Applicerad humanism

Ibland kan jag inte annat än häpnas av idiotin i Piratpartiets politik.

Eller, rättare, dess existens och existensberättigande. Att den finns och kan finnas. Det går bortom outgrundligt, och lägger sig väldigt mycket närmare teoretiskt omöjligt än bara obegripligt när det gäller fattbarhet. Piratpartiet ska inte kunna finnas, och det ska än mindre begå synden att behöva finnas. Hela grejen får en att känna politisk svindel - sen när är det en apart minoritetsåsikt att anse att några tusen års etablerad juridisk tradition ska gälla även idag?

Låt oss ta principen om att inget straff ska utdömas utan lagbrott. Nullum crimen sine lege. En princip som lärs ut under de första veckorna på vilken juristutbildning som helst, och som är lika etablerad som uråldrig inom västerländsk rättsskipning. Varje rättsstat med självaktning har detta som en grundpelare, och så även Sverige.

Så länge du inte är fildelare, ung, sjuk, bilist, hemlös, plankare, fastighetsinnehavare, datorägare, fotbollssupporter, reaggeafestivalbesökare, invandarbarn, missbrukare, drabbad av en sprängande huvudvärk eller potentiellt drogpåverkad, vill säga.

Det följer på sig självt att en rad andra urgamla principer med latinska namn inte längre gäller. Habeas corpus? Pfft! Snart säger du väl att medborgare ska betraktas som oskyldiga tills motsatsen är bevisad också!

Outgrundligheten ligger i att de diskussioner som leder fram till dessa urgamla principers upphävande inte omedelbart greppades i örat och vreds sönder av humorlösa men principfasta traditionalister. Det är en absurd situation att behöva påminna om tusenåriga rättstraditioner (som dessutom fortfarande är gällande lag) - och bli betraktad som en radikal samhällsomstörtare för det!

Kafka roterar numera tillräckligt snabbt för att förse hela Vilhelmina socken med både värme och el genom de kallaste av vintrar. Piratpartiets existensberättigande utgör ingenting annat än en monumentalt katastrof i den konstitutionella förvaltningen av Svea Rike, och det faktum att vi många gånger framstår som kulturella ufon när detta framförs hjälper inte. Att bli alienerad från en kultur genom att hävda dess intellektuella traditioner -

Ur led är tiden, när det är nydanande att vara uråldrig. Och mer än en gång har jag velat vrida armen på en historielös förespråkare av godtyckligare och hårdare tag - ur led.

Jag skrev under en motion till årsmötet, den berömda B12. Dess innebörd är den vrålande ilska som uttrycks ovan, uttryckt i känsloneutrala termer, och syftet med den är att skriva in denna känsla av förvaltningsmässig historielöshet i allt Piratpartiet gör. Det kanske inte verkar så i och med ordvalet - "humanism" är inte direkt ett nyckelord när det gäller att bli associerat till knutna nävar och höjda högafflar - men innebörden är inte desto mindre denna känsla av ett katastrofalt misslyckande på alla fronter när det gäller medborgarrätt. Fast uttryckt i lite lugnare och mindre ursinniga termer.

Det enda sättet att förklara för människor varför det inte är skit samma med rättsliga traditioners upphävande i ett tidevarv där så väldigt många traditioner upphävs, är att föra in samtalet i ett sammanhang där dessa traditioner är så självklara att det krävs lite mer energi att vifta bort dem än idag. Och den här motionen är det första steget i denna process.

Den som inte känner sin historia är dömd att upprepa den.

Det är inte för inte som historieämnet på de flesta universitet betraktas som ett humanistiskt ämne, trots allt.

Nu ser vi till att få ner det här på officiella partidokument. Sedan greppar vi tag i det svenska rättsväsendet och tvingar det att bli vad det egentligen redan borde vara. En ursinnig påminnelse i taget.

Att testa sina läsare

Ibland glömmer jag att jag är utbildad.

Det är egentligen inget fel i att vara utbildad. Människor blir utbildade varje dag, föräldrar kämpar för att ge en utbildning till sina barn och diskussionen rörande den moderna skolan har numera äntligen hittat ett hem även utanför Pedagogiska Magasinet. Utbildning och att vara utbildad är, på det stora hela, rätt inne.

Grejen är att jag glömmer bort att jag är det, och att det därmed - på gott och ont - inte riktigt är helt oproblematiskt att resten av världen omedelbums ser saker så som jag ser den. Vilket ibland märks mer än annars, exempelvis när jag latar till mig och utgår från att ni läsare vet (och/eller orkar leta referenser kring) saker. Främst då ord - även om jag tror de flesta av er lärt er ordet "diskurs" vid det här laget av ren vana. Eller slutat reagera på det, vilket är ungefär samma sak.

Så, bara för att kalibrera saker och ting en smula så tänker jag nu drabba er med en diskursiv motsvarighet till ett ögontest. Ni vet, ett sånt där som finns hos doktorer, med stora bokstäver längst upp och omöjligt små bokstäver längst ned. Med skillnaden att bokstäverna inte blir mindre synliga, men däremot mindre begripliga ju längre ner vi kommer. Säg stopp när saker och ting börjar bli huvudvärkiga, aight?

1. Det här är en mening. Den innehåller ord. Tillsammans har de en innebörd.

2. Det här är en mening, som innehåller ord och förmedlar en betydelse.

3. Det här är en ansamling ord i en viss ordning, som förmedlar en viss betydelse genom denna ordning.

4. Det här är ett grammatisk bygge som förmedlar ett budskap med hjälp av läsarens förförståelse.

5. Det här är en proposition uttalad av en viss någon med avsikten att förmedla en viss tankegång till en viss publik utifrån vissa premisser.

6. Det här är en diskursiv konstruktion som, genom att spela på socialt accepterade normer, får eventuella läsare att tolka in ett visst budskap.

7. Det här är en rekursiv diskursiv proposition, vokabulärtekniskt konstruerad i syfte att åsidosätta a priori omedelbara tolkningar och budskapa mödosamt.

8. Subjektets position inom ett givet diskursivt fält determinerar graden av överensstämmelse mellan ord och handling.

9. Genom förutsättandet av en litterat subjektsposition projicerar godtyckliga semeion ett socialt sken av igenkännande.

10. Γνώθι σαυτόν.

Som sagt, bokstäverna är alltid omöjligast längst ned.

Hursom. Droppa gärna in i med en kommentar rörande var smärtgränsen går. Det kommer att hjälpa mig bli lite mer läsvänlig framöver, vilket jag tror vi alla kommer att må lite bättre av i längden. (Alla meningar betyder, med olika grader av orkafaktor, samma sak, så det är inte en tävling om vem som vågar säga sig ha mest läsförståelse. Det jag är ute efter är orkafaktorn, så utgå hellre från vad du orkar och vill läsa snarare än vad du kan.)

Tack på förhand.

(:~~~~

Res publica - om publiker och läsare

Det finns en sak som förenar alla författare, må de vara moderna eller antika, digitala eller analoga, höger eller vänster, och det är att vi lite då och då tröttnar på våra publiker. Inte nödvändigtvis våra läsare - att läsa och att vara publik är olika saker - utan den där samlingen människor som insisterar på att finnas i ens texters närvaro, hur en än gör.

Det gamla skämtet om att politiker inte bör byta politik utan snarare byta folk har något av en grund i denna trötthet.

Vi bloggare har också våra publiker. De flesta säger ingenting för det mesta, utan visar sig bara i form av besöksstatistik, inlänkar och det alltid lika välkomna ordspridantet via ansiktsboken eller twitter. Ett fåtal flattrar, ett lite mindre antal gör sig besväret att kommentera. (I alla fall för oss som är brutalt diktatoriska i våra kommentarsfält. Eller, enligt vissa, lämnar sina stackars läsare utmattade på andra sidan textens läsning.)

Kort sagt - läsarskaran är långt större än den skara modiga eller övermodiga samling individer som ger respons på ens alster, publiken. Vissa bloggare har en oproportionerligt stor läsarskara i relation till sin publik, vilket kan leda till att den något ironiska situation där tusentals läser någonting men bara fem kommenterar uppstår. Andra har en publik som, på egen hand, lyckas ta ordet från läsarskaran och få delen att framstå som helheten.

Så som, inte helt sökt, hos den gode Hax. Jag anar att hen tröttnat något oerhört på sin publik i dagarna, och det med fog så det räcker och blir över - kommentarsfälten under vissa av de senare inläggen är the stuff of legends, och den som ger sig i kast med att läsa dem tappar väldigt snabbt tron på hela grejen med människans rationella grundvalar och förmåga till kommunikativt handlande. För en retoriker är det en tour de force i dålig smak, och för en trollskolastiker så finns oroväckande mycket att hämta - särskilt i avseendet "du trollar"-trollande. (En efterklok fråga är varför de anonyma kommentarerna inte stängdes av redan under dag ett - men men, efterklokhet hjälper bara om en tänker efter före.)

Att beskedet "fuck this, jag byter publik" kom var inte helt oväntat, således. Och förståeligt -  med en sådan publik skulle Habermas själv tröttna och börja läsa Nietzschetexter om övermänniskor i stället, som motbalans och generell överlevnadsåtgärd.

Still. Det fåtal individer som utgör publiken är just det, ett fåtal, och det stora flertalet i läsarskaran har av olika anledningar hållit sig utanför det hela. (Vissa lär till och med bli introducerade till det hela genom den här texten - särskilt de som läser baklänges via RSS.) Läsarskaran är alltid större än publiken, och närhelst någon ställer sig och gapar så går ett större antal undan och gör någonting annat i trevligare sällskap - vanligtvis de mer nyanserade läsarna, som redan på förhand tröttnat på allt vad småsint högljuddhet heter.

Med tanke på att det börjat ploppa upp utrop av typen att den högljudda minoriteten är representativ för den lite större och mycket tystare majoriteten pirater lite varstans, så känns det som att det behövs någon som gör sig till en smula genom att tala för alla tysta pirater där ute. Som påminner om att, ey, Piratpartiet är större än ett kommentarsfält eller ett gäng bloggar, och medan hela den här fadäsen pågått så har valkampanjen i Västra Götaland fortgått, de inledande stegen av första maj-demonstrationer an/samordnats runt om i landet (bland annat i Linköping, där #pporu kommer att närvara) och tusentals andra samtal pågått i relativ tysthet.

Vanliga människor som gör vanliga saker för att förhindra att en ovanligt aggressivt hållen politik med tiden ska bli mer human, och som är lite för trötta för att orka bråka med varandra. Det är inte så att det finns en brist på saker att bekämpa, som en klok någon en gång sade. Och de allra flesta, däribland jag, är av åsikten att den gode Hax fortfarande är både god och fenomenal, även om vi aldrig riktigt fick läge att säga det mellan varven.

Och/eller är lite för artigt lågmälda för att kunna göra sig hörda.

En av fördelarna med att författarblogga är att en genom statistikverktygen kan se att ens läsarskara är brutalt mycket större än de som tar modet till sig att skriva till en. Det är en påminnelse om att världen är större än en tänker att den är.

Månne behöver sådant påminnas om lite då och då.

I händelse av idioti, krossa äggen

En diskursetisk fråga som många (särskilt bloggare och forumiter) ställs inför är den om vad en bör göra när en drabbas av folk som vägrar vara förståndiga. Folk som, av mer eller mindre utgrundliga anledningar, under inga som helst omständigheter vill kännas vid att det finns bättre argument, bättre sätt att argumentera och, värst av allt, bättre ställen att argumentera på.

Ja, det handlar om den typ av idioter som lyckas få även de torraste av akademiska texter om den mest obstrusa av ämnen att handla om Sverigedemokraternas senaste utspel. Eller muslimer. Eller Assange. Eller radikaltalibanfeminismen. Eller skattesänkningar. Eller vad som helst annat som är relevant för allt annat utom sammanhanget. Sådana som inte tar en hint, sådana som urskiljningslöst använder postmodernismens allomfattande ifrågasättanden av precis allt för att tågkrascha diskussionen, och sådana som på det stora hela inte erkänner logiken i axiomet att ett plus ett är någonting i stil med två. Vad det än gäller.

Vad ska en stackars moderator som inte vill reagera med ett omedelbart "NI ÄR ALLA IDIOTER SOM FÖRTJÄNAR ATT DÖ EN LÅNGSAM DÖD ÖVER EN SLUTEN ELD" göra vid mötet med dessa personligheter?

Det första en behöver göra är att analysera vilka dessa idioter som förtjänar att dö en långsam död över en sluten eld egentligen är. Kommunikation sker aldrig i ett tomrum, trots allt, och det är alltid en någon som kommenterar.

Om det visar sig att 99% av idioterna består av anynoma utbrottare - ställ om inställningarna så att de tvingas vara någonting annat än anonyma. Så fort det personliga varumärket står på spel så träder tydligen också diskursetikens minimum (dvs uppmaningen "var inte en idiot, tack") i kraft, vilket hjälper något oerhört.

Om detta inte hjälper, och en helt plötsligt ställs inför en namngiven skara idioter (vilket är standarden för de flesta forum, om än med alias) så måste mer drastiska åtgärder tas till. Och en smula tid. Helt plötsligt har rationalitetens banemän med all önskvärd tydlighet visat att de är där för att stanna, och börjat formulera ansökningar om medborgarskap. Utan ett uns skam i kroppen.

En kan förstås fördriva de värsta exemplen, men eftersom folket bevisligen vägrar vara förståndiga så kommer de efter ett tag att börja bilda martyrskap och gaffla om censur och demokrati och yttrandefrihet och andra saker som även den mest härdare av diskursetiker önskar att de hade mindre av. Varför de envisas med att förlägga den totala helheten av så viktiga friheter hos just en själv är ett mysterium, men gafflar gör de. Mycket och länge. Och högljutt.

Att förlåta dem, ty de veta icke vad de göra, är inte ett alternativ.

En mer framkomlig väg är att välja en strategisk personlighet/måltavla, diskursivt totaldemolera denne till atomisk idioti, och sedan påpeka att Genèvekonventionen inte gäller här och att det snarare är modellen "skärpa sig eller få ångest inför den kommande vedergällningen" som gäller från och med nu.

När förnuftet misslyckas finns alltid våldet. Tricket är att göra det snyggare än i eldexemplet ovan - helst på ett sådant sätt som inte bara är brutalt utan även kul för läsare som delar din syn på den uppvisade idiotin. Efter ett tag tröttnar folk på att bli avslöjade som de idioter de aktivt beter sig som, och går iväg för att förpesta någon annan.

Om du har tur inte bara ger de sig, utan beger sig. Till en egen blogg, där de konstant fortsätter sina logikbefriade utspel om allt du gör eller inte gör. Ty då har du en egen fanblogg, vars enda uppgift är att följa dina minsta moves.

Livet som kändis är nu ditt.

Nu kanske svaret "censurera och begå diskursivt våld" verkar lite överdrivet, men när det handlar om de värsta av kommentarskulturer så är det en förbättring. Särskilt i jämförelse med att göra som tidningarna och bara låta dem fortsätta. Det leder inte bara till att du måste leva med att ditt kommentarsfält eller forum blir en detaljstudie i idioti - det leder också till att du blir känd som en idiotmagnet. Vilket du förmodligen kan leva utan.

Hårdare tag? Javisst. Så länge det sker stilfullt. Och om de ämnen som diskuteras av viss vikt, så är det ännu mer befogat att folk som inte har vett nog att vara någonting annat än äggskallar får en örfil eller tre. För att markera att de, faktiskt, inte är så dumma i huvudet som de utger sig för att vara, och faktiskt vet bättre.

I vissa fall har idioterna faktiskt rätt. Mer tolerans leder bara till ökat elände.

På dem bara.

Att hinna rädda världen

Jag noterar en folkstorm i kommentarsfälten under vissa inlägg av Hax om det kommande styrelsevalet. Ni får ursäkta mig om jag är brutal när jag säger att folkstormens enda syfte tycks vara att på egen hand delegera kommentatörer till tredje klassens internetmedborgare, men vare sig de vill det eller inte så lyckas de med all önskvärd omedelbarhet. Omedelbarhetsprincipen gäller, så att säga.

Såvida vi inte vill ge oss in på ett (förvisso mycket intressant) sidospår om den mellanmänskliga kommunikationens förutsättningar, så är nog den bästa vägen framåt att lämna dessa kommentarsfält utan vidare kommentarer.

Med det sagt så vill jag sälla mig till den skara som helst fortsätter se att Hax fortsätter befinna sig utanför styrelsen. Och det med det något paradoxala huvudargumentet att Hax gör ett fenomenalt arbete redan i dagsläget. Ett arbete som får heltidsarbete att se ut som en frisk semester med  långa luncher, sovmornar och tio veckors semester - och som får oss vanliga överarbetande människor att känna sig underpresterande.

Now, styrelsearbete är, formuleringar om ansvarsfrihet till trots, inget lätt uppgift, och särskilt inom politiska partier så envisas det att ta episkt mycket tid i anspråk. Även och särskilt i lugna tider när ingenting särskilt händer - målet är ju trots allt att se till att saker händer.

Detta innebär, utan pardon, att Hax kommer att tvingas göra ett sämre jobb antingen i Bryssel, i styrelsen eller i bäggedera om hen blir invald. Jag tror vi alla kan enas om att det vore dåligt för integritetspolitiken i stort om arbetet i Bryssel blev lidande, dåligt för Piratpartiet om arbetet i styrelsen blev det, och trippelplusdåligt på så väldigt många plan om bägge blev sämre än de hade kunnat vara.

Så med full respekt för den gode Hax framgångsrika arbete med att puckla in lite sans och vett i vår metaforiska styrelse i Bryssel, så vore det att slösa bort den kompetens vi har på plats genom att samtidigt överarbeta den på annan ort.

Det finns bara 24 timmar på dygnet, som bekant. Mer hinns inte med. Vilket är någonting jag vet med mig om att både jag och väldigt många av mina kollegor behöver påminnas om lite då och då.

Långfredag

Det är långfredag. Dagen då Jesus dog.

Så. Ta det lugnt, andas ut och fundera på hur du kan vara mer som Jesus i ditt liv.

Vi behöver helt klart fler månglarutdrivare, samhällsomstörtare och över lag rätt självsäkra personligheter i vår vardag. Inte sant?

Intryck efter #pporu 3

Heta debatter, snabba ordväxlingar och oroväckande gott fika! Det har, indeed, varit #pporu-session igen, och för att inte glömma bort saker så skriver jag ner dem.

Det första som kom upp var (den ytterst vibranta och under hektiska former pågående) diskussionen om det kommande styrelsevalet. Något som i sinom tid kommer att förtjäna ett eget inlägg, men det är kul att det uppstår lokala reaktioner på det hela.

Efter det började vi diskutera kall fission, dvs fildelning. Eller, som kopimisterna kallar det, det heliga ctrl+c ctrl+v. Om det skulle gå att kopiera saker i den fysiska världen med ett enkelt kommando, så skulle saker och ting helt plötsligt te sig annorlunda. Dels så skulle original antingen bli väldigt mycket mer eller väldigt mycket mindre värda, i och med att kopior skulle befinna sig överallt. Mer, i och med att saker alltid måste kopieras från någonting, och att detta någonting sålunda blir åtråvärt. Mindre, i och med att en kopia i allt väsentligt är identiskt med originalet.

Vi kom fram till att om någon eventuellt vill skriva en scifi-roman på temat så måste de bestämma sig för endera. Och att den hävdvunna traditionen att aldrig äta den sista biten av någonting skulle bli brutalt uppvärderad i bägge fall.

Sakta men långsamt skiftade konversationen till att handla om parallella tidszoner, och att framtiden redan är här i viss mån. Den är bara inte jämnt fördelad ännu, och det finns fortfarande gott om tillfällen att hjälpa folk tidsresa in i en värld av global kommunikation och informationstätare vardagar.

Piratpartiet har en viss roll att spela här.

Det bästa med de här samtalen är inte att de sker en gång i veckan, och att de ständigt ger näring för tankarna. Inte heller att de ständigt lockar fram både skratt och inspiration ur vardagen. Nej, det bästa är att vem som helst kan droppa in. Varje torsdag, klockan 18, biografcaféet.

Så var inte blyg. Det finns plats även nästa torsdag!

Selektiva medborgare, selektiva medborgarskap

Via J-O läser jag att Danmark, i en akt av semantisk akrobatik som får teologi att framstå som en nybörjarsyssla, tänker göra betalteve av en public service-kanal.

På riktigt. Public service-betalteve.

Now, det är ett otal år sedan jag slutade titta på teve, men det känns ändå som att själva grejen med public service rent definitionsmässigt är motsatsen till betal-. Det ligger lite i sakens natur - helt plötsligt uppstår en kontraktssituation mellan stat och medborgare, där den senare aktivt måste betala den förra för att service ska hända. Att denna service är tillgänglig för allmänheten - public - är inte riktigt detsamma som att vara public service, utan snarare någonting som närmare kan beskrivas som en marknadsfördel.

Det hela blir mycket märkligt mycket fort om en börjar tänka på det. Selektiv public service, närmast.

Det finns ett sätt att komma förbi märkligheterna, och det är att hålla stenhårt fast vid definitionen av public service, och i stället omdefiniera publiken, allmänheten. Genom att i ett enkelt svep omdefiniera allmänheten från "det stora flertalet som råkar befinna sig" till "de som betalar", så går det att fortsätta hävda att allmänheten gynnas av att service inte inträffar.

Vilket, som sagt, är ett ordvrängeri som får Teodicéproblemet att framstå som en fixad biff.

Ett lite mindre tungvrickande sätt att ta sig förbi märkligheterna är att helt enkelt skippa public service-charaden, och erkänna att staten framöver kommer att vara en kommersiell aktör på den danska tevemarknaden. Det gör livet lite lättare för allmänheten, och gör lite mindre ont i huvudet än att försöka få två defnitionsmässigt sampolade magneter att kramas där inne.

Två problem uppstår av detta. Det ena är att det helt plötsligt finns en public service-kanal mindre i teveutbudet, med allt det innebär. Det andra är att det till synes är både görbart och enkelt att förvandla allmännyttigheter till kommersiella projekt, vilket bådar illa för olönsamma men brutalt samhällsnyttiga allmänningar.

Vägar är, exempelvis, nyttiga men inte helt billiga. Att föreslå att göra sådana till en selektiv public service var i de längsta av tider ett omöjligt projekt, men vägtullar är numera vardag. Fria universitetsutbildningar har likaledes varit både nyttigt och internationellt prestigehöjande, men kommer till hösten av avgiftsbeläggas för internationella studenter. Och så vidare.

Frågan är hur lång tid det kommer att ta innan den selektivt utvalda allmänheten kommer att vara norm. Vad sägs om en poliskår som bara beskyddar arbetande och/eller betalande personer? Ett utbildningsväsende som bara tar in de barn som visar tecken på begåvning? Ett rättsväsende som inte bryr sig om fattigare människors likhet inför lagen? En sjukvård som inte skickar ambulanser när vissa personer ringer?

Jag bryr mig inte särskilt mycket om television, och anser i all ärlighet att det vore en samhällsförbättring och kulturell välgärning att göra oss av med de medievanor som kretsar kring dumburken. Men när en börjar göra märkliga manövrar med definitioner av saker så som "allmänheten", "medborgarskap" och vilka som egentligen utgör statens subjekt, så är vi ute på tunn is.

Vem är den däringa staten till för egentligen? Och om det helt plötsligt visar sig vara någonting annat än befolkningen - vad ska vi då med den till?

Omedelbart omedelbar

Det finns en lite småkul tradition hos folket i Informationsbyrån, och det är att alla eventuella definitioner av det som för tillfället råkar pågå får en akut teflonbehandling, för att sedan aldrig nämnas igen. Vissa skulle kalla det att använda en överstrykt betecknare, medan andra skulle kalla det att vara för upptagen med att göra saker för att hinna komma ihåg dem.

Den beskrivning som senast ströks var att det som pågick var ett socialt sammanhang som spontangenererar diskurs rörande vissa ämnen i syfte att radikalisera vardagsbetraktelsen som aktivitet. Ungefär som Flashback, men med en medvetenhet om att ett okritiskt och oreflekterat applicerande av postmodernism förtjänar att skällas ut närhelst en motivering misslyckas med att inträffa.

En beskrivning som prompt resulterade i att någon gjorde en distinktion mellan omedelbara och indirekta människor, och därefter vreds diskussionen ganska omgående in på Lacan. Med förutsägbara (dvs långrandiga) resultat.

Kreativt kaos är bara förnamnet. Tricket är att minst någon deltagare tar sig tid att stanna upp och formulera de tankar som råkar uppstå när dammet yr på annat håll.

Just det där begreppet, omedelbara människor, är oerhört träffande. En omedelbar människa är en någon som går omkring och reagerar på saker och ting, utan att för den skull förstå hur, varför eller ens att. Ett uppenbart exempel på detta är en psykotisk ultrarasist som förvandlas till ett brinnande inferno av explosivt våld när någon av fel (eller rätt) etnicitet uppenbarar sig - den där tiden mellan stimuli och respons är noll, omedelbar.

Ett lite mindre dramatiskt exempel är människor som, så fort en text angående ett visst ämne dyker upp, utan vidare sätter igång med att formulera trollkommentarer av standardmodell 1A. Det kan räcka med att ett visst ord förekommer i en bisats - författarens omedvetna stöd för världens ondska bestraffas likväl hårt och omedelbart.

Eller, för att ta ett annat exempel, konservativa amerikanare och socialism.

Now, att bara ha ett nytt öknamn för impulsiva människor är inte särskilt radikalt. (Det skulle, om möjligt, få en att tänka mindre på vardagen, vilket är motsatsen till att tänka mer på den.) Det radikala i mänsklighetens omedelbarhet ligger i att ingen kommer undan. Ingen. Vi går alla omkring och reagerar omedelbart på världen utan att egentligen veta hur, varför eller ens att. En väldigt stor del av det vi går omkring och tänker till vardags är egentligen inte tänkande alls, utan bara samma gamla samma gamla inövade omedelbarhet som upprepas varje gång vi gör saker och ting. Tiden mellan stimuli och respons är vanligtvis lite mer omedelbar än vi egentligen vill erkänna.

Hela grejen med att säga att det finns omedelbara och indirekta människor är något av en kuggformulering, utformad för att omedelbart få dig att tänka att - aha, jag är minsann inte omedelbar, som den där misstänkt överdramatiska superrasisten!

Huvudvärksframkallande, inte sant?

Det ligger i sakens natur att vi som är politiskt aktiva måste ha de mest omedelbara människor i åtanke när vi gör saker. Det räcker med att bara en liten andel av våra potentiella väljare ska missförstå någon aspekt av en nyans och sedan omedelbart kasta sig över sina bloggar, twitterkonton och andra virtuella instrument av imagebaserad massförstörelse för att katastrofen ska vara framme. Att tänka efter före är en dygd som med viss omedelbarhet förvandlats till en nödvändighet.

Att våra konkurrenter använder sig av precis samma princip, och lite småcyniskt slänger ur sig ytterst omedelbara begrepp som får de flesta att reagera helt uppåt väggarna för att motivera sina mer eller mindre välgrundande förslag, hör nästan bara till. Det är lättare att övertyga människor om någonting när de är fångade i ett omedelbart ögonblick av rädsla som måste åtgärdas NU, trots allt.

Så. Vad gör vi nu?

Artiklar vs inlägg

Ibland händer det att jag diskuterar Svpol med folk. Av förståeliga skäl. Ibland händer det också att samma folk reagerar på ett ordval jag gör - jag kallar de texter som vi publicerar för artiklar snarare än inlägg. Vilket är lite mindre förståeligt, eftersom jag som utbildad personlighet gjort det till en självklarhet att se skillnad på olika slags texter, och därmed är lite småblind inför fenomenet att se en text som en text utan vidare.

Omedvetet applicerad elitism in action, månne.

Hursom. Skillnaden mellan en artikel och ett inlägg är både mer och mindre komplicerad än en tror. Bägge är förstås diskreta diskursiva enheter, men det är inte att de utgör enskilda texter som är det viktiga. Det viktiga är - och jag tror inte att detta är särskilt förvånande - innehållet.

En artikel har en början, en mitt och ett slut. Den håller sig (i bästa fall) till en tes och ett par nyckelpunkter kring denna, och utgör ett självtillräckligt sammanhang i sig självt. Texten utgör en helhet, och det är den där sammanhängande kvaliteten som är det definierande draget.

Ett inlägg, däremot, behöver inte vara överdrivet självtillräckligt, eller ens hålla sig till ett centralt tema. Det är fullt möjligt att skriva inlägg som helt och fullt utgör juxtapositionerade kommentarer på andras texter, och som bara utgör ett sammanhang genom att saker befinner sig på samma plats samtidigt. Eller samma url, för att göra det enkelt för oss..

Jag tror ni anar den generella tendensen.

När jag säger att Svpol publicerar artiklar snarare än inlägg, så är det inte bara ett stycke applicerat snobberi från redaktionens sida. Det är - dessutom! - ett sätt att markera att vi publicerar en viss slags texter. Inte nödvändigtvis att vi är helsnobbiga och bara publicerar en viss slags skribenter, men väl en viss slags texter.

Det är en liten skillnad, men en viktig sådan.

Hur gör du när du skriver? Skriver du inlägg eller artiklar - eller bägge två samtidigt?

The Most Independent Blog Award 2011

Det finns ett enkelt sätt att aktivera bloggare, och det är att blogga om bloggare. Helt plötsligt har en berört en central punkt av bloggarens vardag - bloggandet - och det krävs vanligtvis inte överdrivet mycket uppmuntran för att få bloggaren att blogga om bloggande. När bollen väl är i rullning så börjar bloggarna blogga om bloggande, bloggar och bloggare. Bloggande bloggare bloggar gärna om sådant.

Ni vet hur det är.

Det roliga med The most independen blog award 2011 är att det hela är så väldigt mycket tounge in cheek. Det är långt mer en fråga om att bekräfta och förstärka en bloggemenskap, än om att verkligen etablera vem som är mest oberoende. Det är mindre högtid och mer vardag, således.

För det är verkligen så med bloggar. De blir vardag. Både skrivandet och läsandet. En inkorporerar skrivandet i det däringa livspusslet, och läsandet blir efter hand väldigt rutinartat. En har sina läsrutiner, läser sina redan inlagda RSS-flöden och rullar vidare i vardagens hjulspår. Efter hand börjar en nästan dela vardag med sina läs- och skrivkamrater - en gnabbas ju trots allt med sina medbloggare med jämna mellanrum, och när de gnabbas tillbaka så är det med den slags självklarhet som bara långvarig samvaro kan ge.

Aye. Det är en gemenskap, helt klart. Och jag är en del av den.

Sort of. Det luriga här ligger i att gemenskapen ska bekräftas och förstärkas genom att de inblandade aktivt tar avstånd från den. Vilket då innebär att jag, för att markera mitt oberoende, måste dekonstruera "tävlingen" som den klubb för inbördes vardagsbeundran det är. Och, på så vis, etablera mig som en oberoende aktör på den svenska politiska bloggscenen. Dvs en i gemenskapen, även om jag inte kan säga det allt för högt här och nu, av förståeliga skäl.

Det är, på det hela taget, ett lite småkul påfund de båda filurerna Westerholm och Antonsson kokat ihop. Det sätter fingret på några av de sociala faktorerna rörande moderna politiska diskussioner, och tvingar fram en smula reflexivitet i vardagen.

Jag stöttar och uppmuntrar sådant.

Andra som hakat på tåget och nominerats/nominerat sig till det hela: Peter Andersson, Mary, Peter Högberg, Peter Johansson, Alexandra Heinerstam, Krassman, Cornucopia?, Scabbe, Jardenberg, Kent och, well, jag.

Juridiskt korrekt förspel

Jag har förmodligen sagt det förr, men en liten bortglömd del av mig har läst juridik. Det är en mycket användbar del, och ibland kommer den till uttryck lite mer än annars. Som när jag läser den här artikeln om att avtalsreglera diverse intimare aktiviteter. Ett samtycke är ett samtycke om det finns kontrakt på det, ungefär.

Det hela reser ett par intressanta juridiska frågor. Om hela det sexuella livet nu blir en summa avtal, innebär det då att Avtalslagen gäller?

Om så, så kommer vi i framtiden att få se ett par kul prejudikat komma från HD. Så som, säg, var gränsen mellan flirt och anbud går. Eller vad som utgör rimlig svarstid på ett sexuellt närmande. För att inte tala om de muntliga kontraktens ställning gentemot de skriftliga - det finns en hel del praxis på området här. Och den väldigt citerade experten på definitionen av sex, Bill Clinton själv, lär kunna få något av en löneförhöjning genom att helt enkelt heltidsanställas som expertvittne rörande nämnda definition.

Hen har, så att säga, erfarenhet på området.

Jag anar dessutom att den mytomspunna § 36 kommer att invokeras flitigt. De inblandade var kåta där och då, men löftet om evig kåthet kan ha varit lite överoptimistiskt så här med efterklokhetens klarsyn.

Nu lär vi förvisso inte se en konflikt mellan AvtL och sexAvtL, i och med att den senare får företräde per juridisk automagik, men det är värt att tänka på att varje liten bit lagstiftning skapar en hel uppsjö av juridiska oklarheter och mellanlägen som måste redas ut. Det kanske finns en god tanke bakom viljan att lagstifta, men den goda föresatsen är det första som försvinner i översättandet mellan goda intentioner och statssanktionerat status quo.

Men det som sänker det här totalt är inte de komplicerade juridiska efterspel som kommer att uppstå. Nej, jag anar snarare att risken för att ett dåligt one night stand helt plötsligt ska rubriceras som kontraktsbrott helt plötsligt ser till att mobilisera sällan skådade mängder medborgarpolitisk energi från de mest oväntade av riktningar. Som med TPB-fallet, fast med lite mindre behov av att förklara varför lagen inte riktigt fungerar som lagstiftaren hade tänkt sig.

Vi har spännande tider framför oss, med andra ord.

Spotify, my love!

Det är inte utan att Spotify lyckats skapa rubriker och skaffa uppmärksamhet på sistone. Mest negativ - den planerade avvecklingen av gratistjänsten ses inte direkt som höjden av framgångsrik kundkontakt och effektivt byggande av välvilja.

Jag använder ytterst sällan programmet, erkänningsvis. Detta trots att jag haft en gratisinvite sedan tids gryning. Anledningen ligger dels i att "hitta nya saker"-faktorn är smått obefintlig, och för att "hitta gamla saker"-faktorn också är det. Mina gamla favoriter gör sig icke besvär, och mina nya gör det inte heller. Att helt enkelt trycka "välj random låt" och sedan låta slumpen avgöra om det blir Elvis, Kent eller Jokkmokks-Jokke är inte heller ett alternativ.

(Jag föredrar Foobar2000, av anledningar som kan summeras i att kunna trycka "spela random låt" vad jag än gör annars. Globala hotkeys är min vän.)

En av de funktioner som jag trots allt kan se användbarheten i är förmågan att kunna skicka musiklänkar till folk. Det är smått genialiskt - skicka, klicka, lyssna. Dels undanröjer det behovet av att förklara hela "men den där låten du vet"-komplexet, och det gör det lättare att få folk att faktiskt ta till sig ens musiktips. När saker förenklas så händer de oftare, och en sak jag gärna ser är att människor delar med sig mer av sina musikaliska preferenser. (Även om detta inte nödvändigtvis innebär att jag vill se Juholts Spotify-listor. Ever.)

Denna enkelhet har gjort det till något av en självklarhet att folk gör det stup i kvarten. Jag ser lite då och då unga förälskade tu som skickar lagom romantiska låtar mot varandra, ackompanjerade av orden "jag tänker på dig". Och varje gång ser jag också namnet Spotify.

Framgångsrik kundkontakt och effektivt byggande av välvilja indeed.

För tid sedan spontanuppstod en morgondiskussion på Twitter med taggen #konverseramedlåt, som var precis vad den låter som. I stället för korta, snärtiga infall så skickade vi låtar mot varandra, och diskuterade diverse mer eller mindre uttalade samhällsfenomen genom ett otal musikaliska utfall och kontramelodier. Förvisso använde vi Youtube som medium, men ni känner igen principen.

Det är egentligen en något undervärderad form av konversation. Om en övar upp sina musikdiskursiva muskler så kan en säga en hel del. Eller, lite mer omedelbart, så kan en försöka peka ut någonting som liknar ens nuvarande sinnesstämning. Vilket, i mitt fall, vanligtvis är någonting av det lugnare slaget från Dead Can Dance - Severance, Xavier, How fortunate the man with none, Spirit eller, oftare, den lite mer melankoliska The carnival is over.

Jag tar mig inte allt för ofta tid att berätta för världen att mitt deafultläge ligger därikring. Redan där har vi ett användningsområde.

På tal om ny teknologi och användningsområden så har det blossat upp något av ett fracas rörande användandet av Twitter. Den korta sammanfattningen är att vissa parter liverapporterar från diverse överläggningar om saker och ting på utskotten, och den lite längre efterdiskussionen gör inte direkt underverk för mitt standardläge av melankoliskt vemod.

Det får mig mest att känna mig gammal i förtid. I de blindas rike är den enögde kung, och trots att jag fortfarande räknas som en ur dagens ungdom så för hela diskussionen in mig på tankespår om att saker och ting egentligen är anpassade för någon yngre än mig. Att folk kan bättre, men aktivt låter bli för att inte råka säga saker som går över huvudet på folk.

Likt en sång till visdomen.

Jag tror nog jag håller fast vid den där känslan. Att vi kan bättre.

Vi har nog bara inte tänkt på det än.

Intryck efter #pporu 2

Det har inträffat ännu en session med #pporu, och det har indeed varit en kreativ sådan. Huvudtemat för den här veckan har varit det avstånd som finns mellan människor - och hur enormt det kan vara utan att det egentligen märks förrän en petar närmare på det.

Det ligger inbyggt i hur vi kommunicerar med varandra. Eller, rättare, de vanor och rutiner vi har för att låta bli att göra det. Genom pengar behöver vi inte förhandla om vår fysiska överlevnad - vi kan köpa den i stället. Genom standardavtal behöver vi inte förhandla om våra dagliga liv - vi tar anställning. Genom språket behöver vi inte säga saker - vi behöver bara producera de små munljud som åstadkommer social acceptans.

Kommunikation är i princip överflödigt.

Vilket då möjliggör den fredliga samexistensen av en hel rad olika perspektiv och subkulturer i samhället. Både djupt troende kristna personer och the real deal när det gäller djävulsdyrkan kan handla på Ica och arbeta på fabrik. De där substituten för kommunikation möjliggör motsatsers existens - på gott och ont.

Nu diskuterade vi inte riktigt i dessa termer under fikats gång, och jag kanske har raffinerat intrycken en smula så här i efterhand, men vi var inne på temat exakt hur olika världsbilder det finns. Och att det, i samma sammanhang, kan finnas folk som patchar torrent-klienter och folk som är helt ovetandes om vad en torrent är för någonting. Och att det därför inte finns anledning att se den ena som mer värd än den andre - människor lär sig det de har intresse eller anledning att lära sig, och är lika mycket värda oavsett vilka sociala omständigheter de befinner sig i.

Samhället är helt enkelt stort, komplicerat och svårnavigerat. Eftersom det är så stort, komplicerat och lättnavigerat. Vilket är en fenomenal insikt att bygga politisk aktivism på, för att inte tala samhällssyn.

Vill du vara med och bygga? Haka gärna på nästa fika. Vi samlas varje vecka på torsdagar, klockan arton, vid biografcaféet. (Som inte är Roxy utan SF; jag ber om ursäkt för eventuella missförstånd.)

Klass, interludium: Barnfattigdom

Det är fortfarande lite Bourdieu kvar i min masterplan för de häringa klassinläggen, men inte mycket. I och med att nästa inlägg tycks ta lite tid på sig (jag skyller på att någon tjuvhåller på en viss biblioteksbok), så kommer vi undan med ett mindre mellanspel så här i väntans tider.

Det vanligaste klagomålet som dykt in hittills har varit bristen på konkreta tillämpningar. Det är all well and good att bygga (eller rekonstruera) en smula teori, men verkligheten! Hur drabbas den?

För länge sedan hade jag skrivit att verkligheten drabbas av teori genom att konstrueras och rekonstrueras via den, och att "verkligheten" är något av en biprodukt av ens sätt att se på världen (ja, till och med att slå tån i tröskeln kan uppfattas olika. Men. Verkligheten kallar, och det genom fenomenet barnfattigdom.

Det första en tänker på när en hör ordet "barnfattigdom" är förstås brist på pengar. Det ligger inbakat i begreppet fattigdom. Som synes från de tidigare inläggen så går det - utan att förringa att det lever barn på marginalen - även att tala om andra sorters fattigdom, i andra kapitalformer. Vissa mer obehagliga än andra. Särskilt som allt tal om barnfattigdom omedelbums för tankarna till att det är föräldrarnas fel. (Vilket det kanske eller kanske inte är - döm ingen på förhand, och helst med försiktighet i efterhand.)

En av de obehagligare fattigdomarna att tala om är kulturell fattigdom. Särskilt hos barn. En vill inte gärna säga att barn är okultiverade och, well, okunniga, men det finns ändå en sådan kategori barn.

Socialt kapital är mindre problematiskt. Den där skillnaden mellan populära och opopulära barn är ju trots allt någonting som går igen i många böcker och filmer.

Symboliskt kapital är, allt som oftast, knutet till vad föräldrarna är och gör. På den gamla tiden var prästbarn någonting speciellt; numera är det lite mer invecklat, men kan vanligtvis knytas till ens bostadsort. Jfr nedan.

Lingvistiskt kapital är knivigare, i och med att det är så tätt sammanknutet med både klass och etnicitet. Ingen förnekar att över- och arbetarklassbarn har olika sociolekter, men det blir svårt att hålla publiken när en påpekar att invandrartäta bostadsområden (så som mitt Brickebacken - det ligger på rrr:et) har andra sätt att tala än etniskt homogena sådana. Vilket ger olika intryck, beroende på var på axeln klass/etnicitet det talade hamnar.

Utbildningskapital är ständigt på tapeten - Zaremba skrev nyligen på temat fattiga barn i det här avseendet. Eller, månne, fattiga skolor - det är svårt att dra gränser. Vissa barn går i goda skolor och får goda betyg; andra i sämre med sämre. Och de senare får, enligt lagen om informell stratifiering, ändå sämre betyg även om de får identiska betyg som de förra.

Det finns som synes ett otal sätt att beskriva hur barn är fattiga. Och, omvänt, även rika. Jag vidhåller att det hjälper att kunna se fattigdom som någonting lite mer komplicerat än att bara ha mindre ekonomiskt kapital investerat i ens vardag. Fattigdom kommer i många former.

Now, det övergripande temat i den här serien är ju att det digitala kapitalet ställer relationen mellan de andra kapitalformerna på ända. Jag undrar dock om inte digital fattigdom bara gör de andra formerna av fattigdom mer påtagliga och mer svårfrånkomliga. Det är enkelt att bygga socialt kapital med hjälp av digitalt sådant; men i en värld där alla andra planerar saker via Facebook är den som står utanför mer ensam än någonsin.

Som sagt, ett kortare mellanspel. Det går att skriva ett helt inlägg på varje slags fattigdom, men jag anar att vi behöver röra oss framåt för att inte fastna i ett evighetsprojekt. Perpetuum immobile.

Bara lite Bourdieu kvar nu. Sedan går vi vidare. Du finner resten av inläggen i serien här.

Solidaritet under belägring

Jag följer Planka Göteborgs flöde om biljettkontrollanter. Inte för att jag bor eller är särskilt ofta i Göteborg (eller ens hittar utanför centrum, för den delen), utan för att påminna mig själv om att den samordning som pågår faktiskt pågår. Spontana, frivilliga människor hjälper andra människor de inte träffat och förmodligen aldrig kommer att träffa att få en lite mindre ångestfylld vardag. Det är en glädjande syn, varje gång.

Den där samordningen är också ett tecken på att det finns en rudimentär beredskap för att mobilisera ifall saker skulle råka gå för långt. Det rör sig förvisso om en väldigt låg grad av koordinering, men den finns där - och beredskapen att ta aktion på den finns också, i egenskap av att det kan underlätta ens omedelbara något oerhört att vara uppmärksam på de meddelanden som droppar in.

Sakta men långsamt sätter sig medborgarna in i en belägringsmentalitet. Det offentliga rummet är inte offentligt; den som avviker från normen kan råka illa ut. Särskilt i just Göteborg, där biljettkontrollanterna har ett rykte om sig att använda kreativa tolkningar av sitt mandat för att statuera exempel.

Normen här är inte att ha biljett; normen är att ha råd med den.

Det där flödet är ett tecken på solidaritet. Men det är ett tecken på en solidaritet som enbart och endast kan finnas när ett diffust "vi" enas mot ett lika diffust "de". Plankare är vanligtvis inte negativt inriktade mot de konkreta människor som råkar befinna sig i kollektivtrafiken; inte ens kontrollanterna, om de är professionella och gör sitt jobb snarare än Spårvagnsrambos. "De" är snarare "mannet" (man ska), och den solidaritet som uppstår sker mellan sådana som har hört detta "man ska" till döds, och av olika anledningar antingen inte kan eller vill uppfylla detta.

En ironisk sak med "man ska" är att det så enkelt förvandlas till "varför ska" av de som anpassat sig till den konstanta uppmaningen. "Man ska ha råd med biljett; varför ska jag ha sympati med de som inte har det?"

Denna övergång från uppmaning till ifrågasättande leder ofta till handling. Fler kontroller, högre böter, övervakningskameror, mindre tolerans, kartläggningar, svartmålningar - i många konkreta fall rent våld.

Hur känns det att åka till jobbet och veta sig vara en modern, samtida paria?

Jag följer Planka Göteborgs twitterflöde om biljettkontroller. Inte för att jag bor eller är särskilt ofta i Göteborg, utan för att det påminner mig om att vardagen är lite mer komplicerad än vad den konstanta uppmaningen att ta i med de hårdare tagen vill utmåla den som. Och för att påminna mig om att solidaritet under belägring är en företeelse som inte ska vara vardag i det land jag vill bo i.

Inspirationskällor

Det finns saker jag jämt och ständigt skjuter upp att göra, och en av dem är att skriva ett blogginlägg som tipsar om Dan Carlins fenomenala podcast Common Sense. Vanligtvis eftersom jag tenderar att få ett par åtta infall till andra inlägg efter varje avsnitt, och glömmer bort hela tipsa-grejen medan jag skriver dem.

Om du någonsin undrat var jag får allt ifrån, så är det förmodligen därifrån.

Now, nu gäller det bara att låta bli att sluta skjuta upp det där mailet om att han egentligen inte är så självständig som hen tror, utan snarare än självklar del av Piratpartiet, men en sak i taget, right?

Lite poetisk rättvisa

Damn Informationsbyrån. Går och gör det igen. Tar en enkel form och fyller den med innehåll på ett sådant sätt att det blir omöjligt att inte hamna i en hermeneutisk spiral, och sedan lämna en däri tills en är redo att kravla sig upp på egen hand. De nämner till och med form och innehåll i första stycket. Bara för att påvisa att de vet vad de gör.

Dagens ungdom, I say.

För de av er som inte orkar er på poesi - och ja, de nämner poesi också, bara för att irritera och/eller roa de mer initierade av läsare (ännu mer) - så är nyckeln till att förstå vad de gör att de använder samma form hela tiden. De två första raderna i varje segment är alltid samma, förutom de två sista ordet, och den sjunde raden är alltid "min". Tricket ligger i att bara läsa de där sista orden - tillsammans. Det är ingen slump att de kommer i den ordning de gör.

Teve, bil, jobb, skulder, tid, rösträtt, garderob, lycka, intressen - bollhav, poesi.

De första nio orden beskriver, om jag får vara lite fri i tolkningen, modernitetens järnbur. De använder till och med ordet "järnbur", för att uppmuntra det sociologiska tankespåret. Eller, om vi vill slippa snobbspråket, den stereotypa bilden av vad en vanlig människa behöver införskaffa och anpassa sig till för att vara just vanlig.

Teve, bil, jobb - när du är hemma tittar du på teve, när du inte är hemma är du på jobbet, i eventuella mellanlägen färdas du i bil. Skulder, tid, rösträtt - för att ha råd med hus, bil och teve har du skulder, som sedan tvingar dig att arbeta, vilket begränsar din inblandning i det politiska till en röst vart fjärde år. Garderob, lycka, intressen - ve den som klär sig avvikande, lycka är att vara normal, snäva in dina intressen tills du kan klä dig i lyckans normala uniform.

Det går att vara kreativ och koppla ihop orden lite hur en vill. Det viktiga kommer inte förrän ordet bollhav, som åtföljs av följande käftsmäll:

"Du har inget bollhav."

Och därefter väl valda ord om poesi:

"Omständligt, komplicerat, tungrott, onödigt."

Vi är fortfarande kvar i järnburen, i stereotypen. Mellan jobbet, skulderna och lyckan så är det den sista som får stryka på foten - du har inget bollhav, och alla försök att ge uttryck för din saknad möts av ett antipoetiskt "orka". Det du vill är inte viktigt. Du får inte ens ge utryck för det, eftersom du förväntas göra allt det där andra.

För att ge svar på vem som förväntar så använder de ett Heideggerianskt ord, "mannet" (das Man). Mannet är "dom" i meningen "dom säger", eller "alla" i "alla gör det". "Man" måste ha ett jobb, en bil - mannet beordrar dig. Mannet vill att du gör en hel del saker, och genom att använda nio ord sätter författarna fokus på vad det vill.

Mannet vill inte bollhavet, dock. Det passar inte in i bilden. "Man" har inte ett bollhav.

Som synes - form och innehåll. Och för att göra saker ännu lurigare så skriver de in en kritik av större delen av den stereotypa vanlighetens sätt att leva efter varje ord. Teven är inte större än sin yta, bilen är ett fängelse i rörelse, och så vidare. Genom att skriva i en form som inte är helt självklar, lyckas de leverera en käftsmäll till det oreflekterade livet i nio serveringar.

Det är inte utan att jag som redaktör är lite småstolt över att ha så överambitiösa skribenter. De håller mig på mattan, och ger mina läsare mer att bita i än vad de förmodligen bett om.

Now, anledningen till att du ser det här inlägget är inte för att jag vill skryta om hur smarta skribenterna borta på Svpol är. Det behövs inte - de skriver för sig själva, trots allt. Nej, anledningen till att du ser det här är den här responsen jag fick från en, ah, engagerad läsare (allcaps borttaget av förståeliga skäl):

"Varför? Varför publicerar ni sån skit? Dynga! Är ni helt från vettet?"

Det pågick ett tag efter det, men jag anar att det generella sentimentet framgår. Och eftersom jag nu förklarat storheten i "dyngan" i fråga så kan jag svara:

"Ärade läsare. Redaktionens övergripande mål är att skapa ett debattforum som, över tid, kommer att sparka den politiska diskussionen i form. Om det sker i form av gästskribenter som skriver saker som förmodligen kommer att kunna hålla en sysselsatt i några år framöver - so be it."

När målet är att höja nivån - bli inte förvånad när nivån höjs en smula.

Du får gärna skriva av dig angående poesi som ett omständligt, komplicerat, tungrott och onödigt sätt att skriva, men bli inte förvånad om responsen kommer att bli att du därmed bekräftar allt de säger mellan raderna.

Nu återgår jag till redaktionsarbetet, och en dag i taget kommer vi att höja ambitionsnivån i den politiska samtiden en smula. I samarbete med Informationsbyrån, och alla andra som känner för att ta politik på det allvar det förtjänar att tas.

Bollhavet väntar.

Dessa sociala kopimister

Jag ser att Kopimisterna har fått uppmärksamhet idag. Gott. Samtiden behöver nya samtalsämnen, och det är bra att de för en gångs skull inte tas från mer krystade sammanhang. Drottning Silvia kan behöva få ledigt någon sekund eller så.

En av de saker som så ofta missförstås med religioner är att deras huvudpoäng har någonting med gudar och övernaturliga väsen att göra. Religioner har förvisso med gudar och övernaturliga väsen att göra, men dessa är snarare ursäkter för att bygga en social gemenskap baserad på gemensamma värderingar och ömsesidig förståelse än konkreta försök att manifestera en transcendent kraft.

It's social, stupid.

Vilket då för oss till den intressanta frågan om vad som skiljer en religion från, säg, lördagshänget i baren. Det är också socialt, inte sant?

Förvisso. Men där barhänget kan företas av enskilda individer som var för sig vill uppnå helt skilda mål med sitt häng och som inte behöver dela mer än en rudimentär uppsättning sociala umgängeskoder, är religionen mer djupgående. Det tar sig uttryck i delade berättelser om världen, med gemensamma uppfattningar om hur världen ska förstås och en kollektiv känsla av att det finns vissa saker en gör och vissa saker som en inte gör.

Det finns inga som helst anledningar till att detta inte även kan inträffa gällande den digitala värld vi kallar vardag.

Var skulle det annars dyka upp?

Intryck efter #pporu

Det är väl känt att vi i öret har piratfika varje torsdag klockan 18 vid biografcaféet. Det är mindre väl känt att det är en lärorik och intrycksspäckad upplevelse att bege sig dit, och att det ibland tar långt längre än den vecka det finns tid till inför nästa gång att smälta allt.

För att underlätta processen tänker jag från och med den här veckan att köra en summering av intrycken och tankarna därifrån. Eftersom min gode #pporu-kollega Erik är i den underbara "komma igång med sin blogg"-fasen så uppmanar och utmanar jag henom att göra detsamma. Det gäller ju att komma igång, som sagt, och att ha någonting att komma igång kring underlättar en smula.

En första tanke var hur oerhört underbart det är att ha människor i sin omgivning som är ungefär lika insyltade i det som pågår i piratvärlden (och online generellt) att tala med. Som en kan säga "B12" till, och som genast tänker på en awesome motion om humanism snarare än på, säg, bananer eller sänka skepp.

En andra tanke var hur lätt det är att fastna i denna gemenskap, och hur viktigt det är att inte begrava sig i den. Att det är nyttigt att umgås och samtala med personer från andra delar av världen, och att bristen på sådan kontakt inte bara är ohälsosamt i största allmänhet utan dessutom något av en motsats till vad Piratpartiet finns till för.

Det är kul att vara en del av en gemenskap, men vi måste hålla ögonen på bollen. Gemenskapen är en bieffekt, inte ett huvudmål.

En tredje tanke var hur lite det egentligen krävs för att sparka igång saker och ting. Egentligen. Allt som krävs är att par människor gör någonting med tillräckligt mycket fräckhet och självförtroende för att komma undan med det, och sedan är bollen i rullning. Se bara på Svpol eller Ung Pirat.

En fjärde tanke var den skillnad som finns mellan nu och då. Jag känner mig lite bakåt i tiden, som faktiskt går offline varje gång jag lämnar hemmet. Det är något av en tankeställare att konfronteras med människor som är online var de än råkar befinna sig - förvisso inte en helt ny sådan, men den förtjänar att bankas in.

En femte tanke drabbades jag av på vägen hem, med den förra tanken i bakhuvudet. Medan jag glatt rullade fram upptäckte jag att cykelbanan var blockerat av ett omkullfallet träd. Medan jag lyfte min ömma cykel över det stackars trädet slog det mig - varför kan jag inte sms:a in och säga att det ligger ett träd här? Det borde ju inte vara det svåraste i världen att sätta upp en sådan funktion, trots allt. (Om det redan finns en sådan - do tell.)

Det slog mig att väldigt många saker är på det här sättet, och att det är än värre för de som faktiskt är offline även i hemmet.

Det här kan som synes pågå ett tag, så jag nöjer mig med fem tankar. Fem bland många. Och jag vet inte hur många mina medfikatörer brottas med just nu - jag vet bara att de gör det.

Nu blev det här lite hastigt och lustigt, så för att avsluta så vill jag bara säga att ni pirater i Örebrotrakten - och, förvisso, alla andra också - är välkomna till nästa piratfika. Varje torsdag, klockan 18, vid biografcaféet.

Myaur!

(:~~~~~~

Att komma till tals

Jag börjar få in vissa irriterade (icke att förväxla med irriterande) reaktioner på att Svpol domineras av, well, mig och mina konservativa tyckanden om saker och ting. Vilket är begripligt, eftersom jag i viss mån delar irritationen rörande min överrepresentation. Det jag inte begriper är dock den reaktion som mitt standardsvar ger. Mitt standardsvar är att det bästa sättet att få mig att sluta hålla låda är att knuffa ner mig från den, och att ett snabbt mejl kan åtgärda problematiken i ett redaktionellt svep.

Standardsvaret är någon version av att - ehm, alltså, ärs, ömh, due, det var inget.

Antingen så har jag gjort det till en vana att klubba folk i huvudet med en inkluderande praxis, eller så gillar människor att ge uttryck för missnöje mer än att ge uttryck för sina politiska bevekelsegrunder. Eller så försöker de artigt säga att de inte har tid att skriva saker.

Det senare är fullt begripligt. Vardagen är någonting av en bitch, och tillåter en inte att stanna upp för att beskriva exakt hur mycket av en bitch den är. För att inte tala om att få till en knorr på slutet om varför. Upptagenheten är en arvedel och/eller en livsnödvändighet.

Vilket är anledningen till att vi numera tar emot texter i form av redan publicerade blogginlägg. Det kan tyckas märkligt, men tänk så här - det finns tusentals bloggare där ute, som alla förmodligen skrivit minst ett inlägg som de går omkring och är stolta över. Och som, förmodligen, inte får fler än ett par läsningar i veckan från ihärdiga googlespindlar.

Det är något av en underexponering av nämnda inlägg. Särskilt som de förmodligen innehåller visdomar som folk skulle må desto bättre av att läsa än idag.

Kombinationen förväntansfull publik och underexponerade texter borde kunna användas på något sätt, inte sant?

Jag skulle på rak arm kunna börja peka ut folk - typ Gun, Joshen, Livbåten, Tianmi, Trollhare, Mary, Amanda eller varför inte halva Netroots - som utan problem kan leta i sina samlade verk efter en text som kan putsas upp och stå pall för ytterligare en läsning. Det finns gott om goda bloggare där ute, och det vore bortom mig att vilja rangordna dem.

Däremot ligger det närmare att bjuda in dem. Det enda som behövs är självförtroende, trots allt.

Smajlisar vs vuxenvärlden

Det finns en viss risk att du missat att det är no smiley week den här veckan, och därmed förmodligen också att det ibland sporrat upp små minidebatter på temat lite varstans; det är en smått obskyr företeelse. Vissa säger "ooh, en utmaning!". Andra fnyser att de inte använder smajlisar ändå. Vissa småfnissar lite innan de fortsätter som inget. Andra fernissar om att de sannerligen inte sysslar med sådant (oklart om "sådant" är smajlisar eller okynnesbojkotter). Och ett antal begår en veritabel epic rage (se bild) där de åkallar Götterdämmerung för att visa hur superarga de är på det hela.

Det är som vanligt när det gäller diskursetiska spörsmål, med andra ord.

Den stora ironin ligger förstås i att det är de som skriker högst om att de inte tänker följa godtyckliga påbud om vad de får och inte får göra som styrs mest av just godtyckliga påbud om vad de får och inte får göra. De som fnissar en stund och sedan gör det där de gör när de inte gör någonting särskilt drabbas ju trots allt mindre av det hela än de som aktivt gör en grej av det hela.

Vi kan, elakt nog, tala om diskursiva offerkoftor. Och till skillnad från när det gäller komplicerade socioekonomiska skeenden som fungerar enligt principen om cirkulära processer med kumulativa effekter, så kan de som brusar upp mest inte riktigt skylla på någonting annat än sig själva.

Sorry, inte ens Marx hjälper i det här fallet. Feuerbach och så vidare.

Det är en sån där brutal sak som jag bankar in i mina stackars läsare gång på gång på gång: du är ansvarig för allt du säger, så tänk på det du säger innan du säger det du tänker. Att du inte tänker på vad du säger är tyvärr ingen förmildrande omständighet.

Now, om du absolut måste begå verbal bärsärkargång - gör det. Men det beror då inte på smajlisar, godtyckliga påbud eller ens på din taskiga bakgrund, utan helt och hållet på dig.

Och om du tycker att detta är lite för benhårt för att vara etiskt - fråga dig då vilket som är värst. Att utgå från att ens medmänniskor vet vad de säger, och kan konsten att tala för sin sak som vuxna och medvetna människor - eller att de inte kan det?

Klass, del VII: Om fackföreningar

En av fackförbundens stora bedrifter var att de gav vanliga människor tillgång till socialt och symboliskt kapital. Det är en sak att sätta sig upp mot en arbetsgivare på egen hand - det är en helt annan att göra det tillsammans med en enad front av medarbetare. Det är också en viss skillnad mellan att vara en vanlig uppkäftig arbetare och att vara fackets utsedde representant.

Om vi vill förenkla fackets historiska innebörd en smula så kan vi säga att det är en omdistribuering av makt från innehavaren av ekonomiskt kapital till organiseraren av socialt (och därtill följande symboliskt) kapital.

Det här är egentligen inga överraskningar. Den som känner till ens ett uns av fackföreningarnas historia känner till den här övergången från enskilda maktlösa arbetare till organiserade och inflytelserika samarbetsorganisationer. Syftet med att tala om det hela i termer av kapital är att påvisa att det är mindre komplicerat än det verkar, och att kapitalmetaforen kan användas precis hur metaforiskt som helst.

Så här lite närmare samtiden så har fackföreningarna blivit lite mindre relevanta på arbetsmarknaden. De har inte försvunnit, men i och med att allt fler har jobbsituationer som är motsatsen till de långvariga relationer där stadiga överenskommelser och långsinta samarbeten inträffar, har det blivit desto svårare för facken att hävda sin/din rätt. Tillfälliga projektanställningar och komplicerade outsourcingssituationer skapar ytterst individualiserade arbetssituationer, och där fackens styrka ligger i deras kollektiva natur, svarar en allt mer överrationaliserad arbetsmarknad genom mindre av både kollektiv och natur.

Vi skulle kunna föreslå att en lösning ligger i att försöka återgå till en mindre fragmenterad arbetsmarknad och på så vis återupprätta det kollektiva förhandlandets status som maktfaktor. Vilket skulle vara vägen framåt om vi levde 1981 och vi saknade andra alternativ. Så här trettio år senare så känns det som en plan att erkänna att världen faktiskt har förändrats, och att den förenklade övergången från pengamakt till kollektiv makt tillbaka till pengamakt också är något förlegad.

Jag vill i stället hävda att det digitala kapitalets intåg i sammanhanget gör facket lite mer decentraliserat. Det är inte det att facken som kollektiva förhandlingsorgan försvinner, men den enskilde arbetstagaren behöver inte längre gå till facket för att få hjälp och upprättelse i händelse av ojusta arbetsvillkor. Det räcker med att gå till Twitter och bloggosfären för att snabbt bringa missförhållanden i rampljuset, och i takt med att arbetsgivare (och/eller deras PR-avdelningar) börjar inse detta, desto större avskräckande effekt har blotta potentialen till en [arbetsgivar]-gate gentemot den som funderar på att snåla in några procent på arbetsvillkoren.

Detta leder förstås till en intressant nygammal utveckling - att människor med mycket digitalt kapital aktivt utestängs från vissa arbetsplatser, så som ett medlemskap i en fackförening på vissa håll medfört ett automatiskt borttagande från listan över potentiella nyrekryter. Att ha anställda som kan springa till facket och gnälla är ett irritationsmoment en gärna slipper; att behöva oroa sig för vad allmänheten råkar tycka om ohemula rutinändringar är likaså ett bekymmer som gärna får hända någon annan.

Det som gjorde facken så effektiva var att det i princip blev omotiverat svårt att enbart anställa facklösa personer. Det behövde inte ens arbeta någon fackligt anställd person på ens arbetsplats för att fackets närvaro skulle göra sig påmind - kollektivavtal är normerande så det räcker och blir över. Att säga att facken uppnådde en kritisk massa är förvisso en enorm förenkling, men det är nära nog.

På samma sätt kommer det inte att fungera i längden att utestänga bärare av digitalt kapital från arbetsplatser. Det kommer helt enkelt finnas för många twittrare, bloggare och nätnärvaror av rang för att kunna bli av med allihop. Här är termen kritisk massa desto mer passande, eftersom det redan idag gäller att alla, deras mostrar och förmodligen även deras husdjur har någon form av onlinekommunikation på gång. Och som vi lärt oss från Klamydiabrevets plötsliga berömmelse så behövs det ingen superplanerad detaljkoordinerad brontokampanj för att hamna i rampljuset - det räcker med att lyckas hamna i någons blickfång och sedan bli uttweetad (och retweetad) för att få effekt.

Månne kan vi säga att sociala medier är den nya tidens kollektivavtal - håll dig inom de rimliga arbetsvillkorens gränser, annars kommer konsekvenser att inträffa. Och de kommer förmodligen vara dyrare än de futtiga ören som sparades in på att inte köpa den där extra skyddshjälmen.

Det kommer att bli fenomenalt intressant att se hur det här utspelar sig framöver. Jag anar att sådana felsteg som att sparka folk på grund av att de har fel profilbilder på Facebook (vilket, ironiskt nog, är ett tecken på att en har för lite digitalt kapital) kommer att bli lite vanligare under en period, och sedan avta i takt med att arbetsgivare blir yngre. Samtidigt anar jag en liknande trend för oss som har ett modicum av diskursivt punch i och med våra bloggar - ett visst motstånd i några årtionden, men mindre och mindre ju större den sociala verklighet vi kallar internet blir.

En sak är säker. Tiden då det går att kalla det som sker på internet för en ankdamm utan konsekvenser för det så kallade verkliga livet håller sakta men vrålsnabbt på att hamna bakom oss.

Detta är del sju i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Läs gärna introduktionen här, här och här.
Tidigare delar:
1: Kulturellt kapital 
2: Begreppet habitus
3: Det mytologiska klasslösa samhället
4: Socialt kapital
5: Kapitalbegreppet som sådant
6: Kapitalbegreppet som metafor och verktyg

Gästbloggare: JP Andersson - min kandidatur till partistyrelsen

Jag ser att vi inför detta vårmöte har en väldigt engagerad och blandad skara kandidater till partistyrelsen. Detta tycker jag är toppen och tror starkt på att det ger oss en bra förutsättning för att ta fram en otroligt stark och väl fungerande styrelse. För jag anser att partiet förtjänar en styrelse som både fungerar väl som grupp men som också innehåller individer med blandad bakgrund, kompetens och styrkor.

Det är hög tid att vi väljer en styrelse som arbetar tillsammans med och inte för medlemmarna. Att vi väljer en grupp som kan ta sig an arbetet med fräscha visioner, nytänkande och förutsättningar som kan förfina och utveckla partiet i en riktning som skapar bästa möjliga förutsättning till valseger 2014.

Vad jag vill i mitt arbete i partistyrelsen är att arbeta aktivt för ett väl fungerande arbets- och debattklimat. Att styrelsen utvecklar ett system som låter medlemmarna ta större del i arbetet än vad som görs idag.

Jag vill se en styrelse där varje ledamot tar sitt mandat på allvar i fråga om närvaro och engagemang, en styrelse som förutom att förfina det interna arbete också arbetar aktivt med att inspirera och skapa möjligheter till utveckling av vår politik.

Min tro har alltid varit att alla som engageras av och brinner för vår politik också har något att tillföra den, så också jag.

Som person kan jag vara stark i mina åsikter och är öppen med vad jag tycker men jag lyssnar också och bildar mig en uppfattning utifrån så många perspektiv som möjligt. Jag är också införstådd i att arbetet i en grupp såsom partistyrelsen kommer att kräva kompromisser och ibland även ändringar av mina egna åsikter under diskussionernas gång. Och det är helt ok.

Mitt fokus kommer att ligga i hur våra beslut på ett bra sätt påverkar och inkluderar medlemmarna, hur de påverkar vår politik i en positiv riktning och inte minst så kommer jag att arbeta för att det lokala beslutande- och inflytandeförmågan stärks.

Vi säger oss vara en gräsrotsrörelse, då är det hög tid att vi stärker och utvecklar de lokalt engagerades möjligheter att organisera sig och ta fram breda lokalpolitiska program inför valet 2014.

Jag tror fullt och ärligt på att nyckeln till valseger framöver är via de lokalt aktiva medlemmarna och deras möjligheter att ställa upp i och ta mandat i de lokala valen.

Mitt engagemang för och vilja till att utveckla vår politik har bara vuxit sedan jag våren 2009 beslutade mig för att ta en aktiv roll inom organisationen.

Det har under årens lopp varit slitsamt och utmanande men också djupt tillfredsställande att jobba för partiet och jag vill gärna tillhöra den nya skaran ledamöter som vidareutvecklar vår politik, engagerar medlemmarna och som arbetar fram verktygen för möjliga förutsättning till valseger 2014. Därför hoppas jag på din röst i styrelsevalet.

Med stort hopp för framtiden. /JP Anderson

Det SKA löna sig att arbeta

Jag måste tillstå att jag anser vårdnadsbidraget vara smått genialiskt. Inte som konkret tillämpning, utan som intellektuellt och retoriskt finlir. Särskilt som dess främste förespråkare är Kristdemokraterna. Häng med nu så kommer ni också förstå storheten i det hela.

Vi kommer alla ihåg den slogan som Moderaterna trumpetat ut över nejden närhelst frågan om arbete kommer på tal: det ska löna sig att arbeta. Vilket över lag är en rätt bra slogan att ha - den förpliktigar egentligen inte vare sig stat eller regering till någonting särskilt, och med lite retoriskt fotarbete så kan den fås att stödja närmast vad som helst. Med lite intellektuellt fotarbete går det dessutom att framlägga att den är i fullkomlig överensstämmelse med vårdnadsbidraget, och att det senare faktiskt är otillräckligt för att leva upp till det förra.

Now, att säga att det ska löna sig att arbeta är ganska intetsägande i sig självt. Det konnoterar saker, men läsaren får fylla i dessa saker på egen hand mellan raderna. Det antyder dels ett förhållande mellan en arbetstagare och en arbetsgivare, och att detta förhållandes existens är mer lönsamt än dess ickeexistens. Det anknyter också till en gammal hederlig princip om att ett gott arbete är sin egen belöning, om än indirekt. (Vi skulle kunna läsa det som en direkt uppmaning att inte spendera sin tid med hårt meningslöst arbete som inte ger någonting konkret i utbyte och i stället ta en rejäl funderare över vad det egentligen är en gör med sitt liv, men jag anar att det vore en lite för existentialistisk läsning.)

Ordet "ska" är viktigt i sammanhanget. Det är inte "bör" eller "kan", eller ens en omskrivning som innehåller ordet "sannolikt", utan just ska. Det är här vårdnadsbidraget kommer in i bilden.

Ni ser, ingen kan förneka att det är arbetsamt att vara förälder. Ingen. (De som gör det outsourcar oftare än inte hela arbetsdelen, och nöjer sig med att tjuvåka de sociala bonusar som titeln "förälder" innebär.) Och eftersom arbete - ospecificerat vilken slags arbete - ska löna sig, så är vårdnadsbidraget bara en logisk och nödvändig konsekvens av det redan sagda.

Att det kommer från Kristdemokraterna gör det desto intressantare. Hade Vänsterpartiet föreslagit någonting liknande hade det kunnat viftas bort med en handviftning om att Ohly är kommunist. Feministiskt initiativ - well, den interna och externa kritiken skriver sig själv. Men när Kd går och är mer moderater än vad till och med Moderaterna vågar vara, så ställer det saker på sin spets. Särskilt som bägge sitter i samma regering, och har något av ett intresse av att inte bråka allt för öppet om vem som mest lever upp till respektive syskonpartis slogans.

Det är inte den sortens marknadsmässiga konkurrens som förespråkas, trots allt. Inte ens mellan raderna.

För min del hoppas jag att detta lönsamhetsimperativ ska expandera och finna nya marknader. Vi bloggare, exempelvis, arbetar med olika grader av flitighet på våra alster, och det vore att slå två flugor i en smäll att snegla en smula hitåt. Marknadsanpassa kulturarbetande, göra skrivkulturen lönsam OCH göra arbetslönsamhetslinjen till en del av tiotusentals skrivande ungdomars omedelbara vardag? Samtidigt?

Det låter för bra för att vara sant. Eller hur?

Tjuvar, snyltare, parasiter!

Jag måste tillstå att jag har tröttnat på den snyltarmentalitet som brett ut sig över landet de senaste årtiondena. Den har inte bara brett ut sig - den har etablerat sig, byggt bo, öppnat filial och bildat franchiseverksamhet. Vart jag mig än i världen vänder så står där någon som försöker försnilla av mitt hårda arbete, och när jag försöker påtala det orimliga i situationen får jag höra att det är min inställning till världen det är fel på.

Min! Som om det vore en synd att påpeka skillnaden mellan mitt och ditt, rätt och fel!

Och det finns ingen brist på sätt som dessa snyltare säger att jag har fel. Feministerna är snabba på att påpeka att jag utnyttjar könskontraktet för att få otillbörliga egna fördelar, och att det är orätt att inte dela lika med de förfördelade. Antidiskrimineringsaktivisterna är ännu snabbare att påpeka att jag tänker för lite, och att jag borde kompensera för min dumhet. Och medan jag står och förundras över hur många fel jag kan begå utan att göra någonting särskilt så står jag i vägen för den enda handikappsanpassade utgången, och bannas obönhörligen för mitt överanvändande av det gemensamma rummet.

När jag så försöker påpeka att det var jag som byggde rampen till nämnda utgång så kommer piraterna - snyltarkungarna från piratpartiet, I say! - och hugger huvudet av mig verbalt för att jag inte byggde enligt öppna planlösningar med etiska byggverktyg. Och eftersom jag byggde den av trä och stål snarare än av lego som kan plockas isär och sättas ihop igen efter egna önskemål, så går de på extra hårt eftersom jag använder låsta strukturer snarare än svärmande antihierarkiska metoder.

Och jag som i min enfald trodde att hela grejen med ramper var att utplåna klara och tydliga hierarkier. Jag har tydligen fel.

Och efter att feministerna, antidiskrimineringsfolket, handikappsombudsmännen och piraterna tagit var sitt tionde, kommer socialdemokraterna och säger att jag betalar för lite i skatt. Och efter det moderaterna, som omprioriterar sina komplicerade subventioneringar från mig till andra för att jag genererar för lite i vinst. Följt av miljöpartiet, som vill placera mitt huvud på ett enhörningshorn för att jag en gång i tiden liftade med en bilist. Men inte efter att sverigedemokraterna spetsat samma huvud på en midsommarstång för att jag hälsade på en muslim.

Alla tar de var sin liten del av kakan.

Och kristdemokraterna undrar varför jag inte har råd att vara i kyrkan på söndagar. Även om de får ett katolskt ryck lite då och då och låter mig vara ensam i min ångest.

Men värst av alla är Informationsbyrån i sin nya form. De anser att inte bara feminister, antidiskrimineringsfolk, handikappsombud, pirater, sossar, borgare, miljönissar, nationalistnissar, enhörningar, kristna och deras mostrar ska snylta på mig, utan att bokstavligen ALLA ska göra det! Medborgarlön! Pah! Det kostar väl säkert...

Mindre ångest än allt det där andra tillsammans! Och mindre i reda pengar också! Generellt snylt kostar mindre än selektivt snylt!

Och dessa onda varelser har övertygat mig om att det är bättre med ett snyltande av rampmodell än av trappmodell. När snyltet är organiserat hierarkiskt så är det ojämlikt och orättvist per default; när alla snyltar lika mycket så är det förvisso fortfarande snyltande, men det blir inte lika mycket av den där självgoda "jag har rätt eftersom jag är rätt"-mentaliteten.

Katolikerna hade nog rätt idé ändå. Ett allmänt avlatsbrev, för att garantera mina synders - och de är som synes många! - förlåtelse, och för att garantera mina medsnyltares vardag.

Fast, näh.

Jag satsar nog i stället på den hierarkiska snyltarmodellen. Och när min dag att bli en parasitär del av samhället kommer, så kommer jag att snylta så hårt av den gemensamma kakan att jag kommer att framstå som ett paradigm av flit i mitt oförtjänt välförtjänta välstånd.

Och sedan kommer jag att kräva mer. För det är jag värd.