#Acta - asfaltering pågår!

Mats Söderlund har skådat paradiset. Och med ett leende konstaterat att det var gott. Att landet där både mjölken, honungen och informationen flödar över - är en reell möjlighet, och att vi alla skulle kunna få tillgång till det om vi bara greppade tag i kragen och sträckte en smula på ryggen.

Bekymret är att den första impulsen som uppstod när paradiset kom in i synfältet var att meja ner det, asfaltera det och bygga en parkeringsplats. Och, än mer, att leendet var aningen mer kopplat till tanken på vilka parkeringsavgifter som kan tas ut än till någonting annat.

Det finns vissa inbyggda problem med någon som ser paradiset som ett gyllene tillfälle att sätta upp en parkeringsplats. Och en behöver inte ens ogilla massbilism som fenomen för att ana detta.

Now, det vore förstås väldigt orättvist att bara rikta in sig på stackars Mats. Jag utgår från att hen har ytterst rimliga skäl att kalla biblioteksbesökare för snyltande gratisätare, och att löftet om ett samhälle med oändlig tillgång till de äldres visdom inte enbart ses som någonting dåligt i hens ögon. Och om det bara handlade om Mats, så skulle det bara vara en fråga om ett stilla samtal på ett bibliotekscafé för att reda ut eventuella missförstånd rörande nyttan av lättillgänglig masskopierad text.

Bokindustrin bygger liksom en smula på principen om parallellt läsande på industriell skala.

Det handlar förstås inte bara om Mats. Det finns gott om andra som också tänker att det vore oerhört positivt för karriären om den där parkeringsplatsen blev byggd. Omgående. Och som dessutom med största säkerhet skulle kunna fixa både subventioner och avdrag för bygget från den världsliga makt som råkar vara på plats just där och då.

ACTA handlar precis om detta. Att ta internet och det fria flödet av information, och asfaltera det till en oanvändbar plan avställningsyta för försäljningen av fysiska produkter.

I det avseendet är tanken att likställa E-böcker med sina fysiska föregångare inte helt märklig.

Now, ACTA är inte bara en tandkräm. Det är även ett (inte längre särskilt) hemligt internationellt handelsavtal som, om det ratificeras av tillräckligt många länder, innebär att kampen mot fildelningen kan förse sig själv med vapen och börja föra väpnad kamp mot piraterna. Bokstavligen. Enligt avtalet ska en internationell övermyndighet sättas upp för att koordinera antipiratkampen, och enligt de paragrafer som reglerar denna övermyndighets arbete så kan denna utöka sitt mandat, sina metoder och sina arbetsformer på egen hand. Precis hur den vill, utan inblandning nedifrån.

Om vi ska tala med statsvetenskapens ord, så skriver de länder som deltar i ACTA över en del av sin suveränitet till denna övermyndighet. De lagar som rör antipiratåtgärder och upprätthållandet av upphovsrätt stiftas inte längre av det nationella lagstiftarna, utan av övermyndigheten. Som sedan i sin tur, enligt avtalet, kan vidta de åtgärder de anser vara nödvändiga för att få bukt med piratkopieringen. Utan att medlemsländerna har någonting att säga till om kring någonting alls.

Detta skulle förstås inget land med någon som helst känsla för självbevarelsedrift gå med på. Särskilt inte demokratier, där politikerna måste förklara för väljarna exakt varför långtgående lagstiftande befogenheter överlämnats till en främmande makt, som inte nödvändigtvis bryr sig ett dyft om vad besvärliga lokala människor råkar tycka.

Om invånarna i paradiset inte vill att deras hem ska förvandlas till en parkeringsplats, så får de helt enkelt vräkas.

Det är inte bara en tanke. Det är avtalstext.

Och Sverige har redan skrivit under avtalet.

Now, detta är inget mer än en symbolhandling, en avsiktsförklaring. Det blir inte bindande för svensk lagstiftning förrän Sverige ratificerar texten, vilket enligt lagen om byråkratins seghet alltid tar ett tag. Underskriften är mer ett högtidligt löfte om att inleda denna ratificeringsprocess inom överskådlig framtid än någonting annat.

Men det är onekligen oroande att Sverige och ett antal andra länder redan skrivit under. Utan att ens bry sig om artigheten att fråga folket om de möjligtvis, rent hypotetiskt, skulle ha några eventuella invändningar. I händelse av intresse.

Än mer oroande så har förhandlingarna kring det hela skett bakom stängda dörrar, under sträng sekretess och med ytterst otvetydiga direktiv om att allt som sades inom förhandlingsrummets fyra väggar stannar där inne.

Fast det är klart. När det handlar om att riva paradiset för att bygga en halvdassig parkeringsplats, så är det få som vill ställa sig inför mänskligheten och säga att - aye, det här är den bästa idén sedan den katolska kontrareformationen!

En behöver inte ens tycka om internet som fenomen för att ana att det finns vissa inbyggda problem med ACTA.

Synd bara att du inte är tillfrågad.