På nära håll är ingenting avpixlat

Applicerat tunnelseende är ett etablerat begrepp inom vissa studentkretsar. Det är en pluggstrategi som innebär att den omedelbara tiden inför en tenta uteslutande, enbart och endast handlar om tentaämnet. Allting blir en förlängning av tentapluggandet - hur långsökt det än är, så infogas det i pluggperspektivet. Det finns bara plats för ett litet antal saker i tankarna, och detta mentala utrymme utnyttjas maximalt.

Syftet med detta är förstås att materialet ska sätta sig ordentligt. Det bästa sättet att lära sig någonting är att aktivt använda det under en längre tid, ju mer desto bättre. Och jag vill inte på något vis kritisera vardagen eller så, men det finns ibland något av ett tillfälligt underskott av tillfällen att applicera de mer avancerade akademiska begreppen, vilket gör att de naturliga användningstillfällena inte är så mångtaliga som det kanske finns anledning att tro. Det brukar inte gå hem att tala om saker som "den diskursiva propensiteten att hermeneutiskt detronisera hegemonins alienerande grammatik" utanför campus, märkligt nog, så det gäller att skapa sig ett tillfälle att kunna göra det.

Glada minnen av tentapluggande till trots, så är jag dock en nybörjare när det gäller applicerat tunnelseende i jämförelse med det studentikosa gänget på Avpixlat. De har varit igång ett bra tag vid det här laget, och verkar inte visa några som helst tecken på att vilja sluta den närmaste tiden.

Med anledning av att Avpixlats meste talesman, Mats "Demofon" Dagerlind, skrivit en engagerad förklaring om varför tunnelseendet kommer att fortsätta även framöver, så verkar det inte bättre än att jag behöver ge ett par hjälpsamma råd på vägen. Oss tentapluggare emellan.

Det första som behöver sägas om deras variant av det applicerade tunnelseendet är dess inneboende blindhet för innehållet i de många tusen kommentarer som publiceras under Avpixlats texter varje månad. Det finns ett visst generellt tema i det, och det krävs en väldigt hängiven tunnelvisionär för att inte se vartåt det barkar. Precis som Don Quixote inte kan se väderkvarnarna, så verkar det som att någonting ställer sig mellan redaktion och läsförståelse.

Jag misstänker att ryggmärgsreflexen på detta påpekande kommer att vara att be mig peka på konkreta exempel på vad jag menar. Jag vill redan här förekomma denna invändning genom att helt enkelt be dig titta under vilken artikel som helst - det kommer att finnas där, redo att studeras med flitens alla medel.

Det andra som behöver påpekas är den konsekventa blindheten för hur länge dessa kommentarer varit ett självklart inslag i Avpixlats vardag. En eller två sådana kommentarer kommer med statistisk nödvändighet att slinka igenom närhelst tillräckligt många kommentarer skrivs på samma plats - det är ofrånkomligt. Det är dock ingen slump när det handlar om så många dylika kommentarer under så lång tid med en så pass stark grad av förutsägbar regelbundenhet.

Det applicerade tunnelseendet är starkt. Jag kan respektera det, rent studietekniskt. Men jag vill öppna för möjligheten att det kan finnas en problematik i denna systematiska blindhet.

Det tredje och sista som behöver påpekas är lite mer avgränsat, och handlar om Dagerlinds beskrivning av vanliga människors möjligheter att använda internet så som det faktiskt finns idag. Det låter nästan som om vanliga människor bara kan använda tidningars kommentarsfält för att göra sig hörda, och att tidningarnas diverse strategier för att hantera stora volymer inkommande kommentarer på något vis skär av själva den demokratiska livsnerv som samhällsdiskussionen baserar sig på.

Som om vanliga människor inte kan blogga, twittra eller på andra sätt etablera sig som egna namn. Som om vi var tillbaka i nittonhundratalets mörka tidsålder, då massmedierna faktiskt hade någonting som skulle kunna liknas vid ett monopol på nyhetsförmedling. Vilket är en undervärdering av vanliga människors förmåga som är i det närmaste förolämpande, om vi inte tar det applicerade tunnelseendet i beaktande.

Nittonhundratalet gick sedermera över, och människor har numera en aldrig tidigare skådad möjlighet att kommunicera oberoende av vad andra har att säga om saken. Tack och lov. Men månne är det applicerade tunnelseendet så engagerat att även det passerade revy utan att registreras. Vilket, med tanke på den hittills uppvisade selektiva blindheten, inte är helt otroligt - det är väldigt lätt att förälska sig i sina teoretiska modeller medan de studeras.

Det finns dock en annan poäng med det applicerade tunnelseendet som pedagogisk metod, och det är att den är tidsbegränsad. När materialet väl övats in ordentligt så återgår studenten till sin vardag och återintegrerar sig med sina medmänniskor igen. Det är en utflykt till ett annat sätt att se på saken, men det är inte målet. Det är en resa.

Ärade Avpixlat. Ärade överengagerade studenter. Det är dags att komma hem nu. Era vänner, familjer och bygder saknar er.

Det går inte att vara student hela livet, trots allt.

Goda tider, upptagna tider

Folk skriver som bindgalna borstbindare som nyligen upptäckt dubbelbindande atomer och som därför lägger ner ohemult mycket tid på dubbelblinda experiment. Det är nästan så att jag inte hinner med att bilda mig en uppfattning om vad som händer i världen längre.

Jan-Olof skriver ett första inlägg i en serie om en ny gummilag som är på tal, som i praktiken tycks ge polisen rätt att behandla vilka personliga uppgifter som helst, när som helst och, vågar jag säga det, hur som helst. Intressant och skrämmande läsning.

Mikael skriver om hur vi inom Piratpartiet ibland missförstås av våra ömma samtalspartners, och att detta många gånger är vårt fel att vi inte riktigt når ända fram. Hen gör sedan en samlad ansträngning för att förklara och reda ut begreppen, vilket onekligen alltid är ett stort plus. Kudos!

Niklas skriver tänkvärt om hur vi inte bör acceptera någon som helst kompromiss när det gäller censur, i och med att den i alla former leder till dåliga resultat och - trots uttrycket om att lidande är finhetens följeslagare - ändå inte leder till några som helst positiva effekter alls när allt är sagt och gjort.

I en mer internationell utblick läser jag hos the Mark om hur piratpartiet börjar bli en allt mer påtaglig aktör inom den internationella politiken. Yarr!

Caspian skrev - för att avsluta denna runda - för tid sedan en mycket underlänkad serie om upphovsrätt, som förtjänar att läsas lite mer än den redan har gjort. Så go for it!

Nu ska jag ansluta mig till mina skrivande kollegor och skriva klart den däringa hemtentan som ska in senare idag. Den är ond och bråd, men den är ännu inte död, och detta skulle kunna vara något av ett problem.

Vi ses på andra sidan!

Tentaprocessen

Vissa skulle kunna tro att det här tentaarbetet ser ut någonting i stil med att den arme studenten med möda, slit och tårar läser de böcker som ingår i kursen, och sedan under abstrakta former vrider och vänder fakta, argument och perspektiv mot varandra för att till slut nå fram till en slags syntes av hur det akademiska samtalet sett ut de senaste hundra åren.

Det skulle kunna vara så. Det kan också inträffa någon slags blackout, och se ut så här:




Eller, om det går riktigt illa, så här:




Jag skulle säga att chansen är kring 50/50.

Tentativt

Det har varit lite slött på uppdateringsfronten på sistone. Detta beror förstås på att jag drabbats av den konstant återkommande åkomma vi studenter ständigt drabbas av lite då och då - en tenta. Som ni förstås redan vet så finns det bara två möjliga utfall från en tentainfektion, varav det ena är av det här slaget:



Och det andra är av detta:



Ibland vägrar världen dock att bry sig om denna praktiska tudelning, som den luriga fax den är, och ger oss besked som är båda de två ovanstående formerna samtidigt. Ungefär så här:



Världen är inte bara större än vi tror. Den är dessutom större än vi kan tro.

Remixkultur

Det pågår just nu en något decentraliserad diskussion med, om, kring och ibland till och med inom Netopia kring det här med upphovsrätt. Jag har tenta OCH seminarium idag, så jag hinner inte riktigt kommentera saker och ting lika utförligt men tentativt som jag brukar, så i stället får det bli någonting lite kortare.

Upphovsrättsivrarna insisterar på att utan en stark och med våld - dvs med lagens hjälp - upprätthållen upphovsrätt så kommer kulturen att självdö. Den kommer att förvandlas till det här om upphovsrätten lättas ens det minstaste lilla minsta:



Alternativet, dvs att upprätthålla de smått drakoniska lagar vi har idag, sägs i stället spotta ut mästerverk som det nedan på löpande band. Se bara:



Now, jag hinner som sagt inte lägga ut texten, så jag låter ett alldeles översnyggt remixprojekt tala för sig själv:



Och det är därför jag älskar remixkultur. Till och med mer än jag älskar skyldigheten att få försörja artisters livsverk 75 år efter att de har dött.

Kärlek är en märklig sak.

Uppsatsarbetet fortsätter

Why yes indeed. Jag vill dock inte låta feeden ligga i träda, så i stället tar jag dagens 13:37 i anspråk genom att ge er ännu lite mer musik att digga i all stillsamhet.

Here goes:

Uppsatsångest

Jag är lite för upptagen med att ångesta mig över uppsatssaken för att hinna blogga just idag, så i stället bleggar jag.

Ni råkar inte känna till några underbara andra bloggsaker som jag kan läsa när jag inte är lika upptagen med att ångestera mig? Sådana som har the goods men inte riktigt det antal läsare den förtjänar? Drabba mig med dem i kommentarerna, i sådana fall!

Plz?

Självuppfyllande profetior

Självuppfyllande profetior är underliga och underbara saker. Till skillnad från uråldriga profetior som med svårighet och efter mycken möda kan utläsas ur akut sönderfallande papyrusrullar, så är den här sorten lite mer omedelbar till sin natur. Det hela går ut på att någonting händer på grund av att någon förutspår det. I all enkelhet.
Det klassiska exemplet på det här är studenten som står inför en tenta. Hen kan antingen tänka att, aye, det här klarar jag, och sedan sätta sig ner och grundligt börja studera de kursbokar som behöver läsas för att klara denna tenta. Eller så kan hen tänka att, gnarg, den här tentan är omöjlig, jag kommer aldrig att klara av den, så det är inte lönt att ens försöka. Vilket, förstås, leder till att hen failar. Beroende på hur en förutsäger att framtiden ska bli så förändras samma framtid, som synes.

Ett annat exempel, som den gode Zizek använder, handlar om toalettpapper. Låt oss säga att en tung institution förutsäger att toalettpappret kommer att ta slut inom kort, och att tidningarna slår upp denna förutsägning på ett enormt och omissbart vis. Resultatet blir då, förstås, att folk rusar iväg till affärerna och hamstrar så mycket papper de kan få plats med i sina bilar, cykelkorgar eller vad de nu har - och, efter en kortare tid, att det faktiskt är helt tomt i alla lager som affärerna någonsin bunkrat upp. Det spelar ingen roll om pappret faktiskt håller på att ta slut eller inte; förberedelserna inför deras eventuella bortfall leder till att de faktiskt i praktiken tar slut.

Ni anar säkert att det här med självuppfyllande profetior är kraftfulla saker, som bör hanteras varsamt och med största omsorg. Om det finns någonting sådant som TNT för hjärnan så är det här ett av de starkaste av dem. Det är inte helt ansvarsfullt att förutspå exakt vad som helst, särskilt inte i närheten av folk med svaga hjärtan.

En svårighet är dock att det är omöjligt att skilja en självuppfyllande från en självförnekande profetia, dvs en förutsägelse som negerar sig själv genom att bli förutspådd. Samma sak fast baklänges, med andra ord. Student kanske anar att nästa tenta kommer att bli svårare än svårast, och därför pluggar dubbelt så hårt inför den, bara för att upptäcka att den egentligen är jätteenkel när den väl kommer - eftersom hen pluggat så mycket. Om hen förutspått en enkel tentasak så kanske hen inte hade pluggat särskilt hårt, för att sedan upptäcka att, yikes, det är the mother of all tentor.

Vi i Piratpartiet förutsäger, med viss rätta, att vi kommer att komma in i riksdagen nästa år. Detta kanske eller kanske inte kommer att inträffa - det är omöjligt att avgöra innan det har hänt. Frågan är om detta är en självuppfyllande eller en självförnekande förutsägelse. Om vi tar för givet att vi kommer in så kanske vi inte jobbar så hårt som vi borde, och får typ 2.1% av rösterna. Om vi däremot tar den som det givna slutmålet av vårt hårda och övertygande valarbete så kanske denna vision håller oss igång i den där sega perioden mellan valupptakt och slutspurt - den där sega, krypande perioden där folk börjar tröttna på valretoriken och bara vill att deras medieflöden ska handla om någonting annat, vad som helst, som inte har med val, fläsk eller politiska floskler att göra.

Hur går det för oss, tror ni?

Mellanspel

När det här hamnar på nätet så sitter jag i en tentasal.

Igen.

Mitt liv tycks kretsa kring de häringa tentorna och examinationerna. Jag har haft ungefär en i veckan sedan slutet av sommarlovet. I snitt.

Så det blir inget inlägg idag. Men. För att fira att läsarräknarsaken till höger för första gången ever figurerat över fyrtio så har jag försökt mig på en försiktig förändring på sidans framtoning.

Vilket mest är en ursäkt för att få alliterera på bokstaven f, men ändå.

Mellanspel över.

Tänk långsamt

Få se nu. Idag har jag ett kort PM om en viss uppsats som ska in. På måndag ska en retorisk analys av ett valfri artefakt in. På torsdag ska den filosofiska hemtentan in. På fredag - om en vecka - är det tenta i etik. Veckan efter det är det jul, och innan dess ska den där wikipediaartikeln vara färdigediterad och klar. Och sen är det nyår.

Den sjätte januari ska uppsatsen vara källförtecknad och klar. Några dagar efter ska den andra filosofiska hemtentan in.

Alltså, jag vill inte var krass eller så, men det kan hända att det inte dyker upp lika många inlägg häromkring som det brukat de senaste dagarna.

Just saying.

Tentadag

Ey, jag har tenta idag, OCH ett tretimmarsseminarium ganska direkt efteråt.

Jag tar bloggledigt just idag. M'kay?

Tentavecka

I morgon har jag inlämning på ett helmanus till ett tal på tio minuter, plus en tre sidor lång reflektion kring samma tal. I övermorgon ska jag hålla dessa tal. På torsdag släpper de lös hemtentan i retorik över världen, med inlämning på fredag. Samtidigt som denna pågår på fredag morgon så har jag salstenta i filosofi.

Det är lite mycket nu.

Ni får ursäkta om det inte blir helt många inlägg den här veckan. Dock. En video, helt fri från reklam:

Studentens fenomenologi

Det finns vissa saker en måste veta om studenter för att kunna förstå dem. En av dem är att hur vidlyftigt deras ämne än är, hur strålande pedagogisk föreläsaren än är på att förklara de stora sammanhangen, hur svepande och generella rörelser ut i den mänskliga förståelsen av världens göranden och låtanden som seminarierna tar med oss på - så är vi ändå och fortfarande världens mest trångsynta människor. Vi har ett visst fokus, och allt annat i världen kommer i tredje hand bakom detta.

Jag talar förstås om Tentan. Inte om tentan, som är ett litet småprov som vem som helst kan klara av, utan om Tentan, den i framtiden ytterst nära förestående händelse som kommer att definiera hela ens framtid genom sin utgång. Tentan är alltid, i alla lägen, nästa tenta - de Tentor som mot förmodan klarats av degraderas omgående till vanliga tentor så fort G:et är på plats.

Jag skriver just nu en uppsats i ämnet religionssociologi, på temat "individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av människans korta livlängd". Detta är min nuvarande Tenta, som från där jag står nu ser ut som en oöverstiglig, oöverskådlig och oövervinnerlig uppgift. Den hemsöker mig i mina drömmar, stör mitt cyklande och är allmänt påträngande. Och när jag är klar med den så kommer den att vara femton poäng skrivna på mitt namn.

Innan den är klar kommer den att vara mitt allt. Innan den är klar kommer den att äta på mig vid varje tillfälle och tidpunkt. Innan den är klar kommer den att vara konstant i vägen - always on my mind, always in my house.

Och efteråt kommer den att ha varit brutalt lärorik.

Så fungerar högre utbildning. Så fungerar studenter. -

Miauve

Jag har inte skrivit någonting på länge. Det är inte helt bra. Det är tvärt emot hela tanken med en sån här bloggsak. Deras kärna består ju ändå trots i att de utgör en slags pålitlig kontinuitet som samtidigt är oberoende av ens egen - dvs läsarens - input, men ändå är mottaglig för densamma. Ni vet. Bloggens själva Grej - kärnan hos en blogg som sådan - är ju ändå att den fortsätter att göra sin grej oavsett om en kommenterar eller inte. Det går liksom att lita på att den finns där, oavsett om en läser den eller inte.

Och så går jag omkring och låter bli att skriva. Varför då? Är inte det någonting att skriva ett Tankefelsinlägg om?

Skulle kunna vara. Om det inte vore för att jag varit lite smått upptagen på sistone. Särskilt den här veckan. Särskilt de senaste dagarna. Tillräckligt mycket för att komma undan med det om jag bara berättar om dem. Gärna i kronologisk ordning.

I torsdags morse - dvs i förrigår - hade jag tenta i retorik. Hela seminariegruppen hade det samtidigt, i en gemensam och koordinerad presentation av retorikens historia. Jag talade om den ack så okände Emilie Rathou, och hennes kamp för demokratins införande. Jag var lite akademiskt ohederlig och pratade mer om Marshall och Bauman än om Rathou själv, men jag kommer nog undan med det genom att ha använt tillräckligt mycket patos. Precis som den gode Emilie gjorde på sin tid.

I torsdags eftermiddag - dvs i förrigår - hade jag tenta i litteraturvetenskap. Igen. Littvet är mitt huvudämne, och jag har ännu inte lyckats få godkänt på A-kursen. Det var sisådär en tre år sedan jag läste den, och jag minns inte helt mycket av den, men eftersom tentan ändå gick så tänkte jag att - okay, jag gör väl ett försök. Bara för att. Om jag får godkänt så får jag ju godkänt, och om jag inte får det så gör det inte allt för mycket det heller.

Now, mina prioriteringar låg väldigt mycket mer på retoriken än på littveten, men jag tänkte att jag läst om tillräckligt många döda greker och romare i mina andra ämnen för att ha någon slags hum om vad de hade för sig. Och Rolandssången har inte skrivits om sen sist, right? Dante kliver fortfarande ner i underjorden för att sedan sakta men långsamt men episkt men långsamt klättra uppåt mot himmelen, right? Litteraturhistorien är inte direkt känd för att befinna sig i ständig förändring, right?

Right. Jag satte mig i tentasalen, väntade på att det hela skulle börja, småtittade på mina kamrater och var allmänt trött i huvudet efter retoriken. Väntan, väntan, väntan. Och sen kom den. Inte bara tentan, utan Tentan. Samma tenta som jag fick U på för tre år sedan. Närmast bokstavligen. Mina bänkgrannar tittade lite nervöst på mig när jag började småskratta åt tentan, men de hade annat att tänka på än mig. Förhoppningsvis.

Välan. Vidare. En tredjedel av poängen låg att få på en fråga om den medeltida litterära miljön i Frankrike (baserad på den enda föreläsning jag någonsin missat, btw), en tredjedel av poängen stod att erövra om en definierade några begrepp/författare/genrer och resten bestod i olika analyser av diverse verk utifrån begrepp som jag inte hade koll på eftersom jag inte var där när de pekades ut.

Förvisso rimliga frågor, men GOD DAMN! Samma frågor som jag inte hade läst på om för tre år sedan, IGEN! Variation, bitte! Jag kan ALLT om den isländska litteraturens genrer och stilgrepp och eddor och stuff, men neej, fråga om Frankrike bara! Gör det! Som om trubadurerna har haft särskilt stort inflytande på oss efterlevande! Bah!

Hursomhelst så kom jag rätt snart fram till att jag bara kunde svara på cirka åtta av cirka fyrtiotre poäng, vilket är långt under vad som behövs för det där G:et. Så. I stället för att skaffa mig skrivkramp i onödan så plockade jag fram etnologen inom mig och började titta lite smånyfiket på mina 'kursare', som satt och hade massiv nervositet och ångest och huvudbry och slet som myror i den akademiska nålstacken för att få godkänt. Det var ganska intressant och mycket lärorikt. Mer lärorikt än själva tentan, till och med. Det gick direkt att se vilka som var pålästa och vilka som inte var det. Vilka som kunde behålla ett pokerface och vilka som inte kunde det. Vilka som hade satsat vissa delar av sin framtid på resultatet och vilka som inte gjort det.

Och nyss, dvs idag, så hade jag ett tredje prov. Förvisso inte en tenta, men väl ett akademiskt prov. Ett högskoleprov.

Now, den omedelbara frågan som inställer sig är förstås varför jag behöver ta ett sådant prov. Jag har ju redan gått tre åt på universitetet. Trots allt. Svaret är att jag behöver det för att komma in på mina strökurser som jag läser vid sidan om. Mitt gamla resultat (1.6) tog jag när jag var ung och gymnastisk, och det håller på att gå ut så här efter fyra år. Så istället för att chansa och söka på mina betyg (som inte är helt bra på grund av att jag slöade mig genom trean på grund av ett visst prov) så är det lika bra att ta tjuren i pungen och ta provet igen.

Således. Om några veckor kommer resultatet som ett brev på posten, och då vet vi om det är en fördel eller en nackdel att ha gått på den däringa högskolan rent högskoleprovsmässigt.

Men nu är jag lite trött efter alla dessa prov. Nu ska jag bara skriva den här hemtentan som ska in på måndag, och sedan är jag ledig att skriva blogg igen...