Bloggande, you say?

Bloggosfären har kallats många saker. Den har jämförts med innehållet i en potta, en ekonomi på lågvarv och ett otal andra liknelser med negativ konnotation. Det finns en väldigt utbredd uppfattning om att bloggare i regel skriver lågkvalitativa inlägg upplysta enbart och endast av sina fördomar, utan mer intellektuellt värde än det väggklotter som mer offentliga toaletter drar till sig. Det är närmast en del av tidsandan att anse bloggande vara en form av avart från det egentliga offentliga samtalet, som enbart undantagsvis lyckas leverera någonting av läsvärde i sitt konstanta flöde av osammanhängande ord, ord, ord.

Låt oss för några ögonblick anta att detta är den enda, allenarådande och över allt orimligt tvivel bevisade sanningen. Låt oss anta att bloggosfären är den intellektuella dynghög den framställs vara. Låt oss använda detta som en premiss, och utifrån denna ställa frågan: skulle detta vara ett problem?

Jag har synnerligen svårt att se hur det skulle vara det. Om de enda som skriver är folk som ännu inte riktigt lärt sig den ädla konsten att med fjäderlätt fjäderpenna konstruera hönor av fjädrar - dvs enhetligt sammanhängande text av den fragmentariska upplevelse som är livet - så innebär inte detta i sig ett problem. Det innebär bara att folk som ännu inte hunnit öva upp sina skrivande sinnen numera får långt mer övning för sina förmågor än vad de fick innan de började skriva. Och det enda sättet att lära sig saker och ting är genom att öva och träna och repetera och sedan ta allting en gång till.

Och om detta sker via bloggande, then so be it.

Nu är förstås inte bloggosfären denna avskrädeshög som dess kritiker - av någon anledning - framställer den som. De flesta av oss kan på rak arm peka ut både duktiga och intelligenta bloggskribenter, och med lite mer betänketid visar det sig att vi känner till fler goda bloggare än goda utrikespolitiker - inrikes eller utrikes spelar ingen roll.

Och om de mindre befjädrade skribenterna bara blir bättre och bättre ju mer de skriver, så torde detsamma gälla även för sådana vars hattar dignar av både fjädrar och plymer. Vi är alla människor, vi kan alla säga att det finns saker vi inte vet och inte bemästrar till fulla - vi har alla saker vi behöver öva oss lite mer på.

Att diskutera är en sådan sak. Det spelar ingen roll hur länge en har varit en aktiv deltagare i diskussioner - det går alltid att lära sig nya saker, alltid att få nya intryck, alltid att på något vis bli mer reflekterad. Det går bara att bli bättre och bättre, med andra ord, och nu när det politiska samtalet flyttat ut sig till bloggosfärens beryktade trakter så betyder det att väldigt många får väldigt mycket övning i att delta i detta.

Att det går lite knackligt i början av folks diskuterande karriär hör till. Att folk inte riktigt alltid lyckas i sin övningsfas hör även det till - tänk själv tillbaka på var du befann dig för fem år sedan, och hur mycket du lärt dig under tiden. Tänk sedan framåt fem år, när alla dessa bloggare som nu spenderar sina dagar åt att öva, träna och förfina sina skrivarförmågor har gått och lärt sig precis lika mycket - tänk vilket politiskt klimat vi kommer att ha, och vilka politiska diskussioner som kommer att kunna uppstå!

Kent frågar den här veckan efter betydelsen av att bloggar förekommer i det politiska samtalet. Jag tror nog det är svårt att överskatta denna - ljudet av twittrande fjäderfän till trots.

Den nödvändiga retoriken

Det sägs ofta att retorik endast används av demagoger som uppviglar massorna för att uppnå egna syften. Att retorik enbart och endast är ett verktyg för att cyniskt manipulera folk till att agera på vissa sätt. Att retorik oftast används för onda syften, och att den därför är ond i sig.

Now, nu vet jag inte vilken retorik som använts för att övertyga folk om att detta är sant på sistone, men Augustinus skrev redan kring år 400 om hur det vore närmast en synd att låta det onda få alla retoriska nyttigheter. Om onda människor använder retoriken för onda syften så borde goda människor kunna använda den för goda sådana - desto effektivare än de onda, eftersom godheten ju har godheten på sin sida. Tala gott om och för det goda, med andra ord.

Det är därför inte så att retoriken är ond i sig. Det är dock så att den är fenomenalt användbar för att uppnå vilket syfte som helst, och än mer att den som kan den retoriska konsten har ett massivt övertygande övertag mot den som inte kan den.

Vilket, onekligen, är något av ett bekymmer, eftersom tanken att den som står på sanningens sida inte måste argumentera för sanningen - sanningen är ju sann i egenskap av att vara sig själv, så vad mer behöver tilläggas? - är så pass vanligt förekommande att själva kunskapen i konsten att argumentera ses som någonting lurt i sig självt. Det blir lite svårt att kombinera detta sätt att se på saken med tanken att det alltid går att argumentera för bägge sidor av samma sak, att sanningen inte argumenterar för sig självt och att även det goda behöver förespråkare för att överleva i denna vår värld.

Dessa saker närmast frontalkrockar med inställningen att om någonting är sant så är det bara att säga det rakt ut, och att det bara är den som har något att dölja som krånglar till det, nyanserar eller testar argumentationen åt ett annat håll. Sorgligt nog, eftersom retoriken är nödvändigare än någonsin numera.

Inte bara som instrument för att effektivt kunna kommunicera med andra, utan även som instrument för att effektivt kunna analysera vad andra försöker kommunicera till en själv. Även om en aldrig använder sina retoriska superkrafter för att formulera ett anförande att hålla inför sina medmänniskor, så blir det desto lättare att förstå hur samma medmänniskor tänker i sina resonemang när en drabbas av dem. Det blir lättare att förstå, ta till sig och integrera de bra argumenten för saker och ting, och lättare att avfärda de dåliga.

Det blir också lättare att genomskåda de direkt dåliga argumentationer som ibland anförs för vissa projekt. Det går att se att den argumenterande uteslutande använder sig av patos och närmast undviker att nämna logosargument. Det går att se när folk tar till vinklad argumentation för att få det att framstå som att saker och ting är på ett visst sätt och att vissa saker därför är nödvändiga att göra. Det går att se att det finns en skillnad mellan de argument som framförs och det de sägs argumentera för.

Den senaste tidens debatt om censur - vilket är vad den har handlat om - hade gynnats något oerhört av att de inblandade kunnat göra den här analysen. Vi hade kunnat komma förbi missförstånd av den typ som Benny gör, som faktiskt tror att diskussionen handlar om barnporr. Vi hade kunnat tala tydligt klarspråk om att det inte är bra för någon att införa godtycklig censur, och vi hade kunnat avfärda barnporrargumentationen som det missriktade och politiskt direkt ohederliga resonemang det egentligen är.

Den enda omständighet ett sådant resonemang fungerar effektivt är ett sammanhang där publiken inte är retoriskt kunnig. Det enda sammanhang där det fungerar att anföra någonting dåligt för att avskaffa någonting bra är när publiken aktivt låter bli att lära sig genomskåda argument. Det enda sammanhang när en sån här argumentation fungerar är när det sanna, det sköna och det goda överges i öronbedövande tystnad där de glöms bort eftersom ingen längre argumenterar å deras vägnar.

Demokrati förutsätter att medborgarna är kapabla till självständig analys. Annars förfaller den till det cyniska manipulerande och det demagogiska uppviglande som det varnades för i inledningen. Det är inte retoriken som leder till detta - det är dess frånvaro.

Ändamålsglidning

För länge sedan köpte jag en skruvmejsel. Jag har vanligtvis inget större behov av skruvmejslar i min vardag, men just där och då behövde jag skruva sönder ett bord. Det var det enda jag behövde den till, och den enda anledningen till att köpte den i stället för att låna den av en granne var för att jag, eventuellt, kommer att behöva skruva ihop bordet igen. Och så gick det till när jag gick från att aldrig behöva en skruvmejsel till att aldrig behöva en skruvmejsel men ändå ha en liggandes i verktygslådan.

Grejen är att även om jag inte behövt en skruvmejsel förut, så har användningsområden sakta men långsamt börjat materialisera sig ur tomma intet. I vintras - inte allt för länge sedan - insisterade snö och is på att lägga sig mellan dörr och dörrkarm på ett sådant sätt att det inte gick att stänga den utan att använda brutalt våld. Så som att, exempelvis, hacka bort det hela med ett avlångt spetsigt föremål. Snön insisterade även på att bosätta sig på diverse platser på cykeln, och det var nödvändigt att hacka bort den därifrån också. Sålunda kom skruvmejseln återigen till användning. Och så även när saker fastnar mellan spisen och diskbänken, eller när jag behöver någonting att knyta en knut runt, eller när spisfläkten vägrar lossna, eller - och så vidare.

Över tid så har ett antal såna här saker dykt upp, så till den grad att jag numera har ett otal latenta användningsområden för en sak som jag till en början avsåg att använda till uteslutande, enbart och endast en enda sak. Ibland - men inte särskilt ofta - händer det till och med att mejseln används för att skruva i och/eller ur skruvar, men det är så sällsynt att det närmast är ett undantagsfall.

På samma sätt är det med Malmströms förslag rörande censurering av internet för att råda bot på barnpornografin - även om den införs för att uteslutande, enbart och endast för att uppfylla sin avsedda funktion, så kommer verktyget att finnas till hands för all framtid framöver. Och sakta men långsamt kommer nya användningsområden att dyka upp, och lika eventuellt kommer det att gå samma öde till mötes som min stackars mejsel - det kommer att användas till allt annat än att förhindra spridningen av barnporr, och det fåtal instanser där det faktiskt gör detta kommer att ses som olycksfall i arbetet, av avvikelse från vad verktyget används till i vardagen. Fler bloggare än pedofiler kommer att fastna i filtret.

Skillnaden mellan min mejsel och Malmströms censur är den att där jag använde mitt verktyg för att skruva sönder ett bord, så använder Malmström sitt för att skruva sönder en demokrati. Och det är långt mycket lättare att skruva ihop ett bord än vad det är att skriva ihop en demokrati - mejseln kan användas både för att skruva isär och ihop, men censur är en mer enkelriktad process.

Och när den väl ligger i verktygslådan... -

Om censurerade kunde tala

Varje torsdag har vi i Ung Pirat Örebro ett piratfika där alla som är intresserade av politik, piratfrågor och generellt fikande kan droppa in och tala med livs levande pirater. Det finns fler pirater där ute än vad en kanske först anar, och diskussionerna blir vanligtvis både långa, inlevelsefulla och, indeed, en smula beroendeframkallande.

Dessa tillställningar skulle vara totalt förbjudna i ett diktatoriskt samhälle. Tänk er själva - regelbundna sammankomster där regimkritiska röster samlas för att utbyta tankar kring hur samhället ska kunna förändras. Det ryker av konspiratorisk anda och försök till störande av allmän ordning lång väg! Vi skulle vara tvungna att hålla våra möten i källare, i övergivna lokaler, i utkanten av saker och ting - och i konstant rädsla för att bli upptäckta.

Som tur är så lever vi än så länge i ett något så när demokratiskt samhälle, där mötes- och organisationsfrihet råder, och där det snarare ses som någonting positivt att ungdomar organiserar sig i samhällsintresserade grupperingar som syftar till att informera dem om hur samhället och världen fungerar. Där politiskt engagemang ses som en samhällsvinst snarare än som en samhällsfara.

Ett sådant samhälle kräver yttrande- och åsiktsfrihet, och detta kräver att staten aktivt avhåller sig från att censurera saker och ting. Utan pardon. Inga om, inga men, inga undantag, inga regler som medger dispens, inga förlåtanden ex post facto, inga kryphål, inga kringmanövrar - inget, zip, nada. Det här kanske låter extremt, men det är inte märkligare än att en god sorbet bara är god så länge ingen häller dieselolja på den.

Den ömme EU-kommissionären Malmström anser att denna inställning till demokrati är förkastlig. Hen anser att vi ska hälla dieselolja på vår samhälleliga sorbet för att hålla borta de bananflugor som dras till den, och sedan vara glada över att ha lyckats få bort dem på ett så effektivt och snyggt vis.

Problemet med den här metoden torde vara uppenbart. Det tycks dock som om väldigt många av våra medmänniskor - likt Malmström - fokuserat in sig på bananflugorna så till den grad att de med en tunnelvisionärs entusiasm proklamerar att bananflugorna är roten till allt ont som någonsin funnits, och att alla medel därmed är tillåtna i kampen mot dem. Kosta vad det kosta vill.

Jag har vid ett tidigare tillfälle sagt att jag är en smula konservativt sinnad, och att det är viktigare att se till att helheten fungerar på ett tillförlitligt sätt innan vi ger oss in på radikala experiment med nya former av statsförvaltning. Att dra iväg på överentusiastiska korståg mot vissa frågor borde inte få företräde för ett ansvarsfullt utredande av konsekvenser och försiktigt granskande av vad vissa förändringar kommer att föra med sig.

I det här fallet har vi som samhälle klarat oss fenomenalt utan införandet av censur på massiv skala - vilket de facto är vad Malmström föreslår att vi inför, hens engagemang i barnporrfrågan till trots. Att på ett så drastiskt och oförsiktigt vis gå från ett tillstånd av något så när fungerande demokrati till ett samhälle där varje yttrande vi gör på internet eventuellt kan komma att censureras utan vår insyn i saken är ett steg i fel riktning. Ett stort steg, no less!

Jag tycker ju trots allt om att kunna gå till ett piratfika varje vecka utan att för den skull bli betraktad till en misstänkt brottsling. Det är ju trots allt värt att kämpa för ett samhälle där politiskt engagemang ses som någonting positivt snarare än som någonting suspekt. Det finns ju, trots allt, vissa fördelar med att leva i en demokrati. -

Dagens demonstration

Det var onekligen mycket folk på dagens demonstration. Jag var där, och Kwat, och Emil, och Lime, och JRL, och Calandrella, och - ja, till och med, Johanna Sjödin.

Rick talade. Christian talade. MiNi talade. Rehbinder talade. Ja, till och med jag talade en kort och märkbart improviserad stund.

Goda tider.

Jag ser redan fram emot nästa gång. För att inte tala om Västerås-parleyet nästa vecka. Framåt!

Kluster och konspirationer

Jag läste just ett inlägg hos Beelzebjörn som tar upp väldigt många saker samtidigt, och som är värt att läsa just därför. För det mesta är jag oerhört för att försöka skapa sig en enhetsbild av saker och ting och greppa de stora dragen. I just det här fallet vill jag dock snäva in mig på en liten, liten detalj i sammanhanget. Någonstans kring mitten:

Jag är förresten inte direkt en del av något särskilt läger, vilket en del verkar tro. Jag är inte med i Skäggklustret, Östgötapiraterna, Mabs Konspiration för Världsherravälde, Sanningsrörelsen, Unga Örnar, Occulus Dei eller Illuminati.

Detta är intressant inte bara för att jag numera är offciell piratdoldis som sort of befinner mig i alla läger samtidigt, utan för att tanken att det finns olika läger en kan och/eller bör tillhöra är en sån där tanke som ställer till det för en om en tänker den för länge. Den får en att överanalysera situationen och tänka att saker och ting är märkligare än vad de egentligen är.

Ty det enda som behövs för att skapa ett läger är fem personer som pratar med varandra. De behöver inte ens prata om någonting särskilt - över tid kommer själva diskussionen att leda till vissa egenheter hos gruppen som skiljer dem från resten av världen. Ibland är det någonting så litet som en uppsättning interna skämt - här får du, btw, tillbaka din klubbsäl, JRL - och ibland är det någonting lite större, så som att bilda en gemensam blogg. Fem personer. Cirka. Det behöver inte vara mer än så, och är oftast inte heller det.

Med detta i bakhuvudet blir det väldigt mycket lättare att tänka tanken att - hey, jag vill ha mig en egen konspiration, mitt eget läger. Och desto lättare att sparka igång sådana. Det enda en behöver göra är att hitta ett par tre andra personer, inleda en kontinuerligt pågående diskussion med dem och - tada! - instant resultat. Instant klusterbildning.

Sedan är konspirationen i full gång. Och vem vet vilka magnifika saker ni kommer att hitta på?

Mona Sahlin, urkundsförfalskning och baggy pants

Det finns vissa brott som är lite mer komplicerade än andra. Mord och stöld är relativt enkla former av brott, och det går ofta att dra en mycket klar linje mellan brott och offer. Lite värre är det dock med urkundsförfalskning - det går inte alltid att omedelbart dra slutsatsen att ett brott är begånget. Gärningen består vanligtvis av en underskrift på någon slags dokument, och för det mesta tenderar ens granskning av en underskrift att vara av typen att kontrollera att den finns där, följt av en eventuell kontroll om det är rätt namn. Generellt sett så tenderar underskriftens existens att vara bevis nog för dess legitimitet, vilket är den stora anledningen till att urkundsförfalskning fungerar.

Nyligen så har en skrivelse börjat sprida sig i maktens korridorer. Det är en skrivelse som sägs komma från Socialdemokraterna, och lite mer specifikt Mona Sahlin, och som handlar om privatekonomi. Now, jag tänker inte gå in på svensk inrikespolitisk historia, utan går raskt vidare med att konstatera att det varken är Socialdemokraterna eller Sahlin som författat denna skrivelse, och kanske inte ens känner till denna ännu. Vilket antyder att den som skrivit under med deras namn gjort det utan att för den skull bära dem.

Så här i dessa digitala tidevarv så finns det ett otal sätt att kommunicera mellan människor. De flesta av dessa sätt innehåller någon form av underskrift och autentisering - vanligtvis i form av att sändaren måste fylla i ett användarnamn och ett lösenord för att kunna använda mediet i fråga. Eftersom bara de som kan detta lösenord kan skicka meddelanden med det användarnamn som är kopplat till det, så är det faktum att ett meddelande kom från en viss källa underskrift och autentisering nog för att närmast garantera att meddelandet indeed kom från den källa det verkar komma från.

Inga konstigheter så här långt. Dock är människor en smula lata av sig, och tenderar att inte vilja logga in VARJE gång ett meddelande ska skickas. Oftast räcker det med att skriva in lösenordet i fråga en gång, för att sedan vara inloggad över längre tid. Detta är bekvämt, men det tillåter den något ohemula möjligheten att någon annan använder ens konto medan en gör någonting annat. Vilket du tillåter dessa andra att skriva saker i ens eget namn, vilket kan bli en smula pinsamt.

Vi i Piratpartiet har dock utvecklat vissa sociala traditioner för att komma förbi den här problematiken. Närhelst en oförsiktig pirat råkar glömma att logga ut när denne lämnar sin dator eller mobiltelefon obevakad så är fältet öppet för vem som helst att skriva "I have baggy pants!" i de konton som fortfarande råkar vara inloggade. Vilket är något av en överraskning när vederbörande kommer tillbaka och upptäcker att hen har skrivit saker om säckiga byxor.

Detta är en förbättring i jämförelse med den något oreglerade variant som resten av världen kör med, där vem som helst tydligen har socialt mandat att skriva vad som helst. Vi i Piratpartiet delar därför gärna med oss av denna tradition, och uppmanar även er från andra partier att ta till er denna - och helst även vidareutveckla den till nya och egna former.

Vi bjuder på detta. Det ligger ju som bekant både i vårt och i allmänhetens intresse att det offentliga samtalet lyfts upp till en respektabel nivå - från alla parters sida. Vi kanske inte alltid är överens om allt, men vår förhoppning är att vi åtminstone kan vara överens om att vara oeniga under värdiga former.

Säckiga byxor nonwithstanding.

Demonstration, Parley, pirater

I morgon är det demonstration mot Acta på Medborgarplatsen klockan 15. Det är dags att sätta p för Acta, likväl som det är dags att fösa och föra ut politiken på gator och torg. Det är dags att göra ett statement, likväl som det är dags att träffa likasinnade. Det är dags att demonstrera, likväl som det är dags att förändra.

Nästa lördag är det dags för Parley i Västerås. Jag skulle kunna säga att det är en två dagar lång demonstration mot både FRA, Ipred, Acta och Datalagringsdirektivet samtidigt, men det är samtidigt mer än så. Det är en två dagar lång demonstration av vad det är att vara en organiserad pirat - med allt det innebär från intressanta samtal, oväntade vändningar och, inte minst, retoriska föreläsningar.

Vi ses där!

@bloggitik-85ccc248

En piratpartists credo

Ibland blir jag dyster till mods. Ibland känns det som om världen är på väg nedåt fortare än en narval som plötsligt materialiserat sig under ett fallande järnklot en kilometer upp i luften. Typ så här:



Det är dock inte en nedstämdhet som beror på metafysiska orsaker, utan en sådan som grundar sig på rent objektivt förekommande tendenser i vår samtid. Vi har dels tendensen att våra demokratiska fri- och rättigheter en efter en förläggs till historien till förmån för icke-frågor, så som när total censur av internet införs under förevändning att förhindra barnporr. Eller när en total massövervakning av samtliga landets medborgare införs under förevändning att förhindra terrorangrepp. Eller när staten och vissa branscher växer samman så tätt att våldsmonopolet läggs ut på entreprenad, under förevändning att förhindra piratkopiering.

Ni känner säkert igen den här typen av nedstämdhet. Det är den sort som går att belägga med så många fakta, följa med så många resonemang och nyansera med så många fallbeskrivningar att det är synnerligen svårt att ta sig ur det hela. Fakta i just mitt fall är 2010/0064 (COD) [förslag om filtrering av internet] (pdf), Lag (2008:717) [FRA], samt Lag (1960:729) (se närmare 53-59 §§) [Ipred]. Resonemangen följer som så att filtrering är filtrering är censur, i vilket syfte den än utförs; att det inte spelar någon roll huruvida någon empirisk person verkligen tittar eller inte, utan att det räcker med blotta möjligheten att någon skulle kunna se en för att en reell psykologisk effekt ska uppstå; och, till sist, att statens primära definition ligger i dess utövande av våldsmonopol, och att det får vissa effekter att detta delegeras till icke-statliga instanser. Fallstudier i dessa tendenser är Kina, DDR respektive det forna Jugoslavien.

Jag har alltså drabbats av en viss nedstämdhet, och den vanligtvis ack så effektiva kuren att sätta sig ner och utreda relevanta rättskällor tycks i detta fall inte göra någonting annat än att ge all den bekräftelse min nedstämdhet inte behöver för att gå över. Tillfällig nedstämdhet är en sak, men när den tendensen går från att vara en tillfällighet till att bli en samhälleligt övergripande förändring så kan ens sinnesstämning inte annat än att falla ännu längre ner. En gång är ingen gång, men upprepad bekräftelse på att saker rör sig i riktning mot pipsvängen kan bara få en att känna sig ännu tyngre. Typ så här:



Now, den mänskliga psykologin fungerar som så att bekräftad nedstämdhet söker sig någon form av utlopp. Beroende på vem, var, hur och när så kan detta ta sig olika uttryck. Vissa tar till olika former av kulturell externalisering och skapar föremål av skönhet och eftertanke, för att på så vis försöka komma på andra tankar. Andra - indeed, det stora flertalet - lyckas dock inte sublimera dessa känslor till kreativt skapande, utan förvrider dem till ilska. Ilska är på många sätt lättare än bekräftad nedstämdhet - där det senare är en diffus men välgrundad känsla av felhet med världen, är det förra en mycket specifik men vagt formulerad känsla av att någonting borde och måste göras. Det spelar ingen roll vad - och den frihet en känner när en skrider till verket med det första bästa måstet som drabbar en är oerhört energigivande. En gör någonting, en är på väg någonstans - någon ska få sona för att saker är som de är! (I ljudform låter det ungefär så här):




Problemet med ilska är förstås att den har en tendens att självdö efter ett tag, vilket föser tillbaka en till ursprungsläget igen - eller, ännu värre, lägre än så, eftersom en löste problemet genom att i vredesmod skapa sig fler sådana. Ilska har den egenskapen att medan en känner den så är nedstämdheten borta, men orsaken till nedstämdheten fortlever likväl. Som tillfälligt placebo för att komma ur en rejäl tillfällig svacka är ilska ovärderligt, men för mer långsiktigt emotionellt arbete är det - för att uttrycka det milt - helt värdelöst.

Roten till min bekräftade nedstämdhet är, som jag sade ovan, ett helt gäng väl belagda lagrum. De går ingenstans. En ros är en ros är en ros, och svart står på vitt. Ilska fungerar inte som bot mot vare sig nedstämdhet eller antidemokratiska lagar, så jag får försöka mig på någonting annat.

Detta något har på sistone varit hopp. Förvisso den typ som ibland fallerar, som ibland uteblir, som alltid är bestänkt med en god dos tvivel men som också alltid återkommer. Hopp av det där ambivalenta slaget som ibland avdunstar mot en till synes ändlös betongvägg, för att sedan hitta både dörrar, fönster, stegar och tunnlar förbi och genom nedstämdheten. Som gör att vissa dagar är gjorda av bly, andra av guld.

I morgon ska jag demonstrera med Piratpartiet på Medborgarplatsen i Stockholm. På onsdag ska jag vara med och hålla i den tredje akten av vår retorikkurs i Göteborg. På torsdag ska jag och Kwat leda ett piratfika i Örebro. På lördag och söndag ska jag vara på Parley i Västerås, och en av dessa dagar återfinns jag på talarlistan.

Goda dagar. Dagar då jag nästan kommer att kunna känna mig så här:

DN, SvD, Acta och allmänintresset

Det är ett tecken i tiden att både DN och SvD skriver synnerligen ytligt om vad Acta-förslagen innehåller. Dokumentet är förvisso en närmast Heideggeriansk upplevelse att läsa, där språket och grammatiken dras mot någon slags spets, men det är inte helt svårt att få tag på och än mer, ligger inom den svårighetsgrad som våra största dagstidningar kan förväntas skriva kritisk analys av. Eller, om vi ska vara kritiska, ligger inom ramen för vad en respektabel och seriös tidning borde skriva djupgående analyser av.

Det är också ett tecken att det numera går att finna djupare analyser i bloggosfären, som mer eller mindre säger diametralt motsatt mot vad DN och SvD häver ut i den offentliga diskursen. En skulle kunna tro att ett förslag som rör bildandet av en internationell organisation med semi-legal status i en uppsjö av världens rikaste länder som bland annat kommer att vara en stark röst i utformandet av förhållandet mellan individ och nätverk borde vara en händelse värd att syna både i sömmar och konsekvenser. En skulle kunna tro det.

Tendensen på sistone har dock varit att de traditionella icke-statliga institutionerna för det kontinuerliga framställandet av informerande diskurs angående offentliga angelägenheter - ni vet, tidningar - inte längre bryr sig om offentliga angelägenheter. Eller, än värre, omdefinierar sitt mandat att handla om sådana offentliga tilldragelser som, säg, den tidigare polischefens göranden och, indeed, låtanden. Det kanske ligger i mångas intresse att läsa om sådant, men det ligger inte i offentlighetens intresse att i detalj bli informerad om hur, var, när eller hur många. Möjligtvis kan ett mer generaliserande och abstrakt resonemang kring varför få plats på kultursidorna.

En behöver inte vara akademiker för att förstå skillnaden mellan vad som är intressant för läsarna och vad som ligger i läsarnas intresse att ha läst. Det kanske finns ett stort antal personer som intresserar sig för vad Paris Hilton har för sig, men detta innebär inte att detta ligger i offentlighetens intresse. Vad som däremot ligger det i offentlighetens intresse att bli informerad om exempelvis hur de senaste förhandlingarna i EU går - även om det mätbara intresset hos enskilda individer kanske ligger nära noll.

Det är ett tecken i tiden att empiriska individers mer efemära intressen blandas ihop med offentlighetens stående intresse av att bli informerad kring tunga pågående skeenden. Ändå blir det förra mer och mer överordnat det senare hos gammelmedierna -

Och då står, på gott och ont, bloggarna kvar som det offentliga samtalets enda väktare.

Det är allt annat än en utopi. Även om det onekligen är, just det, intressant. -

Sociala sociala medier

Människan är ibland ett svagt djur. Vi fick inga ordentliga klor att försvara oss med, inga imponerande och skräckinjagande tänder, inget inbyggt pansar i huden, inget mörkerseende, inte ens någon värmande päls - när det gäller vår rent biologiska utrustning så känns det en smula som om den evolutionära processen velat straffa oss en smula.

Men, om rättvisan är blind så är evolutionen både döv och stum. Ty vår naturliga brist på medfödda användbara fysiska attribut har tvingat oss att skapa oss våra egn klor, våra egna tänder, våra egna pansar, våra egna verktyg. Vi har varit tvungna att på egen hand - med egen hand - tvinga fram vår egen evolution, och tack vare att vi i medfött tillstånd egentligen inte är särskilt bra på någonting alls så har vi också tvingats ta till vara på det mest användbara verktyg av dem alla: varandra.

När det gäller att blogga så tycks det ena smula som om väldigt många av oss samtida människor glömt bort detta viktigaste av verktyg som står till vårt förfogande, och ser det som en ensam aktvitet med sociala resultat. Dvs att vi kanske diskuterar våra eller andras inlägg med andra människor när de väl är färdiga, men sedan återvänder till våra ensamma kammare för att med egen inspiration och egen fjäderpenna söka hitta uppslag till nästa inlägg, och sedan också skriver detta inlägg i all ensamhet.

Det känns en smula som om vi borde veta bättre än så vid det här laget. Sociala medier är ju just sociala, och vi behöver inte ens ta till Marx för att räkna ut att det finns vissa fördelar med att betrakta dess produktionsmedel som just sociala. Vi behöver inte - likt en antikens Atlas - bära bördan ensamma på våra bara och slitna axlar, utan det ligger väl inom vår räckhåll att samarbeta även kring bloggandet.

Evolutionen gav oss förmågan att samarbeta, och fyra bloggare är långt mer än fyra gånger starkare än en. Det krävs en hel del ansträngning för en ensam bloggare att formulera fyra välsvarvade inlägg, men fyra bloggare i gemensam aktion kan göra det på mindre än en fjärdedel av tiden. Samarbete är makt.

Så, för att konkretisera detta en smula så vill jag föreslå att du som läsande bloggare - just du - finner två eller tre andra bloggare där ute och bildar ett kluster tillsammans med dem. Bilda en konspiration, närmast; diskutera nya idéer till inlägg, hitta länkar att haka på, koordinera publicerandet av inlägg så att ni drabbar världen med tre eller fyra inlägg om samma sak samtidigt - konspirera, klustra, kreativera. Ockupera en liten bit av bloggosfären, och gör den till er gemensamma utgångspunkt för vidare expansion. Lägg världen vid era fötter, tillsammans.


Nu är förstås frågan - hur hitta andra bloggare att klustra med? Well, det enda sättet att få svar är att fråga folk om de vill haka på. Leta efter folk i din egen storlek med liknande intressen - om du är piratpartist, fråga en annan piratpartist; om du är bagare, fråga en annan bagare. Om du är intressant, fråga snällt.

Efter det? Tja, ni vet ju vad jag brukar säga om magnifika gnistor. -

Faktakontroll

Som student är det oerhört viktigt att en faktagranskar sina texter, in i minsta detalj. Allt en säger måste vara försett med källförteckningar, det måste vara glasklart vilken tänkare som relateras och refereras till i vilket stycke, det får inte förekomma några vaga formuleringar eller handviftningar kring vem, var, hur, när eller varför - kort sagt, det är en smula skitjobbigt. Men samtidigt är det en nödvändig del av den akademiska processen - tanken är ju trots allt att texten ska bli en så intersubjektivt tillgänglig framställning som möjligt, där alla kort ligger på bordet och där alla falsifierbara variabler radas upp och testas. Det hör till.

Som journalist är det också oerhört viktigt att en faktagranskar sina texter. En journalists funktion och arbetsbeskrivning är ju ändå trots allt att ge en så opartisk och objektiv beskrivning av samtida skeenden i samhället och världen som möjligt. Journalistiken ska vara en granskande makt som för oegentligheter på tal, som tar ton när systematiska orättvisor är å färde och som, inte minst, ser till att lägga alla fakta och falsifierbara teser på bordet, så att det demokratiska samtalet kan pågå utan att allt för omfattande informationsasymmetrier lägger käppar i hjulen.

Låt oss för några ögonblick lägga frågan om huruvida studenten eller journalisten fyller störst funktion i samhället - den utbildade medborgaren visavi den informerade allmänheten är en fråga för ett annat inlägg - och i stället ställa en annan fråga: vilken slags faktakontroll kräver tio timmars av en fullmannad stab på en tidning som har ett par hundra års journalistisk tradition på nacken?

Ni som bor i bloggosfären vet säkert redan att vår gode Rick fick en debattartikel publicerad på Aftonbladets hemsida. En artikel som sedermera också blev avpublicerad, i väntan på att någon aspekt eller nyans av den ska bli faktakontrollerad. Att de vill värna om sin image - och än mer allmänhetens tillgång till korrekt information - genom att faktakontrollera de texter de publicerar är förvisso lovvärt, men frågan kvarstår ändå: vilken slags faktakontroll kräver tio timmar från en etablerad tidningsredaktions sida?

Som student måste en ibland skjuta upp faktagranskningen en stund, i väntan på att källmaterialet ska komma in. Hegel har ju trots allt varit död i några hundra år, och om en vill jämföra hens syn på staten med Habermas mer deliberativa approach så går det inte direkt att ringa upp henom och fråga vad hen EGENTLIGEN menade med det objektiva statsintresset. Som student är en något handikappad av andras dödlighet.

Som journalist måste en ibland hitta vägar förbi det faktum att föremålet för ens faktagranskning har ett objektivt intresse av att inte bli vare sig fakta eller granskad. Där studentens verktygslåda innehåller tålamod, måste journalisten komplettera med andra medel, vilka kan sammanfattas med ordet "grävande".

Som student är jag tålmodig. Men jag är också nyfiken - vilken slags grävande är det som kräver all denna tid för att bli fullbordad? Vilka hinder är det som uppstått på deras väg mot att fullgöra sitt journalistiska uppdrag? Vilken metodik använder de för denna omfattande och grundliga faktakontroll?

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är ett grävarbete av närmast episka proportioner, och att det goda folket på Aftonbladet tvingas tillägna sig nya kompetenser på löpande band. Ty det vore allt annat än likt dem att använda ordet "faktakontroll" som ursäkt för att ta bort en artikel som i vissas ögon kanske ses som en smula obekväm. Eller att de hade någonting emot Piratpartiet. Nope. Otänkbart. Can't be.

Der rör sig ju om en journalistisk tidning som tar sitt uppdrag på allvar, eller hur?

Ett år passerar så fort

För ungefär ett år sedan så här dags så skrev jag uppsats i retorik. EU-valet började närma sig, och TPB-rättegången var i full färd med att pågå. Det var, på många olika sätt, yngre och oskyldigare tider.

Synd bara att tid och oskyldighet passerar så fort. Nu tycks det som om vår gode Rick fått in en artikel i Aftonbladet för att fira årsdagen av just TBP, men att samma artikel av någon anledning försvann efter att väl ha varit på plats ett tag.

Det är märkliga nya tider, det här. Märkligare och äldre, på så många olika sätt. -

Staten subventionerar heroin

Nu tycker jag vi skippar skitsnacket om moral och personlig karaktär som vanligtvis omgärdar diskussionen kring droger, och i stället går direkt på drogproblematikens kärna. Det är INTE att karaktärssvaga individer faller för frestelser sända från Satan för att testa de rättrogna bland oss; det är INTE att moralen över årens lopp förfallit så till den grad att ingenting är otänkbart längre; det är INTE att onda langare förleder ungdomar som inte vet bättre. Nope. Kärnan är att staten aktivt och konsekvent verkar för att skapa en stabil och varaktig efterfrågan för droger, och genom olika åtgärder ser till så att marknaden för dessa blir både lönsam och finansiellt riskfri för dess aktörer.

Den största subventionen staten har gjort för drogmarknaden är förstås att totalförbjuda vissa droger. Detta leder dels till att producenterna dels inte behöver betala skatt på sina intäkter, vilket är en skattereduktion av guds nåde. Det leder också till att säljarna får väldigt mycket friare händer att sätta köparnas pris än vad de hade haft på öppnare marknader. Det finns inget rekommenderat pris att förhålla sig till, och det går inte heller att vända sig till domstol när säljaren sätter ockerpriser. Köparen har alltså bara att acceptera säljarens pris, hur orimligt detta än är. Sålunda tjänar illegaliseringen av droger till att öka vinstmarginalen och profiten som står att finna i att handla med dessa, utan att för den skull samtidigt göra någonting åt vare sig tillgång eller efterfrågan.

Ty efterfrågan finns. Och i och med att staten aktivt ser till att hålla försäljningspriserna på en hög nivå och skatterna på noll så finns det löjligt mycket pengar att tjäna för den som ser till att tillgång finns - och detta är mer än tillräckligt för att se till att den finns. Så - å ena sidan tillgång, å andra sidan efterfrågan. Mellan dessa tu så finns statens subventioneringspolitik.

Du behöver inte vara drogliberal för att förstå det här resonemanget. Du behöver inte ens gilla droger. Du kan tycka att de är djävulens straff till mänskligheten för alla synder vi begått sedan Eva uppmanade Adam att äta av äpplet, men om du går till biblioteket och letar upp Klas Eklunds eminenta lärobok Vår ekonomi så kommer den fortfarande att stödja analysen ovan. Det här har ingenting med moral, sedlighet, karaktärsstyrka eller någonting liknande att göra - detta är ren marknadsekonomi.

Så om du vill hämta högafflarna och facklorna och bränna mig på bål för hädelse eller för brott mot valfri drogfundamentalistisk dogma - fine. Men då deltar du inte i vare sig det rationella eller det moraliska samtalet. Det rationella samtalet bör syfta till skademinimering, och söka den lösning på problematiken som leder till en konstruktiv och upplyst hantering av droger. Det moraliska samtalet bör aktivt och högljutt ställa frågan - varför subventionerar staten heroin?

Låt samtalen börja. Om inte annat så för barnens skull. -

Rättvisa, you say?

Rättvisa har varit ett ämne för politisk diskussion de senaste tre tusen åren, och det är än mer också temat för denna veckas bloggdebatt a la Kent. De av er som läst mina tidigare inlägg i samma debatt har kanske märkt att de många gånger utgör kommentarer kring debatten och dess ämne som sådant, snarare än inlägg av karaktären "vi ska absolut göra X, det är X jag står för och det så mycket att X ska vara inristat på min gravsten". Och, eftersom jag är konsekvent med mig själv så har jag inget annat val än att göra det igen.

En av de stora skiljelinjerna mellan höger och vänster är frågan - spelar rättvisa någon roll? Eller, rättare, kan vi i samhället leva med att det finns en viss grad av orättvisa?

Vänsterns svar har traditionellt sett varit att, nä, det kan vi inte, och vi måste göra vårt bästa för att komma till rätta med detta genom att utjämna sociala skillnader och skapa ett sant jämlikt samhälle. Högerns svar har varit att individuell ojämlikhet tjänar som ett incitament för individer att sträva mot att prestera och söka sin lycka, vilket har som samhällelig effekt att fler individer "lyckas" och bidrar till att samhällsekonomin som helhet växer.

Vänstern ser som synes jämlikhet som ett självändamål, medan högern inte nödvändigtvis ser ojämlikhet som ett självändamål. Men - tillbaka till rättvisan proper. Rättvisa är ju, trots, allt, mer än bara en funktion av en snarlik materiell standard.

Det är även relaterat till vilka möjligheter medborgarna har att bli framgångsrika med sina liv. Om möjligheterna är desamma som för en övervägande majoritet av befolkningen så kan det sägas att rättvisa råder; om det i stället förhåller sig så att det för vissa finns ett radikalt överflöd av livsmöjligheter och för andra ett radikalt underskott så finns det fog för att säga att orättvisa råder.

För att reda ut huruvida det ena eller det andra råkar vara fallet måste två saker analyseras: huruvida det finns några formella hinder för folk att lyckas, och huruvida det finns några informella sådana. Den formella delen är relativt enkel - det är bara att leta upp gällande författningstexter och med egna ögon läsa ifall vissa grupper pekas ut som olämpliga eller otillåtna att göra saker och ting. Den konsekventa frånvaron av sådana bestämmelser är ett gott tecken, och ett tecken på att formell rättvisa råder.

När det gäller informell rättvisa är det lite knivigare. Där är det andra käppar i andra hjul, och många av dem tenderar att vara osynliga för den som inte snubblar på dem. Det kan röra sig om att inte bli kallad till arbetsintervju på grund av att ens efternamn ser fel ut; att inte bli nominerad till en styrelsepost eftersom en inte tillhör den umgängeskrets där potentiella nya ledamöter selekteras; att den skola en går på systematiskt ger en sämre betyg än genomsnittet i resten av riket; att alternativ som tycks öppna för andra samtidigt tycks vara helt frånvarande för en själv.

Om vi vill arbeta för rättvisa tror jag nog det är där vi vill börja - vare sig vi är höger eller vänster. -

Ansvar och det demokratiska samtalet

Ta en titt på följande meningsutbyte. Tänk inte närmare på det som sägs - titta bara på formen.

A: Rent statistiskt tenderar de som föds in i familjer av traditionellt arbetarklasstyp i traditionella bruksorter att förbli arbetarklass även i vuxen ålder.
B: Det är inte sant! Jag känner en som föddes i en bruksort i en familj som arbetat i bygdens fabrik i flera generationer, och hen är doktorand nu!

Du känner kanske igen formen på B:s argumentation. Hen tar fasta på ett mycket specifikt exempel som talar emot en mycket väl utvald del av A:s påstående, och framför det som om det omkullkastar hela resonemanget som sådant. Det spelar ingen roll om A kan lägga fram ett halvt berg av statistiska analyser över människors sociala mobilitet de senaste 150 åren, eller citera Bourdieu både fram- och baklänges ur minnet - B känner en arbetarklassmänniska som är doktorand, och sålunda är allt utrett!

Den här formen av argumentation är extremt vanlig. Jag skulle kunna ondgöra mig över att den är intellektuellt ohederlig, gör det omöjligt att föra ett rationellt samtal kring en företeelse och på det stora hela gör projektet att fösa demokratin åt ett mer deliberativt håll så pass mycket svårare - men det är inte poängen jag vill föra fram. Det jag vill ha sagt är att den här argumentationsformen är så pass vanlig eftersom den fungerar, och det oroväckande väl.

Låt oss säga att det läggs fram ett förslag om förändring som skulle leda till att trafiksituationen i en viss bygd förbättrades markant, att miljön i området märkbart skulle gynnas, att de närmaste fem berörda städerna skulle kunna införa gratis kollektivtrafik, att barnen skulle kunna gå eller cykla till skolan utan att behöva riskera att bli påkörda och den lokala ekonomin kommer att stimuleras till att bli regionens största de närmaste årtiondena. Oh, och så måste vi flytta på ett gäng sälar.

Now, märk här hur snabbt hela förra stycket väldigt fort fokuserar in på sälarna. Vi vet ju alla att sälar är gulliga, söta och i vissa ögon vår lokala närmiljös motsvarighet till delfiner. Sälar är bra, och sålunda blir det dåligt att flytta på dem. Allt där snacket om vaddetnuvar som lades fram innan sälarna kom på tal - finns inte längre.

På samma sätt är det med Piratpartiet och vår inställning till nätcensur. Vi försöker påpeka att ett ocensurerat internet är en förutsättning för det demokratiska samtalet, att ett ohindrat och fritt flöde av kommunikation är av fundamental vikt för en rationell diskurs rörande samhällsfrågor, och att varje ingrepp som syftar till att införa hinder för detta därmed också samtidigt är ett ingrepp som resulterar i hinder för det rationella demokratiska samtalet. Vi försöker, och får sedan finna oss i att vår syn på saken blir brutalt bortblåst när någon råkar nämna att det däringa internätet av någon tusendel av en hundradel av en procent av dess användare används för att sprida barnporr.

Och - wham! Så fort ordet nämnts så har allt glömts bort. Vem behöver övergripande demokratiska principer eller en klar bild över vilka saker som hör till ett demokratiskt samhälle och vad som inte gör det när vi alla vet att barnporr är dåligt?

Det här är mitt 300:e inlägg. Med detta vill jag ge en brutal 300-spark till tanken att en viss liten futtig ytterlighet av en aspekt av ett världsomspännande kommunikationsnät är tillräcklig för att motivera ett omfattande ingrepp i vår demokratiska rättighet att utan statens inblandning kommunicera fritt med varandra. Det är fruktansvärt oansvarigt att låta känslorna för en viss liten sakfråga - hur hemsk denna än är - ställa sig i vägen för bruket av sunt förnuft.

Vi har inte råd att låta ytterligheter sätta dagordningen. Internet är större än så. Samhället är större än så. Vårt ansvar som deltagare i det demokratiska samtalet är större än så. -

Vissa dagar har vissa känslor. Ni vet. Såna där dagar.



Det är tur att alla dagar har sitt eget soundtrack, så att vi kan minnas dem i efterhand. Inte sant?



Alla dagar. Utan undantag.

Onsdag och mellanläge

Idag är jag i Göteborg och håller i det första av fem kurstillfällen som retorikklustret erbjuder i just ämnet retorik. Det blir därför inget blogginlägg idag, men väl några läsvärda länkar från den ständigt aktiva bloggvärlden.

Ravenna skriver om att socialdemokraterna vill återuppliva DDR:s anda och införa ett angiverisystem i skolorna.

Tess skriver om hur rollen som pirat ibland är svår att skilja från rollen som privat. Det personliga är politiskt på ett mycket konkret plan.

Johanna skriver om kommunikation och samarbetsformer, vilket är ett ämne jag kommer att återkomma till inom snart.

projO skriver om hur Piratpartiet borde blir mer diktatoriskt. Helt okynnes.

Emma, slutligen, skriver om den politiska loppan, och om hur vissa förändringar inom det politiska fältet sakta men långsamt kryper allt närmare och närmare. -

Att analysera en blogg

Ibland skriver även jag förvirrade inlägg. Jag erkänner villigt att jag var lite småstressad när jag skrev inlägget om tidszoner, och att det blev därefter. Maloki ansåg det vara ett inlägg av viss kaliber, och jag hörde visst positivt mummel från mina kollegor i partiet, men rent generellt så känner jag mig ändå en smula missnöjd med det. Så därför kör vi det en gång till, ordentligt. Som jag menade att det skulle vara.

Vad jag hade tänkt påvisa var att det finns långt fler faktorer att ta i beaktande när en vill analysera en blogg än bara den text som står i inläggen. Som ni redan anat från mina inlägg om skrivande och bloggande så är dessa två saker två olika aktiviteter, och de måste bägge förstås var för sig för att analysen av bloggen ska vara rättvisande. Dessutom så måste den rådande tidsandan tas med i beräkningen - vilket ger oss tre variabler att försöka pressa in i en enda förståelse.

För att kunna analysera en blogg måste vi därför göra tre delanalyser, och sedan se hur dessa tre delar interagerar och dialektiskt påverkar varandra.

Det första är skrivandet - texten, de resonemang som förs, de retoriska figurer som används, de nyckelord som betonas, de ideologiska utgångspunkter som interpunkteras. Det går inte att komma ifrån att en måste läsa bloggen för att förstå den. Vanligtvis är det inte nödvändigt att genomföra en mer formell analys, men minimikravet är att åtminstone skumma igenom ett par trettio inlägg och få in den generella tematiken och den övergripande stämningen i bloggen. Inläggen tenderar att uppvisa vissa likheter med varandra över tid, och efter att ha läst tillräckligt många inlägg så går det att få in den "personlighet" just den specifika bloggen har.

Det andra är bloggandet - vilka andra bloggar som länkas till/från, vilka inlägg som skapar reaktion/reageras på, vilka som återfinns i bloggrollen,  hur ofta bloggen uppdateras, dessa uppdateringars karaktär; kort sagt, alla dessa interaktioner med andra bloggar eller sidor som konstant pågår hos en bloggare som gör mer än bara skriver texter. Det pågår en hel del strategier vid urvalet av vilka som länkas, vilka som ignoreras, vilka inlägg som hyllas och vilka som drabbas av smädelse. Dessa måste förstås analyseras och förstås om bloggen som sådan ska förstås - i många fall ger dessa strategier direkt upphov till en hel kategori av de inlägg som återfinns, och att missa denna dimension kan ge upphov till märkliga feltolkningar.

Det tredje är tidsandan. Denna är lite mer diffus, men ändå påtaglig när dess konturer väl skönjats. Den finns både på större och mindre skala. Just nu börjar vi exempelvis närma oss ett riksdagsval, vilket färgar av sig på de politiskt inriktade bloggarna på ett övergripande plan. På lite lägre nivå så håller Bjästa-fadäsen sakta men långsamt att fasas ut, till förmån för nästa intressanta händelse. Vid varje given tidpunkt finns det ett antal såna här större eller mindre andor i luften, och det hjälper något oerhört att kunna känna av dessa.

Now, när en lyckats analysera dessa tre saker så måste de förstås relateras till varandra. När bloggare b svarar på ett inlägg som bloggare a har skrivit så sker detta svar dels inom ramen för den relation som finns mellan a och b, och dels inom ramen för den tidsanda som råder för stunden. Detta gäller särskilt för oss politiska bloggare, som vare sig vi vill det eller inte reagerar olika på samma inlägg beroende på om det är skrivet av en partikollega eller en konkurrent - än mer som det ju är valår.

På samma vis gäller det att ställa bloggandet och tidsandan i relation till varandra. Länkandet inom partierna lär öka medan interpartilänkandet minskar ju närmare vi kommer valet, sorgligt men förutsägbart nog.

Kvar är förstås relationen skrivande/tidsanda, men jag tror ni intuitivt förstår att vissa ämnen skrivs om oftare vid vissa tider än annars. Vidare.

Tanken med inlägget om tidszoner var att påpeka att tiden rör sig i ett slags intersektionellt förhållande till dessa tre faktorer, plus kontinuiteten som sådan. Varje blogg har sin egen kontinuitet, dvs sitt skeende där det ena händer före det andra, men för att verkligen förstå varför en blogg rör sig som den gör så måste både skrivande, bloggande och tidsanda tas med i beräkningen - och sålunda måste inte bara bloggen som sådan utan även dess sociala miljö förstås vad som har hänt och varför.

Men en sak har jag fortfarande svårt att förstå, och det är hur jag kunde vara stressad när jag skrev ett inlägg om tid. Det verkar en smula för ironiskt för att vara sant. -

Upphov, rätt och diskussion

Alla föräldrar drabbas någon gång av fenomenet att barnet anser att det är onödigt att göra någonting, och grundar detta i att det finns ett fullgott alternativ. Det vanligaste exemplet är förstås att inte vilja läsa en viss bok då det finns en filmatisering av den. Now, vi vet alla att det finns vissa fördelar med att ta till sig historien i bokform - vanligtvis - men det är inte alltid helt självklart hur vi ska argumentera för att få barnet att läsa boken i stället för att se filmen.

Det finns, för att avrunda det till närmaste tretal, tre sätt att närma sig denna retoriska situation. Det första är att påpeka att boken innehåller mer innehåll än filmen, och att det därför är en annan upplevelse att ta till sig storyn i bokform än på något annat vis. Det andra sättet är att hålla med om att filmen är bättre, och att det vanligtvis förhåller sig så - nya medier äger gamla medier. Det tredje sättet är att påpeka att olika medier har olika egenskaper, och att det därför är olika från fall till fall hur väl ett visst innehåll fungerar i en viss given form.

Eller, lite kortare: förorda böckerna för att de är böcker, förorda filmen för att det är ett nyare än medium än böckerna, eller skjuta upp omdömet om det hela tills bägge är rättvist bedömda.

Eller, ännu kortare: gammalt bra, nytt bra, eller bägge har sina förtjänster.

Vanligtvis tenderar debatten om gamla vs nya medier att stanna i något av de båda två första alternativen, och urarta till ett rent skyttegravskrig där företrädare för dessa slungar formelartade formuleringar mot varandra och i största allmänhet ser ovillkorlig kapitulation från den andra sidan som det enda segervillkor de kan gå med på. Detta är förstås ett inte helt optimalt diskussionsklimat, men likväl är det det vi förfaller till lite då och då.

HAX lyckas på ett strålande vis framföra den tredje åsikten i en inläggsserie på tre som publicerades igår. Den handlar om just böcker, och om de förändrade produktionsvillkor som rör deras tillblivande. Det gamla och det nya smälter ihop så pass mycket att det närmast blir ett nostalgiskt tidsfördriv att hänge sig åt att debattera skillnaden gammalt/nytt - skyttegravarna må vara grävda, men allmänintresset har byggt en spårvagnslinje som släpper av en på endera sidan av slagfältet, och att förflytta sig från ena sidan till det andra är inte den enorma mentala omställning det brukade vara.

Förhoppningsvis tar alla inblandade till sig detta - inklusive Kulturskaparna, Netopia, DN och andra som inte riktigt vågat ta sig upp ur sin sida av det hela. Och, förhoppningsvis, även de mer rabiata ärkepirater som av ren principiell idioti gräver ner sig på andra sidan.

Vi behöver inte vara överens om allt, och vi kan bråka i oändlighet om huruvida ett visst innehåll är bäst i bok, blogg eller film - men vi behöver fortfarande lyfta debatten till en nivå där vi uppnått den oenighetens gemenskap som krävs för att kunna hålla en rationell diskussion kring det medielandskap vi bor i.

Eller, rättare - kan de inblandade sluta behandla sina meningsmotståndare som barn, och börja ta till sig den helt plötsligt väldigt gemensamma sidans argument. Snälla?

Konservatism

Jag har på sistone utvecklat något av en respekt för konservativa människor. Eller, rättare, människor som är konservativa på ett intellektuellt snarare än ett ryggmärgsreflexmässigt vis. Den intellektuella konservatismen är en oerhört konstruktiv kraft i samhället, och tvingar många mer radikala och entusiastiska tänkare att verkligen sätta sig ner och försöka formulera sina utgångspunkter ordentligt.

Utgångspunkten för den mer intellektuella falangen av den konservativa mentaliteten är att det finns vissa saker som bevisligen fungerar, och att det inte nödvändigtvis är en positiv sak att slänga dessa över bord närhelst ett nytt och lockande alternativ dyker upp. Det är en utgångspunkt av försiktigt ansvarstagande - det som bevisligen fungerar fungerar bevisligen, och det som ännu inte är omsatt i praktiken borde - om det ska omsättas i praktiken - införas steg för steg och gradvis. Långsam förändring är också återkallelig förändring, och om det visar sig att den senaste politiska impulsen tenderar att leda till misär och elände snarare än till guld och gröna skogar så har vi inte lagt alla ägg i samma korg.

Denna form av konservatism kan jag förstå och respektera. Den är nästan - och det tar emot en smula att säga detta - sensibel och rationell. Det går inte att förutsäga vilka konsekvenser en viss förändring kommer att ha, och att i det läget försöka göra införa den på ett ansvarsfullt och försiktigt vis där alla aspekter och nyanser tas i beaktande är till och med något jag kan ställa mig bakom. Jag skulle inte gå så långt att kalla det sunt förnuft - hemska tanke - men det ligger ändå någonting i det hela.

Det är värre med stofilkonservatismen, som med obönhörlig automatik motsätter sig precis alla former av förändring över huvud taget. Där rör det sig inte längre om vare sig försiktighet, ansvarstagande eller ens förnuft, utan om - tja, rent stofilerande, närmast. Det är nästan som om världen i all sin glans i dessa människors ögon lyckats uppnå den totala perfektionen, där varje förändring, hur liten den än är, skulle innebära en akut försämring på alla plan samtidigt. Vi må ha uppnått en hel del hittills, men det vore lite välmagstarkt att kalla detta den bästa av alla möjliga världar.

Båda dessa sorters konservativa människor tenderar att vara i relativt konstant minoritet för det mesta. Det finns dock en tredje form av konservatism som är oroväckande aktuell i dagsläget, och det är den våldsamma konservatismen. Dess motto är att saker och är bra nog som de är nu, och att den drar sig inte för att använda våld för att bevisa eller bevara detta.

Den främsta representanten för denna form av konservatism är förstås skivindustrin, som av förståeliga skäl tyckte att saker och ting var fenomenala när skivor var det primära sättet att förflytta musik på. När nu internet erbjuder ett smidigare sätt att fösa omkring musik (så som CD-skivan en gång var ett smidigare alternativ till vinylskivan) så utgör detta en förändring åt det sämre, och borde stoppas för allas bästa. Enter Ipred, som utgör ett närmast paradigmatiskt exempel på den våldsamma konservatismens sätt att resonera; världen förändras, så låt oss rikta våra gemensamma hagelgevär mot den så den upphör med det.

Andra i andra sammanhang har redan gått igenom i detalj hur Ipred ger vissa företag närmast polisiära befogenheter på vissa områden, så jag ska inte gå in närmare på det. I stället vill jag poängtera att den mer intellektuella och försiktiga formen av konservatism rynkar väldigt fokuserat på pannan åt denna förändring - våldsmonopolet har varit en rent statlig angelägenhet sedan statens tillblivande, och det har by and large fungerat bättre än alternativen. Att nu helt oförhappandes överge detta recept för att experimentera med radikalt nya former av rättsliga förfaranden är, för att uttrycka det konservativt, en smula oförsiktigt och oansvarigt.

Det sägs ofta att Piratpartiet inte riktigt har en given hemvist på höger-vänsterskalan. Detta är givet, då det inom partiet ryms människor från både höger och vänster som kommer överens om det mesta. Det sägs inte lika ofta att det finns de som är med i partiet på rent konservativa grunder - de etablerade partierna tycks vara i full färd med att upphäva den etablerade sociala ordningen, och det enda rimliga alternativet för att bevara den beprövade rättsordningen tycks vara just Piratpartiet.

Sorgligt, men sant. -

Mobbing, you say?

Det finns en retorisk figur som ser ut som så att en först säger någonting om någonting, och sedan helt plötsligt byter ämne och säger någonting om någonting annat. Tanken med den figuren är att beskrivningen av det första ska ligga kvar i luften och inverka på beskrivningen av det andra, även om de tu inte har någonting som helst med varandra att göra. Det är en av de effektivare retoriska figurerna, och samtidigt en av de vanligare - vissa skulle till och med vilja kalla den en grundläggande princip snarare än en figur. Likväl - jag tror jag har hittat mig en skribent som lyckats använda denna figur inte mindre än tre (eller fyra, beroende på hur strikt en vill vara) gånger i samma text.

Artikeln inleder med en passus om mobbing och Bjästa-fallet, för att sedan helt okynnes börja prata om integritet och Piratpartiet. Därefter går den över till att nämna att Google och Microsoft finns, för att sedan avsluta med att mobbing förekommer. Om det hade varit ett muntligt framförande som åhörarna bara hörde en gång så hade det säkert varit en smula mer effektivt, men i skriftlig form så faller det plattare än den mest håglöse av pannkakor.

Om jag skulle göra en välvillig tolkning av det hela så skulle jag säga att det rör sig om en betraktelse över människans ondska, och om hur denna ondska inte nöjer sig med att ha varit ett konstant inslag i den mänskliga historien sedan tid urminnes, utan nu även följer med oss in i den internetanslutna samtiden. Den lite mindre välvilliga tolkningen är att författaren försöker ta billiga poäng av att koppla ihop Bjästa och Piratpartiet så att det ena färgar av sig på det andra. Även om jag generellt sett försöker vara välvillig i mitt tolkande, så kan jag i det här fallet inte undgå att inte vara det.

För att så möta argumentationen som sådan - som kan sammanfattas ungefär så här: "Piratpartiet har ingenting att säga om att mobbing förekommer på deras älskade internet" - så finns det egentligen bara en sak att säga: mobbing är fel var den än förekommer. Punkt.

Jag ser gärna att artikelförfattaren återkommer med en lite djupare analys av problematiken. Hen verkar vara engagerad i frågan, och villig att ta ton när så behövs. Men - snälla - gör det inte på ett sådant sätt där en väsentlig del av argumentationen går ut på att smutskasta dina politiska motståndare. Det ser inte bra ut, och det sänker nivån på debatten i onödan. Vi må befinna oss på internet, men det är ingen som helst ursäkt eller anledning för oss att börja kasta paj på varandra. -

Barn den goda uppfostran hava skall

Min gode medörebroare Kent var en smula kreativ vid valet av veckans debattämne. Den här veckan handlar det om att ge barnen den bästa tänkbara starten i livet. Det är ett sånt där ämne som antingen uppmuntrar till specifika förslag rörande konkreta åtgärder och insatser i den delade och lokala offentliga miljön och dito institutioner - eller till en mycket ospecifik svepning över vad en bra start i livet är.

Det senare är lite lättare att producera än det förra. Som retoriker kan jag pytsa ut sådana på löpande band, ett efter ett efter ett. Det allra lättaste är förstås att göra en Martin Luther King och säga att "jag har en dröm om ett samhälle där alla barn har möjlighet att utvecklas till sin fullaste potential; jag har en dröm om..." - och sedan fylla på med olika positiva uttalanden om hur bra barnen har det i ens drömvärld. Det är som synes väldigt lätt att producera diskurs om hur bra barnen ska ha det; välj en stilfigur, fyll med tillräckligt mycket innehåll för att skapa ett inlägg som ser respektabelt långt ut, lägg på en matchande inledning och avslutning, klart. Instant positivt inlägg.

Sådana inlägg har sin tid och plats, och fyller en viktig funktion i bevarandet av sammanhållningen i sociala grupper, och än mer i markerandet av att en själv tillhör en sådan. De är dock en smula malplacerade om de används som inlagor i en debatt mellan olika parter som kanske eller kanske inte är överens med varandra, och som genom diskussion försöker hitta någon slags gemensam ståndpunkt att utgå ifrån inför framtida handlingar. Det blir något av en non sequitur - det passar inte riktigt in i sammanhanget, och går inte heller riktigt att svara på utan att märkligheter uppstår.

När det gäller barnens goda uppväxt så har jag ett enkelt recept som är både lätt och superkomplicerat att tillämpa, och det är att ge barnen reell makt över sin tillvaro. Inte i den meningen att de får vara delaktiga i de beslutsfattande processer som rör deras vardag, utan i så mån att de kan utgöra aktiva subjekt i världen. Lär dem hur en försvarar sig mot folk som försöker angripa dem genom att ge dem lektioner i den allra smutsigaste och effektivaste formen av självförsvar. Lär dem att göra sina röster hörda genom att låta dem ta till sig och tillämpa den klassiska retorikens lärdomar. Lär dem hur samhället och det sociala livet egentligen fungerar genom att redan från början inpränta den sociologiska och socialpsykologiska blicken i dem.

Kort sagt - ta fasta på orden att kunskap är makt, och låt barnen vara mäktiga på ett konkret och påtagligt vis. Visst, det kanske inte riktigt är så enkelt att det bara är att kasta Ad Herennium eller en bok av Durkheim åt dem och förvänta sig att de ska lära sig på egen hand, men i dagsläget får de varken det ena eller det andra och tvingas likväl lära sig saker på egen hand framför teven eller en dator som de lärt sig använda på samma sätt som en teve.

Alternativet till att lära barn vara mäktiga är att lära dem att vara passiva och inaktiva. Och utanför den renlärigt preussiska kadaverdisciplin som krävdes av barnen på den gamla onda tiden så vet jag ingen ideologisk inriktning som vill ha barn som inte förmår någonting annat än vad de blir tillsagda att förmå.

Att genomföra denna förändring är som sagt både jättelätt och jättesvårt samtidigt. Å ena sidan är det bara att börja idag - pedagogisk kompetens finns, och barn lär sig snabbare än vad avtalsförhandlingarna hinner säga löneförhöjning. Å andra sidan vore detta att erkänna det mesta vi gör idag är i grunden felaktigt, och det är ett lite större erkännande än vad de flesta är villiga att göra.

Å tredje sidan gör i stort sett varje ungdomsgeneration detta erkännande åt oss, så varför inte ge dem de verktyg de behöver för att göra det ordentligt?

Födelsedagens återkomst

Det är födelsedag idag också. Det har börjat småskämtas lite om att vi pirater börjar bli en familj, i så mån att vi ständigt går omkring och glömmer bort varandras födelsedagar. Dagens födelsedagsfirare är förstås Maloki, eller Marie som hen kallar sig när hen kampanjar. För att inte tala om när hen gör kustlandet osäkert i sitt alldeles tvättäkta piratskepp(!) i sommar.

Så, för att fira denna dag så tänka jag dela med mig en smula av en låt som av någon anledning får mig att tänka på just dagens födelsedagsbarn när jag hör den. Ty - grattis!

Skrivande och bloggande, del två

Jag fick en kommentar på del ett vars andemening var att det är positivt att folk skriver på olika sätt, och att jag begår något av ett imperialistiskt övertramp genom att påstå att det finns en skillnad mellan skrivande och bloggande. Eller, rättare, genom att antyda att skrivande på något vis skulle vara bättre än bloggande. Vilket inte direkt var meningen med inlägget - snarare var det mer ett påpekande att aktiviteten att skriva kanske eller kanske inte innehåller samma göranden som aktiviteten att blogga, och vice versa.

Detta är förstås en analytisk åtskillnad. Folk som bloggar i praktiken (blir jag nätmobbad om jag kallar dem "verklighetens bloggare"?) tänker kanske inte på att de gör antingen det ena eller det andra - de gör det de gör, och sedan är det inte mer med det. Poängen med åtskillnaden är inte att vräka ogillande på de som begår den ena och glorifiera utövarna av den andra, utan att påpeka att det faktiskt är två olika saker som pågår parallellt med varandra, och att de båda kräver olika slags agerande och tänkande. Och, än mer, att det går att vara skicklig på det ena utan att vara det i det andra.

Det kanske är på sin plats att göra en kort definition av de både begreppen. Att kunna skriva är att kunna formulera en text som börjar i ena änden och slutar i den andra, och att med denna kunna förmedla en tanke, känsla eller insikt. Att kunna blogga är att kunna dra läsare till sin blogg, kanske främst då via de institutioner som finns till hands - knuff, nyligen, intressant, twingly, bloggportalen osv etc, men även via länkande och kommenterande och dylikt. Det finns förvisso något av en korrelation mellan förmågan i det ena och det andra, men som de mer populära modebloggarna bevisat så är det inte direkt ett absolut samband. Att ha läsare är ingen indikator på ens förmåga att formulera sig, och att ha en förmåga att formulera sig är ingen garant för att ens inlägg når eventuella läsare.

Anledningen till att jag tar upp detta är för att underlätta för mina bloggarkollegor där ute i svärmen. Jag är fullt övertygad om att det finns ett stort antal bloggare där ute som är långt bättre på att skriva än på att blogga, och som verkligen lägger ner sin själ i sina inlägg men ändå inte får de läsare de förtjänar. Det vore inte helt smidigt om de gick omkring och trodde att det var något fel på deras excellenta skrivande, när det enda de behöver jobba på är sin bloggarkompetens. Det är som sagt en sak att kunna skriva, och sedan en helt annan att lyckas nå ut med detta skrivande.

Nu är jag en smula nyfiken - har du några tips om hur en kan antingen skriva eller blogga bättre och/eller effektivare? I såna fall - skriv ihop dem i ett inlägg och länka hit, så kan jag svara med att länka tillbaka i en eventuell del tre. Kommentarer må vara mysiga, men dina visdomsord får förmodligen fler läsare hos dig i inläggsform än hos mig i kommentarsform, och det vore ju synd om bara ett fåtal fick tillgång till dem, inte sant? Sharing is caring, som vi brukar säga, och just den här kunskapen borde delas med så många som möjligt.

Och, om du råkar känna någon som skriver bra men som inte kan det här med att blogga för fem öre - okynneslänka denne lite då och då, så att hen inte skriver för döva öron. Och, än mer, så att hen inte känner att hen skriver för döva öron. Och - tredje ochet gillt - haka gärna på wordnesskampanjen genom att skriva en positiv kommentar; ty även uppskattning blir större av att delas. -

Alla anammar Anna

Ty idag fyller hen år! Helt okynnes, bara sådär. Så jag tänkte - varför inte skriva ett tidigt morgoninlägg vars enda syfte är att, tillsammans med Maloki, önska ett stort GRATTIS, och sedan publicera det så tidigt att det blir ett av de första inläggen hen läser på morgonen efter att ha vaknat?

Det finns sämre sätt att starta dagen på, inte sant?

Tidszoner

Förr i tiden var tiden någonting som var tätt förknippat med dygnet och dess rullning - när dagsljuset gassade var det arbetstid, och när den inte gjorde det var det inte det. Jag skulle kunna säga att det var en enklare tid, men då skulle historikerna hoppa på mig för att jag gör en allt för grov förenkling, och retorikerna skulle gnälla på att jag missbrukar inledningen för att framställa nuet i bättre dager än vad det egentligen är. Likväl. Det kanske inte var en enkel tid, men onekligen en enklare sådan.

Så här i denna vår samtid så finns det en hel drös tidszoner att ta hänsyn till. Till att börja med de 24 mer traditionella zonerna som vi delar in världen i - plus de halvtimmes och kvartszoner som vissa länder placerar sig i. Därefter så finns det arbetstid, tid innan deadline och en något större drös underordnade tider som ständigt inverkar på våra liv.

Här på internet så spelar klocktid ibland och ibland inte någon roll. Vissa sidor är sådana att de förmedlar information som är giltiga över långa tidsperioder - så som typ Skatteverket - och det spelar liksom ingen större roll om det är publicerat 1:37 AM eller PM. Andra sidor - hej Twitter - har ett innehåll som åldras i termer av minuter, och det blir en smula konfyst att svara på inlägg som skrevs för allt för länge sedan. Att maila folk är dessutom kanske någonting som bör göras bäst på morgonen eller på kvällen - beroende på om det är mottagarens morgon eller kväll som avses.

Men det finns också olika tidszoner i den mån att det pågår tusentals - eller, rättare, miljontals - diskussioner om precis allt precis just nu, som var och en av dem har var sin tidslinje. Precis som afk, med andra ord, men med den stora skillnaden att där den främsta metoden för att förflytta sig afk är genom att röra sig i rummet, så har nätet den egenskapen att den främsta metoden för förflyttning är teleportering. Där det tar ett tag att förflytta sig mellan, säg, Örebro och Stockholm, så tar det bokstavligen två klick att förflytta sig från New York Times till Kapstadens dito. Eller, för den delen, mellan olika forum med olika grader av aktivitet. Detta har vissa konsekvenser på hur tiden organiseras.

Det blir inte särskilt intressant att beskriva ett skeende på nätet i termer av att "först hände detta, sedan detta, sedan detta, sedan..." - i alla fall om det rör sig om någonting ambitiösare än en ren beskrivning av vad som hände på en viss sida vid ett visst klockslag. Det finns ju som sagt mer än ett skeende/en plats, och det som händer på nätet är mer en fråga om hur dessa samverkar än om hur ett visst givet av dem råkar te sig.

Låt oss, till exempel, ta den här bloggen - den som du har framför dina ögon just nu. Det går förvisso att skriva en historia om hur det hela började med att jag läste retorik och sedan upptäckte att min äldre blogg inte hade plats nog för det jag ville retorisera om, och sålunda startade en ny - men det är inte intressant om vi vill förstå varför det som sägs idag sägs just idag. I stället vore det mer givande att se till vad som händer på andra platser - vad folket på Livbåten skriver, vad Emma tar upp, vilka Yami länkar, vad Maloki analyserar, vad Felten fabulerar, eventuella inlägg på Live etc. Det finns ett gäng teman som pågår på, parallellt med och ibland till och med kring denna min bloggsak, och om vi ska förstå dessa så måste vi gå utöver vad mina inlägg handlar om.

Frågan om tid blir med andra ord synonym med frågan om rum, och det finns lika många tidszoner som det finns platser. Varje plats har sin egen kontinuitet med sina egna linjära händelser - vilket ses tydligt på bloggar, där inläggen publiceras ett i taget - men skeendena som sådana sker på många platser och tider samtidigt. Det blir, med andra ord, en smula komplicerat att försöka förklara vad som har hänt när någonting har hänt. -

Visst är det en underbart komplicerad samtid vi lever i?