Sverige har råd med både flyktingar och sverigedemokrater

För ett tag sedan påpekade jag att Sverige kan ta emot en miljon flyktingar. Vilket tydligen var lika kontroversiellt som svårbegripligt - trots att det egentligen är en mycket enkel tanke.

Sverige har nio miljoner invånare. Om vi delar in befolkningen i grupper om nio och låter varje grupp ta hand om en flykting, så har vi uppnått kapacitet att ta emot nämnda miljon. Det är ett rimligt antagande att nio personer i det rika och välutvecklade Sverige tillsammans har tillräckligt med resurser att ackommodera en person på tillfällig basis.

Det är lika enkelt som det låter. Nio personer per flykting. Delad arbetsbörda. Det kan göras.

Det faktum att cirka en av nio kommer vägra delta i ett sådant mottagande går att räkna med och arbeta runt. Sverige har råd med både flyktingar och sverigedemokrater.

Den stora invändningen mot detta är förstås att vanliga människor behöver förändra sin vardag. De behöver träffa och - ve och fasa - umgås med flyktingarna i fråga. Och, än värre, de behöver mobilisera sina resurser till ändamål som inte är att titta på teve och sjunga med till Så Mycket Bättre.

Eller till att måla om sommarstugan.

Poängen med detta resonemang är Sverige har resurser att göra väldigt mycket, om vi bara bestämmer oss för att göra det. Det är bara det att vi varje dag bestämmer oss för att inte göra det. Eftersom vi prioriterar annat, som vi definitivt har resurser till. Exempelvis julhandeln, som förra året omsatte ungefär sjuttio miljarder kronor.

Nio personer per flykting. Delad arbetsbörda.

Det kan göras.

Så mjölkar du rasisterna på pengar

Ibland funderar jag på att starta en blogg. Vilket inte direkt är en nyhet, historiskt sett, men detta är en annan slags blogg. En superanonym bloggsak, som inte har min omisskännliga nuna som giveway.

En ren propagandablogg. Inga om, inga men, inga gimmicks, inga förmildrande omständigheter. Ren propaganda, ren genreanpassning.

En ren oförblommerad rasistpropagandablogg.

Anledningarna till denna tankegång är två. Den ena är att det kan göras. Den andra är att det skulle kunna, för att uttrycka det brutalt, bringa in enorma mängder pengar. Bra propaganda + doneraknapp = donationer.

Det skulle inte ens skada någon. Det skulle vara rasistpengar, som med all största sannolikhet skulle donerats till andra rasistpropagandaorgan i vilket fall som helst. Det skulle vara mindre pengar till rasisterna och mer pengar till mig. Win-win.

Det ska sägas att jag inte besitter några speciella färdigheter som gör att just jag och enbart jag har denna möjlighet. Tvärtom - de flesta som besitter förmågan att skriva kan göra det. Det handlar bara förstå genren, hitta en bra mall för att massproducera snabba inlägg, och vara envis med att driva hem de förutbestämda propagandapunkterna. Det behöver inte ens vara bra skrivet - så länge det är många inlägg som uttrycker rätt åsikter så fungerar det.

Anledningen till att det fungerar är att rasismen har blivit en kulturell identitet. En sluten kulturell identitet, till på köpet, vars primära trosbekännelse är att det finns ett vi och ett dom. "Vi" är de som sett sanningen och således förbereder sig inför den stundande muslimska massinvasionen; "de" är en kombination av det sovande folket och de korrupta PK-medierna som vilseleder dem.

De saker som inte överensstämmer med den egna världsuppfattningen avfärdas som PK-trams, lögner och fientlig propaganda. I den mån dessa saker tas in, tas de in precis så mycket det krävs för att formulera ett avfärdande. Det avfärdas, skrattas åt, och förskjuts till kategorin "saker idioter tror på".

Det är ett mycket effektivt försvar av den egna identiteten. Inte minst eftersom alla försök att argumentera mot detta genererar gruppsamhörighet - det går alltid att vinna vänner genom att konstatera hur dum i huvudet någon annan är. Särskilt om detta dumhuvud är indoktrinerat av PK-mediernas lögner och bara spyr upp förutsägbar dumpropaganda gång på gång.

Det är inte så att det fattas motargument. Det är snarare att den sociala miljö vari argument förklaras giltiga eller ogiltiga gör att det är lönlöst att framföra dem. Kontraproduktivt, om målet är att minska rasismen. De hör vad du säger, men de hör också vad deras ideologivänner och bekanta säger om det du säger.

Omvänt innebär detta att det som överensstämmer med den egna världsbilden accepteras som fakta utan vidare. Alla vet redan att muslimerna är på väg att anfalla, att invandringen är roten till allt ont och att invandrare knappt kan räknas till människosläktet. När någon påstår det är det som att de påstår att vatten är vått eller att himlen är blå - det är självklarheter som inte behöver bevisas. Det behöver däremot sägas, gång på gång, för att agera motvikt till den PK-konspiration som tystar dessa självklara sanningar i det offentliga rummet.

Det bästa propagandaknepet av dem alla är att framställa den egna sidan som David gentemot en övermäktig Goliat. Goliat är alltid starkare än en själv, och således finns det inga gränser för hur långt den egna sidan kan gå eller hur högt den behöver skrika; att sakta ned är att förlora. Och ju mer vanliga människor säger emot, desto mer behöver den egna världsbilden bekräftas, eftersom den bevisligen är under attack.

Det är en självgenererande process.

För den som vet vilka åsikter som är "rätt" och vilka som är "fel" är det lätt att skriva effektiv propaganda. Det är bara att upprepa rätt åsikter om och om och om igen, utan att darra på stämman eller variera sig. Ju mer, konsekventare och repetitivt en upprepar rätt saker, desto högljuddare håller de invigna med.

Som sagt, självgenererande process.

Nu kommer jag dock inte att starta en sådan propagandablogg. Mest för att jag har sån däringa integritet, och således har en viss aversion mot att blåljuga världen rakt upp i ansiktet. Men också för att varje extra röst i kören, hur träig och oinspirerad den än är, stärker den självgenererande processen. Det är en extra röst för vi-gruppen att hålla med om, en extra röst för de-gruppen att angripa, och en extra möjlighet för de redan frälsta att bekräfta att det faktiskt är de mot världen.

Det går att tjäna pengar på rasismen. Den är tillräckligt lättlurad för att gå på vad som helst.

Men du kommer förlora din själ om du gör det.

Så hur ska artisterna få betalt?

Konkurrens är ett märkligt fenomen. När det bara finns en spelare på plan så är hen fri att improvisera lite som hen vill. När det finns två spelare, så uppstår en helt annan dynamik. När det finns ett helt gäng spelare, så expanderar dynamiken geometriskt.

Det gäller att slå sig fram. Ha vassa armbågar. Vara bäst i mängden. Ge bäst och mest valuta för pengarna.

Pressen på att bli bättre drivs av att alla andra blir det. Det är en självgenererande process, i och med att ens egna framsteg leder till att andra behöver göra liknande framsteg för att hänga med dig. Och, omvänt, andras förbättringar innebär att du behöver hänga med i uppgraderingsracet. Alla ska med, och de som inte ska med konkurreras ut.

Resultatet över tid blir att de som presterar bäst till rimligast pris blir framgångsrikast. Vad som är "bäst" respektive "rimligast" förblir en öppen fråga som besvaras av marknaden.

För att konkretisera: om ett företag tar tre timmar på sig att producera en stol, så måste dessa tre timmar betalas. Dels lönekostnader, och dels de andra diverse utgifter som hör till produktionsprocessen. Vanligtvis översätts detta till ett pris som gör det lönsamt att fortsätta tillverka stolar, det vill säga att betala alla kostnader och lite till. Ingen lunch är gratis, och facket har någonting att invända när det gäller gratis arbete.

Detta leder till att företag som tar sex timmar på sig att producera en stol får svårt att hävda sig i konkurrensen. De måste dels betala för alla timmar de lägger in i produktionen, och dels konkurrera med de billigare stolar deras konkurrenter säljer. Inte nog med att konkurrentens stolar är billigare, det finns dessutom fler av dem, eftersom produktionen går fortare. Konkurrensen pressar priset, och pressar företag att anamma det produktionssätt som är effektivast.

Detta innebär att om någon hittar ett sätt att producera stolar på två timmar, så kommer konkurrensen över tid att leda till att företagen anammar detta sätt. Marknaden ger inga pluspoäng till den som tar lång tid på sig i onödan, och tesen att det ska löna sig att arbeta gäller inte för improduktiva arbeten. Inte minst som lönekostnader räknas per timme, och måste betalas med de intäkter som genereras av dem.

Det är värt att notera att allt detta gäller för reguljär kontinuerlig massproduktion. Kostnaden för att designa nya modeller ingår inte i kostnaden för att producera gamla modeller. Denna kostnad måste dock betalas, och betalas av de intäkter som generas av produktionen av de gamla modellerna.

När den väl är designad så behöver den inte designas igen. Eller, för att uttrycka det annorlunda: hjulet måste inte uppfinnas två gånger. När det nya sättet väl är satt i arbete, så kan konkurrenterna också sätta det i arbete. Med konkurrensfördelen att de inte behöver betala för design- och uppfinningsarbetet. De kan fritt anamma de effektivare metoderna, och sälja till billigare priser utan att behöva bry sig om hur svårt design- och uppfinningsarbetet var.

Som sagts tidigare: det ges inga bonuspoäng till den som tar lång tid på sig i onödan. Marknaden belönar den som kan göra något bäst till rimligast pris, oavsett omständigheter så som vem som uppfann det bästa sättet att göra detta något på. Kostnaden för att producera den första kopian är inte vad som avgör marknadspriset, utan kostnaden för att producera den andra kopian.

För att parafrasera Marx: det är så kapitalismen fungerar, motherfucker.

Allt detta är direkt relaterat till frågan om hur artisterna ska få betalt. Deras arbete består till största delen av att se till att den första kopian blir till. Det är dock inte det som sätter marknadsvärdet, och deras arbete är inte det som belönas av marknaden. De tar oerhört lång tid på sig att producera ett exemplar, som därefter kan kopieras i all oändlighet till en kostnad av noll. Den socialt nödvändiga arbetstiden för den andra kopian av en inspelad låt är noll, och således är dess pris noll.

Frågan om hur artisterna ska få betalt är en direkt utmaning till kapitalismen som samhällelig organisationsform.

Låt oss anta denna utmaning.

Möjligheternas TTIP

En av de mer hyllade aspekterna av TTIP är det som kallas ISDS. I oförkortad version uttalas det "Investor-State Dispute Settlements", och det är som namnet antyder ett sätt att jämka dispyter som kan komma att uppstå mellan stater och investerare. Vilket låter användbart, och det är det också. Med ett sådant instrument kan investerare stämma stater som inte tillvaratar deras investeringar på ett adekvat sätt.

Tänk vad vi skulle kunna göra med ett sådant instrument. Tänk på möjligheterna!

Vi skulle kunna stämma Sverige för att de envisas med att tillåta arbetsköpare att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra i oändlighet. Detta är definitivt ett inadekvat sätt att hantera de investeringar svenska folket för i sitt humankapital, och eftersom EU:s mycket klara regler på området inte är tillräckliga så skulle TTIP vara behjälpligt.

Vi skulle också kunna stämma USA för att de under brutala former systematiskt skjuter sina egna medborgare på grundval av att de är färgade. Det är ett risktagande för oss utländska investerare att inte kunna lita till att våra investerade pengar inte går upp i rök på grund av att vår entreprenör blivit skjuten av polis på väg till snabbköpet. Det är ett inadekvat sätt att hantera våra investeringar, och när nu inte ens FN:s deklaration om mänskliga rättigheter biter på dem, så vore TTIP behjälpligt.

Vi skulle även kunna stämma EU för att de systematiskt låter tusentals potentiella konsumenter drunkna i Medelhavet. Våra växande marknader behöver konsumenter som kan finansiera investeringar i ytterligare ekonomisk tillväxt, och denna ekonomiska tillväxt undermineras av att dessa konsumenter inte bedöms vara värdiga att leva. Eftersom ingen av de miljontals etiska eller moraliska riktlinjer som formulerats under den mänskliga historiens gång biter på EU, så kan vi bara hoppas att TTIP kan göra skillnad.

Det finns många fördelar med TTIP. Det finns många möjligheter, om vi bara vågar använda dem. Låt oss använda dem fullt ut.

Så som de är tänkta att användas.

Renoverade brottslingar

Just nu går det att se samma fenomen utspela sig från två olika håll samtidigt, och det är intressant att beskåda skillnaderna beroende på från vilket håll en ser det.

Å ena sidan planeras en höjning av priset på SLs månadskort. 950 kronor ska det kosta, och för den som är snabb på matte så går det fort att räkna ut att det blir 11400 kronor om året. Vilket är en summa som skulle kunna vara en månadslön efter skatt och avgifter. Eller, med andra ord: det kommer bli objektivt dyrt att åka kollektivt framöver.

Det fattas inte invändningar mot denna höjning. En sådan invändning är att det kommer bli ännu fler plankare framöver, eftersom kollektivtrafiken är en nödvändighet för stadens invånare, och de kommer att åka vare sig de har råd eller inte. När de ställs inför valet mellan nödvändigheterna att äta och att resa kollektivt, så kommer de rationellt nog att äta innan de plankar till jobbet.

Svaret på denna invändning har inte låtit vänta på sig. Buset ska sättas dit, folk ska göra rätt för sig, ordningen ska upprätthållas. Svaret är ökade kontroller, hårdare straff och mer resurserför att upprätthålla ordningen. Kosta vad det kosta vill - låt inte brottslingarna komma undan!

Å andra sidan, samtidigt, pågår en debatt om huruvida ROT-avdraget ska sänkas eller inte. Det är precis samma debatt, men med olika förtecken. De som argumenterar mot en sänkning argumenterar att det kommer att leda till ökat svartjobb. När det blir dyrare att göra något, så kommer fler personer att välja det billigare alternativet. Även om det är kriminellt.

Det är onekligen intressant att betänka den brutala frånvaron av önskemål om ökade kontroller, hårdare straff och mer resurser för att upprätthålla ordningen. Den logik som åberopas i det ena fallet - att buset ska sättas dit och att folk ska göra rätt för sig - är frånvarande i det andra. Trots att det rimligtvis kan sägas röra sig om samma sak.

Vadan detta? Varför görs denna skillnad på brottslingar och brottslingar?

För övrigt anser jag att den svenska filmindustrin bör förgöras

Jag noterar att det är trendigt att försöka sätta dit sådana som mig (dvs folk under 30) i dyra civilrättsliga mål igen. Dyrt som i miljontals kronor i skadestånd, dvs dyrt som i mer pengar än jag och min familj sett under flera generationers tid.

Det är onekligen trevligt att bli bekräftad. Det är inte varje dag en blir påmind om att en kan ruinera en hel bransch genom att glömma bort att stänga av datorn ibland. Högeffektiv slacktivism är min favoritaktivism.

Denna gång använder de en intressant fras. Denna fras är "skada på filmens anseende". Vilket, onekligen, är en ordalydelse som öppnar för många läsningar. En sådan är att det inte går att kontrollera kvaliteten på filerna som fildelas och skärmarna som fildelar, och att det därmed i teorin är möjligt att spela upp en högupplöst film på en lågupplöst skärm. Vilket på något sätt skadar filmens anseende.

Det är inte en intressant läsning, eftersom ingen skulle säga att Citizen Kane är en dålig film bara för att den råkar finnas inspelad på en kass VHS-kassett någonstans. Gott anseende och god filmkvalitet finns bortom det enstaka exemplaret.

En mycket intressantare läsning är att det skulle kunna anses vara kränkande av filmens anseende att över huvud taget se filmen, och inse att den är (för att uttrycka det milt) motsatsen till Citizen Kane. Det vill säga en film som vare sig behöver ses om eller på något annat vis engageras i, vare sig emotionellt eller ekonomiskt.

En annan intressant läsning är att det skulle kunna anses vara kränkande med en väl(ut)bildad befolkning som kan se skillnad på kvalitet och massproducerad dussinvara. Särskilt om den ekonomiska grunden för ens massproducerade dussinfilmer är att folk inte kan se skillnad på kvalitet och dussinvara, och en bildad kritik av filmerna i fråga ger vid handen att det är just dussinvaror vi har att göra med. Det vore, utan vidare, ett bakslag för anseendet. Och det framtida seendet.

I övrigt ställer jag mig frågande till hur de som eventuellt fälls för fildelning ska kunna lägga pengar på film igen. Det tog min familj åtskilliga generationer att nå upp ens till den första miljonen, och det är inte orimligt att anta att det finns ett begränsat antal miljonärer i landet. Om allt fler blir dömda till miljonskadestånd, så finns det i längden allt färre som kan lägga pengar på film, vilket underminerar marknaden för nya aktörer.

Särskilt om dessa aktörer själva blir dömda till miljonskadestånd i sina försök att skaffa sig en välrundad allmänbildning genom att se så många filmer som möjligt.

Månne finns det intressanta läsningar av orden "skada på den svenska filmindustrins anseende" inbakade i detta. -

Norskt trä

Det är en gammal sägen att som en bäddar får en ligga, och det är inte utan att det ligger någonting i detta. Den generella andemeningen i det hela är att en får den respons en förtjänar, och på det hela förtjänat den respons en får.

Det är ett väldigt dialektiskt talesätt, med ytterst många intressanta ideologiska undertoner. Men vi kommer inte gå in på dem här och nu. I stället kommer vi, naturligtvis, att prata om världens centrum i stället.

Norge.

Den norska regeringen har uttryckt en vilja att eventuellt lägga fram ett lagförslag om att kriminalisera båda sidorna av tiggerirelationer. Det vill säga både handlingen att tigga, och handlingen att agera i respons på detta, i form av att ge mynt eller tillgodose något annat behov som åskådliggörs i sammanhanget. Så som att, exempelvis, ge mat, husrum, kläder eller någonting annat humanitärt som sedan tid urminnes kallats "välgörenhet".

Som en bäddar får en ligga. Och i det här fallet är det solklart hur vi borde svara:

Ingen norsk medborgare som befinner sig på svenskt territorium skall ges någonting gratis. Inga fria övernattningar, inget kaffe på maten, inget vatten på konferensen. Inget. Nada. Zip. Noll. Ingen välgörenhet för den som förbjuder välgörenhet.

För att förhindra att de ändå skor sig på oss indirekt, så behöver vi även införa en speciell norrskatt på allt de köper. En avgift, moms eller skatt på mellanskillnaden mellan svenska och norska priser. Det är inte mer än rätt att de gör rätt för sig, trots allt.

Som en bäddar får en ligga.

Bring it, Norge. Kjempegodt.

Drömvinst i drömfabriken

Det finns, tro det eller ej, en tanke bakom det som kallas "vinster i välfärden". Ibland verkar det dock som folk tror att hela konceptet är genomuselt redan på konceptstadiet, och sålunda verkar det inte bättre att det behövs ett inlägg om saken.

Låt oss, för att göra det enkelt för oss, ta ett exempel. Låt oss säga att du har en villa och vill asfaltera uppfarten. Så där som villaägare gör lite då och då. Du skulle kunna köpa allt som behövs för att asfaltera en uppfart, och lära dig allt som behövs för att göra jobbet. Det skulle få jobbet gjort, men det skulle bli aningen dyrare än till och med villaägares budgetar tillåter.

Ett alternativ är att hyra in en firma som gör jobbet åt en. De kräver förvisso betalt, men det är billigare i längden än att köpa allt själv, och du får tid över till att tänka på annat än asfaltsläggande. Plus att du inte behöver fundera på hur en parkerar en asfaltsläggarmaskin, eller komma på ursäkter för varför grannen inte får låna den.

Ungefär samma princip gäller för konceptet "vinst i välfärden". Vissa saker behöver inte ägas, bara utföras. Någon kommer förvisso behöva betalas, men det blir billigare i längden. Någon går med vinst, men det är inget hinder för att utföra effektiv förvaltning.

Problemet med läget så som det ser ut idag är inte att vinst händer. Problemet är att systemet är dåligt utformat, och att den sittande regeringen är så pass ovillig att erkänna detta att det inte kan annat än att bli sämre. Istället för att säga "okay, saker blev inte som vi tänkte oss, låt oss tillsammans tänka om", envisas den med att försvara konceptet som abstraktion, med slöa hänvisningar till att det privata alltid är effektivt av ospecificerad anledning.

För att återanvända vår uppfartsanalogi: det de gjort är att de köpt in all utrustning, givit den till random personer som råkat se entreprenöriga ut, hyrt tillbaka den för dyra pengar, och löpande betalar för utförda tjänster.

Det är inte vinst i traditionell bemärkelse, som ett resultat av näringsverksamhet. Det är vinst i den bemärkelsen att någon annan ger en pengar, helt oförhappandes. Förvisso finns det en verksamhet som behöver näring, men det bästa sättet att vinstmaximera är att se till att verksamheten kostar så lite som möjligt så att vinsten också blir så stor som möjligt. En kostnad är inte en investering; en kostnad är en utebliven vinst.

Det värsta är att det, när det kommer till skolan, inte finns någon möjlighet till vinst. Det eleverna gör i skolan är inte näringsverksamhet, och det finns inget sätt att göra deras verksamhet lönsammare utan att förfalla i barnarbete. Ingenting i det eleverna gör är en grund för vinst från verksamhet, och det enda den som motiveras av vinst kan göra för att maximera sin motivuppfyllelse är att sänka omkostnaderna.

På elevernas bekostnad.

De som driver vinstskolor behöver inte bygga ett skolväsende från grunden. Det finns redan ett, och det är väl dokumenterat hur en skola ska gå till. Lärarna vet dessutom (som den offentligt utbildade professionella yrkeskår de utgör) vad de förväntas göra, och sköter sig själva. Det enda som behövs är att gå igenom rörelserna, och vinst händer. Vinst händer vare sig det går bra eller dåligt för eleverna. Och den privata sektorn förutsätts a priori vara effektivare än den offentliga, och därmed förutsätts det att vinstskolor ger bättre resultat än alternativet. Utan vidare efterkontroll.

Vilket gör att de som motiveras av vinst kan driva skola. Utan att behöva oroa sig för sådana saker som "risk" och "investeringskostnader" och annat jobbigt. Garanterad vinst, med allt egentligt arbete outsourcat till någon annan.  Och om något går fel? Tja, en vinstskola är ett företag, och företag går i konkurs hela tiden. Och bildas hela tiden.

Det är en riskkapitalists dröm.

Skolan finns dock inte för att infylla riskkapitalisters drömmar. Den har mer med elevernas drömmar att göra. Och säga vad en vill om dagens ungdom, men det finns skäl att anta att den har större drömmar än att utgöra underlag för vinstmaximering. -

Ett rättviseargument för basinkomst

Rättvisa är ett märkligt ting. Det är svårt att finna någon som är aktivt avog till rättvisa, och varje orättvist system sedan tid urminnes har rättfärdigat sig självt med rättvisan som argument. Till och med slavägarna sade sig vara för rättvisa - det var trots allt bara rätt och propert att respektera den ordning gud instiftat i världen..

Alla säger sig vara för rättvisa. Men ändå manifesterar sig orättvisor på olika vis, i praktiken.

Även i teorin finns det bekymmer med att nagla fast begreppet. Ett minimum till en definition skulle kunna vara en negativ sådan, dvs en definition av vad det inte är: det är inte rättvisa att dra ner alla till samma nivå av misär. Ingen har förvisso mer än någon annan, men att aktivt försämra allt är inte rättvisa - det är bara ren dumhet.

Den minimala definitionen är, som namnet antyder, minimal. Men det är en början.

Med det sagt, så kan vi röra oss ut på en global nivå. Vi behöver inte röra oss så långt för att stöta på orättvisor. Hur vi än vrider och vänder på saken, så kan det inte framställas som rättvist att vissa tvingas slita under slavliknande förhållanden i underutvecklade länder, medan Storbritanniens fem rikaste familjer är värda mer än 20% av befolkningen. Hur vi än vrider och vänder på saken, så stirrar orättvisan oss i ansiktet.

Den omedelbara reaktionen hos dig som läsare torde vara någonting i stil med "någonting behöver göras åt detta". Oavsett om tanken börjar med hos de rikaste familjerna eller hos den fattigaste miljarden, så dyker tanken om att en viss utjämning är nödvändig. Höj golvet, sänk taket - ren anständighet kräver att förändring sker.

Den näst mest omedelbara reaktionen torde vara att stilla undra vad som görs för att få till stånd denna förändring. Det borde vara rätt mycket vid det här laget, inte sant? Det är inte som att det här är några nyheter, eller hur? Redan de gamla grekerna och så vidare?

Njae.

Grejen är ju att vi rika människor gynnas av denna orättvisa. Även om vi tillhör den fattiga delen av den rika världen - som det klassiska uttrycket lyder, det är bättre att vara hemlös i en rik stad än i en fattig. Även om vi inte kan jämföra oss med de stora plånböckerna, så gynnas vi ändå av tillgången på billiga importerade varor från länder där orden "arbetsmiljö" och "facklig organisering" saknar juridisk definition utanför straffrätten.

Det hävdas ibland att Kongo är ointegrerat i den kapitalistiska ordningen, och att det skulle bli bättre om de blev bättre integrerade. Problemet är att de redan i dagsläget är fullvärdiga medlemmar i systemet - flödet av varor därifrån fungerar precis som det ska, och köparna är fullt medvetna om att de produceras under förhållanden som är så pass slavliknande att enbart juridiskt hårklyveri förhindrar oss från att importera dem. Och från att tjäna pengar på dem. Kongo är inte ett undantag från normen - deras slit gör det möjligt för oss att leva det goda livet. Utan att vi behöver oroa oss för vad de kostar, ekonomiskt eller socialt.

Utan deras arbete till självdöds, skulle vår vardag vara sämre. Inte för att de självmant offrar sig för vår skull, utan för att den globala orättvisan tvingar dem.

Med vårt goda minne.

Vi vet precis vad som händer. Vi har vetat länge.  Tillräckligt länge för att en klar strategi för att hantera orättvisan utmejslats i våra organisationers praxis: acceptera, profitera och exploatera. Det finns vinst och bekvämlighet att hämta. Och om vi inte gör det så gör någon annan det - var det än sker i världen.

Det verkar med andra ord som att den globala rättvisan inte kommer buktas inom den närmaste framtiden. Inte när vi står på den sida som gynnas.

Som uppmärksam läsare har du för länge sedan noterat att ordet 'basinkomst' förekommer i rubriken. Nu kommer ämnet på tal. Med hänvisning till någonting annat du reda noterat: den negativa definitionen av rättvisa ovan. Den som säger att det inte är rättvisa att tvinga all att leva i samma misär, utan bara gammal hederlig dumhet.

Om nu världen är orättvis, och vi har accepterat detta genom konkludent handlande, och det är ren dumhet att tvinga folk till misär i onödan - varför tvingar vi då arbetslösa till ren misär när vi redan i dagsläget exploaterar tredje världen så till den grad att vi inte behöver arbeta? Varför är vår hantering av det faktum att vår exploatering gjort lokalt arbete direkt onödigt (vad beror annars arbetslösheten på?) att aktivt försöka göra saker sämre än de behöver vara?

Vi kommer inte sluta exploatera tredje världen inom någon som helst framtid. Samtiden har kommunicerat detta klart och tydligt. Varför är vi då så envetet envisa på att göra livet sämre för folk i onödan? Varför tvinga folk till ångest, usla arbetsvillkor och meningslösa arbetsmarknadsåtgärder?

Vi har råd att låta människor gå arbetslösa. Vi har råd eftersom vi outsourcat arbetet till tredje världen, och kan leva rikt av frukterna som fraktas tillbaka. Vi har objektivt råd att införa basinkomst. Utan krusiduller, omsvep eller några som helst andra argument än rå, brutal ekonomi.

Världen är orättvis. Till vår fördel. Vi kan antingen slösa bort det i ren dumhet, eller acceptera världens orättvisa och använda den till någonting konstruktivt. Ty vad är värst - att världen är orättvis, eller att den är det i onödan?

I en värld av överflöd finns det ingen anledning att aktivt dra ner alla till samma nivå av misär. Och även om vi i praktiken accepterar världens orättvisa, så finns det ytterst få anledningar att samtidigt acceptera upplyst idioti. Bortsett, förstås, från gammalt hederligt förakt för de som har det sämre. Och den rena illviljan som får oss att vilja göra det sämre för dem.

Rättvisa är ett märkligt ting. Men försök inte motivera arbetslinjen med det. Den är, liksom slaveriet, på fel sida av historien.

Hur mycket offentlighet tål Sverige?

Från olika håll hör jag om ett aktuellt förslag om att göra sig av med offentlighetsprincipen. Eller, rättare, att inskränka den så pass att skillnaden blir lika byråkratisk som hårfin.

Allt med motiveringen att EU säger att det ska göras, och att vi som medlem i unionen inte kan låta bli att göra det.

Det är en märklig sak att säga. Särskilt om vi tänker på att landets valuta heter krona och inte euro.

Anledningen till att vi har kvar kronan är inte för att vi inte infört euron. Vi införde den samtidigt som de flesta andra EU-länder införde den, nådens år 1999. Det vi inte gjorde var att bry oss om att vi infört den, och i stället fortsatte vi med kronan som valuta utan att någon gjorde någonting särskilt av saken.

Det faktum att en behöver läsa sig halvvägs till expertstatus för att ta reda på vad EU tyckte om detta långfinger mot dess regelverk säger en hel del om vad vi kunnat komma undan med tidigare. Om vi verkligen vill, så kan vi göra någonting annat än vad EU säger.

Om vi kan dissa euron - unionens flaggskepp, symbolen för det ökade internationella politiska samarbetet mellan Europas stater, grundbulten i det ekonomiska uppbyggandet av en gemensam europeisk marknad - så finns det förhandlingsutrymme. Vi är inte en lydstat, vi kan säga nej, vi kan säga att i de fall där EU och våra demokratiska värderingar skiljs åt, så väljer vi det senare framför det förra.

Det kan göras. Vi har gjort det förr. Big time.

Så argumentet att vi måste montera ner offentlighetsprincipen för att EU säger det är en lögn. Eller, än värre, ett tecken på inkompetens bortom varje rimlig författning. Det är dumt, fel och fail.

Vilket osökt för in en på tankespåret att de drivande krafterna bakom förslaget har andra motiv än EUs uppmaningar. Kanske är denna demokratiska nedmontering någonting de egentligen velat genomföra ändå, men aldrig riktigt fått tillfälle att göra det. Kanske är de bara lata, och gummistämplar vad de uppfattar vara ännu en i mängden av EU-papper som flyger förbi. Kanske vet de inte vad de gör, men gör det ändå.

Rent demokratiskt kan en tycka att de borde berätta för oss vad de tycker och tänker. Om de får som de vill så behöver de trots allt inte göra det längre.

Upphovsrätten som sålde mer än din själ

Att diskutera upphovsrättslagstiftning är ibland en ytterst surreell upplevelse. Inte minst som skillnaden mellan upphovsrättsfrågor och upphovsrättslagstiftning verkar vara en av de mest ogenomträngliga skillnader sedan det första skivade brödet hårdnade.

Vilket inte bara är en träffande metafor, utan även anledningen till att så många fastnar i sina underfinansierade skyttegravar. Oftast utan att veta om att de befinner sig i vare sig en skyttegrav eller ett underfinansierat tillstånd.

Så här kan det se ut: någon skriver ett långt och utförligt resonemang angående behovet av reform i upphovsrättslagstiftningen, och pekar på att det eviga kravet på hårdare straff för upphovsrättsbrott leder till sådana saker som ett urholkat rättsmedvetande, en ungdomsgeneration som tar för givet att deras vardag är kriminell, ett näringsliv som låter bli att investera i landets digitala ekonomi eftersom de inte vet var gränsen mellan innovation och kriminalitet går, en kvävd kreativitet hos artister som aktar sig noga för att låta för lik någonting annat i rädsla för att bli stämd, arkivarier som låter bli att bevara oersättliga kulturskatter eftersom upphovsrättsinnehavarna skulle kunna dyka upp och kräva deras institutioner på ohemula mängder pengar, - och så vidare och så vidare.

Varpå någon svarar med frågan: men hur ska artisterna få betalt?

Ni märker två saker här. Både surrealismen och skyttegraven. Det surreella ligger inte minst i det dolda antagandet att det på något sätt skulle sluta vara problem att en hel ungdomsgeneration dagligen begått kriminella handlingar (och antagit den attityd mot lagen som ett konstant kriminellt leverne för med sig) - om artister fick betalt.

Jotack.

Det tragiska i det hela är att alla dessa hårdare tag som den hårdare upphovsrättslagstiftningen för med sig inte leder till att artister får betalt. Att sätta ungdomar i fängelse leder inte till att de helt plötsligt lägger en större del av sina icke-existerande budgetar på att köpa kulturprodukter. Inte heller kommer hotet om att sätta dem i fängelse eller att ge dem enorma böter att öka konsumtionsviljan. Och om vi frågar artisterna själva ifall de vill att deras alster ska avnjutas under hot om juridiskt våld, så kommer en övervägande majoritet att tycka att frågan är absurd. Av naturliga skäl.

Problemet för artisternas del är inte att folk piratkopierar. Deras problem är att de har ett uselt kollektivavtal, och att de krafter som skulle förhandla fram bättre sådana är upptagna med att lobba för hårdare upphovsrättlagar.

I stället för att ta till vara på sina medlemmars intressen. Eller dina, för den delen.

Det behöver inte vara så. Det behöver varken vara skyttegrav eller underfinansierat. Det kan förändras. Men bara om de som säger sig verka för artisters bästa tar sig i kragen och faktiskt lägger manken till att göra det som behöver göras för att komma till bukt med det samtida fenomenet att kulturarbetare allt oftare cyniskt exploateras av de företag som skriker högst om vikten av hårdare upphovsrättslagstiftning.

Däri ligger skillnaden mellan upphovsrättsfrågor och upphovsrättslagstiftning. Låt ingen lura i dig någonting annat.

Det finns ingen porr, och dessutom så är den dålig, och dessutom så finns det för mycket av den

Det verkar som att denna runda av att diskutera porr vill fortsätta ett tag till. Vilket är som det är - vissa diskussionsämnen har en tendens att vara både eviga och periodiska samtidigt.

Eftersom jag nu är trendkänslig och ständigt böjer mig för stundens hetaste diskussionsämne, så finns det bara en sak att göra. Och det är att skriva om hur porren och internet har påverkat varandra.

En snabb blick visar att internets påverkan på porren har varit brutal, och i det närmaste ödelagt porrmarknaden. Där det tidigare funnits en garanterad marknad för porr i diverse former - tidningar, bilder, filmer - finns nu bara ett ekonomiskt ödeland där intet ekonomiskt gror. Kvar finns bara internet, där de tidigare kunderna nu gratis kan komma över ohemula mängder porr i alla genrer, former och färger. Allt är gratis, tillgängligt och en enkel sökning bort.

Det säger sig självt att porrmarknaden inte kan överleva denna skövling. Det finns inga ekonomiska incitament att skapa någonting som alla kan få tag på gratis.

En ytterligare faktor som bidrar till den ekonomiska ofruktbarheten är privatproduktionen. Eftersom det enda som behövs för att producera porr är kroppar och kameror, och kameror blivit billigare i ungefär samma takt som porren, så har andelen privatproducerad porr som på ett eller annat vis funnit sin väg till internet ökat explosionsartat. Vilket, i kombination med den redan piratkopierade porren, leder till att marknaden blir ännu mer övermättad.

Ödeläggelsen är total. Ingen porr kommer att produceras mer. Någonsin.

Bortsett från all den där privatporren som spelas in. Och sprids. Och spelas in. Och sprids. Och, av allt att döma, utgör en av de mest expansiva kultursektorerna i modern tid, både i termer av produktion och distribution. Liksom det aldrig skrivits, fotats och filmats mer än nu, oavsett genre.

Vi skulle kunna dra ett par intressanta slutsatser av detta. Skissa potentiella riktningar för framtiden. En sådan riktning är att distributörer av piratkopierad och privatproducerad porr kommer att jagas med upphovsrättslagens alla medel av den porrindustri som fortfarande finns kvar - så som piratkopierare jagas med upphovsrättslagens alla medel idag. Det är ett rimligt antagande, i och med att lagen är identisk i de två snarlika fallen - det vore märkligare om det inte hände.

En annan riktning är att producenter av privatporr identifieras och åtalas under samma lagstiftning. Den praxis som fallet undertexter.se tycks ge vid handen antyder att det kan göras, och det vore återigen märkligt ifall samma lagstiftning ger olika utfall i identiska fall. Särskilt inte som det finns ett begränsat antal sätt att gestalta ett sexuellt möte i narrativ form, och plagiaten därmed kommer att stå som - well.

En tredje riktning är att ett allt större antal medverkare i denna privatporr kommer att välja att förlika sig med porrbolagen i stället för att ta fallet till domstol när det blir aktuellt. Dels för att det alltid är en risk att hamna i en rättslig tvist, och en dyr sådan. Dels för att det finns en väldigt påtaglig skamfaktor i att ens namn hamnar i offentliga handlingar i egenskap av porrproduent. Men mest för att lagen, så som den är skriven och förstådd, talar emot den vanliga människan till fördel för den organiserade rättighetsinnehavaren - huset har essen på hand redan före given.

Det verkar inte bättre än att saker kommer fortsätta bli sämre. Ingen vinner i kombinationen kommersiell porr och internet - utom möjligen upphovsrättsjuristerna.

Det skulle onekligen kunna gå bättre. Om vi blickade ut över ett lite större sammanhang än hur en bransch ska få betalt.

Med tillräckligt kalla fötter håller alla käft

Inom det juridiska så finns det många begrepp. Ett av dessa begrepp är "chilling effect", som används för att beskriva ett rättsläge där legitimt användande av rättigheter eller friheter fryses inne genom hot om lagliga aktioner. Där vanliga människor är rädda för att använda sina lagligen garanterade rättigheter eftersom de fruktar att någon ska dyka upp och börja vifta med dyra lagliga dokument mot dem.

Så som, exempelvis, Rättighetsalliansen gör mot Piratpartiet just nu. (Jag länkar inte till Rättighetsalliansen, ifall ett sådant tillgängliggörande av deras hemsida skulle vara otillbörligt.)

Att de gör som de gör är förstås ingen slump. De tänker enligt följande logik: om vi kan få Piratpartiet att ta ner the Pirate Bay så är mycket vunnet redan där. Om inte, så kommer det förmodligen att följa ett spektakulärt rättsligt efterspel. Och om det vinns, så står fältet öppet för att skicka fler hotbrev till fler obehagliga lagliga sidor som råkar finnas.

Det finns förstås två problem med den här strategin. Den ena är att the Pirate Bay varken står eller faller med Piratpartiets insats, och kommer överleva även den osannolika eventualitet att denna upphör. Den andra är att the Pirate Bay innehar samma lagliga status som en valfri anslagstavla i offentlig miljö, och att ett eventuellt rättsligt efterspel som gör tillhandahållandet av en sådan kommer att ha en väldigt stark chilling effect på väldigt många andra lagliga hemsidor.

Ty om det är möjligt att få giltiga och dyra dokument skickade till sig på grund av en helt laglig hemsida, så finns det en möjlighet att den lagliga hemsida en själv driver kan drabbas av någonting liknande. Vilket gör att de som eventuellt inte har en budget eller en rättsförsäkring som täcker eventuella juridiska följder börjar dra sig för att hållas med lagliga hemsidor.

På rationella grunder. Eftersom det när som helst kan bli spektakulärt dyrt att ha dem. Hur lagliga de än är.

Jag tror inte riktigt Rättighetsalliansen har detta som mål med sitt agerande. Jag tror dock att de inte riktigt tänkt över vad de gör, och att de agerar mer med en ryggad märg snarare än med någon längre analys av hur samhället bör se ut.

Ty när vanliga skapare av vanliga hemsidor behöver gå omkring och oroa sig för att helt plötsligt bli föremål för hot om juridiska åtgärder -

Chilling effect på kulturlivet är bara förnamnet.

Arbete, arbete och arbetande artister

Det finns en aspekt av frågan "hur ska artisterna få betalt?" som inte tas upp i min brontolånga post om varför det inte är en politisk fråga, och det är: på vilken grund skiljer sig artisters arbete från andra sorters arbete, och hur är denna skillnad manifesterad i konkreta fall?

Ta exempelvis engagerade piratpartister, som vissa tider kan lägga så mycket som sextio, åttio, hundra timmar i veckan på partiarbete. Hur ska de få betalt?

Om din tankeprocess kan sammanfattas med ordet 'nä, det ska de inte', så är det en rimlig reflex. Grejen är dock att du inte kan svara nä på den frågan och samtidigt insistera på att artister ska få betalt.

I alla fall inte utan att basera det på en teori om att det finns arbete och arbete, och att skillnaden mellan dessa olika arbetsformer är stor nog för att motivera den enas betalning och den andras obetalning.

Detta skulle kunna utvecklas till ett intressant resonemang om arbetslivets, arbetets och den mänskliga aktivitetens varande och ickevarande. Vad räknas som arbete och vad räknas som sådant som människor bara är fria att göra om de vill? Hur förhåller sig dessa kategorier till varandra? Kan vi utifrån denna skillnad dra några givande slutsatser om hur vårt samtida samhälle ser ut?

Vi skulle kunna göra det. Om frågan inte bara användes som ett grammatiskt avvisande av tanken på internet som en reellt förändrande kraft i samhället.

Så. Varför ska artisterna få betalt?

Bring it.

Mellandagsrean - vad hände sedan?

Det känns som ett det börjar bli lite meta nu.

I begynnelsen var julen. Inför julen handlades det något enormt. En lokal sedvänja där saker utbyttes mot varandra hade antagit en enorm social betydelse, och individernas sociala ställning i gruppen var helt beroende av hur deras saker togs emot. Det byggdes därmed upp en hel del press kring julen, och med press kommer det som ekonomerna kallar efterfrågan.

På saker. Inför julen.

Över tid så visade det sig dock att affärerna överskattade efterfrågan. Inte mycket, men tillräckligt mycket varje år för att det skulle vara besvärligt. Så någon kom på att - hey, om vi säljer saker efter julen, när all press släppt, så kan vi bli av med de saker som inte såldes inför julen.

Tänkarmössan anammades. Vad kommer efter jul?

Nyår.

Är det långt mellan - hey, jag vet! Vi kallar det mellandagsrean! Mellan jul och nyår!

Tänkt och gjort: mellandagsrean föddes.

Tiden gick, och det visade sig att mellandagsrean var en succé. Inte bara för att de där sakerna som inte såldes innan jul nu såldes efter jul, utan även för att de som vanligtvis inte var så sakintresserade före jul lockades av ordet "rea". Och om vissa köpte saker efter jul i stället för före - tja. Det jämnar ut sig, i längden.

Efterfrågan före jul. Efterfrågan efter jul. Ka-ching!

Över tid så visade det sig dock att rean kanske inte var så mycket rea ändå. Att ryktet om rean hade drivit upp efterfrågan så mycket att affärerna kunde köra med någonting väldigt nära ordinarie priser utan att någon egentligen märkte någonting. Och att den egentliga rean skedde efter "rean", och att den som väntade på något gott borde vänta lite längre än till efter jul.

Så vi har nu följande kategorier:
Folk som köper saker till jul
Folk som väntar till mellandagsrean/efter jul
Folk som väntar till efter mellandagsrean

Meta. Efter, efter, efter.

Men det blir värre. Det skulle trots allt kunna tänkas att det funnits mellandagsreor så pass länge att affärerna vet att de har ögonen på sig, och därmed håller priserna uppe ett tag efter mellandagsrean bara för att vara på den säkra sidan. Sedan, när ingen som minst anar det, återgår normaliteten.

Och att det därmed även finns de som väntar till efter jul, efter rean, efter efter rean...

Kan jag få ett efter efter efter rean? -

Nittiotalet lever! Länge leve nittiotalet!

Det är 2002 igen! Fildelningen håller på att förgöra kulturindustrin, och om vi inte sätter stopp för de hiskeliga piraterna så kommer all kommersiell kulturproduktion att gå under!

Eller, well. Det är 2012, och det verkar inte bättre än att kulturindustrin överlevt införandet av internet som social självklarhet. Hur går det för er, biografdrivare? Rekordår i år igen, eller var det bara de tre senaste åren före detta?

Jag måste dock tillstå att det är uppfriskande att se herrarna filmskapares (tydligen hittade de ingen kvinna som höll med dem) argumentation. Den är så väldigt back to basics. Tillbaka till roten, värna om ursprunget och så vidare. Nittiotalet lever, och det vill införa hastighetsbegränsningar på informationsmotorvägen!

Jag blir rent av nostalgisk. Cyber all the things!

Now, någonting som alltid fått mig att le lite extra kring den här typen av argumentation är den uppsättning premisser de använder. Tillåt mig att ställa upp det som en syllogism, för tydlighetens skull:

1. Det är omöjligt att tjäna pengar, pga fildelning!
2. Piraterna tjänar för mycket pengar, pga fildelning!
3. Alltså måste vi ta till hårdare tag mot pirater!

Ni ser förstås omedelbart problematiken i detta. Hur kan det å ena sidan vara omöjligt att tjäna pengar, och i nästa vara så pass möjligt att någon tjänar för mycket pengar? Det går inte ihop, rent logiskt.

Det är dessutom inte relevant, eftersom det finns så pass stor konkurrens från saker som inte är piratkopiering att det varken gör från eller till om piratkopiering som fenomen på något magiskt vis försvann över en natt. Om det är omöjligt att tjäna pengar med piratkopiering så kommer det likväl att fortsätta vara omöjligt även utan piratkopiering, och då hjälper det liksom inte att skrika på censur.

Just den delen  är lite mindre nostalgiskt uppfriskande, onekligen.

Men om det här är vad den svenska filmbranschen tycker och tänker just nu - nu, idag, medan du läser detta - så är det ett större problem för branschen än vad piratkopieringen i sig någonsin varit. Det innebär nämligen inte bara att de lever i ett evigt 2002, utan även att de kommer att fortsätta göra filmer som om det vore 2002.

Vet ni - det kanske är därför det tycks vara omöjligt att tjäna pengar? Vad tror ni?

Bildombudsmannen - en kort uppdatering

Saker är i rörelse. Det började förvisso inte med ett inlägg hos Rockfashion, men uppståndelsen kring Bildombudsmannens maniska seriefakturerande av allt som rör sig har onekligen fått sig ett uppsving sedan Rockfashion skrev om det. Det har skrivits blogginlägg om saken - Nipe, Rieder, Carlsson, jag,  Starow - och diskussionen går het i de sociala medierna. Den generella åsikten är inte längre "är det här verkligen på riktigt?", utan "varför pågår det här fortfarande?".

Det är ett framsteg. Vi är inte framme än, men vi har lyckats få en bra början.

Under diskussionernas gång har jag fått frågan om vad det eventuella slutmålet är. Vilket är en rimlig fråga - rök behöver eld, trots allt. Det korta, enkla svaret är att ett mål är att få Bildombudsmannen att upphöra med oskicket att skicka fakturor till allt som rör sig.

Det är ett mål. Men det är inte slutmålet. Slutmålet borde vara att den relevanta lagstiftningen ses över, så att det inte längre är möjligt för någon att systematiskt göra det Bildombudsmannen gör. Att få stopp på en skojare är en lokal vinst - att få stopp på en hel kategori skojare är en vinst för hela samhället.

Det som kännetecknat Bildombudsmannens offer är att de varit vanliga människor. Det är inte Warner Brothers som drabbats av kravbreven, utan personer som du och jag - personer som inte sitter på några enorma tillgångar när det gäller vare sig pengar eller juridiska muskler. Personer som är till synes lätta att lura.

Grejen är förstås att det går att lura en person en gång. Att lura många personer många gånger är svårare, och att göra det när de pratar med varandra och delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter -

Det är precis det vi håller på med, här och nu. Och ju fler vi blir, desto svårare blir det att komma undan med de dumheter som Bildombudsmannen sysslar med.

Tillsammans är vi många. Och vi är på god väg att skapa ett bättre samhälle. Där det inte är bondfångaren som har överhanden, utan den informerade allmänheten.

Nu fortsätter vi.

Sprid ordet - Bildombudsmannen är en samhällsfara

Jag kommer ihåg när vi på redaktionen fick beskedet om att Bildombudsmannen krävt oss på pengar. Eller, rättare, när Jonathan berättade att Bildombudsmannen krävt honom på pengar för någonting redaktionen var direkt inblandad i - vilket enligt tanken om solidariskt ansvar är samma sak.

Vi reagerade inte nämnvärt på beskedet. Detta av två anledningar. Den första att det var felaktigt, rent sakmässigt, och att det enda som behövde göras var att påpeka detta för att få bukt med situationen.

Det andra var att vi, om hen ändå envisades, skulle kunna göra tillräckligt mycket kollektivt väsen av oss för att göra det oerhört inte värt det att fortsätta envisas.

Det här med att kunna ta frågor till de sociala medierna och skapa oväsen är någonting jag kan ta för givet. De sociala medierna är mitt fackförbund, så att säga, och om/när saker händer så vet jag att det inte bara är "mitt problem". De kan med viss ansträngning göras om till någonting mer i stil med "vårt problem" - och som sådant så har det andra dimensioner, och kan diskuteras på andra vis.

De politiska dimensionerna i detta är uppenbara.

Jag påminns om detta när jag läser om Rockfashions dust med samme Bildombudsman. Tydligen så upphörde inte dumheterna, och ännu en oskyldig bloggare har drabbats av den systematiskt slumpmässiga rättsliga gerillakrigsföring som är Stefan Testes modus operandi. Och Rockfashion lär inte vara ensamma om att ha drabbats. För varje person som lyckas skapa uppmärksamhet kring Bildombudsmannens oprofessionella rättshaverier, så finns det ett antal personer som drabbats i tystnad.

Mörkertalet när det gäller Bildombudsmannens offer är stort.

Detta är ett bekymmer. Inte bara för offren, utan även för oss andra. I ett längre perspektiv innebär det att även personer som inte är Bildombudsmannen upptäcker att det här vidriga förfarandet faktiskt fungerar, och att bluffindrivandet kommer att öka i omfattning. Det finns ju trots allt bevisligen pengar att tjäna, och där det finns pengar brukar det vanligtvis också finnas intressenter.

Det ligger därför i allas intresse att få bukt med Bildombudsmannens verksamhet. Inte bara för att det finns en inneboende problematik i att skicka kravbrev till allt som rör sig, utan även för att foten behöver sättas ner när det gäller den här sortens verksamhet. Så länge det är lönsamt (och skenbart legitimt) att agera på det här sättet, så kommer det att fortsätta. Med fler offer som följd.

Det är inte mitt problem, eller Rockfashions, eller någon av de enskilda drabbades problem att Bildombudsmannen missbrukar det rättsliga systemet. Det är allas vårt problem, och vi har alla ett intresse av att det upphör innan fler oskyldiga drabbas.

Så låt oss skapa lite oväsen kring det hela. Innan den olycka vi känner som Bildombudsmannen hinner inträffa igen. Sprid ordet!

Kreativa arbetsformer

Samtiden är effektiv på att ta fram nya varianter av saker och ting. Det är något av en klyscha att det finns fyrtio sorters ketchup att välja på, men det är inte desto mindre sant. För att inte tala om de otaliga varianter på temat "smaksatta mosade tomater" som inte går under namnet ketchup.

Att besöka en större affär och försöka räkna dem alla är något av en upplevelse. Det är lättare att tappa räkningen än det borde vara.

Av alla samtida framgångar med att skapa variation, så är den märkligaste av dem framgången med att skapa variationer på temat "inte riktigt fast anställd men ändå fullt sysselsatt". Det är väldigt lätt att tappa räkningen, och lika svårt att förstå hur så många olika former har lyckats uppstå.

Det finns projektanställningar, praktikplatser, vikariat, timanställningar, tillfälliga inhopp, provanställningar, säsongsarbeten, lärlingsplatser, assistansuppdrag, fas 3-placeringar...

Det finns också mer komplicerade former av sysselsatta ickeanställningar, så som när det gäller bemanningsföretag. Det förvisso finns ett kontrakt, men momentet att ha en vanlig dag på jobbet uteblir. En är inte anställd någon särskild stans, men är aktiv lite varstans.

I och med de diffusa formerna av dessa varianter så är det svårt att generalisera kring vardagen. Särskilt för den som garderar sig med ett par dylika icke-anställningar samtidigt för att försäkra sig om att hyran blir betald den här månaden också. Ena dagen blir det det ena, den andra det andra. Och natten däremellan blir desto sömnlösare, i väntan på beskedet i sista minuten om att idag också är en arbetsdag.

Över lag så verkar sektorn för kreativa sysselsättningsformer vara en tillväxtbransch. Det varieras i arbetstider, arbetsformer, arbetsvillkor och arbetsmiljöer, och det verkar som att ingen kreativ insats är för stor när det gäller att finna nya variationer.

Precis som med ketchupen. Fast med sämre konsekvenser för den som till äventyrs vill ha en stabil och förutsägbar vardag.

Solidaritet är framtiden

Jag har tittat lite på siffror denna morgon, och då särskilt sådana som har att göra med kollektivtrafik. En snabb huvudräkning ger vid handen att ett års förbrukning av 30-dagarskort kostar 9480 kronor, plus lite extra för de där fem dagarna som blir över.

Nio och ett halvt tusen. Det är mer än vad många har kvar av en månadslön när skatten väl är dragen.

Vilket då innebär att den hederlige kollektivtrafiksåkande arbetaren lägger mer än en tolftedel av sin disponibla inkomst på att ta sig till jobbet. Var tolfte sak som köps för lönen är en tunnelbaneresa.

Det finns förvisso en ambition att öka användandet av kollektivtrafiken, men det är nog inte riktigt det här som avses.

Om kollektivtrafiken i ställen skattefinansierades, så skulle det bli billigare för dessa hederliga arbetare att ta sig till jobbet. Det finns förvisso fortfarande kostnader inblandade i den skattehöjning som skulle krävas, men det ska mycket skatt till för att äta upp en tolftedel av de pengar som blir över varje månad. För de som arbetar hårdast och billigast blir det - så som den sittande regeringen så ofta påpekat - mer pengar kvar i plånboken.

Det skulle också innebära färre omkostnader för kollektivtrafiken som verksamhet. Att trycka biljetter, bygga och underhålla spärrar, anställa personal för biljettkontroller, etc tillhör inte kollektivtrafikens kärnverksamhet, och om de kostnader som ingår i dessa kringaktiviteter kan reduceras eller elimineras så innebär det en nettobesparing för alla inblandade.

Eller, rättare sagt, ännu en besparing. Den där tolftedelen av inkomsten betyder rätt mycket, trots allt.

I dessa tider när det är ekonomiskt kärvt för allt fler sektorer och segment av samhället, torde det vara i allas intresse att effektivisera på sådana sätt att det stora flertalet gynnas av detta. Snarare än att effektivisera de ökade inslagen av våld i vardagen som biljettkontroller och spärrlinjer innebär, så borde ambitionen vara att minska kostnaderna där kostnader kan minskas utan att kärnverksamheten och personalen drabbas.

Solidariskt finansierad kollektivtrafik är en sådan effektivisering. Mer pengar över där de behövs, mindre omkostnader där de inte behövs, och en enklare vardag för alla som bara vill ta sig från punkt a till punkt b.

Vad ställer sig i vägen för dettas inträffande?