Det kritiska ögonblicket

Piratpartiet har varit i fokus i några dagar nu, på grund av det plötsliga partiledarbytet. Analyser, lyckönskningar, dödförklaringar och axelryckningar har haglat in från både höger och vänster, och det har varit intressant att beskåda de olika former av kritik som förekommit. Jag har säkert sagt det förut, men vad en än gör så kommer det alltid någon och kritiserar detta å det grövsta - och så även i det här fallet.

Vi skulle kunna sammanfatta kritiken i fyra kategorier, med tillhörande mellanlägen.

En av de sällsyntare former av kritik är den nyanserade sorten, som bygger sina påpekanden på specifika grunder och konkreta observationer - och dessutom gör ett försök att dubbelkolla rimligheten i det hela. Detta gäller både de som är positiva och de som inte är det - sällsyntheten, alltså. Att den metodologiska approachen gäller för de som tar den metodologiska approachen känns lite overkill att påpeka.

Desto vanligare är den välvilliga men skeptiska kritiken från avstånd. De flesta lyckönskningar kvalar in här - med en glimt av hopp inför framtiden, men med en sund skepsis inbakad. Saker kan - och hoppet lever för att - bli bättre, och borde bli det eftersom partiet fyller en viktig funktion i den samtida politiska debatten. Dock borde det tänkas på x, y och z...

Ännu vanligare är den ovälvilliga och skeptiska kritiken, som inte ser någon större förhoppning och som inte heller ser några större hinder för att berätta för världen om att de inte ser någon större förhoppning med det hela. Eventuella förändringar till trots; inställningen är redan från början att serverhallen är full men ingen är hemma, och att fixa de läckande rören i bakgrunden verkar mest vara en kosmetisk förbättring av ett sjunkande skepp utan giltig försäkring.

Lite ovanligare - men desto högljuddare - är de som aktivt anser att Piratpartiet består av illvilliga anarkisttjuvar som hellre vill upphäva det globala kapitalistiska systemet i en blodig och utdragen revolution intill sista man - än göra rätt för sig genom att betala för sina piratkopierade mästerverk. Eller någon variant på temat att pirater är genuint och genomgående samhällsfarliga och borde motarbetas vad de än säger. Allt som sägs kan, ska och måste användas mot dem.

Det vore trevligt att kunna säga att den fjärde kategorin är ett påhittat och överdrivet försök att vinna sympati, men, well.

(Foto: Jon Jordan)

Så. Fyra sorters kritik. Med tillhörande mellanlägen. Vad ska en med vetskapen om dessa till?

Tja, du kanske eller kanske inte finner dig i ett läge där du känner dig manad att kritisera saker lite då och då. När du som minst anar det anfaller impulsen att göra ett kritiskt utfall mot någonting -

Problemet är att du numera känner till att den här impulsen anfaller lite då och då, och därmed kan välja om du vill agera på den eller inte. Och eftersom du också känner till att det finns olika sorters kritik - med större eller mindre grad av vänlighet och konstruktivitet - så ställs du även inför valet att vara mer eller mindre vänligt och, viktigare, mer eller mindre konstruktiv.

Och när nu detta val infinner sig så försvinner hela möjligheten att ursäkta sig med att en bara skrev som en skrev. Du VET att du valde att skriva ovänligt och okonstruktivt, och måste därför stå för det valet som den medvetna och självständigt agerande varelse du är.

Du vet vad du gör när du gör det du gör, och såvida du inte trivs med att vara ett diskursetiskt barn så är ditt enda alternativ att acceptera detta och leva med det. Du håller i pennan, inte tvärtom.

Alternativet är att inte veta vad en gör. Och vem vill läsa någonting skrivet av någon som inte vet vad hen skriver?