Saturday, January 22, 2011

Ordens makt

Ibland mellan föreläsningar brukar jag smita undan från campus för att skaffa mig ett wienerbröd eller tre. Som med så många andra saker jag gör så är inte wienerbrödet målet med dessa exkurser, utan det handlar snarare om att ha en ursäkt för att vara i rörelse i den där dötiden mellan tillfällen. Dessa wienerbrödsluncher är fenomenala tider att tänka på - en är inte stressad på väg till någonting, men det finns inte riktigt tillräckligt med tid att bli uttråkad på.

En hinner, med andra ord, fundera på saker och ting som förtjänar att tänkas på. Det är livskvalitet, i litet format.

Det kanske eller kanske inte är så att många av mina inlägg är resultat av sådana luncher.

En sak jag funderade på senaste gången var huruvida en skulle kunna använda wienerbrödsluncher som pedagogisk metod - som en ursäkt för att få folk i rörelse och interagera socialt rörande ett visst tema, utan att för den skull göra ett helt seminarium av det hela. Få igång lite gruppdynamik, ni vet.

Efter att ha vridit och vänt på tanken en smula så började de oundvikliga inre invändningarna dyka upp. Ni ser, wienerbröd är inte bara gott, de innehåller dessutom gott av saker att vara allergisk mot. Vilket är något av en nackdel när en vill vara pedagogisk med folk som kanske eller kanske inte är allergiska.

Sedan infann sig tanken att folk som av någon anledning (vilken som helst) befinner sig på diet förmodligen också skulle invända (eller känna sig obekväma). Vilket också är något av en nackdel.

Sedan påpekade något hörn av mitt inre att det är närmast statistiskt garanterat att någon i en viss given grupp inte gillar dessa bröd från Wien, och att invändningar lär uppstå från dessa.

Detta pågick ett tag. Motargument följde på motanledning följde på motargument. Det var ganska intressant att se det hela utspela sig, och när det hela väl var sagt och gjort så var wienerbröden sönderskjutna, sönderhackade och - indeed - söndertuggade. Men själva idén att variera sin pedagogiska praxis på små men enkla vis levde kvar.

Det gäller att skilja agnarna från vetet.

Det händer allt för många gånger att bra idéer möter ett omotiverat stort motstånd eftersom de läggs fram med ett godtyckligt men olyckligt ordval. Diskussionen övergår från att handla om den goda idén till att bli en överhettad debatt rörande det där ordet som egentligen spelade en mycket obetydlig roll från början. Det är nästan som att orden har en förmåga att förbanna människor - i dubbel bemärkelse. Uttala besvärjelsen, och se hur diskussionen springer iväg åt något annat håll än att handla om den goda idén.

För det mesta sker det här omedvetet. Att det sker omedvetet är oftast anledningen till att de sker - de deltagande ser mest att diskussionen pågår, och är för mycket mitt uppe i den för att tänka på ordens makt. Och när allt är sagt och gjort så är de flesta på lite sämre humör än när det hela började.

Med tillägget att den där idén numera ses med viss misstänksamhet. Alla började ju bråka senast den fördes på tal, right?

Jag tror det finns en viss poäng i att se skillnad mellan den generella idén och de ordval som råkar användas för att formulera den. Att bedriva undervisning i promenadform fungerade redan för de gamla grekerna; att anse det värdelöst i dagsläget bara för att en inte gillar wienerbröd är lite smått felriktat. Ändå sker sådana missförstånd på tusen platser tusen gånger varje dag.

Sådant manar till eftertanke.

Och till fler wienerbröd. Onekligen.

Flattr this

No comments:

Post a Comment

Post a Comment