Att tala i kopior

Jag diskuterade kopimism med den gode Mattias (känd från Seglora) nyligen, och i ett obevakat ögonblick råkade jag säga att Kopimismen baserar sig på retoriska grunder. Vilket är en rätt märklig sak att säga, onekligen, och sålunda behövs det ett inlägg på temat.

Now, retorik är inte bara den ädla konsten att säga snygga saker. Det ingår förvisso, men som alla ni som försökt skriva någonting vet så är det himla mycket mer jobb inblandat än bara själva formulerandet. (Även om rätt väg framåt ibland förvisso är att skippa tänkandet och bara skriva någonting random.) En måste förbereda sig, ha en vinkel, veta vart en är på väg, vad en vill uppnå - och vilka medel en bör använda.

Det där sista är viktigt. Det berör nämligen Kopimismens kärna - tanken att det inte finns något underskott av kunskap, och inte heller behöver göra det. Att det finns ett copia av tillgängliga medel, redo att remixas när som helst, när så behövs.

Den gamla hederliga retoriken hade fem delar i förberedelsearbetet: inventio, dispositio, elocutio, memoria och actio. På sistone (särskilt här i Sverige) har intellectio skjutits in mellan inventio och dispositio. Och för att visa hur det hela hänger ihop så är det lika bra att ta dem en i taget.

Det första en gör är att bestämma sig för vad en ska försöka säga. Huvudtesen, poängen, den tanke en vill att den andre ska ha i huvudet vid fullbordad läsning/lyssning. Det är utgångspunkten för allt annat.

Inventio är att leta argument, finna vinklar, komma på uppslag och på det hela taget att vara kreativ. Att välja bland det överflöd av potentiella saker som skulle kunna sägas. Vilket onekligen anknyter direkt till tanken om att det inte finns ett immateriellt underskott. Det finns ett oändligt antal potentiella trådar att följa, och det svåra är inte att finna dem, utan att välja bland dem.

Intellectio är att analysera sin målgrupp - vilka är det en har att göra med, egentligen? En har massor av argument, men vilka av dem är socialt relevanta för ens lyssnare? Och vilka kan göras socialt relevanta? Vad behöver en tänka på för att verkligen sprida sitt budskap?

Dispositio är vad det låter som - disposition. Vad börjar en med, vad kommer härnäst och vad blir den gripande avslutningen? Hur bygga en helhet av de disparata element en valt ut? Hur remixa sina valda samplingar till den symfoniska performance det förtjänar att vara?

Elocutio är att välja sin stil. Hittills har vi rört oss på det potentiella planet - nu är det dags att låta pennan möta pappret. Ska en prata med högtidlig, officiell stil, eller med en mer ledig sådan? Med många metaforer, eller med rakt klarspråk? Förväntar de sig svåra ord, eller bör en försöka hålla sig enkel? - Hur ska en remixa det en har från de tidigare stegen för att göra det till någonting som verkligen slår gnistor?

Actio är själva framförandet, kroppsspråket, mimiken. Vilket är ett tecken på att de gamla grekerna levde i enklare tider, men det kan med lätthet översättas från kroppen till tekniken. Powerpoint, hologram, overhead, fet bas genom överdimensionerade surroundhögtalare - vilka medel gör sig ens skapelse bäst i och med?

Memoria, till sist, är förmågan att komma ihåg. I vanliga fall det tal en alldeles snart ska hålla - ett hett tips är att öva in det några gånger i förväg, så muskelminnet sätter in - men i vårt fall kan det även sägas handla om arkivering mer generellt. Det träd som faller i skogen faller, men det framförande som dokumenteras kan spridas och spinnas vidare.

(Det sista är någonting som drabbat mig rätt ofta - det finns ytterst få inspelningar av mig in action. Jag har börjat tänka på dessa förlorade framställningar som mina inoffentliga offentliga tal.)

Now, som ni ser så är det bara en liten del av det retoriska som handlar om att säga saker snyggt. Elocutio må vara viktigt, men det är långt ifrån helheten. Det är väldigt mycket mer tal om att finna, organisera, remixa och förkroppsliga - och i slutändan också om att skapa kunskap. Både hos en själv och hos personer i en omgivning - men även i generella termer. Allt en gör är inte ämnat att bli ett framförande, men har ändå aspekter av inventio, intellectio och dispositio.

Så som, säg, frågan om vad det är vi håller på med här i världen, egentligen? Vad är min tes, min poäng?

Det finns sämre svar än att vi är här för att skapa den perfekt remixningsbara inspirationen för våra efterföljande. Inte den slutgiltiga versionen, men väl en som lever vidare i sina remixade former.

Onekligen.