Troll, kritik och optimism

Det finns människor som aldrig blir nöjda. Ever. De finner alltid någonting att påpeka, gnälla, kritisera och angripa på. Det spelar ingen roll vad det är - det är alltid något. Om en säger att himmelen är blå så påpekar de att det är mulet; om en säger att uppåt är en riktning så kontrar de med att jorden är rund (och en smärre utläggning om absoluta vs relativa riktningar); om en säger att bilder på kattungar är söta så är de allergiska; om gud själv stiger ner och använder tusen koreograferade änglakörer för att markera den inneboende och ovedersägliga Rättheten i någonting så är det fortfarande fel på detta något.

De som kom på uttrycket att det är omöjligt att göra alla nöjda tänkte specifikt på dessa människor. Att världen är fruktansvärt stor och innehåller tusentals diametralt motsatta åsikter om precis allt är en semantisk bonus som någon annan kom på efter några år.

Dessa människor har som grundinställning att världen är fel och att skapelsen var ett misstag. Motivering överflödig.

I mer politiska sammanhang så är denna personlighetstyp institutionaliserad, både i och med att det finns en uttalad opposition, och i hela grejen mer att de olika partierna gnabbas med varandra. Att ständigt, alltid, konsekvent och utan nåd hitta någon slags punkt att kritisera rörande allt som läggs fram hör till - även om det bara handlar om småsaker som att det är för sent eller för lite. Det blir i längden lite småmärkligt att inte kritisera sina motståndare - det ingår i hela grejen. På ett respektfullt vis, förstås.

Dessa människor har alla möjligheter att stortrivas i ett sådant sammanhang. Så länge de inte tittar allt för länge på det egna lagets agenda, och inser att den är lika fel som allt annat. Vilket de ibland gör, till partikollegornas stora förtret.

Utanför det politiska, däremot, så är dessa delgivare av kritik inte lika trivsamma. De brukar ofta användas som typexempel på dysfunktionella förhållanden, där den ena partens självbild och -förtroende sakta men långsamt omintetgörs av den andres outsinliga och evinnerliga kritik av allt som görs, inte görs, görs för fort långsamt mycket lite hårt mjukt ofta sällan alls inte - och sen några omständigheter av fel till, tills budskapet att en är värdelös och felaktig går in i ryggmärgen.

De som gör detta medvetet - inom och utom förhållanden - är fjorton nyanser av destruktiva, och borde reformeras eller avlägsnas innan någonting dör.

De som gör detta omedvetet är en svårare nöt. De tror vanligtvis att de gör en bra sak - för in lite realism i diskussionen, försöker ta ner saker på jorden, sunt förnuft, se saken ur många vinklar, bygga beredskap. Vilket gör det problematiskt att hantera dem - det är alltid svårt att avråda någon från att förstöra stämningen, bringa tvivel till folks beslutsamhet och underminera viljan att fortsätta när denne tror att den aktivt gör motsatsen genom sitt konstanta kritiserande.

Ändå måste de hanteras. Inget förstör en bra idé effektivare än någon som brakar in och redan från ruta ett kritiserar sönder helheten på grund av en liten fjuttdetalj som kommer att tänkas på när den blir relevant. Det säger sig självt att det blir svårt att göra bra saker i närvaron av någon vars enda livsuppgift är att omedelbart leverera sådan kritik närhelst någon öppnar munnen.

Eller, i brist på annat, när någon inte gör det.

Den stora frågan är hur dessa omedvetna personer ska behandlas. Ska omedvetenheten vara en anledning eller en ursäkt? En anledning är någonting som kan och/eller ska göras någonting åt - antingen i symptomlindrande eller i orsaksminimerande syfte. En ursäkt är ett tillfälligt tillstånd som försvinner till nästa gång, och som därför kan tolereras en kortare stund..

Det en inte ska göra är att behandla det hela som en yttrandefrihetsfråga. Gruppdynamik är känsliga saker, och det krävs inte mycket för att åstadkomma konflikt när omotiverad och ospecificerad kritik framförs. Den absolut vanligaste fortsättningen en okynneskritiker kommer med när konflikten väl är ett faktum och gruppen börjat gadda ihop sig - är att säga någonting i stil med "har inte jag rätt att yttra mig, va va va? Så mycket för vår fina gemenskap!".

Att vandra ner för den diskussionsgången tar massor av energi, och hur mycket gruppen än gaddar ihop sig och misslyckas med att förmedla att vatten företrädesvis är vått - så slutar det bara med att alla blir arga och glömmer bort det där andra de höll på med. Särskilt som det hela tenderar att börja med någon liten detalj som ingen tyckte var viktig till att börja med.

Gruppens första impuls är att försvara sin fina gemenskap. Att ifrågasätta denna är ett garanterat sätt att skapa konflikt. Varje gång.

Ni har förmodligen sett detta inträffa på ett otal fora på internet. Eller i en chatt. Eller på twitter. Eller, med ojämnare mellanrum, på bloggar. Det är väldigt vanligt på internätet, där det mentala avståndet mellan tanke och handling är lite kortare än när mottagaren står och stirrar på ens tvekande ansiktsuttryck.

Den stora problematiken blir att skilja mellan legitim kritik och okynneskritik. Jag tror på att fria snarare än fälla, och att sakligt bemöta det som sägs så länge alla tycks vara med i samma diskussion. När en dock över tid märker att samma människa konsekvent sätter sin prägel på pågående diskussioner genom att de totalkraschar med hens intåg - well. En kan alltid hoppas att de inte vet vad de gör, och kan talas till rätta.

Att åstadkomma förändring är svårt även under de mest gynnsamma av omständigheter. Det finns därför ingen anledning att göra det svårare än det behöver vara, och därmed inte heller någon anledning att bry sig om okynneskritikerna när det enda de har att komma med är ett stort "blöööööööö".

Livet är lite för kort för att låta andra negga bort det.

Ett nästan nytt år ligger framför oss. Mitt lagom vältajmade nyårslöfte blir att göra någonting fenomenalt awesome av detta. Vad sägs om att haka på?