Marknad vs kulturskapande?

En av de urgamla frågorna när det gäller folk som gör saker (främst artister och konstnärer) är huruvida de bör anpassa sig till marknaden eller stå på sig och göra sin egen grej. Den här motsättningen har etsat sig fast så hårt att det är svårt att tänka på kulturskapande utan att den ploppar upp när en som minst anar det. Å ena sidan den totala sellouten som gör allt för nästa stora gig; å andra sidan den totala konstnären som skapar ren Konst utan att kompromissa med någonting alls.
Det ligger i sakens natur att det senare är mer värderat än det förra.

Det ligger också i sakens natur att det är en urgammal frågeställning, skapad utifrån urgamla föreställningar och anpassad till en värld som på så väldigt många olika sätt inte längre finns. Motsättningen mellan de tu är förvisso allt annat än överspelad, men den behöver tänkas om en smula för att inte börja bli direkt anakronistisk.

Ett exempel på detta är att "marknadsanpassning" på den gamla tiden i princip innebar en anpassning till det fåtal individer som höll i pengarna och distributionsgångarna. När nu kostnaderna för distribution närmar sig noll, blir marknadsanpassning snarare ett direkt förhållande mellan artist och konstentusiaster, mellan författare och läsare, mellan talare och åhörare.

Att envetet göra sin grej och stå på sig gentemot ett fåtal inskränkta individer är en sak, men det översätts inte helt självklart till att samma inställning bör antas mot publiken som helhet. Stoiskt konstnärskap i all ära, men - anledningen till att en sådan behövdes är borta. Det blir en kamp mot väderkvarnar, och i slutänden hämmar det kreativiteten. Eller, i värsta fall, att du misstolkar publikens feedback som en direkt uppmaning att sluta göra det du är bra på.

Mer påtagligt så leder motsättningen oftare än nödvändigt till att ressentiment uppstår. En börjar tänka att de med fler läsare, mer framgång eller bättre rykte per automatik är oförtjänta av det. Framgång och förmåga blir ömsesidigt uteslutande, och det blir omöjlig att se sina konkurrenter som skickliga medspelare. De förtjänar inte sin framgång, de bara låtsas - och den enda anledningen till att de lyckas är att de säljer sig.

En börjar tänka onda tankar, och efter hand smittar de av sig på det en gör. En börjar göra saker för att övertrumfa, sätta dit och komma åt sina inbillade fiender, i stället för att göra någonting utifrån sig själv.

Det är inte helt svårt att hitta exempel på detta. Tänk bara på bloggare och Blondinbella.

Med det sagt finns det ingen anledning att skrota motsättningen mellan sellout och Konstnär helt och hållet. Det finns fortfarande poänger att finna - främst då när det gäller konstnärlig integritet - men att göra det enkelt för sig och använda den i dess färdigformulerade men urgamla form kommer efter hand göra mer skada än nytta.

Livet är en scen, och vi spelar många roller under vår levnads gång. Men hur kul vore det om vi inte kunde hacka manuset lite då och då? Och vilken tragedi kommer vi spela om vi inte gör det?

Tweetmaskinen

Inom Informationsbyrån (2.0) har vi ett oerhört underbart begrepp, som vi ständigt använder: tweetmaskinen. Även om det är mer av en metodisk metafor än ett begrepp - och metoden är lika enkel som genial.

Så fort en diskussion får upp farten så bygger den ett eget sammanhang, och genom att referera tillbaka till tidigare sagda saker så bygger den vidare mot nya tankegångar. Tweetmaskinens funktion är att greppa tag i de guldkorn som uppstår av bara farten och tweeta ut dem.

För det mesta genom att någon utbrister "mata tweetmaskinen!", vilket sedan händer genom att någon tweetar ut det med taggen #ib20 och ser hur världen reagerar.

Vad som kännetecknar ett guldkorn är olika från fall till fall, men i och med twitter känsla för kontext (dvs ett gravt tunnelseende och en akut blindhet för allt annat än enskilda paket av 140) så är det vanligtvis i form av antingen korthet i klokhet, eller saker tagna ur sitt sammanhang. Sådant som ser bra, märkligt eller bra märkligt ut i ett tweet.

(Diskussionen om huruvida det gick att utläsa någonting om samtida relationsförväntningar utifrån nittiotalets pojkbandsvideos genererade spektakulärt många guldkorn. Av förståeliga skäl.)

Det subversiva med tweetmaskinen är att det tvingar diskussionen att sprida sig. Det är en slags garanti för att elfenbenstornsfasoner låter bli att inträffa - om kloka, provocerande eller lulziga saker sägs, så är de värda att spridas ut över världen. Och oftare än vi anar så bildas sidospår, deriverade diskussioner och ibland rena dialoger kring det sagda.

Ibland märker vi det inte förrän efteråt.

Ni märker att det här är ett sätt att socialisera diskussionen, sprida den till en större publik och på det stora hela göra världen lite mer spontant kreativ. Syftet med tweetmaskinen är dock inte enbart att skapa intressanta tweets, utan även att sätta myror i huvudet på vårt sätt att se på det här med sociala medier. De används onekligen för att användarna ska kunna vara sociala, men då är det vanligtvis tal om att vara selektivt sociala - socialiteten är villkorad, segmenterad, segregerad.

Men behöver inte vara det.

Jag anar att vi kommer att upptäcka, uppfinna eller appropriera andra, liknande metodiska metaforer framöver. Jag anar också att det är en god idé att dokumentera dem (så som med begreppet politisk feng shui), så att även den överväldigande majoritet som inte var just där just då kan ta del av det hela.

Och, månne, sätta upp egna tweetmaskiner i sina egna gemenskaper. Bara för att se hur långt en tanke kan flyga i dessa nya, informationstäta tider.

Att gilla sina läsare

Jag ser att den gode Laakso nu (med viss motvilja) skapat sig en fan page (som inte är en fan page) på ansiktsboken. Den stora motvilligheten ligger i att folk måste "gilla" sidan för att få ta del av det som pågår där, och att det hade varit mer passande med ett neutralare ord av typen "prenumerera".

Vilket kan tjäna som ett exempel på hur till synes innehållslösa ord ändå envisas med att ha betydelse.

En fråga som många ställer sig om bloggare som  skaffar sig såna däringa sidor är - varför? What gives? Är det inte bara en onödig egoboost för att stilla författarens eviga bekräftelsebehov?

Varpå jag vill svara: inte nödvändigtvis.

Som ni kanske vet så har även jag en sådan, med ett inte helt blygsamt tresiffrigt antal gillare/prenumeranter. Vilket i och för sig är trevligt att kunna påpeka, men huvudpoängen är inte att skaffa många gillare. Om jag ville det skulle jag skapa en grupp om chips eller sovmornar, vilket är lite lättare att få folk att klicka medgivande åt.

Nej, huvudpoängen är att det pågår en hel del mellansnack där, och att det är väldigt mycket lättare att upprätthålla en latent kommunikation med sina läsare med hjälp av en sådan.

Nu senast började vi prata om det här med Bitcoin, vilket fick mig att komma igång med att skaffa mig den där donera-knappen du ser till höger. Strax efteråt hakade Christer på och skaffade sig en liknande, och hjälpte mig med en teknisk detalj rörande densamma när samtalet väl var igång.

Det är liksom det det hela handlar om. Det där samtalet. Det där "hey, hörrni, vad tänker ni om x?" som sedan börjar handla om någonting helt annat och vips så är nästa inlägg skrivet.

Den där tröskeln mellan tanke, feedback och respons blir så väldigt mycket kortare än när jag måste skriva ett helt inlägg (eller du en hel kommentar) för att det ska hända, trots allt. Plus att det blir lättare för mina läsare att såga mig när jag väl trampar i klaveret, i och med att de kan samarbeta med varandra mellan raderna.

Fun all around, med andra ord.

Nu skulle jag kunna vara så där försäljarsneaky och föreslå att du blir en del av samtalet du också. Skulle kunna. Men i stället tänker jag tipsa om andra bloggar (som inte är Nyoptimism) som också har liknande sidor, och be er fylla på listan i kommentarerna nedan.

Svpol har en. Johan Mitt-i-steget har en. Jardenberg har en. Svensson har en. Anna har en. Kulturbloggen har en. Rick har en. Informationsbyrån har en. 2022 har en. Alliansfritt har en. Vidde har en. - Vem mer har en?

(:~~~~

Textförfattaren från helvetet

Det sägs ofta att internet aldrig glömmer. Det sägs mindre sällan att detta är på både gott och ont; på gott i och med att det finns många guldkorn där ute som bara väntar på att hittas, på ont i och med att det finns lika många sidor som en önskar att ingen, någonsin, över huvud taget lägger sina ögon på igen.

Men det som har setts kan aldrig göras osett.

Det värsta med att saker inte försvinner är att de ligger kvar och kan försura ens tankar om sina medmänniskor. För exakt ett år sedan idag publicerade jag en hyllning till en viss någon, som jag till fullo stod för - tills alldeles nyss, då jag såg någonting som kommer att för evigt förgifta mina tankar om densamme. Hur kan denne någon, som vanligtvis verkar vara så hyvens och reko, ha skrivit någonting så genomgående vedervärdigt?

Det är som om universum vänts ut och in, förvandlats från ett ganska okej ställe till ett svart hål av oändligt hat, avsky, onda tankar och ännu värre handlingar. Allt ljus har försvunnit, och allt hopp går nu till att en dag, eventuellt, kunna återgälda den uppvisning av usel stilistik, dåliga argument och direkt undermålig känsla för hur en text ska se ut som uppvisas här.

All läsning sker på egen risk. Jag tar inget ansvar för den där styggelsen.

Det värsta är att författaren inte ens tycks medveten om vad hen har gjort. Hen använder begrepp utan att veta vad de betyder, anför idéer utan att förstå dem och tror dessutom att hen framstår som ärevördig genom att göra det. Som om inte det vore nog, så verkar det som att hen själv tror på sina ord, i all deras smutsiga, felaktiga meningslöshet.

Det är en hemsk text. Den är ond, och den får mig att tänka onda saker. Ondskans blommor har inget att sätta upp mot detta.

Jag önskar att internet glömde. Så att jag inte behövde göra det.

Eller, tja, egentligen inte. Men en septemberdag nådens år 2010 bad den gode Gajditza mig att skriva en sågning av ett inlägg, och efter det så råkade det hamna på "att göra sen"-listan i omotiverat länge. Men nu är den här! 

De av er som är nykomna kanske inte vet om det, men jag skriver sågningar på beställning. Och tycker fortfarande, precis som i hyllningsinlägget jag skrev för ett år sedan, att författaren är en god bloggare och en (vad jag kan se härifrån) god människa. No hard feelings, med andra ord.

Även om jag kanske blev lite carried away ovan. Lite.

(Beställningsgrejen fungerar så här: du länkar upp ett eget inlägg i kommentarerna, säger "såga, plz" och väntar tills sågning [med hjälp av vilka fulknep och vinklingar som helst] händer. Mitt tips är att inte välja ett inlägg som har emotionellt värde.)

Nåväl. Med det sagt - tänk på att ord har makt, och att det alltid är värt att dubbelkolla så att du inte är elak mot någon utan att tänka på det.

Och missa för all del inte att läsa Gajditzas blogg, om du inte redan gör det!

Krångelsamhällets envishet

Jag ser att Bitcoin hamnat i rampljuset för några ögonblick. Givetvis med en brasklapp om att det kan hota den etablerade ordningen och vara allmänt samhällsomstörtande rent generellt - det hör liksom till när gamla saker återupplivas i nya former. När kassettkopieringen återuppstod i form av mp3-kopiering skapades ett liknande ramaskri; det är bara naturligt att det sker även när det handlar om pengar.

Now, pengar är allt annat än en ny uppfinning. Pengar är, för att citera Svpol, en urgammal sanning.

Pengar är också, kontraintuitivt nog, mindre avancerat än en tror det vara. När allting kommer till kritan är det, i all enkelhet, bara ett sätt att umgås. Och som sådant så passar det sig ytterst väl till internet som fenomen, i och med att det är en av de största sociala smörjmedel som någonsin uppfunnits. Det var i princip bara en tidsfråga innan internets lägre sociala friktion skulle spontangenerera ett lite smidigare sätt att umgås även ekonomiskt; i ett samhälle som är online dygnet runt är bankdagar ett okynnesgissel som enbart lever kvar av ren social tröghet.

Att försöka stoppa Bitcoin - eller något av dess alternativ/konkurrenter - är lite som att försöka få folk att återvända till att använda sladdförsedda väggtelefoner igen så här i den smarta mobiltelefonens tidevarv. Det går att försöka, men människor är oroväckande bekväma varelser - när någonting väl blivit enklare än det en gång varit, så är det oerhört svårt att övertyga dem om att ta den svårare och jobbigare vägen igen.

Ni som är gamla nog kan tänka tillbaka tio eller tjugo år och fundera på hur mycket av det ni gjorde då som fortfarande händer. Betala räkningar kontant på bankkontoret, någon?

Den stora utmaningen med Bitcoin kommer inte att bli att systemet är helanonymiserat och i princip omöjligt att beskatta. Det är vanliga pengar av papper och metall också, så just det lär inte vara nytt för berörda aktörer så som Skatteverket. Nej, den stora utmaningen kommer snarare ligga i att folk jämför det här med att kunna göra saker smidigare med att inte kunna göra det, och sedan ställa sig frågan - varför i hela friden kan jag inte bara få saker och ting gjorda utan krångel?

Folk gör det som fungerar. Och om det inte fungerar så blir de arga på det, om de bevisligen både kan och borde göra det.

Den stora utmaningen ligger i att inse att världen inte bara blir mindre, utan även enklare och smidigare. Och att det då inte duger med att insistera på att någonting som egentligen bara tar tio minuter ska ta en halv dag bara för att det var så förr i tiden.

Bitcoin är bara ett av många symptom på detta.

[Edit: några läsarförslag senare lade jag i all hast till en doneraknapp här till höger. Den ger världen en möjlighet att donera ett (1) bitcoin mot mig närhelst den känner för det. Koden är hämtad från mybitcoin.com.]

Med strömmen

Jag läser meningsutbytet mellan kombattanterna Ström och Schyman på SvD, och drabbas (med viss hjälp från Tanja) av insikten att jag haft helt fel approach i mina två tidigare inlägg på temat feminism. Vilket är något av en bugger, men sånt händer. Learning by doing och retroaktiv facepalming är en fenomenalt effektiv pedagogisk metod.

Det hela utgår från ett par enkla frågeställningar, och de ser ut ungefär så här: hur ofta kan vi se feminismens natur, definition och grunder debatteras på tidningarnas debattsidor?

Inte helt ofta.

Hur ofta ser vi vanliga människor lyfta sina nävar i luften och kräva reell jämställdhet, och det nu?

Inte helt ofta.

Hur ofta kan vi se livliga, animerade och patosfyllda krav på att störta den rådande könsmaktsordningen från i övrigt helt apolitiska personer?

Inte helt ofta.

Det vi ser nu är, med andra ord, ett oerhört tillfälle. Helt plötsligt är feminism, könsmaktsrubbningar och krav på förändring inne. Helt plötsligt kommer även vanliga människor undan med att prata om sådant, till skillnad från den gamla onda tiden då det krävdes diskreta möten och glest befolkade konferenser för att orda om saken.

Helt plötsligt är tiden för mobilisering så väldigt mycket närmare än den var förr.

Vi skulle kunna basha Ström för att hen använder Illustrerad Vetenskap som källmateriel, men det vore lite bredvid poängen. Lite närmare ligger att de mer ambitiösa kritikerna av statsfeminismen förr eller senare kommer att läsa feministisk grundlitteratur (Beauvoir, Wollstonecraft, Butler, Haraway, hooks) i syfte att kritisera den ordentligt, och under läsningens gång inse att - shit, det här är ju vad jag redan sysslar med, jag håller ju för tusan med! Jag måste berätta för världen!

Den som kan stava till feminism kan också stava till folkbildning.

Så - heja Ström! Fortsätt göra det du gör! Innan någon vet ordet av så har du föst ut den tredje vågens feminism ur sin trötta akademifiering och tillbaka ut till verklighetens män och kvinnor. Du vet, de som behöver det bäst.

Bloggmaximering

Jag läser en artikel av allas vår Unni om hur det enda som räknas i bloggvärlden är sådant som kan räknas. Antalet besökare, klick, flattringar, länkar, the usual suspects. Vilket förvisso kan bekräftas av en rent anekdotisk rundvandring i bloggosfären - det går väldigt fort att hitta folk vars främsta motivering är att skriva snabbt, fort, länkvänligt och obesvärligt. Maximerad output från ett minimum av input.

Tänk motsatsen till fragmenten. Eller när Anna skriver om konst. För att ta lokala motexempel.

Å ena sidan är detta korrekt. Världen (som generellt subjekt) belönar den som lyckas sprida sina ord bäst. Det ligger i sakens natur - fler läsare är fler läsare är mer av det mesta. Vad det än handlar om.

Å andra sidan kan även de mest genomtänkta och genomarbetade bloggarna (och deras inlägg) behöva bli lite bättre på att marknadsföra sig. Den gamla myten om att folk flockas kring vad som är bra är bevisligen en myt - de flockas kring det som lyckas göra sig intressant.

Om detta något råkar vara en Blondinbella, so be it.

Jag tror jag nöjer mig med att säga att de av er som vet med er att ni är direkt besöksmaximerande i era ambitioner tar er tid att göra någonting klokt av uppmärksamheten lite då och då. När ni ändå har den.

Och, omvänt, att de av er som inte bryr er nämnvärt om era läsarantal gör åtminstone en halvdan ansträngning lite då och då för att locka folk. De blir gladare av att läsa dina klokheter, trots allt.

Det bästa vore förstås att kunna se bägge sidor av myntet samtidigt, men tills dess får vi nöja oss med att konvergera. Eller vad säger ni?

På tal om #twittereliten

Jag introducerade just en vän till Twitter. Ni har förmodligen gjort det någon gång - berättat om vad en tweet, en retweet, en #tagg, en follower och allt annat är för någonting. Det låter mycket, men eftersom allt är enklare än det ser ut att vara så gick det rätt fort. Och innan jag visste ordet av så såg jag att hen livetweetade från ett event likt en erfaren och sedan länge etablerad auktoritet. Snabblärd är bara förnamnet.

Någonting som slog mig under utlärandets gång var att den stora svårigheten med att ta till sig twitter inte är teknisk. Alla som kan skriva kan trots allt skriva, för att uttrycka det tautologiskt. Den är snarare social, kontraintuitivt nog. Men ändå naturligt nog, som det sociala medium det ändå är.

En första fråga som dyker upp hos en ny twitteranvändare är förstås - vem ska jag följa? Socialt så det förslår.

En andra fråga som dyker upp är vilka taggar en ska använda. Och här är svaret definitivt socialt - det finns ingen teknisk metod för att avgöra exakt vilka taggar en viss given någon ska använda. Inte ens trending ger svar, även om det ger goda förslag.

Eftersom jag och min lärling kommer från olika delar av världen (twittersocialt sett; jag är politisk pirat, hen streetsmart kulturprojektledare i långtbortistan #gbg) så kunde jag inte ge några generella tips rakt av. Vi kommer med viss sannolikhet använda mediet till olika saker, och min kunskap om de generella tendenserna i den politiska twittosfären översätts inte helt självklart till vad som är hett i det kulturella #gbgftw. (Om du vet - tipsa! Sharing is caring, trots allt.)

(Det till synes slumpgenererade #ib20 är dock alltid aktuellt.)

På sistone har det blossat upp något av en diskussion om huruvida #twittereliten finns. Det hela tycks (rätta mig gärna om jag har fel) ha blossat upp från tanken att det finns vissa twittrare som är mer än andra, och efter hand morphat till att handla om att twitter är ett medium som bara "eliten" (enligt någon slags definition) använder. Min första reaktion var att tänka på Lazarsfelds tvåstegsteori (yrkesskada); min andra var att twittra ut mitt inlägg om hur twitter kan användas som ett fattigmansfackförbund. När frågan ändå var uppe.

Jag är något skeptisk till tanken om att det finns en twitterelit, dock. Det finns förstås folk med fler followers än andra - så som, säg, William Gibson - men med tanke på att twitter är så pass segmenterat och (ibland) segregerat som det är så vore det svårt att peka på någon och utmåla denne som elit. Månne skulle det kunna gå att gå in på djupet och göra en fältanalys eller någon annan form av genreavgränsning för att finna vem som har mest klout inom ett visst område, men då är vi tillbaka på ruta ett igen.

Att twitter är socialt snarare än tekniskt.

Jag tror ett annat ord för det är "folkligt".

Årsmötet i efterhand: talarlistor

Nu när årsmötet är över så skulle en kunna tro att folk slutar skriva om årsmötet, men att det är över innebär att det går att diskutera det utan att folk är överdrivet upptagna med det. Så fort en diskuterar en pågående diskussion så drabbas en av att folk går direkt från denna in i ens egen utläggning, och inte riktigt hinner ställa om mentalt.

Perspektiv kräver avstånd, trots allt.

Det jag vill ta upp är det första förslaget i önskelistetråden, nämligen det om talarlistor i motionstrådar. Och det av de anledningar som många anförde kring diskussionen om (bland annat) B12 - att medlemsdiskussionen kring den var förvirrande, svår att överblicka och, till på köpet, bloody lång.

Att den var lång beror dock inte på att stora sinnen lade ut texten om fördelar och nackdelar utifrån det ena, det andra och det tredje perspektivet i sökande efter en slutlig konsensus. Det beror snarare på att stora sinnen fastnade på detaljer, formuleringar och nyanser, och hamnade i en diskussion som såg ut ungefär så här:

1; x!
2: menade du x1?
1: nej, jag menade x.
2: men jag läste x1, och....
3: fast x är egentligen x2...
1: nej.
2: jo!
1: nej.
2: jo!
4: nej.
5: jo!
1: nej.
2: jo!
6: nej.
7: jo!
2: nej.
1: jo!
8: x3!
2: nej.
1: jo!

Hängde ni med?

Problemet här är inte att det var livlig diskussion. Problematiken ligger snarare i att 1 och 2 föll in i ett nej/jo-ande som, genom sin blotta utbredning, upptog massor av både mentalt och fysiskt utrymme. Själva huvudfrågan glömdes bort i samspelet, och skogen höggs ner trots alla träd. De som droppade in vid senare tillfälle, och därmed inte såg hur samspelet 1/2 utspelade sig, möts av en oöverskådlig och ogenomtränglig textvägg som får även oss akademiker att känna orkafaktor.

För att slippa se sånt här - och, än mer, slippa risken att någon kidnappar diskussionen genom att helt sonika posta nej/jo med någon - så vore ett system med talarlistor fenomenalt. Det garanterar dels att folk får komma till tals utan att behöva oroa sig för att fem sidors backlogg ska ha utspelat sig när pricken är lagd över i:et, men det får också folk att ta sina ord på lite större allvar. En får bara ordet lite då och då, och då gäller det att säga det som behöver sägas. Och inte slösa bort det på ett simpelt "vad menar du med det?".

Det blir lite mindre twitter och lite mer substans över diskussionen, med andra ord. Och väldigt mycket mindre orkafaktor för de som till äventyrs inte bor online, och alla andra som till äventyrs vill ha överskådlighet efteråt.

Den liberala multikultifeministHBTQvänster-lobbyn

Jag får reaktioner på det jag skriver. Det mesta sker behind the scenes (eller är tillräckligt svårt att återskapa/återfinna för att i praktiken vara det), men ibland händer det att folk vågar sig på att skriva såna däringa kommentarer. Varningstexten till trots.

Nu senast skrev jag om den onda genuskonspirationen, och fick en så genremässigt fulländad kommentar att jag inte kan göra annat än att återpublicera den för vidare spridning:

På vanligt feministiskt sätt använder du maktspråk för att förminska meningsmotståndare. Det funkade nog ett tag, men vi går inte längre på denna feministiska fint. Att kritisera den ideologi som idag är styrande för all samhällsdebatt och lagstiftning är ingen konspirationsteori. Det kallas samhällskritik och är ett nyttigt inslag i varje demokrati. Som feminist gillar du väl egentligen inte demokratiska principer och därför väljer du att inte sakligt bemöta Tanjas kritik. Sverige är i sanning feminismens Saudi Arabien! [min länknng]

Tag lärdom, troll, ty här finns lärdom att finna. Inte bara i och med att det här med att trolla numera är en väldigt genreanpassad sport, där varje ämne har en egen tradition och sina egna (o)uttalade regler för hur en ska gå till väga för att göra det ordentligt - inte bara för att den interpellerar rätt friskt, och inte heller bara för den obligatoriska särskrivningen på slutet. Utan även för att det sker på en så begränsad yta. Effektivitet i kommunikationen är en dygd, trots allt.

Övereffektivitet i kommunikationen är också textmediets förbannelse. En säger alltid mer än en säger, och för att packa upp allt en säger när en säger saker måste en fösa in ännu mer text i sammanhanget. Vilket poeter utnyttjar genom att aktivt strunta i det (till glädje för litteraturvetare och -kritiker), Vilket också innebär att vi skulle kunna spendera väldigt lång tid med att analysera den här kommentaren.

Jag nöjer mig med två saker. Det där andra ordet i kommentaren, "vanligt", är indeed en av klassiska härskarteknikerna, och skulle förmodligen kunna klassas som en "feministisk fint".

Det andra är en mer övergripande tendens att utmåla (håll i er nu) den liberala multikultifeministHBTQvänster-lobbyn som bärare av den dominerande samhällsideologin. (Kommunikativ effektivitet; stryk de delar som inte passar för just din vardag.) Det är förvisso ett effektivt sätt att skaffa vänner och påverka folk att kunna enas i en gemensam underdogposition, men det håller inte för närmare granskning. Inte för att det inte finns en liberal multikultifeministHBTQvänster-lobby (eller, rättare, en för varje inriktning), utan för att de över lag är mindre mäktiga än en tror.

Fienden - Fienden - tenderar att vara precis så stark som den egna gruppen behöver för att mobilisera sig. Det jag har svårt att komma över är att feminister, på något skruvat vis, lyckats inta rollen som den onde Andre. Särskilt som det räcker med att läsa ens förordet till en enda bok i ämnet för att inse hur fenomenalt bakvänt det hela är, - och än mer eftersom dagens antifeminister på så många sätt intar väldigt stora delar av den mentalitet som tidiga feminister intog en gång i tiden.

Den som inte kan sin historia är dömd att upprepa den, sägs den. Och den som inte kan sin gruppdynamik gör det dessutom på ack så ironiska vis.

Den onda genusvetarkonspirationen

En video av en föreläsning har gått och blivit spridd i dagarna. Dess innehåll är en föreläsning om en koordinerad konspiration av genusvetare vars mål är att indoktrinera hela samhället i postmodern feminism, med fanatisk beslutsamhet och genusfundamentalistisk obönhörlighet.

Jag tror jag avrundat bort någonting i min sammanfattning, men det är nog the gist of it.

Now, definitionen av en konspirationsteori är en beskrivning av världen som innehåller minst en entitet för mycket. (Begreppet "entitet" är en filosofisk omskrivning för "någonting, vad som helst, sluta fråga mig om exakt vad".) I det här fallet är det dock mer en miss i tilldelningen av ansvar än en konspirationsteori proper, dock. En subtil men ändå viktig skillnad.

Ni ser, den stora beefen föreläsaren har är inte med onda genusvetare, även om de får bära hundhuvudet och vara generellt onda för en stund. Nej, beefen är snarare med en mer ämnesövergripande återkomst av postmodernt sinnade akademiska praktiker, i förödande kombination med dålig läsförmåga hos myndigheter och företag. Lata akademiker som plockar upp enkla dekonstruerande (för att inte kalla dem retoriska) fulknep, applicerar dem rakt upp och ner och sedan litar på att textens själva existens ska göra det socialt nödvändiga arbetet åt dem - det är inte riktigt det mest konspiratoriska av beskrivningar, och det är definitivt inte någonting som enbart genusvetare frestas göra ibland.

Postmodernism och dålig läsförmåga är som bibeln och matte. De har ömsesidigt besöksförbud sedan några år tillbaka, men attraktionens kraft är både blind och explosiv.

Det hela manar mindre till folkstorm mot den femte kolonnen, och mer till en satsning på att öka människors läsvana och förmåga till kritiskt tänkande. Om något.

Det som oroar mig är att folk tar denna snedriktade konspirationstanke på allvar. Att det, ute i verkliga världen hos verkliga människor, gror tankar om en egensinnad genuslobby vars främsta mål är att genuscertifiera allt enligt outgrundliga tolkningar av verkligheten. Som en slags akademifierade schablonmuslimer, fast med märkligare brytning.

Om jag vore konspirationsteoretiskt lagd skulle jag bäva inför den kontragenusvetarsammansvärjning som börjar ta form, med Pär Ström och hens likar som inte helt smidiga frontfigurer. Men det vore bara dumt. Inte skulle väl smarta, belästa och informerade personer gå omkring och konspirera mot någonting som inte finns annat än i deras egna huvuden?

Det vore ju en postmodern konspiration av samma kaliber som Pynchon eller Auster lyckades beskriva. Fast med mer tragik.

Klass, del VIII: Fält

Vi vet alla hur en fotbollsplan ser ut. Det är en rektangulär yta ett mål i var sin ände, streck som ligger och markerar sina områden och två lag med ömsesidigt uteslutande målsättningar på plats. Med lite runtfrågande kan vi få reda på att strecken har olika namn - mållinje, mittlinje osv - och med lite detektivarbete så kan vi ta reda på vilka spelarna är. Med observationsarbete kan vi till och med ta reda på vilka regler de följer - vissa regler, så som de rörande inkast, går rätt fort att förstå, medan offsideregeln kan ta ett tag.

Om vi vill förstå vad Bourdieu menar med ett fält så kan vi använda en fotbollsplan som utgångspunkt. Det är ett specifikt område med avgränsade målbilder, avgränsade områden med mer eller mindre synliga avgränsningar, och minst två lag med olika målsättningar. Det som gör en fotbollsplan till ett så pedagogiskt fält är inte bara att det är ett fält rent bokstavligt, utan även att det förenklar det till enkla termer - det behövs inga komplicerade förklaringar av vad ett fotbollslag vill, trots allt.

Den lite svårare förklaringen av vad ett fält är ser ut ungefär så här: det är ett autonomt socialt område med egna regler för både inkludering och uppförande, och med egna krav på tillgång till olika kapitalformer.

Fotbollsplanen har sådana, och de flesta är explicita. Exempelvis så får det bara finnas ett visst antal personer på plan under matchtid, vilket gör deltagande till något av ett premium - och sålunda ställer upp en hel del implicita krav på de som aspirerar på att delta. Det finns också explicita regler om hur själva spelandet ska gå till - och med detta följer en hel arsenal av implicita resonemang om när det är rättare än annars att bryta mot dessa regler. Det finns också två lag, som vill peta in bollen i respektive motparts mål - och som följer fältets regler för att uppnå sina målsättningar.

Det som gör att en fotbollsplan bara är en utgångspunkt är att det är en förenklad social situation, all kringbyggnad till trots. Mer intressanta (och mer verkliga) fält är mer komplicerade, i och med att reglerna för deltagande, uppförande och vinnande/måluppfyllande är oklarare. Där fotbollsplanen nöjer sig med att ge vinsten till den som gjort flest mål, är det desto svårare att avgöra vem som vinner på, exempelvis, journalistikens, politikens eller modebloggarnas fält.

Ibland är inkluderingen i fältet som sådant vinst nog, vilket Sverigedemokraternas riksdagsledamöter förmodligen kan berätta allt om.

Det som gör fält till ett relevant begrepp för våra syften ligger i att olika klasser har olika möjligheter att delta i eller inkluderas i olika sådana. Barn från familjer med lågt utbildningskapital har inte samma självklara tillträde till det akademiska fältet som de med högt dito, exempelvis. Samtidigt kräver det akademiska fältet mer än bara rent akademiska framgångar - dess regler blir desto mer komplicerade ju längre in i fältet en beger sig, och när en tagit sig förbi de första stegen så blir fler och fler oväntade förmågor av nöden. Dessa oväntade förmågor kräver (och uppmuntrar) i sin tur innehavet av andra kapitalformer, vilket återigen gör vissa mer sannolika än andra att lyckas göra mål.

Vilket gör att vi, om vi förstår fältet, dess regler och dess målsättningar, kan förstå varför de som deltar i det deltar i det. Och, än mer, varför de gör som de gör.

Att ett fält är ett autonomt socialt område innebär att det inte nödvändigtvis behöver bry sig om vad som händer i andra fält. Deltagarna behöver inte anpassa sig till vad som händer i världen, utan klarar sig undan med att anpassa sig till vad som händer i fältet som sådant. Vilket, exempelvis, de här tre illustrativa exemplen från den (mainstream)politiska delen av bloggosfären visar. Ett fält som, för övrigt, har ganska säregna regler för saker och ting, och om någon vill skriva en analys av detta så - go ahead.

Precis som med de tidigare begreppen - habitus, kapital, klass - så är ett fält något av en avrundning. Det är sällan vi ser att linjerna för var ett fält börjar är så övertydliga som på en fotbollsplan, och ibland är det inte helt självklart vad deltagarna egentligen vill uppnå. Eller, för den delen, vilka reglerna är - det finns gott om motsvarigheter till offsideregeln som är självklara för de som kan den, och till synes smått godtyckliga för de som inte kan den. Men när en väl förstår att två aktörer agerar på eller inom samma fält, blir det desto lättare att börja förstå varför de gör som de gör. Och att de gör så mer i relation till varandra än till någonting annat.

Människor är trots allt sociala varelser. Och det hjälper att veta vilka de är sociala med.

Särskilt som vi varnar våra barn för att hamna i fel sällskap. Även om det för det mesta inte är bloggare, politiker och pirater som står överst på listan av människor med fel fälttillhörighet. -

Och med det är vi, på det stora hela, klara med Bourdieu. För stunden. I kommande inlägg kommer vi drabba samman med Foucault. Om du vill läsa de tidigare inläggen i den här serien om Piratpartiet och klass (som hittills handlat mer om det andra än det ena) så finns de uppradade här.

¡Viva España!

Jag måste tillstå att jag är lite förvånad över att varken höger- eller vänsterbloggar har hakat på skeendet i Spanien ännu. Det hela är närmast upplagt som ett smörgåsbord av politiska poänger som bara väntar på att bufféas - vi har arbetslöshet, vi har nedskärningar, vi har gräsrotsrörelser, vi har konjunkturnedgångar, vi har en hel arsenal av aspekter som idisslats i den svenska politiska bloggosfären ända sedan valet gick över. Vissa bloggare har mer eller mindre gått på tomgång sedan dess, och bara väntat på ursäkter att få blossa upp igen om någon aktuell fråga närhelst de dyker upp -

Demonstrationerna går nu in på sin sjätte dag, och med tanke på att det är val på söndag så lär det inte lugna ner sig innan dess.

Vi skulle kunna skylla denna blinda fläck och massiva kairos-miss på att den politiska delen av bloggosfären är oerhört gammelmediedriven. Vad dess enskilda representanter än må säga så uppvisar bloggarna som kollektiv en oerhörd bundenhet vid vad DN och SvD har att säga. Och dessa har två saker att säga om Spanien de senaste dagarna: en kortfattad TT-notis om att demonstrationer händer, och en omnämning i sportrelaterade nyheter.

Det ironiska är att den främsta anledningen till att demonstrationerna pågår är precis de saker som idisslas här hemma. Arbetslöshet (särskilt bland ungdomar, med så höga siffror som 50% på vissa håll)), en trötthet på blockpolitiken, besparingar, en brist på den lilla människans perspektiv, - för att inte tala om allt annat som ligger bakom frustrationen bakom Fas 3, om än i lokala former.

Now, vi skulle som sagt kunna skylla på att den svenska bloggosfären är gammelmediefixerad. Problemet med detta är att det är bevisligen falskt, vilket Johanna Sjödins uppmärksammade vittnesmål från igår rörande rättslösheten i tunnelbanan visar med all önskvärd tydlighet.

En mer rimlig förklaring ligger i att den svenska bloggosfären är väldigt självtillräcklig. Den bebor en annan del av internet än större delen av världen (och större delen av Sverige dessutom). Vilket är synd, eftersom jag dels gärna hade velat se vad mina Netrootskollegor har att säga om ett land där hundratusentals demonstranter aktivt kräver reformer på arbetsmarknaden - det ligger i linje med vad de har att säga i övrigt. Men än mer eftersom jag vill se vad mina konservativa bloggkollegor till höger har att säga om att hundratusentals demonstranter aktivt kräver reformer på arbetsmarknaden - det ligger i linje med vad ni säger er åstadkomma redan nu, trots allt.

Lite förvånad är jag. Men samtidigt är människor, internets existens till trots, fortfarande fenomenalt duktiga på att isolera sig själva i sina egna sociala sammanhang.

Demonstrationerna går nu in på sin sjätte dag. Hundratusentals människor beger sig ut på gator och torg, och skaffar sig både nya upplevelser och vänner för livet.

Vi har en hel del att lära därifrån. Och då inte bara i termer av hur en aktualiserar betydelsen av det politiska i vardagen.

En onödig konsekvens

För tid sedan läste jag en underbar text om en student som ville ge igen sin professor för ett dåligt betyg. Den flitige studenten letade och läste och undersökte och vände på ungefär varje blad som professorn någonsin skrivit, tills en dag då hen till sist lyckades hitta jackpoten. Den fredlige, vänlige och till synes oförarglige professorn hade, i sin anarkistiska ungdom, minsann förespråkat terrorism! Och nu var han körd! Hämnden var nära!

När nästa föreläsning var redo att sätta igång och alla höll på att inta sina platser, stormade så den flitige studenten in i salen och utropade - Aha! Se här! Den gode professorn är inte så god som hen säger sig vara, som minsann förespråkat terrorism en gång i tiden!

Professorn, som vid det här laget var mer irriterad över att inte kunna namnet på den triumferande studenten än någonting annat, svarade genom att lyfta ena ögonbrynet och säga: och?

När det efter en stund visade sig vara den enda reaktionen professorn tänkte ge, förvandlades triumf till någonting annat för den stackars studenten. Jag tror er fantasi är stor nog för att känna viss empati.

Jag läste denna korta berättelse i en text av Hans Magnus Enzensberger. Du behöver inte veta vem hen är, men en ungefärlig beskrivning är en tysk motsvarighet till Göran Hägg, fast med lite mer gubbighet. Det hjälper att veta att jag läste den i antologin "Till det normalas försvar", i ett kapitel med namnet "Död åt konsekvensen!". (Eller, rättare, med den andemeningen; det var ett tag sedan, och det finns en gratis länk på lager till den som är först med att påminna mig.)

Det som fick mig att åminnas denna passus (någorlunda) var ett inlägg hos allas vår Emma om det här med att vara konsekvent med sig själv. Om en lever ett skrivande liv så kommer en, förr eller senare, att säga emot sig själv. Ibland för att en ändrat sig, ibland för att världen ändrat sig och, oftare än allt annat, för att en skrivit så mycket att en glömde bort den där saker en skrev för länge sedan och som bara ytterst pålästa beundrare/belackare läser numera.

Förr eller senare blir nu-jaget någon annan än då-jaget.

För professorn är det enklare än enkelt att lyfta egna ögonbrynet och låta inkonsekvensen självdö på eget grepp. Blotta avståndet i tid gör det hela absurt. För oss mer tidsligt lokala personligheter så är det lite svårare att blicka tillbaka och säga "och?" när någon vill påpeka att vi inte säger samma saker som för ett halvår sedan. Nu-jaget kommer trots allt ihåg vad då-jaget tänkte.

Sort of.

Likväl. Den pedagogiska processen pågår ständigt, och vad en än gör så går en omkring och lär sig saker. Och det som utmärker dessa tider av många, snabba parallella kommunikationskanaler är att vi säger väldigt mycket, väldigt ofta och till väldigt många. Det som sägs är förvisso skrivet, men det är skrivet i html snarare än i sten, och om vi råkar skriva någonting under påverkan av ilska, okunskap eller bara ett märkligt sinnestillstånd så innebär inte det att vi alltid kommer att vara arga, okunniga eller på märkligt humör.

Människor, världen och deras omständigheter förändras. Och det blir fenomenalt märkligt att låtsas som att de inte gör det, inte sant?

Att få begrepp om utbildningspolitiken

Wittgenstein hade en underbar definition av ordet "förståelse". Den är underbar eftersom den är antiflummig, lättbegriplig och väldigt to the point. Och den är, i all enkelhet, "det någon behöver veta om en situation för att kunna gå vidare". Varken mer eller mindre, och helt utan komplicerade intersubjektiva aspekter. Det en behöver förstå för att komma vidare - med det som ska göras.

Det går att konstruera utbildningspolitik kring detta. En rörmokarutbildning ska, vid studenten, ha format människor som vet hur de ska fortsätta i händelse av problem med vattenledningar; mutatis mutandis med elektriker och vilket annat praktiskt yrke som helst.

Det går också att bli mer generell, och säga att alla elever vid studenten ska förstå samhället. Det vill säga veta vad nästa steg i deras samhälleliga liv är.

Ni anar att det blir väldigt politiskt hett väldigt fort här. Och det med en väldigt enkel definition av ett så oskyldigt begrepp som "förståelse".

Om vi nu går vidare med begrepp så som "kunskap", "medborgare", "utbildning", "betyg" eller "samhälle" så blir det förmodligen lika hett lika fort, Även om utläggningarna kanske eller kanske inte blir längre kring vissa ord - humanisterna och statsvetarna kommer nog att tävla i längd rörande kunskapen respektive medborgarskapet. (För att inte tala om "skolk".)

Now, om det nu räcker med ett enda ord - ett enda ord! - för att med närmast manisk omedelbarhet skapa het debatt när det gäller skolan, ligger det då inte i sakens natur att varje försök att, säg, använda flera av dessa ord i någon slags följd kommer att leda till att het debatt uppstår? Hur nyanserat och välbalanserat de än används?

Det är en sån där fråga som ger oss utbildade retoriker hopp. Den underbygger vår förståelse av samhället, och om att det alltid kommer att finnas behov av vår förståelse av hur kommunikation går till.

På en mindre självisk not så är det också en fråga som leder till viss nedstämdhet. Om det nu inte går att komma överens om näst intill någonting alls rörande skolpolitiska frågor, så blir det också med viss nödvändighet svårt att försöka driva en enhetlig linje rörande just skolpolitik. Vad du än gör så kommer åtminstone majoriteten av alla andra att aktivt anse motsatsen till någonting av detta, och som politiker är din förståelse av situationen som sådan att dylika utspel är direkt oönskade.

Med det i bakhuvudet blir det nästan synd om Björklund. Hen är så att säga dömd att leva med en evig kritikerstorm kring vartenda uttalande, och det utan egentlig pardon. Men bara nästan.

Ty även om Björklund är utbildningsminister, och det vore direkt olämpligt av någon annan minister att stövla in på hens område, så är det Björklund säger fortfarande olämpligt. Eftersom det är Björklund i egenskap av utbildningsminister som säger det.

En subtilare definition av utbildning är att en bra sådan utplånar spåren efter sig själv när den är över. Jag har full tilltro till att du förstår precis varför Björklund inte använder den särskilt ofta.

Diaspora

Jag har nyligen blivit övertygad om att hoppa in på Diaspora, och även lovat att skriva någonting om upplevelsen. Vilket är enklare gjort än sagt, eftersom upplevelsen är potentiell och buggig. (Dock inte potentiellt buggig, tyvärr.)

Den är potentiell, eftersom den utlovar ett enkelt sätt att utöva latent kommunikation med människor. Vilket är vad internet handlar om, trots allt, och om tillräckligt många hakar på så lär det bli en plats där diskussioner och kreativa impulser händer. Om.

Den är buggig, eftersom den är buggig. Vilket inte är den direkt användarvänligaste saken att vara, och det särskilt som vissa av buggarna kräver lite knowhow för att få bukt med. (Hur många kommer spontant på tanken att rensa sina kakor när saker går fel?)

Potentiell och buggig. Det är, med andra ord, en alpha. Och jag anar att det - om det överlever tillräckligt länge för att belöna de mer tålmodiga och/eller kunniga användarna med funktionalitet - kommer att bli någonting stort. Inte Facebookstort (ambitionerna till trots), men väl tillräckligt för att det ska bli ett defaultställe för den där dagliga dosen slumpmässig interaktion för ett stort antal personligheter.

Om det blir färdigt. Något år. Om.

Vilket då innebär att de av er som vill ha någonstans att hänga som inte är Facebook men som ändå bara fungerar utan större bekymmer - får vänta ett tag till, eller söka er någon annanstans. Men om ni gillar nybyggaranda, vill vara först med att ta ert favoritnamn eller bara gillar att vara en del av hypen rent generellt - by all means!

Men kom ihåg. Potentiell och buggig. Caveat emptor.

Eller, med andra ord: dra inte dina mindre nördiga vänner i armen riktigt, riktigt än.

Den däringa elitismen

Ibland händer det att jag påpekar att jag tror på vanliga människors förmåga att tänka själva, att resonera kring sin egna handlingar och på det stora hela vara mer psykologiska subjekt än förutbestämda objekt. Det tenderar vanligtvis att visa sig vara något av ett misstag.

Det jag aldrig riktigt förstått är hur den här ståndpunkten lyckas omtolkas till att likna elitismen. Jag menar, en elitist tror ju inte riktigt på vanliga människor - det ligger lite i sakens natur.

Månne ligger det i att jag har en tendens att peta på folk och säga att - ey, du är för smart för att vara så dum i huvudet som du nu låtsas vara, så sluta gärna. Och att detta misstolkas som att jag säger att de är dumma i huvudet.

Vilket onekligen är något av en uppmaning att peta lite tydligare.

Dock. Jag håller fast vid att det, på det stora hela, är mer respektfullt att tro att människor kan bättre än att bara per automatik utgå från att de är oförbätterliga och därmed bör behandlas som sådana. Om en inte tror på folk så kommer de att sluta tro på sig själva, och bli så där menlöst passiva som Arbetsförmedlingen utgår från att de är.

Det finns en viss skillnad att säga åt någon att denne inte är dum i huvudet, och att bara utgå från dumhetens existens utan att säga någonting alls, trots allt.

Och jag tror du förstår den.

Skamlös självpromovering

Jag vet att en hel del av er läser via RSS, och därför tar jag tillfället i akt att upplysa just er om att det numera ligger två extra flattr-knappar (mer eller mindre okynnes) till höger häromkring. Eftersom det är omöjligt att ha för många knappar.

Och att det finns en smidig ansiktsbokssida för er som vill vara en del av det mellansnack som inte pågår i kommentarsfälten.

I all korthet.

(:~~~~

Den verkliga världen

Det finns ingenting som testas mer av hela spektaklet efter Usamas död som våra toleransnivåer. Inte främst den abstrakta toleransen för andra religioner, utan en väldigt mycket konkretare tolerans för radikalt annorlunda världsbilder jämfört med våra egna. Det är inte helt uppenbart, men den gemenskap som finns mellan människor i vårt samhälle är svagare än vi tror,

Detta illustreras enklast genom att påpeka att det finns de som tror att hen lever, och de som tror att hen inte gör det.

Skillnaden mellan dessa två ståndpunkter kan tyckas liten, men den illustrerar någonting som borde vara oroande för många. Det spelar nämligen ingen roll ifall hen är död eller inte - de tu kommer aldrig att komma överens. Ever.

Att det finns personer som går omkring och tror på konspirationsteorier är förstås inget nytt. Att de är så många, så resoluta och så epistemologiskt självsegregerade att de närmast utgör en egen subkultur, däremot, är det. Och som de av er som försökt övertyga en Usama-skeptiker om att det förmodligen inte finns en världsomspännande PR-komplott mellan USA och släkten bin Ladin redan vet, så kommer ingenting du säger att övertyga dem om detta. Du har gått på propagandan, och är ett ledband i den stora mörkläggningen av - någonting.

Om du inte kan övertyga dem, tolerera dem.

Detsamma gäller de olika sidorna som ännu inte gett upp Assange-frågan. De flesta gör ett snabbt inhopp, påpekar att det från en rent juridisk ståndpunkt finns vissa saker att anmärka på och hörs sedan prata om någonting helt annat nästa gång en hör dem. De som är kvar är dock djupt rotade, och kommer inte att övertygas ens av Gud själv om vare sig det ena eller det andra. Det är en radikalfeministisk konspiration! Det är de manschauvinistiska fanboisen som inte vill se sin hjälte besudlad! Det är CIA! -

Det är ett himla jobb att uppbåda den tolerans som krävs för att inte vråla ett stort avgrundsvrål på samtliga inblandade i ren frustration över hela diskussionen.

Usama må vara död eller levande. Rent sociologiskt spelar sanningen ingen roll - det skulle kunna vara så att konspirationsteoretikerna har rätt i att hen faktiskt aldrig funnits på riktigt utan att någonting förändras. Det som spelar roll är att människor gör sig omöjliga för varandra, och över tid bygger sina egna små enklaver av inbördes världsåskådningsbekräftande.

Enklavernas tid är nu. Men till skillnad från vad invandringskritiska röster försöker göra gällande så är det inte de fysiska/etniska enklaverna som dominerar, utan de sociala och epistemologiska. Och det inte bara när det gäller konspirationsteorier, utan när det gäller de flesta grupperingar i samhället - inte minst de politiska.

Vi bygger våra egna ekokammare. Och efter ett tag slutar världen utanför spela någon större roll för oss.

Att säga att det behövs mer tolerans är en underdrift av närmast konspiratoriska mått. Vi behöver sätta oss ner, erkänna att bloggar så som Politiskt Inkorrekt och Genusnytt är mer livsstilsbloggar än någonting annat, och utgå därifrån.

Get out. Get out of your echo chamber.

Bloggbyråkratisk arbetsförsamhet

Jag börjar finna att jag allt mer väntar på det där beskedet att någon bedömts vara arbetsför eftersom de orkat hålla igång en blogg. Att någons nätvaro i sig själv utför ett friskhets- och aktivitetstecken, och därmed ett sadistiskt bevis på det som kallas "att kunna arbeta".

Den som kan, skall, och den som bevisligen kan skall bevisligen.

Under en av mina förebyggande bävningar kom jag att tänka att, hey, om bloggande kan räknas som aktivitet så innebär det att bloggande kan räknas som aktivitet. Vilket innebär att de där ickejobbsaktiviteterna som Arbetsförmedlingen tilldelar folk helt utan större problem skulle kunna ersättas med, you guessed it, bloggande!

Vilket månne är en märklig tanke, tills en funderar på vad bloggande egentligen är. Dvs ett ständigt uppövande av förmågan att formulera sig, förhålla sig och, över tid, förbättra sig. Dessutom är en välskriven blogg ett långt bättre CV än ett välformulerat men intetsägande CV, och som synes så är de dygder ett gediget blogghantverke skapar helt i linje med arbetslinjens dygder: flitighet, produktivitet och resultatinriktan.

Eller, för att citera Moderaternas ytterst poetiska beskrivning av bloggmediets natur: "en individuell bedömning, ett socialt sammanhang, erfarenheter och en väg tillbaka till ett nytt arbete".

Med detta i bakhuvudet kom jag fram till ett antingen/eller. Antingen börjar bloggande ses som en aktivitet, vilket kommer innebära en blomstrande bloggmarknad (samt en hel del undervegetation) inom kort, eller så fortsätter bloggande att ses som sex, dvs någonting som folk gör men som inte räknas åt vare sig det ena eller det andra hållet. Och bägge är faktiskt rätt win, eftersom det ena skulle göra mig (och indeed vilken bloggare som helst) immun mot arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och det andra skulle garantera att det fria ordet inte blir villkorat för de som inte är immuna mot det.

Frågan om huruvida bloggande är en aktivitet eller inte är en fråga som bara kan ha bra svar, med andra ord.

Now, problemet med det här sättet att tänka är förstås att det är smått skruvat och inte riktigt har någonting med verkligheten att göra. Problemet med problemet är att lagstiftning och byråkratiska processer inte nödvändigtvis behöver ha med verkligheten att göra; de skapar sina egna verkligheter, och anpassar sig sedan därefter. Och sålunda skulle frågan om bloggande räknas som en aktivitet att kunna ställas när vi som minst anar det.

Men det finns förstås viktigare frågor. Och den viktigaste av dem alla ser ut ungefär så här:

Är du arbetsför, lille vän?

På tal om trollfrågan

Kommer ni ihåg Althussers interpellationsbegrepp? Om, så kommer här en uppfriskande påminnelse. Om inte, så kommer här en kort introduktion.

Det klassiska exemplet på en interpellation är när en polisman ropar "ey, du!" mot en på gatan. I sekunden en vänder sig om för att se vad som är i görningen så har du blivit interpellerad till rollen som den som svarar på frågorna - och hela det ideologiska komplexet med att polismän är sådana som ställer frågor och medborgare är sådana som svarar på dem. Genom att reagera på tilltalet så blir du en viss slags subjekt, tilldelas en viss roll. En althusserisk interpellation är just detta tilltal som placerar en i denna roll.

Det går att använda detta begrepp på tusen olika områden. Om du känner dig trött och oinspirerad så är en lågt hängande frukt att skriva om hur Arbetsförmedlingen interpellerar arbetssökande till en viss roll - AF ställer frågor, du svarar, plus eventuella ideologiska överbyggnader. Så som Fas 3.

För min del har jag tänkt närmare på hur begreppet kan användas för att förstå - och, indeed, hantera - troll. Ni vet, den sortens människor som ser varje öppet kommentarsfält som en ursäkt för att säga ungefär vad som helst. Jag har en lös tanke om att hanterandet av troll blir lite enklare av att tänka sig att de inte bara dyker upp, utan även dyker upp med en avsikt att interpellera. Och att det hjälper något oerhört att inte vara den som omedelbart vänder sig om och accepterar den roll kommentören skriver in en i.

Det här är förstås lurigare än det låter, och det låter lurigt redan nu. Men ett första steg är att erkänna att ens kommentörer kan ha fel - antingen genom att reagera på någonting de uppfattar ligga i inlägget snarare än inlägget som sådant (dvs ett så kallat missförstånd), eller genom att mer medvetet trolla in sig på någonting specifikt. I det förra fallet är det hjälpsamt att inta en inställning liknande Emmas (när hen inte är hackad), och försöka förklara vad som är sagt och vad som inte är det. I det senare, däremot, är det motsatsen till hjälpsamt, ty det är precis vad trollet vill.

Inte bara eftersom det är kul att trolla in diskussionen på vissa spår, utan även för att det förhindrar diskussionen att organiskt rulla in på andra sådana. Varje inlägg är, när det är nypublicerat, ett enormt antal potentiella diskussioner som skulle kunna hända, och genom att krypskytta in sig på de där första kommentarerna så kan ett skickligt troll abortera dessa möjligheter innan de inträffar. Vilket är ett smidigt sätt att oskadliggöra jobbiga diskussioner, och irriterande för den som till äventyrs inte vill prata om samma särintresse som sina troll.

Det gäller att inte svälja betet, och inte omedelbart springa iväg åt ett visst håll bara för att den första kommenteraren interpellerar någonting om någonting. Att hålla ögonen på bollen och inte mata trollen.

Jag anar att den enklaste formen går ut på att helt enkelt säga "ey, håll dig till ämnet". Jag anar också att ni sitter på effektivare metoder för att få ordning på kommentarstorpet. Dela gärna med er!

Humanism in action

Idag hände någonting som satte saker i perspektiv. Ni har förmodligen varit i liknande situationer - det är på intet vis en ovanlig och exklusiv händelse som sparkat igång tankeprocesserna den här gången. Det rör sig nämligen om en presentation där de tekniska hjälpmedlen av outgrundlig anledning vägrar fungera. Och det där ögonblicket då talaren i halv panik funderar på ifall det är lönt att fortsätta försöka eller dags att falla tillbaka på plan B.

Det där ögonblicket. Kairos. Rätt tillfälle att skrida till handling.

Det där ögonblicket har följt mig hela dagen. Och det eftersom det så påtagligt sätter fingret på vad humanism, i sin enklare form, innebär, och än mer eftersom det med samma finger pekar på varför humanism och Piratpartiet hör ihop.

En enkel handling just där och då hade varit att börja felsöka tekniken för att se vad som får den att sätta sig själv på tvären just där och då. Det är en möjlighet. En mindre uppenbar, men desto viktigare, möjlighet är att fokusera på talaren och påminna om att - hey, det är okej, sånt händer, andas, världen har inte gått under, vi förstår, det är inte ditt fel.

Det är skillnaden mellan dessa två handlingar som fastnat i mina tankar.

Å ena sidan en rent teknisk approach, som ser världen i termer av problem och lösningar. Om det är trasigt så kan det fixas - och om världen är trasig så ska den fixas, allt eftersom. Tekniken som utgångspunkt och måttstock.

Å andra sidan en mer medmänskligt sinnad approach, som ser saker i termer av människor och hjälpmedel. Och som ser tekniken som ett verktyg i människans tjänst, snarare än tvärtom.

Det är en viktig skillnad.

Piratpartiet har traditionellt sett varit inriktat på teknologiska frågor, främst då sådana rörande övervakning och datalagring. Det är något av ett signum - våra mindre kreativa kritiker älskar att måla upp nidbilder av ljusskygga teknokratiska nördar. Men denna inriktning på det tekniska beror inte på tekniken som sådan, utan på dess användning - och samma användnings konsekvenser för de människor den används mot. Massövervakning är inte ett problem eftersom det sker med tekniska hjälpmedel - det är ett problem eftersom det, i längden, skadar både människor och samhälle.

Och det Piratpartiet gjort hittills är att påminna de som redan hunnit drabbas om att - hey, det är okej, vi förstår, andas.

Det är inte ditt fel.

Det, om något, är värt att fortsätta tänka på. Jag kommer att göra det ett bra tag framöver.

Att kritisera är gratis

En fråga jag ofta ställer mig är vilka jag hellre skulle se fick en upprustning av sina retoriska superkrafter - mina vänner eller mina konkurrenter. Å ena sidan vore det en klar fördel för det egna laget att de kunde ge Cicero lektioner i konsten att fängsla publiken; å andra sidan vore det en direkt hälsoförbättring för mig, vars vardag består mer av att läsa vad mina konkurrenter fått för sig, om samma konkurrenter slutade motorsågsmassakrera sig själva i onödan.

Det står fortfarande och väger.

Idag läste jag dock någonting som fick vågskålen att röra sig märkbart åt det senare hållet - en text som var så usel att jag är villig att ge författaren i fråga gratis coachning i retorik tills hen själv inser hur dålig den var. Och jag tänker tjuvstarta här och nu, utan pardon.

För det första: säg inte emot dig själv med brutal uppenbarhet. Så som i det här exemplet: "Att ta sig rätt att bryta mot regler bara för att man har en annan åsikt visar ett i dessa tider väldigt snävt synsätt. I Egypten, Libanon och Syrien dör människor för förmånen att gemensamt få bestämma hur man ska leva tillsammans i en demokrati styrd av lagar och gemensamma beslut." Det tar inte särskilt lång stund att inse att de döende frihetskämparna som invokeras inte riktigt följer alla regler till punkt och pricka, och inte heller vänligt och under lugna former går hem närhelst en polisman uppmanar dem att göra just det. Själva kämpandet - och döendet - tenderar att ta sig uttryck i att inte följa de däringa reglerna och lagarna.

Att i ena stunden säga åt folk att det de gör är dåligt och i nästa exemplifiera med andra människor som gör precis samma dåliga någonting är, över lag, inte helt övertygande. Gör inte så, snälla.

För det andra: gör inte svepande generaliseringar och formuleringar som får dina motståndare att framstå som fascistiska förtrycksivrare. Det bidrar inte till det konstruktiva samtalet, och ger dessutom dina motståndare en självklar punkt att agera ut sin nya ilska på. Så som med den här formuleringen: "Allt åt Alla är ett samhällssystem som prövats. Jag har sett dess effekter på nära håll. Det ledde, och leder, till förtryck och fåmansvälde. Den starkare får makten över andra som inte kan göra sin röst hörd. Ingenting hotar tillgängligheten mer än detta."

Du vill inte göra dina motståndare arga. Det enda som vinner på det är ditt ego, och den vinsten försvinner när de svarar att du också är dum i huvudet. Vad du i stället vill göra är att övertyga motståndarna - och, än mer, läsarna - om att du har rätt, och att du dessutom utöver detta är en bra människa. Argument snarare än arga utbrott är vägen framåt, med andra ord.

Vi har alltså att göra med en text som är självmotsägande OCH förolämpar sina tilltalade?

Great. Grattis. Du har skrivit ett första draft. Skriv nu ett till, med målet att göra dina läsare intresserade, välvilliga och lite klokare på vad du egentligen menar. Att bara säga att vänstermänniskor är förvirrade gratisivrare som inte tar socialt ansvar må dra läsare, men slutresultatet - arga, förvirrade och gratisbloggande vänstermänniskor - är förmodligen någonting i stil med motsatsen till vad du egentligen ville ha.

Särskilt inte när de får draghjälp av konservativa pirater som gärna vill ha bättre läsning till vardags.

Den fantasilösa vardagen

En av de stora ironierna med vår samtid är att det för de allra flesta är lättare att föreställa sig världens undergång än en förändring i vardagen. Och då menar jag inte ens världens "undergång" som metafor för en ideologisk, religiös eller teknologisk singularitet som upphäver alla dagens problem och slungar oss in i en ny morgondag, utan hela paketet. Världens undergång, av typen "en enorm sten faller ner från himmelen och dödar allt liv på jorden, KABOOM"-style.

Att det finns filmer på temat underlättar onekligen hela grejen med att föreställa sig dem. Men samtidigt understryker det att det över lag finns en väldigt stor brist på fantasi när det gäller social förändring - allt för stora delar av status quo är skrivna i mental sten för att kunna tänkas bort eller böjas. Vissa nymodigheter har snabbuppgraderats till eviga sanningar, i all enkelhet.

Ett exempel är bilismen. Det gnälls ofta på att bensinpriset höjs, och trenden är onekligen att det höjs. (Jag minns när priset var hälften av vad det är i dagsläget, och jag är fortfarande ung!) Men det är samma slags gnäll som riktas mot vädret - dess funktion ligger mer i att bygga gemenskap med människor i ens omgivning, än i att påbörja ett resonemang som eventuellt slutar i tanken att det en dag kommer att bli för dyrt med bensin i vardagen. Och vilka konsekvenser detta kommer att medföra för ens sätt att leva.

Vi vet att bensinpriset kommer att höjas. Marknadslagarna om tillgång och efterfrågan säger så - efterfrågan kommer att åka något enormt när u-länderna fått upp farten och faktiskt utvecklats, medan tillgången inte kommer att öka i samma takt. (Eller alls, om peak oil-tanken stämmer.) Och du behöver inte ha skrivit en avhandling i tillämpad ekonometri för att veta att när efterfrågan ökar mer än tillgången så höjs priserna. Bensinpriset kommer även framöver att gå upp - utan vare sig konstigheter eller konspirationer, men väl med viss draghjälp av den eviga inflationen.

Bensinen kommer förstås inte ta slut än på ett tag. Det finns, för att använda en teknisk term, massor kvar där nere. Den kommer dock att bli omöjlig att använda till vardags av rent ekonomiska skäl långt innan den tar slut, vilket innebär att den där vardagliga förändringen ligger lite närmare än vi egentligen vill erkänna. Och att den därför också kanske är lite mer omfattande än vad livspusslet vill tillåta en att vilja erkänna.

Now, brutalt mycket av vår vardag baserar sig på att en flotta av oljedrivna fordon baxar omkring saker och ting. Inte minst oss själva - barn ska skjutsas till dagis, mat ska fraktas från affären, våra förhoppningar ska bringas till släktmiddagen för att dö, och så vidare. Men även mer samhälleliga funktioner bygger på en ständig beredskap att transportera saker - främst då mat till affärerna och varor till detaljhandeln, men även ambulanser och andra viktigheter behöver det där svarta guldet för att hända. Att transporter blir dyrare inverkar inte bara på självspäkande storhandlande dagisföräldrar - alla drabbas av att allting blir dyrare.

Till och med cyklister som applicerar politisk feng shui.

Med andra ord - stora förändringar lurar runt hörnet, och det även om vi tänker bort alla sociala och kulturella trender som är i rörelse. Morgondagens vardag kommer att vara oigenkännlig, precis som gårdagens redan är det.

Ändå innehåller sinnesbilden av morgondagen tanken att miljontals människor oförändrat ska kunna fortsätta bilismera till jobbet, till affären, till dagis, till köpcentrat, till bilbesiktningen, till verkstaden - och sedan tillbaka igen, var dag ut och vardag in. I morgon är idag, fast med fler verktyg att möta dagens problem.

Så som, säg, laserskrapor till frostiga bilglas.

Det är lättare att tänka sig en zombieapokalyps än att börja tänka och planera inför en vardag där bilen är ett undantag snarare än den självklara utgångspunkten. Men denna brist på fantasi till trots så finns det ingen anledning att inte börja redan nu - innan glesbygdspolitik övergår från att bli en kreativ utmaning i turistattraherande till renodlad krishantering.

En kris är trots allt en situation där de gamla lösningarna inte fungerar längre. Det blir en katastrof först när de gamla lösningarna används ändå.