Att sätta exempel

Jag blir glad av att läsa Journalistförbundets kraftfulla och otvetydiga NEJ till datalagringsdirektivet. Det känns en smula som att jag skulle kunna skriva den själv - det är, för att citera Anders, ord och inga visor. Och ytterst välkommet.

Just journalister är den grupp som har mest att förlora på datalagringens införande. Källskyddets garant - att staten inte kan ta eller får försöka ta reda på eventuella källor - omintetgörs på ett närmast nonchalant vis av datalagringens existens. När det utan större besvär går att se ifall en journalist och en person med någonting att berätta befunnit sig på samma plats samtidigt under en längre tid, och ett reportage vars innehåll är mycket misstänkt vad denne någon skulle kunna ha att berätta dyker upp en tid senare - well. Det är inte direkt raketkirurgi eller upphovsrätt att lista ut sambandet.

Det är inte heller den svåraste av mentala övningar att föreställa sig vad en mer brutal statsmakt skulle kunna göra med tillgång till sådan information.

Att detta är demokratiskt förkastligt säger sig självt. Vad värre är så sätter det ett dåligt exempel för resten av världen - västvärlden har sedan några hundra år tillbaka framhävt sig själv som mänsklighetens höjdpunkt, och om det är tillåtet med direkt massövervakning häromkring så borde det inte vara förvånande att det anses vara fullt naturligt även på andra ställen. I Tunisien motiveras exempelvis nätcensur med att om vi kan kombinera det med en demokratisk självbild så kan rimligtvis de också.

Det är lätt att haka på tanken att vi är ett demokratiskt föredöme som världen borde ta efter. Den tilltalar självkänslan, och ger näring till föreställningen om att vi lever i den bästa av alla (möjliga) världar. Och genom att föra fram denna tanke legitimerar vi de mindre demokratiska aspekterna av den stat som håller på att växa fram - särskilt för andra, men än värre för oss själva.

Det är därför bra att Journalistförbundet tar i från tårna och kräver att hela paketet kastas ut på historiens skräphög. Det är helt enkelt inte värdigt ett samhälle som kallar sig demokratiskt - och att det finns de som argumenterar för datalagringen med ökad demokrati som huvudmål borde få magen att vända sig ut och in för alla som kan sin moderna samtidshistoria väl nog för att inse att det har hänt förr.

Den tyska demokratiska republiken var ju trots allt ganska effektiv i att leva ut sina övervakningsambitioner. Inte lika effektiva vi strävar efter att bli, dock.

Journalistförbundet säger nej. Piratpartiet säger nej. Det finns fortfarande plats för fler.

Häng gärna på.