Den plötsliga identitetspoliltiken

Det är väldigt inne att argumentera mot identitetspolitik nuförtiden. Vilket är intressant, precis som det alltid är intressant att vissa frågor har en tendens att dyka upp vid vissa tidpunkter snarare än annars. Och det är inte utan att en ställer sig frågan: varför just nu, och varför med en sådan oväntat intensitet?

Dessa frågor kommer inte att besvaras i detta inlägg. I stället kommer det att utgå från en väldigt liberal utgångspunkt, helt oförhappandes.

En liberal grundbult är att alla är lika inför lagen. En medborgare är likvärdig med alla andra medborgare, och ingen har större rättigheter än någon annan. Det finns inga stånd (så som i gamla tider, med bönder, präster, borgare och adel), och inte heller några klasser. Det vill säga, det finns en lag som gäller för alla, och lagen tillämpas lika på alla. Brott leder till samma straffsatser oavsett vem som utför dådet, skatter tas in i samma mängd oavsett vem som beskattas, kontakter med statliga myndigheter sker på ett förutsägbart och standardiserat vis - och så vidare och så vidare. Alla är lika inför lagen.

Alla. Inga undantag.

Nu kanske någon invänder att det här inte stämmer. En invändning jag vill besvara med både ett jo och ett nej: jo, det stämmer att likheten inför lagen är en liberal grundbult, och nej, detta stämmer inte överens med vår vardagliga erfarenhet. Det skulle inte vara svårt att finna exempel på där medborgare behandlats olika inför lagen, vare sig det beror på klass, kön, etnicitet, handikapp eller någonting annat. Tvärtom - det skulle vara långt enklare än det borde.

Om vi, rent hypotetiskt, skulle samla ihop tillräckligt många sådana exempel för att kunna konstatera att det finns en systematisk olikhet inför lagen, och att en viss specifik grupp medborgare (vilken som helst) är och har blivit konsekvent diskriminerad över en längre tid - vad skulle då hända om denna grupp slöt sig samman i någon slags förening och började kräva sina medborgerliga rättigheter? Att, i sann liberal anda, bli behandlade som fullvärdiga medborgare?

Skulle det bli identitetspolitik då?

Det är, även det, en fråga som inte kommer att bli besvarad i detta inlägg.

Som om integration inte handlade om dig

Det största misstaget en kan göra gällande integrationsfrågan är att tro att den handlar om invandrare.

Make no mistake. Det finns gott om "infödda" som är allt annat än integrerade, och som inte heller kommer att bli integrerade. Någonsin. Som gett upp alla försök på att bli integrerade, och som inte tänkt tanken på att försöka på så länge att de glömt hur den formuleras.

Det kan handla om droganvändare som bara har nästa fix för ögonen.

Det kan handla om den som inte har en adress att kalla ett hem.

Det kan handla om den som varit för fattig, för hungrig och för övergiven för att vara någonting annat.

Det kan handla om den som fått nej från samhället så många gånger att det mist all legitimitet.

Det kan handla om den som är så pass rädd för konspirationer och massinvasioner att hen inte ser någonting annat.

Det kan handla om den som är nominellt integrerad, och som hatar varje dag av det med en infernalisk glöd som får solen att rodna.

Det kan handla om den som inte vet vad som finns att bli integrerad till.

Det största misstaget en kan göra gällande integrationsfrågan är att tro att den handlar om invandrare.

Varför skulle den göra det?

Det är både snabbt och enkelt att bränna en bil!

När någonting inträffat är det naturligt att detta någonting talas om. Just den här morgonen handlar det om att det under natten inträffat bråk, kravaller och bilbränningar pågått på ett stort antal platser runt om i landet. Däribland inom ett väldigt påtagligt gångavstånd från min ytterdörr.

Det är naturligt att tala om sådana saker. Och nyttigt. Dels för att ventilera sina egna känslor och tankar kring det inträffade. Dels för att lyssna in vad ens nära och kära känner och tänker. Men mest för att under diskussionens gång komma fram till någon slags ungefärlig konsensus om hur det inträffade ska hanteras. Vad hände? Vad är nästa steg? Hur går vi som bor här vidare?

Om de två första så har jag inget mer att säga än att lyssnandet är viktigare än en kanske tror. Åt bägge håll.

När det gäller att blicka framåt så tenderar diskussionen att bli lite enklare än de behöver vara. Mestadels av den naturliga anledningen att det ligger så nära i tiden, men även för att det lämpar sig bättre med enkla förklaringar. De kommuniceras enklare, förstås snabbare och sätter händelserna i en emotionell kontext på ett självklarare sätt. Kort sagt - de får jobbet gjort.

Vilket inte i sig är någonting negativt. Enkel, snabb kommunikation som resonerar med situationen är den bästa typen av kommunikation. Det blir dock en smula problematiskt när förståelsen av situationen stannar vid det här stadiet, och lösningarna för att gå vidare utgår från dessa enklare bilder av läget. Även när det hunnits med en stunds tid för eftertanke.

Vilket leder till att vi kan höra folk på fullaste allvar säga saker som att det behövs mer hyfs bland ungdomarna, hårdare tag från poliserna och mer disciplin i samhället. Främst då från "högern" (denna förenkling). Eller att det inte är så märkligt att det händer, pga de ökade sociala klyftorna, den allt naknare kapitalismens brutalare anspråk på livet, och den allmänna solidaritetens bortvittring. Företrädesvis då från "vänstern" (här precis lika förenklad som högern). Och så förstås standardformuleringen om att det är invandrarnas fel, som tenderar att höras från alla håll numera. Skrämmande nog.

Problemet är att det inte beror på x, där x är vilken samhällelig faktor som helst. Och, än mer, att det inte inte beror på x. Vilket kanske låter märkligt, tills det här förklarande diagrammet dyker upp:

Om du är en normalt funtad människa så tänker du förmodligen att det här är en smula överväldigande. Det är den faktorn, och den faktorn, och den faktorn, och alla faktorer samtidigt - och alla samspelar med varandra på ett komplicerat sätt som får hjärnan att hissa omedelbar vit flagg. Det är helt enkelt för mycket, för snabbt och för invecklat. Det blir så väldigt mycket enklare att helt enkelt säga att det bara beror på en viss faktor, och sedan stanna där.

För att inte tala om enklare att kommunicera. Och snabbare.

Jag vill inte på något vis förringa vikten av enkel och snabb kommunikation. Men jag vill påminna om att det alltid finns mer att säga bakom det redan sagda. Och mer att säga bakom detta. Och så vidare tills varje enskild förklarande faktor fyller ett eget bibliotek av specialiserade saker som sagts och kan sägas.

Och alla faktorer spelar roll samtidigt. I samverkan.

Det finns inga genvägar förbi detta. Det enda sättet att verkligen sätta sig in i skeendet är att börja med någon enskild faktor, läsa grunderna om denna, och sedan gå vidare till nästa, och nästa, och nästa - och så vidare. Inte för att lära sig allt om allt (det är omöjligt) men för att börja se sambanden. Hur det ena påverkar det andra som inverkar på det tredje som har betydelse eftersom det fjärde - och så vidare.

Det är komplicerat. Och det är mer komplicerat än så. Världen är större.

Det är värt att komma ihåg när självsäkerheten överflödar. Vare sig den flödar från höger, vänster eller det där lite mer diffusa hållet.

Eller när de brända bilarna är en kort dörröppning bort.

Jag vill inte att du tittar på mig

Gårdagens inlägg om sexism sparkade igång ett antal efterdiskussioner. Vissa av dem på temat "hmm, intressant", andra på temat "vad har sexism med övervakning att göra?".

Det är en bra fråga. Låt oss utforska den en smula.

Vad är övervakning?

Övervakning är att vara eller att potentiellt sett kunna bli betraktad. Det är en relativt teknikneutral företeelse, och fungerar både i termer av omedelbart ögonblickande och i indirekt avläsande av insamlad dokumentation

Var uppmärksam på de inledande orden. Att vara eller potentiellt sett kunna bli. Detta är viktigt, eftersom människor rent generellt beter sig och tänker annorlunda när det tror sig vara under uppsikt än när de inte gör det.

Det finns en anledning till att provrum har dörrar, trots allt.

Det som händer när allt fler områden av livet blir direkt eller indirekt övervakade är att individen aldrig kan slappna av. Det kan ju trots allt vara någon som tittar, och om denne någon ser att en släppt ut magen, tappat hållningen och slappnat av till ett bekvämare ställningstagande -

Vem vet vad som kan hända? Bäst att hålla skenet uppe, ifall någon skulle råka titta. Än mer ifall någon skulle råka fotografera.

Det tekniska ordet för denna icke-avslappning är "disciplinering". Att vara disciplinerad är att när som helst kunna bli betraktad utan att framstå som någonting annat än ordningsam. Vilket är precis så jobbigt som det låter. Särskilt när det bokstavligen handlar om mage, hållning och bekvämlighet.

För att inte linda in det i onödiga försköningar: det finns ingenting som är så hårdbevakat som den kvinnliga kroppen. Det finns ingenting som är så disciplinerat och (till)tyglat. Det finns ingenting som är så utsatt för konstant bedömning, kritik och fördömning som en kvinna i ett socialt sammanhang, och det finns ingen som kan slappna av mindre än en kvinna som oroar sig över ifall hen ser tillräckligt bra ut eller inte. Ifall de är tillräckligt bra.

För tjock, för smal, för stor, för liten, för gammal, för ung, för på, för av, för engagerad, för tillbakadragen, för nördig, för oinsatt, för bimbo, för okvinnlig, för mycket kläder, för lite kläder, för mycket smink, för lite smink, för naturlig, för onaturlig, för tillgjord, för bekväm - eller, värst av allt, för vanlig. Allt är potentiellt fel, allt noteras, allt betraktas. Alltid.

FRA och Datalagringsdirektivet är brutalt ineffektiva fenomen jämfört med vad kvinnor drabbas av genom att bara finnas. Varje dag.

Och den som eventuellt vågar påpeka att detta är ett problem blir utstött med hänvisning till orden "rabiat feminist". Utstött, avvisad och - ifall allt annat inte vore nog - förlöjligad.

Jag tror inte detta behöver utvecklas mer. Snarare avvecklas - med början nu.

Rosor röda av skam

Det är akut #bengt-faktor på Socialdemokraternas senaste stora utspel. Om vi ser bortom den rena dumheten i att vara ett vänsterparti med en affärsplan, så finns det två andra enorma Bengtar att bli hårsliten av.

Den första är att hela paketet är så generellt att det hade kunnat komma från ganska precis vilket mittparti som helst. Jobb, tillväxt, innovation, mer jobb - det enda som avslöjade att avsändarna var socialdemokrater var underskrifterna och den behändigt summerande ingressen.

Jag vill inte vara brutal, men när ett utspel är så genrebundet att det enda som ger någon som helst personlighet till det hela är att någon berättar för en vem som är avsändaren - så är det motsatsen till nydanande. Och om startskottet för en förnyelse är så menlöst att det förblir oklart vem och vad som ska förnyas, så är det för att startskottet utgör motsatsen till förnyelse.

Det andra är att detta utan större redaktionella förändringar hade kunnat skrivas 1970. Ingenstans nämns de senaste årtiondenas omvälvande sociala, ekonomiska och kulturella omställningar, utan det tycks som om saker och ting stannat i en tid där arbetarrörelsen var samhällets högsta prestation. En tid som lever kvar i det nostalgiska mannaminnet, och som sedan en generation tillbaka inte finns längre annat än som en litterär genre.

Jag vill återigen inte vara brutal, men tåg tuffar inte, telefoner ringer bara metaforiskt, och spontan social organisation sker numera på fler dagar än första maj. Och om den utlovade återgången till 1970 nu verkligen är framtiden, så borde den diskuteras i termer av akuta tillbakagångar snarare än som höjden av ideologiskt visionerande.

Tiderna har förändrats. Dessa personligheter som enligt egen utsago är socialdemokrater har det inte.

Om nu Socialdemokraterna verkligen ville avfyra ett startskott för förnyelsen, så skulle de blicka lite mer till samtiden och fråga sig: vad har hänt de senaste femtio åren, och vad kan göras politiskt för att göra det bästa av detta?

Tillåt mig att nämna tre enkla exempel på hur saker kan förbättras konkret redan nu.

1. Byt ut all generell mjukvara i offentlig sektor till fri och öppen sådan. I dagsläget går miljontals (jag vill inte säga miljardtals) kronor om året åt till att betala licenser för användandet av Windows, Word och liknande på statliga myndigheter och institutioner. Skattepengar som utan vidare skulle kunna sättas i bättre användning i de myndigheter och institutioner som helt plötsligt har mer pengar att röra sig med. Utan att några skatter eller avgifter behöver höjas.

I en tid där det råder ständiga budgetunderskott, så torde det minst visionära som kan göras vara att ta till de enkla lösningarna. När nu dessa bevisligen inte ens är värda att nämnas, reser det allvarliga betänkligheter rörande de lite större visionernas relevans.

2. Låt de som är arbetsbefriade dela med sig av sina kunskaper genom att bidra till digitala allmänningar, exempelvis Wikipedia. Alla har kunskaper om olika saker, och de flesta av dessa kunskaper översätts sällan till text. Alla har dessutom nytta av att det finns en självklar tillgång på information, resonemang och kunskaper när de orienterar sig i världen. Det säger sig självt att det är långt konstruktivare att låta människor engagera sig i sina intressen än att mobilisera dem i meningslösa aktivitets- och jobbsökarprogram. Det vore inte ens långsökt att kalla detta för Folkhemmet 2.0.

Det har dessutom den direkta fördelen att det samtidigt utgör en utbildningsinsats. Att veta är en sak, men att strukturera detta vetande är en process som kräver viss invänjning. En invänjning som i slutändan producerar precis de sorters kompetens som arbetsmarknaden skriker efter - förmågan till översikt, problematisering, precisering, konkretisering och inte minst planering. Text vare sig strukturerar eller skriver sig själv, trots allt, och det bästa sättet att lära sig saker är att göra dem.

3. Återgå till de fackliga rötter som en gång präglade den socialdemokratiska rörelsen. Säkerställ att arbetarnas integritet skyddas från både stat och kapital, och ställ det utom allt politiskt tvivel att de rättigheter som de tidigt fackligt aktiva ibland dog för är prioriterade även idag. Låt rätten till privat kommunikation och föreningsfrihet - dessa fundamentala rättigheter för varje facklig ambition - vara precis så centrala som de behöver vara för att spontana mobiliseringar av arbetsplatser ska kunna genomföras.

Jag behöver inte gå igenom fackets historia i detalj, eller göra onödigt övertydliga poänger om hur viktigt det var (och är) att kunna samordna aktioner mot orättvisa arbetsvillkor. Eller hur övervakning på arbetsplatsen var (och är) det största hindret för fackliga aktioner. Vad jag däremot kanske behöver göra är att gå igenom i detalj hur sådana tendenser blivit allt mer närvarande. Datalagringsdirektivet omintetgör både källskydd och meddelarfrihet - att tala med media blir oerhört obehagligt när det loggas och kan användas som skäl för uppsägning. Och kombinationen av FRA och det evigt ändamålsglidande kriget mot terrorismen kommer att ha mycket obehagliga konsekvenser för den dag då störningar i arbetet börjar framstå som terrorism.

Om jag vore obarmhärtig skulle jag gå igenom beslut efter beslut där dagens socialdemokrati röstat för de lagar som nämns ovan. Lagar som de stora namnen i partiets historia skulle anse vara direkt vedervärdiga. Men ni kan er historia bättre än jag ens vill låtsas, så jag överlåter det till era samveten att fylla i detaljerna.

Om nu Socialdemokraterna verkligen vill förnya sig så finns alla möjligheter i världen. Särskilt som Moderaterna inte har några som helst anledningar att inte prata om just Socialdemokraterna varje gång de får ordet - så länge socialdemokratin håller sig irrelevant genom patetiskt intetsägande "affärsplaner" så vinner Moderaterna varje meningsutbyte på walkover. Utan att ens behöva vara oartiga med det hela.

Ärade socialdemokrater: skärp er. Ni har alla möjligheter att få nästa val, och nyckeln till dessa möjligheter ligger i att vara just socialdemokrater. Det enda som behövs är en återgång till de väldigt väl definierade grundvärderingar som en gång var partiet, och en obönhörligt konkret tillämpning av dessa på samtiden.

Jag skäms över att behöva argumentera för att Socialdemokraterna ska agera som socialdemokrater. Men det jag känner är inte ens i närheten av vad ni borde känna över att tillhöra ett parti som inte kan vara sig självt ens när er politiska överlevnad hänger på det.

Gör om, gör rätt.

Vapen av massproduktion

När gevär blev en standard för arméer medförde detta ett antal oväntade konsekvenser. För att förstå vidden av dessa konsekvenser måste vi tänka oss vad som fanns innan prisvärda, massproducerade och någorlunda pålitliga gevär trädde in på scenen. Fantasynördar kommer att ha väldigt lätt att tänka sig detta, eftersom det handlar väldigt mycket om svärd och pilbågar.

Alla som någonsin hållit en pilbåge eller ett svärd i sina ovana händer vet att det är en mycket intressant känsla. De fungerar inte riktigt som en tror att de ska fungera; de är tyngre, besvärligare och på det hela taget mer otympliga än de borde vara. En skulle kunna tro att det bara är att greppa tag i svärdet och börja hacka på saker. Inget förbereder en på fenomenet att det krävs träning, övning och en smula innötning för att komma in i tänket.

Det ser ju trots allt så lätt ut när andra gör det. Ordet "inlärningskurva" är inte en spontan association.

Tänk nu att hela arméer behöver träna, repetera och sedan göra det igen för att hålla sig i form. Och då inte bara när det gäller svärd, utan även när det gäller pilbågar. Särskilt de mer krävande modellerna, som många gånger kräver ett livslångt övande och tränande.

Det är en hel del övande och tränande. Som tar tid, och kostar pengar, och på det hela taget gör det oerhört besvärligt att hålla sig med arméer. Det går ju trots allt inte att byta ut de stupade veteranerna mot otränade nykomlingar och förvänta sig att allt fortsätter som innan.

Det är i det här läget gevär kommer in i bilden.

Att hantera ett gevär är inte riktigt lika besvärligt som att hantera ett svärd, och det kräver långt minde finmotorik än en pilbåge. Det är lättare att förklara principen "peka och klicka" än de olika momenten som ingår i att inte hugga sig själv i benet. Kort sagt: inlärningskurvan är väldigt mycket mindre brutal.

Rent praktiskt innebär detta att ett regemente kan dela ut gevär till sina nya rekryter, träna en eftermiddag och på det stora hela vara stridsberedda dagen efteråt. Särskilt om lönen är bra.

Helt plötsligt finns det väldigt många fler människor tillgängliga för att delta i stridens hetta. Vilken strid det än må vara.

Ni kan förmodligen tänka er att de som var i besittning av färdigheter inom svärd- och båghantering tyckte att dessa nymodigheter var ett otyg utan dess like. Ni kan förmodligen också tänka er att dessa åsikter vägde lätt mot de effektiviseringar som gevärens införande medförde. Ren effektivisering gjorde svärdfäktning överflödig, annat än som tidsfördriv och social statusmarkör för överklassen.

Ni undrar förmodligen också vad detta har med någonting alls att göra.

Well, ta det här med produktionen av kultur. I det längsta av tider var det någonting som var förunnat vissa specialiserade yrkesgrupper, som behövde syssla med väldigt mycket övande, tränande och repeterande för att kunna göra det de gjorde. Detta behov av specialisering innebar att det inte var vem som helst som kunde producera kultur - folk kunde leva, andas och befinna sig i världen rent generellt, men den som ville få kulturprodukter att hända var tvungna att gå via specialisterna.

Vilket, beroende på vilken kulturproduktform det råkar handla om, kan handla antingen om att genomgå formell (men dyr och/eller exklusiv) utbildning, att tillhöra rätt sociala kretsar eller att helt enkelt muta någon.

Det må ha sett lätt ut när de dansade på scen, men den sociala produktionsinlärningskurvan var brutal. Vilket många aspirerande kulturproducenter också märkte av. (Vi andra märkte inte av dem. De förblev vanligtvis obskyra aspiranter livet ut.)

Men så hände någonting. Vi kan kalla det internet, en effektivisering av kommunikation eller ett diskursivt maskingevär - effekten är densamma. Helt plötsligt krävs det inte åratal av specialiserad träning för att skapa sig en publik - det räcker med att göra någonting intressant, och publiken kommer till synes av sig själv. Med tillräckligt mycket envishet kan vem som helst skapa sig en beundrarskara. Och vips så blev all denna specialiserad träning ett förlegat sidospår, vars enda relevans är som tidsfördriv och social statusmarkör för överklassen.

Internet är ett vapen av kulturell massproduktion.

Helt plötsligt finns det väldigt många fler människor tillgängliga för att delta i kulturskapandet, Vilket kulturskapande detta än må vara.

Jag misstänker dock att våra moderna svärdskämpar och bågskyttar kommer att tycka att dessa nymodigheter är ett otyg utan dess like. Och, än mer, att deras åsikter i längden kommer att stå sig lätt mot de effektiviseringar internet medför.

Välkommen till framtiden. Den påminner en hel del om dåtiden.

Ett inlägg utan klass

Ibland händer det att jag utpekas som en representant för någonting som skulle kunna kallas en överklass.

Vilket är en märklig sak. Inte minst eftersom jag lever i ett konstant underskott av pengar, och på det stora hela är väldigt mycket fattigare än de självutnämnda arbetarklassrepresentanter som kallar mig överklass.

Det skulle inte göra något att ha de attribut jag beskylls för att inneha, men faktum är att deras frånvaro inte direkt hjälper mig att betala hyran.

Det är dock intressant att se hur social status används som ett tillhygge. Eller, rättare, skillnader i social status. Särskilt upplevd sådan - så fort det upplevs att det finns en skillnad mellan en själv och den andre så är det tydligen fritt fram att tillhygga med berått mod.

Det är ännu intressantare hur det egentligen inte spelar någon roll åt vilket håll skillnaden råkar yttra sig - att någon upplevs vara privilegierad är en lika stor ursäkt för frispel som att någon upplevs vara direkt fattig. Skillnaden ligger bara i arten av tillhyggande, snarare än i graden. Det är samma grej, fast spegelvänt: snobbarna bemöts inte på samma sätt som patrasket, men sentimentet är detsamma.

Att det är synd om folk är ingen anledning att vara snäll mot dem, tydligen.

Jag har egentligen ingen poäng här, annat än att påpeka att klassism tar sig många uttryck. Den skonar ingen, och folk har en tendens att anamma dess mönster på de mest oväntade av vis. Sparkandet sker både uppåt, nedåt och i sidled.

Nu ska jag fortsätta att leva min vardag, där jag egentligen inte har råd att fixa min trasiga cykel. Ty sådant är livet i den upplevda överklassen.

Arbetsmarknaden är inte din vän

Betänk följande:

Det är länge sedan ett gott utfört arbete belönades. Det räcker inte längre med att bara göra någonting och att göra det bra - det ska göras bättre, effektiviseras, rationaliseras. Tanken på det hederligt utförda goda arbetet är idag en relik, en kvarleva från det förgångna. En kvarleva som inte värderas överdrivet högt när all flosklig retorik filtrerats bort från budgeten, där bonusar och besparingar är nyckelord.

Det är också länge sedan goda arbetare belönades. Allt mer energi läggs ner på att göra de enskilda arbetarna lika utbytbara som delarna i en maskin, och med tanke på att hela förra århundradet var en enda stor orgie på samma tema så känns tanken om att den enskildes insats belönas inte helt självklar. Särskilt inte som allt fler tvingas leva med mobil i hand, ifall det skulle visa sig att chefen behöver dem inom snar omedelbarhet.

Vilket inte är detsamma som att säga att arbetsgivarna inte tar lojalitet i beaktande. Det gör de - genom att sätta i system att brutalt utnyttja godtrogna arbetstagares känsla för lojalt ansvarstagande. Genom att försätta lojala arbetare i omöjliga situationer och cyniskt byta ut dem när de obönhörligen bränner ur sig, kan arbetsgivare profitera något oerhört på att slippa förbättra dessa omöjliga situationer. Det finns inga gratis luncher, och det är arbetarna som betalar med sin hälsa.

Sålunda: arbetsmarknaden är inte din vän, och de som säger annorlunda är antingen lögnare eller väldigt nervösa politiker.

Den senare kategorin tenderar dessutom att tala om arbetslinjer eller rätt till heltid eller någonting annat som i princip kan sammanfattas som "arbetsmarknaden är din vän".Vilket är fel både i samtiden och historiskt - särskilt som alla förbättringar i arbetsvillkor har kommit från ansträngningar att greppa arbetsmarknaden i kragen och ge den en rak höger, följt av en ännu rakare vänster.

Arbetsmarknaden är inte din vän. Och inget är vunnet av att låtsas som om den är det.

Morgondagens fackförbund, idag

Idag är det första maj. Demonstrationståg, tal och människor har fyllt gator och torg, och många samtal om det samtida folkhemmet har tagit plats. Sällan är det fackliga, socialdemokratiska och socialistiska arvet lika närvarande som idag.

Ändå känns det som att det hade kunnat vara - tja, mer.

Som ni kanske eller kanske inte vet, så var jag på Nätrot12 i helgen (en större sammanfattningspost om detta är på väg). Där utbyttes väldigt många fackliga och socialdemokratiska tankar, och ett antal samtal var återkommande. Däribland en om hur facken kan göra sig mer relevanta bland dagens ungdomar med hjälp av sociala medier.

Vilket kanske låter som en naturlig frågeställning. Dagens ungdom bryr sig mindre om facket än gårdagens, trots allt, och någonting måste ju de däringa mobiltelefonerna de går omkring och leker med dagarna i ända vara användbara till.

Det är en naturlig frågeställning om en inte förstått vad sociala medier går ut på, och för den som är låst i tanken om att sociala medier är till för facken och organisationerna. Det är den naturligaste tanken i världen för den som tänker att världen numera bara är samma gamla värld som förut, fast med internet.

För den som inte förstått att varje facebookgrupp är en fackförening i sin egen rätt.

Detta förringar inte fackens eventuella betydelse. Men det förändrar den. Make no mistake - när människor går omkring och bär på tillräckligt mycket latenta möjligheter att spontant organisera sig kring vilken fråga som helst, så förändras saker och ting. Det behövs ingen rikstäckande organisation för att de anställda ska kunna få för sig att gadda ihop sig mot ohållbara arbetsvillkor - och ej heller någon sådan för att sprida ordet om samma arbetsvillkor.

Det räcker med en hashtagg. Ett blogginlägg.

Om facken vill fortsätta hålla sig relevanta för dagens ungdom - och, indeed, för morgondagens arbetsmarknad - så behöver de ställa om sig från att vara Arbetarnas Centralorganisation. De materiella villkor varur de föddes - tider då kommunikation och organisation var brutalt mycket svårare, rent fysiskt - är över, och med förändrade tider följer förändrade behov. Både för människor, arbetare och organisationer.

Now, frågan är inte vad sociala medier kan göra för fackförbunden. Det är ett bakvänt sätt att se på saken. Frågan är snarare: vad kan facken göra för att hjälpa människor hjälpa sig själva på arbetsplatser, bland annat med hjälp av de maktmedel som sociala medier utgör?

Om första maj ska vara mer än bara en levande åminnelse över en förstelnad betong som flytt, så behöver vi diskutera arbetsmarknad och organisation på nya sätt. Vi behöver ta oss över ta över och förbi nittonhundratalets mentalitet rörande var medborgarmakt ligger, och verkligen ta till oss det faktum att all makt utgår från folket.

Även på dagar som inte är primärt röda.

Vem behöver Socialdemokraterna och Moderaterna?

Min gode medörebroare Kent har nyligen skrivit två inlägg på samma tema. En gång är en gång, men två gånger är definitivt något av en trend. Temat i det här fallet är socialdemokratins upplevda tystnad när det gäller sakfrågor - det beskrivs som om S leker tysta leken med både väljar- och journalistkår. Inga besked ges tydligen om någonting alls, och det är något av ett mysterium vad det samtida Kreml egentligen vill med världen. Än mindre med en eventuell regeringsmakt.

Jag kan inte annat än att hålla med. S är fenomenalt vaga på väldigt många punkter. Problemet - och då inte bara för Kent - är att M också är fenomenalt vaga på väldigt många områden. Vilket är synd, eftersom det är många som väntar besked på hur de ska kunna leva och planera sina vardagar redan nu, snarare än när partierna blivit uppdaterade via generationell förnyelse.

Ett första område är hur de tu partierna tänker se till så att tillgång till informationsekologin inte är en klass- eller turbaserad fråga. Visst, M kanske framhärdar att marknaden ser till så att alla får tillgång till teknologin, men ekologin är ett dött område. Ingenstans sägs det någonting om hur socialt, kulturellt eller i övrigt missgynnade personer ska kunna ta del av de kunskapsrikedomar som ett framgångsrikt navigerande av den digitala miljön medför.

Det enda vi kan utläsa av tystnaden är att den framväxande digitala klyftan tycks vara att föredra, snarare än någonting annat. Deltagande på lika villkor, alla ska med - vad är det?

Ett andra område är företagande inom den digitala sektorn. Det behöver inte direkt sägas att ingendera av de tu partierna riktigt anammat the Pirate Bay (och liknande exempel på lyckat entreprenörskap) som representanter för den svenska företagsamheten, än mindre tanken bakom deras brutala internationella framgång: att det enda sättet att ta sig vidare rent nationalekonomiskt är att släppa taget om informationsflödet och låta medborgarna göra det de gör bäst. Nyskapa, remixa, innovera - kort sagt, alla de buzzwords som brukar slängas omkring när positiva ekonomiska framtiden ska utmålas.

Om vi ska tolka de tu partierna så är Spotify ungefär det enda som hänt på sistone, vilket inte direkt är ett hoppfullt budskap. En ekonomisk sektor bör trots allt innehålla mer än ett företag.

Ett tredje område är, utan vidare pardon, frågan om hur ungdomar ska få betalt i en ekonomi som inte riktigt behöver dem. Samhällsvetare efter statsvetare efter sociolog efter vilken utbildad expert som helst kan berätta för dig hur övergången från ett industrisamhälle till ett postindustriellt sådant, - innebär att arbetslöshet inte längre är ett undantagstillstånd, utan att vi helt enkelt kommer att få finna oss i att fem, tio, femton procent av befolkningen är arbetslös vid varje givet tillfälle. Det är inte bara en svensk utveckling; en snabb utblick över västvärlden och dess ekonomiska kris bekräftar att detta är vad vi har att vänta oss.

Att i det här läget tala om arbetslinjen - vilket bägge gör, Moderaternas glada överanvändande av begreppet till trots - är fruktansvärt bredvid poängen. Det skulle förvisso lösa en oändlig mängd administrativa problem om sextiotalet och den fulla sysselsättningen kunde bemöda sig att återuppstå, men så här ett halvt sekel senare så känns det som att det behövs nya lösningar på de nya problem vi möter.

Eller, som Hannah Arendt skulle uttryckt saken: en kris är en situation där de gamla lösningarna inte fungerar längre. En katastrof är när de används ändå.

Som synes så är både S och M  ganska obefintliga när det gäller dessa tre områden, och om jag vore brutal skulle jag kunna fortsätta rada områden där partiernas officiella hållning närmast går att likna vid Thatchersk ickepolitik. Och om jag vore medlem i endera parti så skulle jag vara väldigt missnöjd över att samtiden läggs till handlingarna, medan nostalgin över det som varit år ut och år in upphöjs till nyckelfrågor.

För ärligt talat - vem bryr sig om RUT när vi står inför det största samhällsskiftet sedan fabrikens och den industriella revolutionens intåg? Egentligen?

Som Kent själv skriver: "Politik handlar om att se samhällsproblemen och att ha förmåga att arbeta fram lösningarna på dessa problem. Ska det vara möjligt måste man göra den politiska hemläxan ordentligt."

Jag kan inte annat än att hålla med.

Livet på snabba linan

En av de vanligaste frågorna en får när en säger att en är engagerad i Piratpartiet är också den mest klassiska frågan. "Hur ska artisterna få betalt?".

När en får den från vanliga människor så är den hanterbar. Aningen repetitiv ibland, men för det mesta ett genuint uttryck för intresse - en utgångspunkt för vidare diskussion.

Vilket, på sätt och vis, gör det till en kontextuellt bra fråga.

När en får den från lobbyister eller folk som varit med ett tag, däremot, så är den aningen mindre bra. Faktum är att den är direkt skrämmande om den ställs med ett straight face och/eller en ärlig övertygelse.

Ty det betyder att de antingen ljuger eller inte har tänkt färdigt kring frågan. Och det är en öppen fråga vilket som är värst.

Now, en behöver inte vara ett geni för att förstå att en jobbmarknad där 500 000 personer tävlar i stenhård konkurrens om 50 000 jobb inte är överdrivet optimal. Än mindre att det är allt annat än självklart att det här med "betalt" kommer att hända under sådana förhållanden. Inte ens för de som faktiskt befinner sig i jobb.

Den som med ärlighetens raka ansikte klarar av att konsekvent reducera ett systemiskt arbetsmarknadsproblem till ett problem med upphovsrättslagstiftning - är antingen en fenomenal lögnare, eller i behov av att ta ett steg tillbaka och fundera på hur världen fungerar.

Fråga inte hur artisterna ska få betalt i en ekonomi som inte behöver mellanhänder. Fråga i stället hur ungdomar ska få betalt i en ekonomi som inte behöver dem.

Allt annat är nämligen brutalt cyniskt.

K23: Att vara en turist i vardagen

Jag är många saker till vardags. Jag är bloggare, kopimist, student, pirat, fattig, cyklist, örebroare, medborgare, hyresgäst, hest, - listan är lång, och kan göras längre utan vidare ansträngning.

Jag har också en position inom det komplexa system som är klassgeografin. Den är aningen svårdeterminerad, i och med att fördelningen av kulturellt, socialt och digitalt kapital inte är helt i par med dess ekonomiska motsvarighet, men jag befinner mig på kartan. Bourdieu skulle kunna placera ut mig utan vidare bekymmer.

Precis som jag har en plats i klassgeografin, så har också platser sina platser. Var sak har sin plats i den övergripande ordningen, och genom att röra oss genom det fysiska rummet så kan vi studera hur olika platser relaterar till varandra och sina invånare.

Om du inte beter dig på samma sätt på baren som på universitetsbiblioteket, så är du redan en mästare på att agera på den här kunskapen.

Du behöver inte ha läst kulturgeografi för att upptäcka att saker inte är desamma i miljonprogrammen som i villamattorna. Det räcker trots allt med att gå omkring i dessa områden - och ibland även med att försöka ta sig till dem.

Villamattor har något av en tendens att segregera ut sig till områden långt bortom kollektivtrafikens räckvidd, vilket gör bilinnehav till något av ett krav för den som vill besöka dem. För att inte tala om bo i dem.

Inte för att kollektivtrafik är någonting att ta för givet - SL har redan lagt priset för ett månadskort på en nivå som ligger över hälften av min månadshyra, trots allt.

Vilket, onekligen, sätter den berömda överklassafarin i perspektiv. På många olika sätt.

Vi skulle i och för sig kunna tala om det på samma sätt som den gode Wolodarski, som på något vis lyckas göra det hela till en fråga om psykologi och direkta relationer mellan människor. Det handlar om individer, trots allt, och om vi begår synden att tala om klass i stället för om konkreta människor så lede det omedelbart till att vi dehumaniserat både safarifirarna och de safariserade personligheterna. Reducerat dem till sina kategorier, as it were.

Som en individuell bloggare, kopimist, student, pirat, fattig, cyklist, örebroare, medborgare, hyresgäst och hest finner jag det oerhört svårt att ta detta perspektiv som allenarådande. Jag skulle nog tillstå att det här med det individuella varat fungerar utmärkt, kategorierna och placeringen på den socioekonomiska kartan till trots.

Grejen med kategorier är ju, trots allt, inte att en bara har en enda av dem, och sedan slaviskt måste följa dess imperativ tills antingen den eller en dör. Att jag har en position inom klassgeografin innebär inte att jag helt plötsligt är en automatisk förkämpe för en klassposition-för-sig, och än mindre att det faktiskt finns en sådan klass-för-sig.

Det som är utmärkande för den framväxande underklassen är ju trots allt att de är fragmenterade i sina ensamma vardagar, bärandes sina kors i osynlig individualitet.

Just där kan jag nog ge Wolodarski en poäng. Om än bakvänt.

Nu är förstås grejen med den berömda överklassafarin inte att folk åkte buss till platser som av hävd, marknadskrafter och generell social tröghet kodats som just överklass. Folk åker buss både till och från området mest hela tiden, och det skulle se ytterst märkligt ut om någon gjorde en stor sak av dessa vardagsresenärers generella tillstånd.

Fråga bara planka.nu.

Nej, grejen är att de hade som uttalad agenda att beskåda den främmande lokalbefolkningens besynnerliga seder och bruk. Se de ädla vildarna i aktion, i deras naturliga hemvist, befriade från den mer hemvana civilisationens alla dekadenta laster. Förundras över att saker och ting inte tycks vara som de är till vardags, och att det på något vis är möjligt att leva utan att behöva tänka på det moderna livets alla bekymmer, sorger och besvär.

Egentligen hade det varit mer provocerande att formulera agendan enbart i dessa termer, och undvika ordet "klasshat" helt och hållet. Men månne hade det inte slagit lika slint i lika många huvuden då - det finns alltid en avvägning att göra mellan provokation och uppmärksamhet, trots allt.

Det är inte varje dag så väldigt många får för sig att skriva så mycket om en enkel sightseeingresa. Inte ens när de innehåller äggkastning.

Och om vi ska komma tillbaka till geografin, så är det där skon klämmer. Helt plötsligt befinner sig fel människor på fel plats, och det av fel anledning. Den naturliga ordningen är störd, kategorierna upprörda - helt plötsligt är inte var sak på sin plats, och ännu plötsligare börjar tanken om att var sak kanske inte vet sin plats att dyka upp.

Tänk så mycket som kan åstadkommas med en enkel bussresa. Utan att någon av de inblandade egentligen gör någonting annat än att vara sig själva.

Visst är det märkligt hur klass fungerar?

Att vara rädd för det farliga

Jag läste just en kommentar från den evigt kloke Steelneck, och i stället för att introducera den så serverar jag den på en gång:

Alltså, för att sammanfatta saken. Det jag är rädd för är stat och myndigheters makt och det HM är rädd för är hennes medmänniskor. Omvänt innebär det att jag värnar den lilla människan gentemot staten och HM värnar sig sig själv och staten mot hennes medmänniskor.

HM är, for the record, inte Hans Majestät, utan en anonym någon som inte behöver avanonymiseras här. Eller alls.

Det här är en viktig distinktion, i och med att den förklarar det eviga mysteriet varför Piratpartiets frågor inte riktigt lyckas slå rot hos det som kallas den bredare massan.

Enkelt uttryckt: den som är rädd för sina grannar är inte överdrivet intresserad av vad en abstrakt statsapparat kan få för sig att göra, såvida det inte hjälper i skyddet mot det skrämmande konkreta.

Det här är lite konkretare än den klassiska invändningen "men ni har ett för abstrakt program". Det förklarar också hur och varför, och ger en direkt uppmaning till vad som bör göras härnäst: ta moderniteten på allvar.

Den ökade individualiseringen, det ökande främlingskapet mellan människor, den ökade ensamheten i dagens samhälle - det är inte ickefrågor. Det är någonting som folk går omkring och lever med varje dag. Det är en av de mest påtagliga känslor som moderniteten fört med sig, och en av de mest utbredda.

Reklammakare vet förstås detta, och det är därför den mesta reklam du råkar drabbas av handlar om olika sätt att bli socialt framgångsrik. Om än indirekt. See a need, fill a need.

Now, om en är i fas med samtiden och inte pratar överdrivet mycket med sina omedelbart närvarande medmänniskor i onödan, så är det lättare gjort än sagt att känna ett visst främlingskap inför dessa. En känner dem ju trots allt inte, vet inte vilka de är, vad de tänker och vad de kan få för sig i ett obevakat ögonblick.

Notera det där ordet, obevakat.

Ty det är de där främlingarna övervakningen ska skydda mot. Vi kanske använder ord som "terrorister", "pedofiler" eller "brottslingar", men när allt kommer ikring så är det andra människor som är det stora hotet.  Det är trots allt inte utomjordingar det handlar om, och det är än mindre sådana vi går omkring och är rädda för.

Det handlar om människor, trots allt.

Metaproblemet är förstås att en inte blir mindre rädd av att det finns så kallad säkerhet på plats. Det förstärker bara bilden av att finns en anledning att vara rädd - att människor är farliga och behöver skyddas från. Mer kameror, mer poliser, hårdare tag. Vilket leder till att, yep. cirkeln upprepar sig. Med ackumulerande resultat.

Och när en så får höra talas om nätet, och dess inneboende förmåga att koppla ihop människor med varandra - så slår rädslan till. Terrorister/pedofiler/brottslingar kan prata med varandra, och samordna sina aktiviteter! Nätet är farligt, och måste övervakas!

När en är rädd för människor så är nätets förmåga att samordna just människor skrämmande indeed.

I det läget är det inte märkligt att Piratpartiets - för att inte tala om mina - ibland ohämmade hyllningar av nätets storhet ter sig främmande för folk. Och, än mer, att våra rädslor ter sig abstrakta - vi är helt enkelt rädda för olika saker.

Där vi ser en aldrig tidigare förmåga att samarbeta för att förändra världen till det bättre, ser de en aldrig tidigare förmåga att göra dem illa. Och där vi oroar oss för den ökade övervakningens negativa konsekvenser, ser de någonting som förhoppningsvis kan få dem att andas lite lättare.

Vem vet vad människor gör i sina obevakade ögonblick?

Metaproblemet är förstås, som sagt, att en inte lindrar skräcken för människor genom att bygga högre murar mot dem. De blir om möjligt ännu läskigare ju längre bort de upplevs vara, och det blir omöjligare att lita på dem om en aldrig ges tillfälle att göra det. Det är en självuppfyllande profetia, och en ond cirkel som är desto svårare att bryta eftersom den är så självklar.

Slå bara upp tidningen och se hur många rapporteringar om våldsbrott som finns däri. Är det underligt att folk blir rädda av sådan läsning?

Polisen upprättar en ny enhet mot fildelning, och det argument som resonerar mest hos folk är inte att det finns en inneboende problematik i att över någon miljon människor plötsligt blir (ännu mer) brottsmisstänkta. Utan att det är resurser som polisen skulle kunna använda för att skydda oss från andra, farligare brottslingar.

Det säger någonting.

Det ligger en viss ironi i att jag en gång i tiden gick med i Piratpartiet just på grund av att en allt mer övervakande stat aldrig skulle lämna mig ifred. Numera är jag sällan ensam, och jag vet att det finns många goda människor där ute i världen - många fler än jag någonsin kommer hinna träffa - men det visste jag inte då.

Jag hyser ändå och fortfarande förhoppningen om att när det blåa sken som kan ses i var lägenhet byts ut från den enkelriktade till den dubbelriktade varianten, så kommer den där moderna ensamheten att lindras. Förvisso inte över natten, och förvisso inte helt friktionsfritt, men när det blir lättare att nå varandra så kommer vi att inse att - hmm, vi är nog inte så farliga som vi tror. Egentligen.

Varför är vi så rädda för varandra?

Egentligen?

#95teser #14 - Vad vill det?

Ni som hängt med i testuggandet från början har förmodligen märkt att jag har en något svajig relation till det här med att vara trogen källmaterialet. Och utan vidare byter ut "företag" mot "organisation", "marknader" mot "människor", och så vidare med andra synonymer. Vilket beror dels på att jag tänker på olika saker olika dagar, dels på att det hela inte är så noga egentligen så länge en tänker till och lär sig saker - men mest för att organisationer är organisationer, vilken form de än råkar ha och vad de än råkar syssla med.

För att backa tillbaka till grunderna - det handlar om människor. Och med detta i bakhuvudet, så kan jag introducera dagens tes:

Corporations do not speak in the same voice as these new networked conversations. To their intended online audiences, companies sound hollow, flat, literally inhuman. 

Bokstavligen omänskliga. Smaka på det i några ögonblick. Och tänk sedan på de organisationer som finns i din omgivning, rent generellt. Företag, skolor, förvaltningar, myndigheter, företag - listan är längre än din arm, och du är förmodligen skyldig minst någon av dem pengar.

Fortsätt sedan tänka på vilka krav de ställer på dig. Och hur de formulerar dessa krav.

Allt fler arbetsplatser använder skenbart objektiva mått för att mäta vad de anställda åstadkommit. Siffror, utan vidare pardon eller förståelse. Anställningen baserar sig på antal enheter per miut, och den som av någon som helst anledning inte uppfyller kraven så det ryker - ryker. Bakom en mask av objektiva mått döljer sig tanken att de som utför arbetet bara är utbytbara delar i maskineriet - och precis som med ett maskineri så kan delarna förändras när det så önskas.

Ingen mänsklig empati i syne. Särskilt inte för den som råkar bli sjuk.

Men samtidigt används - missbrukas - den mänskliga psykologin för att uppnå resultat. Det blir en tävling - vem kan leverera flest enheter i timmen? Och för att verkligen sporra de anställda till vidare ansträngningar så byggs en kultur där det är viktigt att veta vem som inte har levt upp till den "informella" standarden (som förvisso är över den formella men som ändå är påtagligt närvarande).

Litteraturen är fortfarande oense ifall det är tävlingsinstinkten eller rädslan för att tappa i social status som sporrar. Men en arbetsplats där defaultläget är att ge allt en har är allt annat än hälsofrämjande.

Särskilt inte när en börjar identifiera sig med sin roll som utbytbar kugge i systemet. Som ett prima exemplar av en beståndsdel i ett system vars främsta funktion är att äta mänsklighet levande.

Det finns bättre sätt att leva. Och det finns bättre sätt att organisera ett samhälle.

För att inte tala om företag.

Andra människor: Qer, Christer, Marie, Erik.

K22: Is the system working?

Ett av de mest ofrånkomliga aspekterna av den moderna vardagen är att den domineras av system av diverse slag. Inte bara i den rent fysiska innebörden, med alla dessa komplicerade system för transport - bilen, inte minst - som för både oss och våra saker fram och tillbaka över geografin. Utan även i den mer abstrakta innebörden - så som alla som på något vis drabbats av den ekonomiska krisen kan berätta allt om i detalj.

Det som skiljer ett system från någonting som bara är, rent generellt, är att en del av ett system befinner sig i någon slags relation till de andra delarna av samma system. Vilket är en precis så bred definition som behövs för att förstå att, shit, nästan allting är en del av ett system, på något vis.

Eller, rättare, många system. Ibland samtidigt, ibland under olika delar av sin livscykel.

Låt oss hålla oss kvar vid bilen. Innan den ens blir till på ett konceptuellt plan, så tillsätts någon form av arbetsgrupp för att designa dess aspekter och nyanser. Olika representanter från olika delar av den organisation som bygger bilen i fråga samlas för att kompromissa om estetik, ingenjörskonst, budget, marknadsföring, arbetsrätt och tusen andra saker - redan innan den första ritningen ens är skissad.

Ni anar de komplicerade systemiska samband som lurar i bakgrunden. Det finns tusen komplicerade fält inom estetiken, ingenjörskonsten, budgeten, marknadsföringen, arbetsrätten och what have you som ställer tusen komplicerade krav på den process som leder fram till att en bil blir som den blir. Det ligger i sakens natur att resultatet ibland blir, ah, märkligare än annars.

Efter många om, men och tömda kaffemuggar så skapas till sist en ritning av någon slags bil, och det är dags för fabriksgolvet att skrida till verket. Vilket är ett system med helt andra konkreta krav, begränsningar och möjligheter. Den grundläggande principen är att dela upp byggandet i åtskilda men sammanhängande arbetsmoment, och sedan låta de enskilda arbetarna specialisera sig på dessa moment under arbetets gång.

För arbetaren är det inte överdrivet komplicerat att göra sin grej. Men någon, någonstans, har planerat att fabriken som system först låten bilen genomgå moment 1, 2, 3, 4 - osv tills färdig bil händer. Och kring detta finns ett komplicerat nät av leverantörer, transporter, tjänster och diverse som ser till att det som behövs för varje givet moment finns på plats när det behövs.

När så bilen väl rullat ut ur fabriken så måste den på något vis nå sin tilltänkta användare. I Sovjet fanns det listor med namn på vem, var och när - vilket var ett ineffektivt men ändå system. I våra dagar har vi bilhandlare, reklammakare och ett väl etablerat nätverk av finansiella tjänster som ser till att det går lite fortare för folk att kunna sätta sig i sina nyförvärvade bilar. På något vis lyckas ett pris förhandlas fram mellan tillverkare, försäljare och det där abstrakta system vi kallar "marknaden", och när så sker står långivare redo.

Jag behöver nog inte gå in på hur lånet på bilen är en systematisk orsak till att många stannar kvar på de jobb de tog för att ha råd med de bilar de köpte för att kunna få de lån som de tog för att köpa den där bilen. Järnburen är en bitch på det viset.

Men det är inte över bara för att en har ett billån - det finns ytterligare system innan vi når vardagen. Först måste en skaffa körkort (vilket tydligen är en hel ekonomisk sektor numera). Därefter så finns det ohemult mycket pappersarbete med skatter och försäkringar (med tillhörande myndigheter och företag som hör till). Och för att bilarna inte ska vara engångsvaror så finns det ett synnerligen väl distribuerat nätverk av bensinstationer världen över, med alla de tusentals organisationer och geopolitiska överväganden som hör därtill.

Sedan finns det otaliga industrier kring själva bilismen som fenomen - bilstereotillverkare, bilinredning, drive ins, vägkrogar, avlägset men bekvämt placerade köpcentrum, etc. Och, förstås, bilskroten - dit bilar eventuellt kommer för att dö.

Och, om vi ska nå någon slags slutpunkt, så finns ett stort antal sociala institutioner som helt enkelt inte skulle finnas om bilen inte funnits. Kommunala översiktsplaner över hur marken ska användas innehåller vägar, parkeringsplatser och zoner som baseras helt på att den övervägande majoriteten har bil. Samtliga stadskärnor i västvärlden har byggts om för att bjuda in bilen som ny invånare. Samtliga kulturer har anpassats till bilen som central punkt för hur samhället är uppbyggt. - Det är mer än en klyscha att tala om de som blir hämtade sist på dagis.

Oh, och du måste ha körkort för att få jobb. Det är inget personligt - systemet säger det.

Now, om du nu drabbats av känslan av att - shit, samhället är ju skitstort! - så är du på rätt spår. För varje sak som finns så finns det ett oräkneligt antal system som sett till så att de blev precis som de blev, och oftare än inte så handlar det om sociala system. Som absolut grundbult finns förstås alltid ekologin, men mellan det ekologiska och vår vardag så gömmer sig tusentals mer eller mindre osynliga system av ömsesidigt beroende institutioner som vart och ett på sitt sätt gör sitt för att definiera våra vardagar.

Många gånger är dessa system viktigare för våra liv än den konkreta verklighet vi råkar befinna oss i. Vilket kanske låter märkligt, tills en kommer ihåg att den där ekonomiska krisen faktiskt hände. Trots att en skötte sig exemplariskt, gjorde allt enligt reglementet och på det hela taget var rätt framgångsrik i sitt görande. Det är inte ens agerande som är det viktiga, utan ens agerande i relation till de andra delarna i det system en ingår i.

Och, som SAAB märkte, så hjälper det inte att göra bilar om det bevisligen inte finns någon som kan köpa dem. Hur bra de än råkar vara.

Den stora anledningen till att samhället verkar svårföränderligt ligger i att det inte räcker att förändra en enda del av det. En måste göra många saker samtidigt för att få önskad effekt, och det på ett sådant sätt att alla delar av det reellt existerande sociala systemet rör sig i önskad riktning. Men det är ämnet för kommande inlägg. 

Det här är del tjugotvå i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället. Du finner alla tidigare inlägg här.

K21: Att vara politiken till besvär

När den första franska revolutionen sparkade igång var samhället indelat i tre stånd: adel, präster och alla andra. Adeln var fullt upptagen med att hovsvärma kring Versailles, prästerna med att hålla igång den katolska kyrkans vardag, och alla andra gjorde sitt för att genomföra en de facto övergång från en feodal monarki till ett modernt kapitalistiskt samhälle.

Tillsammans utgjorde adeln och prästerskapet ganska precis två procent av befolkningen. Ni anar att det fanns en viss övervikt till den där gradvisa strukturella förändringens fördel.

Nu sparkades inte revolutionen igång bara för att det råkade finnas en snedfördelning i maktförhållandena. Människor är anpassningsbara, och kan leva med ganska mycket i sina vardagar utan att för den skull vilja storma närmaste bastilj. Att saker är besvärliga utgör inte heller en revolutionär anledning i sig självt - folk har en ganska väl utvecklad förståelse för världens generella jävlighet, och nöjer sig för det mesta med en smula generellt gnäll. Det krävs någonting mer för att en regelrätt revolution ska inträffa.

Så som att saker är besvärliga och jävliga av fel anledningar.

Now, den kungliga byråkratin var allt annat än effektiv i sin administration, och alla försök att reformera styret kraschlandade i ett moln av majestätisk förvirring. Adeln var mer intresserad av vad adeln sysslade med än någonting annat, och prästerna blickade uppåt snarare än framåt. Vilket på det stora hela innebar att de nittioåtta procenten av befolkningen mer eller mindre var tvungna att utveckla och anpassa sig till det framväxande kapitalistiska samhället på egen hand, utan politikens inblandning.

Vilket kanske låter som en liberal dröm, om en bortser från att den rådande aristokratiska ordningen insisterade på att ge adeln massiva privilegier på direkt bekostnad av alla andra. Så som ensamrätt på att tillverka ett stort antal nyckelvaror och andra ekonomiska hinder som gjorde livet besvärligt i onödan för vanliga människor.

Över tid så blev denna fokusering på adelns väl och ve ett direkt hinder för både stat, kapital och befolkning. Den allt mer diversifierade aktivitet bland kategorin "alla andra" - framför allt hos det som blev den framväxande borgarklassen - skapade över tid ett behov av en social, fysisk och juridisk infrastruktur för att kunna både fungera och expandera. Adeln var dock mer intresserad av att behålla sina privilegier, vilket innebar att byggandet av en sådan inte blev en prioritet. Och efter hand så uppstod ett disconnect mellan människors vardagliga behov och statsmaktens behov - det förra var inte en del av det senare, och politiken utformades därefter.

Människor är anpassningsbara, och kan leva med att leva i en monarki så länge vardagen fungerar. Men när monarkin som system börjar utgöra ett onödigt besvär för hårt arbetande människor att leva sina liv och göra det de gör, så börjar den kungliga legitimiteten att naggas i kanten. Den sneda maktdelningen kan levas med så länge den utgör ett semiabstrakt begrepp som kan ignoreras med framgång, men när den börjar utgöra ett direkt bekymmer så är det desto svårare att leva med den.

När den första revolutionen sparkade igång så var avståndet mellan politik och vardag så stort att den stackars majestäten inte helt förstod de krav som ställdes från folkets sida, eller ens det språkbruk som användes.

En behöver inte tänka i överdrivet långt sökta banor för att börja hitta paralleller med samtiden. Inte ens om vi bortser från att skillnaden mellan nittioåtta och nittionio procent är ganska precis en procent.

Det uppenbaraste exemplet är förstås internet. Det finns ingen direkt brist på områden där saker är besvärliga i onödan på grund av att den rådande ordningen har brytt sig mer om annat. Den eviga frågan om piratkopiering ligger överst på listan. Men även svårare teman så som att vem som helst med en blogg kan bli Wikileaks för en kvart finns med. Och frågan om vad det innebär att vara en medborgare i en värld där solidaritet flyter lättare enligt fiberlinjer än kartlinjer.

På den gamla tiden höll kungen och adeln på med sina maktkäbbel medan resten av samhället bildade salonger, byggde upp offentliga arenor för politiska diskussioner och mödosamt slipade bort det feodala arvet från vardagslivets vedermödor. Mer samtidigt begränsas internet av käbbel om gamla distributionsordningars vara eller icke vara. Av palatsskvaller om hur högljudda diskussionerna på det digitala torget är. Av slentrianformulerade retoriska gester om att ge invånarna de kakor som en gång ersatte brödet.

Ni som kan er franska revolution vet att den pågick i olika faser i ungefär hundra år innan det blev någon reda på det hela. Ni som kommer ihåg det ljuva nittiotalet vet att det är direkt oigenkännligt i jämförelse med idag - och då inte i ljuset av 2001, som på så många olika sätt utgjorde den livlina Ancien Régime behövde för att kunna fortsätta när Sovjet inte längre fanns till hands som ursäkt Utan i ljuset av det blå flimrande sken som gör att det blåa blodet framstår i en helt annan dager.

Medan adelns diskussioner förs i viskande form, växer sig den digitala stadens forum fram som femtekolonnare i en politisk ordning som inte riktigt finns annat än som ett nostalgiskt önskedrömsprojekt. Men att det nya Versailles gör sig mer ur fas med samtiden innebär inte att det inte blir besvärligare - tvärtom.

Vi lever i nya tider. Låt oss hoppas att saker och ting fortsätter att vara besvärliga av rätt anledningar. 

Det här är del tjugoett i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället. Du finner alla tidigare inlägg här.

K20: Med framtiden i bagaget

Det här med att summan av mången rationella handlingar tenderar att bli irrationellt, är oftast inte särskilt tröstande för den som drabbas av detta. Särskilt inte när undertonen är att det inte bara finns en anledning, utan dessutom en i sammanhanget bra anledning till att de drabbas av den plötsliga orättvisa de drabbats av.

Ett av de allra största exemplen på detta genom historien är den effektivisering av jordbruket som följde samtidigt med den industriella revolutionens startskott. Ingen kan förneka att det var - är - rationellt för bönderna att använda effektivare metoder för att jordbruka. Det ligger närmast i sakens definition, särskilt för bonden i fråga.

När dessa nya metoder spred sig över nejden så uppstod ett fenomen som sällan skådats tidigare: det finns för lite arbete att utföra i förhållande till de pigor och drängar som finns till hands. Och det på stor skala. Miljontals människor flyttade från land till stad i jakten på arbete, och helt plötsligt drabbades städerna av den utmaning det innebär att det helt plötsligt finns väldigt många fler invånare.

En av de mindre omtalade aspekterna av detta är att brännvin ibland lovsjungs som en av urbaniseringens viktigaste verktyg. Inte för att fabriksägare kunde betala arbetare i brännvin i stället för pengar (vilket hände), utan för att det är smått traumatiskt att slitas upp ur sina agrara rötter och slungas in i ett stadsliv som varken en själv eller staden egentligen förberett sig på.

Det glöms ofta bort, men industrialiseringen och urbaniseringen utgjorde dramatiska förändringar i människors sätt att leva. När det välkända och sedan tid urminnes inarbetade livet på jordbruket - slitsamheten och eländigheten till trots - byttes ut mot det anonyma, kalla och ovissa livet i staden, var det många som helt enkelt tappade hoppet och tog till flaskan för att kunna härda ut.

Det är inte helt otänkbart att den tidiga urbaniseringen hade förfallit i revolt, revolution och generellt slumpmässigt våldsverkande om det inte hade varit för att så många helt enkelt söp ner sig för att klara omställningen.

Efter någon generation eller så nyktrade den nyframväxta arbetarklassen till sig, och började bilda fackföreningar och liknande institutioner.  Vilket utgjorde en del i den (ibland våldsamma) process som omställningen från den förmoderna jordbruksekonomin till den moderna fabriksekonomin innebar. Och, på så väldigt många olika vis, fortfarande innebär - vi blev aldrig riktigt på det klara med vad det innebär att leva i ett kapitalistiskt system där det dagliga lönearbetet spelar alla huvudroller som finns, och den politik som förs idag är på tusen olika sätt en direkt fortsättning på den som fördes då.

Det syns inte minst på Socialdemokraternas och Moderaternas politiska retorik. Även om de tonat ner nykterheten på sistone.

Now, det vore långsökt bortom rimlighetens gräns att säga att bönderna kunde förutsäga att deras effektiviserade jordbruksformer skulle leda till (eller, rättare, vara en stor bidragare till) en omfattande omvälvning av de mest fundamentala strukturer som samhället vilade på. Vad de tänkte på just där och då var förmodligen mer i stil med vad människor alltid tänker - hur vardagen ska skötas, hur problemen ska hanteras och allt det där som pågår medan de gör det de gör. Det finns förstås aspekter och nyanser, men på det stora hela lär tonvikten lagts på att se till så att även nästa skörd händer - och det så billigt, bra och bärkraftigt som möjligt.

Ni ser mönstret.

Nyligen så har någonting nytt dykt upp i denna vår värld. Alla gamla strukturer är förvisso kvar och har sina effekter, men de har mer och mer börjat naggas i kanten av en ny uppstickare. Någonting som på rent rationella grunder obönhörligen kommer att innebära radikala och omfattande förändringar av samhället, vare sig det är redo för det eller inte. Och det är en precis lika stor revolution för de villkor samhället vilar på som en gång den industriella revolutionen var.

Givetvis är det internet jag talar om. Och givetvis är det skrämmande bortom allt annat att den samtida politiken inte har tid för någonting annat än de problem som skapades av den förra revolutionen. Den är för upptagen med att effektivisera de institutioner som hanterade den tidens problem - Arbetsförmedlingens tredje fas är ett aktuellt exempel - för att hinna se att det samhällsbild den utgår ifrån blivit daterad.

Det gamla uttrycket om att kartan gäller när kartan och terrängen inte överensstämmer är sällan så dystopiskt som när det gäller problemhanterande institutioner.

Det är sådant som får en att börja oroa sig för vad den nya tidens brännvin kommer att vara, när gamla samhällsformer luckras upp och nya utkristalliserar sig i de gamlas frånfälle. Och hur många generationers ångestladdat supande det kommer att behövas innan det blir möjligt att börja lösa de oundvikliga konflikter som den nya tiden kommer att medföra. Och, än mer, hur våldsamt motståndet behöver börja bli när brännvinet inte riktigt räcker till.

När den globala byn blir den globala staden så duger det inte att fråga varför Jeppe super. Alla vet nämligen redan nu att hen kommer att göra det, och den politik som inte gör sitt yttersta för att motverka detta redan nu kommer att få akuta problem framöver.

Och det kan redan nu sägas att Jeppe inte kommer att tröstas nämnvärt av att både Socialdemokraterna och Moderaterna hade ytterst rationella valtaktiska skäl att fortsätta låtsas som om internet bara var en fluga på väggen i klassrummet. 

Det här är del tjugo i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället. Du finner alla tidigare inlägg här.

K19: Individ, struktur, järnbur

Det mest skrämmande med järnburen är att den inte är någons fel. Det går inte att peka ut någon enskild faktor, individ, eller institution och efter väl utförd analys konstatera att, aye, det är dess fel. Den är brutalare än så - mer distribuerad, mer robust, mer allstädes närvarande än så.

Det finns ingen dold agenda, inget huvudkontor, ingen världsomspännande konspiration, ingen i detalj genomarbetad masterplan, ingen ond organisationsledare som klappar en vit katt medan världens öde dikteras -

Det är inte så det fungerar.

Vad som finns är individuella aktörer som agerar rationellt utifrån sitt eget perspektiv, och där summan av alla individuellt rationella beslut är ett irrationellt utfall.

Ett av de mer vardagliga exemplen på detta är bilismen. De enskilda individer som åker omkring på vägarna har oftare än inte fullt rimliga skäl för att göra det - de måste hinna till jobbet, hämta barnen på dagis, förflytta massor av inte helt bärbara saker, etc. I varje enskilt fall finns en motivering som, om den betraktas i och för sig själv, de flesta skulle gå med på. Den enskilde individen lever i en vardag och agerar på det sätt som får vardagen att gå ihop på bästa sätt - och det är inte svårt att förstå varför.

Summan av alla dessa vardagar är dock större än dess individuella delar. Ingen enskild individ är ansvarig för helheten, och det vore missvisande att säga att någon är mer ansvarig än någon annan. Det är först när ett stort antal enskilda individer tillsammans lever ut sina vardagar som saker av typen bilköer, miljöförstöring, trafikmaktsordningar och liknande börjar dyka upp. En bil mer eller mindre på vägarna gör ingen direkt skillnad, och den övergripande problematiken återstår även om någon ställer av bilen och blir cyklist i stället.

Det finns som ni ser ingen agenda, inget huvudkontor, ingen konspiration. Det finns bara vanliga människor som gör vanliga saker - och wham! Järnburen händer.

Det här är dock inte den sortens tänkande som kommer naturligt till den mänskliga hjärnan. Den är hårdriggad att tänka i termer av orsak och verkan på en väldigt lokal nivå - någon gör saker, alltså händer saker. Läget är som det är, alltså måste det bero på att någon har gjort någonting. Och sålunda är det någons fel, per hårdriggad definition.

Och det finns ingen brist på fingrar som pekas åt de mest oväntade håll. Det är invandrarnas, kapitalismens, sedlöshetens, patriarkatets, ungdomens, fyrtiotalisternas, feministernas, fildelarnas, borgarbrackornas, proletärernas, kommunisternas, hundägarnas, cyklisternas - det finns alltid någon som råkar befinna sig inom pekhåll när någon behöver ha fel.

Det finns alltid ett svar på frågan om vem som har gjort fel. Det är dock alltid fel svar, eftersom det är fel fråga att ställa.

Oavsett om du tänker på individuellt eller politiskt plan så kommer det här att bli viktigt för dig. På det personliga planet så kommer du, om du försöker att leva etiskt, att springa in i en vägg där vad du än gör så slutar saker att vara tillräckliga. Där du, efter ett outsägligt antal kompromisser med världen, når en punkt där du gjort allt och världen fortfarande är skit.

Det är inte ditt fel. Den är större än dig.

Om det inte vore för att folk tänker orsak/verkan på lokal nivå så vore det inget problem. Men de gör det, och kommer således med utrop av typen "varför tror du att världen kommer att bli bättre av att du cyklar i stället för att ta bilen? Det sker ju [någonting värre någon annan stans]!".

Grejen är förstås att - ja, ja det gör det. Vad en än gör så är det för lite. Inför Gud har alla fel. Och hur du som individ än väljer att leva ditt liv så kommer järnburen ändå att finnas kvar. Och folk kommer att jämföra ditt liv med den i dess helhet.

Tappa inte hoppet. Det är inte ditt fel. Du gör en god sak i en värld som blev som den blev långt innan du föddes.

För den som försöker agera politiskt inträffar samma fenomen. Alla konkreta förslag om att göra någonting alls kan och kommer att bemötas av invändningen "men x då", varpå det obönhörliga ögonblicket när världens generella jävlighet arbetar mot en inträffar.

Men än mer så måste en hantera att andra gör politik av att lösa problematiska människor. Som ställer frågan "vems fel är det?" - och sedan utgår från att svaret är en uppmaning till handling. Vilket ni förmodligen kan finna gott om exempel på i samtiden.

Det stora problemet ligger i att ett sådant sätt att se på sin politiska gärning obönhörligen leder till att inga problem löses. Samma princip gäller för det politiska som för bilköer: om en inte gör någonting åt den övergripande strukturen så kommer problemet att kvarstå. Eller bli mer komplicerat, eftersom det nu finns politiska beslut och prestige kring problemet.

Det större problemet ligger i att en kan falla i samma fälla även om en kommer förbi "vems fel"-tänket. Ty precis som en bilkö uppstår av att ett stort antal människor gör det som verkar bäst i deras vardag, uppstår så väldigt många av samhällets låsningar av att specialister optimerar sitt hörn av det sociala landskapet utan att ta hänsyn till helheten.

Vilket kan exemplifieras av en arbetsplats där olika avdelningar har olika rutiner för hur pappersarbete ska gå till. De olika avdelningarna har förmodligen rationella skäl att göra som de gör, men sammantaget blir det ett hinder att översätta från avdelning till avdelning.

Resultatet av att individuella aktörer agerar rationellt på individuella problem är inte alltid rationellt. Järnburen är något av en bitch på det viset.

Det skulle kunna sägas att ingen styr världen. Vilket skulle kunna tänkas vara en skrämmande tanke, tills en ställer följdfrågan - vilka är det som inte styr världen, egentligen?

Intet ont som inte för någonting gott med sig. 

Det här är del nitton i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället. Du finner alla tidigare inlägg här.