Magnihasas fulguide till att skaffa fler läsare till sin blogg

Now, fulguider är inte till för att berätta någonting nytt. Om de berättade nya saker så skulle de vara introduktioner, och då företrädesvis dåliga sådana. Och så kan vi inte ha det.

Steg ett till att skaffa fler läsare till sin stackars blogg är förstås att skriva en sådan. Det kan tyckas uppenbart, men halva grejen med driva en blogg består i att få folk att vänta på nästa inlägg. Folk som droppar in en gång är en besökare; du vill ha läsare. Folk som återkommer för att de vet på något slags ungefär vad de kommer att få.

Sådana som förstår de interna skämten tredje gången de drabbas av dem. Som var där första gången.

So. Hur göra, i enkel interiktigtpunktform men ändå kortfattat?

Steg två är att skriva inlägg tillräckligt ofta för att det ska finnas nytt tllräckligt många gånger för att människor ska känna det värt att komma tillbaka. Femtio gånger om dagen är lite för mycket; fem gånger om året lite för lite. ge dig själv lite nyhetsvärde, men bli inte en spammare på kuppen.

Steg tre är att skriva lagom långt. Vissa ämnen förtjänar tre tusen ord långa utläggningar för att göra det första intrycket någon slags rättvsia, men sedan Marcel gjorde sin grej så har folk tröttnat på långa beskrivningar av vardagligheten. Andra intryck kan bäst sammanfattas i fem ord, men det blir inte riktigt ett läsvärt inlägg av detta.

Skriv därför med generella drag och svepande handrörelser. Ty mer får inte plats på de 375 ord en kommer undan med innan en blir långrandig. Använd dock många olika ord - Google gillar ordrikedom, så längre denna befinner sig i något så när grammatiskt korrekta former.

Steg fyra är att ha någon slags inriktning. Renässansmänniskan dog, och i och med antingen specialiseringen i den sociala arbetsdelningen (eller den epidemiska utbredningen av koncentrationssvårigheter) så blir samtida läsare förvirrade när ämnesvalen hoppar från narvalars anatomi till de subtilare nyanserna av Yttre Mongoliets utrikespolitiska manövrar.

Tricket är således att välja någon slags övergripande tema och hålla sig till det. Även om det är så vagt att det kan inkludera närmast vad som helst.

Steg fem är att länka upp saker. De flesta nyhetssidor har numera någon slags "dessa bloggare länkar hit"-ruta (se exempel till höger) nära sina artiklar, och att dyka upp där drar mer folk än att inte göra det. När en dykt upp ett antal gånger så känner folk igen en, och när de droppat in tillräckligt mågna gånger för att veta att en för det mesta skriver lagom långa inlägg så tenderar de att fortsätta göra det.

För att hamna där måste en ibland pinga Twingly och/eller Nyligen. Ungefär en gång efter varje publicering, tills de lär sig ens publiceringsschema.

Steg sex är att bli vän med Knuff. En får oerhört många läsare gratis av att snubbla in på deras top 50-lista; för det mesta folk som tror att en skriver bra bara för att en har många som länkar till ens lagom långa, lagom frekventa inlägg. Vilket kanske eller kanske inte är sant - de kommer i vilket fall.

Steg sju är att länka till människor. Eller, som de också kallar sig, bloggare. De har vanligtvis också såna där "dessa bloggare länkar hit"-rutor, och såvida de inte är trötta på livet så hoppar de (och ibland deras läsare) in på alla länkar som hamnar där. Efter att ha dykt upp några gånger så händer samma sak som ovan - folk känner igen en, och till sist blir en en del av deras vardag.

Såvida inte det enda du skriver är hur dåliga de är. Det är tvärtemot huvudtesen i nästa steg, och dessutom en smula onödigt. Dålig stämning gynnar ingen.

Steg åtta är att lära känna människor, och genom dem deras nätverk. Ingenting bringar in fler läsare än andra människor som pratar om en - att skryta fungerar till en viss gräns, men det finns markanta synergieffekter av att outsourca skrytandet. Inte bara blir det mer tid över att skriva sina lagom långa lagom frekventa inlägg - det dyker dessutom in fler besökare än om en skulle tjata på sina vänner om sin awesomeness.

Steg nio är att tjata på sina vänner om sin awesomeness. Detta då genom skamlös självpromovering via Facebook, Twitter eller vad som helst. Gärna automagisk sådan, så att varje nytt inlägg du publicerar blir en påminnelse om att - hey, jag finns, känn min awesomeness!

Steg tio är att bli vän med någon grupp av människor. Om en skriver massor av positiva inlägg om exempelvis Piratpartiet eller Socialdemokraterna så kommer deras läsare per automagik; detsamma gäller för väldigt många andra grupper. Vänlighet lönar sig. Särskilt om en lyckas prata sig in på exempelvis Live eller Netroots.

Även om du kanske inte vill bli vänlig med diametralt motsatta grupperingar - exempelvis feministiska antirasister och nynazismens frontfigurer - samtidigt. Just saying.

Steg elva är att vara envis som, well, någonting envist. Det här med att bygga förväntan inför nästa inlägg är någonting som tar åratal att göra ordentligt, så om det är snabb uppmärksamhet du vill ha så är det skrivna ordet publicerat i digitalt format kanske lite för långsamt för dig. Om du däremot har några år över så är det dock ett fenomenalt sätt att göra dig till ett hushållsnamn hos folk du inte känner.

Nu kanske någon frågar sig om det inte ligger mer bakom det här med att få många läsare än att skriva lagom långt lagom frekvent lagom länge. Varpå jag säger att ja, jo, förvisso, men det är en annan slags guide som  numera är uppe i nio delar, och som mer i detalj går in på varför vissa bloggare får ohemult många läsare medan andra, ah, inte får det.

Still. Det gäller att börja någonstans, inte sant?