Magnihasas fulguide till medieteorier

Det finns olika sätt att skriva saker på. Å ena sidan finns Marcel Proust, som tar varje möjlighet att vika ut sig i en förklaring av en subtil nyans av den totalitet av subtila detaljer som utgör det mänskliga subjektets komplicerade förhållningssätt till världen; å andra sidan finns ord som kastats in i en ordning med syftet att läsaren utan större besvär ska kunna ha hört talas om det viktiga efter att ha tittat på texten på fem meters avstånd.

Tänk flingpaket.

På sistone har jag börjat känna att det finns en lite för stor brist på fulguider till medieteorier. Det finns läroböcker som försöker sig på en lite mer Proustiansk approach, men de ser stora och skrämmande ut, så ingen läser dem förutom studenter. Vilket är synd, eftersom det är bra att ha ett hum om det hela. Inte nödvändigtvis att känna till hela raddan av forskare och namn och begrepp och kritik och stuffs, men väl att ha hört talas om the gist of it.

Så. Here goes. Fyra teorier om mediepåverkan.

Magic bullet-teorin. På den gamla goda tiden, när medieforskningen var ny, förhärdade en uppfattning om att medierna hade en direkt effekt på folk. Någonting sänds i radio eller teve -> wham, medieeffekt inträffar.

Tvåstegsteorin. Sedan kom tanken att alla kanske inte drabbas lika hårt av medierna, utan att vissa hinner före och sedan berättar om det de läst för andra. Därav namnet tvåstegsteorin - först läser/ser någon något, sedan börjar denne prata om detta med någon annan.

Kultiveringsteorin. Med detta i bakhuvudet slog tanken om att mediernas effekt inte är direkt, utan kumulativ över längre tid. Det är inte så att enskilda nyheter inte har direkt effekt, men den samlade effekten av nyheterna över längre tid odlar en viss inställning till världen.

Agenda setting. Som respons framlades teorin om att medierna kanske inte riktigt kan bestämma vad vi tänker, men väl vad vi tänker på. Medierna sätter agendan för de samtalsämnen vi  diskuterar, de generella ämnesområden vi tänker kring och de större dragen i diskursen som sådan. (jfr Wikileaks nu i dagarna.)

Och nu tre teorier om medieanvändning och -förståelse.

Uses & gratifications. Vi använder medier dels för att de är användbara - det är smidigare att ringa någon än att rida hela vägen till dem för att prata med dem. Men också för att det är kul att använda dem - lolcats ÄR lulz.

Encoding/decoding. Den som skapar en medial artefakt - vilken som helst, från en dikt till ett åtta timmars filmepos - kodar in ett budskap i detta. Det är sedan upp till oss mediekonsumenter att avkoda detta budskap, vilket kanske eller kanske inte lyckas.

Receptionsteori. Det spelar ingen roll vad den mediala artefakten innehåller - vi kommer att tolka den olika beroende på vilken kultur vi lever i, vilken klass vi tillhör och vilket (socialt) kön vi har. Det finns inget sådant som en "korrekt" tolkning, men väl en sådan som är mer sannolik för vår intersektionella status.

Så. En fulguide till medieteorier. Var och en av dem skulle kunna fylla ett antal böcker med förklarande text, men genom att bara känna till dem blir ens perspektiv lite klarare. Använd gärna denna fulguide som utgångspunkt för vidare reflektioner - särskilt som du fortsätter använda och fundera på medier i din vardag.

Cheers!

(:~~~~

Extrem säkerhet

Alltså, nu när flygsäkerheten börjar bli mer och mer extrem, och fler och fler säkerhetsåtgärder bedöms vara nödvändiga för att ingen ska stjälkrascha ett flygplan rakt in i Kaknästornet och den svenska folksjälens innersta väsen - hur lång tid kommer det att ta innan folk som kan ens det minsta lilla minsta om kampsport måste spendera resan iförda handfängsel?

För, ni vet - om nagelsaxar är farliga nog att vapenklassas, vad är då inte kunskapen om att använda den mänskliga kroppen som ett tillhygge?

Audiovisuellt inpass

Den här är retoriskt snygg, under avdelningen "banka in budskapet med en slägga och sedan banka in den med en hammare och sedan banka in den med en slägga igen bara för att vara säker på att den bankats in ordentligt".



Du kanske känner igen upplägget från Sveket-perioden strax före valet, eller från någon annan version av denna mem. Just den här vinner dock mitt hjärta genom att vara så brutalt näig.

...och lite för "the William Dudley":

Du förstår nog vad jag menar efter att ha sett den.

Cheers!

(:~~~~

Att konkurrera med gratis v2.0

Kommer ni ihåg argumentationen att det är svårt att konkurrera med gratis? Den försöker vinna övertygelse genom poängen att piratkopieringen skulle mörda den mer kommersiellt inriktade kulturskaparskarans verksamhet genom att göra den olönsam, och lämna kulturfältet ensamt åt ett oändligt antal okunniga amatörer som inte kan göra någonting ordentligt. Vilket då innebär att kulturen as we know it kommer att vara stendöd, så låt inte piraterna vinna och köp gärna vår senaste massproducerade dussinsingel, mkay?

Nu kommer ni ihåg den ännu mer. Frågan är om ni kommer ihåg hur mycket samma argumentation sågades sönder i bloggosfären och annorstädes? Det slutade med att hela grejen började anses som någonting som kännetecknar nyblivna entusiaster med glöden i ögonen och större delen av sin erfarenhet framför sig - det tas inte riktigt på lika stort allvar längre.

Ändå ploppar det upp lite varstans, särskilt nu så här strax efter TPB-domen, och det känns som en god gärning att banka lite extra på det. Och då särskilt i dess användning visavi piratkopieringen.

Ni ser, om det stämde så skulle den kommersiellt inriktade kulturproduktionen vara stendöd även om piratkopieringen fick en flatline på nollstrecket och höll sig där för all framtid.

Varför? Jo, för att det idag finns tillräckligt mycket lagligt gratis material på internet för att räcka hela livet ut, och mer tillkommer hela tiden. En kan exempelvis titta ungefär för evigt på saker och ting borta på That guy with the glasses, och sedan läsa om saker på Wikipedia, för att sedan bege sig ut i bloggosfären för mer gratis stuffs, och därefter bege sig in i vloggarnas förlovade land, och efter det så finns det ungefär femton Alexandriabibliotek av fan fiction och tidningsartiklar att läsa. Och då har jag inte ens nämnt de miljontals små spel som finns överallt, eller de lika många podcasterna, eller det däringa twitter, eller -

Kort sagt: argumentationen är bevisligen falsk, eftersom konkurrensen med gratis i dagsläget bevisligen fungerar. Och detta dessutom bättre än på mycket länge - den här sidan av millennieskiftet har varit biografernas guldålder, och underhållningsindustrin är större än någonsin.

Om jag skulle vara elak skulle jag vända resonemanget ut och in genom att lägga fram tanken att det är direkt lönsamt att konkurrera med gratis, eftersom det finns en direkt korrelation mellan andelen gratis och andelen vinst. Men orka.

Jag vill ju inte göra ekonomerna och marknadsanalytikerna arbetslösa genom att göra deras analyser gratis, eller hur?

En förutsägbar framtid

Jag sitter och läser domen mot Pirate Bay, och varvar denna läsning med att läsa reaktionerna på densamma. Det hela får en intressant spinn i och med att jag ibland först läser någonting i domen som sedan drabbas av en brutal sågning i reaktionerna. En återkommande sak är mysteriet varför vissa skadeståndsbelopp benämns i euro och andra i kronor - det känns en smula som någonting som någon måste förklara det hela för en för att det ska bli begripligt. En annan, mer påtaglig och totalt genomgående råd tråd i reaktionerna är ilska - ilska, sorg, raseri och ett visst mått av resignation. Det hela lämnar mig med en återkommande tanke i bakhuvudet:

Hur lång tid kommer det att ta innan någon mördas?

Det talas ofta och mycket och länge om vikten av att kunna leva i ett samhälle där en inte blir mördad för sina åsikters skull. Det är en nobel och beundransvärd inställning till saker och ting, men den måste också ackompanjeras av en liknande sådan, nämligen den om vikten av att kunna leva i ett samhälle där en inte blir mördad för någon annans åsikters skull. Vilket då torde vara minst lika viktigt.

Ändå är det åt det hållet det barkar.

Varje lag om mer övervakning, hårdare tag och mindre demokrati skapar i sig själva en känsla av motstånd hos människor. Det ligger i sakers natur - varje aktion möter en ekvivalent och omvänd reaktion, som Newton sade, och det gäller även i sociala sammanhang. Även om dynamiken förstås är lite mer komplicerad än när det gäller ren fysik.

Varje lag om övervakning skapar ett ökat intresse för kryptering. Varje lag om hårdare tag skapar en latent beredskap hos befolkningen att bemöta de hårdare tagen med egna hårdare tag - vanligtvis i termer av våld, men även i termer av planer av typen "vad händer om polisen kommer och gör en husrannsakan?", eller bara i termer av vad en bör göra om polisen kommer rent generellt. Och varje lag om mindre demokrati skapar en anda hos befolkningen om att myndigheterna inte är att lita på, och att det är bättre att söka alternativa vägar för sina vardagar.

Det sistnämnda ser vi tecken på i exempelvis Rosengård, där polis och brandkår utsätts för stenkastning närhelst de visar sig. När tilltron till myndigheterna sjunker så behandlas de därefter. Och omvänt.

Det här är inte raketkirurgi. Du kan titta i vilken grundbok som helst i sociologi eller statskunskap och finna att detta förmodligen finns med redan i innehållsförteckningen.

På sistone har vi drabbats av en hel uppsjö lagar på det här temat. Varje enskild lag kanske kan motiveras med någon slags hänvisning till nödvändighet, effektivitet eller säkerhet, men tillsammans utgör de ett påtagligt tryck som, givetvis, orsakar ett mottryck. Jag har nämnt dessa lagar i ett otal tidigare inlägg, så det känns overkill att nämna dem igen.

Summan av lagarna, mottrycket, blir om delarna läggs ihop att vi får en befolkning som krypterar och gömmer sig till vardags, som förbereder sig både fysiskt och mentalt för att hamna i situationer där de och polisen befinner sig på olika sidor, och där förtroendet för statsmakten (med rätta) sjunker så pass att viss brottslighet börjar betraktas som vardaglig. Summa summarum - helhetsbilden är att vi är på väg mot ett samhälle där normaltillståndet är att befinna sig i ett inofficiellt gerillakrig med staten.

Och det är där mördandet kommer in i bilden. Ju fler såna här lagar som införs och upprätthålls, desto starkare blir motståndet. Eventuellt kommer det att gå så långt att statstjänstemän mördas just för att de är statstjänstemän - vilket då är detsamma som att mördas för någon annans, statens, åsikters skull.

Detta är inte en positiv utveckling. Och TPB-domen hjälper inte - i alla fall inte på något annat vis än att visa på exakt hut mycket uppdämd ilska det finns där ute, och ungefär var vi befinner oss i gränslandet mellan demokrati och inbördeskrig.

Den stora anledningen till att jag kallar mig och Piratpartiet för konservativa är för att vi tycks vara de enda som aktivt arbetar mot denna utveckling. I jämförelse framstår de andra partiet som radikala extremister, som inte stannar upp för att erkänna vare sig social dynamik eller de synliga tendenser på det jag just gått igenom - i jämförelse framstår de som extrema eftersom de bevisligen är villiga att dra det hela till inbördeskrigets spets innan de tänker stannar upp.

När jag ser reaktionerna på domen så får jag nästan ett intryck av att jag och mina partikollegor snart kommer att vara det enda som står mellan den arga folkmassan och den regelrätta massrevolten.

Det är inte sådana tankar som hjälper en att sova lugnt om nätterna.

Media om TPB: SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN, DN2, DN3, DN4, SR, SVT, SVT2, Newsmill, AB, AB2, Expressen, Ex2, Idg,,

Pirater och andra samhällsförstörare

Så här i snöröjartider så är det inne att klaga på snöröjningen. Det är säsong, närmast. Grejen är att vi inte borde klaga på dessa vardagshjältar som håller vägarna vägbara och farlederna farbara. De gör så gott de kan, skyfflandes tusentals kubikmeter snö så där som bara de kan göra. Vi borde snarare göra allt annat än att klaga på dem.

Vi borde åtala dem. För medhjälp till upphovsrättsbrott.

För, ni vet, pirater använder både vägar och farleder, och att hålla dem i användbart skick är därmed att hjälpa dem att göra sina piratsaker på ett snabbt och effektivt sätt. Medhjälp, således, utan omsvep.

Någon kanske invänder att vägar även används av andra än pirater, och att det ligger i samhällets intresse att vägarna fungerar och människor kan ta sig från punkt A till punkt B. Detta är förvisso sant, men de samhällsekonomiska förluster som piraterna orsakar är större än de som inträffar på grund av milda snörelaterade förseningar, vilket gör att det blir både befogat och angeläget att se till så att snöröjarna slutar hjälpa piraterna med deras onda förvärv.

Så om du är snöröjare, hemsidesägare eller på annat sätt underhållare av infrastruktur som pirater använder i sina onda vardagar - se upp! I eftermiddag faller en dom som skulle kunna ge ett prejudikat för att åtala just dig för medhjälp till främmande människors brott. Du behöver inte veta om att brottet begåtts, känna människan i fråga eller ens ha någon som helst aning om vem som gjort vad mot vem - att vara ett led i kedjan räcker för att göra dig till pirathjälpare, och som sådan måste du straffas hårt och skoningslöst för att sända rätt signaler till resten av samhället.

Ty inget pris är för högt för att se till så att piraterna slutar upp med sina onda göromål. Eller hur?

Konservativ yttrandefrihet

Jag får nästan en konservagasm av att läsa den här den här debattartikeln om den kommande reformen rörande yttrandefrihetslagstiftningen. Den innehåller tonvis av referenser till att lagstiftningen funnits sedan tid urminnes, att det handlar om väl etablerade traditioner, att förändring inte får ske allt för lättvindigt och att den nuvarande ordningen fungerar bra precis som den är. Det bestående är gott, och kom inte och föreslå allt för radikala saker innan björnen är såld, m'kay?

Problemet är förstås att riktigt redig konservatism inte förordar saker bara för att de är gamla. Det finns en anledning till att inte ens de mest stofilkonservativa bland oss förordar en återgång till det bevisligen rätt effektiva slaverisystemet, trots allt. Trots att det utan tvekan får saker gjorda till billigt pris, har förekommit sedan tid urminnes och dessutom kan motiveras i termer av att vara en integrerad del av vårt kulturarv. Redan de gamla grekerna, ni vet.

Gammalt är inte per automatik bra.

Ett mer uppenbart problem med författarnas argumentation är dock att det är för lite för sent. Att vissa delar av tryckfrihetsförordningen i praktiken är upphävda har exempelvis inte nämnts över huvud taget. Datalagringsdirektivet gör nytestamentligt snömos av meddelarfriheten och källskyddet, Ipred gör all kommunikation till föremål för potentiell brottsutredning och FRA (som förvisso nämns, bättre sent än aldrig) gör narr av den demokratiska omständighet som yttrandefriheten borde befinna sig i. Det har inte direkt saknats tillfällen, författarna har bevisligen motiv att försvara det fria ordet, och genom att aktivt låta bli att säga någonting förrän nu så undermineras hela argumentationen.

Jag är inte den att tacka nej till extra draghjälp i elfte timmen rörande yttrandefrihetsfrågor, men om det ska göras i termer av konservativa argument så borde en först se över sin retoriska situation så pass att det faktiskt stämmer överens med det en säger. Det fungerar inte att ställa sig upp och säga sig försvara värden som en bevisligen inte försvarar när det faktiskt gäller - och att göra det med referenser till det gamla hederliga anrika status quo fungerar absolut inte när status quo är ett helt nytt monster med helt nya sätt att hånskratta åt yttrandefriheten på.

Vare sig de har rätt eller inte i sak så klingar argumentationen falskt, och eftersom sanningen inte argumenterar för sig själv så blir en falskt klingande argumentation för även den mest godsinta av sanningar dömt att sablas ner så fort den lagts fram.

Argumentera mer. Argumentera bättre. Argumentera hårdare.

Och om det är viktigt - var inte rädd för att använda de tunga argumenten. Om de inte kan användas ens när det är viktigt - vad för slags argument är det då?

Mer kapitalism, tack

Jag har inget skäl att tro annat än att TCO försöker utgöra en samhällsförbättrande och positiv kraft i tillvaron. Jag har inget skäl att tro att de vill någonting annat än gott, eller att de på något sätt aktivt vill obstruera vare sig ekonomisk eller personlig tillväxt. Kort sagt så har jag inget skäl att misstro TCO:s goda namn och vilja när det gäller någonting alls, med andra ord.

Ändå tänker jag drista mig att påstå att de, välvilja och allt till trots, ändå har fel i dagens debattartikel om utbildning. Och de har fel på precis samma sätt som Björklund har fel ungefär varje gång hen säger någonting i ämnet - de tar inte vare sig skolan eller kapitalismen på allvar.

Eller, rättare, de är rädda för att säga att skolan borde ta kapitalismen på allvar.

Nu tänker jag inte ur ett supervänsterperspektiv där målet är att lära känna sin fiende så att en kan avrätta den fortare på dagen då revolutionen kommer. Snarare tvärtom: ungarna lär sig för lite om vad det faktiskt innebär att bo i ett kapitalistiskt samhälle, och de reella möjligheter som finns inneboende i detta.

Det enklaste sättet att illustrera detta på är förstås genom att påpeka att associationsrätt behandlas ganska precis exakt likadant som alkemi. Dvs att det stora flertalet elever hänvisas till att gå till biblioteket och själv försöka hitta litteratur på området om de känner sig intresserade. Vilket - som ni kanske anar - innebär att det stora flertalet elever går ut gymnasiet utan att veta skillnaden mellan en förening, en ekonomisk förening, en firma eller ett aktiebolag.

Eller, viktigare, hur en går till väga för att starta igång någondera av dessa. Vilket då har ganska omedelbara effekter på egenföretagandet, i och med att det i mångas huvud inte ens dyker upp som ett alternativ. Du kan tjata och böna och be och gnälla på folk om att starta eget hur mycket som helst, men om de inte vet hur det går till så kommer de likväl inte att tänka tanken att de ska göra det.

Det är ju trots allt andra, folk som kan sånt, som gör sådant.

Än mindre lär skolorna ut vad som faktiskt krävs för att omsätta en bra idé i ekonomisk handling. Att inte ens känna till de företagsformer som finns sätter effektivt käppar i hjulen för många bra idéer, men de sätts in ännu effektivare genom att stegen mellan idé och vinst bokstavligen är ett frågetecken. Att operationalisera, att konkretisera, att omsätta i handling, att visualisera en process varpå en tanke kan göras om till ekonomisk aktivitet - sådana färdigheter är akut frånvarande i läroplanen, och det tycks nästan som att det vore löjligt nära ett helgerån att föreslå att föra in sådana saker i den.

Björklund skulle förmodligen kalla det "flum" i rent kadaverdisciplinframkallat oförstånd, vänstern vill av naturliga skäl någonting annat än detta och den höger vi har idag skulle inte känna igen kapitalism om det så inträffade ännu en finanskris i deras vardagsrum.

Så, ska vi börja ta kapitalism på allvar och lära ut grunderna för rationellt ekonomisk agerande på den reellt existerande marknaden till våra barn? Eller ska vi fortsätta gå omkring och låtsas som att den osynliga handen är den mest effektiva pedagogiska metod vi någonsin kan använda när det gäller såna här saker, och försöka förnöja den med snedriktade metoder så som TCO och Björklund föreslår?

Månne borde vi börja lära ut alkemi också, så att dylikt irrationellt beteende kan förstås i termer av någon slags vokabulär...

Den där osäkra internetsaken

Det är på högsta mode att säga att det ska vara lika säkert på internet som i den "verkliga" världen numera. Eftersom detta är ett uttalande med högst dubiöst retoriskt och semantiskt värde, så tänkte jag åskådliggöra detta med ett praktiskt och enkelt experiment. Here goes:

Du är en idiot.

Som synes så kallade jag just dig för en idiot. På internet. Du kanske börjar känna dig osäker och otrygg för en stund, men någonting säger mig att det kommer att gå över om en stund. Den reella osäkerheten ligger någonstans nära noll, och jag tror dessutom att du ser igenom det hela som det stycke inte helt allvarliga uttalande om det är.

Now, tänk dig i stället att jag lämnar det däringa internätet, åker hem till dig, bankar otåligt och högljutt på din dörr och sedan levererar ovanstående replik. Helt plötsligt framstår saken i ett helt annat ljus - särskilt om jag dessutom skabbar till mig lite och gör mitt bästa för att se arg och ovårdad ut. Inte ens jag skulle vilja drabbas av detta.

En viss skillnad, inte sant?

Om vi nu ska göra internet precis lika säkert som i den "verkliga" världen så innebär det - som ni förstår - att vi således måste göra internet långt osäkrare än vad det är i dagsläget. Vilket känns som någonting som skulle passa in under beskrivningen "fenomenalt korkat och på gränsen till föraktfullt för det faktum att ens potentialen till rationellt tänkande finns inom varje människa, och som i sin dumhet förmodligen skulle lyckas upphäva gravitationen om det så bara kunde förstå vad det var för något".

På något vis känns det som att vi kanske inte riktigt borde göra just detta.

Det känns också som att vi borde kommit längre vid det här laget. Även om det finns retoriska och inte minst populistiska aspekter av att säga att det ena ska bli lika säkert som det andra, så finns det ett ännu större egenvärde i att kunna uppvisa ens en grundläggande förståelse för vad det är en talar om. För att vara brutal så har internet varit en integrerad och central del av samhället i snart nog en generation, där det ena är identiskt med det andra eftersom internet ÄR samhället numera. Om det fortfarande går att agera som om detta inte finns så blir jag direkt orolig. Och upprörd.

Jag kanske till och med bestämmer mig för att åka hem till folk som säger detta, banka högljutt på deras dörrar och berätta precis hur upprörd jag är. Bara för att bevisa en poäng.

Borde vi månne kalla det ett nätbrott, om jag gör mig till och ser riktigt hotfull ut?

Om talrädsla

Kommunikativa svarta hål finns inte bara på internet. Ibland hamnar de i magen också. Nu kanske vi hamnar mer eller mindre ofta i situationer där vi talar inför andra - i alla fall i mer officiella sammanhang - men jag tror de flesta av oss känner igen sig i den där känslan som infinner sig innan talandet ska sätta igång.

Nervositet. Fjärilar. Ett stort svart avgrundshål av nervisotet och talängslan.

Det luriga med detta svarta hål är att det blir större ju mer en tänker på det. Det livnär sig och växer på ens nervositet, och om det får tillräckligt mycket näring så börjar det äta sig in även på andra delar av ens liv. Att bara förneka det fungerar inte - det livnär sig fortfarande, och att förneka är även det ett slags erkännande. Det går inte heller att stirra det i vitögat - det gömmer sig ju trots allt i magen, och det gäller att hålla sig vän med sin mage.

I stället får en ta det för vad det är: det faktum att en tar talsituationen på allvar. Och än mer de personer som en talar till.

Det är en väldigt bra början. Långt bättre än vad många professionella talare har.

Tricket är att det är tillåtet att fuska. Dels i termer av att ha med sig små fusklappar - till och med programledare använder dem, och får de får du. Men också i termer av att tjuvstarta. Om en övningshåller sitt tal ett par gånger i tvättstugan (eller någon annan stans) innan det är dags att hålla det på riktigt så går det mycket lättare. En kan ju bevisligen hålla talet, och har gjort det flera gånger - den enda skillnaden är ju att det råkar vara människor i närheten, eller hur?

Det bästa en kan göra är att öva in inledningen så att den sitter i ryggmärgen. På så vis kan en smyga in i talarstolen och dra av den medan en vänjer sig vid situationen. Publiken får någonting att lyssna på, och du kommer upp i varv. Du kanske märker att hjärtat slår fortare, att benen känns lite darriga och att det kanske är lite varmare än vanligt, men det gör inget. Det är bara adrenalin, och det är det som kommer att hålla dig igång under talets gång, och det syns dessutom långt mindre än det känns. Och när inledningen är avklarad så kommer du att märka att någonting förändrats:

Det stora svarta är borta.

Det skräms nämligen av tanken på att tala inför folk, så när du gör det så kommer det att springa ut ur rummet och göra någonting annat tills du slutat. Sedan kanske det kommer tillbaka igen, men då kan du alltid tänka tillbaka och inse att - du har ju gjort det förr, så varför inte en gång till?

Now, det stora svarta kommer aldrig att försvinna helt. Det är en bra sak, för det innebär att en fortfarande tar talsituationerna på allvar. Men det är vanligtvis långt jobbigare att tänka på det än att faktiskt göra själva talandet, och ju mer en förbereder sig desto lättare blir det att komma förbi den mörkaste kanten av det hela.

Jag är fortfarande lite nervös inför föreläsningen om två veckor, så jag tror jag ska börja jobba lite mer på inledningen.

Vi ses där!

Internets svarta hål

Det finns ett svart hål på internet. Ett stort svart kommunikativt hål som dyker upp lite då och då, och som envisas med att göra livet ångestfyllt för de kommunikativa. En stor blobb av ingenting som bara väntar på att få negativa konsekvenser när en som minst anar det. Och det är just detta som kännetecknar svarta hål - ingenting.

Det enklaste sättet att uppleva detta kommunikativa intet är att skicka ett mail till någon en inte har kontakt med på något annat sätt. Den där tiden mellan trycket på send och svarsbrevets ankomst är en tid av akut ovisshet - skrev jag in rätt adress, blev jag filtrerad som spam, läser hen ens den inkorgen, har det uppstått ett problem någonstans på vägen? Tills svaret kommer så vet en absolut ingenting om var meddelandet befinner sig i det där stora, mörka, svarta hålet.

(De som känner mig sedan länge kommer nu att inflika att ett brev alltid når sin mottagare, men det är någonting annat.)

Samma princip gäller för alla former av indirekt medierad kommunikation. Så fort en skrivit ner någonting och lämnat detta utom synhåll så försvinner det från ens vetskap - eller, rättare, en slutar ha det i synfältet, och måste lita på att ingen tänder eld på det medan en gör någonting annat än att stirra på det.

Det är inte direkt vänligt mot människor med kontrollbehov.

Här på internet sker massor av sån däringa kommunikation. Varje dag, timme, minut, sekund skickas tusen och åter tusen meddelanden kors och tvärs, och mellan varje avsändande och svarsmottagande så dyker ett nytt litet svart hål upp. Vanligtvis blir det inte särskilt stort, men ibland händer det att vi säger någonting som är viktigare än vanligt och det där svaret som vi fruktat och längtat efter helt enkelt uteblir lite längre än vanligt.

Utan att det direkt finns någon synlig orsak. Eller ens någon orsak alls.

Anledningen till att jag kom att tänka på det här var för att den gode de Kaminski (mer känd som @dekaminski) påpekade att någon hade skickat info om en aktivitet kring det här eventet till mig via ansiktsboken för tid sedan, och att det outgrundligt nog saknades ett svar från mitt håll. Jag blev lite överraskad av att höra detta, då jag inte kunde minnas en sådan inbjudan, och ännu mer överraskad blev jag över att finna att den faktiskt fanns där. Och att jag hade läst den, dessutom. (Och förmodligen tänkt att jag ska titta närmare på den sedan när mer tid gives.)

Jag börjar misstänka att det är mer än ett kommunikativt svart hål inblandat i det här.

Det hela får en att undra hur mycket vi egentligen vet om det däringa internätet som vi använder så ofta och så mycket numera. Fungerar verkligen kommunikationen som den ska, eller drabbas den av små blackouts lite då och då som får saker och ting att göra någonting annat än att lyckas?

Någonting säger mig att vi om trettio år kommer att ha en mycket väl etablerad vardagsvokabulär för att beskriva såna här saker, och att vi alla åtminstone någon gång kommer att ha försökt använda dem för att slippa undan någon slags social situation som vi helst hade velat slippa. En slags uppdaterad version av att hunden åt upp läxan.

Nya tider. Spännande tider. Goda tider?

Att möta Lassie i grind

Jag läser ett inlägg om värdelöst vetande borta hos Emma, och eftersom jag numera är retoriker på övertid så kan jag inte annat än att översätta det hela till retoriskt tänkande. De av er som till äventyrs råkar läsa retorik A någonstans i landet överhopas förmodligen av tusen och åter tusen termer som är till synes meningslösa, men som kommer att visa sig användbara sen när de väl sätter sig. När de väl satt sig så infinner sig nämligen insikten om att allting är användbart - om en bara är kreativ nog att gå den där extra decimetern.

Som retoriker blir saker och ting en smula märkliga. En börjar tänka mer socialt än semantiskt, och de där värdelösa bitarna av information som finns runtomkring oss blir till små användbara saker att slänga in i sina exordium. Om det vill sig väl så kan en till och med göra det till ett helt narratio av även de mest triviala av informationsbitar - att ha mött Lassie kan tjäna som en fenomenal övergång till det en egentligen vill säga.

Det värdelösa vetandet blir något av en motor för kreativiteten, en utgångspunkt.

Detta kommer sig av att det finns en skillnad mellan att veta att någon har mött Lassie, och att någon säger att de har mött Lassie. Vare sig en visste det redan innan eller inte så uppstår en social situation som möjliggör vissa andra uttalanden så fort Lassiemötet förts på tal. Ungefär så här:

Jag har mött Lassie.

Här kan jag nu beskriva antingen var och när jag mötte Lassie, eller säga att det var en smula överhypat, eller att min vovve är snyggare, eller att idolkulten inte borde drabba stackars små oskyldiga djur, eller vad som helst. Och när det väl är sagt så ligger fältet öppet att börja föra ett resonemang om - tja, vad som helst.

Väldigt mycket av det retoriska fotarbetet går ut på att etablera ett sammanhang, och sedan utgå från detta för att få sin tes att se logisk och självklar ut. Helt plötsligt säger en någonting efter att ha sagt någonting annat, och eftersom det senare hänger ihop med det som sagts innan så har en helt plötsligt fört ett resonemang. Och slutsatser som följer på resonemang är per automatik mer övertygande än sådana som bara kastas rakt ut i luften.

Tricket är att börja med någonting som folk kan relatera till. Och där är värdelöst vetande väldigt användbart - när huset börjar brinna hjälper det inte att veta att Lassie egentligen spelats av flera hundar som ser ungefär exakt likadana ut, men när det gäller att bygga ett nytt socialt sammanhang så kan det användas både mycket och länge.

Jag kanske eller kanske inte gjort precis just detta i det här inlägget.

(:~~~~

Det goda krypterade, det onda övervakande och det fula politiska

Nu när datalagringsdirektivet ligger i luften så har även kryptering fått sig ett medialt uppsving; frågorna är så fasthakade i varandra att det ena går dit det andra går, och att försöka skilja dem åt kräver mer kirurgisk precision än det i jämförelse simpla ingreppet att separera siamesiska tvillingar. Att behandla det ena utan att åtminstone flirta med det andra är därför en smula halvt.

Det finns två ungefär lika felaktiga uppfattningar om kryptering, som utgör en slags spegelbild av varandra. Den ena artikuleras av en viss Ekström, som sätter likhetstecken mellan kryptering och direkt antidemokrati. resonemanget går som så att det lagstiftande parlamentet utgör en direkt manifestation av Folkets vilja, och att Demokratin talar genom de heliga andes bud som är dess författade lagar. Att genom kryptering - eller, rättare, vilken teknologisk praxis som helst - kringgå dessa heliga påbud är sålunda motsatsen till Demokrati, och därför någonting som inte bör göras.

Nu lever vi förstås inte i en värld där platoniska idéer (de känns igen genom att de omnämns med stor begynnelsebokstav) talar genom befintliga institutioner. Att ett demokratiskt statsskick per automatik leder till att alla beslut har allas upplysta medgivande är bara sant i Bullerbyn, och här i verkligheten så är situationen långt mer komplicerad.

Spegelbilden utgörs av tanken att det räcker med kryptering för att undslippa datalagringsdirektivet. Eller, rättare, för att undslippa effekterna av integritetskränkande lagar så som datalagringsdirektivet. Bilden föreställer ett scenario där det räcker med att applicera tillräckligt mycket kryptering och tekniskt know-how för att göra lagarna helt verkningslösa, och därmed inte värda att lägga ner mer energi på än ett valfritt horoskop.

Återigen tenderar livet utanför Bullerbyn att vara mer komplicerat än så. Att kunna undvika de omedelbara effekterna av dålig lagstiftning innebär inte att vi helt plötsligt har någonting annat än just dålig lagstiftning. Det gör det lättare att leva med den, men att lindra symptomen är inte samma sak som att bota sjukdomen.

(Foto: Philippe Leroyer)

Now, det finns förvisso legitimitetsskapande funktioner hos ett demokratiskt statsskick. Beslut som fattas efter omfattande debatt och där sedvanliga remissinstanser konsulterats väger tyngre än sådana där beslutsunderlaget ligger i despotens vilja och föreställning. Detta kan inte förnekas. Inte heller kan det förnekas att kryptering och liknande teknologiska praktiker utgör ett positivt inslag i samhället. Att stå hjälplös när vargen kommer har aldrig varit en hit. Men. Det misstag dessa spegelbilder gör är att de inte fullföljer sin analys. De stannar vid byns gräns och nöjer sig med att konstatera att skogen står inom synhåll från den; att ge sig in i snårigheten undviks helst.

Det snåriga ligger i att den första bilden faktiskt har en poäng. Lagar gäller, och de gäller i och med att uniformerade beväpnade män står i beredskap dygnet runt för att banka vett i folk som inte följer dem. Att bryta mot lagar - i vilken form som helst - innebär att dessa uniformer känner sig mer manade att rycka ut, och ju fler lagbrott desto större beredskap för att rycka ut finns det. När brotten blir rutin i människors vardag så blir även vettbankandet av människor rutin, och om några oskyldiga får sig ett olyckligt bank i huvudet så gör det ingenting - de flesta är ju ändå skyldiga till någonting.

Att i det läget triumfatoriskt proklamera att det räcker med en rent teknisk lösning på en aspekt av de integritetskränkande lagarna är direkt naivt. När våldsmonopolet väl är monopoliserat och redo att dela ut godtycklig rättvisa så delar den också ut demokratisk rättvisa - i betydelsen att alla drabbas av dess negativa effekter. Övervakningslagar så som datalagringsdirektivet handlar inte enbart om den tekniska delen att bokstavligen övervaka medborgarna; de handlar än mer om att våldsmonopolet numera har en direkt beredskap att när som helst börja anse medborgarna vara den egentliga fienden.

I signalpolitiska termer så skickas enbart och endast en signal till medborgarna: vi har ingen anledning att respektera er. Lyd eller dö.

(Foto: Philippe Leroyer)

Make no mistake. Att kunna avvärja övervakningshotet och den allt mer närvarande censuren är en god sak i sig själv. Men det är inget mål i sig självt - det är ett medel till ett mål. I länder där statens inställning till befolkningen bokstavligen är do or die är det ett mycket användbart medel för att kunna organisera en effektiv demokratirörelse. Men det är aldrig så att slutmålet är att kunna skicka bilder på lolcats till varandra mellan arbetspassen i arbetslägret; målet är alltid att avskaffa arbetslägret som sådant.

Den som har några som helst ambitioner att försöka sparka världen åt rätt håll måste våga sig ut ur Bullerbyns förlovade land. Varken demokrati eller kryptering är universallösningar som fixar alla världens problem när den väl är satt på plats; det förra förfaller fortare än batonger som just hittat en terrorist att falla på, och det senare hjälper inte när staten blivit så pass våldsmobiliserad att inte ens de uttalade fascisterna vill kännas vid den.

Det kommer att bli sämre innan det blir bättre. För varje ny integritetskränkande övervakningslag som inför så förbereder sig våldsmonopolet för än större mobilisering, och i takt med detta så kommer medborgarna att känna sig nödgade att mobilisera sig själva för motvåld. Varje upptrappning möts av hårdare tag, och i en tid där hårdare tag är mer än ett reaktionärt slagord så blir spänningarna desto större. Till sist skakar hela samhället av konvulsionerna, och som konservativ har jag ingen längtan efter en revolution. Alls.

Jag är inte med i Piratpartiet för att kunna fildela. Jag är inte medlem för att kunna leka med nya teknologiska leksaker tillsammans med de andra barnen. Det är inte för skojs skull jag gör det märkbara offer i social status det innebär att kalla sig pirat.

Jag gör det för att vi är det enda parti som bevisligen tar denna utveckling på allvar, och för att vi med näbbar och klor försöker föra in begreppet integritet i den samtida dagordningen. Ty i dagsläget finns bara vagt urskiljbara bokstäver kvar, dolda under ett lager stelnande korrigeringsvätska - censurens universallösning.

Låt oss tala politik, shall we?

Inbjudan

Så, min lilla minikurs i retorik växte lite. Till en början hade jag tänkt en mindre tillställning med ett dussin av mina närmaste bloggvänner i en stilla sammankomst där retorikens grundmoment diskuterades framför eldstaden. Vid överläggningar med det goda folket i Ung Pirat Stockholm kom vi dock fram till att det inte direkt fanns någon anledning att inte bjuda in de lokala och läraktiga ungpirater som råkar befinna sig i staden. Och eftersom Ung Pirat är ett av de få ungdomsförbund som inte tycker tvärtemot vad moderpartiet tycker, så fick även de vuxna en inbjudan.

Oh, och Uppsalapiraterna också.

Och Västeråsfolket. Och Örebrofolket. Och, ehm större delen av det östra distriktet. Och alla som läser det här och känner sig manade att dyka in. Och alla som ser det här eventet.

Och eftersom alla ändå redan är där så tänkte vi att kanske det vore lika bra att ha ett julbord också. Det blir gladare stämning om alla är mätta och belåtna, och folk hinner lära känna varandra under måltidens gång.

Win-win-win, med andra ord.

Now, nu kanske ni som känner er intresserade men inte nödvändigtvis är medlemmar i Piratpartiet fruktar att vi kommer att spärra igen dörren för er och tvinga er att gå hem igen. Sharing är dock fortfarande caring, så det är bara att dyka upp och njuta av sällskapet. Och maten. Och föreläsningen.

Ingen inbjudan är komplett utan tid, plats och omständigheter, så här kommer de:

Måndagen den 6:e december
Kansliet (Styrbjörnsvägen 3, T-station Aspudden. Leta efter färgen lila.)
Julbord 18-19
Föreläsning 19-21
Föreläsningen och umgänget är gratis, och julbordet går loss på mindre än en avancerad pizza.

Ämnet är förstås retorik, med visst fokus på hur kommunikation fungerar och hur en kan kommunicera effektivt. Tanken är att försöka ge en grund att stå på för att snabbt kunna komma förbi den där känslan av att inte veta vad en ska säga, och ge handfasta insikter i hur en retoriker tänker - utan att för den skull använda massa svåra ord. Svåra ord är motsatsen till effektiv kommunikation.

Det kommer att bli ungefär som den här bloggen, med andra ord. Fast med lite mer fokus, och lite mer humoristiska mellanspel.

Vi ses där!

(:~~~~

Diskussionsglidning

Det finns ett fenomen som är extremt vanligt i diskussioner på nätet och som vi alla känner igen när det beskrivs för oss. Ni vet hur det är när vi ser ett fenomenalt inlägg, som är glasklart skrivet, har en början, mitt och ett slut, leder fram till en självklar slutsats, och i stort sett är så där awesome som bara fenomenalt bra inlägg kan vara. Sen ser vi att det har tretton kommentarer, och att det börjar med en diskussion om inlägget men slutar i ett gräl om huruvida Obama har skägg eller inte. Inlägget var kanon, men den efterföljande diskussionen spårade ur.

Det är tragiskt när sådant händer. Särskilt eftersom det händer så ofta - i både bloggar, forum och diskussioner kring fikabordet.

Tricket att ta till för att undvika såna här urspårningar är att lite då och då drämma till folk som avviker från ämnet. Kanske inte med en hel götterdämmerung, men tillräckligt hårt för att den pedagogiska processen ska säkerställa att meddelandet går hem och ämnet fortgår. Det brutalaste sättet är att utesluta avvikare från samtalet (med tillhörande motivering, förstås). Det mildaste sättet är att vänligt uppmana deltagaren att hålla sig till ämnet, och sedan fortsätta som om ingenting. Beroende på situation och trollfaktor så kan ett mellanläge som ligger närmare endera vara mer passande än annars.

Vi känner alla igen detta, och vi känner även igen behovet av modererade diskussionsformer där viktigare saker kan avhandlas under seriösa former. Domstolsförhandlingar, årsmöten, sammanträden i riksdagen - det finns gott om strukturerade mötesformer där talarordning, förhållningsregler och strikt diskursiv disciplin gäller.

I resten av världen gäller dock inte samma disciplin, och det fria ordet råder - på gott och ont. Det goda känner vi alla till, så det behöver inte förklaras. Det onda tar sig uttryck i olika sätt att ljuga, förvanska och vrida på diskussionen på ett sådant sätt att oönskat material jagmenar besvärliga argument inte kommer fram, och diskussionen i stället flyter in på ett sidospår som har med någonting helt annat att göra.

Den helt plötsligt väldigt ömme Strömbäck gjorde ett problematiskt försök till just detta i ett inlägg igår, där hen kallar frihetskamp för "inverterad barnporr". Det är inte problematiskt i och med att hen använder det fria ordet för att försöka fulassociera till ett annat resonemang i en aningen mer infekterad debatt - det är fortfarande hen som anser att fri kommunikation som är problemet, trots allt, och dylika fulknep kan avväpnas rätt fort genom att berätta för folk hur de ser ut. Nej, problemet är av mer ontologisk och omedelbart relevant natur.

Vad tusan är motsatsen till porr?

Vi känner alla igen porr när vi ser det. Men motsatsen till detta - hur, vad, varför?

Det hela lämnar mig ingen ro. Den mest omedelbara lösningen tycks vara att klassa större delen av existensen som antiporr, men det duger inte i längden. Det måste finnas någon slags ingång att kunna haka fast vid för att kunna vända begreppet mot sig självt - det följer av hur språket fungerar. Ändå blir det bara märkligare och märkligare ju mer en tänker på det.

Välan. Grundregeln i en rationell debatt är att goda argument bemöts på logiska grunder, och dåliga sådana kastas ut genom dörren så fort och så hårt att vinddraget börjar dofta. Hur intressant fenomenet med porrens icke-existerande motsats än är så är det inget bra argument - även om det är en sidodiskussion som förmodligen kommer att nå teologiska proportioner om en tänker för mycket på det.

Så. Nog om diskussionsglidningar nu. Vi har viktigare saker att göra, och har inte riktigt tid att ta barnsliga och omogna utspel på allt för stort allvar.

Håll ögonen på bollen. Den rör sig väldigt fort numera.

Tillsätt en utredning om postväsendet

Under de senaste tre århundradena har postväsendet utvecklats från ett forskningsnätverk till en grundläggande infrastruktur för enskilda individer, företag och myndigheter. Samtidigt är förmedling av och tillgång till olika slags ”oönskat material” fortfarande relativt oreglerat i svensk rätt. Med oönskat material avses till exempel integritetskränkningar, barnpornografi, information som uppmuntrar till människohandel, terrorism, otillbörlig marknadsföring, olaglig spelverksamhet eller upphovsrättsintrång.

Att den som sprider eller medverkar till spridning av oönskat material har ett ansvar följer av vanliga straff- och civilrättsliga bestämmelser. Vid överträdelser som sker via brev kan det dock ofta vara svårt att spåra den ursprunglige avsändaren. Uppmärksamhet har därför riktats mot vissa av postväsendets mellanhänder – så kallade brevbärare, vilka tillhandahåller vidarebefordring av brev (mot erlagd avgift i form av porto). I en ny rapport som läggs fram idag (16 november) föreslår jag att en statlig utredning tillsätts för att brett se över brevbärarnas roll och ansvar för förmedling med mera av oönskat material.

Genom olika typer av tekniker för blockering och filtrering och de avtal brevbärarfirmorna har med sina kunder har de praktiska och rättsliga möjligheter att påverka vad de ger tillgång till och förmedlar i sina nät. En synpunkt som har framförts, vilken jag delar, är dock att förutsättningarna för olika typer av filtrering med mera bör regleras i lagstiftning. Endast lagstiftaren har legitimitet att reglera balansen mellan olika intressen på postväsendet.

Inom EU finns gemensamma regler om ansvarsfrihet för brevbärare (mere conduit). Reglerna, som finns i EUs postordersdirektiv, är långtgående och kompletteras därför av bestämmelser enligt vilka en domstol eller administrativ myndighet har rätt att besluta att en brevbärare ska förhindra en överträdelse eller få den att upphöra, i praktiken genom filtrering eller blockering. För att ytterligare balansera ansvarsfriheten uppmuntras medlemsstaterna att utarbeta uppförandekoder och alternativa tvistlösningsorgan. Direktivet ställer krav på att det ska finnas möjligheter att snabbt vidta åtgärder i syfte att avbryta en påstådd överträdelse och hindra ytterligare skada av berörda intressen. Sverige har genomfört EU-bestämmelserna om ansvarsfrihet, men däremot inte särskilda bestämmelser som balanserar den.

I min rapport, som jag skrivit på uppdrag av webbforumet Portopia, jämförs regleringen av brevbärarnas verksamhet med regleringen av mellanhänder på ett antal andra områden: bankernas arbete mot penningtvätt, den uppsiktsplikt som åligger tillhandahållare av elektroniska anslagstavlor samt mediernas ansvar för tryck- och yttrandefrihetsbrott och otillbörlig marknadsföring. I jämförelse med dessa områden framstår brevbärarnas roll för att beivra förekomsten av oönskat material som tämligen oreglerad: brist på tydlig, effektiv lagreglering, brist på självsanerande verksamhet och brist på myndighetstillsyn.

I rapporten föreslås därför att det bör tillsättas en utredning med uppdrag att inventera förekomsten av olika former av oönskat material, vilka möjligheter som står till buds att efter beslut av domstol eller alternativt tvistlösningsorgan få till stånd ett föreläggande mot en brevbärare att snabbt vidta åtgärder, till exempel filtrering eller blockering, i syfte att avbryta en påstådd överträdelse och hindra ytterligare skada av berörda intressen. Åtgärderna måste givetvis hålla sig inom grundlagsregler, EU-bestämmelser och konventionsåtaganden och bör inte ta sikte på avstängning av enskilda användares brevtillgång.

Vidare skulle Post- och Telestyrelsen (PTS) kunna ges i uppdrag att upprätta uppförandekoder för brevbärarna tillsammans med dem och andra berörda intressenter, samt uppdrag att utöva tillsyns över att brevbärarnas filter uppfyller kraven i uppförandekoderna.

De förslag till åtgärder som jag nu fört fram kan övervägas i svensk lagstiftning redan idag. Härutöver föreslår jag att det bör utredas om brevbärarna bör ges en ”uppsiktsplikt”, liknande den som ges för tillhandahållare av elektroniska anslagstavlor, till exempel att reagera på påståenden om förekomst av visst oönskat material. En sådan bestämmelse kräver ändring av postorderdirektivet.

Förekomsten av oönskat material via brev är omfattande och hindrar att postverket utvecklas till en institution där individer, företag, myndigheter med flera kan vistas och bedriva sin verksamhet på ett rättssäkert sätt. En starkt bidragande orsak till detta är att brevbärarna åtnjuter långtgående frihet från ansvar. Det bör därför övervägas om ansvarsfriheten bör balanseras med lagstöd för möjlighet att snabbt vidta åtgärder i syfte att avbryta en påstådd överträdelse och hindra ytterligare skada av berörda intressen, uppförandekoder och eventuellt också uppsiktsplikt.

(Foto: Dawn Endico)

Detta är en remix på Johan Axhamns artikel Tillsätt en utredning kring internetleverantörernas roll. Den genererades spontant av internet eftersom den behövdes för att verkligen understryka hur fenomenalt och oomkullrunkeligt FEL originalet är. Det författaren föreslår är i princip likvärdigt med att återinföra de speciella läsrum DDR hade för att läsa de brev människor skickade till varandra. Skillnaden mellan den forna tidens metod att ånga upp brevklistret och den nya metoden att bygga en ångande autobahn rakt in hela svenska folkets privatliv torde dock vara uppenbar för alla.

Andra som också tycker att detta är direkt ovärdigt en modern rättsstat: Piratpartiet, ChrisK, Anna, Upphovsträtan, Blogge, HAX, Rasmus, vår älskade Hyena, Patrik, Internetcensur, Linander, Sanningsministeriet, Asebeia, Shed light, Ipse Cogita, Pezster, Tino och många fler.

Kriget mot terrormedborgarna

Kriget mot terrorismen har aldrig handlat om att skydda vanligt folk. Det framgår redan av namnet - krig, mot terrorismen.

För det första så har krig över lag varit det absolut sämsta sättet att skydda vanligt folk genom historien. I den antika världen slutade krig oroväckande ofta med att hela städer sattes i brand, vilket skulle kunna sägas vara någon slags absolut motsats till att skydda invånarna. I mer moderna tider har doktriner av typen "vi måste förstöra byn för att kunna skydda den" tagits på allvar, vilket sätter tonen för hur krigsföring går till även i dagsläget.

Nu sker förstås inte krig rent generellt. Det är ytterst få stater genom åren som lyckats med konststycken att hamna i krig med precis resten av världen - vanligtvis tenderar det att vara en ganska lokal affär mellan ett mindre antal aktörer. Krig - likt Husserls tankar - sker alltid i en riktning, mot någonting specifikt. Vad detta något är väljs politiskt - även ett angripet land beslutar politiskt om huruvida det ska försvara sig eller inte.

Låt oss kalla krig "statligt sanktionerat [över]våld mot politiskt utvalda objekt". För enkelhets skull.

För det andra så är terrorism ett fenomenalt luddigt begrepp. Det kan, i en minimal defnition, betyda handlingen att begå ett terrorattentat - bomba en byggnad, begå en planerad massaker på öppen gata, inta en ambassad etc. Det kan också betyda de organisationer som har planer, ambitioner eller kapacitet att begå dylika terrordåd - Al-Qaeda och IRA, exempelvis.

Det kan också, i en maximal definition, innebära de medel som behövs för att potentiellt kunna begå ett terrordåd. Och det är denna definition som tycks gälla närhelst vi talar om ett eventuellt krig mot terrorism. Det är inte så att folk med kända kopplingar till terroristorganisationer vägras flyga med kommersiella flyg; snarare utsätts alla för de säkerhetskontroller som ett sådant färdsätt tydligen motiverar, med porrmaskiner och allt.

Vilka medel behövs då för att potentiellt kunna begå ett terrordåd? Bomber är förstås behändiga, men det behövs inga speciella befogenheter för att haffa folk som springer omkring med explosiva föremål i högsta hugg. Snarare handlar det om den kommunikation som krävs för att skapa koordination vid de tillfällen då bomben faktiskt ska smälla. Vem som helst kan vansinnesexplodera på tunnelbanan, men om tio bomber på tio olika platser ska smälla samtidigt en viss given dag så krävs kommunikation - mobiltelefoner, internet, radio, etc. Och på så vis ligger det i antiterrorismens väsen att försöka förhindra detta.

Terrorism blir alltså synonymt med koordination och kommunikation.

Om vi nu översätter "kriget mot terrorismen" till vad vi hittills sagt, så kommer vi fram till någonting som kanske inte riktigt rimmar väl med vad vi vanligtvis tänker på när terroristbekämpning kommer på tal. Kriget mot terrorism blir nämligen "statligt sanktionerat [över]våld mot kommunikation mellan medborgare" - och wham! så handlar det inte längre om att skydda medborgarna, utan om att skydda sig från medborgarna.

För vilka skulle det annars vara som kommunicerar med varandra?

 (Foto: David Sim)

Om vi tittar på den lagstiftning som passerat revy på sistone - särskilt då FRA och Datalagringsdirektivet - med demokratins glasögon så är de precis lika obegripliga som om de hade varit skrivna på en obskyr dialekt av gammelgrekiska (möjligtvis med spartansk brytning). De har nämligen exakt noll bäring ett demokratiskt samhälle byggt på tanken om oskuldspresumtion och den fria individens rätt att slippa utredas av staten närhelst den råkar känna för det.

Ur en paranoikers ögon blir samma lagar det bästa sedan nygräddat skivat bröd. Faror hotar överallt, och det gäller att vara vaksam, med alla till buds stående medel. Ju fler desto bättre, och det går inte att vara säker nog. Ju fler lagar och ju fler integritetskränkande åtgärder medborgarna kan tvingas leva med, desto mindre terrorism lurar i faggorna. Um sicher zu sein...

Kriget mot terrorismen handlar inte om att skydda vanliga medborgare. Det handlar om att legitimera en paranoid hållning gentemot medborgarna som förespråkar förhörsmetoden att skjuta först och fråga sen - och i grunden om ett avskaffande av medborgarskapet som sådant. Medborgare har nämligen någonting så besvärligt som rättigheter, och när dessa monteras ner bit för bit i säkerhetens namn -

Tja.

Kriget mot terrorismen handlar om statligt sanktionerat våld mot både medborgare och själva medborgarskapet. Det ligger i sakens natur att sådana saker som privatliv, personlig integritet och demokratiska rättigheter dör i ett sådant. För vem vet vilka kriminella aktiviteter som kan pågå under skenet av sådana otyg? -

Och om alla dessa odemokratiska lagar till äventyrs INTE motiveras i termer av att bekämpa terrorism - vad motiveras de då av?

Datalagringen - för Sverige ur tiden

När jag läste Guns inlägg om Spanarna så slutade jag nästan läsa med en gång. I och med att jag lyssnar på de ädla framtidsvisionärernas utläggningar om de vida vidder som komma skall med viss fördröjning - via podcast, för att tala teknologiskt - så känns det lite off att läsa framtiden innan den inträffar. Lite ironiskt, men så är det.

Om du befinner dig i en liknande situation så tänker jag härmed anse dig varnad.

Nu så här efter genomlyssning kan jag bara säga - srsly? Eller, för att uttrycka det med vokaler - verkligen? Ställer du verkligen ansiktsboksanvändning mot datalagring och kommer fram till att det är mer eller mindre samma sak? På riktigt?

Har vi inte kommit längre? Lever jag fortfarande i ett land av digitalt naivitet, där uppfattningen att all data är skapad lika råder oemotsagd?

Nu finns det förstås människor som kopplat sitt ansiktsbokskonto - och än mer twitterdito - direkt in i ryggmärgen och med närmast telepatisk snabbhet uppdaterar världen om varje liten grej som passerar deras uppmärksamhetsfält. Ingen förnekar deras existens. Det håller däremot inte rent logiskt att extrapolera dessa människors nätvanor till en universellt giltig beskrivning av samtliga medborgares förhållningssätt till sina vardagliga aktiviteter, och än mer inte att påstå att eftersom vissa bevisligen aktivt kan leva med att digitalt bevara sin levnads gång så finns det därför en acceptans för att detta ska ske passivt.

Det är månne en retoriskt effektiv logik som håller inför en publik som inte vet vad en talar om, men den är fenomenalt barnslig övrigt. Ett analogt exempel vore att påstå att en läst tre bloggar - låt oss säga Calandrella, Qeruiem och Janne - och att eftersom alla dessa tre är piratbloggar, så är alla bloggar piratbloggar. Ingen förnekar att dessa tre bloggar finns, men det är fortfarande en ohållbar argumentation. Fråga bara Rasmus.

Den gode spanaren använder liknelsen att datalagring är som att klämma foten i dörren, och att ansiktsbokare rutinmässigt klämmer igen dörren om sin egen fot i och med sina digitala aktiviteter. Om det är klämmandet som är liknelsens huvuddel så kan datalagringen liknas med en av staten anställd, utbildad och legitimerad kontrollperson som varje dag besöker folk i deras hem, klämmer fast deras fötter i ett skruvstäd och terroristanklagar varje person som inte frivilligt utsätter sig för denna inhumana behandling.

Det finns en viss nyansskillnad här.

Att folk av egen fri vilja skriver vad de gör eller tänker på för stunden är en sak. En växer ifrån spambeteenden och tvångsmässiga uppgivanden av ens kompletta kontaktinformalia efter ett tag, och impulsen att omedelbart berätta för hela världen - inklusive sin ömma moder - om att en just haft sitt livs sämsta ligg någonsin avtar ganska fort. (För de allra flesta räcker det med en gång. Den pedagogiska processen är brutal ibland.)

Att systematiskt och kategoriskt kartlägga samtliga medborgares elektroniska liv - inklusive de kommunikativa tillfällen som inte blir av - från statligt håll är någonting helt annat. Det är ett statligt maktanspråk som omintetgör alla gränser mellan privat och offentligt som rent sunt förnuft bankar in i folk. När ens resvanor blir föremål för statlig övervakning och arkivering så har det för länge sedan slutat handla om personlig livshållning och glidit in på totalitarismens ack så lättnavigerade områden.

Det är ett vanligt tankefel som vår gode spanare har gjort. Väldigt många tänker sig att det finns en direkt linje mellan personlig livsföring och hur samhället bör regleras lagmässigt - folk gör x, alltså behövs/accepteras lag y. Vi såg det i rent mjöl-argumentet, där en persons samvete inför det egna varat ställdes emot statens rätt att övervaka ens nätvanor. Vi såg det i Ipred-lagen, där argumentet att den bara drabbade "fildelare" motiverade en outsourcing av polisbefogenheter utan guds nåde. Och vi ser det igen här i argumentationen att eftersom vissa är som de är så borde alla tvingas vara som dem i alla aspekter av sitt liv - plus fem.

På väldigt många sätt känns det som att vi borde ha kommit förbi det här. Det har skrivits om rättsstatens grundläggande principer, lagars väsen och det goda samhället i tusentals år nu, men det tycks ändå att så fort en ny teknologi springer in i tillvaron så glöms allt detta bort i en enda lagstiftande handvändning.

Vi borde ha lyckats ta lärdom vid det här laget.

Tydligen inte.

Välan. Detta demokratiska misslyckande ger i alla fall Piratpartiet ett fortsatt existensberättigande. Må detta försvinna innan den dag då jag kan förklara detta för mina barnbarn. -

Att lokalisera utbildningen

Den gode Björklund lyckades häromdagen med konststycket att sparka igång utbildningsdebatten igen. Jag har för mig att jag redan sagt att den har en tendens att sparkas igång lite då och då för att sedan glömmas bort igen av de som inte arbetar direkt med den, så jag skippar den delen den här gången. I stället tänker jag notera att det i just det här fallet tycks handla om geografiämnets vara och värde, vilket är intressant då de flesta av oss förmodligen kommer ihåg just geografin som någonting ytterst marginellt.

I alla fall de av oss som föddes för sent för att drabbas av tvångsinlärning av samtliga Sovjets vattendrag. Eller, viktigare än så, Hallands.

Hursomhelst. Debatt uppstod, och den gode Björklund framlade den retoriska hypotesen att faktakunskap och helhetsförståelse inte nödvändigtvis är motsatser till varandra. (En retorisk hypotes är någonting som läggs fram som ett övertygande element utan att för den skull underbyggas med argument och stuffs; påminn mig om att skriva ett inlägg om sådana något år.) Vilket då är sant på sitt sätt, men lite skevt på ett annat eftersom nuvarande betygssystem förlåter den som glömt vad Moldaviens huvudstad heter om de samtidigt lägger fram en bild av hur första världskrigets fasor utgjorde ett monumentalt ingrepp i den europeiska självbilden. Helhetsbilden ger alltid MVG, faktarabblandet alltid G.

Som utbildare-in-training så gör jag inte så mycket annat än att tänka på utbildning numera. Särskilt då under de föreläsningar och seminarier som förgyller min vardag - vad i utbildningstillfällena är det som orsakar utbildningens effekter? Hur kommer det sig att vissa moment är effektivare än andra? Varför tycks vissa suga åt sig som kunskapande tvättsvampar medan andra är och förblir till synes oemottagliga ens för den mest pedagogiska av prestationer? Var, hur, när och varför händer utbildning - och när struntar den i detta?

Min tro är att den gamla tesen att det beror väldigt mycket på läraren i stort sett är korrekt. Men inte på grund av skillnader i lärares rent förklarande förmåga - att kunna förklara saker är förvisso ett plus, men det är ett plus i kanten. Det rör sig snarare om skillnader i förmågan att skapa ett socialt sammanhang där lärande kan inträffa - hur detta än må se ut. Vi har alla hört berättelsen om värstingklassen som alla lärare går bet på - förutom den gamla spröda gumman som på något vis lyckas få eleverna att finna det omöjligt att bete sig omöjligt när hen är där. Det spelar ingen roll vilket ämne det är, eller ens om läraren är särskilt formellt behörig eller inte - det viktiga är att klassrummet just där och då blir en plats där viktiga saker händer, och att det därför är absolut självklart att ta klasstillfällena på allvar.

Detta flyttar över tonvikten från fakta till helhet ganska rejält. Inte bara när det gäller ämnesinnehåll, utan även när det gäller skolan som sådan. Vad eleverna lär sig i detalj har aldrig varit särskilt viktigt - och om en detalj råkar vara viktig så lär den dyka upp så pass många gånger att den inte kan undvikas. De där större dragen är desto viktigare, men de följer för det mesta inte av att läraren med retorisk skicklighet förmedlar dem likt ett sms genom luften. De följer snarare på att läraren tilltalar ett intresserat sinne i en miljö och situation som aktivt tillåter och uppmuntrar detta intresse att existera.

Och när en sådan situation väl är etablerad, så inträffar utbildning snabbare än vad en fyraåring teleporterar sig från en aktivitet till en annan.

Att säga att utbildning är en social situation är dock inte särskilt populärt. Det flyttar fokus från det individuella lärandets och presterandets heliga gral (vilket är en syn på saken som uppmuntrar till individuell förändring, vilket då är billigt rent budgetmässigt) till mer systemiska och institutionella frågeställningar (vilket oroväckande fort leder fram till tanken att status quo kanske inte är helt optimalt, och att dyra och mentalt ansträngande omdefinitioner behövs lite för omedelbart). Ryggmärgsreflexen blir att vifta bort det som flum, slapphänthet och hippievänsterdrogromantiskt - eftersom det i all ärlighet är skitsvårt att reformera ett system med snart två hundra års institutionell tröghet inbakat, och desto lättare att bara gilla läget.

Grejen är bara den att eleven redan har anammat den här synen på saken, och redan tillämpar den med sådan expertis att de om möjligt har MER institutionell tröghet att försöka ta sig förbi. Och låt mig säga att så fort de inser att geografin inte är värd att ta på allvar så spelar det ingen roll om Björklund, den samlade forskarvärlden eller ens den superambitiöse megapedagogen har de bästa av avsikter - utbildningen kommer att låta bli att hända eftersom den inte känner sig välkommen ett sammanhang som inte välkomnar den med öppna armar och öppna sinnen.

Och, i all ärlighet, - vem kan ta skoldebatten på allvar när den handlar om huruvida elever ska korvstoppas med antingen det ena eller det andra? Egentligen?

Vad för slags kunskapssamhälle byggs på sådana grunder?

Hårda mätdata

Um sicher zu sein muß man alles wissen.

Ett par bevingade ord från historiens ekokammare. Jag vill inte missunna mina ärade kollegor på Netroots deras ansats till en kritisk analys av den politiska ekonomin inom svensk medieproduktion, men historien är faktiskt en långt brutalare ekokammare än vad ens den svenska borgerligheten lyckas vara. Den säger nämligen samma sak om och om och om och om och om igen:

Diktaturer går alltid under.

Ett synnerligen tidigt exempel på detta är det gamla Assyrien. En genomsnittlig kung på den tiden skulle få Saddam Hussein att framstå som ett paradigm av humanistiskt reformarbete i mänsklighetens tjänst, och om det var lite oroligare än vanligt ute i provinserna så hände det lite då och då att de raserade en mindre stad bara för att få tillräckligt med retoriskt råmaterial för att kunna lugna ner folk med blotta hotet om våld.

Ty rädsla är vad sådana system bygger på. Och det är därför de misslyckas, om och om och om igen.

En annan sak historien bankar in i oss är att diktaturer även är oroväckande duktiga på att anamma nya teknologiska innovationer och använda dem för egna syften. Ett närliggande exempel är förstås DDR, där Foucaults teori om övervakningens effekter på människors beteende omsattes i konkret och mycket effektiv praktik innan den ens formulerades. Derridas tes om att en stats makt enbart och endast är lika stor som dess arkiv omsattes även den i praktik,

Frågan om Sverige är en diktatur eller inte är i stort sett irrelevant. Om det är en demokrati så är det en demokrati som är i full färd med att absorbera och implementera diktaturens värsta maktmedel, vilket är position som är svår att försvara med rationella argument. Om det är en diktatur så ligger historien som en mycket påtaglig påminnare om ett av de mest empiriskt belagda sanningarna vi människor över huvud taget har:

Diktaturer går alltid under.

Om datalagringsdirektivet är ett uttryck för att lära av historien genom att aktivt upprepa dess misstag så känns det som att vi kan låta bli utan att förlora allt för mycket.

Vi vet ju redan hur det slutar.



Andra på samma tema: Hax, Piratpartiet, Patrik, Yami, Skabbe, Stenskott, DNMR, Lake, Hax2, Jan-Olof, En pirat, Emil, Mary, Nej till datalagring, Politikerbloggen, Copy me happy, Joel, Stenudd, Opinionen. Kulturbloggen, Ligator,

Gammelmedia: Nyhetskanalen, Expressen, DN, Expressen, Svd. SVT, SvD, SvD, DN, SvD,

Några retoriska anteckningar

Jag har så smått börjat fundera på vad den däringa minikursen i retorik ska innehålla. Detaljer om var och när är fortfarande en framtida fråga, men att tjuvstarta på frågan om hur är alltid en god investering. För att inte tala om den alltid lika underbara frågan om vad.

Hur kommer jag förmodligen att skriva någon skärmmeter om när saker och ting börjar konkretisera sig, och om det blir läsvärt (till skillnad från akademins minimikrav på att det ska vara läsbart) så hamnar det kanske på en återtagen båt nära dig. Vad, däremot, är ganska givet, och jag ska försöka sammanfatta dem i tre punkter.

Det första är förstås vad det här med kommunikation egentligen är för något. Det är oerhört lätt att bara ta det för givet och utgå från att den händer av sig självt. Vilket den i och för sig gör i och med att vår fysiska manifestation - våra kläder, vårt sätt att gå, vårt sätt att tala, vårt sätt att existera i stort - säger en hel del om oss. Men efter det första intrycket pågår väldigt mycket kommunikation som en kan påverka med retorikens hjälp - och denna enorma del händer inte av sig självt.

Kommunikationens absoluta grundbult är att vi har ett begränsat sätt att se på världen. Det kanske låter som något av en downer, men med tanke på att ingen av oss verkar vara en allseende gud som ser, vet och förstår allt (nej, inte ens ni, FRA) så är det bara naturligt. Vi har en uppfattning om världen som sträcker sig till det vi kan se, höra, sparka och tänka på, och det är i detta urval av ting och tankar som kommunikation sker.

Det andra är språket. Språk är inte identiskt med kommunikation - en tavla eller en dans utgör också en slags kommunikation, utan att för den skull vara språkliga. Ändå är språket fenomenalt överrepresenterat som kommunikativ metod - med rätta. Det går förvisso att måla en tavla om sina reflektioner över individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av den mänskliga existensens relativa korthet, men det tar en bara en viss bit på vägen. Och inte ens den mest exotiska dans lyckas med konststycket att förmedla de finare nyanserna om när en gjort tillräckligt och när en behöver göra mer av sitt liv.

Now, språket följer sina egna regler och gör sin egen grej. Det underlättar om vi förstår dessa regler, men det är inte strikt nödvändigt - ungefär som det inte är nödvändigt att kunna konjugera ablativ för att framgångsrikt lyckas beställa en hamburgare på en snabbmatsrestaurang. Och precis som på en snabbmatsrestaurang är språkets grej att det reducerar ens val till ett par förutbestämda alternativ - ord. Ord som sedan används för att rikta människors uppmärksamhet mot, tja, någonting specifikt, vad i nu behöver uppmärksamma.

Det tredje är retorik, och vad det egentligen är för något. Det råder delade meningar om aspekter och nyanser, men en minimal definition är att det handlar om att använda främst språket (och annan kommunikation när det passar) för att leda en annan människas begränsade uppmärksamhet från det ena till det andra till det tredje på ett sådant sätt att slutpunkten är att de tänker på det en vill att de ska tänka på, och då gärna också från rätt håll.

Detta låter förstås svårare än vad det är. Människan fungerar på vissa sätt, och genom att anpassa sig till dessa sätt så kan en kommunicera bättre än om en inte gör det. Vi tar exempelvis till oss saker bättre om vi förstår vad folk säger, så att uttrycka sig förståeligt hjälper. Vi lyssnar dessutom bättre på folk som talar med oss i lagom ton snarare än skriker oss i örat. Att börja med grunderna och sedan spinna vidare därifrån är smidigare än motsatsen. Och så vidare.

Nu är detta förstås bara en ungefärlig skiss av det hela, och det krävs förmodligen en hel del arbete för att verkligen få ut mer än en vag idé om det hela. Vilket (smidigt nog, eftersom det nu ligger i vår uppmärksamhets synfält) också är det arbete som ligger framför mig i förberedandet av den häringa kurssaken.

Arbetsbördan är min, med andra ord.

Det var ungefär vad jag hade tänkt ta upp. Hur jag ska framställa det hela - och, indeed, hur dessa saker faktiskt fungerar i större pedagogisk detalj - är någonting som behöver tänkas mer på.

Inget är skrivet i sten än, men jag ska försöka mig på att förlägga det hela i Stockholm någon gång i första halvan av december. Detta då för att minimera logistik - de flesta kan ta sig till huvudstaden lättare än varsomhelst annars, och jag behöver alltid en ursäkt för att åka dit - och så lite för att undvika den värsta julstressen. Anpassa kommunikationen, ni vet.

Förhoppningsvis syns och uppfattas vi där!

(:~~~~