Thursday, January 20, 2011

Realism på riktigt

Det är alltid lite småkul när folk använder "men så är det inte i verkligheten, så lyssna nu på mig" som argumentation. Det får mig att småle varje gång - särskilt när den som använder argumentet märkbart försöker hålla masken och se erfaren ut.

Det finns en lång version av förklaringen till varför, men den korta versionen är att manövern att referera till "verkligheten" egentligen inte har någonting med verkligheten att göra, utan egentligen utgör ett knep för att säga "allt det som tidigare sagts här och nu av min motståndare är irrelevant, och nu tänker jag säga någonting som därför inte behöver kontra de irrelevanser som sagts tidigare". Vilket är en fenomenalt användbar manöver att kunna ta till lite då och då, och då särskilt när en inte vill diskutera med troll, fanatiker, folk som lägger fram relevanta argument och andra irritationsmoment.

Now, i stället för att påpeka att verkligheten är långt mer komplicerad än en uppsättning egenskaper som kan summeras i en lista och sedan jämföras med ett uttalande för att se om de tu överensstämmer eller inte, så vill jag punkta upp ett par inslag av verkligheten som vanligtvis ignoreras av verklighetsargumentets flitigaste användare.

Tre, för att vara exakt.

1. Du kan inte skaka hand med en knytnäve.

Sorry. No can do. Hela gesten förutsätter frånvaron av knytnävar som möter varandra, och det enda sättet att skaka hand ordentligt är att vara ödmjuk nog att tolerera den andres existens. Och beröring. Att braka in med knytnävarna i högsta hugg och de orubbliga argumenten i högsta tonläge omöjliggör i många fall den överenskommelse du önskar uppnå - även och särskilt när denna råkar handla om att du har rätt.


2. Det måste inte vara storskaligt och detaljplanerat för att åstadkomma förändring.

Världen består av människor som gör saker. Exakt vad människor gör bestäms i mångt och mycket vad deras omgivning gör, och förändringar i omgivningen behöver inte alltid vara av typen världskrig för att få människor att förändra sitt beteende. Många gånger räcker det med att nya människor introduceras i sammanhanget för att allting ska förändras från grunden - det stora exemplet då varandes förälskelse.

Med detta i bakhuvudet så blir kritik av små initiativ på basis av att de är små (och därmed verkningslösa i "verkligheten") fenomenalt löjeväckande. En är en större del av sina medmänniskors omgivning än en själv tror, och genom att inse att en är en del av den omgivning som får folk att göra som de gör så kan en också förändra vad de gör. Vanligtvis med mycket små medel - bara det att introducera människor till nya gemenskaper är en förändring av omgivning och handlingsmöjligheter som heter duga.

3. Verkligheten erkänner inga omöjligheter.

Vilket är en oerhört irriterande sak att säga. Ändå - vi skickade upp folk till månen; byggde ett globalt nät som möjliggör omedelbar kommunikation överallt, alltid; lyckades räta ut DNA-spiralen; skapade sociala institutioner för koordineringen av miljontals människor mot gemensamma mål; fick någon att skriva Finnegans Wake (och någon annan att förstå den); och, inte minst, överlevde kalla kriget utan att världen gick under en enda gång.

Att säga att någonting är omöjligt är bara ett symptom på dålig fantasi och bristande verklighetskontakt.

Det är alltid lite småkul när någon använder verkligheten som grund för att avfärda någons argumentation. Det får mig alltid att småle en smula. Det påminner mig nämligen om att världen är tillräckligt stor för att innehålla tillräckligt mycket awesomeness för att räcka två livstider, och att det är fullt möjligt att skapa mer sådan på egen hand.

Nu verkar vara en bra tid att sätta igång med detta. Inte sant?

Flattr this

3 comments:

  1. roligt! retorik har en hel del göra med konfliktteori också alltså!

    jag tror när man väl säger "verkligheten är annat" och försöker därmed köra över den andra, så har man kommit ganska långt upp i konflikteskalationstrappan, eller så eskalerar man precis när man tar till det uttrycket.

    Det kanske man ska vara medveten om att man gör. en eskalering kan kontras med en likvärdig om inte värre eskalering. man kan också ha hoppat över trappsteg och fått en händelseförlopp som kunnat leda till en mer givande diskussion.

    Här har man alltså lämnat stadiet att diskutera för att hitta på en lösning långt efter sig, här har man rört sig över polarisering, över stadiet då man inte längre lyssnar utan lyssnar bara för att kontra, och man är på gränsen till att från saklig nivå gå över till att försöka få den andra till prestigeförlust..

    ReplyDelete
  2. Like!
    Like a lot!

    Verklighet - Ett begrepp som jagat mej i hela mitt liv! "Du flyr verkligheten! Du vill inte se verkligheten!"

    Jag köpte det ju tillslut och har ägnat år åt att anpassa mej till den, bara för att inse att den inte existerar. Inte som mått. Inte som en allmän sanning eller överenskommelse heller.

    Verklighet är ju alltid min egen upplevelse av den. Att argumentera med den som grund, förutsätter ju att vi alla har en telepatisk förmåga utöver alla gränser...

    Verklighet är aldrig bestående heller, som du ju skriver, vi "överlevde kalla kriget utan att världen gick under en enda gång"!

    Du är en klok varelse, med ordens gåva, känner jag att jag vill berömma dej med, även om det kanske inte är så relevant ;)

    ReplyDelete
  3. Det slår mig att de som gapar högst om verkligheten ofta tycks ha ganska extrema åsikter.

    Fast det kanske är bara för att jag vill känna mig smart som jag tänker så.

    Någon annan som tycker sig observera samma sak?

    ReplyDelete