Glimtar och fragment

Jag råkade få nys om att den gode Anna-Karin Hatt var i stan idag. Näringsdepartementet tweetade ut att det om bara några timmar var dags för en pressträff om den digitala agendan här i Örestaden, och när jag delade med mig av denna information till Erik så bestämde vi oss för att - aye, vi går dit.

I #pporu har vi ibland kortare arbetsgångar än vi behöver.

Eftersom vi var där på så kort varsel så hade vi egentligen ingen plan med att vara där. Och det är, på det stora hela, dumt att gå i polemik när en inte riktigt vet varför en gör det. Så vi nöjde oss med att infinna oss och markera en närvaro - och lyssna uppmärksamt, förstås. När vi nu ändå hade ett tillfälle.

Som lyssnare fick jag chansen att se vår IT-minister in action. Vilket var en lite mer lärorik erfarenhet än jag trodde att det skulle bli.

Inte om den digitala agendan, dock. (Jag må aldrig ha skrivit det där utlovade inlägget om hur missnöjd jag är med den generella flatheten i det hela, men jag har läst läxan.) Men väl om vad en minister faktiskt gör i sin vardagliga verksamhet, och om hur evigt tröstlöst det måste vara.

Särskilt inför såna här initiativ, där huvudsysselsättningen är att åka land och rike runt för att uppmuntra suveräna kommunala entiteter att göra saker. Utan att egentligen kunna säga åt dem att göra någonting specifikt - ministerstyre, ni vet.

Ministrar har en väldigt indirekt form av makt i det här landet. Jag inbillar mig att det kan vara rätt så frustrerande emellanåt.

Det värsta med den digitala agendan är nog dock att det inte är ett lokalt initiativ, så hen kan inte riktigt ta på sig äran för det hela. Precis som Ipred så är det ett EU-direktiv, och måste som sådant genomföras med precis den motvilliga flitighet som jag anar att många kommuner känner inför de riktlinjer Hatt har att komma med.

För några ögonblick fick jag syn på Systemet, Maskinen. Den stora blobb av social tröghet som kräver massvis av arbete för att upprätthålla, och på något vis kräver ännu mer arbete för att ens fås att tänka tanken att förändras.

Jag kan bara tänka mig hur den ser ut från Christians och Amelias kontor nere i Bryssel. Där saker tillåtits växa bortom all rimlig kontroll, och rådande modus operandi - som Henrik så ofta säger - är att besluta först och ta reda på fakta efteråt.

Sällan har jag varit mer tacksam över att inte behöva tackla det hela på egen hand. Att vi faktiskt är ett vi om att försöka ta itu med det hela.

I morgon sammanstrålar #pporu för första gången i år - som alltid klockan 18 på Cafe Deed. Jag misstänker att de självklara samtalsämnena kommer att vara Hatt, Kopimismen, det nya året, #95teser och - well, ta gärna med ett ämne om du råkar droppa förbi.

Please do.