Att sätta vardagen på undantag

Som student lär en sig den ädla konsten att sätta vardagen på undantag för en stund. Det handlar mestadels om att säga nej till saker och ting för att det är tentor i antågande som en behöver läsa inför, och att det då inte riktigt fungerar att vara överdrivet social sju dagar i veckan. Eller, än värre, hemtentor av modell större, där det inte är av ren artighet de givit den stackars studenten en vecka att göra den.

Now, det finns ett antal saker vi gör till vardags av ren automatik. För det mesta fyller dessa saker upp tillräckligt mycket tid för att vi ska undra varför dagarna är så korta - tevetittande är exemplet par excellence på detta. Att sätta vardagen på undantag innebär att en inte utför dessa saker, till förmån för någonting annat.

På sistone har jag gjort detta i två avseenden, vilket märkts i en minskad frekvens på inläggen härifrån. Det första var när min stackars datorsak började ryka och gav mig en vecka i offline-läge. Vilket då är att sätta vardagen på undantag ganska rejält i dessa internetbaserade tider - även om jag utan större problem hade kunnat bänka mig i en datorsal någonstans på campus.

Det andra handlar om min MKV-uppsats, som numera behandlas av mina opponenter inför opponeringen på fredag. Skrivandet av denna - uppsatsen, alltså - har varit ungefär det enda jag gjort den här sidan nyår, Allt det där andra som jag brukar göra har lämnats ogjort, eller gjorts med lite mindre energi än vanligt.

Det hör till. Det är så en sätter vardagen på undantag - genom att inte göra samma saker som en brukar göra på samma sätt som en brukar göra dem.

Ibland sätts dock vardagen på undantag, vare sig en vill det eller inte. Just nu skriker löpsedlarna om Eva, 51, och varje detalj av spaningsarbetet får en grundlig medial uppmärksamhet. I och med att jag är en retorikstudent så var hen en närvaro i min utbildning, och vi hälsade i korridorerna lite då och då.

Det är sådant som får en att fundera på hur lite som krävs för att saker ska förändras, och hur fort det kan gå.

(Foto: Anshu)

Ingenting varar för evigt. Inte ens vardagen. Ibland för att en behöver en paus. Ibland för att den inte ger en något val.

Nu kallar framtiden. Inte minst för att min roll som mindre funktionär numera är uppgraderad till en roll som lite större funktionär.

Det är inte utan att jag redan nu undrar vilka slags vardagar som kommer att sättas på undantag framöver. Ty vad är framtiden om inte hotet och löftet om att saker och ting kommer att sättas på undantag tills de förändras?