Pax americana eller faux pas?

Jag hade just en retorisk upplevelse. Det händer ibland, som när en lyssnar till eller läser någonting en någon som antingen kan den ädla konsten eller råkade ha tur just den här gången. Eller, tvärtom, när oturen är extremt framme och begår critical hit efter critical hit på ens framställning.

Den här gången var det bägge.

Beskåda Jerlerup.

Beskåda inledningen. Beskåda uppbyggandet av stämning, med många historiska exempel från när och fjärran. Beskåda annalkandet av den förebyggda tesen, och den allt större och större lämpligheten att drämma till med någon slags tes eller uppmaning till handling -

...beskåda det plötsliga ämnesbyte som inträffade just där denna tes/uppmaning borde ha varit?

The hell?

Det känns väldigt bakvänt, på något vis. Särskilt som den gode författaren hade oturen att göra en vändning som i mångt och mycket underminerade hela resonemanget. En kan inte i ena andetaget basera sin argumentation på en enda källa, för att sedan i nästa andetag göra sitt bästa för att diskreditera samma källa. Det fallerar av generell princip. Logos strejkar och blockerar övertygelsevägarna med franska traktorer.

Att sedan ha oturen att fortsätta genom att explicit tala argumentationskonst - ouch.

Som grädde på moset på den stekta laxflundresufflén hade författaren den fenomenala oturen att råka använda ett pathosargument för att underbygga bilden av andras pathosfylldhet som var så pathosfyllt att pathos gick och bildade enad strejkfront med logos.

Efter det hängde ethos på de andra av rent grupptryck.

(Foto: Paul G)

Now, en storsint läsare ser förbi att författaren råkar ha monumental otur lite då och då. Det är svårt att vara toppresterande inlägg efter inlägg efter inlägg, och för att inte bränna ut sina bloggsuperkrafter gäller det att satsa på en genomsnittskvalitet som är så pass hög att folk fortsätter ta en på någon slags allvar. Annars skriver en ett mycket överproducerat inlägg i månaden, vilket är lite för mycket för sällan.

Den storsinta approachen är att ta tag i sakfrågan, beskriva den poäng som författaren i fråga hade otur med och sedan omformulera den på ett sådant sätt att den läggs fram på ett mindre oturligt vis. Problemet är dock att jag i det här fallet skulle vara tvungen att göra våld på författarens uppfattning om sin egen text och vända den mot författaren själv - att spendera en icke ringa del av en text om USA:s hegemoniska diplomati visavi den svenska regeringen åt att kritisera en halmgubbe av Piratpartiet är närmast definitionsmässigt crybabybeteende.

Det känns inte som en poäng värd att hamra in i överdriven detalj.

Dock. Sakfrågan är viktig, och det är än viktigare att inte gräva ner sig i imaginära enfrontsskyttegravskrig i sin retoriska vardag. Det leder bara till att folk tröttnar både på sakfrågan och - än mer - de som skriver om den, vilket inte gynnar det politiska läget för någon.

Särskilt inte för medborgarna. Alla förlorar om vi politiker gör bort oss.

Let's agera på det, shall we?

Klass, del VI

Förra inlägget blev något av en begreppsexercis. Det är inte den sexigaste av läsning, men det är först när den ligger bakom en som det kreativa arbetet kan börja. Vi har ju trots allt packat upp leksakerna/begreppen, och det vore synd att bara titta på dem och sedan packa ner dem igen.

Tre begrepp. Habitus - ens mer eller mindre medvetna sätt att vara i världen. Klass - en mer eller mindre påtaglig social indelning efter olika överindividuella strukturer och kapitalfördelningar. Kapital - ett fenomenalt smidigt begrepp för att beskriva skillnader mellan människor utan att för den skull behöva begå dödssynden att värdera dem.

Now, de av er som har ett lärarhabitus - eller håller på att socialiseras in i ett sådant via utbildning - vet att det bästa sättet att lära sig använda begrepp är att leka med dem. Inte för att det är något speciellt med lek som sådant, utan för att själva essensen i att lära sig saker är att umgås med dem och använda dem på olika vis. Övning är färdighet - ju mer tid en spenderar på att göra någonting, desto lättare blir det. Och eftersom en tenderar att göra saker som är roliga oftare (och längre) än motsatsen, så finns det ingen anledning att göra det tråkigt för sig.

(Foto: Giane Portal)

Just kapitalbegreppet passar väldigt bra att leka med, eftersom det är så vagt. Det går liksom att tillämpa överallt i dess olika former, och lekutrymmet är därmed obegränsat.

Den enklaste leken är att helt enkelt ta ett slumpmässigt föremål och försöka ta reda på vilka slags kapital som krävs för att använda det. Vad krävs egentligen för att använda ett äpple? Krävs det lingvistiskt kapital för att äta det? Kan det användas som lingvistiskt kapital? Hur översätts det till digital valuta? Vad är växelkursen mellan ett lingvistiskt äpple och dess symboliska motsvarighet? I vilka lägen kan en bokstavligen betala för någonting med ett äpple?

Med vilken kapitalform betalade Eva för sitt sista äpple i paradiset?

Tricket är att inte stanna upp och försöka få varenda liten detalj rätt. Det går att komma hur långt som helst i sina tankekedjor när saker väl kommit igång, och vare sig en kommer ihåg vad en kom fram till eller inte så blir resultatet detsamma - ens habitus börjar sakta men långsamt innehålla användandet av begreppen i fråga.

Det skulle kunna sägas att den lekfullhet som uppvisas här kräver en viss klassbakgrund - ett visst klasshabitus - för att kunna inträffa. Några av Bourdieus större verk handlar faktiskt om just detta, och om hur särskilt skolan redan från dag ett utgår från att eleverna har ett visst habitus. Det skolan gör i sin verksamhet är sedan att betrakta de elever som ligger nära det förväntade som "duktiga", och de som av olika anledningar avviker från detta som, well, motsatsen. Vilket då innebär att de som kommer från "välanpassade" familjer får ett försprång redan från dag ett - redan innan första lektionen ens har börjat.

Wham!

Övergången från pedagogisk lek till pedagogiskt allvar går rätt fort ibland. Inte sant?

(Foto: John Ryan)

Det går inte att komma ifrån att en alltid är situerad i ett socialt sammanhang. ("Situerad" betyder att näsan alltid pekar framåt hur mycket en än vrider på huvudet, bokstavligen och metaforiskt.) Begreppen habitus, klass och kapital tar oss en bit på vägen bort från våra oreflekterade, ursprungliga habitus, men vi hamnar alltid i någon slags sätt att se på världen, och detta är färgat av - tja, omständigheter.

En enkel beskrivning av varför habitus blir som de bli vore att påstå att de formas av de varierande kapitalformer som står till vårt förfogande medan vi gör det vi gör när vi växer upp. Vi lär oss saker genom att göra dem, och genom att konstant umgås med våra mer eller mindre kapitalbegränsade vardagar lär vi oss också olika sätt att vara i världen.

Det går med andra ord inte att vara en neutral betraktare som samhällsvarelse - en befinner sig alltid någonstans i samhället, och deltar alltid genom sitt sätt att vara. Ibland medvetet, för det mesta omedvetet.

Att förstå och förklara klass placerar en inte på en arkimedisk punkt utanför det hela. Det ger en dock möjligheter att kunna bryta sig loss från det mönster av sannolika beteenden som socialiserats in i en under ens uppväxt. En slutar inte vara sig själv, men en ger sig själv möjligheten att agera snarare än att bara reagera.

Tricket är att först arbeta in en beredskap att ta tillvara på denna möjlighet när den väl uppenbarar sig. Vilket är ungefär - nu.

Wham!

Detta är del sex i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Läs gärna introduktionen här, här och här.
Tidigare delar:
1: Kulturellt kapital 
2: Begreppet habitus
3: Det mytologiska klasslösa samhället
4: Socialt kapital
5: Kapitalbegreppet som sådant

Klass, del V

Varje gång någon nämner någonting som ens påminner om klass-begreppet så dyker fenomenet med individer upp. Dels som intellektuell utmaning - hur kan någonting som är så individuellt och (häromkring) individualistiskt präglat som människan (eller, förvisso, vilket komplicerat fenomen som helst där de enskilda manifestationerna är av unik karaktär, med litteratur som exempel par excellence) ändå envisas med att uppvisa beteendemässiga och karaktäristiska mönster närhelst många av dem samlas i samma sammanhang.

Men också som direkt retoriskt motsvar av typen - jag känner minsann någon som kommer från [omständighet] och som sedan gick vidare till att vända upp och ner på hela den däringa klassgrejen du talar om!

Det roliga är att den som jag norpat begrepp från i de tidigare inläggen (utan att direkt credda henom annat än underförstått till de som känner till namnet sedan tidigare) gjorde sig en egen klassresa. Bourdieu började väldigt långt ner i den franska klasshierarkin - föräldrarna var av traditionell arbetarklass, och när allt väl var sagt och gjort befann hen sig ungefär så långt upp en kan komma utan att bli president eller utropad kejsare i en ny fransk monarki. Hen är ett levande exempel på individen som trotsar strukturen - och behandlar det hela som en intellektuell och strukturell utmaning, snarare än som ett försök att klassificera och förtrycka folk.

Det är en sak att sortera ut folk för att kunna peka finger åt dem och glädjas över att inte vara som dem; det är en annan att utgå från någon slags objektivt (om än inte värdeneutralt) mått och försöka förstå varför det systematiskt visar sig att vissa har mer och andra har mindre av detta.

(Foto: Mariluz Rodriguez)

Bourdieu gör detta genom att tala om olika sorters kapital - vi har hittills nämnt kulturellt, ekonomiskt och socialt, men de av er som läst ett par bokar av eller om henom vet att hen tycks vara lite metodologiskt flexibel när det gäller att hitta nya sorters sådana. Några av de mer återkommande är symboliskt, utbildnings-, lingvistiskt och - de få gånger hen tvingats ge efter för feministisk kritik - kvinnligt** kapital. Tricket är att inte stirra sig blind på de olika formerna, utan försöka se vad deras distribution avslöjar om det sociala sammanhang vi befinner oss i.

Bourdieu spelar även en smula på metaforen om kapital. Precis som det bokstavligen går att konvertera pengar till utbildning - eller, i länder med avgifter på högre utbildning, är nödvändigt att göra det - går det även att konvertera andra former sinsemellan. Med olika växelkurser, förstås. Att ha tillräckligt med kulturellt kapital för att frekventera fancy restauranger, museer och andra kulturellt dyra institutioner leder eventuellt (i dubbel bemärkelse) till att en skaffar sig vänner som också hänger där - kulturellt kapital -> socialt kapital. Det är inte svårt att hitta fler exempel åt fler håll.

Den metodologiska flexibiliteten i kapitalbegreppet låter oss spekulera kring en ny kapitalform, som försöker mäta distributionen av kommunikationsteknologisk  kompetens (löst definierat tills vidare): digitalt kapital.

För att kunna skissa på vad det är måste vi först beskriva vad det inte är. Ni vet, som när Michelangelo fick ett marmorblock och genast såg en Davidstaty där inne; det är bara en smärre del omkringliggande marmor som måste petas bort för att David ska kunna sticka fram huvudet. I det här fallet är denna omkringliggande marmor de andra kapitalformerna - de ekonomiska, kulturella, sociala, symboliska, lingvistiska och utbildningsmässiga formerna.

(Foto: Dann Stayskal)

Det krävs förvisso visst ekonomiskt kapital för att köpa sig en digital tillvaro - datorer är inte gratis, även om Moores lag pressar priserna däråt - men att köpa en dator är inte detsamma som att kunna hantera den. Ett modicum av ekonomiskt kapital är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för digitalt kapital, med andra ord. Och som alla tjänapengarpåattblogga-bloggar vill banka in i huvudet på dig så går det att omvandla digitalt kapital till reda pengar.

Att införskaffa kulturellt kapital genom att bruka digitalt dito känns inte helt omöjligt - besök bara Wikipedia och ta reda på saker. Och omvänt - att ha ett så pass gott hum om vad som är vad att en vet vad en ska leta efter hjälper något oerhört. Kompetens föder kompetens, i bägge riktningar. På samma sätt med socialt kapital - med människor i ens omgivning som kan lära en de digitala repen blir det lättare att finna nya människor att digitalisera med.

Den symboliska kapitalformen är lurigare. Symboliskt kapital är en objektiv form av ethos - den tyngd ens ord har. Arbetslösa har låg sådan, statsråd hög (objektivt sett). Det är dock möjligt för vem som helst att sparka igång en blogg som över tid blir betydelsefull, och som får ethos/symbolkapital på det viset. Även om Bildt får väldigt mycket gratis i egenskap av att blogga som, well, Bildt.

Utbildningskapitalet följer samma logik - ju fler betyg och examina och akademiska meriter, desto mer ethos och tyngd. Ingen skriver avhandlingar för hand längre, vilket antyder att det behövs visst digitalt kapital för att få utbildningsdito. Det krävs dock ingen egentlig utbildning för att förvärva digitalt kapital - även om det månne underlättar.

Det lingvistiska kapitalet är, ah, intressant. Hos Bourdieu handlar det om accenter och uttal och dialekter och ordförråd - hen skrev på den gamla analoga tiden, och menar ett språkbruk som ger pondus genom att bara vara. Paradexemplet är förstås det snofsiga brittiska sättet att uttala saker och ting på - med lite teatralisk medvetenhet låter en inköpslista viktig när den läses upp i sådan. För våra syften kan vi omforma det till retorisk förmåga att formulera sig rent generellt - i valfri digital form. Alla kan starta en blogg, men det krävs språkkunskaper för att kunna skriva snyggt - och att kunna konsten att blogga lika väl som att skriva leder till oerhörda framsteg rörande förmågan att nå ut till folk.

Som synes så har digitalt kapital en växelkurs med de andra kapitalformerna. Ibland högre, ibland lägre, ibland mer relevant och användbar än annars.

Frågan kvarstår förstås - vad är digitalt kapital?

(Foto: Dada)

Hittills har vi bara skissat på vad det är. Och inte är. Skissandet är det första steget mot en mer nyanserad bild av vad det däringa internetsamhället faktiskt innebär. I en extrempunkt av onyansering är alla människor unika individer - vilket inte hjälper oss i vår jakt på systematisk förståelse av den nya tid vi lever i. En motsatt extrempunkt är att alla internetanvändare är likadana - vilket, faktiskt, inte hjälper någon annan än enkätformulerare, och även sådana blir lurade när någon med tillräckligt mycket digitalt kapital tömmer webbcachen och svarar på samma fråga femton gånger.

Någonstans måste vi erkänna att alla musklick inte föds lika, även om den infrastruktur vi använder är det. Vissa kan hitta den heliga graal på fem sekunder, medan andra inte kan hitta sitt eget efternamn; och däremellan finns alla vi som har olika mängder av olika former av kapital att nyansera med den nya digitala livsform som är vår nya vardag.

Individ möter struktur; Foucault skulle säga att individen individualiseras av strukturen, medan Bourdieu gör det lite svårare för oss genom att leverera en begreppsapparatur som kan användas för att beskriva hur.

Och genom att förstå hur det nya klassamhället påminner om det gamla kan vi komma bort från den till synes förutbestämda tendens som dömer vissa till ett digitalt underklassliv redan på förhand.

Detta är del fem i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Läs gärna introduktionen här, här och här.
Tidigare delar:
1: Kulturellt kapital 
2: Begreppet habitus
3: Det mytologiska klasslösa samhället
4: Socialt kapital



**De av er som läst ens ett uns feministisk teori ser direkt varför det är en Dålig Idé att använda kvinnlighet som kapital - i alla fall utan att upprätta ett motsvarande kapitalbegrepp för manlighet. Den korta sammanfattningen är att det inte riktigt är att rekommendera att sätta det kvinnliga som ett undantag och det manliga som norm; det snedvrider resultaten en smula.

Den tid som är juletid

Jag tillhör den där sortens människor som får juleklappar redan innan det blir juleafton. Inte för att jag nödvändigtvis befinner mig i ett sammanhang där det av rent logistiska skäl delas ut klappar mer eller mindre distribuerat mellan jul- och trettondagshelger, utan för att jag talar med världen, och ibland bestämmer mig för att det den svarar med är mer av en juleklapp än vad någonting annat någonsin skulle kunna vara.

Världen blir vad en gör den till; precis som juleklappar.

Just i det här fallet handlar det om att min stackars datorsak gick sönder för ganska exakt en vecka sedan. Vi behöver inte gå in i detalj på den brända elektroniken eller den milda paniken eller rökutvecklingens alla aspekter och nyanser; den gick sönder, och prospektet att köpa nya saker innan strax innan juleafton är inte helt optimalt för oss stackars fattiga studenter.

Kort sagt - en vecka utan internet, ordbehandlare, ständiga uppdateringar om allting, nyhetsflöden, bloggar, twitter, möjligheten att kolla upp saker på Wikipedia. En vecka i den gamla goda/onda tiden, med andra ord.

(Foto: Fabio Bertolotti)

Ni kanske eller kanske inte minns denna gamla tid - en tid då det inte riktigt var lika lätt att komma åt information som det är idag. Det vill säga allting före, säg, '97 eller så. Det var en tid då män inte riktigt var män, kvinnor inte riktigt var kvinnor och postmodernismen faktiskt redan hade varit igång ett tag. Det var - på gott och ont, bättre eller sämre - förr.

Jag vill minnas att jag skrivit minst ett inlägg om hur långsamt saker och ting gick förr. Det är sånt en förstår på ett intellektuellt plan, men som inte riktigt går in förrän en varit där och upplevt det. Som den ironiska generationens absolut sista utpost minns jag hur det var back then, och det var - well, annorlunda.

Vi vänjer oss rätt fort vid att det blinkar, bippar, uppdaterar, flashar och att saker på det stora hela rör sig rätt fort. Det är först när det inte gör det som vi inser att det är någonting nytt.

Så. En vecka utan nytt, nytt, nytt, och bara väldigt mycket av det som redan är. Väldigt mycket tid att rensa huvudet, väldigt mycket tid att fundera på det ena och det andra, väldigt mycket tid åt att läsa det där som en aldrig tror sig ha tid att läsa annars; på det stora hela väldigt mycket tid.

Det är värt precis vad en gör av det. Och det är svårt att inte komma på tanken att känna sig tacksam åt möjligheten att ta det lite långsamt, för en gångs skull.

Tack världen.

Och må era juleklappar bli precis lika minnesvärda som min.

#Prataomdet

En ny tagg har sett dagens - eller twitters - ljus: #prataomdet. Eftersom jag är djupt försjunken i genretänkandet nu i dagarna så kommer begreppet naturligt av sig självt. Helt plötsligt uppstår ett socialt sammanhang (en genre är alltid ett socialt sammanhang) där det är möjligt att, well, prata om det, och lika plötsligt börjar väldigt många att just prata om det.

Att kalla #prataomdet för en ny genre är förstås att göra våld på ordet. Den gode Foucault skrev boken om att "tala om det" redan 1976, och skissar där historien om hur talandet om det varit igång sedan lång lång tid tillbaka. Någonstans däri gör hen poängen att det inte riktigt råder ett tabu mot att tala om "det", i och med att "det" faktiskt pratas väldigt mycket om i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Även om Tanja förvisso har rätt i att den övervägande delen av diskursen håller sig på ett ytplan.

Att definiera "det" som "det som alla pratar om" känns förstås lite diffust. "Sex och samlevnad" känns även det lite småvagt, men är ändå någonting på spåren. Jag tror Genesis slog huvudet på spiken om vad "det" är med sin låt med samma namn. Häng med i texten nu:



Jag blir direkt och indirekt ombedd från olika håll att ge mitt bidrag till #prataomdet, Att jag inleder mitt bidrag genom att skriva om genre beror inte bara på att begreppet ligger väldigt långt fram i mitt huvud, utan även på att jag vill bygga upp mitt genrebrott så uttalat som möjligt. Here goes:

Sex är någonting unga människor sysslar med innan de växer upp och börjar syssla med riktiga vuxensaker.

Visst går det att närmast bokstavligen se hur genreförväntningarna kraschlandar efter ett sådant uttalande? Från sex och samlevnad till radikal kritik av själva grundantagandet att sex och vuxenhet hör ihop. Det går förstås att förstå kopplingen däremellan, men den är inte direkt implicerad i #prataomdet som socialt sammanhang. Det skakar om bilden av det sexuellt aktiva vuxna subjektet lite för mycket för att få plats på 140 tecken.

Ändå känns det som att det vore ett fenomenalt framsteg om vi kunde få in alternativet "fuck sex" i den legitima delen av sexualitetsdiskursen. Kvällstidningarna älskar förstås att skriva om hur sexlusten dör i en relation, men det gör de eftersom marknaden för sådana artiklar är mer eller mindre garanterad: det är alltid någon, någonstans, som är lite mindre sugen på "det" än de varit innan. Instant uppmärksamhet, och därefter ångest över att alternativet fuck sex inte är så tillgängligt som det borde vara.

Nu intar jag förstås något av en extremposition i det hela, i och med att jag har fuck sex som generell livsinställning snarare än som temporärt mellanläge. Men det känns ändå som en bra idé att banka folk i huvudet en smula och påminna dem om att en annan värld är möjlig. Ett annat sätt att vara vuxen som inte nödvändigtvis måste innehålla en tvångsneurotisk fixering vid, well, det. Inte ens i form av ett neo-viktorianskt superförnekande, utan bara i ett konstant görande av någonting annat.

Nu kanske någon biologist invänder att vi minsann har en biologisk drift och allt det där. Sådana invändningar hör till genren. Grejen är dock att vi har en ännu mer biologisk drift att dö, och jag tror det inte krävs en helt komplicerad argumentation för att lägga fram tesen att livet förmodligen kan göras lite större än så.

Så. Prata om det. Men kom gärna ihåg att "det" inte är ett av Gud pålagt måste, utan faktiskt är rätt valfritt när "det" väl kommer till kritan.

Saker blir så mycket enklare då.

Skrivande och bloggande, del V

Det finns olika sätt att berätta saker på. Det finns många sätt att skriva på. Det allra enklaste sättet är att samla det hela i en enda mening, ungefär så här:

Butlern dödade sir James.

Kort, koncist. Det krävs en medveten ansträngning för att missförstå detta.

Ett annat sätt är det lite längre sättet. Ni har säkert sett den här inledningen förr (jag har använt den minst två gånger):

Det var en mörk och stormig natt, och vindens susande i träden som ylade ikapp med vargarna i fjärran. Ljungen vajade över heden, och sir James satte sig ned i sin läsefåtölj under de knakande takbjälkarna för att försjunka i sina tankar...

Den andra varianten tar lite längre tid på sig att nå fram till slutpunkten att det var butlern som gjorde't, men det finns samtidigt vissa fördelar med denna form av berättande. Just att den tar tid är en sådan fördel - för vad vore väl en berättelse om den tog slut ungefär samtidigt som den började? En måste ju trots allt fylla ut innehållet med innehåll för att lyssnarna ska, ni vet, lyssna.

Tricket är att välja någon slags mellanting mellan det ena och det andra när en vill berätta om någonting för något. Allting behöver inte vara en 400 sidor lång mysteriedeckare, men det finns onekligen vissa retoriska fördelar med att kunna bre ut sig lite mer än i korta slagord.

(Foto: Nick Ford)

Jag sitter just nu och skissar på att börja skissa på den där uppsatsen i MKV som ska vara klar lite för nära julafton för att jullovet ska kunna infinna sig. Som alltid när det är uppsatstider - det har blivit ett antal sådana genom åren nu - så blir det till att fundera på vad det här med en text egentligen är för någonting. Särskilt den här gången, då det handlar om genreanalys.

Precis som förra gången, med andra ord. Fast med förra gången i bakhuvudet.

Så här efter att ha bankat in hela det retoriska tänket så djupt in i mitt habitus att det är svårt att komma ihåg hur det var innan det bankades in, och det är lätt att glömma att genreanalys låter som den högsta graden av akademiskt flummeri för den som hör om det första gången..

Genreanalys är en självklar del av varje retorikers praktik - varje framställning sker i ett sammanhang där tidigare saker sagts på liknande sätt, och det finns sålunda förväntningar inbyggda i varje retorisk situation. Dessa förväntningar är - ibland i vidare, ibland i snävare bemärkelse - den genre en har att tala i, och ve den som bryter mot de implicita regler som ställs upp av situationen.

Att dra dåliga skämt i ett begravningstal över en mycket allvarsam person som hatade humor är, exempelvis, ingen bra idé.

För det mesta är det inte överdrivet svårt att veta vad som gäller. Den mörka och stormiga natten över den ljungbeklädda heden ovan markerade rätt bra att det var en mysteriedeckare det rörde sig om, och jag tror inte någon av er blir förvånade över att höra att det inte riktigt är samma regler som gäller för ett tal inför riksdagen som för ett tal inför de församlade bröllopsgästerna. Bra författare bokstavligen hamrar in genremarkörer i inledningen av sina texter, och de situationer en hamnar i tenderar att ställa sina krav ganska högljutt när en väl hamnat i dem. Analysen är inte till för att tala om någonting nytt för en; den är till för att påminna en om att en faktiskt redan vet massor av saker, och att en kan agera på denna vetskap.

Ju mer en funderar på det här, desto svårare blir det att sluta tänka utan att dra in begreppet i precis alla sammanhang en råkar hamna i. Om en genre är en uppsättning förväntningar, så innebär det att väldigt mycket faller in under begreppet. Att stå i en kö är en form av genre; att ragga är en genre; att ansöka om lån är en genre. Det blir till sist lätt att tänka sig att livet är en teaterpjäs, och att vi alla i viss mån både skriver och spelar våra egna roller, våra egna subgenrer -

(Foto: John Ryan)

För att föra ner det hela på ett lite mer konkret plan så kan vi vända blicken mot den text du läser just nu. (Well, du tittar redan på den, i och med att text är ett brutalvisuellt medium, men bear with me.) Det här är en blogg som i detta nu publicerat 554 inlägg. Dessa genererar i sig själva vissa förväntningar på vad nästa inlägg ska gå ut på och se ut - vana läsare skulle rygga tillbaka och undra om jag hyrt in en praktikant om det helt plötsligt fanns ett generellt subjekt vid namn "man" med någonstans, och det vore en ännu större förvåning om det helt plötsligt dök upp ett felstavat, ogrammatiskt inlägg om varför de muslimska judehundarna måste dö en omedelbar långsam död.

Inte minst för mig.

Vi bloggare skapar oss våra egna genrer medan vi skriver. Varje inlägg blir en fortsättning, förfining och förbättring (förhoppningsvis) av det vi redan skrivit, och för varje inlägg så präntar vi in förväntningar hos våra läsare om att nästa inlägg ska vara på vissa sätt. Det kanske inte riktigt går att förutsäga i detalj vad som komma skall, men det som kommer kommer att kännas igen.

Det här innebär att vi, strikt taget, kan lata till oss och helt enkelt anpassa oss till vår egen genre - imitera oss själva, följa den standardmodell 1A som vi lagt ut för oss själva. Många gör detta på ett visst plan (så som Mary, med sina återkommande lördagskrönikor), men att löpa hela linan ut och permanent spela rollen av oss själva är det få som gör. I alla fall de av oss som inte bloggar professionellt (eller är en Kent).

Att de flesta av oss låter bli att aktivt spela rollen av oss själva innebär förstås inte att vi inte latar till oss. Det blir rutin även att bloggskriva, och det är väldigt lätt att falla ner i vanans makt och skriva samma inlägg igen, igen och igen. Bara för att vi blivit så bra på dem.

Nu finns det förstås anledningar att spela sig själv lite då och då. En är inte kreativ varje dag, och att kunna titta på ett gammalt inlägg i syfte att remixa och omformulera det en smula kan rädda en från bloggtorkans ödemarker. Såvida en inte skriver samma inlägg fem gånger i rad så är läsarna tillräckligt förlåtande för att det ska gå att komma undan med det.

Meningen med det här inlägget är inte att nödvändigtvis berätta någonting nytt för dig. Syftet är snarare att påpeka för dig att du redan vet en massa saker om det du gör, och att du kan agera på denna vetskap.

Jag brukar göra så. Inte sant?

Läs gärna del ett, två, tre och fyra i denna någorlunda sammanhängande serie om förhållandet mellan de olika aktiviteterna att skriva och att blogga.

Anomi

Jag har inget annat väl än att ge Jan Hjärpe en eloge för sitt heroiska försök att sätta helgens bomdåd i en sociologisk kontext. Det är helt i linje med Krassmans uppmaning till eftertanke, och eftersom jag anser att sharing is caring så finns det egentligen ingen anledning att inte låta sig inspireras och lägga fram samma poäng en gång till.

Något omformulerad, då. Förstås.

Det Hjärpe beskriver är egentligen ingenting nytt. Redan för hundra år sedan beskrev Durkheim fenomenet anomi, vilket är sociologiska för "extrem osäkerhet", "normlöshet" eller "grav existentiell vilsenhet". Nu garanterar förstås inte ålder att gemene man faktiskt tagit till sig budskapet i fråga - om det räckte med att formulera någonting en gång för att det ska ha permanent effekt skulle väldigt många världsproblem ha lösts ungefär strax efter Bergspredikan. Kloka saker måste sägas igen och igen och igen - det hör liksom till hela grejen med att ungdomen lär sig uppfinna hjulet på nytt med hjälp av sina föräldrars leksaker.

Varje gång.

Nyckeln till anomibegreppet ligger i att tänka sig att föräldrarna lyckats göra någonting annat än att lära barnen använda och hantera de leksaker som lämnats kvar. I stället tvingas de lära sig på egen hand hur saker och ting fungerar, utan vare sig positiva utrop eller negativa avrådanden vid bra eller dåliga handlingar. Efter hand blir både bra och dåligt, gott och ont, likgiltiga fenomen, omöjliga att skilja åt. Och eftersom de inte betyder någonting så är det ena lika görbart som det andra.

Att nu begå en FP och säga att föräldrarna behöver ta i med hårdare tag är att missbruka min pedagogiska metafor en smula. Poängen är inte att vi alla - i mer eller mindre bokstavlig bemärkelse - är våra samhällens barn, utan den ensamhet som vi moderna människor har en tendens att hamna i lite då och då.

Den största boten mot ensamhet är förstås meningsfullt umgänge med andra. Barn vet detta, men på något sätt glöms det bort med åren; en börjar tänka på sitt liv som om det saknar någonting annat än andra människor. På något vis försvinner den där känslan av ensamhet, och byts ut mot någonting annat - mot ett allomfattande livsmål, mot en stor berättelse om gott mot ont, mot vad som helst som bringar ordning i det ensamma kaos som uppstår i brist på andra människor.

(Foto: Kerekes János Csongor)

Anomi. Det är inte ett ord som används allt för ofta. Det är förståeligt, eftersom det kräver en hel del jobb att förklara den avlägsenhet som väldigt många människor känner inför samhället. Det är också sorgligt, eftersom det är ett bra ord att ha till hands när det väl förklarats.

Den alternativa version som läggs fram om stockholmsbombaren - galen muselman med hat mot västerlandet i sinnet - är förvisso retoriskt effektiv. Den förenklar situationen till en enkel berättelse om gott och ont, där den onde följer en livslinje mot ett allomfattande livsmål som bringar kaos i den ensamma ordning vi kallar vardag. Den är retoriskt effektiv, i och med att den bevisligen lyckas övertyga människor; men den lyckas inte förklara någonting alls.

Problemet med retoriskt effektiva berättelser är att de är, well, effektiva. Anomibegreppet är motsatsen till retoriskt effektivt - inte ens mina kursare på den gamla sociologitiden tog till sig det. Retoriskt effektiva berättelser fyller sinnet med någonting att tänka på och med; anomi är det tomrum som samma berättelser lyckas dölja.

Hjärpe beskriver stockholmsbombaren som en ensam, tragisk personlighet, utan sammanhang och mening att färga sitt livs väv med. Meningslöshet, tomhet, avsaknaden av fasta fixpunkter att orientera sig utifrån.

Anomi.

Det låter som en beskrivning som skulle kunna passa på väldigt många i vår samtid.

(Foto: Lulu McAllister)

Problemet med anomibegreppet är att det förklarar för mycket, i för många kontexter. Det förklarar dels stockholmsbombaren i termer som inte riktigt gillas - bristen på social kontext, snarare än den allomfattande muslimska konspirationen. Den förklarar också varför den allomfattande muslimska konspirationen som förklaringsmodell faktiskt fungerar - det är lite lättare att använda en sådan schablonberättelse än att erkänna att världen är stor, svårbegriplig, full av saker en inte förstår, ohanterlig och långt mer komplicerad än vad ens de som förstår den vill kännas vid.

Det uppmanar till förändring, detta lilla begrepp. Alltså är det omedelbart problematiskt, suspekt och värt att avfärda som flum. Självkänslan säger emot.

Det Hjärpe beklagar sig över är att ett liv som förlorades i anomins tecken nu används för att förmildra anomin hos förment normala människor. Det Hjärpe fruktar men inte säger rakt ut är att anomi inte är anormalt, utan tvärtom det mest normala tillståndet hos oss som lever i en tid vi egentligen inte förstår oss på.

Det är inte den sortens tanke som får en att sova bättre om nätterna.

Klass, del IV

Ett genomgående tema i de tidigare inläggen - för att inte tala om i förorden - är att de nya kommunikationsmöjligheterna och -teknologierna kommer att möblera om i folkhemmet och renovera klasstrukturerna en smula. Vilket förstås är ett uttalande som i dagsläget tycks tas mer eller mindre för givet - saker förändras, och att försöka säga att saker och ting är desamma som för tjugo år sedan låter sig inte göras utan närmast teologiska argumentationskrumbukter.

Den stora anledningen bakom förändringen ligger i den omdistribuering av socialt kapital som skett. Att få kontakt med människor är all makts moder - särskilt om vi följer Foucaults tänkande att makt alltid uppstår i relationen mellan människor.

Förr var det något av en plåga att träffa nya människor. Det var antingen en synnerligen medveten ansträngning att slå sig in i ett nytt socialt sammanhang eller slumpens försorg som förde en i kontakt med användbara och intressanta människor. Standardläget var att hålla sig till den umgängeskrets som redan var etablerad, och att introducera nya människor i ens tillvaro var en komplicerad och energikrävande procedur.

Att säga att den social mobiliteten var låg är lite missvissande, men den var låg nog för att göra den till ett effektivt hinder för klassresande. När ens umgängeskrets primärt består av människor från ens egen socialgrupp uppstår inte direkt några omedelbara uppmaningar att utveckla ett annat habitus än samma socialgrupps. En blir som en umgås, och en umgås som en är socialt determinerad att bli; och detta än mer som nya människor inte dyker upp annat än i undantagsfall.

Numera är det inte helt svårt att lägga till någon i sin tillvaro. RSS- och twitterflöden håller en uppdaterad på vad personen i fråga tänker och sysslar med just i dagarna, och ens sociala intryck kan således variera och varieras med ett klicks enkelhet. Nya människor kräver en bråkdel av den tidigare energikostnaden, och tricket blir snarare att hitta rätt än att hitta nytt.

(Foto: Alex Newson)

Detta för med sig oerhörda konsekvenser för vanliga människors sociala kapital. Helt plötsligt blir det möjligt inte bara att nätverka med the movers and shakers - det går också att bli en sådan, utan att för den skull befinna sig i den fysiska miljö som dessa med nödvändighet befann sig i förr i tiden. Om vi så vill så kan vi säga att det krävs lite mindre kulturellt kapital för att få tillgång till de sociala arenor där de betydande konversationerna tar plats.

Vilket då innebär att det helt plötsligt blir möjligt för vanliga människor att ta ton och aktion utan att behöva göra komplicerade sociala manövrar, affischera halva stan med inbjudningar i hopp om att tre personer kommer - eller, förvisso, lämna sitt vardagsrum.

Detta är förstås ingen nyhet. Varje inlägg som någonsin skrivits om sociala medier inleds med någon generell formulering av typen "aldrig har det varit lättare att prata med folk". Anledningen till att detta blir relevant i en samtida klassanalys ligger i det att de gamla sociala sammanhangen där social förändring inträffade inte längre är de allenarådande sammanhang där saker händer. Habermas borgerliga offentlighet - som i all sin öppenhet uteslöt kvinnor, barn och andra mindre bemedlade - kan utgöra en slags paradexempel på detta; viktiga saker diskuterades, men tillträdet till diskussionens arena krävde en inte helt lättöverkomlig summa både ekonomiskt och kulturellt kapital.

Med Foucault i bakhuvudet - dvs att makt är någonting som uppstår så fort människor pratar med varandra - innebär detta nya och demokratiserade former av maktskapande. Varje twitterentusiast sitter i sin egen franska salong, och varje bloggare är sin egen publicist.

Givetvis är den omedelbara invändningen mot det ovanstående att inte allas twitterflöden är lika intressanta, att inte allas bloggar får lika många läsare som Blondinbellas, att den demokratisering av maktskapande som inträffat kanske inte riktigt är helt jämlikt fördelat. Alla föds nakna, men klassamhällets nya kläder har precis lika stora praktiska konsekvenser som de gamla.

Om än med andra förtecken.

Detta är del fyra i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Läs gärna introduktionen här, här och här, del ett om kulturellt kapital här, del två om begreppet habitus här. och del tre om det mytologiska klasslösa samhället här.

Skrivande och bloggande, del IV

När en bloggat ett tag så börjar en tänka i termer av inlägg en skulle kunna skriva. Ibland blir det inlägg av sådana tankar, för det mesta inte. Fråga vilken erfaren bloggare som helst och de kommer förmodligen att berätta om något inlägg de funderar på att skriva. (Fråga vilken erfaren bloggare som helst om bloggande, btw - de älskar att tala om bloggande.) Det blir något av en vana efter ett tag - en ser någonting och tänker mer eller mindre omedelbart att, aha, det här kan översättas till bloggformat!

Sedan beror de inlägg som faktiskt genomgår formaliteten att skrivas oerhört mycket på hur alienerad en är till texten som kommunikationsform. De med ett mer omedelbart förhållande kanske ser någonting och genast skrider till verket med att skriva sina första tankar kring det hela. De med ett lite mindre omedelbart förhållande kanske får en generell tanke, mediterar lite över den och sedan skriver utifrån den. De med ett väldigt fördröjt förhållande kanske får en tanke, mediterar över den och sedan skriver utifrån ambitionen att framkalla samma tanke hos eventuella läsare.

Och så förstås ett otal av mellanlägen och dagsformer och omständigheter som placerar en på olika avstånd från saker och ting.

Det intressanta är att ens erfarenhet som bloggare inte nödvändigtvis gör en mer distanserad från det en skriver. Ingenting hindrar en från att använda sin blogg som en omedelbar förlängning av sina känsloimpulser - dvs att så fort en ser någonting en inte gillar så dyker en in på bloggen och skriver "jag gillar inte det här [länk]". Inlägg behöver inte vara överdrivet långa, och bloggande och skrivande är (som tidigare inlägg i serien påpekat) inte riktigt samma sak.

Ändå är det så att de som varit med länge börjar tänka i termer av inlägg en skulle kunna skriva. Det blir ett habitus, en vana - eller en ovana. Beroende på vem en frågar.

(Foto: Azizuan)

Beroende på vem en frågar så får en också olika svar på vilka slags inlägg de tänker sig skulla kunna skriva. Frågar en mig så kanske jag nämner det där utkastet om varför aristokratfamiljedraman är exceptionellt lämpade att skriva romaner om (det kommer dyka upp ett sådant inlägg vilket år som helst nu på BBB, vänta bara). Ni anar kanske att ambitionen där inte riktigt är att hamra in en retorisk poäng, utan att förmedla en lite mer nyanserad syn på vad text och narrativ egentligen är; ett inlägg som har mer med skrivande än med bloggande att göra.

Alla inlägg har någon slags ambition - även om den mest minimala ambitionen kan vara att ha sagt någonting om ett visst ämne som är hett för stunden. Ens distans till språket avgör hur väl en lyckas uppnå densamma. Att skriva ett inlägg om att en är arg kanske eller kanske inte lyckas få läsaren att känna sig lika arg, eller arg av samma anledningar; det utgör en omedelbar och ärlig rapportering av ens känsloliv, men den retoriska effekten är inte helt garanterad.

Med lite avstånd blir ambitionen snarare att få läsaren att bli arg än att berätta för densamme att en själv är det. Det senare kräver bara att en skriver att en är arg, medan det förra kräver en helt annan text. En måste förklara situationen och ge anledningar till varför det är läge att plocka fram ilskan - kort sagt, övertyga om att ilska är rätt inställning till frågan i fråga. Att uttrycka en känsla och att framkalla densamma är inte riktigt samma sak.

Ni anar förstås vad detta har med ens hypotetiska och potentiella inlägg att göra. Att ha en generell idé om att skriva någonting om någonting är en sak; att ha en specifik ambition att lämna läsaren med ett visst specifikt intryck en annan.

Och ständigt dyker samma fråga upp om och om igen: vad ska nästa inlägg handla om?

Läs gärna del ett, två och tre i denna någorlunda sammanhängande serie om förhållandet mellan de olika aktiviteterna att skriva och att blogga.

Grader av informationsdistans

Jag kommer i det följande att använda Facebook som exempel. De av er som har en reaktion som liknar klassiskt respektabla människors reaktion på svordomar när ämnet kommer på tal får försöka känna er varnade och se till den generella principen snarare än det specifika exemplet.

Here goes.

På sistone har folket borta på ansiktsboken gjort en smärre förändring. Det är ingenting märkligt med det - de har verkligen lyckats med konststycket att skapa en image av att det ständigt sker nya förändringar, även om det kanske ibland rör sig om rätt små nya förändringar rent praktiskt. Den förändring som är ämne för just det här inlägget har med den nya gruppfunktionen att göra. Eller, rättare, om folks reaktioner på denna.

De gamla grupperna var sådana att de inte gjorde så mycket. En kunde gå med i dem, skriva i dem och i stort sett vara med i 300 av dem utan att märka särkilt mycket av dem. De var, med andra ord, smått överskattade, och som resultat inträffade förändring.

De nya grupperna är lite mer dynamiska, och uppmanar mer explicit till social interaktion. Näst främst då genom att tala om för en att saker händer i dem, men främst genom den aggressiva anslutningspolicyn som tillåter användare att lägga till andra användare helt oförhappandes. Och det är där åsikterna går isär.

Vissa av de som blivit informerade om de nya gruppernas utformning genom att helt oförhappandes befinna sig i en ny grupp reagerar genom att tycka att det är awesome, intressant och värt att haka på. Eller inte, med ett omedelbart urhopp som resultat. Det de reagerar mest på är innehållet, och om det är värt att stanna så stannar de; om inte, så inte.

Vi pirater använder den här metoden oroväckande ofta när någonting behöver göras. För att inte de vanliga kommunikationskanalerna ska översvämmas av eventplanering (med "event" och "kanal" som väldigt löst definierat begrepp) så skapas en ny kanal dit de som kan tänkas vara deltagande eller intresserade dras in. De som finner det värt att delta i planeringsarbetet gör det; de som inte gör det lämnar, med vetskapen om att de kan komma tillbaka närhelst intresse uppstår. Och när arbetet är klart lämnas kanalen åt sitt öde - den har tjänat sitt syfte.

Slit och släng-mentaliteten når informationssamhället, för att misshandla en välkänd metafor.

Andra som blivit informerade om de nya gruppernas utformning genom att helt oförhappandes befinna sig i en av dem har reagerat med direkt ovilja. Ord som tvångsanslutning, fascistfasoner och - värst av allt - oartigt beteende har slängts mot folk av folk som inte riktigt gillar detta förfarande.

Det finns som synes något av en nyansskillnad här.

Det finns säkert de som vill göra någon slags poäng av denna skillnad och säga att det ena är bättre än det andra. Det vore "bara" en retorisk poäng, och orka sådana. I stället kan det ses som en skillnad i inställning till både information och till socialisation. Å ena sidan ett accepterande av att ny information och nya sociala kontakter dyker upp spontant som en del av ens digitala vardag; å andra sidan en reservation mot detta, och ett mer försiktigt förhållande till detsamma. En slags informationshygienisk inställning, närmast.

Internet består av sina användare, och om vi ska förstå internet måste vi därmed förstå dess användare.

Steg ett är att göra små observationer som denna.

Wikileaks och samtidsnostalgin

Vi lever i intressanta tider. Wikileaks släpper dokument efter dokument, som vart och ett visar upp en verklighet som är mer och mer Bismarck än vi egentligen vill veta. Som med allting som är intressant så finns det minst två sätt att se på saken, så jag tänker lägga fram precis två sätt att se på dagsläget.

Det ena sättet är att dagsläget är en politisk mardröm. USA beter sig allt öppnare och skamlösare som en totalitärparanoid stat som är villig att göra precis vad som helst för att uppnå sina mål, och erkänner allt färre och färre gränser för vad både medel och ändamål kan tänkas bestå i. Det är inte bara politiskt möjligt att kräva Assanges huvud på ett silverfat, och då helst kryddat med massor av salt kring de såriga regionerna - det applåderas till och med både av befolkningen och (än värre) andra politiker. Den urgamla principen om att dödsstraff är någonting som enbart och endast ska användas gentemot dömda brottslingar under extrema förhållanden är som bortblåst - liksom respekten för mänskligt liv, terroriststämplat eller ej.

Än mer börjar det anamma uttalat korporativa dimensioner, där företag efter företag direkt beordras att göra livet svårt för Wikileaks. Paypal, Amazon, Mastercard har redan sagt upp alla kontakter med Wikileaks (jag anar att avtalsjuristerna redan börjat reda ut huruvida ett WL-släpp räknas som force majoure eller inte), och det lär inte komma som någon förvåning ifall fler företag hänger på den fria marknadens planekonomiska kommandon.

Detta förutom så har dessutom det rent geopolitiska läget komplicerats något oerhört. Den ekonomiska krisen var den värsta sedan tid urminnes, det har fortfarande inte riktigt utarbetats något givet status quo efter det kalla kriget,  Irak är fortfarande instabilare än ett korthus som brinner i ena änden, EU vet inte om att det har två händer (och än mindre vad den andra gör) och saker och ting är rent generellt väldigt oklara. Informationsunderskott råder (paradoxalt nog) hos alla inblandade, och den metafor av instabil internationell konsensus som rådde slogs effektivt sönder av de ännu ganska selektiva kablar som läckts ut hittills.

Det allra värsta måste vara att de nu också börjat bege sig på själva den infrastruktur som det fria ordet generellt - och internet specifikt - bygger på. Dels genom att på olika sätt försöka göra Wikileaks.com (eller co.uk, se, nu, ch eller vilka andra ändelser som helst) oåtkomligt, men också genom att aktivt även ge sig på organisationer som öpet och officiellt stödjer WL. De attacker som vi i Piratpartiet har fått stå ut med mot våra servrar på sistone är - enligt alla definitioner av och i internationell rätt, - att jämställas med att utländska trupper tagit sig in i landet och kapat strömmen till Rosenbad, och utgör enligt den gamla världens sätt att se på saken en regelrätt krigsförklaring.

Nu slutade i och för sig USA förklara krig för länge sedan. Ända sedan den berömda förklaringen att landet helt sonika "befann" sig i krig mot Tyskland i inledningen av andra världskriget så har de inte behövt det längre - och det än mer med kriget som terrorism som retoriskt råmaterial att motivera sin statsterror med.

Det är en politisk och diplomatisk mardröm. Det är också den ena sidan av myntet.

(Foto: Pietro Naj-Oleari)

Den andra sidan är att det som nu pågår är motsvarigheten till julafton för de mer aktiverade hackeraktivisterna. Helt plötsligt inträffade det där anfallet en förberett sig så länge på; helt plötsligt kommer alla "tänk om"-planer i användning; helt plötsligt så exploderar internetaktiviteten på dedikerade forum och twitter; helt plötsligt skriver tidningarna massor om ens intresseområden; helt plötsligt finns det en verkligt påtaglig efterfrågan efter precis de intresseområden som i vanliga fall betraktas som nördflum av den högsta sorten.

Helt plötsligt är världen uppochner - på ett bra sätt.

Det sägs ibland att det råder ett första internetkrig. Det som kännetecknar krig är att normala regler inte gäller längre. Det som i normala fall ses som direkt farligt och bemöts med social uteslutning, ses i krig som någonting både naturligt och heroiskt. I fysiska krig är det inte bara tillåtet utan uppmuntrat och snudd på obligatoriskt att döda andra människor; det ligger i sakens natur att detsamma gäller även i det digitala krigets situation. Att ta till metoder som i vanliga fall skulle klassa en som en fara för andra användare blir helt plötsligt fruktansvärt legitimt - både i liten och stor skala.

I liten skala i form av Anonymous som gör sina svärmkoordinerade ddos-attacker mot, tja, vad som helst som råkar vara inom det kollektiva synfältet; i stor skala i form av tanken att gå till direkt motangrepp mot den grupp som genom sitt agerande klassar sig själva som "fienden". Vilka de än må vara - Paypal, Amazon och Mastercard nämndes ovan, och att fler namn lär läggas till kommer nog inte heller orsaka någon förvåning.

Krig är förstås inte bara offensiva; det är precis lika viktigt att kunna hålla ställningarna som att kunna röra sig framåt, och även de som inte känner sig manade att agera förstörare har gott om möjligheter att agera bevarande. När nu allt bevisligen är tillåtet så kommer väldigt mycket av allt att inträffa, och för den som vill upprätthålla någon slags ordning så dyker otaliga utmaningar upp.

Det ligger också i sakens natur att det är helt naturligt att prata med allt och alla om det hela; när allt är tillåtet så har väldigt många väldigt mycket erfarenhet av detta, och att tala om erfarenheter är en stor del av vad internet går ut på.

Kort sagt - en idealisk miljö att applicera pedagogisk egoism i. Learning by doing - väldigt bokstavligen.

Den enes mardröm, den andres julafton.

(Foto: Caroline)

Jag tar tillbaka det där om att vi lever i intressanta tider. Vi lever i historiska tider, och det känns väldigt mycket som att just här, just nu, just vi kommer att gå till historien som de som var med om att utforma den lite mer stabila formen av framtid.

Beroende på vad som händer nu så kommer saker och ting utveckla sig åt olika håll. Den rena geopolitiken sätter ramarna för ett mycket komplicerat drama, där aktörerna kanske eller kanske inte vet vad de gör, men likväl har eller kan ha effekt. Den rena socialiteten smular sönder gamla ramar och älskar drama för dramatikens skull - för effekt snarare än effektivitet. Och, som vi ser i nyheterna så väldigt mycket numera, så möts de tu på väldigt regelbunden basis.

Att förutsäga framtiden är både svårt och omöjligt. Mina försök brukar bestå i att applicera sociologisk visdom om hur människor brukar fungera på den generella tendens som saker och ting tycks visa upp. Vi vet hur människor reagerar på att vara (eller känna sig) övervakade rent generellt; att påstå att människor kommer att reagera så även när övervakningen tar sig nya konkreta former är inte den vildaste av gissningar. När det gäller dynamiken mellan myntets ena och andra sida - tja.

Även den mest konservativa av gissningar är vild i det här fallet.

Som sagt. Historiska tider.

Frågan är om det inte redan nu är värt att börja bygga upp en förebyggande nostalgi. -

Oy!

Gårdagens föreläsning blev mindre av en föreläsning och mer av ett samtal där en deltagare talade oartigt mycket. Vilket både uppskattades och applåderades - och, än mer, fick ord som ethos och patos att användas både flitigt och frekvent.

God mat, god stämning och en hel del apelsiner som flög genom luften. Det var, för att citera Emil, awesome!

Och det finns en stor chans att det blir fler samtal framöver. Epic!

Yo!

Föreläsning. Ikväll. Klockan 18-21. Styrbjörnsvägen 3, tunnelbanestation Aspudden.

Be there.

En cikada på barrikaden

Den gode Rasmus passar på att påminna världen om skillnaden mellan en pessimism med spända bågar och en defaitism med vilande lagrar. Det ligger i tiden just nu - internet brinner, och det tycks inte finnas någon logisk slutpunkt för hur långt internationella aktörer är villiga att gå för att släcka ner sådana saker som Wikileaks och Pirate Bay.

Det är lätt att börja tänka att loppet är kört, att internet så som vi känner det kommer att gå under för att ersättas av någonting, well, sämre. Särskilt för de av oss som inte drömmer i termer av datakod om nätterna (vare sig i vaket eller sovande tillstånd), och kanske inte riktigt vet vad vi kan göra åt det hela. Eller, för den delen, ta till oss denna uppmaning om att hjälpa rent tekniskt.

Eller, måhända, de som känner att de inte har möjlighet att påverka världen genom det fria ordets otvingande kraft.

Att utgå från att vi redan förlorat känns inte helt optimalt - stryk defaitismen. Att utgå från att saker kommer att bli sämre innan de blir bättre, men samtidigt känna sig vanmäktig inför detta känns inte heller helt optimalt - stryk den pessimistiska handlingsförlamningen.

I stället känns det som att en mer fatalistisk inställning är att föredra. Applicerad fatalism - saker händer, och tills jag kan göra någonting åt dem så är det bäst att låta dem hända i väntan på rätt ögonblick. Möjligtvis i kombination med ett visst sökande efter saker att göra - att bojkotta paypal är inne i dagarna - men i övrigt ett undvikande av känslan att en absolut måste göra någonting, omgående.

En politisk fanatiker kanske vill invända att det är en oacceptabel hållning, men det handlar inte om politik.

Det handlar om mental hälsa.

Tricket är att veta när en ska välja det ena eller det andra. Annars finns risken att en förlorar bägge.

Praktisk demagogi

I don't have to tell you things are bad. Everybody knows things are bad. It's a depression. Everybody's out of work or scared of losing their job. The dollar buys a nickel's worth, banks are going bust, shopkeepers keep a gun under the counter. Punks are running wild in the street and there's nobody anywhere who seems to know what to do, and there's no end to it. We know the air is unfit to breathe and our food is unfit to eat, and we sit watching our TV's while some local newscaster tells us that today we had fifteen homicides and sixty-three violent crimes, as if that's the way it's supposed to be.

We know things are bad - worse than bad. They're crazy. It's like everything everywhere is going crazy, so we don't go out anymore. We sit in the house, and slowly the world we are living in is getting smaller, and all we say is, 'Please, at least leave us alone in our living rooms. Let me have my toaster and my TV and my steel-belted radials and I won't say anything. Just leave us alone.' Well, I'm not gonna leave you alone. I want you to get mad! I don't want you to protest. I don't want you to riot - I don't want you to write to your congressman because I wouldn't know what to tell you to write. I don't know what to do about the depression and the inflation and the Russians and the crime in the street. All I know is that first you've got to get mad.

You've got to say, 'I'm a HUMAN BEING, Goddamnit! My life has VALUE!'

So I want you to get up now. I want all of you to get up out of your chairs. I want you to get up right now and go to the window. Open it, and stick your head out, and yell:

'I'M AS MAD AS HELL, AND I'M NOT GOING TO TAKE THIS ANYMORE!'

I want you to get up right now, sit up, go to your windows, open them and stick your head out and yell - 'I'm as mad as hell and I'm not going to take this anymore!' Things have got to change. But first, you've gotta get mad!... You've got to say, 'I'm as mad as hell, and I'm not going to take this anymore!' Then we'll figure out what to do about the depression and the inflation and the oil crisis. But first get up out of your chairs, open the window, stick your head out, and yell, and say it: 

"I'M AS MAD AS HELL, AND I'M NOT GOING TO TAKE THIS ANYMORE!"



Detta, govänner, är demagogi. Och för varje ny övervakningslag, för varje nytt integritetskränkande moment i vardagen, för varje extra uns förtryck, för varje liten bit social misär, för varje ny desperat arbetslös, för varje ny arg, ung och outbildad ensamvarg, för varje nytt hurrarop för fler hårdare tag, för varje obegriplig utförsäkring, för varje orättvisa som på något vis placerar den vanlige medborgaren inom räckhåll för den batongliberala brutalitetens räckhåll - ges mer och mer retoriskt råmaterial för demagogen att arbeta med.

Det var ingen överraskning att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

Och det kommer att bli ännu mindre av en förvåning när deras väljare inser att effekten av deras intåg i den lagstiftande församlingen är väldigt mycket ihåligare än deras retorik.

Allra minst kommer förvåningen att vara när revolter och upplopp blir vardagsmat även för den allt mindre grupp människor som inte upplever sig ha anledning att sticka ut huvudet genom fönstret och vråla ut sin berättigade ilska.

Mata inte trollen. Mata demokratin i stället.

Alla blir arbetslösa om ingen arbetar

Ibland blir jag påmind om att den metodologiska individualismen fortfarande lever. Som bekant så skrev jag, Klara, Emil och Tomas en väldigt uppmärksammad artikel om medborgarlön nyligen, och svaren lät inte vänta på sig. Dels i form av kommentarer under själva artikeln, och därefter i form av en svarsartikel riktad direkt mot oss författare. (Även om jag genomgående kallas m. fl. - det är hårt att vara en doldis.)

De kritiska kommentarerna tycks vara väldigt insnöade på motsatsparet alla-ingen. Om alla får pengar så kommer ingen att arbeta; alla kan inte leva "kreativt", för då skulle ingen göra "skitjobben"; alla är lika värda, alltså måste alla arbeta för att ingen ska förfördelas; alla måste dra sitt strå till stacken, det finns ingen plats för parasiter. Det finns en väldigt stark ovilja längre än att tänka längre än detta motsatspar - för att inte tala om längre än den enskilda individen.

Om en tänker på saken i termer av metodologisk individualism - dvs att allting utgår från individen, och att samhället är lika stort som summan av dess individuella beståndsdelar - så är denna ovilja förståelig. Den ingår i själva perspektivet. I och med att det inte tänks större än individen (som i och för sig tänks ganska stor) så finns det inte heller någon anledning att tänka sig bort från motsatsparet alla-ingen. Alla är ju som sagt en förlängning av den suveräne individen (de råkar bara befinna sig i samma samhälle av en kosmisk slump), och om någonting inträffar som förändrar livsvillkoren för den suveräne individen så förändras även livsvillkoren för det motvilliga kollektiv som är "alla". När individen blir alltings mått blir också individen allt.

Kort sagt - om det uppstår en situation där individen inte behöver arbeta, så innebär det per automatik att ingen individ kommer att arbeta. Delen är detsamma som helheten i den superindividualistiska samhällsanalysen.

Med ett sådant perspektiv blir medborgarlön en direkt styggelse - det kan inte ges vare sig tillräckliga eller nödvändiga skäl för att en individ ska göra någonting alls, och sålunda kommer ingen att göra någonting alls.

Alla, ingen.

(Foto: Stephen L Harlow)

Svarsartikeln baserar sig på samma individualistiska kortsynthet. Den avslutar på temat att "vi" som politiskt subjekt inte finns, och att hela medborgarlönstanken är en orealistisk börda som tvingar vissa att slava hårdare för att andra ska kunna leva sina parasitära liv. Återigen är samhället bara en samling motvilligt juxtapositionerade individer - och det som gäller för den enskilde gäller således för alla.

Denna syn ser arbete som någonting som är jämt fördelat över samtliga individer - ett nollsummespel. Om någon gör mer så kan någon annan göra mindre, och om någon gör mindre så måste någon annan göra mer. Återigen blir medborgarlön en styggelse - det blir en massiv dos av individer som gör mindre, med resultatet att många andra måste göra mer.

Det som gör denna syn på saken problematisk är att människor i samverkan är långt effektivare än människor i ensam sådan, och att de fördelar som ekonomisk stordrift producerar mer än väl räcker för att kunna tillfredsställa allas behov utan allas medverkan. Ekonomer känner igen den här tanken från Adam Smith - funktionell arbetsdelning leder till att färre kan producera mer, och än mer till att alla inte behöver göra allt. Med arbetsdelning kommer specialisering, och med specialisering kommer effektivisering.

Kombinera specialisering, effektivisering och teknologiska framsteg och du kommer förr eller senare till en punkt där den totala summan utfört arbete överskrider vad det egentligen finns rimlig efterfrågan efter. Det ligger i sakens natur - utvecklingen att allt färre specialister kan få allt mer gjort leder vid någon punkt till att det behövs färre människor än de som råkar finnas för stunden för att göra allt det där som behöver göras. Resultatet blir arbetslöshet.

Problematiken ligger i att de kollektiva effekterna - i sammanhanget då främst arbetslöshet - förstås i individuella termer. Medborgarlön är en kollektiv lösning på ett kollektivt problem, men i individuella termer framstår det som ett sätt att belöna latmaskar och bestraffa de hårt slitande hederliga arbetarna. Motsatsparet alla-ingen säger att alla kommer att sluta jobba när ingen behöver det; synen på samhället som mer än summan av sina individuella beståndsdelar säger att när vi bevisligen har mer än alla tillsammans behöver så är det dumt att insistera på att vi ska tvinga människor att arbeta fram ännu mer.

Metodologisk individualism har sin plats - den beskriver mycket väl hur barn och sagor fungerar. När det gäller att tänka på samhället behöver vi dock tänka lite längre än vad en viss given persons näsa sträcker sig - för inte ens den längsta av näsor klarar av att förklara massarbetslöshet som ett individuellt problem.

Om jag vore terrorist

Om jag vore en terrorist så skulle inte jag hålla på och larva mig genom att spränga saker eller kapa flygplan eller sprida socialistisk propaganda eller annat strunt. Bomber har väldigt begränsad sprängkraft, att försöka kapa ett flygplan i dagsläget känns onödigt när det är lättare (men förvisso dyrare) att bara köpa ett, och det är på det stora hela mer besvär än vad det egentligen är värt. I stället skulle jag använda andra metoder för att uppnå mina diaboliska mål och syften.

Det första jag skulle göra vore att angripa både infrastrukturen och de underhållningssystem som håller igång den. Så här års så ligger det nära till hands att sabotera snöröjarfordon, och under resten av året så finns det gott om möjligheter att göra livet svårt för människor att kommunicera och transporteras. Att systematiskt klippa av telefonledningar, kortsluta elskåp, punktera bussar, plantera betongväghinder på motorvägar, svetsa bort viktiga delar av tågrälser och på tusen olika andra sätt sabotera den faktiska infrastrukturen kommer att göra livet tjurigt för människor. Kombinera detta med lika systematiska försvåranden att reparera den myriad av problem som uppstår och effekten blir större än en vill tro.

Det andra jag skulle göra vore att instifta en anda av skräck i befolkningen - terror, ni vet. Först genom ryktesspridning, så som exempelvis genom att plantera tillräckligt många historier om kvinnor som blir våldstagna när de är ute och rör sig för att det ska bli allmän "kännedom" att det är farligt för kvinnor att befinna sig utomhus efter mörkrets inbrott. Sedan mer handgripligt, exempelvis genom Malmömetoden - att helt enkelt skjuta random människor lite då och då. Detta återigen tills det blir allmän kännedom att det är farligt att bege sig utomhus. Ute farligt, hemma bäst.

Det tredje jag skulle göra - håll i er nu - vore att med alla till buds stående medel stötta och uppmuntra människor som förespråkar åsikten att vi behöver ta i med hårdare tag mot problemen, och vid varje tillfälle få dem att föreslå upptrappningar i polisiära (och/eller militära, beroende på nationella omständigheter) insatser mot detsamma. Hårdare tag, mer polisnärvaro, större befogenheter åt lagens väktare, starkare lagar - allt som ger staten en anledning att beväpna sina vardagliga rutinärenden.

Efter det? Fait accompli.

(Foto: Therese Carfagno)

När befolkningen lamslås av vad de anser vara en befogad rädsla, när det inte längre går att lita på vardagen och när staten börjar anamma en paranoid hållning gentemot sina medborgare så är målet att terrorisera uppnått. Rädda människor tar inga initiativ, konsumerar mindre, är mindre benägna att tänka långsiktigt och spenderar generellt mindre tid åt att hålla de socioekonomiska hjulen rullande.

När vardagen är opålitlig så uppstår otaliga ineffektiviteter, som ibland är godartade och innebär att en kommer för sent till saker och ting, men som lika gärna kan leda till att fabriker stannar upp och det lokala ekonomiska livet blir ett enormt vågspel för alla inblandade - även för väletablerade aktörer som funnits sedan tid urminnes. Jag vill inte peka finger åt SJ eller Trafikverket, men effekterna av de senaste dagarnas tågkaos är exempel nog på denna tendens.

När staten blir mer och mer beväpnad och benägen att inta en paranoid hållning så leder detta till att den blir allt sannolikare att vidta det som vanligtvis eufemiseras som "säkerhetsåtgärder". Säkerhetscirkusen på flygplatser är ett exempel på detta, men det kan lika gärna röra sig om vägspärrar, godtyckliga förfrågningar efter identitetspapper, kameraövervakning, censur eller något annat ingrepp i vardagen på samma tema. Varje litet enskilt ingrepp kanske är förståeligt och försvarligt i sig självt just där och då, men sammantagna leder de till att det generellt blir jobbigare och jobbigare för medborgarna att göra saker.

Och med dessa tre effekter samarbetandes mot mina diaboliska mål så kan jag som terrorist luta mig tillbaka och njuta av att se spektaklet fortskrida av sig självt. Den minskade ekonomiska aktiviteten leder till ökad brottslighet, den upptrissade staten svarar på denna ökning genom att använda sina nya leksaker, med ett omedelbart gensvar från befolkningen, och när allt är sagt och gjort så är det öppna och demokratiska samhället någonting att försöka utvandra till.

Kvar blir social misär, en statsmakt som saknar folkets förtroende och ett ekonomiskt klimat som knappast uppmuntrar till nya investeringar.

Som sagt. Fait accompli.