Frågan om huruvida en är en laglydig medborgare med rent mjöl utan någonting att frukta, eller ett perverst äckel som kommer att brinna i helveteselden för tid och evighet och som dessutom borde förpassas till helvetet på jorden i rent uppvärmningssyfte - är inte en fråga att beakta lättsinnigt.
Särskilt nu när skillnaden mellan dessa tu kategorier som bekant har blivit lite luddigare än den brukade vara.
Vi har alla en självisk sida, och denna säger att vi hellre vill placera oss i den ena kategorin snarare än den andra. Det är därför rimligt att utgå från att jag, du och våra grannar utan större bekymmer kan göra gemensam sak för att ömsesidigt säkerställa att vi både gör och är rätt. I det upplysta egenintressets tecken, men också i demokratins och solidaritetens.
Det jag nu med nykonverterade ögon vill föreslå är att vi från och med nu organiserar våra närmaste medmänniskor - grannar, bekanta och andra i vår omedelbara närhet - i regelbundet återkommande bildbränningsceremonier, där vi gemensamt kan bränna tveksamma bilder utan att behöva skämmas för dem. Efter ceremonierna kan vi säga till varandra - bilderna fanns, men de finns inte längre, och därför behöver vi inte tynga vårt samvete med dem. Från och med nu är vi renade från deras närvaro.
Vi kan inte elda bort vår historia. Men vi kan bränna bort vårt dokumenterade dåliga samvete. För vi vet att vi har ett - och ju fortare vi kan bli av med det, desto bättre för alla.
Ett samhälle fritt från barnpornografi är inte bara en bra idé. Det är gällande lag.
Det är upp till oss som laglydiga och samvetsgranna medborgare att göra vår demokratiska plikt. Om denna plikt innehåller att elda upp alla bilder på personer under arton år - so be it.
Det finns ingen plats för gråzoner i kampen för ett demokratiskt och barnporrfritt samhälle. Det enda som behöver vara grått är den aska som renar våra samveten.
Posts
No comments:
Post a Comment