Livet på snabba linan

En av de vanligaste frågorna en får när en säger att en är engagerad i Piratpartiet är också den mest klassiska frågan. "Hur ska artisterna få betalt?".

När en får den från vanliga människor så är den hanterbar. Aningen repetitiv ibland, men för det mesta ett genuint uttryck för intresse - en utgångspunkt för vidare diskussion.

Vilket, på sätt och vis, gör det till en kontextuellt bra fråga.

När en får den från lobbyister eller folk som varit med ett tag, däremot, så är den aningen mindre bra. Faktum är att den är direkt skrämmande om den ställs med ett straight face och/eller en ärlig övertygelse.

Ty det betyder att de antingen ljuger eller inte har tänkt färdigt kring frågan. Och det är en öppen fråga vilket som är värst.

Now, en behöver inte vara ett geni för att förstå att en jobbmarknad där 500 000 personer tävlar i stenhård konkurrens om 50 000 jobb inte är överdrivet optimal. Än mindre att det är allt annat än självklart att det här med "betalt" kommer att hända under sådana förhållanden. Inte ens för de som faktiskt befinner sig i jobb.

Den som med ärlighetens raka ansikte klarar av att konsekvent reducera ett systemiskt arbetsmarknadsproblem till ett problem med upphovsrättslagstiftning - är antingen en fenomenal lögnare, eller i behov av att ta ett steg tillbaka och fundera på hur världen fungerar.

Fråga inte hur artisterna ska få betalt i en ekonomi som inte behöver mellanhänder. Fråga i stället hur ungdomar ska få betalt i en ekonomi som inte behöver dem.

Allt annat är nämligen brutalt cyniskt.

Till morgondagens resenärer

Det näst bästa med Ung Pirats introutbildningar är att jag aldrig riktigt vet vad jag kommer lära mig. Och, än mer, vad deltagarna kommer att lära sig. Vilket är en fenomenalt märklig sak att säga, eftersom jag är en av dem som håller i det hela, och borde ha ett hum om vad som är i görningen.

Eller, rättare, jag har ett hum om vad jag ska göra för att saker ska komma igång. Men precis så som varje individ är en unik varelse, så är varje tillfälle en unik händelse, med olika dynamiker och samtalsämnen. Ibland ligger fokus på vissa saker, och då kör vi dem; ibland på andra, och då riktar vi blicken däråt. Beroende på gruppens intressen och dynamik, så blir saker som de blir. Jag går med flödet.

På sätt och vis är det missvisande att säga att det finns en introutbildning. Den återuppfinns varje gång, trots allt, och det går som bekant inte att stiga ned i samma flod mer än en gång. Även om floden tenderar att ha samma namn över tid.

Hittills har varje gång varit lärorik. Både för mig, tidigare deltagare och - hoppas jag - för de som i morgon kommer att åka till Bryssel för att träffa våra parlamentariker (och Troberg och Rick, som genom någon slags kosmisk slump befinner sig på plats varje gång.)

(Skvallra inte, men jag har uppmanat deltagarna att bombardera alla vi känner i Bryssel med frågor om precis allt. Bara för att jag inte är på plats så är inte det en anledning att sluta ställa bra frågor, trots allt!)

Det bästa med Ung Pirats introutbildningar är att jag vet att jag kommer att få träffa många av deltagarna igen. Och att de kommer att kunna berätta om saker de gjort sedan senast - både politiskt och i övrigt.

Det går nämligen inte bara att lära sig saker - det går att lära känna människor också.

Men innan ni åker till EU-land, så vill jag bara påminna om att ni inte behöver be om tillstånd för att fortsätta vara awesome.

Så fortsätt gärna vara det.

Tills vi ses nästa gång. Och gärna efteråt också.

(:~~~~~~

Ett flödesschema för äldre medier

Ni som har varit inpluggade i gammelmediernas flöde har förmodligen märkt att de handlat om den kungliga bebisen mer än vanligt på sistone. Och eftersom den svenska politiska bloggosfären i mångt och mycket är en förlängning av gammelmedierna, så har de utan vidare hakat på samma tema. Inlägg efter inlägg efter inlägg - och vare sig de håller med om monarkins existensberättigande eller inte så håller de sig fenomenalt till ämnet.

Ni anar inte hur mycket det finns att säga om en nyfödd kunglighet. Och hur mycket som kan sägas om det som sagts om den nyfödda kungligheten.

För att inte drabbas av akut mental klaustrofobi, så tog jag en tillflykt till alternativa flöden. Och i min flykt så råkade jag notera att, hey, jag har inte tänkt på vilka flöden det är jag råkar följa. Vilka är egentligen dessa flöden jag bebor i min vardag, och som jag indirekt får min världsbild från?

Nu kanske någon lite stillsamt ställer sig frågan - vad är ett flöde, egentligen?

Tänk dig att alla tidningar, radiosändningar och teveprogram bildar en enda stor helhet. De enskilda momenten kanske eller kanske inte håller med varandra, men tillsammans bildar de en totalitet. Och om du tar dig tid att plugga in dess rörelser, så kommer du efter hand att se vissa mönster. Ibland uppenbara sådana, så som kungabebisar, och ibland mindre uppenbara, så som att du kommer att behöva vänta länge på att Steampunk blir ett självklart ord.

Ett flöde är en sådan totalitet. Och tack vare internet så är det väldigt mycket lättare att byta flöden när de med störst budget faller tillbaka i gammeldags jingoism.

Now, den svenska politiska bloggosfären är som sagt väldigt mycket en utväxt av gammelmediaflödet, så att läsa det var aningen kontraproduktivt. Faktum är att större delen av det svenskspråkiga flödet pratade bebisar, - så off I go, into the international void.

Det mest pålitliga flödet är förstås den subkultur som växt fram i @horse_ebooks anda. Vilket är en av de mest dadaistiska strömningar du någonsin kommer att stöta på - ett slags frivilligt semantiskt frispel. Vilket låter precis så märkligt som det är. En kan lita på att de kommer förhålla sig konsekvent dadaistiska, vad det än gäller.

Utöver det så har vi det ständiga, strida strömmen av uppdateringar från diverse Anons världen över. De gör vad de gör, utan vidare pardon eller egentlig grace. Anon är Anon, trots allt.

Occupy-flödet är fortfarande i full sving, även om diskussionerna är mer mogna nu än de var för några månader sedan. Det har kommit långt från den nybyggaranda som de första månaderna genererade, och kan sägas ha tagit två vägar: dels en ambition att applicera radikalt inkluderande demokratiska praktiker till gatuplanet fullt ut, och dels en önskan om att ta aktionen till ett nästa steg, bortom den rena ockupationen.

(Jag vidhåller fortfarande att mycket av det de säger kan översättas till svenska förhållanden, men det är ett annat inlägg.)

Syrien. Händer fortfarande.

De mer eller mindre nationella piraterna har förstås sitt flöde, på olika språk. Mystiskt nog så är dessa oftare än inte engagerade i sin egen grej, särskilt här på lokalt plan. Vilket blir brutalt uppenbart i tider så som dessa, när viljan att diskutera kungliga bebisar självdör inför Acta-debatter och liknande. Särskilt när en måste förklara varför det är viktigt att kronprinsessan av Sverige förökat sig, och varför det över huvud taget är ett samtalsämne.

...och så vidare i ett par lagom långa inlägg till. Det jag vill göra här är inte att skriva en komplett lista över min informella vardag, men väl poängtera att det var fruktansvärt länge sedan en var väl informerad om en bara hann läsa morgontidningen. Och att det finns tillgängliga alternativ för den som känner sig instängda i en liten värld - att det inte finns något underskott av värld, bara olika tillgångar till den.

Det sägs ofta att en inte kan stiga ner i samma flod två gånger. Det är desto sannare när det gäller flöden - när en väl lämnat gammelmedieflödet så är det oerhört svårt att stiga tillbaka igen.

Det är, onekligen, svårt att ta "nyheterna" (bestämd form singularis) på riktigt det allvar de en gång gjorde anspråk på. Särskilt när de visar alla tecken på att värdera det förra årtusendets största frågor mer än någonting annat.

Monarken är död. Länge leve monarken.

En vrålande feministisk analys

Det har talats mycket om feminism på sistone. Mestadels av folk om inte skulle känna igen feminism om den så kom och bet dem i skrevet - men som väger upp detta genom att låta som om någon gjort precis detta.
Det är inte utan att jag börjar misstänka att de aldrig sett en feministisk analys, och utan vidare utgår från vad sjuttiotalets fördomar om feminism har att säga om saken. Vilket antyder att det som behövs är mer exponering, i form av en enkel feministisk analys - i all enkelhet.

Men innan vi gör det så vill jag att ni lovar mig en sak, nämligen att ni börjar vråla så fort ni ser skymten av en manshatande rabiat inställning till livet. Håll ögonen på helspänn, och harkla er gärna i förebyggande syfte. Nu kör vi.

Könsroller. De finns. Och de förändras. Men inte lika fort som världen runtomkring

Efter andra världskriget har ett klart utskiljbart ideal infunnit sig, och detta är kärnfamiljen. Mannen förväntas försörja familjen genom ett förvärvsarbete, och kvinnan förväntas vara hemma och ta hand om barnen. Vilket är precis så omärkligt som det låter - jag tror inte begreppet "hemmafru" behöver någon längre förklaring.

Detta ideal baserade sig på att det räckte med en inkomst för att försörja en familj. Som så många familjer ute i landet märkt av, så är det inte riktigt sant längre, och många har börjat notera att det inte ens räcker med två inkomster. Vilket gör att det där femtiotalsidealet börjar bli aningen utdaterat - för att inte tala om direkt kontraproduktivt, rent ekonomiskt.

Inga märkligheter så här långt, med andra ord.

Medan hemmafruidealet var i full sving så formades könsrollerna efter detta. Män lärde sig att deras främsta funktion här i livet var att jobba, och anpassade sig därefter. De åtta timmarna på jobbet blev livets mening, och resten var bara transportsträcka till nästa skift. Kvinnor, å sin sida, lärde sig att deras roll i livet var att utgöra servicestation för män och barn. Vilket innebär ett helt annat sätt på livet i jämförelse med det som anser att dagens verk är förrättat vid arbetsdagens slut.

Säg till om ni börjat vråla än.

Nu  har som sagt läget förändrats sedan nådens år 1950, och arbetande kvinnor är inte den ovanlighet det en gång var. Men ekonomin är aningen mer lättfotad än könsrollerna, och den där arbetsdelningen sitter i. Män uppfostras för arbetet, kvinnor för livet runtomkring, och som ett oavsiktligt resultat av detta så förväntas inte män ta lika stort ansvar för hem och hälsa som kvinnor.

Män förväntas, för att uttrycka det brutalt, göra sitt för kung och fosterland på fabriksgolvet, medan kvinnor tar hand om resten.

Några vrål så här långt?

Om vi ska börja tala om vem som vinner och vem som förlorar på det här, så blir du nog förvånad över vad feminismen har att säga om saken. Det är nämligen inte kvinnorna. Det är inte männen heller. Det är bäggedera, samtidigt. Kvinnorna förlorar, genom att ständigt tvingas arbeta dubbelskift i jobb och hem; män förlorar genom att ständigt tas på halvt allvar, eftersom de i sin mansroll förväntas vara oansvariga lufsar som behöver en kvinna i bakgrunden som styr upp dem.

Könsroller är en uppdelning av mänskligheten i två halvor. En uppdelning som bägge förlorar på.

Några vrål så här långt? Inte?

Grattis. Du har just läst en feministisk analys utan att vråla mot skärmen. Hur känns det?

Licens på pirater

Kulturen är hotad, och om vi inte tar krafttag i frågan nu så kommer den att försvinna helt och hållet inom vår generation! Om inte den rådande politiken ändras och mer görs för att stärka kulturens ställning, så kommer den över tid att utarmas och eventuellt även försvinna. Den stora krisen är nu, och vi måste få bukt med gratisätarna innan de har jämnat vårt kulturarv med marken!

För en gångs skull är det inte kultursektorns organiserade mellanhänder som tagit ton i dylika ordalag rörande pirater, utan samerna rörande vargar. Vilket kom som något av en överraskning, men - de gjorde det.

Nu är frågan - är de två argumentationslinjerna parallella, och kan pirater likställas med vargar?

Om du svarar ja på den frågan, så hoppas jag att din inställning till vargjakt inte är "shoot to kill". -

Acta - tänk om!

På sistone har ett antal texter och uttalanden om Acta publicerats. De har haft något av ett tema, eller rättare något av en utgångspunkt. Nämligen att Acta inte förändrar särskilt mycket, och att alla protester är överdrivna överreaktioner.

Låt oss leka lite tänk om. Tänk om det faktiskt är så att Acta inte förändrar någonting för vår del? Vad skulle det innebära?

Det skulle innebära att vi har en hel drös människor runt om i landet som inte litar på vad sittande regering och andra officiella talepersoner säger. Att det finns ett gravt underskott av tillit för det offentliga, och att ett stort antal medborgare inte litar på statens talesmän ens när de talar sanning.

Vilket då är marginellt bättre än att ett stort antal medborgare tror på dem när de ljuger.

Ty när tilltron för det offentliga försvinner, så är det ett större bekymmer än vad något hårdare tag mot fildelare kommer att bli. Det innebär nämligen att vi har en problematisk politisk situation redan idag, snarare än en potentiellt problematisk dito framöver. När sittande företrädare kan tala direkt ur hjärtat och säga precis hur de uppfattar läget utan att bli trodda - så är det inte Acta som är problemet.

Tänk om Acta inte förändrar någonting alls, och problemet bara är en allmänt utbredd misstro mot maktens representanter, vad de än råkar säga?

Det är värt att tänka på, onekligen.

Känd från samtiden

Lite då och då kör gammelmedierna med gimmicks av typen "chatta med den här kändisen efter klockan x!". Vanligtvis någon som är känd från teve, och som de flesta sett på avstånd utan någon som helst förhoppning om att se från lite närmare håll.

Utan vid speciella tillfällen. Så som när gammelmedierna kör gimmicks av typen "chatta med en kändis efter klockan x!".

Now, jag vill inte racka ner på det här som gimmick. Oftare än inte så är backloggen rätt läsvärd, och det är trots allt det som betyder något i efterhand. Som Torbjörn brukar säga: backlogg är meningen med livet.

För att inte tala om meningen med en publikation som baserar sig på reklamomringad text.

Snarare är det det där avståndet som oroar mig. De där orden. "Känd från teve."

Jag gör motsatsen till att skryta när jag säger att jag pratar med kändisar varje dag. Bokstavligen varje dag. Det är världens lättaste, trots allt. Alla gör det.

Kändisarna finns på Twitter. Och, än mer, de skapas där - varje dag. Och det är vi själva som skapar dem.

Ibland glömmer jag hur det är att bo i den där världen. Där teven är det största och enda fönstret ut i världen, och där fjärrkontrollen är det närmaste reell påverkan en kan komma.

Problemet med fjärrkontroller är det där prefixet, fjärr-. Och att de bara fungerar så länge en tittar på teve. När en väl trycker på offknappen blir de lika kraftlösa som teven.

Standbyläget till trots.

Lite då och då kör gammelmedierna gimmicks av typen "chatta med en kändis!". Varje gång tänker jag att det är fenomenalt onödigt - tills jag blir påmind om att det inte är det.

Framtiden är här. Men den är brutalt ojämnt fördelad.

Alla hjärtans dag (2.0)

Grejen med människor är att vi skapar gemenskaper. Och traditioner, både gemensamma och personliga. Ibland överlappar dessa traditioner, ibland inte.

De tenderar att hända intressanta saker både när de gör det och när de inte gör det.

Just jag har något av en tradition att starta en ny blogg varje Alla hjärtans dag. Vare sig det behövs eller inte - det är en tradition som befäster en kärlek till det skrivna ordet lika mycket som det är en process av personlig förnyelse.

Om en är det en gör, så borde att göra samma gamla samma gamla år ut och år in vara aningen suboptimalt.

Vilket, onekligen, tar oss till traditionernas rötter. En tradition är ju trots allt att göra samma saker år ut och år in - vilket julfirare märker av som allra mest klockan 15 varje julafton. Med tillbörliga variationer på tema, förstås. Människor, omständigheter och världen själv förändras över tid, och det vore att begära det omöjliga att be dem att inte göra det. Men rent principiellt så är en tradition ett samtida återupplevande av det förgångna.

Det viktiga ligger i hur vi varierar dessa teman. Och hur mycket vi tillåter våra medmänniskor att variera sina.

Många förbereder sig inför Alla hjärtans dag genom att hålla sig till traditionen. Genom att göra det minsta de kommer undan med, göra det som förväntas av dem, få de hela överstökat. Varje år. Vilket, förstås, ibland är det enda möjliga, givet människor, omständigheter och världen. Alla har inte tid, möjlighet eller motivation nog att utföra underverk precis just idag. Och ibland är en helt enkelt fast i det där Stora Projektet som inte kan släppas förrän det är klart.

Sådant är det, livet.

Grejen med Alla hjärtans dag är att det är mer av en ursäkt än ett måste. Alla dagar kan bli en kärlekens dag, trots allt, och att fjortonde februari har ett namn i almanackan förändrar egentligen ingenting.

Fast å andra sidan så kan varje dag bli en traditionsbunden dag. Där vi gör det minsta vi kan komma undan med, där vi gör det som förväntas av oss, där vi gör det vi måste för att få dem överstökade.

Stanna inte upp vid att göra remixer på just idag. Remixa i stället varje dag som om det vore den sista variationen på livets traditionella ledmotiv. Eller den första.

Det här inlägget korspostas på två språk. Läs gärna dess engelska remix här.

#95teser #25 - Back to basics

Alla som läst ens någonting om ekonomi har stött på beskrivningen av hur det såg ut innan pengar fanns. Den som hade en fisk men ville ha en yxa var tvungen att leta upp någon som hade en yxa och ville ha en fisk, och sedan försöka övertyga denne om att den där fisken som en släpat omkring på i sökandet efter en yxperson - är en god fisk. Och sedan byta fisk mot yxa.

Detta stämmer förstås inte. Det är inte så det gick till - men det är så någon som är van att tänka i termer av pengar tänker att det gick till.

Snarare var det så att två parter som ville idka byteshandel inledde långa, djupa och framförallt komplicerade sociala relationer med varandra, baserade på sådana saker som ömsesidigt förtroende och grundläggande tillit. Det behövde inte nödvändigtvis vara vänskap, men väl ett förhållande som var aningen mer ingående än det system av snabba cash vi är vana vid från kvartersbutiken.

Det främsta beviset för detta är förstås att det är precis så det fortfarande fungerar. Trots att bilförsäljare tycks ha fått någon slags global dispens från denna princip, så är det få av oss som gör affärer med någon vi inte har förtroende för eller tillit till. Särskilt inte när det handlar om större summor och mycket står på spel.

Vilket är anledningen till att företag spenderar så mycket pengar på marknadsföring. Ännu mer pengar går förlorade om det där förtroendet går förlorat.

Now, hittills så har det räckt med en enkelriktad marknadsföring för att hålla det hela på en fungerande nivå. Detta på grund av att folk levt i en slags informationell parallellitet till varandra - information färdas från få källor till de individuella periferierna, och dessa pratar inte direkt med varandra. Det fanns därför ingenting att jämföra marknadsföringen med - och om denna bara var tillräckligt väl utformad, så har den fungerat.

Ni anar förstås att detta håller på att gå över. Tack vare den allt högre graden av latent och direkt kommunikation mellan människor, så har den där informationsparallelliteten upphört. Folk pratar med varandra, och om det visar sig att det inte bara var just deras yxa som visade sig vara fiskig så kommer de att kunna diskutera detta med stor glädje.

Vilket är dåliga nyheter för företag som är bättre på marknadsföring än på yxtillverkning.

Vilket också för oss till tesen för inlägget, #25: Companies need to come down from their Ivory Towers and talk to the people with whom they hope to create relationships.

Eller, översatt - den som vill göra affärer, måste också vara närvarande under förhandlingarna. Och förhandlingarna pågår ständigt, i det lika ständigt pågående samtalet om ett företags varor - och om alla andra företags varor.

Om ens enda närvaro i detta samtal är ett lika snofsigt som falskt marknadsföringsbudskap, så är det inte helt förvånande att försäljningssiffrorna går ner. Folk vet att de får bättre info från sina dubbelriktade konversationer än från enkelriktade massbudskap, och lyssnar därför helt enkelt mer på sina medmänniskor än på någonting annat.

Den som vill göra affärer, får helt enkelt leva med att det krävs förtroende och tillit för att kunna sälja ens ett visitkort.

Back to basics, med andra ord.

Andra parallella informatörer: Erik och Christer.

Bilden som sade mer än tusen tweets

De senaste dagarna har jag haft en rosa svampkatt som avatar på Twitter. Vilket har varit en upplysande upplevelse, inte minst som folks reaktioner har varit, ah, varierande.

Vissa har älskat den. Andra har haft osedvanligt omotiverade svårigheter med att ta någonting som sägs av en rosa kattsvamp på allvar.

Vilket vi retoriker inte har några särskilda svårigheter med att förklara. Men det är som bekant bättre att visa än att berätta.

Ty de som har haft störst problem är samtidigt de som, på fullaste allvar, hävdar att goda argument står på egna ben, oberoende av vem som råkar uttala dem. Att det rena förnuftet övertrumfar alla andra faktorer, utan någon som helst pardon till omständigheterna.

Tydligen gäller det inte när en shroomcat talar till dem. Argument självdör en smula, märkligt nog. Märkligast av allt blev det när jag parafraserade vad de själva sade, och de på en femöring slutade hålla med sig själva.

På något vis.

Jag, för min del, har haft en intressant upplevelse, i och med att jag helt plötsligt varit en rosa catshroom. Det kanske inte syns därifrån, men det är inte helt möjligt att vara arg med en avatar hämtad från den sötare delen av världen. Vilket sätter käppar i hjulen för mina lika berömda som spontana argrants, onekligen. Men samtidigt finner jag att jag fått social och/eller psykologisk dispens att helt oförhappandes skicka gladlynta uppmaningar till random människor, bara för att de råkar vara i närheten.

Vilket inte borde komma som en överraskning. Retoriker, ethos och allt det där.

Nu kommer jag att fortsätta hoppa omkring med denna underbara ursäkt till avatar en stund till. Sedan är det back to basics igen. Men det är nyttigt att bryta vanor lite då och då, för att komma ut ur de där tankemönstren som etablerats lite för hårt i ens vardag.

Särskilt i den digitala vardagen, där saker och ting är lättare att förändra än i den mer köttsliga versionen. Men skam den som ger sig.

Hacka vidare, folks!

(:~~~~~~

I de enkönades rike är den blinde kung

En av de intressantaste aspekterna av internet är att det möjliggör framväxten av nya subkulturer. En av de intressantaste subaspektna av detta är att det gör det möjligt att studera framväxten av samma subkulturer. In i minsta detalj, för den som så önskar - internet glömmer sällan, och bloggare har en tendens att låta sina arkiv ligga kvar i offentligheten till tids ände.

En av de högljuddare subkulturer som växt fram på sistone är "jämställdismen", med Pär Ström i spetsen. Vars främsta mål tycks vara att frontalkrocka med feminismen genom att kooptera dess värderingar.

Det är ibland svårt att se skillnad mellan jämställdister och första vågens feminister. Bortsett då från att de senare inte kunde använda feminism som en generell systematisk avlastningsyta för diverse aggressioner, frustrationer och anomiska impulser. Och att synen på språkbruk var aningen mer konservativ på artonhundratalet.

Problemet med att anamma den första vågens värderingar är förstås att det kom ett par vågor till efteråt, och att dessa kom fram till att det fanns vissa begränsningar med den första vågens approach till saker och ting.

Om du frågar en feminist av idag vad könsroller är, så kommer du få svaret att det handlar om en uppsättning sociala förväntningar som delar upp mänskligheten i två halvor, vilket sedermera gör livet sämre för bäggedera.

Du kanske får det levererat i aningen varierande ordalag beroende på exakt vem du frågar, men det är the gist of it.

Det krävs inget närstudium för att se att det inte finns någon preferens för vare sig det ena eller det andra i den här beskrivningen. Faktum är att du skulle behöva vara disputerad i teologi för att kunna konstruera ett argument för att en sådan preferens står att finna.

Eller jämställdist.

Now, för den som är intresserad av att studera framväxande subkulturer så är bloggreaktionerna under nämnde Pärs artikel i gårdagens DN ett fenomenalt ställe att inleda sina undersökningar. Inlägg efter inlägg listas, och ett antal av dem innehåller ordet "bitterfitta". Vilket inte bara används som en inte helt förskönande beskrivning av Maria Sveland, som gjorde det oförlåtliga misstaget att nämna Pärs namn, utan även ett flitigt brukat ord för att referera till alla som råkar göra någonting annat än att hålla med.

Det finns en viss ironi i att bitterkukar kallar kvinnor för bitterfittor, onekligen. Men så får en ju inte säga i jämställdisternas värld.

Framtiden, nu!

Alla hjärtans dag närmar sig, och med detta också förverkligandet av min stora plan att ta över världen.

Eller, rättare, att bli en lite större del av den.

Ni som kan er politiska geografi vet att det svenska språket inte är det mest inflytelserika av språk på den internationella arenan. Det är, på det stora hela, en lokal dialekt av europeiska som talas av en liten del av befolkningen i norra EU. Och läses av än färre.

Det begränsar ens räckvidd en smula.

Vilket då innebär att det är dags för mig att bli en internationell personlighet. Genom ett snabbt språkbyte.

Now, jag kan redan nu ana att vissa av er i all snabbhet har börjat hysa en viss oro. Kommer jag att byta språk mitt i en mening, helt okynnes, och sedan råka fastna i det nya språket på heltid?

Ni kan andas ut. Det kommer inte att hända, och saker kommer att fortsätta som vanligt häromkring. Däremot så kommer jag att sparka igång en ny bloggsak, som i sin anglofona språkdräkt förhoppningsvis kommer att nå nya publiker.

Med det sagt, så vill jag be er om två saker. Det ena är att titta in på sidan och vara brutalt ärliga i er kritik av hur ful den är. Den må vara i byggläge, men det är då goda råd kan tas emot som bäst. Innan det börjat gå prestige i det hela.

Det andra är att titta bakåt i tiden, och börja fundera på vilka av mina inlägg som skulle göra sig väl med en översättning. Bloggen firar trots allt tre år, och vi har hunnit med många äventyr tillsammans - och jag anar att ni som varit med ett tag har minnen från inlägg som påverkat, uppmuntrat eller berört er.  Och som borde delas med världen.

Det vore smidigast om ni råkade ha en länk till hands, men jag misstänker att det gått så längt att jag förmodligen skulle kunna hitta "du vet det där inlägget om det där ämnet" om du bara är specifik nog i beskrivningen.

Men. Nu fortsätter samtidens förberedelser inför framtiden. Vi ses där!

Varför DRM är ett ont sattyg som måste avskaffas

En plåga har drabbat världen. Denna plåga går under namnet DRM, eller Digital Rights Management som det också kallas. Och den tycks vara här för att stanna.

DRM är nämligen inte bara en plåga. Det är också en accepterad affärspraxis, vilket gör att väldigt många drabbas av den i vardagen. Men det är inte de tilltänkta plågoandarna som drabbas, utan det är oskyldiga personer som försöker göra rätt för sig som får hela bördan.

Den korta definitionen av DRM skulle nämna att det handlar om olika sätt att skydda saker från att piratkopieras. Så som musikskivor vars musik inte kan spelas i en dator, och således inte heller kan konverteras till MP3-format. Eller ett datorspel som bara fungerar om en är ansluten till vissa servrar, som säkerställer att bara en kopia av spelet är igång samtidigt. Tanken är att bygga in hinder i skivor (eller program, eller vadsomhelst) som gör att de kan användas på vissa sätt, men inte på andra.

Den brutala definitionen skulle säga att det handlar om att medvetet sälja trasiga produkter till kunderna.

Det näst största problemet med DRM är förstås att de som förstår sig på tekniken kan ta sig förbi de inbyggda hindren på ungefär fem minuter. Och fem minuter senare så ligger musiken likförbaskat och skvalpar på Pirate Bay. Med vänliga hälsningar från den som övervann hndren.

Det största problemet är att saker fortsätter vara trasiga, även när syftet med dem har omintetgörs. Vilket gör att hederliga CD-ägare som till äventyrs vill lyssna på skivan i datorn inte kan göra det, att de som inte är online 24/7 inte kan spela när de vill, och att de som köper DVD-filmer måste stå ut med antipiratreklamen exakt varje gång de vill titta på sina filmer.

När piratkopian ger en bättre upplevelse än den legitima kopian, så är det inte piratkopian som är den sämre versionen.

I ingen annan industri skulle det systematiska försäljandet av trasiga varor tolereras. Tänk bara om IKEA skulle sälja köksbord där ett ben fattas, med motiveringen att någon skulle kunna kopiera designen om alla ben ingick. Ingen skulle gå med på det, och IKEA:s PR-avdelning skulle tvingas nyanställa på högvarv om de ens försökte föreslå någonting likande. Men när det gäller kultur så är det tydligen helt okay - ja, det är till och med så okay att ingen egentligen reagerar på att det är vardag.

Liknelsen med IKEA haltar dock en smula. IKEA skulle trots allt spara in ett ben för varje bord, vilket i längden blir rätt många ben. När det gäller DRM så måste hindren läggas till, vilket är motsatsen till en besparing - och det är konsumenten som måste betala det högre pris det innebär att selektivt förstöra deras varor.

DRM är, som ni ser, ett ont sattyg som måste avskaffas. Det gör film, musik och spel dyrare, det gör dessa svårare att använda för vanliga människor, och det gör det helt i onödan.

Sunt förnuft dikterar att vi slutar upp med dumheterna omedelbart. För allas bästa.

#95teser #23 #24 - Ärlighet på rak arm

Teserna #23 och #24 är, på sätt och vis, de brutalaste av dem alla. Och, därmed, också bland de mest läsvärda. Se bara:

23. Companies attempting to "position" themselves need to take a position. Optimally, it should relate to something their market actually cares about.
24. Bombastic boasts—"We are positioned to become the preeminent provider of XYZ"—do not constitute a position.

Eller, i klarspråk: om du vill göra dig relevant inom det område du verkar inom, så duger det inte att vara en välrundad, vagt formulerad entitet som inte riktigt talat klarspråk om någonting allt.

Det här är brutalt, i och med att det kommer att innebära en radikal förändring av hur många organisationer fungerar i dagsläget. Särskilt när det kommer till marknadsföring, där det vanligaste i dagsläget är att slänga sig med de mest generella, vaga och på det stora hela oklara formuleringar som någon någonsin skådat.

Du kan säkert komma på ett flertal exempel på rak arm.

Men det här gäller inte bara när det gäller marknadsföring. Det gäller allt. Alla delar av verksamheten. Alltid.

Ty det är vad det innebär att ta ställning. Att säga saker är en sak, men ingenting signalerar en organisations värderingar så mycket som dess handlingar. Och den som säger en sak men gör någonting annat - säger mer än tillräckligt.

Och det brutalaste i det hela är att folk kommer att få reda på det när det händer. Inga om, inga men, inga kenneluppfödda pudlar. För att inte tala om någon förlåtande förståelse.

Det enda sättet att anpassa sig till detta är att säga det en menar, och mena det en säger.

Och sedan agera på detta.

Du kan säkert komma på ett flertal exempel på organisationer som inte riktigt är redo för detta. På rak arm.

Andra rakade armar:  Christer, Christer, Erik och Erik.

Hotet från Internet

Det är svåra tider för spelbranschen. Pirater piratar, gamla storspel fortsätter hålla kvar sina lojala spelare, och till på köpet så konkurrerar internet med tusen gratis lagliga spel. Tiderna är dystra, det går värre än någonsin, och om ingenting görs så kommer internet att demolera spelindustrin innan någon vet ordet av.

I ren desperation över sakernas tillstånd, så tog utvecklarna Double Fine saken i egna händer och startade en Kickstarterkampanj. Det var ett hopplöst företag redan från början, och ingen förväntade sig egentligen att det skulle leda någonstans, men det var värt ett försök.

Så här två timmar senare så har folk donerat 158,795 dollar. Till ett spel som inte ens är släppt än.

Now, om ni anar att de två första styckena är brutala överdrifter av det mest hyberboliska slaget - så anar ni rätt. Men det är ändå så Hotet från Internet framställs när frågan om piratkopiering kommer på tal. Om inte brutal kontroll av internet införs, så kommer kulturindustrin att dö. Bokstavligen.

Jag trycker uppdatera på Kickstartersidan, två minuter senare. 159,666 dollar.

Kan vi inte bara skippa skitsnacket om att kulturen är på väg att dö ut nu? Och i stället börja ta tillvara på det faktum att den som anammar nya affärsmodeller kommer att vara den som vinner i längden? Och att vi konsumenter bokstavligen kommer att ställa oss i kö för att få hjälpa er på traven?

Två minuter senare. 163.353 dollar.

Nya tider, goda tider. Internet hälsar.

Update, femton timmar senare: målet att uppnå $400.000 är numera uppnått med råge, och i skrivande stund ligger siffran på $861.488. Mer än dubbelt, så synes. Det har också blivit något av ett fenomen, och press (och än mer sociala medier) världen över har uppmärksammat spelarnas entusiasm och givmildhet.

Nästa gång någon talar om näthat - påpeka då gärna lite försynt att det även finns nätkärlek.

I den blinda fläckens ideologiska öken

Johan Westerholm bävar.

Hen bävar inför en framväxande politisk öken, där det enda som syns i alla kompassens riktningar är sand, sand och sand. Sand som inte ens bemödar sig att formera sig i intressanta formationer, utan som reducerat sig själv till en flexibel politisk yta. Ett politiskt landskap där alla riktningar är desamma, eftersom det inte längre finns någonting inom synhåll att sträva efter åt något håll alls.

Där politik reducerats till att Reinfeldt går omkring och är selektivt medial i största allmänhet.

Håll den bilden i huvudet. Jag kommer nämligen att kalla den bullshit om en kort stund.

Kent Persson bävar.

Hen bävar inför en framväxande politisk öken, där det enda som syns i alla kompassens riktningar är sand, sand och sand. Sand som inte ens bemödar sig att formera sig i intressanta formationer, utan som reducerat sig själv till en flexibel politisk yta. Ett politiskt landskap där alla riktningar är desamma, eftersom det inte längre finns någonting inom synhåll att sträva efter åt något håll alls.

Där politik reducerats till dagsaktuella ämnen, som likt Ines Uusmans slösurfande kommer att glömmas bort dagen efteråt.

Bullshit.

Bägge har, förstås, helt fel, av precis samma anledningar, från precis samma utgångspunkter och med precis samma invanda blinda fläck i synfälten.

Vanligtvis brukar det inte vara särskilt intressant att konstatera att två personer har fel på likartade sätt. Det brukar antingen vara givet eller ointressant, eller bägge. Men i just det här fallet är det svårt att inte rycka till en smula, eftersom det handlar om just precis dessa två personligheter.

Ni ser, Johan är ärkesosse och Kent är ärkemoderat. Och bägge bävar inför samma upplevda förlust av politiska dimensioner.

Deras problem är inte att den politiska dimensionen försvunnit, dock. Som Occupy-rörelsen, den nätomspännande manifestationen mot SOPA/PIPA och den närmast enhälliga solidariteten med invånarna i Syrien visar, så finns det ingen brist på vare sig politik eller politiska ställningstaganden att göra. Och alla som till vardags tar del av det överflöd av kunskap och möjligheter till social organisation som nätet erbjuder, så finns det inte heller en brist på visioner.

Nej, deras problem är att de stirrar sig blinda på varandra, och sakta men långsamt gör sig själva irrelevanta, medan världen fortsätter hända omkring dem.

Likt statyer står de, orörliga.

Men varje landskap gör sig bättre med ett par utsmyckningar, och redan de gamla grekerna visste att statyer gör sig oerhört väl på gator och torg.

Månne behöver vi klä dem i värmande textilier lite då och då. Så de inte fryser ut varandra allt för mycket.

75 glada anledningar att arbeta tills du blir 75!

Osynlige Fredde har gjort ett framträdande igen, och påpekat att det vore en fenomenalt bra idé att höja pensionsåldern till 75. Med nyckelord som valfrihet, flexibilitet och livslångt lärande, lägger hen fram tanken om en radikalt förändrad arbetsmarknad. Och för att liva upp stämningen lite, så tänkte jag ta det hela på orden och skriva 75 glada anledningar till att arbeta tills du blir 75.

Here goes.

1. Det är kul att jobba!
2. Det är stimulerande att jobba!
3. Det skapar ekonomisk tillväxt att jobba!
4. Det skapar personlig tillväxt att jobba!
5. Din kompetens tas till vara på jobbet!

6. Det är tråkigt att bara sitta hemma och dega!
7. Tänk på barnen!
8. Framtiden behöver dig!
9. Pengar!
10. Kommer du ihåg ditt första jobb? Det kan hända igen!

11. Tänk på allt du kommer att lära dig på jobbet!
12. Alla nya människor du kommer att träffa!
13. Alla kreativa utmaningar du kommer övervinna!
14. Den imponerande CV du kommer att kunna skriva!
15. De berättelser du kommer att kunna berätta för barnbarnen!

16. Nykomlingarna kommer se upp till dig!
17. Du kommer att bli en levande legend!
18. Värderad erfarenhet? - Det är du det!
19. Ingen känner territoriet bättre än du!
20. Med expertis följer privilegier!

21. Visst känns det nesligt att lägga ner när du är som bäst!
22. Det kommer inte bli detsamma utan dig!
23. Du behövs!
24. Vi gillar dig!
25. Det vore en skam att förlora dig!

26. Tänk på Grekland - där finns inga jobb alls!
27. Tänk på ungdomarna - de får inte heller jobba!
28. Tänk på de arbetslösa!
29. Tänk på barnbarnen!
30. Tänk på dina medarbetare, som skulle sakna dig!

31. Alla jobb behövs!
32. Vi behöver alla göra vårt för att bidra till samhället!
33. Vi har alla vår roll att fylla!
34. Du är viktigare än du tror!
35. Det finns inga meningslösa jobb!

36. Skattebetalarna kommer att tacka dig!
37. Och skolorna!
38. Och sjukhusen!
39. Och de företag vi outsourcat verksamheten till!
40. Vi tackar dig!

41. Om du orkar, vill du.
42. Om du vill, får du.
43. Om du får, måste du.
44. Om du måste, så måste du.
45. Vi måste alla göra vår del.

46. Var inte en parasit!
47. Det finns inga gratis luncher!
48. Och de luncher som finns kan inte göras billigare!
49. Även om det läggs ner mycket arbete för att försöka göra dem billigare!
50. Du kan bli en av dessa flitiga arbetare!

51. Tänk framåt!
52. Framtiden innehåller dig!
53. Framtiden ser ljus ut!
54. Framtiden är idag.
55. Arbeta framåt!

56. Det var inte bättre förr!
57. Du arbetar nu!
58. Om du slutar arbeta, så blir arbetet förflutet!
59. Det var inte bättre förr!
60. Behåll nuet så länge som möjligt!

61. Arbete är heligt!
62. Sålunda sade Luther, och vi är trots allt protestanter av en anledning.
63. Weber sade att kapitalismen baserar sig på protestantiska värderingar.
64. Vi tror på Weber.
65. Så gå inte i pension än!

66. Du har fortfarande lite kraft i dig!
67. Keep going!
68. Hälsa kollegorna!
69. Visst är det trevligt att känna sig behövd!
70. Välkommen till ännu en härlig dag på jobbet!

71. Nu kanske det börjar bli dags att varva ner.
72. Pensionsspara lite.
73. Trappa ner verksamheten, skaffa en stuga.
74. Och en lugn katt att dela stugan med.
75. ...hen skulle pensioneras nästa vecka. Tragiskt.

Liberala företrädare

Ni som spenderat tid med liberaler vet att en av deras favoritsysselsättningar är att osthyvla begreppet "liberal" till ständigt tunnare skivor. Och sedan fäster de sig till någon av de allt smalare sub-begreppen, och börjar närmast omedelbart därefter bråka med andra liberaler som av outgrundliga anledningar fäst sig vid en annan strimla av begreppet.

Vilket vore en fenomenal övning i argumentation, om det inte vore för att dessa bråk tenderar att vara av karaktären "tills döden skiljer dem åt". Vilket, onekligen, tenderar att få folk att sluta umgås med liberaler efter ett tag.

Det finns trots allt något av en smärtgräns för hur många gånger en klarar av att höra att folk inte är riktiga liberaler pga [anledningar]. Vanligtvis i termer av att vederbörande inte respekterar grundläggande liberala/demokratiska/[starkt positivt värdeord] värderingar. För det mesta även med tillhörande utbrott av ilska över oförståndet i det hela.

Nu är det här inte bara ett liberalt fenomen. Det är så att säga liberalt förekommande, rent generellt.

Grejen är förstås att vem som helst kan säga sig företräda dessa stora, positivt värdeladdade ord. Det är ingen svår konst - det är bara att använda sina kunskaper i grundläggande grammatik för att säga sig företräda någonting, och sedan har en gjort det. Instant företrädarskap.

Detta blir problematiskt när alla gör det. Och alla gör det - se bara på det glada gänget som tidigare kallade sig Politiskt Inkorrekt. Vilket innebär att vi helt plötsligt har massor av företrädare för precis allting. Och när dessa möter varandra, och börjar utbyta sina företrädarskap, så urartar situationen rätt fort.

Och helt plötsligt så börjar folk upptäcka att ungefär alla de pratar med, och som inte håller med om saker, är odemokratiska, oliberala eller what have you.

Om du känner igen dig i den här beskrivningen - grattis. Om jag vore elak skulle jag säga att den enda konstanten i alla dina möten med oförståndiga människor är du. Men det vore som sagt elakt, och som företrädare för snällheten så låter jag bli.

Men om du konstant finner dig i situationer där du upptäcker att de fundamentala demokratiska, liberala värderingarna inte delas av överdrivet många - så skulle det helt enkelt kunna vara så att det inte är världen som behöver göras om.

Kom gärna ihåg det glada liberala credot om att all förändring börjar på individnivå.

(:~~~~~~

K23: Att vara en turist i vardagen

Jag är många saker till vardags. Jag är bloggare, kopimist, student, pirat, fattig, cyklist, örebroare, medborgare, hyresgäst, hest, - listan är lång, och kan göras längre utan vidare ansträngning.

Jag har också en position inom det komplexa system som är klassgeografin. Den är aningen svårdeterminerad, i och med att fördelningen av kulturellt, socialt och digitalt kapital inte är helt i par med dess ekonomiska motsvarighet, men jag befinner mig på kartan. Bourdieu skulle kunna placera ut mig utan vidare bekymmer.

Precis som jag har en plats i klassgeografin, så har också platser sina platser. Var sak har sin plats i den övergripande ordningen, och genom att röra oss genom det fysiska rummet så kan vi studera hur olika platser relaterar till varandra och sina invånare.

Om du inte beter dig på samma sätt på baren som på universitetsbiblioteket, så är du redan en mästare på att agera på den här kunskapen.

Du behöver inte ha läst kulturgeografi för att upptäcka att saker inte är desamma i miljonprogrammen som i villamattorna. Det räcker trots allt med att gå omkring i dessa områden - och ibland även med att försöka ta sig till dem.

Villamattor har något av en tendens att segregera ut sig till områden långt bortom kollektivtrafikens räckvidd, vilket gör bilinnehav till något av ett krav för den som vill besöka dem. För att inte tala om bo i dem.

Inte för att kollektivtrafik är någonting att ta för givet - SL har redan lagt priset för ett månadskort på en nivå som ligger över hälften av min månadshyra, trots allt.

Vilket, onekligen, sätter den berömda överklassafarin i perspektiv. På många olika sätt.

Vi skulle i och för sig kunna tala om det på samma sätt som den gode Wolodarski, som på något vis lyckas göra det hela till en fråga om psykologi och direkta relationer mellan människor. Det handlar om individer, trots allt, och om vi begår synden att tala om klass i stället för om konkreta människor så lede det omedelbart till att vi dehumaniserat både safarifirarna och de safariserade personligheterna. Reducerat dem till sina kategorier, as it were.

Som en individuell bloggare, kopimist, student, pirat, fattig, cyklist, örebroare, medborgare, hyresgäst och hest finner jag det oerhört svårt att ta detta perspektiv som allenarådande. Jag skulle nog tillstå att det här med det individuella varat fungerar utmärkt, kategorierna och placeringen på den socioekonomiska kartan till trots.

Grejen med kategorier är ju, trots allt, inte att en bara har en enda av dem, och sedan slaviskt måste följa dess imperativ tills antingen den eller en dör. Att jag har en position inom klassgeografin innebär inte att jag helt plötsligt är en automatisk förkämpe för en klassposition-för-sig, och än mindre att det faktiskt finns en sådan klass-för-sig.

Det som är utmärkande för den framväxande underklassen är ju trots allt att de är fragmenterade i sina ensamma vardagar, bärandes sina kors i osynlig individualitet.

Just där kan jag nog ge Wolodarski en poäng. Om än bakvänt.

Nu är förstås grejen med den berömda överklassafarin inte att folk åkte buss till platser som av hävd, marknadskrafter och generell social tröghet kodats som just överklass. Folk åker buss både till och från området mest hela tiden, och det skulle se ytterst märkligt ut om någon gjorde en stor sak av dessa vardagsresenärers generella tillstånd.

Fråga bara planka.nu.

Nej, grejen är att de hade som uttalad agenda att beskåda den främmande lokalbefolkningens besynnerliga seder och bruk. Se de ädla vildarna i aktion, i deras naturliga hemvist, befriade från den mer hemvana civilisationens alla dekadenta laster. Förundras över att saker och ting inte tycks vara som de är till vardags, och att det på något vis är möjligt att leva utan att behöva tänka på det moderna livets alla bekymmer, sorger och besvär.

Egentligen hade det varit mer provocerande att formulera agendan enbart i dessa termer, och undvika ordet "klasshat" helt och hållet. Men månne hade det inte slagit lika slint i lika många huvuden då - det finns alltid en avvägning att göra mellan provokation och uppmärksamhet, trots allt.

Det är inte varje dag så väldigt många får för sig att skriva så mycket om en enkel sightseeingresa. Inte ens när de innehåller äggkastning.

Och om vi ska komma tillbaka till geografin, så är det där skon klämmer. Helt plötsligt befinner sig fel människor på fel plats, och det av fel anledning. Den naturliga ordningen är störd, kategorierna upprörda - helt plötsligt är inte var sak på sin plats, och ännu plötsligare börjar tanken om att var sak kanske inte vet sin plats att dyka upp.

Tänk så mycket som kan åstadkommas med en enkel bussresa. Utan att någon av de inblandade egentligen gör någonting annat än att vara sig själva.

Visst är det märkligt hur klass fungerar?

I tystnaden efteråt

Efter att ha skrivit inlägget om digitala arkiv och vikten av att bevara det förgångna genom att sprida det givmilt världen över innan det försvinner, så kom jag att osökt tänka på de backupskivor jag har liggandes här i hemmet.

Ja, skivor, De är från den tiden när Windows 98 och modem var orden för dagen, och hotet om total men omgående krasch var aningen brutalare än vad det är idag. Så för att undvika att saker gick förlorade, så lade jag allt som var värt att bevara på skivor, lade dem på hög och gick vidare med livet.

De har kommit till användning ett antal gånger sedan dess. Nu senast i natt.

Som med så mycket annat jag gör så gjorde jag det till ett socialt event. Världen behövde veta vad jag tänkte under inmatandets gång, och således fick Twitter reda på det.

Samtidigt som jag i all enskildhet twittrade om mina återblickar till en tid som flytt, så pågick två andra saker i twitterflödet. Det ena var Superb Owl, eller Superbowl som vissa kallar det - någonting som antingen kan ignoreras eller drivas med.

Det andra var de desperata ropen på hjälp från Syriens gator, där militären beskjuter civila med ungefär allt de har. Bokstavligen.

Det är desto svårare att hantera.

Hur kan en sitta och mata arkiv när rapporter om att folk dör droppar in, live? Hela tiden?

Hur kan en göra någonting alls, för den delen?

Det är baksidan till att hela världen kan se vad som pågår. Det pågår så väldigt mycket i den, och en del av det är av en sådan natur att det är omöjligt att inte bli berörd av det. Särskilt inte när det når en i ett så personligt tilltal att det går rakt in i hjärtat.

Det finns konton jag följer som aldrig kommer att twittra igen efter inatt.

Samtidigt fortsätter världen, livet. Saker måste fortfarande göras, deadlines fortfarande hållas. Samtidigt som världen är tillräckligt stor för att innehålla mer elände än någon rättvisa förtjänat, så är den ändå på något vis för liten för att innehålla tid för sorgearbete.

Så jag fortsätter att mata skivor. Fortsätter twittra. Fortsätter med allt det där som måste göras, och som inte blir gjort om inte jag gör dem.

Det är det en kan göra. Fortsätta.

Stay strong.

Hur bloggsamtal äger rum

Bloggar är ett märkligt medium. Å ena sidan så kan vem som helst sätta sig ner, ta lite tid från sin eftermiddag och en stund senare ha berättat för världen vad en tycker och tänker om någonting. Det är lättare än någonsin att bli en del av det pågående samtalet. Å andra sida pågår nämnda samtal även utan ens insats, och ibland även trots ens insats.

Samtalet finner så att säga vägar runt det en gör, även (och/eller särskilt) när en inte gör någonting särskilt.

Så som har skett med den gode Linander, som alldeles nyligen publicerade en Q&A rörande Acta. Vilket, onekligen, är ett aktuellt ämne, och som därför drog en del läsare.

Vilka, för några ögonblick, prompt struntade i att kategorin "läsare" inte skriver, tog sig för att skriva ett par kommentarer till det de läste.

Now, det som hände var att de skrev sina kommentarer, och sedan möttes av den tystnad som uppstår när kommentarsmodereringen tar längre än några minuter. Och eftersom de inte orkade vänta på att den gode Linander skulle göra deras tankar läsbara, så gjorde de det på egen hand i stället.

Dvs det här och det här inlägget. Och det här och det här.

Omedelbums uppstod diskussioner under bägge dessa inlägg, och samtalet fann en väg runt Linanders tystnad. Samtalet fann, som synes, en väg.

Det finns många saker att säga om detta. Många har dessutom redan sagts - och håller på att sägas inom ramarna för projektet #95teser. Och om jag vore elakt så skulle jag peka på en vis specifik tes och säga att just denna är mer exemplarisk än de andra.

 I stället vill jag hälsa Linander välkommen till samtalet, och lite diskret inflika att jag väntar spänt på fortsättningen.

(:~~~~~~

När minnet sviker

Ni har säkert märkt att jag ibland får arkivarieryck, och helt okynnes bestämmer mig för att dokumentera en taggs existens. Innan den försvinner i det eviga internskämtets brutala glömska.

Jag tittar på dig, #ac4e.

Grejen är förstås att om jag inte gör det så gör ingen annan det, vilket är något av ett övertygande argument när det gäller att få saker gjorda. Jag eller döden - utan pardon.

Ni är förstås välkomna att haka på i bevarandet av dessa tillfälliga kultur

Det hemska är förstås att det lilla går igen i det stora. Varje dag försvinner ett otal texter, låtar eller andra kulturella verk för evigt, när den sista kopian av dem på något vis går sönder. Vanligtvis genom att tidens tand börjat göra sin grej så till den grad att det medium verket råkar ligga på blir oläsligt.

Det hjälper förstås inte att verken i fråga många gånger är halvt oläsliga till att börja med. Per design. Vilket är precis vad DRM (även känt som antikopieringsskydd) är - olika sätt att göra saker oläsliga, förutom under vissa specifika villkor. Som kanske eller kanske inte kan uppfyllas när arkivarien väl får tag på kopian i fråga (eller ens under verkets "livstid").

Det hjälper inte heller att skyddstiden på många verk fortfarande gäller, och att det därmed är förenat med obönhörlig juridisk fara att kopiera det. Det må vara det sista bevarade exemplaret, och rättighetsinnehavaren kanske inte ens kommer ihåg att det finns, men blotta risken för att en stämning större än arkivets budget ska dyka upp är hot nog för att låta bli att kopiera.

Vilket då leder till att tusen och åter tusen kulturella minnen går förlorade, varje dag. Oåterkalleligt. Utan pardon.

Den där tryckaren du dansade till '68, och som du inte riktigt kommer ihåg namnet på? Borta. Likt en odokumenterad tagg på Twitter.

Det finns två sätt att komma tillrätta med detta. Det ena är att reformera rådande lagstiftning, så att det blir olagligt att sälja trasiga varor till folk även när det gäller kulturkopior. Och, än mer, att förkorta skyddstiden på desamma, så att arkivarier kan kopiera saker utan att riskera hela deras verksamhet på kuppen.

Det duger inte att vårt kulturarv går förlorat på grund av rädsla.

De andra är mer omedelbart. Det handlar nämligen om att piratkopiera. Massor. Omgående. Non stop - alla gamla filmer, texter, låtar eller vad som helst som är ohemult svårt att få tag på. Kopiera, dela, distribuera, - gör det till en torrent och sprid den vind för våg. Se till så att den som söker faktiskt skall finna, och dessutom kan ta del av det återfunna.

Ni är förstås mer än välkomna att börja redan idag. När valet står mellan evig glömska och evig hågkomst - så kommer framtida generationer att tacka er för att ni gjorde rätt val.

Kopiera och sprid.

En fulguide till Twitter

En fulguide har två utmärkande egenskaper. Den ena är att den inte tar sig själv på allt för stort allvar, och den andra är att den inleds genom att berätta att den inte är ämnad att vara den auktoritativa Källan rörande sitt ämne.

Vilket dels är en mekanism för att få mig att komma igång med att skriva planerade inlägg, och dels en juridisk besvärjelse om att du inte kan förvänta dig att bli rik om en månads tid genom att bara följa dessa enkla steg.

Hursom. Here goes.

Grejen med Twitter är inte att få saker sagda. Det är förvisso lättare att säga saker där än på andra ställen, pga den godtyckliga gränsen på 140 tecken per post, men huvudpoängen är inte att få saker sagda. Huvudpoängen är att en i all snabbhet kan vara uppdaterad om vad som råkar vara på gång just nu - och nu och nu och nu.

Det är som att titta ut genom fönstret. Fast ett virtuellt sådant. Det spelar ingen roll vad som hände igår - det viktiga är det som händer nu.

Now, saker händer som bekant inte av sig själva. Vilket är det första en märker när en precis har skaffat ett twitterkonto. Inget händer. Förrän en får dem att hända.

Men det första en vill göra, innan en får saker att hända, är att skaffa en twitterklient. Inte för att det behövs, utan för att det underlättar twitterlivet något oerhört.  Mitt förslag är, i all "det är vad jag använder"-het, Tweetdeck. (Det här är valfritt, men jag rekommenderar. En klickar omkring väldigt mycket mindre i jämförelse med att använda twitter.com, vilket är en besparing av tid och energi.)

[Uppdatering, några månader senare: jag har nu övergått till att använda Janetter. Det är väldigt mycket mindre omkringklickande där.]

Så, du har ett twitterkonto, inkopplat i en klient. Men det händer fortfarande inget. What to do?

Svaret är - följ folk. Börja gärna med mig (@sargoth), och följ sedan folk från mina listor. Den vid namn lokalspeek innehåller folk som kan svenska, och om du snabbt vill få igång ett flöde av svenska tweets så kan du välja ut ett par hundra av dess medlemmar för vidare följning. Och om några av de andra listorna ser intressanta ut, så rannsaka gärna dem också! (Jag uppdaterar dessutom dessa med jämna mellanrum, så droppa gärna in om en stund igen.)

Twitter fungerar som så att den visar det folk du följer skriver. Och, omvänt, så syns de saker du skriver för de som följer dig. Enkelt, men smidigt.

Now, det finns ett par oskrivna regler om det här med följare/följande. En sådan är att en borde följa de som följer en själv. Vilket, rent generellt, är en bra regel att veta om, så att en kan bryta den. Twitter är som sagt ett fönster, men det är ett virtuellt fönster, och du väljer själv vad du vill se genom det. Om någon bara gormar, vrålar och är jobbigt arg hela tiden, så finns det ingen anledning att stå ut med denne hela dagen.

Följ ditt hjärta. Och, än mer, följ de som skriver roliga eller intressanta saker.

Okay, du har ett konto, du har en klient (om du vill), och du har börjat följa ett par sköna folks. Du är nästan en mästertwittrare av rang, med andra ord.

Och det innan du ens börjat skriva saker!

Nu finns det ett par saker du behöver veta om språket innan du sätter igång. Viss formalia som kan verka märklig, men som kommer att bli självklar innan du vet ordet av. För enkelhetens skull tar vi dem en i taget:

#: Ett # innan ett ord innebär att ordet är en #tagg. Det vill säga en diskussion eller ett tema. Klickar du på ordet så kommer du till andra som skrivit om samma sak. Vilket är ett snabbt sätt för folk att finna likasinnade om saker och ting.

Exakt vilka taggar som är populära varierar från dag till dag, men om du bara håller ögonen öppna så kommer du kunna haka på de som är populära för stunden. (Ni som har läst mig förr har förmodligen noterat att många av mina inlägg har ett eller flera # i titeln. Det är, indeed, härifrån det kommer.)

@: Ett @ innan ett ord är ett @kontonamn, och allt som skrivs så hamnar hos den som har kontot i fråga. Experimentera gärna med @sargoth för att se ifall ni kommit igång,

RT: RT står för retweet, och innebär att någon återpostat det någon annan skrivit. Detta är fullt normalt, och händer hela tiden. Om du ser något du gillar, så var inte rätt för att retweeta det!

Förkortningar: Var beredd på att se många av dem. 140 tecken är mindre än en tror, trots allt. Var dessutom beredd på att använda dem - 140 tecken, du vet. Undvik dock att anamma de klassiska sms-förkortningarna - för allas bästa.

Taggar, namn, retweets och förkortningar. Nu är vi snart framme vid det stadie där texten är slut och du kan börja bli kung/drottning/regent av Twitter. Bara några få anmärkningar kvar.

1. Twitter är ett kort medium. Vilket betyder att det oftast inte finns plats för stora tankar, och att dina samtal bör begränsas därefter. Det säger sig självt att diskussioner om de ontologiska fundamenten av en epistemologisk undersökning av diskursens villkor under förmoderna förhållanden - gör sig bättre i bloggform än i twitterform. Keep is simple.

2. Twitter är ett lättmissförståeligt medium. Eftersom det är ett kort medium, så innebär det att vissa aspekter och nyanser går förlorade i skriverierna. Ta det därför lugnt med folk, och ge dem tid att förklara hur de menar. Många onödiga gräl har inträffat mellan folk som egentligen tyckt samma sak, men uttryckt det en halv semantisk centimeter olika.

3. Twitter är ett trevligt medium. Eller, rättare, det är vanligtvis mer framkomligt att vara trevlig och förstående än konfrontativ. Det finns inte tillräckligt med plats för att hålla ett ordentligt gräl, men det finns däremot tillräckligt med utrymme för att fråga vad folk menar. Du behöver inte hålla med dem, men bägge era vardagar (för att inte tala om era följares vardagar) blir lättare om du bara konstaterar att de tycker annorlunda och går vidare.

Jag har som uttalad twitterstrategi att inte bråka med folk. Om jag vill/behöver såga dem så har jag tillräckligt med utrymme här, trots allt. (Om ni vill ha en case study kring det här, så läs då min skildring av historien om #svpol, eller Beelzes version av densamma.)

4. Var oartig, på ett artigt sätt. En sak som skiljer Twitter från andra medier är att det är fullt accepterat att helt okynnes droppa in i folks samtal. Det kan verka lite oartigt, men det är vardag - en del av charmen, till och med. Det finns dock en viss takt inblandad i det hela, beroende på tid, tillfälle och ämne. Du kommer att lära dig de subtilare aspekterna av det hela med tiden, så oroa dig inte över det. Jag har dock märkt att ingen berättar för folk att de faktiskt är välkomna att droppa in i samtal, vilket är lite synd. Så nu gör jag det.

5. Variera dina teman. Det är förvisso frestande att twittra ut samtliga blogginlägg non stop, men såvida du inte är en mästerbloggare av rang (eller Thought Catalog) så kommer folk tröttna en smula på det. Och även om du brinner för vissa frågor, så mår dina följare bättre om det inte är det enda du twittrar om. Variera dig, skriv om olika saker och håll dig diversifierad, så kommer dina inlägg och intressen att få större respons.

6. Ha en låg tröskel för för att följa folk, men tolerera inte vad som helst bara för att du en gång börjat följa någon. Eller, med andra ord: om du ser någonting från någon (vanligtvis genom ett RT) som verkar intressant, så var inte rädd för att börja följa denna någon. Twitter är ditt fönster, trots allt, och det är dumt att missa intressanta människor i onödan. Och om någon senare visar sig vara en jobbig typ, så är det desto lättare att bara avfölja denne. Du bestämmer.

Jag har hittat många av mina favorittwittrare genom att följa folk som andra retweetat, pratat med eller på annat vis gjort mig medveten om. Min vardag vore oerhört mycket fattigare utan dem.

7. Du behöver inte läsa allt från alla. Tro mig.

8. Ha kul! Var kul! Livet är kort, trots allt, och det är roligare att skratta sig igenom det än att bittra sig framåt. Inte bara rent generellt, utan även för dina eventuella followers. Och om du är tävlingsinriktad, så hjälper det att veta att en får väldigt många fler sådana om en är rolig än om en inte är det.

Det är förvisso ingen tävling, men det är ändå rätt trevligt att se den är follower-räknaren röra sig uppåt.

Jag tror det var ungefär allt. Om du läst allt från början till slut, så har det förmodligen tagit längre tid än vad det faktiskt tar att komma igång. Så sitt inte här och vänta - hit it!

(:~~~~~~

Pirater som pirater - eller?

Inte en dag går efter nyheten om att HD inte tar upp TPB-målet, förrän det börjar ljudas om att det är dags att sätta dit ärkepiraterna själva. Nu är det Piratpartiets tur att dras inför rätta, tydligen.

Det märkliga i sammanhanget är inte att de amerikanska filmbolagen ger sig efter ett politiskt parti - det är snarare vardag för deras del, vilket vi lärde oss i turerna kring SOPA/PIPA. Nej, det märkliga är att de i stället för att ta kontakt med berörda parter i fallet, för att under ordnade former diskutera frågan och undersöka möjligheten till en för alla parter acceptabel kompromiss, bestämmer sig för att lite snabbt gå till medierna och under vaga former säga att det eventuellt kan komma att bli aktuellt med en anmälan.

Vaga hot om allmänna anmälningar är inte riktigt den mest konstruktiva vägen framåt. Särskilt inte som just Piratpartiet är ett av de mer lättillgängliga partierna där ute i världen, med oroväckande låg latency mellan frågor och svar.

Men, visst, yttrandefrihet råder och en kan säga lite vad som helst. Men om en nu vill få med sig sina kunder piraterna på byggandet av framtida affärsmodeller rörande distributionen av kultur - så finns både alternativa och bättre metoder.

Och jag tror inte de gamla grekerna blir överdrivet upprörda av att jag påpekar att de kunde dessa metoder både utan och innan. Retoriker som de var.

Men vad vet jag?

Jag är ju bara en berörd part, trots allt.