Att vara en brutal men omedvetet förhärdad brottsling

Igår hände någonting spektakulärt här hemma i svedala. Eller, tja, kanske ändå inte - Svea Hovrätt gjorde sitt jobb och dömde enligt nu gällande lagar. Ni vet - följde lagens anda och bokstav till punkt och pricka för att nå fram till det slutresultat som stipulerats av lagstiftaren. En process som ibland är svårare än annars, men som i rättvisans namn måste göras.

Det skulle i och för sig kunna hävdas att detta är spektakulärt i sig självt, särkskilt i ett internationellt perspektiv, men det vore att glida från ämnet redan i andra stycket. Och så kan vi inte ha det.

Det spektakulära är att den korrekta tillämpningen av dessa lagar gör livet väldigt mycket svårare för oss medborgare som vill hålla oss på rätt sida av lagen. Vanligtvis tenderar prejudikat att göra rättrådighet enklare, i och med att det finns ett exempelfall att utgå från, men just i det här fallet inträffad motsatsen. Det går i och för sig att förstå skälen för domen, och det finns inga problem med att gå från lagrum till fallbeskrivning och bocka av rekvisiten tills en hyfsad bild om hur skyldig personen i fråga är, så på det viset har det blivit enklare. Problematiken ligger i att det numera är svårare att veta huruvida en själv uppfyller rekvisiten för brottet eller inte, vilket är något av ett bekymmer.

Vi skulle med andra kunna ha väldigt många medborgare som tror sig vara laglydiga som egentligen är brottslingar - utan att veta om det.

Ni förstår genast problematiken i detta. Inte bara för folks självbild - tänk om jag är en brottsling! - utan även för det allmänna rättsmedvetandet. När vem som helst, inklusive en själv, helt plötsligt kan visas vara systematiskt omkringilande på brottets bana så finns det inte längre en lika stor attraktionskraft att hålla sig borta från densamma - en kan ju gå och råka bli brottslig när som helst ändå, så varför inte göra processen kort och helt enkelt slå sig in redan på en gång? Förkortad väntetid och minskad osäkerhet, ni vet.

Now, det kanske underlättar att nämna vad det hela handlar om. Vad det är vi riskerar att bli utan att egentligen veta om det. Det måste vara någonting trivialt, inte sant, som att de höjt någon slags avgift med 2% men bara glömt bort att berätta det för folk. Sånt har trots allt hänt förr - byråkrati är byråkrati, right, och det finns alltid någon slags avgift vi gärna glömmer bort lite mer än andra.

I det här fallet är det dock inte lika förlåtande. Det handlar nämligen om barnpornografi, och det finns inte riktigt utrymme för tolerans och förståelse och nyanseringar här. Att bli dömd för barnpornografibrott är ingen liten affär, och även de som varit igång ett tag med andra brott håller sig långt borta från detta. Det är som en slags inverterad Rolls Royce, och ju mindre associerad en är med det hela desto bättre.

Nu är då frågan - är det möjligt att väldigt många medborgare går omkring och är barnpornografibrottslingar utan att veta om det? Det verkar otroligt, men det spektakulära beskedet från Svea Hovrätt är att - jo, faktiskt. Enligt lagens alla regler och formuleringar.

Detta är inte helt optimalt.

Att det gått från att vara relativt simpelt till att vara relativt obstrust har att göra med att det skett en förändring i lagens definition av barnpornografi på sistone. Förr var det begränsat till en rimligt intuitiv beskrivning - en kände igen det när en förhoppningsvis aldrig såg det, vilket fungerade gott och väl. Numera har det dock expanderat till att omfatta allt som kan uppfattas som sexuellt/pornografiskt och som föreställer någon som är under arton år. Eller ser ut att vara under arton år.

Det måste tillstås att begreppet "barn" utvidgats en smula genom ändringen. Och "pornografi". Det behöver inte vara barn längre - bara kunna uppfattas som ett sådant. Och det behöver egentligen inte vara pornografi längre - bara kunna uppfattas som detta. Det sistnämnda med någon form av kreativt sinneslag, företrädesvis.

Rent konkret innebär detta att väldigt många bilder och teckningar som tidiare varit naturliga och självklara inslag i kultur - privat såväl som offentlig - helt plötsligt hamnat inom barnporrgenren. Vilket måste komma som något av en överraskning för både fotografer och tecknare, som trodde sig fota/måla inom helt andra genrer.

Än mer konkret så innebär det att sannolikheten för att en viss given bildsamling innehåller barnpornografi blir större för varje bild den innehåller. Kort sagt - ju fler bilder, desto större risk att bildsamlingen är olaglig.

Now, det kan vara på sin plats att lugna alla aktiva fotografer och tecknare där ute - Sverige stiftar inte retroaktiva lagar, och eftersom bilderna inte var barnpornografiska när de togs så har ni inte medverkat till produktionen av barnpornografi. Däremot så är innehavet av detsamma olagligt i nuet, så om ni fortfarande har kvar era alster så kan ni bli dömda för detta.

Det principiella problemet att det är svårt att veta om en är en laglydig medborgare eller ett perverterat avskum kvarstår fortfarande. Huruvida en är det ena eller det andra har viss relevans för ens självbild.

Vad värre är så är det precis lika svårt att veta ifall ens omgivning placerar in sig i endera kategori. Det skulle kunna vara så att den lokala affär en egentligen tycker är lite för dyr men handlar på ändå egentligen inte är den där lokala försörjaren av mat och andra vardagliga nödvändigheter, utan en systematisk och storskalig exploatör av barns långvariga lidande. Detta i och med att många av de tecknade alster de säljer - främst då i genren "manga" - har för vana att innehålla mer eller mindre nakna barn och tonåringar i tvetydiga situationer. Vilket - enligt lagens bokstav - ju är barnpornografi.

Skillnaden mellan lokal försörjare och brutal exploatör ska inte förringas.

Hursomhelst. Jag tror det spektakulära i domslutet har framgått vid det här laget. Mitt råd till er som vill fortsätta hålla er på rätt sida av lagen blir att förstöra alla foton innehållandes personer under arton år, och bränna alla teckningar och målningar som föreställer vad som skulle kunna tänkas vara en person under arton år. Risken för att vara ett perverterat avskum som förtjänar att brinna i helvetet för tid och evighet ökar ju trots allt för varje bild som finns i ens bildarkiv, och det känns i ärlighetens namn inte som den sortens risk som en vanlig medborgare ska behöva ta i sin vardag.

Kom ihåg - en laglydig medborgare är en säker medborgare. Även om det ibland är svårare att följa lagen än annars. -