Nätanarkins historiska backlogg

Jag läser - långt senare än ungefär resten av världen - Bildts text om nätanarki och upprätthållandet av lagar på nätet. Min spontana reaktion var att sucka högt, och efter en lite närmare analys så övergick jag till att gnissla tänder. Det är den sortens text, som inbjuder till den sortens läsning.

Det första jag reagerar på är att argumentationen bygger på att staten ska se till så att lag och rätt upprätthålls. Vilket i och för sig är en bra utgångspunkt, som dessutom är svår att argumentera mot. Problemet är dock att censur är en funktion av lagstiftning, och att upprätthålla en sådan kan ske helt och hållet inom ramarna för det lagen föreskriver. Eller, än mer, vara precis det lagen föreskriver. Att hävda att saker ska ske enligt lagens bokstav är med andra ord ett fenomenalt ickesvar på frågan om yttrandefrihetens vara eller inte vara.

Den avslutande kommentaren att det är bättre att "vi" tar debatten i stället för att ge fritt spelrum för diktaturer att göra sina röster hörda är, dessutom, snömos av högsta rang. Dels eftersom vi har haft en tre hundra år lång brontodebatt om demokratins natur här i väst, och väldigt mycket av dagens nätpolitiska debatt kan extrapoleras från denna. Dels eftersom hen handviftar till denna historiska tradition tidigare i texten, och därmed lyckas med konststycket att säga emot sig själv å det grövsta. En kan inte både peka på kakan och säga att den inte finns. Och, än mer, för att hela motsättningen "om vi inte gör det så kommer de att göra det" är så falskt att vi kommer behöva skriva in ett nytt stycke i avsnittet om argumentationstekniken "falskt dilemma".

Nu kan vi förvisso inte förvänta oss att alla kan allt om allting som hänt genom historien, men att känna till att hela grejen med att vara mot censur inte uppstod kring 1993 är någonting som kan sägas tillhöra allmänbildningen. Författarna till den amerikanska konstitutionen kanske inte hade Flashback i åtanke när de skrev sitt alster, men det går nog att ana att de inte riktigt hade gillat hela tanken om att staten systematiskt massövervakar sina medborgare. Inte ens om det sker enligt lagens bokstav.

De skrev däremot att det är en demokratisk skyldighet att ta till vapen för att störta den makthavare som får för sig att missbruka statens institutioner och funktioner. Att jämföra med ordet "stabilitet".

Now, den gode Bildt är en upptagen människa, och det är rimligt att anta att hen har spökskrivare som producerar diskurs i hens namn. Om så råkar vara fallet just den här gången - kolla lite extra om det råkar röra sig om en dålig dag på jobbet. Så mycket som det gode Bildt varit omskriven på sistone så är det svårt att lyckas varje gång, och minst någon gång lär saker och ting gå mindre bra än annars. Det ingår.

Men du, Bildt - kom ihåg den där brontodemokratidiskussionen när du är ute och utrikesministrar, är du snäll. Den är fortfarande aktuell, även nu när diskussionen sker i forum av html snarare än av marmor. Och, vem vet, kanske några av de resonemang som förts om individuella rättigheter och statens gränser kan komma till användning vid mötet med stater som inte erkänner dessa.

Bara en tanke.

Liten milstolpe

Alldeles nyss trillade mitt 300:e högskolepoäng in. It's one small step, men det är värt att dokumenteras.

I all enkelhet.

Om arbetsgivande och bloggande

Jag läser om hur arbetsgivare kollar upp potentiella nyrekryter på nätet innan de säger ja och/eller nej. Att de gör detta är i sig självt ingen nyhet - det har varit en nidbild av arbetsgivare sedan tids gryning att sådana är snåla, och en behöver inte vara doktorand i ekonomisk historia för att förstå att det är billigare att kolla in folks Facebookuppdateringar och bloggar än att - well.

Det är svårt att konkurrera med gratis, sägs det.

Att det inträffar är som sagt ingen nyhet. Särskilt inte för mig, som umgås med människor vars arbetsgivare aktivt riktar frågan "hur mycket finns du på internet" till sina arbetsintervjuoffer. Att siffran för arbetsgivare som kollar potentiella anställdas bloggar över lag (med reservation för eventuella oklarheter i studien) är så pass låg som 21% är däremot det.

Bara 21%? Behöver folk bara kunna skriva ordentligt på en femtedel av alla arbetsplatser där ute?

Nu står jag förstås inte till arbetsmarknadens förfogande på särskilt omedelbar basis, men jag får antydningar om att mina bloggar utgör väldigt bra meriter i ett eventuellt framtida CV. Inte nödvändigtvis på grund av det jag skriver, utan hur och hur mycket. Form framför innehåll.

Eller, i klarare ord: det faktum att det går att lita på att det kommer ett relativt långt, relativt insatt och ibland överdrivet nyanserat inlägg om saker och ting fyra till sju gånger i veckan, varje vecka, non stop, samtidigt som Nyoptimism, valkampanjer, tentor, seminarier, bakgrundsarbetet i Piratpartiet och livet i stort händer - utgör ett enormt plus i kanten skrivarkompetensmässigt. Om jag förstått folks "hur orkar du?"-frågor korrekt.

Arbetsgivare kollar upp folks bloggar, you say?

Awesome!

Det innebär ju någonting så läskigt att folk kan bedömas utifrån sina meriter. Ty vad är en blogg om inte ett ständigt påminnande till världen om att, aye, jag finns fortfarande, jag kan fortfarande skriva, är fortfarande engagerad och har fortfarande den energi det krävs för att kunna tänka på nästa inlägg. Ett ständigt uppdaterat CV, om du står ut med metaforen.

Det innebär också någonting så läskigt som en direkt återkoppling till det diskursetiska i skrivandet. En måste ju tänka på vad en skriver, i och med att det kan få effekter när folk läser det.

Nya tider. Skrämmande tider?

Politisk feng shui

I många av de diskussioner jag har med folk i min digitala närhet så finns det en oerhört stark grundprincip som återkommer gång på gång på gång, och det är tanken om att det privata är politiskt. Vilket inte lär komma som en överraskning för någon som vet något om Piratpartiet, men det dyker inte enbart upp där. Det har något av en historia.

Som grundprincip är det en underbar sak att ha. En kan vrida och vända och vinkla och nyansera och finna nya uppslag tills en blir kreativt uttröttad, vila upp sig lite och sedan återkomma med förnyade krafter. Det privata är politiskt - är privatlivet en politisk fråga, går det att dra politiska slutsatser utifrån ens privata erfarenheter, är ens agerande i det privata ett politiskt ställningstagande?

Just den sista frågan är aktuell för rubriken ovan. Politisk feng shui. Det har väldigt lite med heminredning att göra, och hela grejen med att världens energi flödar rent konkret genom ens hem är bara båg. Även om det som sägs nedan stöder tesen att ens vardagsrum ser väldigt mycket bättre ut utan att en teveapparat utgör centralpunkt.

Politisk feng shui uppmanar en att aktivt leva ett mer spartanskt leverne. En behöver inte konsumera överdrivet många prylar - faktum är att ens liv många gånger blir bättre av att inte ha dem. Därmed inte sagt att en ska bli asket och leva i självpåtagen fattigdom, men väl att en bör skala bort allt det där en har och, egentligen, inte behöver.

Det enklaste sättet att exemplifiera detta är att titta på mig. Jag har tre huvudting i mitt liv - en säng, en dator, en cykel.  Det är en awesome cykel, en fenomenal dator och - dare I say it - en underbar säng. Dessa tre ting är ungefär det enda jag behöver i materiell väg, och behovet av att leta efter fler saker är noll. Vilket onekligen är oerhört skonsamt mot min budget.

Detta blir väldigt fort politiskt, när en inser hur tätt förknippade politik och konsumtion är. Arbetslinjen är ingenting annat än ett enda stort försök att postrationalisera det enorma konsumtionsbehov av ting som många har eller har haft. För att kunna konsumera ting måste en ha pengar, och för att ha pengar måste en ha ett arbete. Att aktivt säga att en inte behöver saker, och leva i enlighet med principen att det som är är tillräckligt, blir politiskt när en inser att en klarar sig väldigt länge utan att arbeta. Det går att äta och bo väldigt billigt, och när större delen av månadsinkomsten kan läggas undan till värre tider, så som ett planerat halvår utan arbete - well.

Det gör chefer, jobbcoacher och försäkringskassefolk mindre mäktiga än de hade kunnat vara.

En jobbar ju för att kunna unna sig de däringa statussymbolerna som kan köpas för pengar. Att dessa saker efter hand börjar kräva pengar som måste köpas för ens tid är en bieffekt som bäst görs till en politisk fråga av erkännandet av att det personliga är politiskt. Och att aktivt leva spartanskt, med ett fåtal påkostade huvudting, är ett privat agerande som väldigt fort har politiska konsekvenser.

En får, exempelvis, väldigt mycket tid över att börja fundera på de viktiga tingen här i livet. Vad är politik? Vad håller jag på med? Vad i det jag håller på med är föremål för politik? Vad i det jag håller på med bör göras föremål för politik?

I sista hand är det en fråga om att ge sig själv makten att definiera sitt liv, sitt görande, sitt varande. Det är väldigt populärt inom dagens politik att reducera människor till arbetare och/eller konsumenter. Att ha den stabilitet och struktur i livet det innebär att kunna säga att en har det en behöver är ett steg bort från att kunna reducera sig själv till en konsument, och att kunna förse sig med det en behöver utan att panikarbeta eller panikfasa är ett steg bort från att reducera sig själv till en arbetare.

Att inte behöva så mycket är en god grund för politiskt deltagande. Att kunna självreglera så pass mycket att ens behov begränsas till ett litet antal ting, är att kunna se världen med det lugn och den tid för eftertanke som krävs för att kunna bli en medborgare. I fler betydelser än den rent administrativa.

Det privata är politiskt indeed. Och det inte enbart i egenskap av att politiker från både höger och vänster aktivt arbetar för att göra ditt privatliv till en statlig egendom.

Men vem hinner tänka på sådant?

Samtida exeges

En fråga som aktualiseras av skeendena i Libyen - förutom Bildts teflonliknande superkrafter - är den om hur mycket en måste engagera och informera sig.

Det finns, å ena sidan, det omedelbarbrutala faktum att militären har satts in mot den egna befolkningen. Sådant sätter tonen rätt obönhörligt; vad som helst kan följa på detta, och om saker urartar (ännu mer) så har det effekter för större delen av världen. Det finns liksom ingen möjlighet att kombinera "folkmord" med "lokala angelägenheter" utan att på något plan vara moraliskt likgiltig. Ren medmänsklighet säger att en måste bry sig.

Det finns, å andra sidan, alltid en uppsjö av egna lokala angelägenheter som behöver göras i förrigår. Det behöver inte handla om ett lyxlivspussel proper, men det tycks alltid finnas en smärre otal synnerligen oglamorösa saker som inte bryr sig om vad som händer i den stora världen. Disken bryr sig inte om din medmänsklighet, men på något vis känns det inte helt rätt att diska medan andra bokstavligen dör. Nu. Och nu.

Det finns något av ett disconnect mellan det stora och det lilla, mellan det globala och ens plats i detsamma, med andra ord.

En skulle kunna tro att det finns någon slags uråldrig visdom som kan ge råd och stöd kring såna här frågor, men den hemska sanningen är att den uråldriga visdomen är anpassad till en värld med långt mindre informationstäthet än vår. Aldrig så djupa insikter i vikten av ett balanserat inre hjälper föga när de är baserade på ett informationsflöde som är lika snabbt som en uthållig häst; större delen av de traditionella etiska förslagen på hur en ska leva utgår (synnerligen implicit) från att en lever i ett tillstånd av akut informationsunderskott. Det faktum att Sun Tzu kunde säga att halva striden var vunnen om en bara var informerad nog, och på kuppen anses vara en vis personlighet, säger en hel del om hur mycket som förändrats.

Andra antika påbud blir direkt dysfunktionella, recept på hur en iscensätter sitt eget psykologiska sammanbrott. "Älska din nästa" är smått obekvämt, men fortfarande görbart när ens potentiella nästar bara är ett fåtal stycken. När de, genom medier (gamla och/eller nya) börjar närma sig potentiellt miljontals stycken så är det inte bara ekonomiska resurser som kommer att ta slut, utan även kognitiva och emotionella sådana. Det är omöjligt att relatera till att en miljon av ens nästar dör i svält - inte bara för att ytterst få hjärtan är så stora, utan för att ens hjärna slutar processa siffror efter ett tag. Det blir ett nummer, där en miljon svältoffer är färre än två miljoner malariaoffer, och att försöka leva upp till påbudet leder bara till att en bränner ut sig.

Samtidigt känns det inte helt rätt att leva i sin egen lilla värld och inte bry sig om sina nästor.

Likgiltighet är inte ett alternativ. Att använda all sin vakna tid till att informera sig om, engagera andra i och på det stora hela springa runt i diskursen kring det som pågår - är inte heller ett alternativ. Samvetet säger ifrån om det första, och allt det där som måste göras säger ifrån om det andra.

Moralen och vardagen har aldrig varit bästa vänner.

En av de svåraste frågorna sedan tids gryning har varit "ska jag ta vara på min broder?". Nu när vi ser hur våra många bröder och systrar i Egypten, Libyen och  - förvisso - större delen av världen har det, blir frågan en annan. Frågan blir - hur kan jag göra det, och göra det på ett sådant sätt att det faktiskt gör en skillnad? Och det utan att själv gå under på kuppen?

Det finns något av ett disconnect mellan det stora och det lilla. Och någonstans i detta o/uppkopplade mellanrum sker livet.

En av de svåraste saker att leva med är vetskapen om att andra dör medan en själv äter kvällsmat. Vi har fortfarande mycken uråldrig modern visdom kvar att skriva kring detta.

Vi är alla cyborger

Ibland händer det att jag stöter på hyperindividualister. Ni känner igen typen - behöver ingen hjälp, klarar sig fint på egen hand, tänker göra det på egna meriter och blir på det hela taget rätt stötta när en antyder att samarbete finns. Beroende på omständigheter så kan det antingen vara en ultraliberal eller en apolitisk personlighet; resultatet är detsamma. Det vill säga att jag numera aktivt låter bli att lägga fram argumentationen nedan när jag stöter på dem.

Ni ser, den brutala individualismen är död. Inte för att vi lever i ett supersocialistiskt samhälle där alla tycker, tänker och svälter likadant (som ultraliberalerna gillar att antyda), Snarare beror det ironiskt nog på den individualisering som pågått de senaste hundra åren, med ökad arbetsdelning, fria utbildningsvägar och tolerans av subkulturers existens. När skillnaden mellan två givna individer har kunnat bli större totalt sett, så har desto mer av den sammanhållande funktion (som tidigare varit likhetens förtjänst) förskjutits till det där abstrakta mellanmänskliga området som sociologer talar om. Individualismen uppstod och dog på grund av moderniteten; de processer som gett individen möjlighet att vara har efter hand också omöjliggjort samma vara.

Arbetsdelning och specialisering är nyckelord i denna process. För länge sedan var det ytterst vanligt att vara halvduktig på det mesta som behövde göras - jagande och samlande, ni vet. Alla kunde göra det mesta som behövde göras, och kunde således också förstå de som gjorde detta; görande föder förståelse.

Nuförtiden krävs det dock många och långa förberedelser för att ens börja förstå grunderna i många av de saker som görs. Molekylärbiologen lever i en helt annan värld än reklammakaren, och när massageterapeuten och plastforskaren jämför världsbilder så är det svårt att tro att de lever på samma planet. Görande föder förståelse, och när det finns väldigt många saker att göra så finns det också väldigt många sätt att vara.

Vi skulle kunna kalla detta en epistemologisk balkanisering, om vi vill skriva ett annat inlägg.

Med så många olika sätt att vara inom samma samhälle, uppstår omgående ett behov av att förenkla samvaron mellan dessa olika människovarelser så pass mycket att de egentligen inte behöver kommunicera för att förstå varandra. Det är fullt möjligt att ritualisera viktiga sociala situationer så pass mycket att det räcker med att anpassa sitt beteende till omgivningen för att göra rätt. Biltrafiken är ett uppenbart exempel på detta, där kommunikation ibland kan vara direkt livsfarligt. Att handla i en affär kräver inte heller särskilt mycket kommunikation - det som behöver sägas finns redan inkodat i de kontanter eller plastkort som används. Lönearbetet som institution kräver enligt samma logik ingen större kommunikation mellan givare och tagare. -

Och så vidare genom tusen exempel.

Now, anledningen till att individualismen är död ligger i att denna process att förenkla samvaron mellan människor har gått så pass långt att det är oerhört svårt att ta sig loss från dem. Att förklara sig autonom gentemot våldsmonopolet kräver ett himla jobb, att vägra underkasta sig trafikreglerna (formella som informella) är inte att rekommendera rent generellt, och att göra sig oberoende av det globala logistiska system som genom tusen vardagliga kanaler ser till att mat finns på affärshyllorna - well.

Att försöka sig på hela det superindividuella projektet med att bli helt och hållet självförsörjande på allt en behöver vore direkt omöjligt. Det har visat sig vara omöjligt att producera någonting så enkelt som en blyertspenna på egen hand, och med tanke på att de flesta på denna vår jord bor i städer, där det är ont om land och fria råvaror att självförsörja sig med, så kvarstår bara en enda slutsats:

Vi är alla cyborger.

Vi är alla inpluggade i ett stort, samhälleligt och (i ordets många bemärkelser) övermänskligt system som möjliggör vår överlevnad samtidigt som det inskränker våra möjliga sätt att vara. Den ekonomiska krisen har inte den effekt den har eftersom vissa människor helt plötsligt blivit fattigare än de känner för att vara och följaktligen oresonligt tjuriga, utan för att det är ett hot mot de former av samvaro som utvecklats för att vi arbetsdelade specialister ska kunna leva sida vid sida. En störning i systemet är ett direkt hot mot oss.

Definitionen av en cyborg är någonting som är beroende av ett artificiellt system för att överleva. Vi människor är väldigt beroende av våra artificiella system för att överleva.

Till en början spelar denna individualismens död inte så stor roll. Det är först när tanken börjar sjunka in och bli en del av ens naturliga sätt att se på världen som effekt uppstår. Marknadsliberalernas "osynliga hand" blir exempelvis ett uttalat dyrkande av cybernetik; informationspolitikernas integritetsbegrepp handlar mindre om människor och mer om systemisk självreglering; individens livsmening handlar mindre om ett medfött inneboende telos och mer om ett kompromissande med en ny form av Gud.

För att inte tala om hur arbetslinjen byter skepnad efter en stunds eftertanke.

Vi är alla cyborger indeed.

Havererad journalistik

Jag måste tillstå att jag tappade ena hörnet av hakan när jag läste den här artikeln borta på SvD. Inte på grund av nyhetsvärdet, utan tvärtom på den totala brist på allt vad värdering och journalistisk värdegrund heter. Utgångspunkten för artikeln är ett fullt, totalt och spektakulärt accepterande av den på intet vis givna premissen att Sverige är i akut fara för terrorattentat, och att det nära nog det enda som står mellan status quo och den fullbordade terrorkrigsförklaringen mot allt som har med Sverige att göra är Säpos eventuella rätt att använda information från FRA.

Det är precis så korkat som det låter. Vi skulle kunna ställa upp det hela som en syllogism och med klassisk argumentationsanalys visa med tretton decimalers exakthet hur och varför det inte håller ens en antydan till kritisk granskning. Vilket innebär att artikeln kommer att bli ett perfekt exempel på genren "propaganda" närhelst jag i framtiden ska undervisa rörande ämnet.

Det journalistiska problemet är att vi retoriklärare inte ska kunna hitta solklara exempel på propaganda i en seriös tidsskrift. Särskilt inte sådana som ibland gör en poäng av att väldigt högljutt genomgå de strategiska ritualer (pdf) som ska säkerställa deras objektivitet och relevans i ett allt mer svårnavigerat medielandskap. Dels så finns det något av ett motsatsförhållande mellan propaganda och journalistisk objektivitet - där det ena går, begår det andra solitärt självmord av ren självbevarelsedrift. Men än mer så sviker det tanken om den kritiska samhällsanalysen så hårt att artikeln, i slutänden, argumenterar för att det där med demokrati och medborgerliga rättigheter är gummibegrepp som kan användas lite hur som helst när andan faller på, och läggas tillbaka i förrådet när det vore besvärligt att andas i deras närvaro.

Om jag hade haft en prenumeration skulle jag häva avtalet med hänvisning till kontraktsbrott. Om jag hade haft en prenumeration så skulle det nämligen vara på en seriös tidning som vill spela en nyckelroll i den rådande samhällsdebatten genom noggrann analys och nyanserade sakframställningar. Det vill säga motsatsen till detta.

Sorry, SvD, men att okritiskt påstå att Sverige behöver systematiskt massövervaka sina medborgare utan att kvalificera detta påstående ens ett uns är både bortom och under all kritik. Samtidigt.

Men serierna är på plats. Alltid något.

Piratpartiet och de sociala mediernas förbannelse

Jag tänker nedan argumentera för att sociala medier kan medföra negativa effekter. Känsliga läsare varnas, och all vidare läsning sker på egen risk. Jag tar inget som helst ansvar för om du blir sårad, arg, irriterad eller traumatiserad för livet.

Tidigare idag var jag på ett piratfika med det goda folket i #pporu. De är stimulerande människor, och det är något av ett mysterium varför vi inte samlas oftare.

Eller, rättare, det är inte så mycket ett mysterium och lite mer av en sidoeffekt av att vi inom Piratpartiet använder sociala medier på samma sätt som andra partier använder konjunktioner. Dvs alltid, när vi inte gör någonting specifikt. Vilket för med sig vissa saker, både lokalt och allmänt. Men innan vi går in på de negativa sidorna av detta tänker jag drabba er med begreppet "potentiell kontaktyta".

Politisk aktivism handlar till 95% om sådana.  En potentiell kontaktyta är någonstans där nya människor har en giltig ursäkt att spontant ställa frågor och sparka igång en diskussion om någonting, rent generellt. Det är besläktat med latent kommunikation i det att tröskeln för att inleda en konversation med nya människor sänks så pass att det är regel snarare än undantag - med den stora skillnaden att en inte behöver göra den ansträngning det innebär att lära sig hur saker fungerar.

Det är, bokstavligen, bara att dyka upp. Vilket underlättar spontaniteten en smula.

Now, sociala medier har haft en fenomenalt märkbar effekt på oss pirater. Den största är förstås att vi har en närmast konstant kommunikation pågåendes med varandra - eller med vissa väl valda delar av varandra. Särskilt då de som befinner sig i någon slags närhet - ideologiskt och, viktigare för oss, geografiskt. Vad det än gäller så kan en diskutera det med närgruppen - för att använda ett handviftarbegrepp med innebörden "de en pratar med när en inte pratar med någon särskild".

Över tid leder denna konstanta kommunikation till att det inte riktigt behövs någon annan form, eller att den inte riktigt blir lika viktig som den en gång var. Den sätts på undantag, blir överflödig, exotisk - någonting som inte riktigt behöver göras, även om det kan göras. Någon gång.

Eller, annorlunda uttryckt: det blir inte lika angeläget att ha en fika med någon när en varit i konstant, multimodal kommunikation med denne större delen av resten av veckan.

Och, än mer, till att hela grejen med att skapa potentiella kontaktytor sätts i andra rummet bakom ens rent konkreta kontaktytor. En har ju redan kontakt med folk, och arbetet med dem en har kontakt med fortskrider ju galant - varför göra livet svårt för sig genom att  bege sig ut i fält och göra saker? En kan ju få sitt behov av social kontakt OCH sitt behov av kontinuitet uppfyllt samtidigt, utan att behöva lyfta lillfingret mer än tangentborde kräver.

En favoritsysselsättning hos ett antal pirater är stadgebyggande och internkäbblande. En skulle kunna tro att det beror på att pirater är bråkbenägna strukturalister i behov av att hävda sig själva i en viss specifik nisch av verkligheten, men det vore att göra det enkelt för sig. Den lite svårare förklaringen är att stadgebyggande och internkäbbel utgör extremt effektiva potentiella kontaktytor pirater emellan - och desto mer så eftersom det för det mesta bara krävs att en använder sina socialmediala superkrafter för att kunna engagera sig i dem. Vilket enligt lagen om det minsta motståndet är ett fruktansvärt attraktivt alternativ.

Jag tänker inte förolämpa din intelligens genom att säga att just dessa potentiella kontaktytor har en smått begränsad räckvidd.

Kort sagt - sociala medier är en nödvändig del av piratlivet. Efter hand upplevs de också som tillräckliga - varpå hela grejen med alternativa potentiella kontaktytor skjuts undan till en mycket undanskymd roll i sammanhanget. Konkreta kontaktytor > potentiella kontaktytor.

Det är sådant som får partiets vaktmästare att klia sig i huvudet och undra över sakernas tillstånd. Om vårt stora mål inte är att aktivt alltid försöka skapa potentiella kontaktytor mellan oss och väljarna - vad är det då vi ska göra?

Att ha en flytande internkommunikation är förstås viktigt. Det är dock inget självändamål, och absolut inget slutmål. Det är ett verktyg, och precis som varje verktyg så kan vi antingen använda det, eller detaljstudera den allt för välbekanta process där verktyget ändamålsglider till att göra någonting annat till synes på egen hand.

Som stadgebyggande och internkäbbel.

Tidigare idag samlades jag och det goda folket i #pporu till en piratfika. Vi kom fram till att det behövs långt fler potentiella kontaktytor, och att det allra första steget är att kunna säga till folk att - där, vid den tiden, alltid. Vinst varje gång.

Jag ser fram emot att få höra många goda idéer och insikter kring den ädla konsten att skapa sådana kontaktmöjligheter framöver. Det nästa storskarpa läget är inte förrän om tre år, och vi har således gott om tid för både teori och empiri.

Mindre snack, mer verkstad. Shall we?

Angående generellt gnäll

Jag har många käpphästar. Jag är för lillgammal för att vänta på att skaffa sådana på ålderns höst efter att ha umgåtts med dem och blivit tämjd av dem under ett långt livs levande, så i stället applicerar jag vanemakt och agerar som om de vore tills de är.

Att skriva offentligt är ju som bekant att kunna förutsäga framtiden.

Just den här gången handlar det om att jag är oerhört trött på generellt gnäll. Inriktat gnäll som leder till konstruktiv förändring om en lyssnar till det är en sak, men det där generella gnället är någonting helt annat. Det är en förstörare av världar, en knäckare av självförtroenden och ytterst kontraproduktivt i största allmänhet.

Du behöver inte leta länge för att hitta fallbeskrivningar där det generella gnället står i huvudfokus. Den allra största delen av mobbingens praktik går ut på att vara generellt gnällig - det är alltid fel på det någon gör, bara för att denne är. Många härskartekniker baserar sig på principen om generellt gnäll, med den dubbla bestraffningen som övertydligt huvudexempel.

Det är en allmän psykologisk sanning att om en hör någonting tillräckligt ofta så blir det också en etablerad sanning. Det spelar ingen roll om det finns någon grund till det hela eller inte - mekanismen "ingen rök utan eld" slår till, och efter ett tag blir det faktum att gnället pågått så väldigt länge ett argument för att det är befogat.

Självuppfyllande profetior indeed.

Now, det vore underbart att kunna peka ut ett par mycket specifika individer och skrika åt dem att lägga av för evigt. Det vore ännu underbarare om de också lyssnade och faktiskt blev bättre människor på kuppen. Det stora problemet är dock att det generella gnället är, well, generellt. ALLA gör det, mer eller mindre ofta, och allra oftast så gör de det inte med flit. Och oftare än inte så händer det av sig självt, utan att någon inblandad egentligen tänker på det.

Det vanligaste fallet är när någon kommer med någon slags förslag på att göra någonting. Det kan vara det bästa förslag som någonsin tänkts ut, precis rätt för den rådande situationen och någonting som alla kommer att vinna på i slutänden - men när det läggs fram så bemöts det av en samlad skara oengagerade åhörare, ett par påpekanden om de minsta av smådetaljer i sammanhanget och ett par "meh". Vilket är allt som behövs för att framläggaren ska lägga idén på hyllan och göra någonting annat i stället.

"I have a dream!"
"Såvadårå?"
"Ähdevainge."

Det går förvisso att envisas med sin idé tills folk inser storheten i det hela, men det är inte alla som har den karaktärsfasthet och förmåga att vara selektivt autistisk som krävs för att stå emot det generella gnällets oemotståndliga engagemangsdödare.

Det vore som sagt underbart att kunna skrika på vissa nyckelindivider tills de ser ljuset, men eftersom det generella gnället är ett generellt problem så får jag ta till en generell uppmaning i stället:

Säg det du tänker, men tänk på vad du säger. Och hur.

Och om du ser att engagemangets låga lyser - stötta och uppmuntra! När bollen väl är i rullning så flyger den av sig själv; låt bara bli att aktivt ställa dig i vägen, så händer saker medan du är upptagen med att göra någonting annat.

Och om du har giltiga invändningar - lägg fram dem konstruktivt. Värdefulla synpunkter är just värdefulla, och borde behandlas som sådana.

Annars måste jag komma och skrika på dig. Och jag lovar dig att det kommer att bli det mest specifika gnäll du aldrig någonsin velat höra. -

Historiens samtida dimension

En av de stora anledningarna till att Lost blev så populärt som det blev - och jag tänker inte avslöja för mycket - ligger i att folket på ön sakta men långsamt måste försöka rekonstruera vad som skett för långe sedan utifrån de ruiner de stöter på. Det finns en spänning mellan att de fragment de stöter på är fenomenalt långt mer positiva än det ruinlandskap de finner dem i. En kan inte annat än att undra - vad var det som gick snett?

Varje samhälle tror sig vara på gränsen till perfektion. Det enda som behöver göras är att finjustera vissa parametrar, dubbelkolla vissa detaljer och göra ett par sista saker innan allt blir Som Det Ska. Nazisterna drog det hela till någon slags spets, genom att utropa att världen skulle bli perfekt om judarna försvann. Mindre tillspetsat finns tanken att saker och ting blir perfekta när väl kapitalismen packats ihop och försvunnit. Väldigt ospetsigt är tanken att allting kommer att bli super när alla väl fått ett riktigt jobb och lever på det. Motsatsen till spetsigt (i och med att det är ganska allomfattande) är tanken på apokalypsens renande blodbad, och himmelriket efteråt.

Det som gör att spänningen i Lost fungerar är att det inte blev så som det blev tänkt. Det som gör att väldigt mycket av dagens politik inte fungerar är att det aldrig kommer att bli så. Alla storsinta utopier möts av problem under vägens gång, men innan en börjat röra sig så ser de alltid desto mer lockande ut.

Framtiden är bäst på avstånd, trots allt.

Nu drabbas förvisso inte dagens politik av fenomenet att ett flygande rökmonster gör livet surt för alla stup i kvarten. Men ändå är det så att den drabbas av saker som är ungefär lika outgrundliga och svårförståeliga - utanförskap, arbetslöshet, generell anomi, politisk apati. Tusen saker som inte riktigt passar in i bilden, och som alla skulle må bättre av om de försvann.

Varje samhälle tror sig vara på gränsen till perfektion. Det är bara ett fåtal saker som måste göras, och sedan är allt bra.

Som vi lär oss av historien så blir driften att göra dessa saker starkare ju närmare en känner sig vara detta mål. Om arbetslösheten ställer sig i vägen - driv en arbetslinje tills den försvinner och perfektion uppstår. Om brottslighet ställer sig i vägen - driv upp de hårdare tagen tills perfektion uppstår. Om dåliga betyg ställer sig i vägen - pressa eleverna hårdare tills perfektion uppstår.

Som vi också lär av historien så misslyckas alla försök. De blir ruiner, som vi i efterhand kan undersöka genom efterklokhetens perfekta klarsynthet. Och, som vilken nergången bruksort som helst där fabriken slagit igen portarna kan visa, så har vi redan börjat samla på oss ett helt menageri av moderna ruiner som konstant misslyckas med att påminna oss om en enkel men politiskt explosiv sanning.

Memento mori. I både smått och stort.

Jag saknar historien i samtiden. Mitt namn är inte Ozymandias, kung av kungar, och när du beskådar mina verk behöver du inte bäva. Men månne kan du, på något vis, ana konturerna av en bättre morgondag?

Inkluderingens grammatik

Diskussionens vindar blåser upp både vågor och inspirerande sidospår. Som sig bör så handlar ett otal av dessa sidospår om själva diskussionen som sådan - och, än mer, om framtida diskussioner av mer eller mindre liknande slag. Diskussionens former är oftare än inte lika viktiga som själva innehållet, och viktigare än frågan om vilka som över huvud taget har rätt att delta i överläggningarna.

Och, än mer, vilka som känner att de har rätt att delta. Att alla har rätt att delta rent formellt innebär inte att alla per automagik känner sig berättigade att delta - informella exkluderingsmönster är många gånger långt effektivare än formella sådana. Formella uteslutningsmetoder är ju trots allt formella, och det formellas anda kan arbetas runt genom att överbetona dess bokstav. Informella metoder är lurigare - det är svårare att arbeta runt känslan av att en helt enkelt inte är välkommen att delta, hur formellt inkluderad en än är.

Den där känslan av oinbjudenhet kan ha många orsaker. Många gånger är det helt enkelt dåligt självförtroende inför en ny social situation, och går över när en väl lyckats ta det där första steget. Tricket i sådana lägen är att på något vis fösa in sig själv (alternativt bli inföst) i det hela och sedan fortsätta därifrån.

I andra fall kan det bero på att en faktiskt är ovälkommen, rent konkret, och de andra deltagarna aktivt (eller passivt) gaddar ihop sig för att pränta in budskapet att en borde gå någon annan stans. De formella spelreglerna hjälper inte riktigt då, hur öppna och inkluderande de än är.

Andra gånger är det lurigare, så som när en inte vet hur en ska gå till väga för att kunna delta. Vilket kan vara vad som helst i ett helt spektrum av anledningar, från att ingen berättat hur saker och ting fungerar, till att reglerna är svårare än ens vanliga tankevanor och behöver anstränga sig lite mer än vanligt, till att en helt enkelt inte förstår vad diskussionen handlar om. Eller, med andra ord - allt från att en är oinvigd, odisciplinerad eller outbildad.

Now, det här gäller för alla former av diskussioner. Människor är sociala varelser, och sätter alltid upp regler för det de gör tillsammans. Hur dessa än sätts upp så kommer dessa att vara obekanta för nya människor, och det kommer alltid att finnas någon som inte riktigt förstår. (Detta är ren statistik, och ska inte läsas som ett utpekande av någon särskild.)

Det som komplicerar diskussioner om diskussioner är att väldigt många inte besitter en begreppsapparat för att diskutera diskussioners diskussionsvillkor. Frånvaron av begrepp börjar med begreppet diskurs, och blir värre därifrån. Detta då på grund av att inkluderingsvillkoren för diskussionen kring diskussionen inte explicit kräver att en kan explicera det en gör när en via det ömsesidigt turtagande utbytet av diverse kommunikativa handlingar söker nå konsensus rörande diskursens ordning. Eller, kortare, att en inte behöver veta vad en gör när en diskuterar hur diskussionen ska se ut; en kommer rätt långt på magkänsla, trots allt.

Vilket är gott så. Särskilt när syftet är att inkludera så många som möjligt - att kräva att folk sitter med Habermas och Foucaults samtliga verk i bakhuvudet är någonting i stil med motsatsen till att inkludera folk.

Det säger sig självt efter detta att frågan om allas lika tillträde till en diskurs är lite mer komplicerad än att bara skriva in i reglerna att alla har rätt att delta. Det faktum att vissa (statistiskt sett) kommer att ha svårt att förstå förra meningen eftersom den innehåller ordet "diskurs" utgör ytterligare bevis på detta. Lägg därtill på skillnader i ens förmåga att yttra sig - muntligt, skriftligt eller på annat vis - och läget blir än mer komplicerat. När det är en episk kamp att få fram ett enda yttrande är en utdragen diskussion ett slagfält på mer än ett sätt.

Den enkla sammanfattningen är att formell rätt att yttra sig inte går att direktöversätta till konkret möjlighet att göra detta.

Den svåra sammanfattningen är att även den mest genomtänkta och superinkluderande uppsättning regler för hur en diskussion ska pågå med nödvändighet kommer att innebära att någon känner sig exkluderad - eller exkluderar sig själv med motiveringen att det som pågår är för svårt att förstå. Eller, i det dåliga självförtroendets namn, låter bli att yttra sig av rädsla för att ens bidrag skulle förstöra den goda diskussion som lyckats uppstå.

Att uppfinna informella exkluderingsformer ligger i människans natur, och tricket är att gradvis anpassa sig till dessa snarare än tvärtom.

Ingen kommer att komma med en perfekt lösning. Nollvisioner rörande exkludering är meningslösa, eftersom de innebär att alla förslag om att göra x i stället för y kommer att kunna skjutas i sank eftersom det alltid går att peka på någon som blir/upplever sig bli exkluderad av detta. Statistiskt sett.

Det kommer aldrig att bli så där perfekt som alla är överens om att det borde bli. Men sakta men långsamt kan vi göra det lite mindre imperfekt, steg för steg, tills vi kan titta tillbaka på när vi började och inse att vi var nybörjare redan då.

En slutar dock aldrig att vara nybörjare på hela grejen med att vara människa. Men det är ett annat inlägg. -

Dagens visdomsord VII

The Naming of Cats is a difficult matter,
It isn't just one of your holiday games;
You may think at first I'm as mad as a hatter
When I tell you, a cat must have THREE DIFFERENT NAMES.
First of all, there's the name that the family use daily,
Such as Peter, Augustus, Alonzo or James,
Such as Victor or Jonathan, George or Bill Bailey--
All of them sensible everyday names.
There are fancier names if you think they sound sweeter,
Some for the gentlemen, some for the dames:
Such as Plato, Admetus, Electra, Demeter--
But all of them sensible everyday names.
But I tell you, a cat needs a name that's particular,
A name that's peculiar, and more dignified,
Else how can he keep up his tail perpendicular,
Or spread out his whiskers, or cherish his pride?
Of names of this kind, I can give you a quorum,
Such as Munkustrap, Quaxo, or Coricopat,
Such as Bombalurina, or else Jellylorum-
Names that never belong to more than one cat.
But above and beyond there's still one name left over,
And that is the name that you never will guess;
The name that no human research can discover--
But THE CAT HIMSELF KNOWS, and will never confess.
When you notice a cat in profound meditation,
The reason, I tell you, is always the same:
His mind is engaged in a rapt contemplation
Of the thought, of the thought, of the thought of his name:
His ineffable effable
Effanineffable
Deep and inscrutable singular Name.

Som den gode T. S. Elliot sade.

Feminism och medielogik

Jag ser att många har skrivit om den stackars sverigedemokrat som gjort partiets PR-folk lite mer gråhåriga än innan genom att, well, bli full och ge sig på exet. Hett tips: det är inte ett vinnande karriärsdrag.

Hela fadäsen reser ett par feministiska frågor. Nu tänker jag inte primärt på tendensen hos före detta relationspartners att reagera med våld på varandras fortsatta existens när relationen tagit slut, eller än mer innan relationen gjort det. Även om det förstås är ett tema som återkommer inom feminismen.

Nej, det jag tänker på är snarare ett inslag i debatten om den stackars sverigedemokraten. Eller, mer generellt, om politiker som gör saker som får medial uppmärksamhet - positiv som negativ. Det finns nämligen en tendens att försöka finna någon slags negativ sak om politiker och sedan förstora upp denna enda grej bortom varje rimlig proportion tills antingen grejen eller politikern ger sig. Visa kallar det medielogik, men eftersom även nymediala personligheter - så som exempelvis ett antal bloggare - agerar på samma sätt så går det rimligtvis att dra slutsatsen att det rör sig om någonting större, någonting som berör mer än bara stackars sverigedemokrater.

Någonting mer generellt.

Now, stoppa mig när du känner igen dig. Ett konstant granskande av en persons karaktär efter felsteg, en ständig uppsättning förväntningar som måste levas upp till, och en ständig förvissning om att alla eventuella felsteg - samtida eller historiska - kommer att leda till ett omedelbart ramaskri och ett himla liv. Oh, och en potentiell omedelbar förlust av social status. Det gäller att ständigt hålla sig proper, korrekt och på rätt sida av den osynliga linje som skiljer de goda och trovärdiga från de onda och lögnaktiga.

Eller lösaktiga, som jag nog anar att en del av er tänkte när ni såg ordet.


Det jag känner igen från bevakningen av politiker in action är förstås hora/madonna-komplexet. Politiker är alltid perfekta tills de inte är det, och det ligger i människans natur att inte vara så där perfekt som ens PR-stab försöker utmåla en som. Det vore intressant att analysera huruvida det aktuella drevet mot den stackars sverigedemokraten beror på att Sverigedemokraterna har en mer feminin framtoning än de andra partierna, men - inte nu.

Jag vill inte spekulera i om den stackars sverigedemokraten är hora eller madonna. Det vore bredvid poängen - själva grejen är ju att de allra flesta placerar sig mellan dessa två extremer. Ingen är vare sig ängel eller helvetesyngel. Vi har alla våra goda och mindre goda sidor, och att kunna se bägge sidor hos någon är en livsvisdom som tydligen är allt för få förunnad. Fråga bara Madonna här till vänster.

Vad jag däremot vill är att peta på er nymediala personligheter och påpeka att vi har all frihet att utforma dessa nya medier lite som vi vill. Vi skulle kunna haka på gammelmediala drev närhelst en ny horkandidat uppenbarar sig, men känns det inte lite som att vi borde kommit längre vid det här laget?

Jag förutspår att vissa kommer att anamma denna feministiska visdom och försöka sig på lite diskursetiskt förändringsarbete. Andra, däremot, kommer att se det hela som en manual i hur en aktivt kan angripa sina politiska motståndare, som ännu ett vapen att ta till närhelst det visar sig att läge uppstår.

Att veta vad en gör hjälper ju som bekant inte när en gör det ändå.

Konsten att diskutera konstruktivt

Det händer ibland att vi hamnar i gräl med varandra. Det är oundvikligt - en statistisk ofrånkomlighet. Ungefär som regn. Hur bra kläder en än har så blir en blöt i alla fall. Vilket kanske är överraskande just där och då, men både gräl och blöthet går över. Tricket är bara att inte skapa en social situation som gör att grälet fortsätter på egen hand trots att anledningen till det hela försvunnit, och känslorna lagt sig någonstans för att torka.

Sådant händer allt för ofta.

Och det händer eftersom de diskussioner som föranleder och utgör grälet hamnar i spiraler som inte kan sluta annat än illa. De ser vanligtvis ur så här:

Person 1: [lång utläggning om något]
Person 2: [ifrågasättande av någon del av utläggningen]
1: [klargörande]
2: [ifrågasättande av någon del av klargörandet]

Och så vidare. Det spelar ingen roll om 1 är ett paradigm av tålamod och applicerar hermeneutisk tolkningsmetodik i sömnen - om 2 fortsätter sitt ifrågasättande av allt som 1 lägger fram så kommer irritation att uppstå. (Detta är ett testbart påstående, men då på egen risk.) Vilket gott humör som helst kan gnuggas bort av ett konstant ifrågasättande, och vilken bra idé som helst kan begravas under ett berg av obesvarade detaljfrågor som med största sannolikhet skulle lösa sig själva intuitivt under arbetets gång.

Vilket då innebär att även det mest välmenande av konstanta ifrågasättande är en direkt grälframkallande faktor. Särskilt som väldigt många som tillhör kategori 2 inte är helt medvetna om vad de gör.

Särskilt då som det ligger i grälandets natur att inte riktigt tänka på vad en säger och/eller gör.

Det finns dock ett enkelt sätt att komma till bukt med det hela, och det är att tala om för 2 att det finns ett annat sätt att göra saker. Nämligen att i stället för att ifrågasätta någonting rakt upp och ner utan större kontext, skapa denna kontext och på så vis utforska frågan tillsammans med 1, i stället för att bara lassa över allt på 1 genom att banka denne i huvudet med ett frågetecken.

Och som tur är så finns det ett enkelt sätt att beskriva hur detta görs. Nämligen genom att följa det här upplägget när en lägger fram sin invändning:

[sammanfattning av vad samtalspartnern säger]
[framläggande av en avvikande åsikt]
[1-3 argument till stöd för avvikande åsikt]
[sammanfattande avslutning]

Detta kommunicerar att en förstått vad den andre säger, vad en själv vill säga och varför en vill säga detta. I den ordningen.

Det är ingen svår formel, och det behöver inte vara superformellt. Men det är bra att ha någonting i bakhuvudet, så att en inte spontant återfaller till ett konstant "varför då?"-ande som håller igång grälet på artificiell andning tills åtminstone någon annan blir arg.

I onödan.

Fulguide till sociala medier

Ibland händer det att jag får frågan - vilket är bäst? Twitter eller Facebook? En blogg eller en hemsida? Det ena eller det andra?

Till en början oroade jag mig för att inte kunna svara på sådana frågor. Det gick över. Nu oroar jag mig mer över att kunna göra det - tydligen kommer jag inom något år eller så att vara en sån däringa expert på sociala medier, enligt den sociala dynamik som säger att den som kan saker också tvingas göra dem, och därmed lär sig ännu mer om dem, och därmed drabbas av fler tvång att göra saker, osv.

Och vi vet ju alla hur experter på sociala medier är. Hemska tanke.

Likväl. Vad som är bäst lämpat beror på vad du vill göra. Mediet är budskapet, i viss mån, och detta gäller särskilt för sociala medier - de följer olika inneboende regler, och exakt samma budskap blir helt olika beroende på var det sägs. Inte minst som vissa får en närmast allergisk reaktion när en föreslår att de ska hänga på ansiktsboken - mediet är ett budskap indeed, och det är inte alltid positivt. Vilket kan vara bra att veta för den som vill göra ett positivt intryck.

Så. Here goes, i ordning från snabbast till långsammast: Twitter, Facebook, bloggar och hemsidor.

Många använder Twitter som en slags matrixfönster ut mot världen - texten rinner ner för skärmen, och om någon specifik textrad verkar mer lovande än de andra så klickar de på denna. Detta innebär att twitter till sin natur är snabbt och fragmenterat, och dess främsta innehåll är länkar till någonting utanför sig självt.  Det lämpar sig med andra ord bäst för den som vill säga att "hey, kolla här!" om tusen saker och ting som pågår. Det går inte att föra djupa resonemang över Twitter (annat än i ett konfyst utbyte av aforismer där bägge parter förmodligen undrar hur länge den andre orkar), men det går att länka till sådana. Och, än mer, att påminna folk om att de faktiskt finns, och bör tas med i beräkningen.

Eller om att en själv finns. I slagordsformat, där en formulerar sig så koncist som möjligt för att få folks intresse, välvilja och, om möjligt, förståelse.

Facebook är lite långsammare, på gott och ont. På gott, eftersom det innebär att en inte behöver vara hyperaktiv non stop för att synas - faktum är att folk börjar tröttna på en om en driver sitt ansiktsbokande på samma sätt som sitt twittrande. På ont, eftersom det därmed innebär att en inte kan slarva sig med sina uttryck. Att bara säga "kolla här, den här är bra" räcker inte - folk kommer att se ens uppdateringar åtminstone ett par gånger, och om ens retorik är genomskinlig så kommer det att synas gång på gång tills en tröttnar på hela grejen.

Om Twitter är fönstret så är Facebook vardagsrummet - saker där ute i världen går fort, här inne går de lite långsammare, och diskussionen präglas därefter. Människor spenderar sina vardagar där, och dessa är till sin natur av lunkande art. Hektiskt ibland, men helst inte.

Bloggar är ännu långsammare. Det finns potentiellt sätt oändligt mycket utrymme för text i en blogg, men det finns också vissa gränser för hur mycket folk orkar läsa. Det finns både plats och utrymme för att breda ut sig i diskussioner rörande individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av människans begränsade livslängd, men om målet är att väcka intresse och välvilja så gäller det att göra en avvägning mellan substans och ordmängd. Det gäller att säga tillräckligt mycket för att folk ska börja tänka på nästa inlägg, utan att för den skull skriva nästa inlägg i förväntansbyggande syfte.

Om Facebook är ett vardagsrum, så är bloggar en dagstidning som en sätter sig ner i läsefåtöljen och selektivläser. En läser inte alltid allt i en tidning, men väl de delar som ser intressanta ut, och ett par favoritdelar som en alltid läser av gammal vana. Vilket kan vara allt från familjedelen, debattsidorna eller sporten - allting finns där.

Hemsidor, slutligen, är långsammare än långsamma. Om en vill dokumentera någonting för framtida referens så är en hemsida grejen. Deras främsta egenskap är att de inte förändras särskilt mycket, vilket är fenomenalt för saker som - well, inte förändras så mycket. Föreningens stadgar, en beskrivning av reglerna i boule, semesterbilder - anything goes. Och när det väl ligger så ligger det still.

Vi skulle kunna likna hemsidor vid stentavlor - de går liksom ingenstans, och de har ingen anledning att göra det. Folk kommer till dem - även om det ibland krävs ett par brinnande buskar utanför fönstret för att få fart på folk.

Så. Beroende på vad du vill åstadkomma så är olika sociala medier bäst lämpade. Vill du koordinera en samling människor som inte känner varandra i realtid? Twitter. Vill du planera en sammankomst? Facebook. Vill du driva opinion och föra resonemang? Blogg. Vill du bli en källreferens och/eller informera om något? Hemsida.

Sedan finns det förstås andra sociala medier, med olika grad av hastighet. De kan dock placeras in mellan "hyperaktivitet" och "filmjölk", och beroende på vad du vill göra så passar olika hastigheter. Tricket är att veta när det passar med snabbhet och/eller långsamhet - eller, ännu bättre, att vara igång i alla hastigheter samtidigt utan att för den skull få vare sig parkeringsböter eller indraget körkort.

Det är både lättare och svårare än det ser ut. Men det vore ingen fulguide om det inte lämnade många fler frågor än svar i folks huvuden när de väl läst klart. -

På tal om att vara alla till lags

Jag vet inte om ni kommer ihåg den nyliga debatten om näthat som stormade förbi medan världen gjorde någonting annat, men den fick mig att tänka på någonting. Så där omedvetet. Efter ett tag kom jag att tänka tanken att näthatet (eller åtminstone det endemiska gnället) som fenomen är något av en övertydlig realisering av den gamla visdomen att det inte går att vara alla till lags.

Det spelar ingen roll vad en gör - det kommer alltid någon. Det kan vara en fanatisk sverigedemokrat som påpekar att en går den globala multikulturella konspirationens ärenden, eller en fanatisk marxist som anser att ens accepterande av den globala kapitalismen utgör ett större moraliskt förfall än till och med varandet av en värsta sortens borgarsvin, eller en fanatisk arbetslinjare som vill övertyga en om att folk som har problem med att bege sig till arbetsförmedlingen dagen efter en omfattande njuroperation borde läsa the Secret lite närmare, eller - än värre - en vegansk bloggare som anser att ens html-kod är lite för köttig. Kort sagt - det kommer alltid någon och påpekar att en gör fel.

Det skulle kunna påverka ens självförtroende i negativ riktning. Det gör det vare sig en vill det eller inte, om det pågår länge nog.

Now, för att väga upp detta vill jag påvisa att vi är i gott sällskap. Det som följer nedan är ett berömt brev skickat till en viss herre med afroamerikanskt påbrå som spelade viss roll för likställandet av svarta och vita i amerikansk lagstiftning. Låt oss se vilka slags hatare den gode Martin Luther King hade att leva med.

KING
In view of your grade... I will not dignify your name with either a Mr. or a Reverend or a Dr. And, your last name calls to mind only the type of King such as King Henry the VIII...

King, look into your heart. You know you are a complete fraud and a great liability to all of us Negroes. White people in this country have enough frauds of their own but I am sure they don't have one at this time that is any near your equal. You are no clergyman and you know it. I repeat you are a colossal fraud and an evil, vicious one at that. You could not believe in God... Clearly you don't believe in any personal moral principles.

King, like all frauds your end is approaching. You could have been our greatest leader. You, even at an early age have turned out to be not a leader but a dissolute, abnormal moral imbecile. We will now have to depend on our old leaders like Wilkins a man of character and thank God we have others like him. But you are done. Your "honorary" degrees, your Nobel Prize (what a grim farce) and other awards will not save you. King, I repeat you are done.

No person can overcome facts, not even a fraud like yourself... I repeat- no person can argue successfully against facts. You are finished... Satan could not do more. What incredible evilness... King you are done.

The American public, the church organizations that have been helping - Protestant, Catholic and Jews will know you for what you are - evil, abnormal beast. So will others who have backed you. You are done.

Now, vi minns alla vad den gode King gjorde, och att världen blev en bättre plats på grund av detta. Ändå blev hen, som synes, kallad både det ena och det andra under sin tid som långsiktig välgörare. Att vara erkänd av större delen av världen som en Good Guy räddar en inte från realiseringen av den gamla visdomen att det är omöjligt att vara alla till lags.

Om vi ska tro Kings kritiker så var hen inget att komma med. En bluff, bedragare, charlatan som bara lurar folk att de har rätt att ha hopp om en bättre framtid. Superneggigt är bara förnamnet.

Så, om du håller på att göra någonting och någon kommer och säger att du gör det dåligt på ett superneggigt vis -  strunta i dem. Du är i fenomenalt sällskap om att vara mottagare av dåligt gnäll, och detta sällskap i sig självt är argument nog om att du nog är på rätt väg. Och om de börjar säga att det är omöjligt att göra, säg inte emot.

Säg i stället det du vill säga, och säg det som Martin Luther King.

Internet och dess grammatik

SL har sparkat igång en designtävling rörande deras plastkort. Grundtanken är att snyggast design vinner, och att alla designer som inte uppmanar till lagbrott eller kan översättas till ett populärt sökord på Bloggportalen kan skickas in. Det är enkla regler, och ett enkelt sätt att etablera sitt varumärke som en (positiv) närvaro i folks vardagar.

Grejen med att det är enkelt att sparka igång såna här saker är att de är desto svårare att kontrollera när de väl har gått live. Det ligger i sakens natur att designandet av bilder sker utsocknes i designtävlingar, och det ligger också i sakens natur att folk gör som de vill när de ges chansen att göra som de vill. Och, än mer, att de som är ivrigast att haka på är de som är ivrigast och aktivast när det gäller att diskutera det en gör och/eller inte gör.

Det kom därför inte som en större överraskning för någon att planka.nu snabbt och smidigt placerade sig både etta, tvåa och trea på listan över populära designer. Särskilt inte som Streisand-effekten kickade in efter att SL försökt sig på att ta bort ett par designer som förespråkade gratis kollektivtrafik - inget drar folk effektivare än ryktet om att någon hycklar sig i en PR-kampanj.

Internet är skadeglatt på det viset ibland.

Det är förvisso väldigt lätt att vara efterklok och säga att det var självklart att just planka.nu skulle göra sin grej. Men det borde inte ha varit särskilt svårt för marknadsanalytikerna på SL att vara förkloka genom att inse att en högljudd opinionsbildare som konsekvent drivit linjen om gratis kollektivtrafik i (främst) Stockholm och som utan pardon tagit varje tillfälle i akt att påpeka varför nolltaxa är bättre än masstaxa - högljutt, konsekvent och utan större pardon tog tillfället att påpeka att nolltaxa är bättre än masstaxa. När en får betalt för att hålla koll på sådant så är det slöseri med biljettpengar att inte hålla koll på sådant.

I det här fallet är det lätt att förstå varför det blev som det blev. SL är föremål för kritik till vardags, och denna fick sig helt plötsligt en ny arena att föra fram sig själv på. Vilket i all ärlighet är vänligt av SL att förse den med, men kanske inte direkt den mest framgångsrika av PR-kampanjer.

Nu ska vi inte vara elaka mot SL specifikt. Den stora anledningen till att de måste ta ut så höga biljettpriser är ju trots allt att de har reella omkostnader och varje år står på ruinens brant när plus och minus räknas ihop i budgeten. De har, med andra ord, inte råd att hyra in det skarpaste marknadsfolket varje gång.

Några som har råd är däremot Centerpartiet. De skulle kunna driva ett mindre afrikanskt lands samtliga landsting i något år eller tre på sina tillgångar, och har med andra ord inga större anledningar att budgetera mindre än nödvändigt när det väl är dags för valtider. Ändå lyckades de med konststycket att bringa Lottatech till världen inför förra valet.

Internet är ibland genuint ont när det ges tillfälle.

Now, att göra reklam för sig själv internetledes är inte särskilt svårt. Problemet är bara att det är som latinsk grammatik, där varje enskild ändelse är lätt att lära sig och komma ihåg, men där varje ord utan större besvär kan ha endera av någonting i stil med femtio olika böjningar - och dessutom måste läsas i sitt sammanhang bland andra ord med lika många böjningsmöjligheter. Inget enskilt moment är direkt svårt i sig självt, men det är så mycket att tänka på att helheten blir en smula oöverskådlig. Att skriva en latinsk mening är inte svårt; att förstå vad en säger med den kräver dock en del jobb med tolkandet.

Det är förstås frestande att säga att det är fel på latinet. Eller internet. Dock, den som vill tala latin kan antingen följa dess regler eller vara en obildad barbar. Och den som vill göra saker på internet kan antingen erkänna att det finns vissa regler som måste följas, eller drabbas av att planka.nu plankar ens designtävling.

Cave foribus. Foribus clausibus.

#pporu

Jag ser att mina kollegor i Öret - mina näst närmaste medarbetare, till och med - helt okynnes initierat fram en hashtag för Örebropirater. Det är rätt tänkt - det finns bevisligen massor av pirater häromkring, men det lyckas aldrig riktigt bli verkstad av det hela. Den stora anledningen ligger främst i bristen på latent kommunikation - någonting som en hashtag är fenomenalt bra på att åstadkomma.

För er som inte stött på begreppet "latent kommunikation" än så är den närmaste definitionen någonting i stil med "spontan kommunikation utan specifik mottagare". Att uppdatera sin status på ansiktsboken är ett exempel på detta - en skriver sällan statusuppdateringar till någon specifik, men i och med att en skriver sådana lite då och då så kan folk hålla någon slags halvkoll på vad en gör utan att behöva fråga. Och, än mer, haka på en viss uppdatering utan att behöva genomgå hela introduktionsfasen som all kommunikation innehåller; kommunikationen har så att säga alltid pågått, latent, och i stället för en serie avgränsade kommunikativa tillfällen så är de inblandade alltid i någon form av lågintensiv kommunikation med varandra.

Det blir mer andra ord helt naturligt att prata med folk, utan att det för den skull blir en stor sak av det hela. Vilket det i dagsläget bevisligen är.

Kampanjgruppen - mina närmaste medarbetare - har en enkel men effektiv utgångspunkt för det de gör: om ni är på plats, har en bra idé och känner att nu är en bra tid att göra saker på, så kör. Go go go. Vänta inte på tillstånd - ni kommer ändå att få det, och väntetiden kan användas till mer än att titta på när gräset växer.

De är inspiration på speed, de där människorna.

De utgår dock från trepiratersregeln, och det en behöver för att kunna använda den är, well, två andra pirater. Och det är inte alltid en har sådana till hands, eller vet var de står att finna.

Ni anar säkert värdet av latent kommunikation i sammanhanget. Att helt enkelt kunna peta på folk i sin närvaro och säga - ey, ska vi inte ta och göra någonting awesome?

Svårigheten ligger inte i att hitta saker att göra, utan i att hitta folk att göra dem med.

Med de häringa sociala medierna borde det inte vara det. Let's göra så att det inte blir det längre. Med början hos piraterna i Öret.

#pporu. Nu kör vi.