April april din förstående sill!

Första april är en märklig dag. Inte minst som dagen är närmare två dygn lång nuförtiden, och det är svårt att veta exakt när det är dags att börja vara vaksam och när det är okej att slappna av igen.

Anledningen till denna märkliga långhet är tidszoner, i plural. Med hjälp av internet så är det numera möjligt att kommunicera snabbt över hela världen, vilket innebär att det är fullt möjligt att prata snabbare än klockan. Nu är nu i Bräkne-Hoby, Auckland och San Francisco. Samtidigt.

Eller, med andra ord: när tidningarna i Auckland publicerar sina första april-artiklar (klockan 00.01, för enkelhets skull), så är det fortfarande en hel drös timmar kvar av mars för vår del. Och när tidningarna i San Fran gör detsamma, så har nästan halva första april gått för oss. Mer, om de publicerar senare än 00.01.

Det här innebär att första april "egentligen" börjar sista mars, och slutar på morgonen den andra april.  Vilket gör det lite småjobbigt att navigera nyhetsflödena under dessa två dygn. Och än mer att diskutera med alla dessa nät kontakter som lever i olika tidszoner - är de i första april-läge, eller är det business as usual som gäller?

Den delade förståelsen av tid sätts tillfälligt i gungning.

Delad förståelse är, inte helt orelaterat, den viktigaste grundstenen i ett första april-skämt. Tricket är att agera precis tillräckligt mycket inom ramen för det förstådda (det sannolika, det förväntade, det gängse underförstådda) att det framstår som rimligt, men ändå hålla sig så pass nära gränsen för det orimliga att huvudbry uppstår.

Jag brukar göra det lätt för mig, och köra med ett globalt aprilskämt. (Globalt både i betydelsen "över hela världen", och i betydelsen "det övergripande tema som alla delar relaterar till".) I år blev det det inte helt otroliga påståendet att jag inom snart kommer att flytta till Berlin för att jobba för det lokla Piratpartiet.

Min tankegång såg ut så här: Å ena sidan är det första april, och allt jag säger kommer per automagik vara suspekt. Å andra sidan tenderar mina medmänniskors förståelse för vad jag faktiskt sysslar med inom Piratpartiet vara väldigt diffus, och den generella kollen på vad tyskarna håller på med är så pass obefintlig att det rent principiellt skulle kunna vara sannolikt. Det skulle, baserat på (bristen på) tillgänglig information, kunna hända. I brist på ytterligare information är det (likt Schrödingers metaforiska katt) både sant och falskt samtidigt, och den som vill vara verkligt säker gör bäst i att fråga igen den andra april.

Jag vet inte hur många som egentligen gick på det. Men ansiktsboksuppdateringen på temat fick 39 likes, en hel del gratulationer, en del frågetecken och ett par påminnelser om datumet. Vilket, om inte annat, är ett tecken på att social aktivitet har inträffat.

Den generella principen att ta härifrån är inte att det alltid lönar sig att tänka på dagens datum. Det vore en väldigt specifik princip, trots allt.

Snarare vore det mer givande att tänka att all kommunikation sker på det här viset - det gäller alltid att utgå från det som tenderar att bli förstått (det sannolika, det förväntade, det självklara) när saker ska sägas. Om det sagda ligger för långt bort från detta, så ser folk förvirrade ut och undrar vad en pratar om. Eller så struntar de i det sagda.

Oavsett om det är den första eller den femte april. -

Framtiden, nu!

Alla hjärtans dag närmar sig, och med detta också förverkligandet av min stora plan att ta över världen.

Eller, rättare, att bli en lite större del av den.

Ni som kan er politiska geografi vet att det svenska språket inte är det mest inflytelserika av språk på den internationella arenan. Det är, på det stora hela, en lokal dialekt av europeiska som talas av en liten del av befolkningen i norra EU. Och läses av än färre.

Det begränsar ens räckvidd en smula.

Vilket då innebär att det är dags för mig att bli en internationell personlighet. Genom ett snabbt språkbyte.

Now, jag kan redan nu ana att vissa av er i all snabbhet har börjat hysa en viss oro. Kommer jag att byta språk mitt i en mening, helt okynnes, och sedan råka fastna i det nya språket på heltid?

Ni kan andas ut. Det kommer inte att hända, och saker kommer att fortsätta som vanligt häromkring. Däremot så kommer jag att sparka igång en ny bloggsak, som i sin anglofona språkdräkt förhoppningsvis kommer att nå nya publiker.

Med det sagt, så vill jag be er om två saker. Det ena är att titta in på sidan och vara brutalt ärliga i er kritik av hur ful den är. Den må vara i byggläge, men det är då goda råd kan tas emot som bäst. Innan det börjat gå prestige i det hela.

Det andra är att titta bakåt i tiden, och börja fundera på vilka av mina inlägg som skulle göra sig väl med en översättning. Bloggen firar trots allt tre år, och vi har hunnit med många äventyr tillsammans - och jag anar att ni som varit med ett tag har minnen från inlägg som påverkat, uppmuntrat eller berört er.  Och som borde delas med världen.

Det vore smidigast om ni råkade ha en länk till hands, men jag misstänker att det gått så längt att jag förmodligen skulle kunna hitta "du vet det där inlägget om det där ämnet" om du bara är specifik nog i beskrivningen.

Men. Nu fortsätter samtidens förberedelser inför framtiden. Vi ses där!

#95teser #20 - Det var inte bättre förr

Märkliga saker händer när en har publicerat saker. De antar ett eget liv, finner läsare på egen hand, och när en som minst anar det så kommer de tillbaka som påminnelser om en tid som varit.

Förhoppningsvis i form av beröm för någonting en skrev på den tiden. Oftare så handlar det om någonting fånigt som en skrev för länge sedan, och som ligger kvar på i väntan på att någon ska våga sig på att upptäcka precis hur fånigt det är.

Vilket inte bara är ett fenomen som bloggare drabbas av, eller ett tecken på att en faktiskt blir bättre med tiden om en bara envisas. Det är också en illustration av tes #20:

Companies need to realize their markets are often laughing. At them.

Now, om du är en större organisation så kommer det eventuellt att ackumuleras tillräckligt mycket historia i ditt förflutna för att minst något av det hela kommer att framstå som precis så fånigt som det är. Och det kommer att framkalla den reaktion det förtjänar, vare sig du vill det eller inte.

En får liksom anpassa sig till det.

Och tro inte att folk inte får reda på det. De får reda på det. De vet ju trots allt redan mer om dina produkter än vad du själv gör, och de kommer (med sökmotorernas hjälp) ihåg i detalj hur fenomenalt bra du sade att de där cykellåsen var. Oftare än inte så ligger det öppet för allmän beskådan på din egen webbplats, så det finns inget egentligt sätt att komma förbi det.

Tricket ligger förstås i att det förflutna är det förflutna. Att, när det är påkallat, erkänna att det faktiskt var rätt korkat. Och skratta med sina läsare/kunder när de påpekar det.

Nu är världen förstås så funtad att en alltid går omkring och gör såna där saker mest hela tiden, så det finns hopp. Jag gör det, du gör det - alla gör det. We're all in this together.

Och som tur är så blir vi bättre med tiden.

Medskribenter som inte heller var bättre förr: Marie, Christer och Erik.

Blickandes framåt

I've been thinking.

En inledning som onekligen kan få vem som helst att rygga till i förebyggande bävan. Någonting är på gång, någonting viktigt ska sägas! Saker kan inte längre fortsätta så som de har gjort!

Förutom att de kan det. Bara på nya sätt.

Så här är det. Förra månaden var en rekordmånad när det gäller flattringar. Så pass mycket att om jag ökar med en faktor på 20 så är mina siffror i det svarta. På flattringar enbart.

Att leva billigt hjälper onekligen i det avseendet.

Now, att öka med gånger 20 kanske låter mycket, men det kan göras. Inte bara genom att lägga manken till och pumpa ut fler inlägg på det där löpande bandet, men även genom att erkänna att jag utgår från en brutalt ofördelaktig utgångspunkt.

Hur många personer i världen finns det som kan läsa på svenska, egentligen?

Nu kanske ni tittar på den där inledningsmeningen och tänker att - hmm, jag ser varthän det barkar.

Nu är detta förstås inte den enda anledningen till det hela. I grund och botten är jag ju ändå Baumanit, och anser att globala problem inte kan ha lokala lösningar. Vilket då är något av en uppmaning att ta sig ur sin lokala gemenskap och ge sig ut i världen. För att inte tala om att det finns en hel båtlast internationella pirater där ute som förtjänar bättre än vad nätets översättningsverktyg har att erbjuda.

Så, vad innebär det, rent konkret? Kommer det Magnihasa vi kommit att känna och älska (nåja) att helt okynnes byta språk mitt i en mening?

Ja, det kommer det, eftersom det är lite det jag gör ändå. Men det är också vad jag kommer fortsätta göra. Jag är inte helt klar på hur den nya, anglofona bloggen kommer att se ut, men så som traditionen bjuder så kommer den att rulla igång på alla hjärtans dag.

Jag misstänker att det kommer att börja med en radda stapplande inlägg innan jag verkligen kommer igång på riktigt, men det är som att gå ut med hunden - det blir en vana efter ett tag, och en lär sig knepen vare sig en vill det eller inte.

Nya tider, goda tider. I år också.

Orka originalitet

Det finns, på det stora hela, färre sätt att utforma en berättelse än en tror. Vilket är fenomenalt för den som måste hitta på en sådan illa kvickt - det är bara att ta de generella byggstenarna och bygga därifrån, improviserandes under berättandes gång.

Ni ser, det var en gång en riddare som var ute och gick i den förtrollade skogen, och på vägen till slottet där draken hade fängslat prinsessan så träffade hen en...

Och redan där har vi inlett en berättelse där eventuella lyssnare redan fyllt i tusen bakgrundsdetaljer på egen hand. Utan att du egentligen behövt göra mer än att nämna att det finns slott, prinsessor, riddare, drakar och en Bauerskog. Det är inte överdrivet mycket jobb att hitta på saker som händer på vägen till det där slottet, och en kan fortsätta att slänga in semiintressanta bifigurer tills det är dags för berättandet att sluta.

Rysk formalism är din vän. Även om genreteorin också vinkar från sitt hörn.

Now, ni som någonsin sett fler än tre romantiska komedier vet att de tenderar att vara allt annat än originella i upplägget. Kön1 möter kön2, intresse uppstår, någon slags förhinder inträffar, de försöker ta sig förbi detta och lyckas lagom till eftertexterna börjar. Detta brukar vanligtvis inte göra någonting, eftersom det viktiga för oss som tittare är variationer på tematiken snarare än originalitet i alla aspekter. Resan är målet, och konsten ligger i att variera och remixa huvudtemat precis så mycket att det blir intressant att följa med hela vägen.

Så å ena sidan så finns det ett begränsat antal sätt att utforma en berättelse innan den börjar påminna väldigt mycket om en annan berättelse. Å andra sidan gör detta mindre än en tror, eftersom så väldigt mycket av berättelsen ligger i berättandet as it happens.

Vilket onekligen ställer hela det här med originalitet i ett nytt ljus. Det är väldigt lockande att vara Nietzschefantast och vidhålla att nya värden på nya vägar är the way to go, alltid. Men samtidigt finns det vissa nackdelar i att alltid anse att ens nästa verk är och ska vara en fullständigt genomförd revolution inom ens fält - inte minst att en får så väldigt lite gjort. Det finns ju trots allt alltid någon som råkat hinna före med att göra just det en råkat få för sig är originellt, och så måste en börja om från början igen.

Möjligtvis skulle vi kunna säga att originalitet är fenomenalt överskattat. Men hur originellt vore det på en skala?

Dramatisk onödighet

Jag har varit med om ett mindre internetdrama! Ett alldeles äkta, genuint och fenomenalt småskaligt drama, med engagerade aktörer. Och en lite mindre engagerad jag, som behandlade det som en av de random konversationer jag droppar in och ut ur med jämna mellanrum.

Twitter har den karaktären.

Nåväl. Just det här dramat började med att den gode Leo postade följande tweet:

Vilket som synes är en inbjudan till gladlynthet som heter duga. Så jag svarade:

Det finns ett namn för den typen av svar, men det är ett annat inlägg.

Efter det så påbörjades en lång diskussion, där jag och @Susanne_Animum i någon slags turordning försökte förklara vikten av diskursetik. Den gode Leo intog en konfrontativ position, och jag tänkte - mkay, inte läge att vara pedagogisk idag, jag går och handlar i stället. Tänkt och gjort - för att sedan komma hem till upptäckten att ett helt inlägg skrivits på temat.

Dramatiken tätnar.

Eller, tja, den tar slut där. Det du ser nu är den senaste kulminationen, och jag väntar med spänning på vidare utvecklingar.

Anledningen till att du läser det här är mest proaktivt navelskådande från min sida. Om tio år, när jag i generad framsynthet läser bakåt och hittar den här texten så kommer jag att tänka att - hey, så levde jag ju på den tiden. Undrar var den människan tog vägen.

Jag misstänker att jag kommer att ha svaret då. Men nu - vidare. Vardagen väntar!

Sju nyanser av text

Jag fick en liten kärleksförklaring från den gode Widham igår, och eftersom ingen god intention bör lämnas onämnd så nämner jag den här. I denna förklaring fanns en förundran över hur mycket text som produceras från min sida, och om hur det går till. Vilket onekligen är en fråga jag får lite då och då, om än inte lika ofta som frågan om varför jag envisas med att ha förton bloggar på gång samtidigt. Så nu när ämnet ändå är på tal så har jag en fenomenal ursäkt att skriva om det en stund.

Ibland nämner jag principen om diskursproduktion i förbigående, men jag tror inte riktigt jag lyckas understryka hur viktig den är. Det enklaste sättet att beskriva denna är att det går att peka på vad som helst - bokstavligen vad som helst - på måfå, och därefter omedelbart börja skriva om det som pekats på. Vi gör det på sätt och vis automagiskt, i och med att vi tänker på det påpekade.

Det kan tyckas självklart, men så fort någon påpekar att det går att skriva om vad som helst så förändras ens sätt att tänka på text. Det blir inte någonting som planeras, utan någonting som ligger latent i världen. Allting är text, och kan översättas till det - det enda som behövs är impulsen att göra det, och som de av er som skriver för hand vet så hjälper det att ha ett gott pekfinger.

Vi skulle kunna summera det som ett "peka och klicka"-förhållande till text.

Det bästa med principen om diskursproduktion är att den är motsatsen till elitistisk. Alla kan lära sig den - de två viktigaste momenten (att peka och tänka) finns redan på förhand - och det enda som behövs är impulsen att kombinera dessa tu moment. Allt annat kommer med övning.

Om du någonsin undrar varför jag petar folk på näsan med pekfingret närhelst de frågar om var jag får allt ifrån, så vet du nu varför.

Frågan om varför jag envisas med alla dessa olika bloggar har lite med samma princip att göra, men det är lättare att förklara det genom att använda färgen blå än genom någonting annat.

Now, "blå" är inte en enda färg. Det är snarare en samling färger, som är tillräckligt lika varandra för att fortfarande vara blå mer samtidigt tillräckligt olika för att inte vara likadana som varandra. De som sysslar med färg dagarna i ända har massvis av ord för blå saker - marinblå, azur, kornblå, indigo, ultramarin, ftaloblå, himmelsblå, babyblå, dunkelblå, mörkblå - och för oss som behöver använda google för att ens komma upp i fem nyanser är det ibland lite småsvårt att prata med sådana personer.

Samma sak gäller med texter. Det finns inte bara en slags text, utan många olika nyanser av dem. Om än något färre ord för samma nyanser.

Ni har förmodligen märkt att även bloggar har olika nyanser. Beelzes har en, Emmas en annan, Emils en tredje, Olofs en fjärde, Klaras en femte och Hax en distinkt egen sådan. Min medkänsla säger att Troberg kommer att upptäcka det i full effekt när hela grejen med att vara tvåbloggsmamma blir vardag.

När nu världen består av potentiella texter, blir det en aning begränsande att bara hålla till på en blogg. Den har sin egen nyans, och ibland ger pekandet uppslag till en text vars nyans skär sig med bloggens, vilket innebär att en antingen måste förändra det ena eller det andra. Vilket i längden innebär att skrivandet efter hand blir ett nyansanpassande, och därigenom lite mindre kul än det hade kunnat vara. Det blir inte kreativt eller stimulerande, utan mer någonting som bara måste göras. (Vilket, för övrigt, är den absolut vanligaste anledningen som listas i "därför slutar jag blogga"-inlägg.)

Ni förstår säkert vart jag är på väg. Olika nyanser av texter, olika nyanser av bloggar. Och precis som med outfits så gäller det att ha olika för olika tillfällen.

På det stora hela handlar det, som den gode Widham säger, att göra det lätt för sig. Text finns överallt, och bara väntar på att någon ska våga sig på att skriva ner den. Och om en viss översättning från möjlighet till verklighet inte passar i en viss form, så är det lättare att lägga den i en annan sådan än att göra en helt ny översättning.

Så som här, eller på Tankefel, eller Nyoptimism, eller BBB, eller Fotoredaktionen, eller Musiktext, eller Svpol.

Tankefel och Svpol söker för övrigt fortfarande nya medförfattare. Månne är det värt ett försök, med tanke på det du just läst?

#Almedalen

Jag har ubåtat lite med att jag ska till Almedalen i år. Mest för att inte behöva ta del av de obligatoriska "men det är ju ett politiskt jippo som bara hipposar besöker!"-utropen som trendkänsliga personer reflexmässigt gör så här års.

Dock, det finns en gräns mellan att ubåta och att vara osynlig, och det känns som att jag befinner mig på fel sida av den.

Så, i all korthet - vilka seminarier är värda att besöka när en väl är där nere? Några rekommendationer, favoriter eller själverbjudanden?

Och, viktigare än så, vem har godast gratismat?

Några snabba blogguppdateringar

Några snabba, i all enkelhet.

Det ryktas att Blogger-bloggar numera ser väldigt mycket snyggare ut på mobila apparater numera. Eller, rättare, att de gör det om en säger åt dem att göra det i settings -> email&mobile. Värt ett försök.

Det mer än ryktas att Blogger numera ser väldigt mycket snyggare ut på mer stationära apparater numera. Det enkla sättet att se exakt hur är att trycka här. Det lite mer avancerade sättet är att gå in på vilken Bloggersida som helst (nästan) och lägga på ordet "view" efter det där sista snedstrecket.

Visst får det en att börja tycka att de här överdesignade layoutsen bloggare envisas med att använda är smått överdrivna, egentligen? Det är, dessutom, en enorm spark i baken när det gäller det här med att hitta bilder till varje inlägg.

Det, och att jag experimenterar lite med Linkwithin (aka de där bilderna du ser nedan). Vi får se hur väl det resonerar när den väl läst in fler inlägg.

På tal om bilder så har jag nu en blogg till under mitt bälte. Den kommer dock vara mer av en avlastningsplats än någonting annat. Ni kanske inte vet om det, men jag springer omkring något oerhört på Flickr, och hittar ibland bilder som jag vill men inte riktigt kan använda.

Men nu kan jag det. Och ni som vill vila ögonen från läsandet kan droppa in och bara titta en stund.

Så. Det var några snabba, mer eller mindre relevanta uppdateringar. Nu är det dags att jogga vidare i denna diskursiva djungel. Ingen vila, ingen ro. Hepp hepp!

Att gilla sina läsare

Jag ser att den gode Laakso nu (med viss motvilja) skapat sig en fan page (som inte är en fan page) på ansiktsboken. Den stora motvilligheten ligger i att folk måste "gilla" sidan för att få ta del av det som pågår där, och att det hade varit mer passande med ett neutralare ord av typen "prenumerera".

Vilket kan tjäna som ett exempel på hur till synes innehållslösa ord ändå envisas med att ha betydelse.

En fråga som många ställer sig om bloggare som  skaffar sig såna däringa sidor är - varför? What gives? Är det inte bara en onödig egoboost för att stilla författarens eviga bekräftelsebehov?

Varpå jag vill svara: inte nödvändigtvis.

Som ni kanske vet så har även jag en sådan, med ett inte helt blygsamt tresiffrigt antal gillare/prenumeranter. Vilket i och för sig är trevligt att kunna påpeka, men huvudpoängen är inte att skaffa många gillare. Om jag ville det skulle jag skapa en grupp om chips eller sovmornar, vilket är lite lättare att få folk att klicka medgivande åt.

Nej, huvudpoängen är att det pågår en hel del mellansnack där, och att det är väldigt mycket lättare att upprätthålla en latent kommunikation med sina läsare med hjälp av en sådan.

Nu senast började vi prata om det här med Bitcoin, vilket fick mig att komma igång med att skaffa mig den där donera-knappen du ser till höger. Strax efteråt hakade Christer på och skaffade sig en liknande, och hjälpte mig med en teknisk detalj rörande densamma när samtalet väl var igång.

Det är liksom det det hela handlar om. Det där samtalet. Det där "hey, hörrni, vad tänker ni om x?" som sedan börjar handla om någonting helt annat och vips så är nästa inlägg skrivet.

Den där tröskeln mellan tanke, feedback och respons blir så väldigt mycket kortare än när jag måste skriva ett helt inlägg (eller du en hel kommentar) för att det ska hända, trots allt. Plus att det blir lättare för mina läsare att såga mig när jag väl trampar i klaveret, i och med att de kan samarbeta med varandra mellan raderna.

Fun all around, med andra ord.

Nu skulle jag kunna vara så där försäljarsneaky och föreslå att du blir en del av samtalet du också. Skulle kunna. Men i stället tänker jag tipsa om andra bloggar (som inte är Nyoptimism) som också har liknande sidor, och be er fylla på listan i kommentarerna nedan.

Svpol har en. Johan Mitt-i-steget har en. Jardenberg har en. Svensson har en. Anna har en. Kulturbloggen har en. Rick har en. Informationsbyrån har en. 2022 har en. Alliansfritt har en. Vidde har en. - Vem mer har en?

(:~~~~

Den liberala multikultifeministHBTQvänster-lobbyn

Jag får reaktioner på det jag skriver. Det mesta sker behind the scenes (eller är tillräckligt svårt att återskapa/återfinna för att i praktiken vara det), men ibland händer det att folk vågar sig på att skriva såna däringa kommentarer. Varningstexten till trots.

Nu senast skrev jag om den onda genuskonspirationen, och fick en så genremässigt fulländad kommentar att jag inte kan göra annat än att återpublicera den för vidare spridning:

På vanligt feministiskt sätt använder du maktspråk för att förminska meningsmotståndare. Det funkade nog ett tag, men vi går inte längre på denna feministiska fint. Att kritisera den ideologi som idag är styrande för all samhällsdebatt och lagstiftning är ingen konspirationsteori. Det kallas samhällskritik och är ett nyttigt inslag i varje demokrati. Som feminist gillar du väl egentligen inte demokratiska principer och därför väljer du att inte sakligt bemöta Tanjas kritik. Sverige är i sanning feminismens Saudi Arabien! [min länknng]

Tag lärdom, troll, ty här finns lärdom att finna. Inte bara i och med att det här med att trolla numera är en väldigt genreanpassad sport, där varje ämne har en egen tradition och sina egna (o)uttalade regler för hur en ska gå till väga för att göra det ordentligt - inte bara för att den interpellerar rätt friskt, och inte heller bara för den obligatoriska särskrivningen på slutet. Utan även för att det sker på en så begränsad yta. Effektivitet i kommunikationen är en dygd, trots allt.

Övereffektivitet i kommunikationen är också textmediets förbannelse. En säger alltid mer än en säger, och för att packa upp allt en säger när en säger saker måste en fösa in ännu mer text i sammanhanget. Vilket poeter utnyttjar genom att aktivt strunta i det (till glädje för litteraturvetare och -kritiker), Vilket också innebär att vi skulle kunna spendera väldigt lång tid med att analysera den här kommentaren.

Jag nöjer mig med två saker. Det där andra ordet i kommentaren, "vanligt", är indeed en av klassiska härskarteknikerna, och skulle förmodligen kunna klassas som en "feministisk fint".

Det andra är en mer övergripande tendens att utmåla (håll i er nu) den liberala multikultifeministHBTQvänster-lobbyn som bärare av den dominerande samhällsideologin. (Kommunikativ effektivitet; stryk de delar som inte passar för just din vardag.) Det är förvisso ett effektivt sätt att skaffa vänner och påverka folk att kunna enas i en gemensam underdogposition, men det håller inte för närmare granskning. Inte för att det inte finns en liberal multikultifeministHBTQvänster-lobby (eller, rättare, en för varje inriktning), utan för att de över lag är mindre mäktiga än en tror.

Fienden - Fienden - tenderar att vara precis så stark som den egna gruppen behöver för att mobilisera sig. Det jag har svårt att komma över är att feminister, på något skruvat vis, lyckats inta rollen som den onde Andre. Särskilt som det räcker med att läsa ens förordet till en enda bok i ämnet för att inse hur fenomenalt bakvänt det hela är, - och än mer eftersom dagens antifeminister på så många sätt intar väldigt stora delar av den mentalitet som tidiga feminister intog en gång i tiden.

Den som inte kan sin historia är dömd att upprepa den, sägs den. Och den som inte kan sin gruppdynamik gör det dessutom på ack så ironiska vis.

Skamlös självpromovering

Jag vet att en hel del av er läser via RSS, och därför tar jag tillfället i akt att upplysa just er om att det numera ligger två extra flattr-knappar (mer eller mindre okynnes) till höger häromkring. Eftersom det är omöjligt att ha för många knappar.

Och att det finns en smidig ansiktsbokssida för er som vill vara en del av det mellansnack som inte pågår i kommentarsfälten.

I all korthet.

(:~~~~

Ration snack/verkstad

Det ironiska är förstås att om dessa två ädla riddare av det fria ordet hade spenderat lika mycket tid och energi på att diskutera på forumet som de gör på att diskutera forumet så skulle deras målsättning vara till hälften uppfylld.

För en gångs skull är mer snack identiskt med mer verkstad.

Nåväl. Nu ska jag iväg och kongressa i köttvärlden. Vilket kommer att bli awesome!

(Titta för övrigt gärna in på mitt favoritfora - idag skrivs det om rättsprinciper i skolans värld, ur den drabbades perspektiv.)

Kongresser

Det är kongresser i farten. Å ena sidan är jag ombud på UPK11; å andra sidan är jag inbjuden i egenskap av bloggare till Socialdemokraternas kongress. Bägge sker samtidigt. Bokstavligen.

Dålig timing. Säskilt för S.

Nåväl. När valet står mellan att representera mina väljare och att se andra representera sina så är det inte mycket till val, inte sant?

Men det är onekligen kul att veta sig stå på gästlistan. Sådana tankar räknas i längden.

Liten milstolpe

Alldeles nyss trillade mitt 300:e högskolepoäng in. It's one small step, men det är värt att dokumenteras.

I all enkelhet.

Eller så var det 2010

Det var den bästa av tider. Det var den värsta av tider.

Eller så var det 2010.

Grejen med att blicka tillbaka på det som har varit är att det alltid sker i skönlitterär eller poetisk form, och även om dessa är fenomenala former för att förmedla stora och komplicerade tankegångar i en koncentrerad form på ett sådant sätt att folk faktiskt lyssnar (vilket är något av ett plus), så utgör de ändå förenklingar av det som skett. Berättelser utgår alltid från någon slags person som berättar, och det som har varit tenderar att vara en smula som schack - alla deltagare gäller samtidigt.

Ett trick för att komma ut ur denna postmoderna fälla är förstås att bara säga att det hela handlar om en själv och sedan köra på det. Det är legitimt, och om en ska skriva utifrån en subjektiv ståndpunkt så är ens egen ett rätt bra val.

Nu är förstås postmodernismen en extremt brutal kritikgenerator, och lovar att leverera en bitande kritik av vad än en lägger fram, så dess främsta läxa är att det bästa sättet att ta sig framåt är att göra det med självförtroende. Vad en än gör så kommer det alltid att komma någon som säger åt en att en gjort förton fel, och dessutom monterat allting bakofram, och det enda sättet att få någonting gjort är att göra det ändå.

Eller dra folk i öronen och be dem göra det bättre själv. De som inte blir livrädda av att plötsligt ha ont i örat har potential att bli vänner för livet.

Sådant lär en sig under dessa märkliga tider. Som var den bästa av tider, och den värsta av tider.

Eller så var det 2010.

(Foto: CLUC)

Om det är någonting som hänt under årets gång så är det att jag stigit ut ur elfenbenstornet. Jag hittar fortfarande i många av dess mer obskyra tillhåll, men när jag väl är där så är det i egenskap av besökare snarare än som invånare.

Vilket, förvisso, är någonting jag märker av mer än någon annan. En människa tenderar att se likadan ut hur hen än ser på världen - det inre har inte nödvändigtvis något med det yttre att göra, hypen kring det första intrycket till trots.

Detta i kombination med att allting gäller samtidigt leder mig till att tro att det pågår en hel del liknande förändringar där ute i världen utan att jag egentligen märker det. Medan jag går omkring och lever ut mitt individuella drama, med alla dess tusen subtila undertoner och komplicerade mellanlägen och ständiga nostalgiska referenser till en tid som aldrig riktigt fanns när den väl var, - så gör alla andra det också.

En skulle kunna låta sig luras av att en lyckas umgås med andra relativt likadant över tid - det faktum att ens sociala umgängesformer är och förblir sig själva borde tala för att dess deltagare också gör det. Grejen är dock att det inte finns någonting sådant som en direkt relation till andra människor, och att allting måste medieras genom, well, någonting. Vanligtvis kommunikation. Och kommunikation följer av materiell nödvändighet andra regler än psykets inre vinklar och vrår - och tenderar att på grund av dessa regler stabilisera sig i vissa former.

Det är inte nödvändigt att uppfinna ett hjul när saker rullar; det är inte nödvändigt att innovera ny kommunikation när den befintliga redan gör någon slags susning.

Så vi går omkring och tar kommunikation och varandra för givet. Inte direkt för att vi inte bryr oss, utan för att de former som mellanmänsklighet tar aktivt uppmanar en att göra det. Det finns ett visst antal sätt att ha ett samtal, att ta en fika, att rulla runt i halmen, och när det väl visat sig att vissa sätt fungerar bättre än andra så håller en sig till dem.

Vanans makt ligger i dess konstanta anfall och infall.

Anledningen till att konstnärer så sällan gör någonting självklart numera ligger i just detta. Att göra någonting självklart är att konformera till de etablerade reglerna för socialt umgänge, och som sådant säger det ingenting - eller, rättare, det ger en ingen ursäkt att säga någonting om det, säga någonting nytt. Det är först när en stöter på någonting som lämnar en förbluffad och mållös som möjligheten till reell kommunikation uppstår -

Resten är bara teater.

Så medan jag går omkring och blir någonting annat än en akademiker, går ungefär alla andra också omkring och genomgår liknande inre utvecklingar. Och under tiden spelar vi teater för varandra, med små avbrott lite då och då där vi kanske eller kanske inte tar möjligheten att försöka spela oss själva.

Sådant lär en sig under dessa märkliga tider. Som var den bästa av tider, och den värsta av tider.

Även om de varit igång lite längre än bara 2010.

(Foto: tjschloss)

Egentligen behöver året inte summeras; det ligger liksom redan och väntar på att någon ska ge sig i kast med de 375 inlägg under rubriken "2010" som lurar till höger. Varje inlägg är en liten minisummering av det som pågick just där och då.

Det saknar förstås hela momentet av någon som blickar tillbaka på sig själv och reflekterar över den tid som flytt, men jag tror vi redan lyckats få med det momentet. Och möjligtvis är det det hela året handlat om, egentligen - att blicka hit, dit, framåt, bakåt och månne en smula i sidled också. Och reflektera.

Möjligtvis kommer nu någon att vilja påpeka att jag skrivit det här inlägget fel, att jag monterat delarna bakofram, och att riktiga årssummeringar egentligen ser både annorlunda och bättre ut. Jag hoppas denne har stretchat öronmusklerna.

Ty det är lite det som är meningen med att skriva en årssammanfattning som inte är en årssammanfattning men som ändå är en årssammanfattning. Att dra folk i örat och ge dem en möjlighet att bli mållösa

De som alltid vet vad de ska säga har lyckats med konststycket att bli bra på att spela sina roller. Deras livssituation ställer dem inför en rad förväntningar som de uppfyller genom att rollspela; frågan är om den som aldrig blir mållös någonsin lyckas med det där märkliga det innebär att för en gångs skull vara så där subtilt och komplicerat mänsklig som en bara kan vara när orden inte riktigt räcker till.

Det är när orden inte räcker till som vi måste skriva våra egna repliker.

Så nu kan vi lägga 2010 till handlingarna och skriva - inte 2011. Men väl någonting nytt.

Gott nytt år.

Några retoriska anteckningar

Jag har så smått börjat fundera på vad den däringa minikursen i retorik ska innehålla. Detaljer om var och när är fortfarande en framtida fråga, men att tjuvstarta på frågan om hur är alltid en god investering. För att inte tala om den alltid lika underbara frågan om vad.

Hur kommer jag förmodligen att skriva någon skärmmeter om när saker och ting börjar konkretisera sig, och om det blir läsvärt (till skillnad från akademins minimikrav på att det ska vara läsbart) så hamnar det kanske på en återtagen båt nära dig. Vad, däremot, är ganska givet, och jag ska försöka sammanfatta dem i tre punkter.

Det första är förstås vad det här med kommunikation egentligen är för något. Det är oerhört lätt att bara ta det för givet och utgå från att den händer av sig självt. Vilket den i och för sig gör i och med att vår fysiska manifestation - våra kläder, vårt sätt att gå, vårt sätt att tala, vårt sätt att existera i stort - säger en hel del om oss. Men efter det första intrycket pågår väldigt mycket kommunikation som en kan påverka med retorikens hjälp - och denna enorma del händer inte av sig självt.

Kommunikationens absoluta grundbult är att vi har ett begränsat sätt att se på världen. Det kanske låter som något av en downer, men med tanke på att ingen av oss verkar vara en allseende gud som ser, vet och förstår allt (nej, inte ens ni, FRA) så är det bara naturligt. Vi har en uppfattning om världen som sträcker sig till det vi kan se, höra, sparka och tänka på, och det är i detta urval av ting och tankar som kommunikation sker.

Det andra är språket. Språk är inte identiskt med kommunikation - en tavla eller en dans utgör också en slags kommunikation, utan att för den skull vara språkliga. Ändå är språket fenomenalt överrepresenterat som kommunikativ metod - med rätta. Det går förvisso att måla en tavla om sina reflektioner över individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av den mänskliga existensens relativa korthet, men det tar en bara en viss bit på vägen. Och inte ens den mest exotiska dans lyckas med konststycket att förmedla de finare nyanserna om när en gjort tillräckligt och när en behöver göra mer av sitt liv.

Now, språket följer sina egna regler och gör sin egen grej. Det underlättar om vi förstår dessa regler, men det är inte strikt nödvändigt - ungefär som det inte är nödvändigt att kunna konjugera ablativ för att framgångsrikt lyckas beställa en hamburgare på en snabbmatsrestaurang. Och precis som på en snabbmatsrestaurang är språkets grej att det reducerar ens val till ett par förutbestämda alternativ - ord. Ord som sedan används för att rikta människors uppmärksamhet mot, tja, någonting specifikt, vad i nu behöver uppmärksamma.

Det tredje är retorik, och vad det egentligen är för något. Det råder delade meningar om aspekter och nyanser, men en minimal definition är att det handlar om att använda främst språket (och annan kommunikation när det passar) för att leda en annan människas begränsade uppmärksamhet från det ena till det andra till det tredje på ett sådant sätt att slutpunkten är att de tänker på det en vill att de ska tänka på, och då gärna också från rätt håll.

Detta låter förstås svårare än vad det är. Människan fungerar på vissa sätt, och genom att anpassa sig till dessa sätt så kan en kommunicera bättre än om en inte gör det. Vi tar exempelvis till oss saker bättre om vi förstår vad folk säger, så att uttrycka sig förståeligt hjälper. Vi lyssnar dessutom bättre på folk som talar med oss i lagom ton snarare än skriker oss i örat. Att börja med grunderna och sedan spinna vidare därifrån är smidigare än motsatsen. Och så vidare.

Nu är detta förstås bara en ungefärlig skiss av det hela, och det krävs förmodligen en hel del arbete för att verkligen få ut mer än en vag idé om det hela. Vilket (smidigt nog, eftersom det nu ligger i vår uppmärksamhets synfält) också är det arbete som ligger framför mig i förberedandet av den häringa kurssaken.

Arbetsbördan är min, med andra ord.

Det var ungefär vad jag hade tänkt ta upp. Hur jag ska framställa det hela - och, indeed, hur dessa saker faktiskt fungerar i större pedagogisk detalj - är någonting som behöver tänkas mer på.

Inget är skrivet i sten än, men jag ska försöka mig på att förlägga det hela i Stockholm någon gång i första halvan av december. Detta då för att minimera logistik - de flesta kan ta sig till huvudstaden lättare än varsomhelst annars, och jag behöver alltid en ursäkt för att åka dit - och så lite för att undvika den värsta julstressen. Anpassa kommunikationen, ni vet.

Förhoppningsvis syns och uppfattas vi där!

(:~~~~

Omedelbart? Självklart!

Jag höll på att krocka med en katt igår. De vet inte riktigt hur cyklar rör sig, och cyklar vet inte heller hur de rör sig när det löviga underlaget slår till. Det var ett något spänt ögonblick då vi bägge rörde oss än åt det ena hållet och än åt det andra, och i en kort blinkning innan tillbudet gick över så tänkte jag:

Shit! Det är för sent för att starta om!

Du är inte ensam om att tycka att det inte är det mest självklara av tankegångar. Samtidigt var det just den mest omedelbara och självklara av tankegångar, bevisligen.

Det kanske är på sin plats med lite mer kontext. I det lite småobskyra spelet ADOM finns det ett moment som kan gå på två olika sätt - hur bra som helst, eller livsfarligt. Och livsfarligt i ADOM är ingen barnlek - när en dör så är en död, och det är new game som gäller. Utfallet av momentet beror på om en i något skede råkat ha ihjäl någonting i kattväg eller inte - om inte så väntar en belöning, och om så väntar ett monster som envisas med att vara fem gånger envisare än allt annat en mött tidigare. Vilket då oroväckande ofta leder till att det är new game som gäller just där och då, vilket får många att ge upp och börja om närhelst den förverkade kattens ande jamar mot dem.

Mjau.

Nu kanske du inte är ensam om att tycka att detta är en synnerligen märklig tankegång, och att det finns bättre saker att tänka medan en befinner sig i dylika lägen. Grejen är bara att du går omkring och tänker på väldigt liknande sätt när det upplevda underlaget blir lite för lövigt, och att de skulle kräva precis lika långa förklaringar för att ens börja bli begripliga för någon annan än just dig.

Tricket är att inte ta sig själv för givet. Och helst inte på för stort allvar heller. -

Skamlöst självförhärligande

Jag insåg just att det inte syns för er som bara läser mig via RSS eller Live att jag har mig en alldeles egen beundrarsida borta på ansiktsboken. Så därför tänkte jag i all korthet påpeka detta, i ett sällan skådat ögonblick av skamlöst självberömmande.

Eller, tja, det är fortfarande ni som står för berömmet. Jag ger bara en möjlighet att ge det utan att behöva anstränga sig särskilt mycket.

Det går ju inte för sig att göra det onödigt svårt för folk, eller hur?

Tusen tack

Så har det då äntligen blivit dags. Det tog lite längre tid än jag trodde att komma hit, men det du tittar på just nu är det tusende blogginlägget som jag publicerat. Mer eller mindre - det är svårt att räkna exakt i och med att jag är utspridd över ett par åtta bloggar. Men med snart 500 inlägg här, nära 400 borta på Tankefel, ett otal borta på Kampanj, ett aningen mindre antal borta på BBB och ett par till i en allt för lång lista så känns det som att just här och nu är en fenomenalt bra tidpunkt att fira exakt tusen.

Och hur bättre fira det stora tusentalet än genom att tacka alla - eller, okay, väldigt många - som varit med om att socialisera fram den jag har blivit så här efter att ha skrivit och skrivit och skrivit så självgenererande länge. Detta då genom att beskriva min alldeles egna blogghistorik i ett par något så när avgränsade steg, där övergången mellan före och efter blivit märkbar med tiden.

Men innan vi börjar med det så måste det påpekas att min ömma bloggkarriär är oåterkalleligt sammanvävd med Piratpartiet, och att en förändring i det ena oftare än inte har att göra med en förändring med det andra. Den som känner sig manad att forska om piratbloggande kan nästan använda mig som typexempel - nästan.

Here goes. Från början.

(Foto: Till Krech)

Steg ett blir förstås att börja redan från början, med den gamla goda tidens Tankefel. Det började med en synnerligen pretentiös sak på engelska redan 2005, men jag övergav den rätt fort till förmån för en svensk motsvarighet 2006. Jag kan redan nu erkänna att jag inte hade någon större aning om vad jag gjorde, men jag skulle ha en blogg, damnit!

Den förste som ska tackas är förstås Andreas, som dels var en av mina första riktiga läsare, men som än mer lärde mig att det här med länkar är mer än bara en snygg och i stort sett överflödig dekoration. Främst då genom att drabba mig med länkkärlek, och den glädje en inkommande länk innebär.

Jag var förstås en ung bloggare på den tiden, och jag måste tillstå att jag hade ett par stora bloggidoler back then. Den store Steffo - som fortfarande är one of a kind - var en av dem, och Emma, och Rasmus, och Calandrella, och Oscar, och [på den tiden] Blogge, och Hax. Många pirater redan då, som synes.

Det är intressant att se hur brutalt mycket bättre jag blivit på att skriva sedan den tiden. Att läsa inläggen från dessa antika dagar är närmast bokstavligt som att återse en yngre version av sig själv, med tillhörande känsla av rodnad vid tanken på att en faktiskt var så brutalt mycket yngre och dummare för bara två år sedan.

Samma utveckling går förstås att se även här på Magnihasa, som sparkade igång för lite mer än ett och ett halvt år sedan. Om en tittar på de första stapplande månaderna så inser en rätt fort att jag inte riktigt visste vad jag gjorde då (inte ens med länkarna), men att jag hade någon slags aning om att jag var på väg åt något håll. Jag tror att jag förmodligen inte behöver skämmas om min blogg används som ett exempel på att en suger lite mindre på det en gör för varje gång en gör det - övning är färdighet, och förhoppningsvis har jag fått bäggedera under tidens gång.

Jag måste ha irrat rätt bra, för efter ett tag så hamnade jag på Live. Det var onekligen något av ett ögonblick när Mikael helt oförhappandes frågade mig om jag ville vara med där - så här med efterklokheten i bakhuvudet lite större än när jag hälsades välkommen in i Netroots. Det var ett ännu större ögonblick när Göran letade upp mig och baxade in mig i Piratpartiets mer interna kommunikationsflöden någon gång där i slutet av januari i år.

Jag var förvisso fortfarande ung och dum då, men det var då jag började socialisera med de piratbloggare vi känner idag. Qeruiem, Jan-Olof, Anna, Felten, Marie, Anna, Joshen, Rick och Christian - helt plötsligt var partiet inom kommunikativt räckhåll. Och helt plötsligt fanns det utrymme för att lyssna och lära. Helt plötsligt var jag en del av ett större samtal än den lilla monolog som förts här dittills.

(Foto: Steve Kelley)

Några månader senare, i maj, dyker nästa före/efterpunkt upp, då vår vice kampanjledare Victoria (efter vissa samtal med kampanjledare Janne) greppar tag i mitt öra och utnämner mig till mindre funktionär inom partiet. Det vill säga att bli världens första virtuella kampanjsamordnare och peka våra ömma bloggare åt någonting som nästan skulle kunna vara samma håll.

Vilket, i enlighet med principen om att valla katter, handlar om att hjälpa till när det behövs och att sedan aktivt låta bli att ställa sig i vägen när det inte gör det.* Men även om jag - tack och lov - synnerligen sällan har behövt använda mig av rena ethosargument av typen att jag innehar en hierarkisk position, så har onekligen rollen som kampanjsamordnare varit en väldigt formerande del av min personliga tillväxt det senaste halvåret. Den har tvingat mig att tänka i nya banor och nya termer, vilket onekligen tagit sig en hel del väldigt påtagliga uttryck även i de texter som står att finna här.

En sista punkt är onekligen det onekligen allt för ignorerade 2022-projektet, som dels inpräntat en viss överkärlek för att peta in enorma bilder (företrädesvis av typen HDR) som överdimensionerade radbrytningar och/eller subtila hintar om ämnesbyten i inläggen, och än mer tvingat mig att träna upp mitt stilistiska öga när det gäller att få helheten att hänga ihop från början till slut - särskilt då när det gäller inlägg som av ett eller annat skäl har varit i behov av att ändras innan publicering. Vilket, erkänningsvis, har varit de flesta inlägg, även om vissa av förklarliga skäl bedömdes behöva mer rödmarkering än andra.

Det var därför lite extra rörande när den gode Bränden - även känd som 27:e augusti - tog sig för att baxa sig förbi folk enbart och enkom för att tacka för en god editering under valvakans gång. Mycken arbete gick ner i den där sidan, och både jag och redaktionen - beståendes förutom mig även av Tomas och Jimmy - har tvingats lära oss en hel del som vi aldrig tänkt på innan.

(Låt oss nöja oss med att säga att det finns aspekter och nyanser av det stilistiska användandet av kontragrammatiska kommatecken. Och att det finns vissa fördelar med att leva efter mottot att stressen inte börjar officiellt förrän tio minuter innan publicering.)

Den som tittar på de första Tankefelsinläggen från nådens år 2006 (de från 2005 är tack och lov inte tillgängliga online längre) skulle förmodligen inte riktigt se denna framtid utspela sig för den unga och synnerligen okunniga bloggaren. Jag vidhåller att jag fortfarande är ung och okunnig, men att jag tack vare bloggandet - och än mer Piratpartiet - lärt mig lära mig saker på ett sådant sätt som förvisso är fenomenalt användbart på universitetet men som ändå inte riktigt lärs ut där.

Ironiskt nog.

(Foto: Christopher Wells)

Nu återstår bara att tacka ett par personer till som varit en del av det hela men som ändå inte riktigt fick plats i sammanställningen ovan. Let's börja med piraterna: Sat, Farmor Gun, Isak, Emil, Jonathan, Gonte, Malin, Tess, Beelze, Olof, Hanna, Mikael, Richie, Mia, Fredrik, Yami, Anne, Johanna, Leffe, Anders, Jacob, Markus, Michael, Skabbe och - well. Många. Om du vet med dig att någon borde finnas i den här listan så ge mig en kommentar om det.

Ett speciellt tack ska förstås ges till Kent, Peter, Mary, Laakso, Johanna, Tanja, Elin och Miku som - var och en på sitt eget vis - utgjort något av en idealtyp när det gäller hur en blogg kan skrivas.

Nu börjar det här inlägget bli långt, samtidigt som det känns som att de där utlovade tusen tacken inte riktigt fick plats. Jag antar att det ligger i sakens natur - världen är lite för stor för att en ska hinna med att vara tacksam för allt.

Likväl. Ett tusen inlägg. Tack alla ni som läser - vare sig ni gör hermeneutiska närläsningar eller bara skummar igenom the gist of vad inläggen råkar handla om. Utan er hade det inte riktigt varit samma sak. Onekligen.

Let's fortsätta med att skriva de där inläggen, shall we? Jag har fortfarande en hel del kvar av ungdomlig dumhet att nöta bort. -



(*Om du känner att du vill läsa mer om det här med att försöka samordna ett närmast anarkistiskt kollektiv av starka men inte nödvändigtvis samstämmiga individuella viljor i frivillig samverkan mot ett gemensamt mål så går det bra att lägga till mig i valfri RSS-läsare. Jag lär skriva mer om det i det närmaste tusentalet inlägg. Jag kan nästan garantera det.)