Klass, del 3

Det händer ibland att någon dristar sig att påstå att det inte finns några klasskillnader. Den omedelbara impulsen när någon säger någonting sådant är förstås att försöka argumentera mot det hela, men jag känner att det är mer pedagogiskt att i stället ta personen i fråga på orden och helt och hållet gå med på det sagda. Använda det som utgångspunkt i stället för angreppspunkt, så att säga.

Så. Det finns inga klasskillnader. Det kanske eller kanske inte finns etniska skillnader, eller skillnader som grundar sig på kön eller sexualitet, men det finns inga klasskillnader. De som faller in i den harmoniskt enhetliga och homogena klasslösa kategorin innefattas även i ett heltäckande solidariskt nät av tryggheter, rättigheter och möjligheter. Trots att det finns individuella skillnader och egenskaper hos människorna, så är alla ändå födda lika och har i princip samma livschanser. Ingen utesluts från gemenskapen, och alla är en del av den utopiska enhet som är det klasslösa samhället.

Ni anar säkert att någonting går snett väldigt fort om en anammar denna utgångspunkt. Särskilt om det hela kombineras med en tanke om att någonting "stör" denna ordning. Kvinnor som inte vet sin plats, invandrare som inte passar in, homosexuella som förstör den naturliga ordningen, judar vars blotta existens utgör ett akut störningsmoment på vägen till utopins realiserande -

Som synes så finns det en väldigt stor potential för samhälleliga felsteg om inte ett grundläggande erkännande om att det finns människor och människor i samhället - om myten om det klasslösa samhället får stå oemotsagd. Det behöver inte vara en värdering av människor, men väl ett erkännande att även om myten om allas lika värde till trots så socialiseras de in i olika habitus och förvärvar olika mycket kulturellt kapital under sin uppväxt. Och, än mer, att detta leder till att de har olika livschanser, vardagar och (på ett mycket konkret plan) livsvärldar. Det är inte ett uppdelande av människor i kategorier av bättre eller sämre - det är ett erkännande att Wallenberg och Behbakht inte riktigt tar del av samma homogena gemenskap som postuleras av den som säger att det inte finns några klasskillnader.

Det händer ibland att jag hör folk påstå att sådana inte finns. Det är ett märkligt påstående, som kanske eller kanske inte tagit sig tid att tänka igenom vad det egentligen innebär. Vilket som är värst lämnar jag upp till dig att avgöra.

(Foto: Moon Lee)

Det händer också ibland att jag hör folk påstå att klasskillnader kommer att upphöra i och med de nya mediernas intåg i den breda massans vardag. Det är förstås lika naivt som att påstå att allting kommer att bli perfekt efter Revolutionen. Att vissa av de skiljelinjer som finns idag kommer att försvinna är förstås givet, men att skiljelinjerna som sådana kommer att göra det  är det inte. Snarare kommer de att förändras på väntade och oväntade sätt.

Jag driver något av en linje att Piratpartiet är ett konservativt parti. Som en del av denna konservatism ingår ett moment av att se till så att övergången från den ena typen av klassamhälle till den andra sker på ett sådant sätt så att vi inte får det värsta av bägge världar, med en traditionellt ekonomisk (i valfri form av kapital) underklass och en ny digital/informativ dito, som bäggedera är radikalt utestängda från samhället på respektive grunder. Detta då genom att föra en ansvarsfull och reflekterad politik rörande det vi kallar internet - i motsats till den radikala och (för att uttrycka det vänligt) ogenomtänkta politik som i dagsläget förs på området.

Make no mistake. FRA, Ipred och dess likar ÄR en internetpolitik. Det är dock ingen ansvarsfull eller ens hållbar sådan, och även utan kostnaderna i termer av personlig integritet så tjänar de till att cementera den nya digitala underklassen som ofrånkomlig norm för såväl rik som fattig, och ger i princip en helt oreglerad lekplats åt den nya tidens autonoma rörelser att utvecklas på. Samtidigt som den vanlige medborgaren massövervakas - med alla de sociologiskt förutsägbara följder av typen ökade självmordsfrekvenser som det innebär - så innebär det också att de som faktiskt lyckas ta sig upp i den nya klasshierarkin gör det på ett sådant sätt att de inte har någonting som helst med det vi kallar politiskt beslutsfattande att göra.

Vi kan i princip redan se detta utspela sig idag. Vad är inte TPB-målet om inte en konflikt mellan ett ekonomiskt kapital från igår mot ett habitus av i morgon? Och varför i hela världen ska de som lever detta habitus bry sig om någonting så banalt som ett försök att stänga ner någonting som de vet är totalt omöjligt att stänga ner så ens om halva apokalypsen kommer på besök? Försöket drabbar ju bara okunniga massan? Vad berör den obildade pöbeln oss?

(Foto: Max Braun)

Precis så som det finns konsekvenser att förneka klasskillnader i den traditionella bemärkelsen, så finns det konsekvenser av att förneka klasskillnader i den digitala. Det handlar inte om att dela upp människor i termer av bättre eller sämre - det handlar om att erkänna att Myrdal är död och att hens barn inte längre läser Aftonbladet. Världen förändras, och om en ansvarsfull politik ska kunna föras så måste den gradvis anpassas för att bemöta de nya faror som lurar runt hörnet av vårt eget synfält.

Steg ett är att sluta upp med att vara digitala barn som just upptäckt att våra föräldrar lämnat oss ensamma i verkstaden. Det gäller både den radikalt ansvarslösa politik som behandlar internet som ett maktmedel vilket som helst i en nymachiavelliansk tappning, och än mer den precis lika ansvarslösa antipolitik som ser internet som ett fullgott mål i sig självt bortom både samhälle och solidaritet.

Nyckeln till att utforma en ansvarsfull nätpolitik ligger i att förstå de människor den berör. Och vi har ingen som helst nytta av en syn på vare sig samhället eller internet som någonting vars individuella medborgare är utopiskt identiska kugghjul i en cybernetisk/organisk enhet. Vi vet redan av historisk erfarenhet att ett sådant synsätt leder till oönskade resultat - och vi har ingen anledning att offra vår framtid på den dumnaiva förhoppningen att vi inte är fullt kapabla att hitta nya störningsmoment på vår färd mot den perfekta utopin.

Vad sägs om fildelare?

Detta är del tre i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Läs gärna introduktionen här, här och här, del ett om kulturellt kapital här och del två om begreppet habitus här.

Omedelbart? Självklart!

Jag höll på att krocka med en katt igår. De vet inte riktigt hur cyklar rör sig, och cyklar vet inte heller hur de rör sig när det löviga underlaget slår till. Det var ett något spänt ögonblick då vi bägge rörde oss än åt det ena hållet och än åt det andra, och i en kort blinkning innan tillbudet gick över så tänkte jag:

Shit! Det är för sent för att starta om!

Du är inte ensam om att tycka att det inte är det mest självklara av tankegångar. Samtidigt var det just den mest omedelbara och självklara av tankegångar, bevisligen.

Det kanske är på sin plats med lite mer kontext. I det lite småobskyra spelet ADOM finns det ett moment som kan gå på två olika sätt - hur bra som helst, eller livsfarligt. Och livsfarligt i ADOM är ingen barnlek - när en dör så är en död, och det är new game som gäller. Utfallet av momentet beror på om en i något skede råkat ha ihjäl någonting i kattväg eller inte - om inte så väntar en belöning, och om så väntar ett monster som envisas med att vara fem gånger envisare än allt annat en mött tidigare. Vilket då oroväckande ofta leder till att det är new game som gäller just där och då, vilket får många att ge upp och börja om närhelst den förverkade kattens ande jamar mot dem.

Mjau.

Nu kanske du inte är ensam om att tycka att detta är en synnerligen märklig tankegång, och att det finns bättre saker att tänka medan en befinner sig i dylika lägen. Grejen är bara att du går omkring och tänker på väldigt liknande sätt när det upplevda underlaget blir lite för lövigt, och att de skulle kräva precis lika långa förklaringar för att ens börja bli begripliga för någon annan än just dig.

Tricket är att inte ta sig själv för givet. Och helst inte på för stort allvar heller. -

Verklighetens politik

Ibland hör jag folk lägga fram åsikten att det inte är värt att göra sig politisk. Att det är bättre att göra sitt, att utföra sitt hederliga värv utan att klaga, att det är effektivare att kryptera i sin ensamhet, att livet är för kort för att slösas bort på det där som händer långt bort, att det finns viktigare saker att göra, att - tusen bonnförnuftsanledningar som var och en avskräcker folk och som var och en har ofrånkomligt, brutalt och ödesdigert fel.

Det finns en oerhört utbredd åsikt att det är okej - nästan lite modernt dygdigt - att vara en vanlig människa som lever ett vanligt liv under vanliga förutsättningar och inte gör någonting utöver det vanliga. En hederlig arbetare som med sitt anletes svett och sin ångests skattepengar drar sitt strå till stacken och bidrar till realiserandet av den allmänna viljan manifesterad i statens form. Må vara att detta faktiskt visat sig fungera i praktiken, men det är ändå inte helt oproblematiskt att anamma detta som en självklar och icke ifrågasättbar norm.

Det utgår nämligen från att det går att lita på staten i alla lägen. Vilket historien visat oss är ett fatalt misstag, och vi må än idag berätta om varför det inte riktigt är ett moraliskt alternativ att blint lita till att folk vet bättre bara för att de talar i egenskap av att vara statens representant.

Jag avskyr att vara brutal, men järnvägen till Auschwitz finansierades av skattepengar från hårt arbetande, hederliga och på det stora hela goda människor. Och det finns ingen anledning att vara så dumnaiv att en faktiskt tror att det aldrig kommer att hända igen. Målsättningen till trots.

Idag är datalagringsdirektivet på tapeten igen. Med klara besked. Även när det gäller denna finns det dock en linje att - hey, det rör inte mig, det är lätt att kringgå övervakningen och lagringen med hjälp av kryptering, och även om det rör sig om en lag så finns det ingen anledning att oroa sig eftersom det numera är så lätt att kryptera saker att vem som helst kan göra det. Det är bara att ställa in inställningarna rätt och låta dom försöka sig på att knäcka sig in i onödan.

Att kalla det postmodernt dygdigt att inta en sådan position gentemot en radikal nätpolitik vore en oxymoron. Månne passande just därför.

Dock. Det handlar inte om kryptering. Det handlar inte om fildelning. Det handlar inte ens om nätbrottslighet. Det handlar om att den latenta möjlighet till totalitarism som finns inneboende i den moderna staten som sådan utan vare sig pardon eller ursäkt tar sig konkret form. Alla samhällen, hur de än ser ut, bär inom sig en tendens att bli mer och mer totalitära. Att det tar sig uttryck i digital form förändrar inte detta - och gör absolut inte frågan till någonting som enbart berör nördar som vet hur det hela kan kringgås.

Det finns tusen anledningar motiverade av sunt förnuft att tänka att det inte är så farligt eller att det finns enkla lösningar. Det är ett effektivt sätt att undvika ångest att tänka att det nog bara rör sig om överdriven retorik från ett gäng galna piraters håll. Livet blir så mycket enklare om det är möjligt att vifta bort de där mörka molnen. Och det är onekligen väldigt lockande - vem behöver mörka moln i sitt liv när de bevisligen går att vifta bort?

Problemet är förstås är att statens inneboende tendens att röra sig i auktoritär riktning är precis lika bevisad, och att det finns tillräckligt många bevis för dess obönhörlighet att det bara är drömmande idealister som har samvete nog att ignorera dem. Att utgå från att vi lever i den bästa av alla världar där det inte händer någonting ont är månne mer teoretiska akademiker förunnat, men när lagstiftare gör detsamma så är de direkt samhällsfarliga och borde avsättas med omedelbar verkan.

Ibland hör jag folk lägga fram åsikten att det inte är värt att göra sig politisk. Så här med efterklokhetens bleka visdom har det visat sig att det är verklighetens folk som dör på grund av en sådan. Varje gång.

Aldrig igen.

Klass, del 2

Tänk tillbaka på när du växte upp. Tänk tillbaka på allt som hände då - de platser du var på, de aktiviteter du var på, de människor du omgav dig med. Tänk sedan på vardagen - hur såg den ut, vad innehöll den, vad definierade den? Vilka var de återkommande och stående momenten - vilka var de tillfälliga och temporära?

Vi är alla formade av vår uppväxt, på tusen olika sätt. För berättarteknisk effekt så brukar vi fokusera på enstaka och unika händelser som format oss hela vägen sedan de inträffade, men det ligger närmare sanningen att det nog är de där många och långa perioderna då vardagen bara pågick som egentligen formade oss mest. Det kanske inte är lika spännande att berätta att vi varje dag gick till den där hållplatsen för att ta oss till skolan, eller att vi ibland gick till det där biblioteket efteråt. Det är inte de stora händelserna som är de viktigaste, utan alla de där tusen små sakerna som pågår i väntan eller i mellanrummet mellan dem.

Nu beror förstås slutresultatet på exakt vad det är de där många och mer eller mindre långa dagarna bestod av. Eller, rättare, på hur de över tid fick oss att tänka. Att göra är att forma vanor, och vad är tänkande om inte en vana som anpassar sig till det en gör? En tänker det en gör, gör det en tänker, och efter ett tag så blir det svårt att skilja det ena från det andra. Det blir också svårt att förklara - en gör/tänker, men en är samtidigt också ett resultat av detta gör/tänkande. Och, än mer, så formar en sin självbild utifrån detta, vilket om möjligt lägger in ett extra moment av komplexitet till det hela.

Som med många komplexa fenomen så finns det ett begrepp för detta. Begrepp är smidiga saker, eftersom en kan baka in hela stycket ovan i ett enda ord: habitus. En kan sedan använda detta begrepp för att prata om hela gör/tänk-komplexet utan att behöva förklara det komplicerade och dialektiska sambandet mellan upprepade handlingar och ständigt förfinade tankegångar som orsakar och orsakas av dessa handlingar. En kan i stället använda begreppet, peka på förklaringen ovan och sedan med lätthet föra in detta svårbegripliga fenomen i ett grammatiskt begripligt sammanhang.

Efter ett tag blir användandet av habitus-begreppet en del av ens habitus. Det är både enklare och krångligare än det låter.

(Foto: Julia)

Begreppet habitus blir oerhört viktigt när en talar om klass, dels eftersom det finns vissa klassbundna sätt att göra/tänka, men också för att det tar en förbi den gamla motsättningen om huruvida ens klassposition beror på strukturella eller individuella orsaker. Det finns inga två identiska personer - inte ens enäggstvillingar lyckas med konststycket att inte vara olika - men det finns ändå påtagliga likheter i vad folk faktiskt gör i praktiken. I stället för att behöva söka en psykologisk förklaring till varför folk är som de är (exempelvis genom att påstå att alla är idioter) eller bara se dem som ett ofrånkomligt resultat av de strukturer som formar dem, utan möjlighet att förändra sig själva (exempelvis genom att påstå att skomakare alltid blir vid sin läst). Det blir i stället möjligt att tala om sannolikheter - folk från liknande socioekonomiska förhållanden tenderar att (men behöver inte nödvändigtvis) likna varandra.

Människor som gör/tänker liknande saker liknar övervägande ofta varandra. Alla är inte stöpta i samma form, men det går ändå att se likheten där den förekommer.

Om du nu tänker att det är ett synnerligen luddigt begrepp vi har att göra med här så tänker du helt rätt. En passande definition vore "det vi gör när vi gör det vi gör utan att för den skull göra oss till"; en annan att det är vårt defaultläge; en tredje att det är en generativ uppsättning predispositioner som gör det sannolikt att vi företar vissa handlingar framför andra. Det är inte menat att betyda något speciellt sätt att vara, utan snarare "sättet att vara" som sådant. Vi har alla ett sätt att vara, ett sätt att gör/tänka - ett habitus.

När jag gick på gymnasiet så började jag läsa till synes slumpmässigt utvalda böcker från biblioteket. Det fungerade som så att jag gick in till en bokhylla som såg passande ut, tog en bok som av någon anledning var intressant just där och då och företog projektet att läsa den. Till en början så var de flesta böcker långt över min förmåga, men över tid så började en slags helhetsbild av saker och ting att dyka upp. Helt plötsligt upptäckte jag att vissa namn dök upp oproportionerligt ofta i referenserna, att vissa idéer var centralare än andra, att böckerna tycktes hänga ihop i någon slags helhet och - inte minst - att det blev lättare och lättare att hänga med för varje bok.

Det som hände var inte att jag blev smartare. Det som hände var att jag över tid blev mer och mer präglad av att ha en vardag där gör/tänkandet bestod av att läsa väldigt mycket, och på så vis fick ett habitus som innehöll en beredskap att ta till mig nya texter om nya saker. Och jag vidhåller att vem som helst som skulle läsa på ett liknande sätt skulle få ett liknande habitus efter ett antal böcker. Vi kanske eller kanske inte skulle gilla samma slags böcker, men vi skulle ha en liknande inställning till dem - en liknande beredskap att läsa och läsa nytt.

(Foto: Jo Ann Deasy)

Det går inte att komma ifrån att även social samvaro utgör en form av gör/tänkande. Den absolut övervägande majoriteten av vår sociala samvaro sker med människor som kommer från vår egen samhällsklass. Vi människor har en oerhörd förmåga att segregera våra samhällen enligt olika klassmönster, och vid de tillfällen då vi absolut måste bryta denna segregation (som på tunnelbanan) så har vi olika sätt att se till så att vi inte behöver kommunicera mer än nödvändigt. Och i och med att det mesta av vår meningsfulla sociala samvaro sker med folk från vår egen klass, börjar vi också dela ett gemensamt sätt att vara (tänka/göra) tillsammans med dessa människor. Ett habitus byggt på social samvaro, som i sin tur definieras av -

Klass.

Poängen här är att klass inte är medfött. Det är möjligt att förändra sitt habitus över tid - det enda en behöver göra är att göra någonting tillräckligt länge. Det finns dock strukturer som gör det sannolikare att en gör sådant som är typiskt för ens klass - saker så som grupptryck, föräldrar, skolgång, värderingar som plockas upp från ens sociala miljö, aktiviteter i vardagen etc - och som i sin tur även formar ens habitus så att det liknar det sätt att vara som kännetecknar just ens klass. Många gånger finns det direkta sanktioner mot att bryta mot detta sätt att vara - ta bara den elev i en fattig skola som blir mobbad för att hen läser för mycket som exempel. Denne kanske eller kanske inte fortsätter sitt läsande - det går inte att säga att det blir det ena eller det andra med någon som helst nödvändighet.

Däremot ett stort mått av sannolikhet. Sorgligt nog.

Detta är del två i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Läs gärna introduktionen här, här och här, och del ett om kulturellt kapital här.

Samtida kulturkrockar

Jag har under veckans drabbats av en kulturkrock. Det rör sig dock inte om den ömme mexikan som flyttat in i vårt insiktsfulla studentkollektiv och har vissa bekymmer med den annalkande vinterns nymodigheter, utan om någonting mer fundamentalt än rent geografiska skillnader. Det rör sig om min stackars seminariegrupp, och om en mycket djup skillnad i vår approach till textproduktion.

Som ni kanske har anat från mina senaste tre hundra inlägg så har jag något av en koppling till Piratpartiet och piratrörelsen. Inom bäggedera har jag anammat en uppsjö av de arbetsmetoder som i dagligt tal brukar kallas svärmarbete, och jag tappade för länge sedan räkningen över hur många debattartiklar, pressmeddelanden och annat som jag både deltagit i (och ibland även varit initiativtagare till). Att svärma har blivit något av ett defaultläge - det är så saker går till, och det går snabbt till. Och innan en vet ordet av så hamnar texten där den ska vara - på ettan, på tidningars debattsidor, på bloggar, var som helst.

Ibland brukar jag leta upp gamla svärmarbeten och hitta "mina" formuleringar. Särskilt de som hamnat i större sammanhang. Bara för att jag vet att de finns där, och att jag kan påverka.

Det finns få saker som är mer spännande än att se ett pressmeddelande växa fram ur tomma intet. Det börjar med ett ämne och en ambition, mixat med ett par författare och ett kollaborativt dokument (så som detta). När en väl tagit sig förbi det där första steget där alla undrar om de får vara med (det får de), så är det underbart att bara skåda det som händer. Den liknelse jag gillar mest är den om att det är som att se en komplicerad maskin sättas ihop i en fabrik - ett stort antal av varandra oberoende input bildar efter en kort stunds febril aktivitet en helhet som inte var vare sig planerad eller visionerad när aktiviteten sattes igång. Det går nästan att höra fabriksljuden inför ens inre öra - någon svetsar ihop delarna, någon formar materialet, någon utför dekorationer. Och innan en vet ordet av så står en rykande och glimmande färdig text klar.

Det är en underbar upplevelse, som är allt för få förunnad.

Denna insocialisering till svärmarbetets modus operandi blev inte riktigt bättre av att hamna på 2022-redaktionen, där jag och mina medredaktörer tillsammans svärmredigerade sisådär en ~270 boksidor text (bilder ej medräknade) under två månaders tid.

Ni anar den generella tendensen i hur jag närmar mig begreppet "grupparbete".

Detta är tyvärr inte den arbetsmetod som lärs ut på våra ärade universitet, och efter en lång sommar av mer eller mindre non stop svärmande inför valet så kom jag tillbaka till alma mater. Den pedagogiska metoden för just den här kursen - MKV B, ironiskt nog - är gruppseminarier, där grupperna förväntas lämna in en gemensamt formulerad text rörande ämnet som sedan diskuteras mellan grupperna.

Vilket är all well and good - grupparbeten, skriva text tillsammans. Jag har viss erfarenhet på området. Det är någonting jag kan göra. Jag har varit med om att svärma saker till DN Debatt. Jag skulle nästan kunna bli lite självgod (och självmotsägande) genom att säga mig vara en god svärmarbetare. Grupparbete - I got this.

Tänkte jag. Sedan inträffade kulturkrocken, där mina ömma och flitiga seminariegruppskollegor insisterade - eller, rättare sagt, defaulterade - på att alla skulle samla sig på samma plats och skriva samma text på samma tangentbord.

Vi kanske alla mår bättre av att jag inte går in i detalj på vad jag tänkte när jag insåg att de inte bara var fullt inställda på att skriva hela uppgiften på det här sättet, med någon som gick igenom de formella rörelserna att trycka ner tangenterna medan resten av gruppen baksäteskörde. De var inte bara fullt inställda på detta - de var också resignerade över att det var det enda sättet att grupparbeta de kände till.

Nittonhundratalet frontalkrockar med samtiden. Svärmarbetet brutalkolliderar med arbetsformer som borde vara särskilt portförbjudna på en kurs om bloody medie- och kommunikationsvetenskap.

Om Piratpartiet har någon självklar uppgift inom den omedelbara tidsrymden så är det att lära ut den ädla konsten att inte leva i det förflutna nu när framtiden redan invaderat alla aspekter och nyanser av våra liv. Framtiden är redan här, och folk borde inte straffas genom att aktivt tillåtas att kraschlanda sig själva i en tid som inte ens Proust skulle spana efter.

Steg ett blir att aktivt arbeta för en reform av utbildningen. Det kan göras.

Framtiden är redan här

Det är fenomenalt intressant att se att två tendenser pågår samtidigt. Å ena sidan har vi en debatt om huruvida Piratpartiet borde bredda sitt program till att inkludera mer övergripande frågor av högexplosivt politisk karaktär, eller om vi borde hålla fast kursen och försöka göra våra mer traditionella informations- och upphovsrättspolitiska frågor mer övergripande. Å andra sidan pågår sådana företeelser som Anonymous med oförminskad kraft.

Det är intressant att se dessa saker pågå samtidigt, eftersom det i mångt och mycket rör sig om samma sak. Men ändå inte.

Det första vi måste slå fast är förstås att Piratpartiet är alternativet till Anonymous. Inte ett alternativ, utan alternativet. På gott och ont kan det sägas att anledningen till att det inte finns ett svenskt 4chan som aktivt ser till att konstant och konsekvent bringa ner helig vrede på våra lokala irritationsmoment ligger i att det funnits en annan form av institution att agera ut sin irritation, frustration och - inte minst - sitt intresse i. Tusentals personer som annars - på ett eller annat sätt - spontant hade bildat sammanslutning med andra upprörda personer och under mer eller mindre samordnade former bringat mobbrättvisa till sina upplevda orättvisor.

Jag säger på gott och ont, eftersom det bevisligen finns en hel del ilska där ute, som utan att ens ta sig anständigheten att tveka häver ur sig både det ena och det andra mot upphovsrättslobbyn, FRA-gestapofolket och andra tacksamma måltavlor närhelst de får chansen. Att säga att Piratpartiet förhindrat att denna ilska fått sitt rättmätiga utlopp, för att i stället kanalisera energin i sådana saker som utbildning, aktivism, diskussion, politiskt engagemang och dylikt, är samtidigt att säga att vi varit en bromskloss. En bromskloss för internet, om vi vill dra det till någon slags spets.

Ni som har följt piratdiskursen ens en kortare tid har garanterat stött på en hel del begrepp och fenomen. FRA, Ipred, Acta, Datalagringsdirektivet - massövervakning, privatpoliser, upphovsrättstyranni, DDR-fasoner. Det skulle ha räckt med en av dessa för att skapa en känsla av att - hey, det har gått för långt, någonting måste göras! Och i en tid där "någonting" kan göras från en dator med hjälp av lite kunskap om skadeframkallande kod, så är blotta existensen av ett socialt nätverk vars intention och pågående aktivitet är att göra aktivt motstånd mot alla dessa ting tillräckligt för att sublimera en hel del radikalism. Inte på långa vägar all sådan, men tillräckligt för att utgöra en synnerligen påtaglig skillnad.

(Foto: Robert Sharp. 2022: 14 aug)

Jag har vid ett antal tillfällen sagt att Piratpartiet är ett konservativt parti. Det enda vi behöver göra för att få belägg för detta påstående är att titta på vad partiet egentligen gjort under sin livslängd. Vi har levt, agerat, aktivistat, propagerat och på det stora hela gjort vår grej på internet. Detta är givet. Allt tal om att vi ligger oroväckande många år framför andra partiet när det gäller den nya tidens medier stämmer, helt och fullt. Det stämmer också att det vi gjort med dessa medier är att försöka skapa opinion, driva debatt och på det stora hela föra rationell diskurs om det hela - och däri ligger partiets konservativa sida.

Vi har ingenting att vinna på att säga att vi inte kunde ha gjort mer om vi bara hade velat (och haft brutalitet nog att se det som någonting värt att göras). Om vi verkligen hade velat så hade vi kunnat realisera alla stofila farhågor om internet - vi hade kunnat hacka hemsidor, skapa kaos i databaserna hos våra konkurrenter, gjort hela Centerpartiets interna mailkorrespondens de senaste åren tillgängliga online, starta massiva antipersonkampanjer där vi hänger ut varenda liten pinsam aspekt och nyans av någons personliv, eller något annat ofog som är fullt möjliga att göra med oroväckande stor enkelhet i dagsläget. Det finns ingen anledning att förneka detta, och det finns inte heller någon anledning att hymla med att vi har haft både motiv och medel. Trots detta körde vi ändå på det opinionsbildande och diskuterande spåret.

Kort sagt - vi är internets konservativa politiska gren, och föredrar att samhället gradvis förändras och anpassas till internets realiteter via stegvisa reformer snarare än genom en egenhändigt iscensatt samhällsomstörtning. Anonymous må pågå och göra sin grej där ute i sin anarkosociala och anakronistiska framtid - och inga försök att stoppa det hela kommer att ha mer effekt än ett önsketänkande i sidvind - men på det politiska fältet så är det vi som är det enda informationspolitiska alternativet.

Det är därför intressant att se debatten om populism vs ideologi/liberalism i ljuset av vår inneboende konservatism. Det är inte det att vi vill att allt ska vara som de alltid har varit - det är det att vi vill att de ska bli som de redan är under ordnade former, så att även de mest analoga av medborgare hinner med. Internetrevolutionen kanske redan inträffat, men det finns ingen anledning att springa iväg med skinnet innan björnen är skjuten bara för det. FRA, Ipred och Acta är solklara exempel på sådana ivägspringanden, och det är vår uppgift att se till så att dessa omogna dumheter upphör så att vi kan börja föra en reell politik som är anpassad till den samtid vi faktiskt lever i.

Vi är dock fortfarande ett politiskt parti, och måste därmed också ställa oss frågan om hur mycket populism vi kan kosta på oss i det vi gör. Detta gäller även i frågan om vilka frågor vi vill driva, och inte minst när det gäller vilka av dem vi ska lägga retorisk tyngd vid. Vi har onekligen ett realpolitiskt beslut att fatta där - ger vi oss ut på de populistiskt och ideologiskt laddade områden som integritetsbegreppet antyder att vi borde göra, eller inte?

Vare sig vi gör det eller inte så gör vi det utifrån en utpräglat konservativ utgångspunkt. Att vår politik har liberala förtecken beror mer på att vi sitter i opposition mot synnerligen radikala krafter som vill bringa in mer förändring än vad vårt samhälle är redo att hantera på en gång, än på att vi har läst liberalismens klassiker och tänkt att vi är deras efterföljare.

Diskussionen om huruvida vi kommer att driva vissa frågor eller inte lär fortsätta ett tag framöver. Med rätta. Att kalla oss liberala känns dock bara förlegat, och är bara motiverat om en ser på den riktning vår politik för oss för tillfället. Det kanske är svårt att tänka sig en omständighet då vi inte driver en politik med liberala förtecken, särskilt då inte i dessa radikala tider, men det borde inte komma som en överraskning att vi inte driver den utifrån liberala bevekelsegrunder. I alla fall inte för den som förstått vår utgångspunkt:

Framtiden är redan här.

Nu återstår bara den pedagogiska och sociologiska utmaningen att implementera den på ett ansvarsfullt och vuxet sätt.

Populism och ideologi

Min gode kollega Qeriuem skrev alldeles just om huruvida Piratpartiet är ideologiskt eller populistiskt. Det finns, å ena sidan, mycket påtagliga ideologiska slutsatser som kan dras utifrån våra utgångspunkter om vi bara har tålamod nog att dra ut dem. De följer inte av demagogiskt fotarbete, utan av metodologisk nödvändighet - och det enligt maximen att den som säger A också måste säga B. Å andra sidan finns också momentet att det inom det politiska inte fungerar att säga ett A som omedelbums får åhöraren att hålla för öronen och springa iväg i ren avsky. Dels för att det försvårar ankomsten till B, och dels för att det är något av en motsats till att få dem att rösta på en.

Vilket, all kritik av röstmaximering till trots, ändå är en förutsättning för att ett politiskt parti ska kunna åstadkomma reell förändring i lagstiftningsfrågor.

Som synes har vi något av ett dilemma här.

För att exemplifiera det hela så behöver jag bara nämna F!. Vi behöver inte gå in på deras ideologi, utan vi kan nöja oss med att betrakta den spontana ryggmärgsreflex av typen "uäck, F!, bort" som många av er förmodligen känner nu. Faktum är att väldigt många låter bli att gå in på deras ideologi just på grund av den känslan. Vilket är synd, dels eftersom jag sympatiserar med dem (och mycket väl hade kunnat hamna hos dem om inte ett annat parti hunnit före), och dels för att det behövs en god dos feminism (the real deal) i samtiden. Inte minst när det gäller formerna för politisk aktivism.

Om det är någonting vi kan lära av valet så är det detta: bara ideologi tar oss inte långt, och bara populism gör oss till Ny Ny Demokrati. Och om det är något B som följer på detta A så är det att vi behöver bli bättre på bäggedera - vi behöver bena ut de många och långa slutsatser som måste följa från våra premisser, och vi behöver se till att packetera dessa på ett sådant sätt att gemene man kan ta till sig dessa utan att nödvändigtvis behöva en fil kand i någonting.

Vi har definitivt en utmaning framför oss, i det att vi måste se till att locka till oss folks intresse, ha någonting fungerande att säga och sedan göra det vi säger begripligt. Steg ett blir att göra detta någonting begripligt och intressant för oss själva - och som tur är så har vi tre år på oss att göra just detta innan kritan återkommer.

Så. Integritet, kultur, kunskap. Tre utgångspunkter, tre premisser. Tre topiker att bygga en populistiskt fungerande ideologi från. Inte på ett sådant sätt att vi ryggar tillbaka från vad vi kommer att finna på vägens gång, men väl på ett sådant sätt att våra flygblad inför valen 2014 inte bara innehåller orden "gratis barnporr till alla" - vare sig bokstavligt eller bildligt.

Det kommer onekligen att behövas många intressanta diskussioner framöver. Och än mer så kommer vi att behöva göra många avvägningar mellan intellektuell hederlighet och retorisk realitet.

Nu kör vi.

Våldet och de otrygga medborgarna

Jag hör det ryktas om att min ömma Örebrostad har drabbats av den stora skräcken. Tydligen härjar mörkrets män i skydd av mörkret, och de härjar på ett sådant sätt att inte ens den myndighet som har som syfte att garantera folks säkerhet kan garantera folks säkerhet. Denna härjning är onekligen smått problematisk, och än mer för unga kvinnor, då härjningarna tycks vara mer inriktad mot dem än mot någon annan. Som interimistisk lösning på problemet har föreslagits att de i riskzonen - dvs hälften av ungdomsgenerationen - håller sig utom räckhåll för mörkermännens räckhåll de tider på dygnet som härjningarna är som värst.

Vilket är väldigt stora delar av dygnet, så här års.

Dock. Det har höjts vissa röster om att informellt utegångsförbud med hänvisning till att det är säkrare så inte riktigt är den mest optimala av alla lösningar. Vissa vill tillstå att det är en dålig lösning eftersom det innebär att kvinnor måste förändra sitt beteende, men även om jag håller med om det som står före "eftersom" så vill jag ändå lägga fram en teori om att en förändring av kvinnors beteende likväl är en fenomenal lösning på det hela. Inte i stil med att de unga och partyfriska tösaflickorna borde avstå från de ack så heta utekvällarna, utan mer i stil med att de ska sluta vara tösaflickor.

Now, nu menar jag inte att de ska stanna hemma och läsa böcker om matlagning och sedan sprida recept på internet i stället för att gå ut. Det jag menar är snarare att även flickor ska insocialiseras i det självklara användandet av ickedödligt våld för att få bukt med härjande huliganer. Om nu härjande våldsverkare bevisligen kommer undan med det, så finns det ingen anledning att inte även offren ska sluta vara offer och låta bli att lära sig att slå tillbaka så att det känns.

Hårt, om så ska vara nödvändigt.

Grejen är att klyschan om att rädda medborgare skapar ett kontrollsamhälle stämmer helt och hållet. Rädda människor kräver att åtgärder vidtas för att få bukt med problematiken, och "åtgärderna" brukar oftare än inte bestå i någon variant av bakgångsformeln "hårdare tag".

Att insistera på att unga kvinnor inte borde förändra sig, och att vi i stället borde fokusera på de unga männen, känns dock som fel väg för att komma bort från detta. Om och när det blir allmänt känt att den som ger sig på en ung, försvarslös tjej kommer att få sin bakdel sparkad hela vägen bort till Svampens baksida (och sen tre varv runt bara för att verkligen hamra in budskapet), så kommer det inte att vara vi som behöver vara rädda, utan de idioter som tror sig komma undan med saker och ting.

Det skulle också vara att - huvvaligen - sätta reell makt i de unga, försvarslösa, näpna och ömtåliga kvinnornas egna händer. Och om vi dessutom ser till så att både unga män och unga kvinnor besitter samma kunskaper om hur en försvarar sig själv så ser vi inte bara till så att den reella jämställdheten får en chans att inträffa - vi bidrar även till att skapa ett tryggare samhälle. Tryggare än vad någon övervakningskamera kommer att kunna åstadkomma.

I praktiken, och inte bara i retoriken.

En partipiskas bekännelse

Jag är kampanjsamordnare inom Piratpartiet.

Det låter lite småimponerande när jag berättar det för folk. Det frammanar bilder av ett skrivbord, med papper på, och en telefon som ringer och blir ringd, och planer som smids och sätts i verket, och tabeller och listor och häftapparater och dokumentlådor och pärmar och mappar och en hel del andra saker vars funktion är ospecifierade men som ändå tycks behövas när en samordnar och iscensätter komplicerade politiska skeenden enligt en outgrundlig masterplan. Möjligtvis också en halvfull låda med munkar, om fantasin lämnade utrymme för sådana.

När jag vid tillfälle berättat det för mina ömma partikollegor så uteblir imponeringen, dock, och reaktionen blev för det mesta mer i stil med - eh, har vi sådana positioner i partiet?

Något av en nyansskillnad, där.

Likväl. Mitt stora område har varit att försöka få någon slags fason på våra ärade partibloggare, och se till så att de skriver de där inläggen som folk läser och blir inspirerade av. Och helst många av dem. Vilket låter enkelt nog - vi är ju trots allt Piratpartiet, och vi har ett par begränsade fokusfrågor på vårt partiprogram, så det är väl bara att säga åt fotfolket att skriva om just de sakerna med jämna mellanrum, inte sant?

Tokfel.

Grejen är att det inte går att se på bloggare som en enhetlig massa som en kan bossa runt med. Inte ens med en partiorganisation i ryggen. Dels för att frambossade inlägg tenderar att vara så tråkiga att inte ens svensklärare vill förfasa sig över dem, men än mer eftersom alla bloggare har olika anledningar till varför de skriver, känner för att skriva olika saker till olika dagar, har fullt upp med resten av livet lite då och då, har fullt upp med andra bloggprojekt lika ofta, har olika förkunskaper rörande olika saker och - som om allt annat inte vore nog - har olika dygnsrytm. Sammantaget blir normalläget lite småkomplicerat, för att underdriva en smula.

Oh, och, justja, om försöket att bossa omkring med fotfolket är ett för uppenbart försök att bossa så leder det till dålig stämning, och till att åtminstone någon börjar prata demokrati och att en episk diskussion påbörjas och att nettoresultatet när allt är sagt gjort tenderar att vara lite mindre samordning än när en började. För att inte tala om färre inlägg, eftersom ingen hunnit skriva någonting medan diskussionens vågor lekt hela havet stormar.

Det finns två sätt att reagera på en sån här situation. Det ena är att vara ett benhuvud och anse att lösningen består i att greppa en hård handske och sedan skrida till verket med att göra alla upprörda. Det andra är att inse att det kanske krävs andra metoder och andra arbetssätt, och att det enda sättet att få någonting gjort är att skapa förutsättningar för dess görande.

Över tid så skiftade mitt samordningsuppdrag till att bli mer av ett uppmuntransuppdrag. Det kanske inte har blivit officiell sanning än, men glada och positiva bloggare skriver mer och bättre än arga och frustrerade, och den som vill försöka sig på att få bloggkampanjen att rulla vidare måste därför också försöka göra sitt bästa för att hålla stämningen riktad åt det positiva hållet. Inte nödvändigtvis genom att undvika konflikter till varje pris, men väl genom att se till så att saker och ting håll så stabila att alla vet vad som gäller, och än mer att försöka skapa en anda av att saker och ting är på rätt väg.

Den stora hemligheten med bloggare är att de är fenomenalt duktiga på att samordna sig själva, och att de redan är på väg åt rätt håll. Det bästa en kan göra för att hålla dem gåendes i den riktningen är att hjälpa dem när det går, och att sedan aktivt låta bli att ställa sig i vägen i onödan när de väl kommit igång.

Jag hör ibland skräckhistorier om krav på måsten - att alla inlägg måste innehålla minst fem länkar till aktuella inlägg av partikollegor, att det måste ut minst ett inlägg om dagen (med länkar), att större event måste skrivas om. Såna saker är att ställa sig i vägen, både för kreativiteten och för bloggarglädjen. Förr än någon anar är det någon som missat en länk eller en dag, och måste skällas på för det - och plötsligt ligger fokus mer på regler och procedurer i stället för på tankar och idéer.

Grejen är att folk skriver om det de tycker är viktigt, och är fullt kapabla att leta på Live eller i sina RSS-läsare efter inlägg att länka till. De vet vad de gör, och det går att lita på att de vet detta utan att behöva tvinga dem till det. Dessutom ligger det i bloggandets natur att den övervägande majoriteten av det sker gratis, och regel nummer ett när det gäller ideellt arbete är att aldrig, någonsin, klaga över folks engagemang. Allt över noll är ett plus, och om det enda folk får för att de anstränger sig är gnäll så slutar de med det.

Så. Jag är kampanjsamordnare. Vilket då i praktiken innebär att jag är en väldigt lokal inspirationsminister - ex officio.

Det är det enda sättet att samordna individualistiska fritänkare i frivilligt samarbete mot ett gemensamt mål. Inte genom att sakta men långsamt förvandla dem till bloggdroider som pumpar ut inlägg efter inlägg på beställning, utan genom att påminna dem om varför de gör det de vill göra.

Min gode kollega Emma frågade vad den politiska bloggosfären tillför världen. Som en av de kanske mest insyltade i denna så vill jag tillstå att den tillför vissa klokskaper rörande hur mänskliga organisationer i en digital tidsera fungerar (vilket då kanske är ett mycket lokalt fenomen). Hen avslutar sitt inlägg genom att ställa frågan om den här politiska bloggosfär vi bor i med nödvändighet måste vara tråkig, och som världens mest inofficielle kampanjsamordnare vill jag avsluta mitt med orden:

Bara om vi vill. Men jag vet att vi kan bättre.

Skjut alla övervakningskameror!

Nu när detaljerna kring Acta-avtalet sipprar ut, och analyserna så sakteliga börjar dugga in, Det är oroväckande läsning. Den helt verklighetsfrånvända tanken att en piratkopierad fil går att översätta direkt till en utebliven försäljning slås fast, tullen får fria händer att undersöka vad som helst på jakt efter upphovsrättsskyddad material (vilket då inkluderar dina bärbara datorminnens alla skrymslen och vrår), det ska bli olagligt att ta bort DRM-skydd från saker och ting, en internationell Acta-myndighet med direkt utomparlamentarisk lagstiftande makt ska upprättas och - värst av allt - dess hantlangare ska ges immunitet för allt de gör i tjänsten.

Om de inte vore för att fördragstexten finns att läsa,, svart på vitt, så skulle jag avfärda det hela som en NWO-konspiration och fortsätta med nästa avsnitt i den där serien om klass. Nu när det finns lite för mycket bevis och underlag för att det ska kunna gå att ignorera med gott samvete så är det svårt att inte tänka på det. Det gnager, och vill få någon slags uttryck.

Det finns två gnagande saker, två tankespår som återkommer. Det ena är att det finns en gräns för hur långt övervakningstendenserna kan gå innan folk helt enkelt tröttnar. Inte tröttna som i att gå med i Piratpartiet och skriva insändare till tidningen, utan som i att helt enkelt sluta spela med och gå under radarn. Dels för att det kanske blir för jobbigt med alla konstanta kontroller, säkerhetsrutiner, åtböranden och ritualer som måste genomgås i övervakningens och trygghetens namn; lite mer akut kanske för att det enda sättet att gå med vinst är att smuggla sig förbi den officiella marknadens alla diton. Trygghet kostar som bekant, och det finns logiskt sett en social punkt när tryggheten blir så pass dyrköpt att folk aktivt väljer - eller måste välja - att gå utanför systemet för att över huvud taget kunna klara sig.

Now, varje steg på vägen dit kan rationaliseras med tanken att det inte är så farligt, och att det bara är den där lilla extra saken. Vare sig det rör sig om någonting byråkratiskt, en ny säkerhetskontroll vid en viss byggnad, ett extra antal övervakningsfaktorer i det offentliga rummet, som var och en kanske inte utgör ett gigantiskt steg, så utgör den totala systemiska effekten av varje litet extra moment att kostnaden (i termer av tid, pengar eller energi) för att vara officiellt godkänd blir högre än den att göra saker svart. Om säkerhetskontrollen vid framdörren tar en kvart så kommer det att finnas gott om incitament för den stressade att hitta den lite snabbare bakdörren.

När sådana situationer blir lite för vardagliga kommer systemet att gå sönder av sig självt, vare sig det vill det inte. Det kommer också att bli svårare och svårare att försöka upprätthålla det, och ju hårdare kontrollinstanser som sätts in desto större blir behovet av att glida undan.

Det andra återkommande tankespåret har att göra med tiden som kommer innan brytpunkten. Jag talar med många som är upprörda över övervakningstendenserna varje dag, och försöker hålla mig så uppdaterad jag kan på tidsandan. Vissa jag talar med börjar röra sig med tankar om att det har gått för långt, att det är dags att göra någonting, att tiden för handling är nu. Även om jag misstänker att det mestadels är retorik (i alla fall när det gäller direkta aktioner), så har ändå sinnesstämningen börjat sätta sig.

Min gissning är att den senaste Acta-texten nog har föst tidsandan en smula i den riktningen.

Likväl. Om jag får höra talas om den så innebär det att det förmodligen finns mer av den där ute. Jag börjar mer och mer förvänta mig att autonoma vänstergrupper ska göra en IT-vändning, införskaffa slangbellor och helt sonika utföra protester av typen "SKJUT ALLA ÖVERVAKNINGSKAMEROR!" (med plakat och efterföljande kravaller och allt). Eller, mindre formellt organiserat, att vandalismen gentemot övervakningens olika manifestationer ska öka rent generellt. Till en början mot fysiska ting, så som kameror och dylikt, men till sist även mot de som underhåller systemen. Mot vanliga hederliga arbetare som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Vi kan se den här tendensen komma redan nu. Och om vi rannsakar den sociologiska, socialpsykologiska och historiska litteraturen på valfritt universitetsbibliotek så kan vi inom kort dra slutsatsen att det är precis så människor reagerar mot kontroll och övervakning - genom att vilja försöka undvika den, och om de inte kan undvika den försöka kämpa mot dem. Med våld, om och när det blir den enda utvägen.

Vi kan se den här tendensen komma redan nu. Och om det inte vore för Piratpartiet som det enda sättet att konkret försöka motverka detta utan att ta till revolution som medel så vet jag inte hur mycket mer trygghetsbaserat våld vi skulle se framöver.

Fast om det fortsätter som nu - med eller utan Acta - så lär sentimentet att inomparlamentarisk reformaktion är lite för långsamt att breda ut sig än mer. Och den dag den första maskerade vänsteraktivisten skjuts ihjäl inför den kamera som missades så kommer vi att vara väldigt många som säger ett väldigt trött - vad var det vi sa.

Och vi kommer att säga det igen när det första ropet om hårdare tag dyker upp.

Klass, del 1

Tänk dig att du klivit in på en exklusiv restaurang, med hunger i magen och mat i sikte. Det första som möter dig är en skylt med en uppmaning för att vänta här på bordsplacering. Rent intiutivt känns det som en bra idé att vänta, så du väntar, osäker på vad som ska komma härnäst. Inredningen tycks vara mycket dyr, och du oroar dig lite över ifall du kommer att kunna matcha den. Efter en stund kommer en servitör som tilltalar dig med monsieur och frågar om du beställt bord, och när du svarar att du inte gjort det så rycker det lite i ögonvrån innan hen visar dig till ett bord och ger dig en meny. Du slår upp den och inser att du lyckats komma till den franska översättningen. Du bläddrar tillbaka till den svenska sektionen och inser att det mesta fortfarande står på franska. Croque monsieur, filet mignon, escargot à la bourguignonne, cassoulet, pot au feu och ett otal till. Det fåtal som stod på svenska kunde lika gärna varit på franska - vad är egentligen ett sotat kycklingbröst på en spegel av rödvinsky med vitlökskrutonger?

Vad värre är är att priserna tycks komma från framtiden, och till och med förrätterna kostar mer än ett kilo lösgodis. Frustrerad över tanken att betala så mycket för någonting du inte vet vad det är lämnar du restaurangen och går raka vägen till närmaste pizzeria. Där är menyerna åtminstone begripliga.

Frågan vi ställer oss nu är förstås - vad hände här, egentligen?

(Foto: Pete Reed)

Det första vi kan notera är att det rör sig om två sorters exkludering in action. Å ena sidan var allting fenomenalt dyrt, vilket var en exkluderande faktor i sig själv - när ett par krutonger kostar mer än en lägger på en vanlig lunch så är det väldigt många som tänker att - nej tack. Det går inte att komma ifrån att exklusiva restauranger är dyra för att vara, ni vet, exkluderande.

Å andra sidan började det inte där. Det började redan i entrén, med en osäkerhet om vad som gäller, hur en bör vara, vad som är passande, om det här verkligen är en plats för just en själv. Hela inrättningen formligen andades en känsla av att en inte hör hemma här, att det kanske är bäst att gå någon annan stans. Det blev inte bättre när menyn kom och det mesta var obegripligt, både språkligt och språkligt.

(Det är intressant att de har kommit att kallas just "exklusiva", dessa restauranger. Det antyder en språklig medvetenhet om vad som är i görningen som kanske eller kanske inte finns hos språkanvändarna. Det är också en sidnot.)

Att det kostar mycket att gå på dyra restauranger ligger lite i sakens natur. Att de är dyra för att hålla "vanligt folk" borta behöver nog inte heller förklaras. Dyrheten är i sig självt en exkluderande faktor. Men de är inte bara dyra i rent ekonomisk avseende - det är även dyrt rent kulturellt.

Eller, med andra ord, det krävs väldigt mycket av både ekonomiskt och kulturellt kapital för att komma till sin rätt.

(Foto: Sheryl)

Kulturellt kapital är ett lite småluddigt begrepp som används för att prata om allt det där som "kultiverade" människor besitter, och är en blandning av allmänbildning och kännedom om vilka regler som gäller var. Att veta vilka bestick som ska användas först på fina middagar är en form av kulturellt kapital, att kunna förstå obegripliga menyer en annan, att känna till nobelpristagare en tredje. Det kan sammanfattas som en slags vana vid att befinna sig i högkulturella sammanhang, och att kunna orientera sig i högkulturen i stort.

Nu kanske vissa av er reagerar på att jag talar om högkultur, som om arbetarklassens och gatans kulturer inte räknas. Det är en rimlig invändning, och poängen är att de faktiskt inte räknas. Klassmässigt. Må vara att det är kultur, och ibland vacker sådan, men det är inte en form av kapital som går att köpa klass med.

Det är oerhört viktigt att inte göra en Marx och stirra sig blind på det rent ekonomiska när det gäller klass. Det är ingen som säger emot när det framläggs att en doktorand i sociologi är lite högre rent klassmässigt än en industriarbetare, även om den senare har en långt högre ekonomisk inkomst än den förre. Klass sitter inte i plånboken - klass sitter i huvudet, i ryggmärgen, i ens sätt att tänka.

Det blir väldigt fel om en tänker på klass enbart i termer av pengar och egendom. Den klassiska vänsterretoriken om att hänga de kapitalistiska borgarbrackorna i gatlamporna självdör när det framgår att det är arbetarna som tjänat mest på sistone, och att de numera är rikare än aldrig förr. Om det bara mättes i pengar så skulle en person som vann på lotto helt plötsligt bli superöverklass i ett ryck - och det är inte riktigt så det fungerar.

En börjar ju trots allt inte känna sig hemma på de exklusiva restaurangerna över en natt. En kanske inte ens vet var de ligger, och kanske än mindre vet vad en filet mignon kan tänkas vara. För att inte tala om att det inte riktigt är så att en helt plötsligt slutar att prata om sådant som hänt i de senaste avsnitten av dokusåporna (lågt kulturellt kapital) och börjar tala om, låt oss säga, den sene Nietzsches gradvisa litterära förfall (högt dito).

Pengar är en del av det hela, men det finns ingen anledning att ta delen för helheten. Saker är alltid mer komplicerade än de ser ut.

Förutom restaurangmenyer, förstås. De brukar oftast försöka göra sitt bästa för att få även den enklaste av rätter att låta komplicerade.

Fast skvallra inte.

Detta är del ett i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Läs gärna introduktionen här, här och här.

Varför smarta människor röstade på Sverigedemokraterna

Vad göra när omvärlden konstant och konsekvent utmålar en som någonting en kanske eller kanske inte är? Vad göra när det som sägs i media om en enbart och endast har en nedlåtande och skandalsökande karaktär? Vad göra när det verkar som att det finns en stor och icke ifrågasättbar konsensus rörande både en själv och ens frågor?

Tricket är att inte gå ut och försöka förneka det hela. Det leder ingen vart. I stället anpassar en sin retorik till status quo, och utgår från det i sina försök att nå ut till folk. Om det visar sig att det inte går att ändra på andra, så får en ta och ändra på sig själv.

Det må ha skrivits spaltmil om hur korkade Sverigedemokraterna är, men de har varit allt annat än korkade när det gäller att anpassa sin retorik. De har blivit konsekvent och närmast formellt uteslutna ur precis allt, och som resultat av detta har de börjat tala om demokrati, inkludering och yttrandefrihet. Ett väldigt vanligt slagord hos deras ideologer är att yttrandefrihet inte gäller såvida den inte även gäller de som tycker annorlunda. Vilket, i sammanhanget, har varit väldigt tilltalande för de som sett SD:s exkludering och tänkt att, hey, demokrati gäller antingen alla eller ingen! Helt plötsligt står de exkluderade stackarna för en demokratikamp, mot ett enigt etablissemang som ständigt utestänger dem med odemokratiska metoder.

Någonting annat de kapitaliserat på är alla dessa otaliga försök att störa deras sammankomster som inträffat i tid och otid. Detta särskilt som väldigt många nickat instämmande åt de vänsterautonomas göranden och - i många fall bokstavliga - låtanden. Särskilt som polisen i vissa fall låtit dessa hållas. Det spelar ingen roll hur eller varför - de har kunnat greppa sympati och demokratipoäng på sin roll som utstötta och motarbetade demokratikämpar. Igen.

Att det sedan skrivs tusentals blogginlägg, något färre debattartiklar och någon miljon tweets om hur, varför, i vilken grad och i vilka sammanhang Sverigedemokraterna är korkade hjälper bara till att spä på den här myten om hur exkluderade och odemokratiskt motarbetade de är. För varje gång någon hackat ner på dem har de kunnat vända sig både till varandra och till andra och säga - se, vad var det vi sade?

Grejen här är att även smarta och demokratidiggande personer har dragits med av det här. Jag säger inte att de gått på det, eftersom de flesta av oss skulle säga oss vara för demokrati om vi blev tillfrågade. Men det är värt att notera hur Sverigedemokraterna lyckats sätta ett likhetstecken mellan sig själva och demokratitanken, och hur mycket alla deras motståndare lyckats hamra in detta genom att vara aktiva motståndare mot dem. Det finns en hel del smarta människor som röstat på SD, och det beror mindre på "invandringsfrågan" än på en sedan länge pågående kooptering av demokratitanken.

Tricket är att inte förneka att alla är emot en. Tricket är att anpassa sin retorik utifrån detta, och sedan göra den bästa lemonad som någonsin gjorts av ett par citroner.

Nu kommer det att bli intressant att se om den här strategin håller till 2014, eller om all den medieexponering de fått tills dess lyckats göra myten oanvändbar.

Vad tror ni?

Krypteringsrätt, äganderätt, upphovsrätt

Jag ser att mina kollegor redan tagit upp olika aspekter av varför det är problematiskt att staten anser sig ha rätt att avkräva folk deras krypteringsnycklar. Jag tänker inte gå in närmare på deras resonemang just här och nu, utan i stället nöja mig med att ta upp en annan aspekt.

Västtrafik har en ordning som så att de äger de kollektivtrafikkort de säljer till folk, vilket gör att väldigt många i regionen går omkring med deras egendom i fickan. Anledningen till detta är för att de goda resenärerna inte ska kunna vägra att visa upp dessa vid eventuella kontroller - korten är Västtrafiks egendom, och att vägra är att begå någon form av invecklad stöld.

Samma princip gäller i och med statens krav på att krypteringsnycklar skall överlämnas vid begäran. Skillnaden mellan det ena och det andra här är att där Västtrafik bara hävdar sin äganderätt rörande ett fysiskt plastkort, hävdar staten sin äganderätt rörande all information som finns. Bokstavligen.

Detta borde vara en alarmklocka som ringer på trippelt dubbelvarv för alla upphovsrättsorganisationer, kulturskapare och konstnärer där ute. Ty om staten utan pardon kan säga sig äga all information - vilket är vad den i praktiken gör - så äger den också alla upphovsskyddade verk, och kan ta ifrån en ens upphovsrätt i ett ryck om den bara får anledning nog att finna det värt att göra det. Och en rättighet som kan upphävas när som helst är inte mycket av en rättighet - snarare är det mer av ett tillfälligt privilegium, eller ett lugnande men ihåligt löfte om att det aldrig kommer att hända något ont.

Jag vill därför uppmana alla seriösa upphovsrättsförespråkare där ute att ta tag i frågan om krypteringsrätten och försvara denna rätt till döden. Så fort den försvinner så försvinner även upphovsrätten, och - som ni är så förtjusta i att säga - utan upphovsrätt så kommer kulturlivet att stagnera.

Om ni verkligen menar allvar med det ni säger om upphovsrätt - ställ er då på krypteringsrättens sida. Om inte - tja, vad för slags upphovsrätt står ni då för egentligen?

Dagens visdomsord VI

Idag publicerades en artikel av mig, Emma och Klara borta på Newsmill. Ämnet är höger/vänster-skalan, och dess ökande irrelevans i dagsläget. Check it out. Kolla även in Feltens inlägg på samma tema - antingen före eller efter vår text. Visdomsord blir bara bättre av att kritiskt jämföras.

I andra sammanhang varnas det för cyberkrig, och uppmanas till nationell upprustning inför ett eventuellt kommande cyberattentat. Som förmedlare av kunskap och kontakter vill jag härmed tipsa om att de mer avancerade piratkopierarna, Telecomix samt en hel del andra nätaktivister som ibland befinner sig i vad som uppfattas som en legal gråzon (särskilt på platser där censuren är starkare än annars) är väldigt mycket på samma sida som varnarna i just det här avseendet, och att ett utbyte av kompetenser vore givande för bägge parter. Och inte minst för nätsäkerheten - vilka vet mer om att hålla nätet vid liv än de som faktiskt sysslar med sådant i praktiken, till censurivriga staters och upphovsrättsaktivisters förtret?

Ett avslutande visdomsord kommer från en viss Forsskål, via vår gode Michael. Det har onekligen sagts förr, men det är lika bra att säga det igen - frihet måste försvaras.

Goda tider, detta, med mycket att läsa. Som vanligt här på internet. Med andra ord.

(:~~~~

Den eviga återkomsten

På sistone har ett ämne återaktualiserat sig igen, ett ämne som orsakade massor av diskussion medan det var som aktuellast och som för evigt kommer att vara en fast hållpunkt i alla framtida återblickar på den egna historien. Vissa hurrade, andra hoppade av, andra blev synnerligen patosfientligt inställda och började antikampanja - och överallt surrade samma ord hit, dit, runt, framåt, bakåt och till och med snett uppåt framåt:

Barnporr.

Och att vår ömme partiledare sagt till hela världen att vi ville avkriminalisera innehavet av sådant.

För den som inte var där eller förstår sammanhanget kanske detta ter sig som en mycket märkligt sak att gå ut och säga till medierna. Detta då eftersom de flesta som hör det kommer att höra det utan att ha hört de många och långa diskussioner som föregick det hela, och därför drabbas av permanent amygdalablockering varje gång de hör vårt partinamn därefter. Vilket - de ideologiska resonemangen till trots - är något av en motsats till att bygga tillit och välvilja.

Vilket då får en att ställa frågan om varför någon över huvud taget säger någonting sådant. Särskilt då till medierna, där det hörs med mer ljud och mindre sammanhang än vanligt. För att svara på den frågan så tror jag att jag ska låna en litterär teknik som den ömme Mårten använde tidigare idag:

Så här var det: 1) det handlade inte om att vi alla helt plötsligt blivit barnporrentusiaster, 2) det handlade inte heller om att vi börjat känna ett oförklarligt vurmande för att (i brist på annan passande terminologi) äckliga gamla gubbpervon ska kunna snerunka i fred, 3) det låg i tiden att diskutera informationsfrihet och diverse censurinitiativ, 4) vi hävdade stenhårt att informationsfrihet var en bra sak och att censur en dålig, 5) anledningen till att detta låg i tiden är ett initiativ att förminska informationsfriheten medelst censur, 6) den retorik som anfördes för denna censur slog på väldigt stora trummor om att den minsann skulle stoppa eländet, 7) det hade nyligen gjorts en juridisk omdefiniering av begreppet "barnpornografi", som innebar att familjefoton och synnerligen väldistribuerade mangaserier inkluderades i begreppet, 8) denna omdefinition innebar att staten skulle kunna cenurera väldigt mycket med hänvisning till det nya, bredare begreppet, samt begå husrannsakan hos väldigt många med samma hänvisning, 9) vilket då är en brutal inskränkning av informationsfriheten, för att inte tala om rättssäkerheten.

Hängde ni med?

Som synes så är det väldigt många moment med här. Notera moment sju, omdefinieringen. Att ett och samma begrepp får en ny innebörd över en natt är vardagsmat inom juridiken - det går att se förändringen komma på flera månaders håll - men det är lite sällsyntare i vardagslivet. Och då de flesta av medborgarna lever i vardagslivet, så var det samma gamla barnporr med samla gamla hemska innebörd som hördes. Inte den nya, devalverade innebörden som gjorde varje familj som fotat sina småttingar lekandes nakna på solstranden - till förhärdade barnpornografibrottslingar.

Detta ligger väldigt långt bort från moment ett och två, onekligen.

Det ligger också, som synes, väldigt långt bort från vardagsförståelsen av begreppet, och helt plötsligt var halva partiet i uppror över att vakna upp till ljudet av medier som frågade om vad vår gode partiledare menade, av anhöriga som ringde och kallade dem pedofiler, av tusen bloggare som förkunnade partiets död (akt LXVII), av aktivister som hotade med att hoppa av, av folk som vare sig hotade eller hördes från efteråt och av tusen andra saker som fortfarande dyker upp inom Piratpartiet än idag.

Jag behöver nog inte säga att det inte var en bra dag.

Problemet med ovanstående sammanfattning är förstås att den inte är sann. Alla delarna är sanna i sig (särskilt ettan och tvåan), men de var inte kausalt relaterade till vår gode partiledares uttalande. Detta baserade sig enbart och endast på nummer nio, samt på vissa passager i ett av medlemmarna formulerat och av styrelsen ratifierat valmanifest. Vilket sammanfattar resonemanget så här: att kriminalisera innehavet av barnpornografi innebär i sig ett intrång i informationsfriheten (av naturliga skäl), men öppnar dessutom dörren för diverse synnerligen rättsosäkra förfaranden. Om det är olagligt att inneha någonting så är misstanke om att inneha detta någonting en sak som måste utredas, och det enda sättet att utreda om någon har någonting på sin dator är genom att i detalj studera dess innehåll och/eller dess nätaktivitet. Vilket - oavsett om någonting hittas eller inte - är ett oerhört ingrepp i någons liv.

En annan möjlighet som öppnar upp sig är att dumpa ett smärre antal bilder på någons dator och låta berörd myndighet få nos om saken. Att säga att det är en förenkling och demokratisering av möjligheten att använda rättssystemet som en förlängd arm av ens personliga aversioner är något av en underdrift.

Det är inte den rättssäkraste av ordningar, onekligen.

Det är också den nuvarande ordningen, med den bredare definitionen i ryggen som extra moraliskt stöd.

Nu skulle jag kunna ställa frågan på någon slags spets och formulera den i termer av att det hela egentligen i parktiken utgör ett kriminaliserande av datorinnehav, men som de härdade läsare ni är så skulle ni se igenom en sådan överdrift med en gång. Dock behöver vi en radikal reform av det juridiska begreppet barnpornografi, innan det hela går från att vara en varnande överdrift från min sida till att bli officiell policy från polisens, Allt i akt och mening att skydda barnen.

Hur en sådan kriminalisering skyddar de barn som växer upp med datorn som naturlig följeslagare genom livet är bortom mig. -

Vardagsanknytning

Jag flyttade in i det ömma studentkollektiv där jag nu bor när jag var en ung och oerfaren student. Det var en mörk och inte helt stormig höst 2006, och strax efter att ha lämnat in min allra första hemtenta så lämnade jag även de små hårbollarna Anaximander och Xenofon kvar i det lantliga hus jag tidigare kallat hem. Det må gå att göra en piratkatt utav mig, men att göra bonnkatter lägenhetsfäiga fungerar inte riktigt.

Det är som sagt ett kollektiv jag bor i, och dess invånare har efter hand bytts ut under tidens gång. Vissa flyttar ut på grund av att de blir klara med sin utbildning och inte behöver leva det ljuva studentlivet längre. Andra inser att det här stället ligger precis så långt bort från precis allting att en bor UTANFÖR stan om en bor femtio meter bort, och att det finns vissa tidsvinster att göra rent transportmässigt genom att helt enkelt inte bo längst bort. Åter andra inser att det bara bor studenter, hundägare, och lekande barn här ute, och att all action sker någon annan stans. Eller någonting annat - folk har olika anledningar till varför de bor där de bor, och under årens lopp så har jag på grund av ett otal av dessa haft nöjet att ha många människor i min omgivning.

En sak som förändrats under denna tid är dock utsikten. Under större delen av mina år här så har utsikten från köksfönstret varit upptagen av ett stort, lummigt, omisskännligt och för det mesta rätt lövigt träd. Vilket är särskilt mysigt så här års, då höstens alla skiftningar och nyanser kan beskådas dag för dag från frukostbordets stilla tuggande. I måndags fick dock förändring för sig att inträffa, och när jag vaknade upp så upptäckte jag att mitt lummiga träd var borta, liksom utsikten.

I stället ser vi numera rakt in i köket hos studentkollektivet tvärs över gatan, och de ser enligt samma logik rakt in i köket hos oss. Vilket å ena sidan ger oss en möjlighet att se en annan slags skiftningar, men också å andra sidan ger våra grannar en påtaglig insyn i våra matlagningsvanor under dygnets gång.

(Foto: Tambako the Jaguar)

Det är intressant att skåda vilka brutalt uppenbara effekter denna ömsesidiga insyn har. Den mest uppenbara av dessa är förstås att vi på bägge sidor försöker låtsas om att vi inte tittar på varandra. Och sen när bägge misslyckas med att låtsas ungefär samtidigt så vinkar vi förläget åt varandra och gör sedan det vi skulle göra innan vi blev ömsesidigt avbrutna.

En mindre uppenbar effekt är den att vi inte längre betraktar köket så som vi gjorde förut. Förr var det en del av terra firma, det familjära, platsen dit vi slappnar av och inte är helt formella. Helt plötsligt så har det gått och blivit mer offentligt, mer formellt - och i dubbel bemärkelse mindre hemligt. Helt plötsligt har en del av mitt hem blivit en del av det offentliga rummet, och varje gång jag passerar denna del så måste jag anpassa mig efter närvaron av någon annans blickar. Eller, rättare, den potentiella närvaron - det kanske inte tittar in någon just nu, men det skulle när som helst kunna dyka upp någon.

Helt plötsligt blir en del av mitt hem någonting annat än en hemmamiljö.

Det är onekligen en speciell känsla. Och något av ett incitament att fundera lite fortare på att skaffa längre gardiner, nu när studiebidragsbudgeten fortfarande räcker.

Den artonde juni nådens år 2008 skapades en annan typ av insyn i min vardag, genom ett annat slags fönster. Den stora skillnaden är att det i det här fallet inte rör sig om en insyn i huruvida jag äter frukost på morgonen eller på eftermiddagen, utan i stället handlar det om det jag gör i vardagsrummet. Vilket i dessa digitala tider innebär internet.

Helt plötsligt inträffade en hel del brutalt uppenbara effekter. Och en hel del mindre uppenbara sådana. De brutalt uppenbara effekterna kan formuleras i termer av Piratpartiet eller liknande piratrörelser; de mindre uppenbara effekterna i termer av att en börjar fundera på vad en gör. Ser det bra ut att skriva om känsliga ämnen i privata mail? Kommer Försäkringskassan att få nys om att en inte är så totaldöd som deras regler tydligen kräver att en måste vara om en skickar ett sms om att ta en fika med någon? Kommer en att hamna i Säpos register över potentiella terrorister om en i olika digitala former diskuterar kontroversiella ämnen över en längre tid?

Det är onekligen en speciell känsla. Och något av ett incitament att fundera lite snabbare på att skaffa längre krypteringsnycklar.

Ibland påstås det att den som inte har någonting att dölja inte heller har någonting att frukta när det gäller massövervakning. Jag vill uttrycka det så här: om du inte har någonting att dölja, men ändå inte vill att någon ska stirra på dig när du äter frukost - så är det inget fel i att skaffa större gardiner. -