Kreativ arbetsmarknadspolitik

För några dagar sedan skrev den gode Annie Lööf att det behövs incitament för sparandet. Att vi behöver stimulera arbetslinjen med en sparandelinje, och på så vis få lite mer flexibilitet på arbetsmarknaden.

Det är en lovvärd ambition, men det hjälper inte riktigt mot den rådande arbetslösheten. Så jag tänkte ta den gode Lööf på orden och föreslå att vi faktiskt kombinerar arbetslinjen och sparandelinjen. Och, samtidigt, passar på att uppgradera de arbetslösas sociala status en smula.

Är ni redo för lite nytänkande arbetsmarknadspolitik? Here goes.

Jag tänkte så här, att vi inför ett maxtak för hur rik en får vara som arbetare. Och att om en har mer än en viss summa pengar och/eller tillgångar, så får en helt enkelt inte jobba mer. En har gjort sitt, bidragit med sitt strå till stacken, och kan stolt luta sig tillbaka i en välförtjänt ledighet.

Detta innebär förstås att det kommer att uppstå tomrum i företagens och myndigheternas hierarkiska strukturer. Vilket i sin tur innebär att den sociala mobiliteten uppåt kommer att bli så väldigt mycket större, och att arbetslösheten kommer att röra sig i intressanta mönster. Å ena sidan kommer antalet rika arbetsbefriade att stiga i en närmast vertikal kurva; å andra sidan kommer de traditionellt arbetslösa att bli färre, i och med att nyanställningarna kommer att skjuta lika mycket i höjden.

Kort sagt - sparandelinjen och arbetslinjen, i en gemensam front mot arbetslösheten.

Jag kan inte tänka mig annat än att den gode Lööf håller med mig om att det är en bra sak att få ut folk i arbetslivet. Och, än mer, att få ut folk ur arbetslivet med värdigheten intakt.

Vad säger ni andra?