Realism på riktigt

Det är alltid lite småkul när folk använder "men så är det inte i verkligheten, så lyssna nu på mig" som argumentation. Det får mig att småle varje gång - särskilt när den som använder argumentet märkbart försöker hålla masken och se erfaren ut.

Det finns en lång version av förklaringen till varför, men den korta versionen är att manövern att referera till "verkligheten" egentligen inte har någonting med verkligheten att göra, utan egentligen utgör ett knep för att säga "allt det som tidigare sagts här och nu av min motståndare är irrelevant, och nu tänker jag säga någonting som därför inte behöver kontra de irrelevanser som sagts tidigare". Vilket är en fenomenalt användbar manöver att kunna ta till lite då och då, och då särskilt när en inte vill diskutera med troll, fanatiker, folk som lägger fram relevanta argument och andra irritationsmoment.

Now, i stället för att påpeka att verkligheten är långt mer komplicerad än en uppsättning egenskaper som kan summeras i en lista och sedan jämföras med ett uttalande för att se om de tu överensstämmer eller inte, så vill jag punkta upp ett par inslag av verkligheten som vanligtvis ignoreras av verklighetsargumentets flitigaste användare.

Tre, för att vara exakt.

1. Du kan inte skaka hand med en knytnäve.

Sorry. No can do. Hela gesten förutsätter frånvaron av knytnävar som möter varandra, och det enda sättet att skaka hand ordentligt är att vara ödmjuk nog att tolerera den andres existens. Och beröring. Att braka in med knytnävarna i högsta hugg och de orubbliga argumenten i högsta tonläge omöjliggör i många fall den överenskommelse du önskar uppnå - även och särskilt när denna råkar handla om att du har rätt.

2. Det måste inte vara storskaligt och detaljplanerat för att åstadkomma förändring.

Världen består av människor som gör saker. Exakt vad människor gör bestäms i mångt och mycket vad deras omgivning gör, och förändringar i omgivningen behöver inte alltid vara av typen världskrig för att få människor att förändra sitt beteende. Många gånger räcker det med att nya människor introduceras i sammanhanget för att allting ska förändras från grunden - det stora exemplet då varandes förälskelse.

Med detta i bakhuvudet så blir kritik av små initiativ på basis av att de är små (och därmed verkningslösa i "verkligheten") fenomenalt löjeväckande. En är en större del av sina medmänniskors omgivning än en själv tror, och genom att inse att en är en del av den omgivning som får folk att göra som de gör så kan en också förändra vad de gör. Vanligtvis med mycket små medel - bara det att introducera människor till nya gemenskaper är en förändring av omgivning och handlingsmöjligheter som heter duga.

3. Verkligheten erkänner inga omöjligheter.

Vilket är en oerhört irriterande sak att säga. Ändå - vi skickade upp folk till månen; byggde ett globalt nät som möjliggör omedelbar kommunikation överallt, alltid; lyckades räta ut DNA-spiralen; skapade sociala institutioner för koordineringen av miljontals människor mot gemensamma mål; fick någon att skriva Finnegans Wake (och någon annan att förstå den); och, inte minst, överlevde kalla kriget utan att världen gick under en enda gång.

Att säga att någonting är omöjligt är bara ett symptom på dålig fantasi och bristande verklighetskontakt.

Det är alltid lite småkul när någon använder verkligheten som grund för att avfärda någons argumentation. Det får mig alltid att småle en smula. Det påminner mig nämligen om att världen är tillräckligt stor för att innehålla tillräckligt mycket awesomeness för att räcka två livstider, och att det är fullt möjligt att skapa mer sådan på egen hand.

Nu verkar vara en bra tid att sätta igång med detta. Inte sant?