Sverigedemokraterna vs Piratpartiet

Jag må vara partisk, men jag kan ändå inte låta bli att notera en viss skillnad mellan Piratpartiets och Sverigedemokraternas syn på världen. Denna skillnad går förvisso att formulera på ett långt, filosofiskt och politiskt sätt, men jag anar att skillnaden nog framgår bättre om vi lägger upp det så här.

Sverigedemokraterna: SD-motor.

Piratpartiet: framtidsvisioner anno 2022.

Jag vet inte riktigt varför, men jag anar en viss nyansskillnad här. På något vis. Det kanske bara är en liten sublim aspekt som jag vagt förnimmer på avstånd, men - den finns där. Skillnaden. Den ack så undanglidande men ändå nästan påtagliga skillnaden.

Den är värd en notis.

Irrelevansens mjölkvarn

Tänk dig följande scenario. Du har just varit och handlat, och kommer hem med ett par tre tunga kassar som kanske eller kanske inte innehåller lite för många onyttigheter. Du har egentligen inte att vara sig handla eller vara hemma, men med en generös tolkning av planeringen och lite med hjälp av en kollega som täcker upp för dig just där och då så hinner du ändå. Den här gången. Om du gör en snabb in-packaupp-ut-manöver och på det stora hela rör dig väldigt fort. Nyckelordet här är stress, och det är först när du börjar närma dig ytterdörren som du märker att någonting är fel.

Så som att den redan är öppen. Och att ljud kommer inifrån.

Den första tanken är förstås att det är ett inbrott på gång. En snabb titt på inbrytarna visar dock på någonting mycket märkligt - de är iklädda polisuniform, och tycks inte leta efter värdesaker. Snarare tycks de leta efter någonting mer specifikt, och som du - om du hade detta - enligt dem förmodligen gömt undan på ett sådant ställe att det behövs en synnerligen grundlig undersökning både bakom och inuti varje vrå och skrymsle.

Plötsligt känns de där tunga kassarna inte lika tunga längre. Särskilt inte som en mycket tyngre fråga dyker upp likt en tjuv om natten: varför letar polisen efter saker i mitt hem, och vad är de ute efter?

(Foto: Alan Cleaver)

Svaret på den frågan är en smula oroande. då det kan vara lite vad som helst - vare sig du är skyldig eller inte. Vi har exempelvis den infamösa § 56a i upphovsrättslagen som ger polisen rätt att begå husrannsakan vid misstanke om brott mot § 53. Det vill säga vid misstanke om fildelning. Misstanke om - dvs vare sig du råkar vara skyldig eller inte.

Det kan också tänkas att de fått ett pålitligt tips om att just ditt hem är en knarkcentral av guds nåde, och att 85% av alla grannskapets knarktransaktioner sker i eller i direkt anslutning till ditt hem. Vilket då är tillräckligt för att sparka igång vare husrannsakningsmaskineriet vare sig du är skyldig till att handla med någonting starkare än alvedon eller inte.

Eller så har ett lika pålitligt tips om att det som på ytan är ett respektabelt hem egentligen är en synnerligen väl etablerad bordell dykt in, med samma resultat.

Eller så gömmer du illegala flyktingar. Eller barnporr. Eller allt för subversiv propaganda för Piratpartiet. Eller så är det någon av de många andra anledningar som polisen har att börja leta efter saker i ditt hem som du förmodligen inte kommer att få reda på att de finns förrän de överraskar dig genom att hinna hem före dig.

Det är en väldigt konkret tendens inom svenskt rättsväsende att det inte längre spelar någon roll om en medborgare är oskyldig eller inte. Brottet är inte längre att bryta mot lagen, utan att råka befinna sig i ett sådant läge där de institutioner vars syfte det är att upprätthålla den uppmärksammar dig. Eller, mer konkret - brottet är inte att bryta mot lagen, utan att bli anklagad för att bryta mot lagen.

Ett synnerligen konkret exempel på detta är gårdagens beslut om att tillfälligt frihetsberöva och filma över ett och ett halvt tusen(!) personer i syfte att fånga ett mycket litet antal brottslingar. Jag vet inte om ni märkte övergången där, men vi lever numera i ett samhälle där polisen har full befogenhet att frihetsberöva ett mycket stort antal människor på misstanke om brott. Inte ett stort antal brott, utan ett (1) brott.

(Foto: Philippe Leroyer)

Turerna kring Bodströms plötsliga vägran att ställa upp på ett drogtes är ett annat exempel på samma tendens. Det spelar egentligen ingen roll om hen är skyldig eller inte - att hen på grund av sin vägran att ställa upp blir anklagad för både det ena och det andra är av långt större konsekvens än om det skulle visa sig att en mindre mängd x fanns att spåra i resultatet.

Det sägs ibland att den som har rent mjöl i påsen inte har någonting att frukta. Detta är dels ett argumentationsfel av närmast bibliska mått, och det är dessutom - som grädde på moset - irrelevant i sammanhanget. Det spelar inte längre någon roll huruvida en är oskyldig eller inte, eftersom sannolikheten att drabbas av statsmaktens ingripande börjar bli ungefär lika stor vare en utfört ett brott eller inte. I fallet FRA är sannolikheten att drabbas redan exakt lika stor för skyldiga som oskyldiga: 1.

Vill vi ha det så här?

Vill du leva i ett samhälle där du aktivt måste planera in att staten kanske eller kanske inte bestämmer sig för att vara extra intresserad av dig just idag?

Vill du leva i ett samhälle där det är mer befogat att vara rädd för de i uniform än de utan?

Vi är bevisligen på väg mot ett sådant samhälle. Vägen dit är asfalterad av goda föresatser, och finansierad av dina skattepengar.

Det är upp till dig att göra någonting åt detta.

Rösta gärna pirat.

Veckans 2022, v3.0

Det har varit en omvälvande vecka på 2022.nu, inte minst då chefredaktören har uppfyllt sin livs dröm och rest iväg till Kina på obestämbar tid. Dock. Detta låter inte oss på redaktionen slöa till, utan vi fortsätter likväl att kämpa för att se till att det varje dag klockan tolv prick dyker upp en ny framtidsvision - precis som den här veckan.

Den började med att Anders skrev om hur fildelning kan rädda liv - bokstavligen. Utan större pardon, om men eller omsvep.

Efter denna starka öppning välkomnade den välrenommerade Joshen oss till framtiden - och det med besked som inte lät vänta på sig i kommentarsfältet.

Därefter hoppade den kände centerpiraten Lake in och beskrev ett stilla morgonmöte inom Centerpartiet med "bara" 20 000 deltagare. Jag vill drista mig att påstå att den ljusnande framtid är partioberoende.

Med detta sagt stack Isak in huvudet och beskrev hur applicerad remixkultur ser ut, i all korthet. Frågan är om vi i just det avseendet inte redan lever i framtiden.

(Foto: Jose Maria Cuellar)

Fredagen bjöd på ännu ett partiöverskridande inslag, där Henrik - ibland känd från Livbåten och desto mer känd inom Socialdemokraterna - skissade på en framtid där gränsen mellan teknologi och biologi inte riktigt går att urskilja längre. Om den nu går att göra det i dagsläget, med pacemakers, dialysmaskiner och andra mer eller mindre cybernetiska tillägg till våra biologiska funktioner.

Lördagen bjöd på en ung Toni (ingen länk - än; hjälp gärna till med ambitionen att få henom att börja blogga) som skrev om de ekonomiska fördelarna med nätneutralitet. Hen må ha några år kvar i skolan, men jag undrar om inte den utbildning hen får genom sin insocialisering i Piratpartiet kommer att göra skolgången till en dans på en räkmacka.

Och så, slutligen, gårdagens inlägg av Jerry, som är inne lite på samma tema som Henrik. Det går inte att förneka att det finns en viss koppling till Jardenbergs inlägg för länge sedan, då det är något av ett svar på detta - även om det står väl även på egna ben, med sina utsvävningar om skrivandets natur i en digital era.

Nu fortsätter arbetet med nästa veckas texter. Tro det eller ej, men vi går in på sjunde veckan nu. Sjunde veckan av visionärt framtidstroende - och vi fortsätter hela vägen fram till valet.

Och bortom det - tja. Det återstår att se. Inte sant?

Valsedelsdistribution

Ett märkligt fenomen är att vi i Piratpartiet - trots att vi fick över 7% av rösterna i det senaste valet - fortfarande måste distribuera valsedlar för egen maskin till vallokaler och förtidsröstsställen. Det går att tycka lite vad som helst om detta, men fenomenet kvarstår: it has to be done.

Och vi har fortfarande platser kvar att göra det på.

Om du känner att, aye, jag kan hjälpa till med att se till så att den demokratiska processen kan fortsätta fungera även i framtiden - så gå in här och se vilka vallokaler i din närhet som behöver piratuppmärksamhet. Om du vill prata med en lokal funktionär och få deras syn på vad som behöver göras, så gå in här och leta upp deras telefonnummer och RING. Omgående. De blir gladare än gladast av att få all hjälp de kan få, och det underlättar utdelandet om koordinering sker.

Det vore ett oerhört misslyckande för alla inblandade om vi skulle förlora röster på grund av att vi inte har röstsedlar på plats redan från dag ett, så det är med andra ord oerhört viktigt att de är just det. Varje förlorad röst är ett steg längre bort från 4%, och varje insats för att förhindra förlorade röster är en synnerligen god gärning. Din insats spelar roll!

Förtisdröstningen sparkar igång på onsdag, så dag ett är SNART. Det är därför viktigt att vi kommer igång med de sista vallokalerna så snart, fort, snabbt och omgående som möjligt. Med betoning på omgående - det är nu eller aldrig, och om det någon gång ska göras så är det nu som gäller. Det finns inget sen - sen är nu.

Så låt oss boosta upp den där siffran av bokade vallokaler, shall we?

Osäkra väljare

Jag befinner mig i en ganska kul situation. Det kanske inte är någon större hemlighet att jag hör mer hemma i ett visst parti än andra, vilket då gör mg en smula partisk inom det partipolitiska. Det är dessutom ingen större hemlighet att samma politiska parti inte ställer upp till vare sig kommunal- eller landstingsval just här där jag bor, vilket då gör det nödvändigt för mig att leta efter andra alternativ. Som synes ett kul läge, eftersom det tillåter mig att vara både synnerligen partisk och väldigt öppensinnig på samma gång.

Eller, som vissa skeptiker brukar fråga mig ibland: om du var tvungen att rösta på NÅGONTING annat än Piratpartiet, vad skulle det vara då?

Det är en sån där fråga som drabbar mig rätt ofta på sistone, och det lär bli mer av den varan ju närmare valet kommer. Den gode Laakso skrev nyss om ovissa väljare, och det var först i och med läsandet av det inlägget som det helt och fullt gått upp för mig att, heey, jag är två tredjedelar osäker! Det går fortfarande att kampanja om mig!

Så å ena sidan är jag med och driver kampanj för en viss given part; å andra sidan är jag målgrupp för det kampanjande som pågår från ungefär alla andra parter.

När valstugorna sparkade gång här i Örebro tog jag mig dit och hade pratstunder (av varierande längd) med de olika representanterna. Förvisso iklädd en inte helt diskret partifunktionärströja, men likväl - det var överraskande hur snabbt en väl fungerande dialog uppstod mellan mig som osäker piratväljare och de ömma torgpartisterna när vi väl kommit fram till att vi inte var konkurrenter just där och då. En fungerande och konstruktiv dialog som än idag ger mig anledning att tänka till både en och två gånger.

Jag är fortfarande till två tredjedelar osäker, och jag vet att det fortfarande finns en hel drös pirater där ute i en liknande situation, så jag vill därför ställa samma fråga på ett lite större plan: varför ska jag som uttalad pirat (och som studentungdom, om du vill ha bonuspoäng) rösta på just ditt parti?

Ordet är ditt.

Några nyanser av vissa aspekter av ett par specifika detaljer

Det är en märklig känsla att ha kommit till den punkt i ens liv då en VET att vissa personer kommer att inkluderas i ens biografi när det blir dags att skriva en sådan. Just den här gången rör det en nestor - nej, inte DEN nestorn - jag hade som föreläsare på min sociologitid. Det var en nestor som hade en mycket ambitiös ungdom bakom sig, och som hade spenderat mycket av sitt forskande liv borta i Indien.

(Alla som läst sociologi vid Örebro universitet vet nu precis vem jag talar om. Yep. Det är DEN nestorn. Det finns bara en av dem, och du tänker på henom.)

Den första fambitionen hade varit att forska om kvinnors situation i Indien. En rimlig ambition vid första anblick, men när en väl börjar fundera på saken så inser en att det kanske är lite overkill. Det finns ju trots allt en miljard indier, vilket då innebär sisådär en i runda slängar fem hundra miljoner kvinnor. Vilket i ljuset av att budgeten och tidsramen för projektet hade vissa gränser antydde att det behövdes någon slags avsmalning av forskningsområdet.

Så den lite äldre och klokare nestorn omformulerade saken en smula, och skulle nu forska om vissa kvinnor i Indien. Eller, rättare, indiska kvinnor i ett visst geografiskt område. En stad eller så. Det borde gå, right?

Varpå den fortfarande unge nestorn upptäcker att kastsystemet är i full färd just där och då, och att det inte riktigt går att generalisera kring kvinnor när det ju bevisligen råder milsvida intersektionella skillnader mellan kvinnor och kvinnor. Ytterligare en avsmalning behövs, med andra ord.

Så den ännu lite äldre och ännu lite klokare nestorn omformulerade saken en smula, och skulle nu forska om vissa indiska kvinnor i ett visst specifikt geografiskt område. NU borde det väl gå, right?

Varpå den unge och nu inte helt oerfarne nestorn upptäcker att den specifika grupp kvinnor hen valt är precis lika svårbegriplig, mångfacetterad och komplex som vilken grupp kvinnor som helst, och att det därför finns hur mycket som helst att säga om ens den minstaste lilla minsta aspekt av deras liv. Vilket, återigen, innebär att det är dags för en avsmalning.

Så stackarn stod nu där med en ambition att forska om vissa aspekter av vissa kvinnors i en viss geografisk regions i Indien. Tydligen så var det väl avgränsat nog, för hen skrev bevisligen klart det hela och kunde komma hem och berätta om det.

Det hela kommer att komma med i min stackars överplanerade biografi, i och med att det lärde mig en mycket viktig sak om världen: om en ska göra någonting ordentligt så kommer det med nödvändighet att innebära att låta bli att göra någonting annat. Någonstans, på något plan, måste en välja mellan att antingen göra någonting väl - eller göra någonting annat; världen är lite för stor för att en ska hinna göra allt perfekt. Eller ens halvbra; det finns en punkt där en måste kompromissa mellan kvalitet och kvantitet.

Vilket då inte helt osökt för oss till det här med bloggande. Väldigt ofta kan den entusiastiske bloggaren drabbas av en känsla av att, aye, jag ska skriva om ALLT angående det här ämnet som råkar vara intressant för mig just nu. Och ibland lite till, när en ändå är i farten.

Nu behöver en förstås inte åka till Indien och studera några nyanser av vissa aspekter av specifika detaljer för att bli en bloggare, men det underlättar att ställa sig frågorna vad en vill skriva om, vad en vill förmedla och - inte minst - vilken del av helheten som passar sig bäst i det utklipp som utgör ett inlägg.

Min överplanerade biografi kommer onekligen att bli ett intressant dokument. Förhoppningsvis får jag inte plats med allt. -

Det finns inlägg som skriver sig själva

Det finns inlägg som skriver sig själva. Särskilt när en kommit in i stämning och kan lägga den ena referensen framför den andra inför sitt inre öga och - tro det eller ej - se inlägget bli till utan större egen input. Och det på ett sådant sätt att det enda som återstår är att genomgå formaliteten att faktiskt skriva det.

Så som när jag, tidigare idag, av en händelse råkade snubbla över dessa två texter i snabb följd:

Hela Hälsingland: Expert: "Ingen idé att läga stor kraft på unga"

SvD: Polisen slog till mot fildelare

Ni anar säkert att flera möjliga inlägg spinner ut ur dessa två rubriker. Först genom att det bevisligen finns en hel drös förstagångsväljare som mobiliserats via tillslag mot fildelare, vilket - om vi går med på att husrannsakan där beslagtagande och förverkande av ens personliga datorer faller in under kategorin "stor kraft" - onekligen säger emot experten en smula.

Samtidigt så går det också att utgå från att experten har rätt, och att den stora kraft som polisen bevisligen lägger ner är helt verkningslös i det långa loppet. Nu talar experten förvisso om tendenser i röstandet, men det känns ändå som att om det inte fungerar att ta i ordentligt när det gäller att påverka det demokratiska utnämnandet av legitima representanter till den lagstiftande församlingen - så lär det inte fungera på mindre viktiga områden heller. Exempelvis när det gäller fildelning. Det ligger lite i sakens natur att det som inte övertygar om det viktiga inte heller har någon bäring på det mindre viktiga.

Ett tredje tankespår är att ifrågasätta varför det anses vara så viktigt att skicka signaler till de unga, snarare än att inkludera dem. Eller, rättare, att säga åt dem vad de ska göra snarare än att ge dem tillgång till de verktyg de behöver för att själva kunna avgöra detta. Det känns onekligen en smula som att den tilltro som tidigare fanns till att ungdomen genom egen erfarenhet skulle bilda sig en genomreflekterad åsikt kring världen inte längre finns där, och i stället bytts ut mot -

Signalbatonger?

Det är märkligt, det där. Med inlägg som skriver sig själva, alltså.

Att skapa nya marknader

Det har talats väldigt mycket om det här med att stimulera marknader på sistone. Eller, tja, Keynes var redan igång med det hela för länge länge sedan, men i och med att större delen av marknaden försvunnit likt lata barn vid omnämnandet av att det finns städning att utföra, så har det kommit på tapeten igen. USA slog på stort med sitt - för att uttrycka sig försiktigt - massivt enormt superstora stimuleringspaket, och EU passade på att köra en egen version av bara farten. Det är inte utan att det här med marknadspolitik är inne, och det är inte heller utan att jag måste erkänna att den nuvarande regeringen - med viss hjälp av de föregående - har lyckats oerhört väl med att inte bara stimulera utan även skapa helt nya marknader.

Ni ser, tack vare den senare tidens allt längre gående lagar rörande statens befogenheter att tillgodogöra sig medborgarnas privata kommunikation så har ett alldeles nytt behov fått sig en alldeles ny marknad. Det har förvisso alltid funnits en liten klick paranoida människor som haft ett mer eller mindre befogat behov/önskemål att hålla sin privata korrespondens otillgänglig för folk utanför sin privata umgängeskrets. Men - som ni säkert anar - så var denna lilla klick allt för liten för att utgöra en marknad. Med den senaste tidens lagar så har behovet/önskemålet dock brett ut sig från att vara en mindre patologi till en bred massmarknad, där nya företag med inriktning privat kryptokommunikation fortfarande har chansen att etablera sig på bred front.

Detta har medfört en hel del sekundära marknadsvinster. Kryptoanarkismen som sådan hade börjat dega till sig där i början av nollnolltalet, men tack vare nämnda lagstiftningstendens så har intresset nått väldigt nya höjder. Det har bildats konferenser, nätverk, tidsskrifter och andra katalysatorer för nytt intresse i ämnet, och det är inte utan att tidigare helt passiva ungdomar dragits till fenomenet i fråga. Inte minst tack vara sådana kulturella fenomen så som the Jellyfish [  (:~~~~  ], som enligt vissa bara är en kul grej, men som även kan fungera som en igenkänningsmarkör i andra sammanhang, jämförbar med fisken i Roms katakomber under kristendomens tidiga dagar. Och allt detta med tillhörande tillväxt för berörda ekonomiska aktörer som vågar ta steget in i detta segment av marknaden.

Detta är förstås bara ett exempel av många bland de nya marknader denna nya tendens i lagstiftningen har öppnat. Exempelvis ligger det inom rimlighetens gräns att anta att den nya policyn rörande frivilliga drogtester - där den som tackar nej per automatik blir misstänkt för ett brott med synnerligen stränga straff - kommer att stimulera en ökad utveckling och efterfrågan av droger som inte lämnar synliga spår i de tester som brukas. För varje ny restriktion eller kontrollåtgärd som införs så öppnas en ny marknad för de som har ett intresse av att kringgå dessa. Och när restriktionerna och/eller kontrollåtgärderna omfattar alla, så har vi redan där med en enorm ny marknad att göra.

Så det ser med andra ord ljust ut för Sveriges ekonomiska tillväxt framöver, med många nya marknader där både tillgång och efterfrågan är garanterade. Det som oroar mig dock är två saker, och det är dels synen på dessa marknadsåtgärder och dels den planerade skattesatsen på dessa. Det tycks mig en smula som att lagstiftaren inte alls ser dessa nya lagar rörande integritetsområdet som arbetsmarknadsstimulerande åtgärder, och än mer som att Skatteverket inte har några planer på att driva in skatt på väldigt många av de nya marknader som uppstår. Detta är oroande, eftersom det antyder att det finns ett annat motiv än arbetslinjen bakom dessa nya lagar, och än mer att staten aktivt kommer att låta bli att dra in välbehövliga skattepengar inför de tuffa men positiva tider vi har framför oss.

Det är förvisso positivt att skapa nya marknader och nya arbeten i dessa kristider, men jag anar en viss brist på helhetsperspektiv. Jag vill på intet sätt förringa värdet av att se framåt, men vi måste samtidigt se till nuet på ett sådant sätt att övergången till den önskade framtiden sker så smidigt och smärtfritt som möjligt. Vi måste se förändringarna innan de uppstår och förbereda oss på dem - samtidigt som vi bygger en stabil grund för de nya marknader som komma skall. Särskilt de som vi redan nu kan se komma som en direkt respons på den redan nämnda tendensen inom lagstiftningen.

Allt annat vore bara oansvarigt. Inte sant?

Veckans 2022, v2.0

Det har varit en intensiv vecka på 2022 - så intensiv att den i viss mån fortfarande pågår, och flyttade möjligheten till en sammanfattning tills idag. Ni vet hur det är.

Veckan började med att Oscar Swartz skrev om John Lennon. Ni vet. Den Oscar Swartz om den John Lennon. Det är precis lika episkt som det låter. Check it out.

Det fortsatte lika storslaget som det började, med Infallsvinkel som skrev om kulturskapande i praktiken. Ett ämne som vi kulturskapare förvisso skriver för lite om emellanåt.

På lillördagen skrev vårt unge stjärnskott Lucas om frihet, och det är svårt att tro att hen inte gått klart grundutbildningen än när en ser det som skrivits. Unga talanger är ofta oupptäckta sådana, och redaktionen är stolt över att hjälpa världen upptäcka dem.

På torsdagen åt vissa både pannkakor och ärtsoppa, men den gode Gonte skrev i stället om en framtida valvaka och de vardagsbestyr som hör därtill. Vissa saker förändras aldrig, tycks det som.

Fredagsfirare kunde glädjas åt att triumfen slagit till. Men det är inte vilken triumf som helst, utan vemodets triumf, och Jan-Olof gjorde en betraktelse över hur framgång inte alltid är den ljuvaste av safter.

Framtiden är inte bara någonting som kommer att inträffa, utan det är någonting som kommer att inträffa för både dig och mig. Det rör sig med andra ord om en personlig framtid, och Mikael skissar på hur en möjlig sådan kan se ut.

Och i söndags skrev jag om hur goda föresatser i sig själva inte är tillräckliga, utan att vi måste ha mer än bara framtidstro för att säkerställa en god framtid. Det är en tung text, och jag lär återvända till den lite då och då framöver.

Hursomhelst, det var veckan som gick. Vi på redaktionen garanterar att det kommer att bli precis lika läsvärt även den här veckan - och ni kan redan nu gå in om läsa de två första bidragen, från Anders respektive Joshen.

Cheers!

Begreppet diskursetik

Diskursetik är ett sånt där knivigt ord. Inte bara för att det så sällan förekommer, utan även för att det kan uppfattas som en smula luddigt. Diskursdelen, givetvis, men än mer etikdelen. Det finns något av en ironi att diskursbegreppet är relativt enkelt och etikbegreppet är oerhört luddigt, men för att göra det enkelt för oss kan vi säga att begreppet diskursetik handlar om etik vid användandet eller utformandet av diskurser.

Vilket lämnar oss med den underbart användbara oklarhet som förföljer diskursbegreppet: handlar det om att vara etisk i sin egen personliga diskurs, i en lite mer kollektiv sådan, eller i utformandet av en mer övergripande social situation där en diskurs förekommer? Är det en personlig eller en social fråga?

Svaret är, förstås, bäggedera. Vilket i och för sig fortfarande lämnar oss med ett knivigt begrepp, men det betonar samtidigt att det rör sig om en övergripande etisk inställning till ens diskursiva göranden och låtanden - säg vad du tänker, men tänk på vad, hur, när och varför du säger det. På tre ungefär.

På personlig nivå kan det vara så enkelt som att utgå från att ens diskussionspartner har någonting att komma med, bygger sina åsikter på välgrundade resonemang och på det stora hela inte är ett hopplöst mongo som har fel även när hen genom en kritisk olycka i naturlagarna råkar ha rätt. Som synes inte direkt den svåraste av ansträngningar.

När det gäller ens deltagande i mer sociala - dvs "mer" sociala än enskilda samtal - så är en början att först erkänna att en är en del av ett socialt sammanhang, och därefter att erkänna att det inte direkt spelar någon roll vem som började utan vilka som fortsätter när saker och ting går snett. Dvs försöka tillämpa principen om att "du är någon annan" lite mer aktivt, och inte rationalisera sitt eget aktiva deltagande i någonting bara för att det verkar ofrånkomligt. Eller, rättare - att "alla andra" gör någonting är ingen giltig ursäkt.

På övergripande nivå handlar det om att formera den sociala situationen som så att det uppstår ett rättvist och konstruktivt samtalsklimat. Exempelvis genom att bjuda in alla berörda parter, att inte välja samtalsämnen på ett sådant sätt att vissa hamnar i underläge, att inte aktivt trissa upp vissa aspekter av en helhet så att det framstår som att denna är dominerande, att inte slänga sig med påståenden som skadar folk innan det framkommit om det finns någon grund eller ej - och så vidare. Ni anar tendensen.

Sedan finns det förstås mellanlägen och situationer som är mer av den ena typen än den andra, men det är alltid en pedagogisk fördel att använda idealtyper - särskilt som det annars finns en risk att det hela blir ett BBB-inlägg annars.

Det skulle kunna sättas ett likhetstecken mellan diskursetik och pressetik, men det förra är så mycket större än det senare. Eller, rättare, det senare är en specifik tillämpning av det förra - att försöka vara etisk i en diskurs som tenderar att forma de ramar som mer lokala diskurser utgår från.

Detta är egentligen inga konstigheter. Jag anar att de flesta av er nickar instämmande åt det mesta, och på något plan känner att det hela egentligen är för självklart för att tala om - det ska liksom ligga som ett självklart inslag i ens bakhuvud närhelst en tänker på att kommunicera någonting, och bara behöva formuleras en gång någonstans så att vi akademiker kan referera till det utan att behöva slösa utrymme på att förklara det gång på gång på gång.

Det borde vara så. På sistone känns det dock väldigt mycket som att det behövt förklaras gång på gång på gång, och sen en gång till för att vara säker på att poängen ska gå hem. Och därefter en gång till, eftersom den inte gick hem.

Sorgligt, det där.

Nu har jag i alla fall ett inlägg som jag kan referera tillbaka till, utan att behöva förklara det hela varje gång jag vill använda begreppet. Vissa kanske fortfarande undrar varför  en ska vara etisk över huvud taget, och - well. Det är en anan diskussion, och ett annat inlägg. -

Hur ska artister få betalt?

Svar - genom att fildela järnet ur sina alster!

Se bara på Mad Cranium. Det finns en övervägande risk att du inte känner till dem, aldrig har hört talas om dem och förmodligen aldrig skulle ha hört talas om dem såvida jag inte jag skrev om dem. Och varför skriver jag om dem?

Jo, för att de alldeles nyss - för mindre än en timme sedan - släppte sitt nya album och tillhörande musikvideos fritt för nedladdning. I och med detta har de alltså gått från att vara helt okända till att stå i fokus för ett blogginlägg som med försiktiga uppskattningar kommer att ha lästs av tusentals läsare. Helt plötsligt har de övergått från att vara en obskyr lokal affär till att bli ett ämne för diskussion - och vad är det som diskuteras?

Tja. Du kan utan större besvär ta reda på det här. Helt momsbefriat!

Och om du känner att du vill boka bandet för en spelning så anar jag att de är helt öppna för förslag. Helt okynnes.

En tankeställare

Idag skriver jag på 2022.nu, med rubriken Lyotards pendel. Det är ett lite mörkare inlägg än vanligt, och lite allvarligare. Det ligger i sakens natur att det även är svårare och tyngre. Ämnet är förstås framtidstro, men den här gången blir det faktiskt sämre innan det blir bättre. Och det blir sämre paradoxalt nog eftersom gott folk försöker göra det bättre.

Rubriken valdes av stilistiska skäl - en äldre namne till Foucault hade en pendel, och det finns en väldigt direkt koppling mellan namnen Foucault och Lyotard, med många paralleller och beröringspunkter.

Likväl. Om jag skulle skriva en rubrik som i väldigt snabb korthet summerar inlägget så skulle det vara denna: "Vägen till helvetet finansierades av skattepengar öronmärkta till goda avsikter".

Det sägs att valrörelsen sparkar igång ordentligt nu. Jag skulle nästan kunna hålla med.

Person och organisation

Som sociologistudent drabbas en väldigt ofta av uppgiften att analysera organisationer. Det första en får lära sig i kursbokens metodikavsnitt är att en organisation är större än dess nuvarande medlemmar. Dels då i termer av tidigare medlemmar som lämnat både den och ett bestående intryck i dess utformning, men även i termer av de nuvarande medlemmarna. En organisation är en uppsättning fördelade arbetsuppgifter, förväntningar, vanor, ritualer, traditioner, rutiner och andra ständigt pågående sociala interaktioner.

Den mest grundläggande och ibland även svårtillgängliga av insikter som följer av detta metodikavsnitt är att organisationen kvarstår även när dess medlemmar byts ut. Eller, rättare, särskilt när dess medlemmar byts ut. Det är på grund av att det i princip är möjligt att byta ut varenda enskild medlem men ändå behålla den arbetsdelning och uppsättning interaktioner som en organisation är en organisation. Organisationen som väsen är inte knuten till en enda enskild individ - även om det förstås faller sig naturligt att vissa frontfigurer kommer att symbolisera den mer än annat.

Det stora misstaget många gör är att blanda ihop person och organisation. När Apple och Microsoft skriver ett avtal ihop så går det inte till så att Steve Jobs och Steve Ballmer kommer överens om någonting över en kopp löjligt dyrt te och sedan materialiserar sig det organisatoriska samarbetet ur intet. De talar möjligtvis med varandra under förhandlingarna, men själva avtalstexten och dess implementerande i respektive organisation har många gånger väldigt lite med frontfigurerna att göra.

Det kanske är lite överflödigt att säga detta, men organisationer är större än individer. Det är det som gör att de kan överleva längre än en mänsklig generation, åstadkomma till synes övermänskliga prestationer och, inte minst, stå pall när det blåser som värst.

Organisationer är större än individer. Men det är en individuell uppgift att hålla denna sociologiska visdom i åtanke, och inte blanda ihop person och organisation närhelst bägge förekommer i samma sammanhang. -

Utbildning och ideologi

Jag läser med visst intresse en debattinlaga av den gode Martues i Expressen om det här med utbildning. Ni som har varit med länge vet att jag har något av ett intresse i ämnet, och delvis bygger min subjektsposition på att jag har mycket av min vardag knuten till just utbildningens institutioner. Jag kanske till och med nästan kan drista mig till att säga att jag vet någonting om det hela. Vilket då får mig att reagera när den gode Marteus skriver så här:

Fler inom borgerligheten måste göra som Jan Björklund, och sätta sunda förnuftet och skolbarnens bästa före ideologisk feber.

Ni kanske märker problematiken här. På något vis försöker den här formuleringen framställa det som om sunt förnuft och definitionen av "barnens bästa" ligger utanför ideologin fält. Det är i och för sig en snygg polarisering, där det egna laget står för det sunda förnuftet och det andra för ideologisk blindhet, men grejen är ju att det inte riktigt fungerar så. "Sunt förnuft" är oerhört ideologibundet, och vissa skulle säkert även vilja inflika att det är klassbundet. Vilket då antyder att det inte är ett giltigt argument att referera till det sunda förnuftet för att kritisera ideologi - ideologi bestämmer, determinerar och avgör vad som är sunt förnuft, och att i det läget använda det senare för att kritisera det förra blir lite som att svansen viftar på hunden.

Det vill säga att det är intressant att se det hända i praktiken, men samtidigt väldigt oroande.

Som akademiker blir jag lite stött av att se att detta kan förekomma i en förment seriös diskurs rörande utbildningsväsendets väsen. Det ligger lite i sakens natur att de som diskuterar det borde ha läst grundböckerna inom pedagogik åtminstone översiktligt nog för att förstå denna skillnad mellan orsak och verkan, ideologi och förnuft.

Vafalls? Är det valrörelse, säger du?

Borde inte det vara ett argument för en ökad grad av seriositet, snarare än tvärtom? -

Offentlighet och integritet

Wikileaks ligger lite i luften nu i dagarna. Emma noterar att det finns en viss tendens att kategorisera det ställningstagande Piratpartiet gjort för WL på ett sådant sätt att det handlar om allt annat än valrörelsen, vilket är väldigt passande då frågan onekligen är långt större än ett simpelt valutspel. Det är, som mina goda kollegor Rick och Anna påpekar, något av en internationell händelse som dykt upp lite varstans i större medier verksamma söder om Sibirien.

Det talas till och med om att det är något av en händelse inom internationell politik, där USA skramlar lite med retoriken kring det hela. Vilket bara förstärker intrycket av att det hela är aningen större än valutspel så som butler-historien.

En vanlig reaktion som många har yttrat mot mig när de hör talas om Piratpartiet och Wikileaks är att spontant tycka att det finns något av en motsättning mellan våra ambitioner att stödja både informationsfrihet och personlig integritet samtidigt. Leder inte det ena till att det andra undermineras? Är inte informationsfrihet detsamma som att jag kan ta reda på allt som står att ta reda på om mina medmänniskor? Hur integritetssäkert är det?

Jag brukar svara att det förvisso kan tyckas vara motstridigt, men att bäggedera följer ur samma princip, och att denna princip är att konstant smälla statens konstanta försök att expandera sitt inflytande över allt fler områden av sina medborgares liv och leverne - på fingrarna. Vilket är någonting som behöver göras om och om och om och om igen, utan möjlighet att ta en demokratisk paus och slöa till i några generationer.

Det ligger i statens natur att ständigt, alltid och konstant förfina och förbättra de metoder de använder i statsförvaltningen. Detta dels på grund av gammal hederlig social dynamik - institutioner som gör saker över tid blir efter hand bättre och bättre på det de gör - men också på grund av att status quo normaliseras ju längre det pågår. Det som en gång var en radikal förändring blir till sist en nostalgisk självklarhet i de stofilkonservativas valmanifest, vilket förstås innebär att även mindre förändringar som tidigare vore helt otänkbara kommer på tal som en självklar och synnerligen okontroversiell del av det politiska spelet. När det otänkbara väl är på plats som ett etablerat vardagsfenomen uppstår en helt ny sfär av tänkbarheter - och expansionen av statens inflytande kan nå nya höjder.

På så sätt blir det politiska en ständig kamp mot denna tendens, i både stort och smått. Vilket också är var informationsfriheten och den personliga integriteten kommer in.

Det dokumenterat mest effektiva sättet att förhindra att staten tar sig allt för stora friheter är att kritiskt granska och belysa dess aktiviteter. Och sedan stenhårt smälla den på fingrarna och påminna den om vart gränserna för dess befogenheter egentligen går, så att det inte blir vardag att den konsekvent och systematiskt gör någonting den inte borde göra. Vilket förstås blir omöjligt att göra om staten konsekvent hemlighåller sina aktiviteter.

Detta kombineras väldigt väl med tanken om den personliga integriteten. Att staten ständigt och konstant försöker bryta ny mark och hitta nya sätt att lägga sig i fler aspekter av ens liv har omedelbar bäring på vad den gör gentemot sina medborgare. Ty när en integritetskränkande myndighetspraxis är på plats, så ligger det inte långt ifrån att införa en till, följt av en till. Att då på ett tidigt stadium säga att "nej, ni får INTE dokumentera allt jag gör och inte gör i statliga arkiv" blir då att aktivt applicera tanken ovan i praktiken. Och att det nu är så att vi i Piratpartiet måste ställa just det kravet på vår kära statsmakt antyder en hel del om precis hur långt det egentligen gått.

Som synes så har det hela att göra med statens relation till medborgaren att göra, om än på olika nivåer. Å ena sidan offentlighetsprincipen och informationsfriheten - där Wikileaks onekligen spelar en nyckelroll numera - och å andra sidan förhindrandet av statens tendens att alltid gå ett steg längre. Det finns därmed ingen motsättning mellan de två ambitionerna, och beslutet att stötta WL blir därmed lite självklarare. Om än inte helt självklart oproblematiskt - det finns inga oproblematiska val eller beslut.

De skenmotsättningar som tycks dyka upp lite då och då beror på att det hela ibland hamnar inom en referensram som inte har denna relation stat-medborgare i fokus. I relationen medborgare-medborgare står andra principer i fokus, som är både enklare och svårare på samma gång. Jag anser att de tio budorden är en god utgångspunkt (även om vissa kanske borde tas med lite större allvar än andra), men jag tror de flesta av oss är överens om att det behövs vissa tillägg bortom att inte stjäla, mörda och vara ett generellt moron.

Även om det förvisso räcker ganska långt bara det. -

Piratpartiet - en frihamn för framtiden

Idag kom beskedet. Piratpartiet står numera för driften hos Wikileaks. Vi fortsätter därmed vår främsta kampanj att ta tag i det här med att realisera våra vallöften redan innan valet, och fortsätter därmed även vår eviga uppförsbackekamp för att säkerställa att det fria ordet överlever även på den här sidan Berlinmuren. Med ögon riktade mot himlen men med fötterna fast placerade på jorden - den nya, internetförsedda jorden - tar vi steg efter steg för att säkerställa att ingen, någonsin, kommer att behöva bo bakom en järnridå igen. Aldrig igen.

Tillsammans bygger vi inte bara ett kunskapssamhälle, en tro till framtiden och en reell politisk bas för att få dessa att realiseras i praktiken.

Tillsammans bygger vi även nutiden.

Och nu står vi som garant för att Wikileaks kommer att kunna fortsätta vara den käftsmäll i censurens ansikte som det varit hittills.

Idag är jag lite stoltare än vanligt när jag säger - jag är pirat. Och om tjugo år kommer jag att kunna säga att jag var här, där och då, och att jag gjorde en insats för att göra framtiden bättre.

Den ljusnande framtid är vår. Inte bara min eller Piratpartiets, utan allas.

Idag är en underbar dag.

Andra framtidsoptimistiska rösten: Rick, Anna, Christian, Stefan, Anders, Qeuirem, HumblBee, Sydsvenskan, Fredrik, SvD, DN, Expressen, AB,

Kriminellt tänkande

Har du någonsin cyklat utan lyse en nästan med inte riktigt mörk sommarnatt i en nästan men inte riktigt sommardöd stad? Det är en sån där upplevelse som beror väldigt mycket på ens sinnesstämning. Om en är på kontemplativt humör så kanske en funderar över det planeringsmässiga misslyckande den nuvarande anpassning till bilen som överordnat trafikmedel egentligen är. Om en är lite mer praktiskt sinnad - och jag vet att många av er berömmer sig för sina synnerligen praktiska sinneslag - så tänker en lite mer på att en är ute och cyklar utan lyse efter mörkrets utbrott. Och på att detta har vissa synnerligen praktiska konsekvenser. Så som böter från en polisman som råkar befinna sig just där du är just då när du är det.

Dessa praktiska konsekvenser kan få en att bli smått paranoid. Varje bil sedd på håll blir ett potentiellt hot, varje gathörn en potentiell otäck upptäckt, varje val av resväg blir en riskkalkyl. En tvingas börja tänka som en brottsling: var är polisen, var brukar de vara och - viktigast - hur hittar jag de vägar där de inte brukar vara? Helt plötsligt blir det hela en fråga om strategi, taktik och lokalsinne - hur göra för att undvika och/eller ta sig ur eventuella situationer? Vilka vägar bör undvikas respektive utnyttjas?

Jag anar att en hel del av er anser att jag romantiserar tänket en smula. Jag anar också att de lite mer praktiska av er anser att det hela kan undvikas genom att helt enkelt kliva av cykeln och leda den i stället. Vilket kanske är mer sant än inte.

Jag läste just ett inlägg hos min gode kollega Hanna om en sjuttonåring som inte visste om hen gjort sig skyldig till brott enligt § 53 i Upphovsrättslagen i sitt datoranvändande, och än mer om huruvida de synnerligen omtalade konsekvenser som nämns av de omedelbart följande paragraferna skulle kunna tillämpas på henom. Ni som läst Kafka vet att detta är en väldigt obehaglig känsla, detta att vara anklagad för någonting en inte riktigt vet vad det är eller om det är allvarligt, och de av er som läst de omedelbart följande paragraferna vet det är väldigt omfattande konsekvenser. Exempelvis husrannsakan.

För de av er som anser att jag överdriver så står lagtexten att finna här, och för de praktiskt sinnade personer som anser att det bara är att ställa ifrån sig datorn så finns det bara en sak att säga: ni lever i ett praktiskt sinne fångat i en drömvärld. Det går inte att helt plötsligt sluta använda datorer - dels för att ens sociala liv skulle bli torrlagt, och dels för att det i allt större utsträckning blir omöjligare att fungera i samhället utan en sådan. I sin enklaste form genom att det blir svårare att få och betala fakturor offline, och i en lite mer svårpåtaglig form genom att det här med telefonkontakt blir mindre och mindre prioriterat.

Datorn och internet är här för att stanna, och inte ens ett praktiskt sinneslag förändrar detta.

Det blir därför extra allvarligt när allt fler och fler börjar få en känsla av att datoranvändande är som att cykla utan lyse i en mörk stad - utan möjligheten att kliva av. Helt plötsligt blir vardagligt och nödvändigt datoranvändande någonting som i sig själv skulle kunna föranleda polisens uppmärksamhet, och på så vis blir det nödvändigt att börja tänka strategiskt, taktiskt och virtuellt lokalt. Hur kan jag se till att undvika att hamna på radarn, vad gör jag om jag gör det ändå och var kan eventuell viktig information som jag inte har professionellt eller emotionellt råd att skiljas från lagras i händelse av att det värsta inträffar?

Den gode Rick ställer en oerhört relevant fråga: varför ska vi som vanliga medborgare behöva gå in i sånt här tänk i vår relation gentemot staten? Märk väl - vanliga medborgare, som du, jag och vår rättrogne granne som drömmer mardrömmar av att ha fått tillbaka för mycket i växel. Varför ska vanligt, hederligt och hårt arbetande människor behöva oroa sig för ett rättsläge där det är polisen snarare än brottslingarna som är det stora hotet?

Varför har vi ett rättsläge där vanliga människor per default anses vara brottslingar, och därmed också behöver övervakas in i minsta elektroniska detalj? Varför ska vanliga människor tvingas tänka som proffskriminella?

En cyklist kan ställa ifrån sig sin cykel när det mörknar. En medborgare kan inte ställa ifrån sig sitt medborgarskap när staten börjar mörka.

Betänk. Och tänk då även på barnen, som tvingas växa upp med en sån här mentalitet.

Netroots, bloggpolitik och resursfördelning

Mina ärade kollegor inom Netroots kom för några dagar sedan ut med en synnerligen intressant iakttagelse. De har gjort en analys av resursfördelningen mellan höger och vänster, och kommit fram till att denna är något sned till högerns fördel i termer av medieutrymme. Eller, rättare, att högern har en mer eller mindre dominant ställning i traditionella massmedier, och därmed genom sin blotta överrepresentation vrider diskursen till sin fördel på ett sådant sätt att vänstern inte riktigt kan delta i det demokratiska samtalet på lika villkor. Metaforen de använder för att beskriva denna olyckliga situation är en ekokammare, vilket är en beskrivning så god som någon för ett diskursivt fält där ett visst budskap upprepas så många gånger att folk - och jag vill inte invokera någon här - börjar tro på det.

Detta är förstås en negativ situation att befinna sig i för den som lutar mer åt vänster än åt höger. Det innebär att varje gång en lyckas få utrymme nog att säga någonting som ligger nära ens eget hjärta så kommer högern att få tre eller fyra möjligheter att ge respons på detta. Vilket då i praktiken innebär att ens budskap drunknar likt en ensam punkterad livboj mitt ute på ett stormigt hav av mörka åsikter.

Det kunde onekligen vara bättre.

Mina ärade kollegor inom Netroots känner förstås till denna metafor väldigt väl, då den använts ganska flitigt i diskussionen och kampanjen på sistone. Det är en effektiv metafor, och även om den användes med en något negativ konnotation i The Arks låt "Echo Chamber", så bör det applåderas hur snabbt den blev en standardreferens i diskursen. Jag tvivlar på att begreppet gått någon av mina ärade kollegor förbi vid det här laget, men jag känner att det ändå behövdes något av en introduktion för mina ömma piratkollegor, som kanske eller kanske inte hängt med i diskussionen men som definitivt känner igen sig i beskrivningen.

Jag tvivlar nämligen inte ett dugg på att de flesta pirater känt sig en smula utanför den mediala ekokammaren när det gäller våra sakfrågor på sistone. Emma skrev alldeles nyss ett fenomenalt inlägg om just detta, Hax tog en anspråkslös ton om grundlagens relevans och Niklas gjorde en inte lika anspråkslös utläggning om det här med reell yttrandefrihet. Viktiga frågor som borde ges det utrymme de förtjänar, men som ändå inte riktigt får plats mellan Sahlins och Reinfeldts diverse utspel och motutspel. Ibland blixtrar det till en smula, men på något vis så låter de bli att bli ett så permanent inslag i diskursen att tråden blir en tanke i var medborgares huvud. Som Louise så träffande beskriver så börjar diskussionen om och om och om igen, utan att passera gå och inkassera erfarenhetspoäng för besväret. (Möjligtvis då några argumentativa MacGyver-poäng.)

Det känns därför oerhört naturligt för mig att föra över denna ekokammarmetafor från ett sammanhang till ett annat, för att på så vis hjälpa mina ömma piratkollegor sätta ord på sina upplevelser av kampanjandet och diskuterandet. Det vore ju synd om vi som kollektiv tappade modet inför en odefinierad känsla av att tala enbart för oss själva när ett så väl etablerat begrepp står att finna.

Detta särskilt som piratrörelsen i jämförelse med både höger och vänster har lyckats vara synnerligen tongivande på i sammanhanget obefintliga resurser, och även i stor mån utan stöd av medialt eko över huvud taget under längre perioder. Sju procent i det senaste valet torde vara något av en indikator på detta.

Jag vill ta upp två aspekter av ekokammartematiken som inte nämnts hittills. Den ena är att det tycks finnas något av en ambition inom vänsterrörelsen - eller, kanske, mer specifikt, Netrootsdelen av vänsterrörelsen - att bygga sig en egen ekokammare att föra fram sina budskap i. Jag kan förstå de motiv som ligger bakom en sådan ambition, och kanske till och med sympatisera lite med den när jag möter den på ett personligt plan, men jag är dock inte riktigt helt övertygad om att det är rätt väg att gå. Det finns förvisso visst stöd att finna i Nancy Frasers utvikning om värdet av subalterna diskurser, men det framgår dock av sammanhanget att det inte riktigt rör sig om väl etablerade politiska partier när hen säger att missrepresenterade minoriteter behöver alternativa offentligheter att göra sig hörda i. Det känns inte riktigt som att vi nätrötter har någonting att vinna på att fly fältet till ett eget litet hörn av universum.

Det kanske vore mysigt med en egen högerfri zon, men det går inte riktigt att försvara ett sådant undandragande rent diskursetiskt. Det behövs en vänsterröst där ute i det stora, trots allt.

Den andra aspekten är om huruvida vi i Piratpartiet har oss en egen ekokammare, varpå jag utifrån definitionen ovan kan svara med ett rungande nej. Dels för att partiet innehåller både höger- och vänstersympatisörer som inte kommer överens ens om grundläggande definitioner av saker och ting - likt höger- och vänstersympatisörer överallt, må tilläggas - och dels för att partiet även innehåller en skiljelinje mellan idealister och pragmatiker som ibland uppnår närmast episka proportioner. Vi delar alla en stenhård kärna av att vissa fundamentala demokratiska grundmoment måste finnas i ett civiliserat samhälle (höger som vänster), men ovan och bortom denna så är vi så pass olika att diskusson och skillnader i åsikt uppstår så fort någon öppnar munnen. Vi må ha en gemensam utgångspunkt i det vi gör, men en ekokammare - no dice.

Även om det kan krävas ett minimalt skrap på ytan för att upptäcka detta.

Med detta sagt vill jag uppmana alla mina kollegor - i ordets ärade och ömma bemärkelser - att fortsätta använda ekokammarmetaforen. Den belyser vissa aspekter och nyanser av den nuvarande diskussionen mellan höger och vänster. Jag har förvisso vissa invändningar gentemot metodiken i mina ärade kollegors analys, men det förtar inte metaforens tillämpbarhet, och det här inlägget börjar bli oroväckande långt som det är. Jag tror jag stannar vid denna uppmaning. -

Veckans 2022

Det har varit en kunskapsintensiv vecka på 2022. Det ligger lite i sakens natur, då Piratpartiet ju har som ambition att bygga ett kunskapssamhäll, och det vore en smula att förneka oss själva om våra framtidsvisioner inte handlade om just kunskap.

I måndags skrev Ver Takeo om hur Sverige blivit en mycket central knutpunkt för världens kulturliv - lite som ett modernt Alexandria, fast med extra allt.

I tisdags skrev Leif Ershag om en framtida lektion i - informationsinhämtning, historia, samhällskunskap, presentationsteknik? Sådana saker som ämnesindelningar blir en smula diffusa i framtidens skola.

Detta följdes av en av Feltens patenterade visdomar. Säga vad en vill om ungdomens spänst, men vi har alla behov av erfarenhetens fabuleringar lite då och då.

Därefter ställde Olof Noaksson den mycket relevanta frågan om vad en människa är, och hur denna till synes flumfilosofiska fråga ligger till grund för en mycket explosiv politisk klyfta i dagens - och morgondagens - politik.

Med denna utflykt till identitetspolitikens domäner i bakhuvudet hamnar vi återigen i skolbänken, och denna gång med den synnerligen erfarne Rehbinder i lärarrollen. Hur blev saker egentligen som de blev, och vilken roll spelade hen i det hela?

Efter det fick vi en vision av någon som garanterat påverkat framtiden, och denna någon är inte mindre än Rick the Falkvinge själv. I en beskrivning av morgondagens verkligt sociala människor ser hen en framtid där kommunikation i stor skala inte är någonting enbart för stora institutioner, utan någonting som enskilda individer gör på vardagsbasis.

Och sist men inte minst i vår kunskapsvecka gav Emil Paulsrud oss en tur i den akademiska frihetens territorium, och en fingervisning om varför Piratpartiets vision om framtiden utan pardon förutsätter den akademiska friheten.

Whew.

Nu ser jag och resten av redaktionen fram mot ännu en intensiv vecka. Det blir ingen vila eller ro för oss innan valet, som tur är!

DN och de svåra frågorna

Emma reagerade på det. Klara reagerade på det. Till och med jag reagerar på det. Och jag reagerar på samma sätt som en amerikansk president gjorde en gång i tiden när en viss någon kom och ställde en riktigt dum fråga till henom:

What kind of a chicken-shit question is that?

Jag måste tillstå att det inte är överdrivet ofta jag invokerar amerikanska presidenter, men just den här gången kändes mer passande än annars. För, jag menar - vad är det för en ballongvåffelfråga DN tillät sig själv att ställa, egentligen? Se bara:

Så att gå hem till en pedofil och titta på hans bilder i datorn är okej?

Nu kanske det här med karaktär, diskursetik eller respekt för den intervjuade inte är överdrivet högt placerat på prioriteringslistan hos ett stort medieföretag vars främsta inkomstkälla ligger i att behålla sitt anseende så pass högt - men inte nödvändigtvis högre - att folk tar det de säger på allvar, men om ni nu ska vara ett vinstdrivande företag vars främsta inkomstkälla ligger i att folk tar er på allvar, så gå då inte och aktivt gör er själva till åtlöje genom att ställa frågor som skulle ge rektor anledning att tillkalla ett pedagogiskt kristeam om de ställdes i sjunde klass. Det gör negativa saker, PR-mässigt.

Look. Jag vet att det är ett stressgöra av guds nåde att försöka skriva ihop tillräckligt mycket för att fylla nyhetssidorna varje dag - det ingår i skrivandets natur att det går fenomenalt mycket långsammare än det som skrivs om - men låt inte det ständigt överhängande kravet att tjäna massor av pengar fort för minimal ansträngning komma i vägen för den image som ser till så att profiten kan inträffa. Det sägs om och om igen att bloggosfären är full av oläsvärdig dynga och ofärdigt formulerade tankar - och om jag vill läsa sådana så kan jag hitta gott om dem utan att behöva slå upp tidningen. Eller dess hemsida.

Lite mer klass, tack. Vi vill ju inte att folk ska börja tvivla på att just ni behövs för att uppfylla den journalistiska roll ni profiterar på, inte sant? Hur skulle de se ut? Om folk skulle börja sätta likhetstecken mellan det ni skriver och sådan diskurs vanligt folk producerar - eller, än värre, kanske till och med föredra det senare?

Hemska tanke. Då måste en kanske börja ställa sig frågor av typen hur vi bloggare ska få betalt för utfört demokratiskt arbete. Tredje statsmakten och granskande funktion, ni vet. -

Sociala medier, you say?

Den som vill lära sig om psykoanalys borde inte läsa Freud. Faktum är att det vore något av en omväg att gå direkt till Freuds texter och läsa sig in i dem om ambitionen vore att få en förståelse för vad den psykoanalytiska metoden egentligen går ut på. Du kommer eventuellt fram till en sådan, men det hade gått väldigt mycket fortare om en hade greppat en metabok i stället, dvs en bok som skriver om vad Freud skrev om det hela. Dels för att den sammanfattar allting åt en (förhoppningsvis på ett pedagogiskt vis), men också för att den förmodligen tar kortare tid på sig att komma fram till samma sak. Det blir så att säga mindre kringsnack och lite mer kärnpunkt.

Jag börjar ana att det är likadant med sociala medier. Det går förvisso att komma fram till en förståelse för och en rättvis bild av deras användning genom att gå direkt till urkällorna, men det går desto fortare att ta sig till den sekundärlitteratur som finns på området. Urkällan finns runt omkring oss hela tiden - om jag nu kan komma undan med att kalla den empiriskt pågående kommunikationen här i det virtuella för "urkälla" - men i och med principen om att fisken är den siste att upptäcka vattnet så kommer det att krävas en hel del pedagogiskt förklarande innan vi förstår vad vi rör oss och kommunicerar genom.

Nu finns det förstås en liten, liten skillnad mellan det ena och det andra här, och det är att där sekundärlitteraturen kring Freud med efterföljare är relativt lätt att hitta (hylla D i biblioteken, med en viss ansamling kring underavdelning Do), så blir det lite värre med den om sociala medier. Det finns förvisso ett par böcker som rör sig explicit på temat på hylla Bv, men de tenderar inte att vara allt för många och - dessutom - att vara lite äldre än vad vi riktigt är bekväma med. Intet ont om nittiotalets underbart överdrivna hype om informationssupermotorvägen (om jag någonsin avhandlar i retorik kommer det att vara om detta), men vi har liksom sett den till döds nu.

Vi stöter därför genast på nästa metodologiska problem - vad är det vi vill veta någonting om? Är det infrastrukturen, den sociala strukturen, den mentala strukturen, den ekonomiska strukturen eller månne poststrukturalismens struktur? Vad består dessa sociala medier av? Vilken hylla ska vi gå till?

Det mest irriterande med detta problem är förstås att det är alla på en gång. och att varje försök att reducera sociala medier till något slags "enbart" är dömt att vara en tentativ formulering i väntan på att den stora syntesen kommer. Jag är inte helt säker på att den kommer att skapas inom vår livstid, men jag är övertygad om att många kiloton virtuellt bläck kommer att spillas om det hela innan den dyker upp. Eventuellt kanske naturvetarna hinner före oss - på gott och ont.

(Foto: Bettina Tizzy)

Precis som med grammatik så krävs det dock inte att de som använder sig av eller når framgång med hjälp av sociala medier riktigt vet hur de fungerar. Egentligen. De flesta av de som talar ett språk känner inte till de finare aspekterna och nyanserna av övergången från presens particip till perfekt, men lyckas ändå använda språket på ett framgångsrikt sätt i vardagen. Den absolut övervägande majoriteten av språkanvändarna känner dessutom inte till att den grammatiska utformningen ett visst specifikt språk har skapar en viss implicit världsbild hos språkanvändarna, men lyckas ändå tänka på världen med hjälp av det. Samma sak med sociala medier - det krävs inte direkt en explicit förståelse av dem för att kunna använda dem framgångsrikt.

Ändå finns det en sociala mediernas grammatik, ändå föds det en viss ontologi ur användandet av dem. Det går inte att förneka att du som användare av den nya tidens kommunikationsmedel ser väldigt annorlunda på världen än den som - mot förmodan - inte gör det. Vi som lever i flödet, bruset, röken har en helt annan världsbild än den som lever kvar i den gamla världen av naiv realism, där världen tenderar att vara det den ser ut att vara och sociala relationer har någonting med geografi att göra.

Vi behöver inte förstå vare sig denna grammatik eller denna ontologi på djupet, men vi behöver skissa lite på den skillnad som finns mellan den nya och den gamla tiden. Inte nödvändigtvis för att bli framgångsrika i vårt användande av sociala medier, utan för att ständigt påminna oss själva om att de flesta av de föreställningar vi har av och om världen på något plan är formade under en tid som nästan, men inte riktigt, inte har särskilt mycket att göra med det vi gör idag.

Sociala medier är inte bara en liten aspekt av vår tillvaro; sociala medier ÄR för allt fler en tongivande och dominant del av deras tillvaro. Även om vi förvisso fortfarande måste anstränga oss för att förstå varandra när vi kommunicerar genom dessa, så måste vi anstränga oss desto mer när vi kommunicerar utan dessa.

Frågan är vilken slags sekundärlitteratur vi behöver läsa oss in i för att kunna göra detta.

Jag anar att det inte riktigt är Freud. Även om det fortfarande förstås är en givande erfarenhet att ha läst hens texter, rent generellt. - Tillgången på mer direkta medier till trots. -

Erase/Rewind

Min gode kollega Jan-Olof påpekade just att en väldigt passande sammanfattning av den inställning Piratpartiet har när det gäller integritetspolitik är "erase/rewind". Dvs sudda ut alla dessa nya integritetskränkande lagar som dykt upp på sistone och, för den juridiska enkelhetens skull, om möjligt backa tillbaka till en lagstiftning som fungerade bättre.

Eller, rättare, som fungerade, rent generellt, i stället för att leda till de tusen orimliga konsekvenser vi ser idag. Så som, exempelvis, skattesystemet, där varken medborgare eller tjänstemän vet vare sig in eller ut i de många tusen nya situationer som den inte längre helt nya informationsteknologin försätter oss i.

Om det mot förmodan inte är möjligt att backa - tja, då får vi väl sudda och bygga ett nytt operativsystem för Sverige. I all sublim enkelhet. Det står dock fullständigt och totalt klart att den ordning vi har idag inte riktigt fungerar, och att någon slags förändring måste till. Och, än mer, att vägen framåt inte riktigt är en väg av förfining av den rådande ordningen.

Det är val om sex veckor. Det är dags att göra om och göra rätt.

Hälsa dekadansen från oss.

Viljan och makten att veta

Det pågår något av en debatt om skolan just nu. Eller, rättare, det pågår alltid något av en debatt kring skolan, och två aspekter av den råkar vara lite mer framträdande just nu än annars. Den ena är skolkande elevers väl och ve, och dess aktualitet orsakades av att überrektor Björklund förordat att någon slags notering om skolk införs i slutbetyget. Av någon anledning. Den andra aspekten är lite mer generell, och handlar om det här med vad en bra skola innebär i stort. En elak spekulation vore att denna aspekts uppdykande beror på att folk tröttnade på att förklara varför Björklunds förslag inte riktigt fungerar, men fortfarande ville passa på att diskutera skolan medan den ändå låg i luften. Men det känns osannolikt, i och med att det snart är val och ungefär allt ligger latent i luften.

Det hela fick mig att undra en smula - har jag någonting att tillägga i det hela? Skulle jag kunna hitta någon slags inspiration att utgå ifrån för att säga någonting om skolan i synnerhet och utbildning i allmänhet? Har jag någon kunskap eller expertis på området? Vet jag möjligtvis någonting om utbildning?

Min första impuls var att gå in i betygsarkivet och kolla om det stod att finna någonting där. Efter många om och men dök den här noteringen upp:

Vilket först aktualiserar den giltiga frågan om varför jag läste pedagogik och kulturgeografi samtidigt, och därefter den i sammanhanget lite mer giltiga frågan om jag gick vidare till B-kursen. Svaret på den andra frågan är nej, även om jag med all sannolikhet kommer att göra det när vt11 inträffar. Vilket då får en att ställa sig följdfrågan: räknas ambitionen att vilja lära sig saker i framtiden?

Det är en sån där fråga som är brutalt aktuell när det gäller just skolan. Det går inte ifrån att hela institutionen som sådan är riktad mot ett telos - en dag kommer att vara den sista skoldagen, och därefter kommer någonting annat att ta vid. En av de vanligaste ståndpunkterna angående detta är att eleven ska vara något så när fullärd på denna sista dag, och därefter kunna bege sig ut i världen och med hjälp av sina inbankade färdigheter skaffa sig ett redigt jobb. Tonvikten ligger sålunda på att lära eleverna olika sätt att göra saker i praktiken, och allt som inte är direkt yrkesförberedande ses med suspekta ögon.

Hos oss pedagoger - och än mer oss pirater - finns ett mer heuristiskt sätt att se på saken. Ingenting är någonsin fullärt, det finns alltid någonting nytt att lära - det kommer alltid någon uppdatering till Wikipedia, alltid något nytt inlägg på Live. Efter hand blir andra källor, andra medier, andra kommunikativa modaliteter viktiga, och de kanske eller kanske inte liknar sina föregångare. Det här med fix och färdiga lösningar och arbetsmetoder blir med andra ord någonting som blir förlegat väldigt fort, och det blir med andra ord viktigare att lära sig att lära sig nya metoder än att strikt hålla sig till regelbokens sådana. Och skolan ska förstås förbereda eleverna på detta eviga omlärande.

Ni anar säkert att ambitionen att kunna lära sig saker i framtiden blir viktigare i det ena alternativet än det andra. Rent konkret för just min del så har denna ambition inneburit att jag gått omkring och småtänkt på såna här saker i syfte att inte ha glömt bort det när B-kursen börjar, och därmed försökt applicera det pedagogiska perspektivet närhelst möjligt i övningssyfte. Mer övergripande och systemiskt, dock, innebär samma ambition att det inte riktigt fungerar att hamra in den önskade mängd kunskap som var god arbetare bör ha; snarare bör varje elev få lära sig bygga sin egen hammare.

(Foto: Brendan Murphy)

Det där med skolk är en märklig sak. Å ena sidan finns det något av en korrelation mellan skolk och inte helt fullvärdiga betyg; å andra sidan spenderade jag hela gymnasietiden med att semiskolka. Å tredje sidan går det förvisso inte att ställa statistiska samband mot personliga erfarenheter och dra giltiga slutsatser från detta; å fjärde sidan satt jag och läste om just sådana metodologiska problem medan mina klasskamrater kämpade - ibland mer synligt än annars - med grundböckerna. Det hela kom till någon slags kritisk punkt när jag introducerade min stackars psykologilärare för en viss fransk psykoanalytiker vid namn Jacques Lacan - det säger någonting när den där envise eleven som konsekvent hävdar att läroböckerna är för lätta kommer och skriver om poststrukturalistisk psykoanalys som eget tillval.

Det går inte direkt att påstå att jag brydde mig om att delta i utbildningen. Men boy vilken bildning jag fick av att inte behöva bry mig om att göra det!

Nu är jag förstås något av ett specialfall, och de flesta som skolkar eller aktivt vägrar att delta i undervisningen gör inte detta i syfte att smita iväg till biblioteket och läsa Lacan, Bauman eller Zizek. Jag är på intet sätt ensam om att göra det, men det stora flertalet har på något vis lyckats skaffa sig andra intresseområden. Viljan att veta infinner sig inte, och i stället spenderas den schemalagda men frigjorda tiden till att göra saker som inte direkt hjälper med det rent akademiska.

För ingendera av oss, och förmodligen inte för de olika grader av mellanlägen som står att finna, hjälper det nämnvärt att en notering om eventuell frånvaro införs i slutbetyget. För min del av den uteblivande skaran blir det bara ett onödigt hinder på vägen till den egentliga utbildningens början på universitetet, och för den motsatta delen ligger problematiken i att de förmodligen inte bryr sig om betygen ändå, och därför bara blir bestraffade en extra gång när betygsdokumentet väl visar sig. Det enda den där siffran gör är att göra det svårare än vad de behöver vara för eleverna, och även om det är lärorikt med ett par karaktärsdanande utmaningar lite då och då så räknas nog inte permanent byråkratisk brännmärkning in i just den kategorin.

Jag hade turen att gå på en skola som aktivt lät bli att ställa sig i vägen för min vilja till vetande. De visste förmodligen inte vad de skulle göra av mig, men de visste tillräckligt för att inse att det förmodligen skulle göra mer skada än nytta att insistera på att alla ska med till varje pris. Vissa behöver vandra omkring ensamma i omgivningar långt större än de förväntas röra sig i för att kunna utforska både världen och sig själva; risken att de går vilse uppvägs av att de väldigt fort lär sig hitta hem igen.

(Foto: Yaopey)

Ni kanske märkte att det finns ett delmoment kallat "Bildning och utbildning" i betygsutdraget ovan. Huvudpunkten med den delkursen var att det ena inte är en nödvändig förutsättning för det andra, och att det mycket väl är möjligt att bli bildad utan att vara utbildad. Och, förstås, att det finns mycket reella möjligheter att bli utbildad utan att för den skull bli bildad. Vilket, som de skarpsinniga läsare som ni är, ni också märkt är temat för det här inlägget.

Det är också väldigt talande att det i en grundkurs i ämnet avsätts en fjärdedel av tiden för att påvisa exakt varför Björklunds pedagogiska reform är byggd på en onyanserad bild på vad kunskap är för något. Det antyder att hen - och, inte minst, de många medarbetare som finns i hens omgivning - anser att utbildningen är: en industriell process där barn går in i ena änden och kommer ut i den andra som stridsklara arbetare. Bildning kanske eller kanske inte händer - viljan att veta kanske eller kanske inte överlevet - men resultatet blir statistiskt gott, och för den som behöver goda siffror att visa upp så är detta en strategiskt smart sak att göra.

Om vi vill behålla sådana saker som ekonomisk tillväxt, ekonomisk konkurrenskraft och världsledande spetskompetens så har vi dock inte råd att ha en sådan kortsiktig syn på utbildningsväsendet. Om vi vill skapa ett solidariskt och rättvist samhälle så har vi inte heller råd att ha en sådan syn - det leder bara till att de som har det sämst får det ännu sämre när de fråntas en reell möjlighet att lära sig det de behöver veta för att kunna hjälpa andra hjälpa dem upp. Och om vi vill ha ett samhälle som inte bara formellt är inne på 2000-talet så måste vi sluta tänka som om det vore ett evigt 1984.

Kunskap är makt, och att ha makt över sin egen kunskapsinhämtning är ett av de största maktmedel en kan ha.

Låt oss se till så att det inte blir ett privilegium bara för oss som har haft turen att snubbla över det.

För barnens skull.