några snabba blogguppdateringar

Några snabba, i all enkelhet.

Det ryktas att Blogger-bloggar numera ser väldigt mycket snyggare ut på mobila apparater numera. Eller, rättare, att de gör det om en säger åt dem att göra det i settings -> email&mobile. Värt ett försök.

Det mer än ryktas att Blogger numera ser väldigt mycket snyggare ut på mer stationära apparater numera. Det enkla sättet att se exakt hur är att trycka här. Det lite mer avancerade sättet är att gå in på vilken Bloggersida som helst (nästan) och lägga på ordet "view" efter det där sista snedstrecket.

Visst får det en att börja tycka att de här överdesignade layoutsen bloggare envisas med att använda är smått överdrivna, egentligen? Det är, dessutom, en enorm spark i baken när det gäller det här med att hitta bilder till varje inlägg.

Det, och att jag experimenterar lite med Linkwithin (aka de där bilderna du ser nedan). Vi får se hur väl det resonerar när den väl läst in fler inlägg.

På tal om bilder så har jag nu en blogg till under mitt bälte. Den kommer dock vara mer av en avlastningsplats än någonting annat. Ni kanske inte vet om det, men jag springer omkring något oerhört på Flickr, och hittar ibland bilder som jag vill men inte riktigt kan använda.

Men nu kan jag det. Och ni som vill vila ögonen från läsandet kan droppa in och bara titta en stund.

Så. Det var några snabba, mer eller mindre relevanta uppdateringar. Nu är det dags att jogga vidare i denna diskursiva djungel. Ingen vila, ingen ro. Hepp hepp!

Wordness

Det var länge sedan jag hörde ordet "wordness" användas av någon annan än mig, så det känns som att det är dags att återuppliva det en smula.

Ni vet den där känslan när en ser någonting en gillar, och inombord tänker någonting som bäst kan översättas med "word"?

Ni vet också att andra människor inte är telepatiska och inte kan läsa tankar, eller hur?

Wordness är tanken att det är bättre att dela med sig av denna känsla än att inte göra det. Och det i vilken form som helst. Om du ser ett blogginlägg du gillar - skriv en positiv kommentar. Om du ser en tweet du gillar - retweeta. Om du har någon i din vardag som gör bra saker men som du av någon anledning aldrig riktigt sagt det till - säg det!

Sharing is caring. Bokstavligen.

Så. Vad väntar vi på?

(:~~~~

Ta säkerheten med storm

Ni kanske eller kanske inte märkte det, men det var Storm igår. Enligt min lokala tidning slog blixten ner åtta tusen gånger. Stormerandet orsakade strömavbrott (bland annat tvärs över gatan, lokalt nog) och än mer ett generellt avbrott i vardagen. Ett litet undantagstillstånd, med andra ord.

Eftersom jag växte upp på landet så kickade ett par gamla rutiner in. Dra ur sladdar, häll upp vatten i reserv och gå på toa medan saker fungerar. Inget fancy, men tillräckligt för att lugna nerverna tillräckligt för att kunna gå ut för att titta på spektaklet utan att behöva oroa sig.

Det var inte över 9000, men nära nog.

Medan det pågick så kom jag att fundera på det här med att förbereda sig på katastrofer, olyckor och andra undantagstillstånd. Mer än en gång insåg jag att jag tänkt på det förr, och att den generella principen är att göra saker som är nyttiga även när olyckan inte är framme,

Det är inte bara naturkrafter som orsakar olyckor. Människor är också rätt bra på sådant, och om vi tittar på ett par specifika sätt som dessa eventualiteter förbereds inför så kan vi ganska omedelbart se att principen om garanterad nyttighet inte riktigt blivit norm än.

Ett första exempel på detta är förstås det som med viss ironi kallas "flygsäkerhet". Hela spektaklet medför marginella förbättringar när det gäller säkerhet - om någon verkligen, verkligen, verkligen vill flyga in i någonting så är det långt mycket lättare att bara köpa ett plan och utgå därifrån. De medför dock ytterst påtagliga försämringar för resenärerna.

Vilket är ett dåligt sätt att förbereda sig för en dag som kanske aldrig kommer.

Ett andra exempel är alla dessa hinder som syftar till att förhindra piratkopiering. Vi kan, på det stora hela, säga att de misslyckas mer än lovligt. Emma skrev tidigare idag om användarovänliga produkter (vilket genererade ett spegelbildsinlägg), Vardagen blir en pina för de som applicerar laglydighet, och en ännu större pina för företagen som betalar multum för att göra vardagen till en pina helt i onödan.

Now, jag säger inte att det inte behövs säkerhetstänkande. När stormen väl är igång är det bra att ha en plan för den omedelbara framtiden. Men större delen av livet sker trots allt i någonting annat än ett undantagstillstånd, och det är fenomenalt onödigt att göra detta svårare än det behöver vara. Och, ironiskt nog, osäkrare.

Det bästa sättet att förbereda sig för katastrofen är att göra saker som kommer att vara alla till gagn även när den inte inträffar.

Viljan till makt och förakt

Jag läser ett inlägg av Kent. Jag brukar i och för sig läsa många av Kents inlägg, men just det här fångade mitt intresse. Ni ser, det innehåller nämligen den här formuleringen:

S, C och KD har inget gemensamt, det enda som förenar är viljan till makt.

Vilket ni som har läst Nietzsche förmodligen reagerar direkt på. Viljan till makt är ju, trots allt, en positiv egenskap i Nietzsches tänkande, och den gode Kent använder begreppet i vad som helt klart är en negativ bemärkelse.

Det skapar visst huvudbry, onekligen.

Något som skapar ännu mer huvudbry är att hela inlägget i fråga formligen osar av någonting annat än vilja till makt. Vi skulle kunna hamna i tusen olika slags märkliga diskussioner genom att säga att ressentiment är motsatsen till denna vilja, men i sammanhanget är det nära nog.

Ressentiment är ett komplicerat begrepp, som kräver mycket eftertanke och en hel del emotionellt processande för att verkligen gå in. Det är också en känsla, nämligen känslan av att någon annan gjort en oförtjänt vinst av något slag - vare sig det handlar om små saker som att någon hinner ta ens favoritplats till stora saker som att någon tar OS-guld med några hundradels sekunders marginal före en själv. Och eftersom framgången i fråga upplevs vara oförtjänt, så agerar en också som om det är det.

Det är en småsint känsla, och om det är någonting organiserad ungdomsidrott ska ha kredd för så är det att den (genom tanken om god konkurrens och sportsligt uppförande) ser till att ge ungdomar både uppmuntran och möjlighet att komma över det.

Now, jag respekterar Kent. Jag tror hen är en vuxen, mogen och kompetent person, som menar det hen säger och säger det hen menar. Grejen här är dock att hens inlägg, avsikten till trots, inte säger det hen vill säga. Utan motsatsen.

Vilket inte är helt optimalt.

Vi politiska bloggare har, över lag, en hel del att lära av detta. Inte bara att det vi skriver ibland inte blir det vi menar; inte bara det att det alltid finns fler sätt än ett att tolka någonting; och inte heller bara att saker inte alltid riktigt går som vi tänker att de ska gå. Utan även att världen tenderar att kombinera alla tre, och sedan kräva att en håller god min och lär sig det som läras kan av erfarenheten.

Trots att det är mänskligt - alltförmänskligt! - att falla för frestelsen att agera ut det där ressentimentet som lurar i bakhuvudet. Och i magen.

Det är inte bara i idrottens värld motgångar sker. Och som tur är så är det inte enbart där självövervinnelse händer heller.

Men det är bara i den statliga politikens värld som sanktionerat våld förekommer.