Det är egentligen ingen stor och djup sanning. Men väl en förbisedd sådan.
Den korta versionen av det som hänt är detta: myndigheterna har (av anledningar som förmodligen kändes rimliga innan allting började) stängt av större delen av internet, och även infört andra svårigheter att använda olika moderna kommunikationsteknologier. Internet, sms, mobiltelefoner - gone. Oanvändbara. Reaktionerna lät inte vänta på sig - ilska, våld, stenkastning, mer våld.
Sätt människor under press, och de kämpar emot.
Detta är ingen överraskande utveckling. Det är den enda och oundvikliga utvecklingen som kan komma från att försöka upprätthålla en stat med auktoritära medel. Om det är någonting historien - antik och än mer modern sådan - har lärt oss så är det att sådana stater går under, och att sådana försök alltid misslyckas.
Alltid. Med stort lidande som följd.
När jag tittar på bilderna och hör ljuden från Egypten - en vanlig kommentar är att det fortfarande inte är bekräftat ifall polisen använder skarp ammunition eller inte - kan jag inte annat än att tänka att vi faktiskt håller på att införa liknande lagar här hemma. Inte en abrupt avstängning av kommunikationen, men väl andra begränsningar av denna - begränsningar och andra inskränkningar som i praktiken utgör begränsningar.
Datalagringsdirektivet utgör ett sådant. När allt en gör med datorer och mobiltelefoner kan bli utsatt för bedömning och - än mer - juridisk dömning, blir allt en gör också någonting värt att tänka på. Det är inte en avstängning av rena egyptiska mått, men det är ändå en effektiv avstängning av ett traditionellt sätt att använda dem. Att ständigt behöva tänka till både en och två gånger innan en gör någonting utgör helt klart en inskränkning i och disciplinering av ens agerande.
FRA - ständig övervakning av det som sker över internet - utgör en inskränkning på liknande sätt, av liknande anledningar. Att veta att det en säger och gör ständigt kan betraktas av någon annan - det påverkar en. Det får en att tänka till. Kan jag verkligen göra, säga, agera så här? Får jag det? Är det kanske bättre att låta bli?
Det finns ett otal andra lagar av samma kaliber, med samma resultat. Det går alltid att motivera varje enskild lag som på något vis försöker få bukt på - och inskränka - människors frihet. Både on- och offline. Den stora frågan är dock när gränsen mellan rimligt och revolt går.
Exemplet Egypten visar klart och tydligt vad som händer när saker går för långt. Det visar det med övertydlighet vad som händer när det går från "rimligt" till "för långt" inom loppet av en väldigt kort tid. Det är svårt att misstolka det som hänt, och svårt att inte ta lärdom.
Nu är frågan - håller Sverige på att övergå från det ena till det andra inom loppet av en lite längre tid?
Frågan är om vi kan komma att säga att det svårt att misstolka det som händer även i Sverige, och om det kommer att vara precis lika svårt att inte ta lärdom av det inte lika övertydliga exemplet Sverige.
Ibland är jag mer orolig än annars. När jag nu tittar på bilderna från Egypten så känner jag att idag är ett sådan dag.
När kommer det lokala Piratpartiet i något annat land att titta på livesändningar från revolutionen i Sverige?
Posts
Tyvärr är det väl så att det måste gå för långt innan den stora massan reagerar.
ReplyDeleteJa, det vi ser nu i mellanöstern är en indikation på vad våra regeringar är rädda för. Är de mer rädda för terrorister än för folkets vilja? Svaret är: de är rädda för folkviljan, terroristerna är bara förevändningen.
ReplyDeleteVarför skall diplomater få hålla "förtroliga samtal" men inte vi medborgaren i så kallade "fria länder"? Är de enda förtroliga samtal vi får ha de som sker ansikte mot ansikte? Skall allt annat övervakas och granskas och sparas?
"Den som inte har något att dölja har inget att frukta". Diplomater och Carl Bildt har uppenbarligen något att frukta och därmed något att dölja. Och visst har han rätt, även de mest ädla förehavanden kan kräva förtrolighet, men det gäller oss ALLA!