Så här kan Förintelsen hända igen

Det mest skrämmande med Förintelsen är inte att miljontals människor dödades i den. Det är förvisso skrämmande i sig självt - allt som lämnar miljontals döda efter sig förtjänas att fruktas - men vad som är än mer skrämmande är det vapen som användes för att döda. Och den brutala effektivitet detta vapen hade när det applicerades på industriell skala.

Det är värt att påpeka att Förintelsen inte var ett infall hos ett par överinspirerade galningar med överdrivna ambitioner. Sådan inspiration och sådana ambitioner finns i överflöd hos fler människor än det borde, men de flesta kommer till insikt innan de kommer till skott. Och även de som väl kommer till skott lyckas inte skjuta särskilt många i jämförelse - även om varje död är en tragedi, så blir till och med den största masskjutning en marginalanteckning i dödssiffrorna. Det går inte att skjuta miljontals människor, hur stora ens vanföreställningar än är.

Nazisterna försökte till en början utföra förintelsen med skjutvapen. Rada upp judarna och skjut dem. Pang. Ett skott, en död jude. Enkel matematik, kan tyckas. Efter ett tag upptäckte de att detta medförde oväntade problem i form av dålig PR och dålig arbetsmiljö. Det är svårt att hålla en befolkning lugn när delar av den rutinmässigt förs iväg till ett närliggande fält och avrättas, och hanteringen av lik blir i längden ett väldigt synligt logistiskt problem. Det är ännu svårare att upprätthålla skjutandet i längden, eftersom de som utförde avrättningarna gick sönder psykologiskt och behövde bytas ut. Att se massdöd är förödande för psyket även på frontlinjerna, och det är än mer förödande när det sker hemma i vardagen. Om den slutgiltiga lösningen skulle hålla i längden, behövdes effektivare vapen.

De hittade ett effektivare vapen. De använde det med brutal systematik och omfattande detaljplaner. De mobiliserade enorma resurser i syfte att finna ännu effektivare sätt att använda detta vapen, och skred till verket lika obönhörligt som måndagsmorgonens antågande.

Detta vapen var den vanliga arbetsdagen, och vanliga arbetare som levde vanliga, dygdiga arbetsliv.

Det är oerhört svårt att ge ett vapen till en civilperson och be dem skjuta en obeväpnad person som är oförmögen att göra motstånd. De flesta har en inbyggd moral som skriker att detta är det mest felaktiga de över huvud taget kan göra, och även soldater behöver genomgå träning för att kunna skjuta tillbaka mot fiender som aktivt skjuter mot dem. Instinkten att inte döda är en fundamental del av det mänskliga psyket, och de som vill utrota ett stort antal människor behöver ta detta i beaktande om de ska kunna lyckas med sina ambitioner. Det krävdes en mer rationell arbetsdelning för att få jobbet gjort.

Med detta i åtanke åtskilde nazisterna sina offer från det samhälle de skulle utrotas från. Dels i form av ghetton, och dels i form av koncentrationsläger. När offren väl var borta från de platser där civilbefolkningen levde sina liv, kunde de dödas med brutal effektivitet utan att det skapade vare sig PR-bekymmer eller arbetsmiljöproblem. Det gamla uttrycket "syns inte, finns inte" får en morbid underton när det som inte syns är det rutinartade dödande av miljontals människor.

Rutinen var huvudingridiensen i Förintelsen. Det tar tid att läsa miljontals namn (om du börjar nu och läser relativt fort så är du klar om en vecka eller två, beroende på om du behöver sova eller inte), och det tar ännu längre tid att omsätta dessa namn i praktisk handling. Det går inte att göra som en impulsiv spontanhandling, och det måste planeras. Det måste administreras, Tågen måste hållas rullande, löner måste betalas ut, budgetar måste upprättas - en lång rad aktiviteter måste utföras som i sig själva inte är vare sig särskilt intressanta eller dödsbringande.

Förintelsens största vapen var att rekrytera stora delar av civilbefolkningen att utföra små delar av den, en liten delaktig bit i taget. Att reparera tåg kan tyckas vara ett moraliskt neutralt jobb, men när dessa tåg har destination Auschwitz framstår saken i annat ljus. Att sitta på ett kvavt kontorsrum och administrera lönerullor kan tyckas vara det minst mordlystna yrke som finns, men även SS-soldater är avlönade. Budgetar är något av det tråkigaste som finns, men när statens utgifter innehåller posten koncentrationsläger är det mer än bara dödligt tråkigt.

Detta är bara tre exempel på ett stort antal sysslor som behövde utföras för att Förintelsen skulle kunna hända. De allra flesta av dem krävde inte mer av de som utförde dem än att de utfördes med halvdan entusiasm och medioker effektivitet. De krävde ingen speciell ideologisk övertygelse, och så länge de utfördes kunde dödandet fortsätta. Så länge vanliga människor fortsatte utföra sina vanliga jobb under vanliga arbetsformer, kunde Förintelsen lägga in ännu en arbetsdag till sin resultaträkning.

Under dessa förhållanden kunde massdödandet pågå i skymundan, alltmedan civilbefolkningen fortsatte leva sina liv så gott det gick i skuggan av kriget. Vanliga människor kunde fortsätta gå till jobbet, gå på bio och leva så gott de kunde, utan att ens tänka på att judar fortfarande fanns (annat än som ännu ett obegripligt inslag i propagandan). De hade annat för sig, och när de efter krigets slut sade sig inte veta vad som pågick, sade de förmodligen detta eftersom de faktiskt inte visste. Det var inte en del av deras vardag, och det som inte syns finns inte.

Det mest skrämmande med Förintelsen är inte att miljontals människor dog i den. Det mest skrämmande är att helt samhälle under rutinartade former ställdes om till att massproducera dessa människors död, och att massproduktionen bestod av varje arbetande medborgares individuella ansträngningar. En tråkig arbetsdag i taget.

Det blir än mer skrämmande om vi kommer ihåg att "ett hederligt dagsverke" fortfarande är ett positivt laddat begrepp än idag. Att gå till jobbet, göra sin plikt och förtjäna sitt uppehälle framställs som positiva målsättningar, och vi har haft regeringar vars uttryckliga mål är att sätta fler människor i arbete. Arbeit macht frei.

När det sägs att Förintelsen kan hända igen, så ska det inte förstås i termer av att hat mot judar och andra folkgrupper fortfarande finns kvar. Det ska förstås i termer av att vanliga, dygdiga människors vardagsarbeten kan användas för att utföra massmord på industriell skala utan att någon märker det, och att de eventuella whistleblowers som påpekar det drunknar i den absurda mängd andra hemskheter som pågår i världen just nu.

Det enda som behövs för att ondskan ska triumfera är att goda människor inte gör någonting särskilt.

Du kan börja ha ångest nu.

Är du man nog att stirra sexismen i vitögat?

Är du en riktig man? Tar du tag i problem direkt i stället för att skjuta undan dem? Är du orädd för att ta tag i de svåra frågorna? Är du redo att göra det som måste göras, även om det kommer att vara ansträngande?

Kort sagt - är du en riktig man?

Är du man nog att stirra sexismen i vitögat?

I såna fall är du rätt man för jobbet. Det finns nämligen väldigt mycket att göra, och det behövde göras för femtio år sedan. Tyvärr finns det en brist på riktiga män som villigt tar itu med svåra uppgifter när de konfronteras med dem, så jobbet att komma ikapp faller till dig.

Den sista rakryggade mannen. Din tid är nu.

Det finns väldigt mycket sexism att ta itu med, och första steget i att hantera den är att konfrontera den head on. Att lyssna till alla berättelser, ta del av alla livsöden, inse vidden av den vardagligt upprepade tragedin, och acceptera att den händer här och nu. Mitt ibland oss. I vårt samhälle. Bland människor vi känner.

En mindre ståndaktig man hade försökt bortförklara det hela. Sagt att det är överdrivet. Att läget inte är så illa. Att det händer någon annan stans. Men det är inte så du gör. Att rygga tillbaka eller dra sig ur är omanligt, och du är trots allt en riktig man.

Nästa steg är att agera på den förståelse som kommer ur lyssnandet. Att stoppa vardagssexism när den inträffar, att säga ifrån när någon drar ett sexistiskt skämt, att vägra spela med när någon säger att det bara var på skoj.

Det kommer att vara ansträngande. Det kommer att ta tid. Det kommer att tvinga dig att växa och förändras på sätt du tidigare inte behövt göra. Det kommer att göra ont, och du kommer att behöva säga upp bekantskapen med pojkar som inte vågar ta steget fullt ut att konfrontera sexismen som riktiga män.

Men det kommer att vara värt det. Och du kommer att göra det. Att inte göra det vore svagt och fegt, och du är inte den som backar bara för att det är svårare än du tänkt dig.

Stå upp för din manlighet. Stirra sexismen i vitögat och tvinga den att blinka.

De riktiga männens tid är nu.  Din tid är nu.

Så hur ska artisterna få betalt?

Konkurrens är ett märkligt fenomen. När det bara finns en spelare på plan så är hen fri att improvisera lite som hen vill. När det finns två spelare, så uppstår en helt annan dynamik. När det finns ett helt gäng spelare, så expanderar dynamiken geometriskt.

Det gäller att slå sig fram. Ha vassa armbågar. Vara bäst i mängden. Ge bäst och mest valuta för pengarna.

Pressen på att bli bättre drivs av att alla andra blir det. Det är en självgenererande process, i och med att ens egna framsteg leder till att andra behöver göra liknande framsteg för att hänga med dig. Och, omvänt, andras förbättringar innebär att du behöver hänga med i uppgraderingsracet. Alla ska med, och de som inte ska med konkurreras ut.

Resultatet över tid blir att de som presterar bäst till rimligast pris blir framgångsrikast. Vad som är "bäst" respektive "rimligast" förblir en öppen fråga som besvaras av marknaden.

För att konkretisera: om ett företag tar tre timmar på sig att producera en stol, så måste dessa tre timmar betalas. Dels lönekostnader, och dels de andra diverse utgifter som hör till produktionsprocessen. Vanligtvis översätts detta till ett pris som gör det lönsamt att fortsätta tillverka stolar, det vill säga att betala alla kostnader och lite till. Ingen lunch är gratis, och facket har någonting att invända när det gäller gratis arbete.

Detta leder till att företag som tar sex timmar på sig att producera en stol får svårt att hävda sig i konkurrensen. De måste dels betala för alla timmar de lägger in i produktionen, och dels konkurrera med de billigare stolar deras konkurrenter säljer. Inte nog med att konkurrentens stolar är billigare, det finns dessutom fler av dem, eftersom produktionen går fortare. Konkurrensen pressar priset, och pressar företag att anamma det produktionssätt som är effektivast.

Detta innebär att om någon hittar ett sätt att producera stolar på två timmar, så kommer konkurrensen över tid att leda till att företagen anammar detta sätt. Marknaden ger inga pluspoäng till den som tar lång tid på sig i onödan, och tesen att det ska löna sig att arbeta gäller inte för improduktiva arbeten. Inte minst som lönekostnader räknas per timme, och måste betalas med de intäkter som genereras av dem.

Det är värt att notera att allt detta gäller för reguljär kontinuerlig massproduktion. Kostnaden för att designa nya modeller ingår inte i kostnaden för att producera gamla modeller. Denna kostnad måste dock betalas, och betalas av de intäkter som generas av produktionen av de gamla modellerna.

När den väl är designad så behöver den inte designas igen. Eller, för att uttrycka det annorlunda: hjulet måste inte uppfinnas två gånger. När det nya sättet väl är satt i arbete, så kan konkurrenterna också sätta det i arbete. Med konkurrensfördelen att de inte behöver betala för design- och uppfinningsarbetet. De kan fritt anamma de effektivare metoderna, och sälja till billigare priser utan att behöva bry sig om hur svårt design- och uppfinningsarbetet var.

Som sagts tidigare: det ges inga bonuspoäng till den som tar lång tid på sig i onödan. Marknaden belönar den som kan göra något bäst till rimligast pris, oavsett omständigheter så som vem som uppfann det bästa sättet att göra detta något på. Kostnaden för att producera den första kopian är inte vad som avgör marknadspriset, utan kostnaden för att producera den andra kopian.

För att parafrasera Marx: det är så kapitalismen fungerar, motherfucker.

Allt detta är direkt relaterat till frågan om hur artisterna ska få betalt. Deras arbete består till största delen av att se till att den första kopian blir till. Det är dock inte det som sätter marknadsvärdet, och deras arbete är inte det som belönas av marknaden. De tar oerhört lång tid på sig att producera ett exemplar, som därefter kan kopieras i all oändlighet till en kostnad av noll. Den socialt nödvändiga arbetstiden för den andra kopian av en inspelad låt är noll, och således är dess pris noll.

Frågan om hur artisterna ska få betalt är en direkt utmaning till kapitalismen som samhällelig organisationsform.

Låt oss anta denna utmaning.

Är Sverigedemokraterna dumma i huvudet?

Vi kan utgå från att Sverigedemokraterna är en av två saker. Antingen så är de dumma i huvudet, eller så är de det inte. Båda alternativen är möjliga, och bägge har konsekvenser för hur vi ser partiets agerande. Å ena sidan är mycket förklarat av att de eventuellt är dumma i huvudet; å andra sidan framstår saker i ett annat ljus om de inte är det.

Det är allmänt känt att Sverigedemokraterna står bakom sidan Avpixlat. Det är lika allmänt känt att denna sida är ett tillhåll för en oförblommerad rasism och en grogrund för ökad radikalisering hos dess läsare. Det är närmast en offentlig handling att syftet med sidan är att utgöra en propagandakanal som värvar och stärker personers knytning till xenofoba ideologier.

Detta aktualiserar frågan om Sverigedemokraterna är dumma i huvudet. Å ena sidan kan det vara så att de vet precis vad de gör när de står bakom denna sida, och gör det i full visshet om vad de gör. Det vill säga att de inte är dumma i huvudet, och medvetet håller igång en propagandakanal kännetecknad av oförblommerad rasism. Å andra sidan kan det också vara så att de inte vet vad de gör, och av ren dumhet håller igång en propagandakanal kännetecknad av oförblommerad rasism. Vilket är ett fenomenalt dumt misstag att göra, och ett ännu dummare misstag att fortsätta göra när en blir informerad om att det är ett dumt misstag att göra. Särskilt i ljuset av partiets berömda nolltoleranspolicy.

Å ena sidan kan det vara så att Sverigedemokraterna medvetet driver Avpixlat, och i sådana fall behöver de stå till svars för detta. Å andra sidan kan det vara så att de är dumma i huvudet och inte vet vad de gör, och i sådana fall behöver de stå till svars även för detta.

Det är bara att välja.

Behövs du för demokratin?

Det nyligen inställda extravalet ställer onekligen till det. Det ställer till oreda i planeringen för de som mobiliserat inför tre månaders extra supervalande, och än mer så ställer det viktiga frågor om vår samtid.

Frågor så som: hur står det egentligen till i förhållandet mellan demokratin och republiken?

Om du känner dig förvirrad, så är det helt i sin ordning. Republiken Sverige är inte en demokrati. Och, strängt taget, så är den inte heller en republik heller. Det är som upplagt för förvirring.

Begreppen "republik" och "demokrati" har olika innebörd. De betyder olika saker. Och de betyder överlappande saker. En demokrati tar oftare än inte plats i en republik, men är inte en republik. Omvänt brukar republiker ha en ambition om att även vara demokratier, men brukar generellt (miss)lyckas i olika grad. Och, för att göra det ännu värre, så går det att ha demokrati utan republik och republik utan demokrati.

De betyder olika saker. Och överlappande saker.

Om du i det här läget vill invända att Sverige är en parlamentarisk monarki, det vill säga inte en republik, så har du helt rätt. Det, liksom Hens Majestät Konungen, förändrar dock ingenting i sak. Särskilt inte när det gäller nyvalet och de frågor dess ickeinträffande ställer.

En republik är ett statsskick. Det kännetecknas av att det med jämna rum sker allmänna val, där representanter väljs för att representera folket och/eller väljarna. Dessa val sker under ordnade former, och den representativa verksamhet som de folkvalda företar sig sker även den under ordnade former. Det är ett statsskick som kännetecknas av orden "ordnade former", och tanken är att de folkvalda under ordnade former ska representera på ett sådant sätt att de ordnade formerna representerar väljarna.

Vilket i samtiden tar sig uttryck i att Löfven inte kunde utlysa extraval helt oförhappandes. Det finns regler för sådant, och dessa måste följas. Så är republiken funtad.

Demokrati, å sin sida, kan vara ett statsskick. I de flesta länder (som inte är Schweiz) är det dock mer av en ambition. Det finns en ambition att medborgarna ska vara delaktiga, informerade och på det stora hela tillfrågade i beslutsprocessen. Det finns också ordnade former för hur delaktighet, information och tillfråganden ska ske. Alla ska med, men på rätt sätt, genom rätt kanaler.

Dessa ordningar är som regel inte nödvändiga för att republiken ska kunna göra det den gör. Medborgarnas input behövs inte i beslutsprocessen, och om den eventuellt skulle utebli så uteblir inte beslutsfattandet. Reglerna är redan lagda, processerna utstakade, och det är bara att fortsätta på den inslagna vägen för att få saker gjorda. Med eller utan medborgarinflytande. Beslutet fattas även om ingen remissinstans svarar.

Vilket, onekligen, är fallet i det uteblivna extravalet och decemberöverenskommelsen. Reglerna har följts, processen har respekterats, statsskicket är bevarat. Republiken lever vidare.

Men hur är det nu med relationen mellan republiken och demokratin? Mellan det formellt konstitutionella och den konstituerande befolkningen?

En republik är inte en demokrati. En demokrati är inte en republik. Att prata om nyval är inte nödvändigtvis demokratiskt. Inte heller att faktiskt utlysa ett sådant. Eller att, som Löfven, inte utlysa det. Eller, än mer, att använda det som hot och förevändning att få republiken att göra som hen vill.

Frågan är om det gynnar republiken, demokratin eller förhållandet dem emellan.

Det är som upplagt för att förvirra.

Den plötsliga identitetspoliltiken

Det är väldigt inne att argumentera mot identitetspolitik nuförtiden. Vilket är intressant, precis som det alltid är intressant att vissa frågor har en tendens att dyka upp vid vissa tidpunkter snarare än annars. Och det är inte utan att en ställer sig frågan: varför just nu, och varför med en sådan oväntat intensitet?

Dessa frågor kommer inte att besvaras i detta inlägg. I stället kommer det att utgå från en väldigt liberal utgångspunkt, helt oförhappandes.

En liberal grundbult är att alla är lika inför lagen. En medborgare är likvärdig med alla andra medborgare, och ingen har större rättigheter än någon annan. Det finns inga stånd (så som i gamla tider, med bönder, präster, borgare och adel), och inte heller några klasser. Det vill säga, det finns en lag som gäller för alla, och lagen tillämpas lika på alla. Brott leder till samma straffsatser oavsett vem som utför dådet, skatter tas in i samma mängd oavsett vem som beskattas, kontakter med statliga myndigheter sker på ett förutsägbart och standardiserat vis - och så vidare och så vidare. Alla är lika inför lagen.

Alla. Inga undantag.

Nu kanske någon invänder att det här inte stämmer. En invändning jag vill besvara med både ett jo och ett nej: jo, det stämmer att likheten inför lagen är en liberal grundbult, och nej, detta stämmer inte överens med vår vardagliga erfarenhet. Det skulle inte vara svårt att finna exempel på där medborgare behandlats olika inför lagen, vare sig det beror på klass, kön, etnicitet, handikapp eller någonting annat. Tvärtom - det skulle vara långt enklare än det borde.

Om vi, rent hypotetiskt, skulle samla ihop tillräckligt många sådana exempel för att kunna konstatera att det finns en systematisk olikhet inför lagen, och att en viss specifik grupp medborgare (vilken som helst) är och har blivit konsekvent diskriminerad över en längre tid - vad skulle då hända om denna grupp slöt sig samman i någon slags förening och började kräva sina medborgerliga rättigheter? Att, i sann liberal anda, bli behandlade som fullvärdiga medborgare?

Skulle det bli identitetspolitik då?

Det är, även det, en fråga som inte kommer att bli besvarad i detta inlägg.

När den som har något att dölja inte har någonting att frukta

Det sägs att det är svårt att mobilisera opinion kring FRA och massövervakningen. Att det är abstrakta frågor som inte berör folk i vardagen. Att det tar allt för stora kommunikativa resurser i anspråk för att kunna förmedlas i vardagen. Att det inte är omedelbart nog för den vanlige medborgaren.

Det sägs många saker.

Grejen är att det inte är svårt alls. Det skulle inte krävas allt för stora ändringar i användningen av den data som samlas in kring oss för att en omedelbar folkstorm skulle mobiliseras. Det skulle krävas en liten liten kursändring för att alla helt omedelbart skulle vara fullt införstådda med både omfattning och  problembeskrivning.

Det skulle krävas att en man blev fälld för misshandel av sin fru i hemmet, på bevisning insamlad av massövervakningens rutiner.

Helt plötsligt skulle tiotusentals uppjagade kvinnomisshandlare gå man ur huse för att protestera att deras vardag påverkas. Det skulle inte finnas några tvivel om hur, var och när massövervakningens effekter är verksamma. Situationen skulle vara glasklar, och opinionen skulle vara mobiliserad.

Problemet med den här bilden är förstås att massövervakningen aldrig kommer att användas för att lösa sociala problem. Den verksamhet som försiggår hos FRA kommer inte att påverka kvinnomisshandelsstatistiken. Alls. Den data som samlas in och som visar att medborgare far illa kommer inte att användas för att åtgärda situationen. Förbättring är inte ett alternativ.

Statsmakten vet. Men gör aktivt ingenting åt saken. Vissa medborgare är inte värda att skyddas av de åtgärder som motiveras just med argumentet att medborgarna behöver skyddas.

Frågan är: vem ska egentligen skyddas av massövervakningen?

Än finns det opinion att bilda.

Arbete, arbete och arbetande artister

Det finns en aspekt av frågan "hur ska artisterna få betalt?" som inte tas upp i min brontolånga post om varför det inte är en politisk fråga, och det är: på vilken grund skiljer sig artisters arbete från andra sorters arbete, och hur är denna skillnad manifesterad i konkreta fall?

Ta exempelvis engagerade piratpartister, som vissa tider kan lägga så mycket som sextio, åttio, hundra timmar i veckan på partiarbete. Hur ska de få betalt?

Om din tankeprocess kan sammanfattas med ordet 'nä, det ska de inte', så är det en rimlig reflex. Grejen är dock att du inte kan svara nä på den frågan och samtidigt insistera på att artister ska få betalt.

I alla fall inte utan att basera det på en teori om att det finns arbete och arbete, och att skillnaden mellan dessa olika arbetsformer är stor nog för att motivera den enas betalning och den andras obetalning.

Detta skulle kunna utvecklas till ett intressant resonemang om arbetslivets, arbetets och den mänskliga aktivitetens varande och ickevarande. Vad räknas som arbete och vad räknas som sådant som människor bara är fria att göra om de vill? Hur förhåller sig dessa kategorier till varandra? Kan vi utifrån denna skillnad dra några givande slutsatser om hur vårt samtida samhälle ser ut?

Vi skulle kunna göra det. Om frågan inte bara användes som ett grammatiskt avvisande av tanken på internet som en reellt förändrande kraft i samhället.

Så. Varför ska artisterna få betalt?

Bring it.

Obekväma arbetstider

Hej moderater! Hej socialdemokrater!

Låt oss göra ett kortare tankeexperiment. Ett "tänk om".

Tänk om det är strukturellt omöjligt att återfå full sysselsättning. Tänk om det var en period i den ekonomiska historien som nu är över, och vi nu håller på att gå in i nästa period. Tänk om det inte finns så mycket vi kan göra politiskt när det gäller arbetsmarknaden, och vi helt enkelt måste acceptera att en viss procent av den arbetsföra befolkningen inte kommer att ha ett arbete.

Tänk om jobben inte kommer tillbaka. Och det inte finns någonting vi kan göra åt detta.

Vad gör vi då?

Vem behöver den samtida andligheten?

Tidningen Dagen är inte road av Kopimismens nya status som trossamfund. Än mindre roade är de av Kammarkollegiets förmåga att följa de riktlinjer som föreligger - precis som den gode Siewert så anser de att det inte är lagens bokstav som är det viktiga, utan dess mer opåtagliga (men desto mer genomträngande) ande.

Jag finner det hela vara smått roande. Här finns ett fantabulöst tillfälle att ta upp frågan om religionens roll i ett brutalt sekulariserat samhälle - där dagens ungdom faktiskt lyssnar och aktivt tar till sig av det som sägs, no less! - och vad händer? I stället för att ta tillfället i akt att tala om värdet av andlighet i en värld där exkaverandet av Guds lik blivit en omfattande ekonomisk sektor som bringar in massor av välbehövliga skattepengar, så anfaller ryggmärgen genom ett spontant utfall mot gudlösheten hos dagens ungdom.

Om jag vore er PR-konsult så skulle ni fått ett alldeles välförtjänt argt telefonsamtal ungefär fem minuter efter publiceringen.

Inte nog med att ni missar att ta tillfället i akt att faktiskt prata med den målgrupp ni har dokumenterat svårast att nå - ni missar även chansen att verkligen diskutera på djupet vad en religion egentligen är. Ty en religion är inte bara någonting som händer på söndagar i vissa speciellt designade stycken av arkitektur. Religion är någonting som händer i vardagen - och jag tror bestämt att en hel del kristen litteratur handlar om de där vardagliga samtalen med Gud som pågår lite då och då.

Och precis som en inte behöver vara insatt i varje parafras av Augustinus bekännelser för att inse att Guds närvaro är närvarande även i det profana, så behöver en inte vara expert på modern informationsteknologi för att inse att kopiering och remixning av information är någonting som sker till vardags. Och att det betyder mer än bara ett enklare sätt att skicka pappersbrev till varandra.

Ty det som händer när det blir lättare för människor att komma i kontakt med varandra, är inte att de helt plötsligt blir automatiserade cyborgs som glömmer bort allt vad människor heter. Tvärtom kommer de i kontakt med fler människor i sin omgivning, och genom denna kontakt - och det ofrånkomliga inslag av remixande kopiering som sker i deras  konversation med varandra - så kommer de även ett steg närmare det gudomliga.

Människan skapades ju trots allt som Guds avbild, eller hur var det nu?

På det stora hela spelar det egentligen ingen roll om Kopimismen bara är ett studentikost upptåg eller inte. Genom att utan vidare avfärda det som ett sådant försitter ni ett gyllene tillfälle att föra in den döende diskussionen om andlighet i en lite mer samtida samtid. Och, än mer, gör er själva precis så irrelevanta för dagens livs levande människor som ni så ofta beklagar att ni redan är.

Ni kan bättre.

Och om ni mot förmodan inte kan det - well. Varför ska då vi unga gudlösa bry oss? Ni talar ju trots allt till, för och från en tid som inte funnits på flera årtionden.

Ni har ett tillfälle att föra in nytt liv i någonting som sedan länge ansetts vara direkt livlöst. Låt inte era omsorger över guds sarkofager göra så att ni förspiller detta tillfälle - som så många gånger förr.

Flykten från ekokammaren

Bor du i en ekokammare? Och är du en del i upprätthållandet av en sådan, utan att tänka på det?

Ett av de bloggögonblick jag minns mest är när Annarkia i lätt förklädd ångest konstaterar att grannen är en ovetande kugge i ekokammarmaskineriet, som bara spottar ur sig betryggande fraser från rundgångens senaste inkarnation. Det är en kort passus, men den slänger ändå in en i brutala tankegångar om det här med falskt medvetande och maximen om att inte lita helt på vad en tänker.

Det är sånt som får en att ifrågasätta saker, onekligen. Saker som - säger jag verkligen någonting nytt, eller upprepar jag bara det mantra som min omedelbara sociala omgivning råkar vara förtjust i just nu?

Det finns ett par knep en kan använda för att försöka ta reda på detta. Och som tur är så behövs inga fancy begrepp för att göra detta - bara lite självrannsakan, förmågan att distansera sig från sina egna texter och en smula ärlighet. Och tre frågeställningar för att hjälpa dessa på traven. Here goes.

1. Var får jag allt ifrån?

Om du läser dina tidigare texter och ser att impulsen för de flesta kommer från andra bloggare eller från DN-artiklar som handlar om saker dessa tenderar att blogga om - ring en varningsklocka. Om du begränsat dig till ett snävt urval av inspiratörer och källor så finns det en risk att du deltar i ett ekokammarbeteende. Särskilt om det visar sig att dina inlägg tenderar att handla om samma saker gång på gång, från samma källor och med ungefär samma poäng.

Now, det är förstås oundvikligt att en upprepar sig och återkommer till sina intresseområden. Men det finns en gradskillnad mellan att ha ett intresse för någonting och att reflexmässigt skriva det som ögonblicket dikterar vara det behövliga. Och belöningarna för att göra det senare är precis så stora att det förra utan vidare kan användas som svepskäl för att skriva den där notisen om att ens bloggkamrater skrivit inlägg idag också. Eftersom de skriver om så intressanta saker.

Om du vill ta dig ur detta - skriv från källor som garanterat inte kommer att användas spontant av dina kollegor. Gå till biblioteket och låna en obskyr bok - Bourdieu, Foucault, Zizek, Arre - och skriv någonting om en passus ur denna. Eller skriv om någonting du varit med om och som återkommer i dina tankar.

Nyckeln ligger i att använda utgångspunkter som ligger utanför ekokammarens omfattning. Genom att tillföra någonting nytt så förändrar du den mentala akustiken en smula, och påminner dina läsare om att världen är större än vad Ekot antyder.

2. Skriver jag verkligen om saker som intresserar mig?

Titta på dina senaste inlägg. Titta på de du skrev för en månad sedan, två månader, tre. Är de fortfarande intressanta, eller glömde du bort dem efter en vecka? Eller, än värre, har de börjat flyta samman till en enda grå sörja av inlägg som liknar varandra lite för mycket för att vara minnesvärda?

Den största indikatorn på att en skriver ur intressets hjärta är ifall en kan titta tillbaka på sin backlogg och känna att - damn, jag skulle kunna skriva det här inlägget igen! Så fort jag läst klart det! Igen!

Om du däremot känner att det är lite träigt att läsa om hur opinionsmätningarna för det ena laget flyttade sig en smula, eller om hur ett uttalande i en partiledardebatt kan tolkas, eller någonting annat som var aktuellt för stunden - tänk då på att om du tycker att dina inlägg är träiga i efterhand så tycker förmodligen dina läsare det också. Då såväl som nu.

Och om du skriver träiga inlägg som inte ens du finner intressanta - i vems intresse skriver du då?

3. Kan jag prata om det här med min mamma?

Det finns ett närmast bombsäkert sätt att skala bort all jargong, alla ideologiska övertoner och alla märkligheter som bara tas för givna i ens vardag, och det är att försöka förklara vad en gör för sina föräldrar. (Eller, för den delen, andra personer som känner en tillräckligt väl för att veta vem en var och vem en är under ytan.) Om det visar sig att det är omöjligt att förklara eftersom en uttalad eller outtalad premiss inte går att förmedla - wham!

Ekokammarens främsta beståndsdelar är saker som bara tas för givna utan att egentligen förklaras. De bara är, ungefär som att himlen tenderar att vara blå, och allting annat baserar sig på dessa grundantaganden. Och det bästa sättet att upptäcka dessa är att diskutera med folk som helt enkelt inte känner till att de finns.

Den stora svårigheten ligger i att inte göra en konlikt av det hela. Det är väldigt frestande att försöka övertyga sina testpersoner om att jorden är lite rundare idag än igår, och att ta deras ofrånkomliga ovilja att ta en på orden som en utmaning/förolämpning.

Gör inte det. Don't be that guy.

0. Självrannsakan, självdistans och en smula ödmjukhet.

Ekokammare är trygga platser att befinna sig i. En känner till reglerna, vet vilka aktörerna är och behöver på det stora hela inte tänka allt för mycket på vad en gör. De är också farliga platser, i och med att en helt plötsligt kan upptäcka sig tycka saker som en egentligen inte riktigt håller med om. Som bara kom som en del av paketet, samtidigt med den där gemenskapen kring de där sakerna en faktiskt tycker. Uppmaningen till ideologisk renhet ligger alltid lite närmare till hands än den borde.

Tryggheten kommer med ett pris. Särskilt när det handlar om större organisationer, där institutioner brukar leva kvar av ren social tröghet.

Det är därför viktigt att rannsaka sig själv lite då och då, försöka se sig själv från lite längre avstånd än vanligt och vara ödmjuk inför det en ser. Det skulle nämligen kunna hända att en förvandlats till gemenskapens stereotyp 1A, utan att märka det under förvandlingens gång.

Så. Bor du i en ekokammare? Och är du en del i upprätthållandet av en sådan, utan att tänka på det?

Den onödiga verkligheten

När gulfkriget var igång som bäst frågade en fransk tidning den berömde filosofen Jean Baudrillard - filosofer är berömda i Frankrike, till skillnad från i Sverige - om hen inte kunde tänka sig att rapportera därifrån. Hen svarade ja, på ett villkor - att hen skulle göra det från sitt hem i Paris, klistrad framför CNN:s rapportering från kriget i fråga.

Med motiveringen att kriget inte längre fördes i den fysiska geografin, utan i den sociala. Och att kriget, när det väl var vunnet, inte var ett krig mot Saddam, utan mot verkligheten som sådan.

Det är onekligen väldigt franskt, väldigt filosofiskt och väldigt oroväckande. Ty om det pågår ett krig mot verkligheten så ligger det i både vårt och nationens intresse att få reda på hur det gick.

Hur gick det?

Det är en så kallad bra fråga. Om vi ser till vardagen så regleras den till oroväckande stor del av saker som inte är överdrivet verkliga - det kan vara allt från godtyckliga byråkratiska krav, inbillade sociala måsten eller påtagligt spontana infall. Saker som oftare än inte bara är en idé någon fick en gång och sedan råkade säga med lite för stort självförtroende - vilket då inte riktigt är vad vi brukar associera med den mer robusta Verkligheten.

Case in point: världsekonomin. Det är ingen direkt hemlighet att den inte längre bryr sig nämnvärt om konkreta ekonomiska aktiviteter som folk går omkring och har för sig till vardags. I någon mån bärs världens ekonomi upp av hårt arbetande vardagsmänniskor, men när deras slit kan förklaras värdelöst av någonting så opåtagligt som hur deras situation skulle kunna uppfattas i framtiden -

Det är en käftsmäll rakt i magen på den sunda verklighetsuppfattningen.

Baudrillards poäng var att om någonting i världen är på riktigt så är det krig. Blod, död, ångest, kaos - det blir inte verkligare än så. Det är verklighetens nollpunkt, den arkimediska punkt som allt annat kan förankras vid. Om krig inte är på riktigt, så är inget det.

Det som utmärkte just gulfkriget var dock att så väldigt mycket av det hände på teve. Varje natt samlades miljontals familjer framför krigets blåa sken och kände en gemenskap som vardagslivet inte kunde erbjuda dem. Verkligheten/vardagen var en fragmenterad serie händelser som följde på varandra utan vidare sammanhang, - och de bilder som sändes från långt långt borta vad på något vis långt verkligare än det en gick omkring och upplevde på egen hand.

Trots att bilderna var både manipulerade och falska - många gånger direkta upprepningar av tidigare sändningar, repriserade för att ge ett sken av att Kriget pågår.

En käftsmäll i magen på en verklighetsuppfattning som inte längre orkar låtsas.

Många oroar sig över att Moderaterna kommer att komma undan med sina försök att "nyansera" historieskrivningen. Jag är inte överdrivet oroad över det - däremot över att det politiska samtalet ska stranda på tevetittarnivån. Där det viktiga inte är vad som genomgår formaliteten att faktiskt hända, utan den gemenskap vi lyckas åstadkomma genom att betrakta det.

Det är en oro värre än någon käftsmäll. Eller borde vara en.

Jag är inte white trash, men...

Har ni märkt hur begreppet "white trash" sakta men långsamt börjat smyga sig in i vardagsmedvetandet? Uns för uns börjar det etablera en närvaro, och innan någon vet ordet av så kan krönikörer i Metro okynnesanvända det utan att någon ens orkar konstatera att det är rasistiskt.

Ty det är rasistiskt.

Dock inte mot vita människor, vilket en kanske skulle kunna tro. Det luriga med det hela är att vita fortfarande har en privilegierad position, ordet "trash" till trots. Det ligger nära till hands att anta att ett begrepp som används för att beskriva misslyckade vita människor skulle vara rasistiskt mot dessa, men genom en semantisk invertering befäster det ändå vithetens påstådda överlägsenhet gentemot, well, allt annat.

Detta just genom att det används om misslyckade vita människor. Kategorin "vita människor" ställs upp som ett ideal, och de utpekade personligheterna misslyckas med att leva upp till detta på olika sätt. Om vi däremot skulle prata om, exempelvis, svarta personligheter med samma egenskaper så är de inte misslyckade - de är bara svarta, rent generellt.

Ni anar tendensen här.

Som ni ser så är det fenomenalt lurigt, det här med rasism. Det går långt bortom det mer banala exemplet "jag är inte rasist, men", och dyker upp på de mest märkligt oväntade av ställen.

Det är onekligen värt att fundera över.

När diskussionen tystar

Det finns tre saker som ständigt ställer sig i vägen för förmågan att få saker gjorda. Tre saker som ständigt, konstant och konsekvent envisas med att sticka in huvudet och därefter ser till att all aktivitet brutalt avstannar.

Dessa tre saker är demokrati, liberalism och anarki.

Eller, rättare, diskussionerna om dessa tre ting. Ingenting mobiliserar folk fortare än endera, och en direkt följd av denna omedelbara mobilisering är att allt annat lämnas vind för våg. I stundens och diskussionens hetta kallnar både järn, smedja och i längden en hel del mer metafysisk glöd.

Det kan tyckas lite märkligt att just dessa tre saker ska vara så problematiska. Demokrati är ju modeord nummer ett, liberalismen har varit ett nyckelbegrepp genom hela moderniteten, och anarkismen pockar på den intellektuella hederligheten lite mer än en egentligen är bekväm med. Bra saker, med andra ord, men ändå ack så distraherande.

På något plan gäller det att komma förbi dessa tre ting och försöka få någonting gjort. Det går bokstavligen att skriva åtskilliga avhandlingar om endera och ändå bara börja skrapa på ytan. Det säger sig självt att det går att spendera en hel del mindre disciplinerad tid åt att ens försöka hitta nämnda yta - och att denna tid aktivt inte går åt till att få saker gjorda här nere på jorden.

Det finns tre saker som ständigt ställer sig i vägen. Vad det än gäller.

Det är värt att tänka på.

När våldets tid är kommen

Det är den elfte september 2011. Tio år efter 2001. Märkligt vad bara en kort tid kan göra.

Mycket kan sägas; mycket har sagts. Jag anar att mycket kommer att sägas idag - i blogginlägg, minnestal, radiosändningar och artiklar av de mest skilda slag. För att åminna, påminna och försöka göra saker lite mer begripliga, i den mån det går.

Jag vill ställa en personlig fråga: under vilka omständigheter skulle du ta till våld?

Det är en sån där fråga som är något av en kuggfråga. Rent biologiskt finns det alltid någon slags punkt - rationaliteten bryts ned under den primala överlevnadsinstinkten, och i stundens hetta är det hett indeed. Men även i ögonblick då det inte råder någon fara alls kan impulsen falla på - mot folk som hejar på fel lag, mot folk som tror på fel gud, mot folk som råkar tränga sig i kön den där trötta måndagseftermiddagen.

Mot folk som uppfattas som representater för den mentalitet som flög in två flygplan i två byggnader för tio år sedan.

Över lag så finns det en uppsjö anledningar som folk ger oss att ge oss på dem. Ibland händer det även att vi agerar på dem, vilket så många av oss kan berätta om. Både i egenskap av offer och förövare.

Det är också en politisk fråga. Även om vi kanske inte vill smälla folk på käften, så finns det gott om kategorier av människor vill se våld användas mot. Orden "hårdare tag" är inte en uppmaning om att ta ett fastare handtag efter förhandlingar om ömsesidigt gynnsamma ekonomiska samarbeten, trots allt. Och för den som råkar vara fattig, gilla droger som får en att vilja titta på teve, vara född med "fel" arvsmassa, som tycker fel saker eller som bara råkar vara lite annorlunda -

Det är en väldigt politisk fråga om polisen ska få storma in i ens hem mitt i natten eller inte.

Ändå verkar det som att våldet glöms bort. Eller trängs bort. Det handlar ju inte om människor - det handlar om problem, och problem har lösningar. Och lösningar är trots allt i grunden bra saker; de tar hand om de problem de löser.

Problem är till för att lösas.

Det finns en hel drös problem som behöver lösas. Terrorism är ett problem, fildelning är ett problem, kriminalitet, fattigdom, ohälsa -

Det är tio år sedan 2001. Mycket har hänt, sagts och gjorts sedan dess. Men desto mer har förblivit sig självt, och en av dessa saker är att politik så som vi känner det alltid, på något plan, baserar sig på beredskapen hos beväpnade människor i uniform att bruka våld mot den som av någon anledning inte riktigt håller med politiken i fråga.

Det är en mycket effektiv lösning, men det är inte den enda lösningen. Idag är en god dag att åminna och påminna om detta.

En rastplats på informationsmotorvägen

Jag vet inte om jag har berättat det, men jag och gammal cyberoptimism har en thing tillsammans. Särskilt då William Gibson, som alltid lyckas vara precis snäppet före sin samtid med sina böcker, och sedan lyckas med konststycket att ha skrivit dem på ett sådant sätt att de stannar snäppet före den samtid de skrevs för. Vilket, så här efteråt, innebär att de är precis så underbart daterade som bara spekulationer om en framtid som kommit och gått kan vara. Framtiden var månne inte bättre förr, men den är fenomenal i backspegeln.

Denna långtgående relation som jag och cyberoptimismen - det kan diskuteras om huruvida det är en tidsanda eller en litterär genre - leder till att jag lite då och då letar upp gamla texter och textsamlingar för att återknyta bekantskapen. Och som tur är så finns det ett par sådana på mina lokala bibliotek som ingen någonsin lånar, så att jag kan läsa dem när jag inte riktigt vill läsa någonting annat under mina många och långa besök där.

Bibliotek är både historiska och utopiska samtidigt, trots allt.

Under gårdagens besök så snubblade jag över en text som jag inte sett på länge, nämligen "A rape in cyberspace". Det är en beskrivning av vad som hände i ett virtuellt community när en av medlemmarna går bärsärkargång, och av den (proto)politiska process som följde på detta. Själva bärsärkargången är egentligen oviktig - det intressanta och viktiga ligger i det komplicerade och oerhört emotionella efterspelet.

De flesta av er vet hur det är på communities. För det mesta råder något mått av anarki, och de flesta gör det de gör utan att det behövs allt för många subtila pekpinnar. Det är vardag, och saker blir som de blir utan att någon egentligen bestämt det. Via outtalat samtycke och gemensamt medskapande uppstår någon slags samhörighet, som många gånger övergår till att kännas som ett hem utanför hemmet. En vet vilka regler som gäller, följer dem och har på det stora hela en rätt mysig tid tillsammans med de andra deltagarna.

Periodiskt återkommande gräl till trots. De ingår, som regelbundna undantag; normerande normbrott.

Det behövs ingen politik för detta, mer än att en kodare behöver formulera det i någon mån politiska ramverk av html som saker sker i. Det är först när någon bryter reglerna rejält som behovet av politik uppstår - hur ska regelbrytaren hanteras, och vem ska hantera, och varför? Vilka är egentligen dessa regler, och hur ser ett ramverk för disciplineringen av avvikare ut? Och hur kan vi definiera någonting sådant utan att förlora den fria karaktär som diskussionen haft hittills?

Ni har förmodligen redan sett någonting liknande hända. Om inte annat så kan historien om #svpol tjäna som ett samtida exempel.

På något sätt är det betryggande att känna att det finns folk som skriver om sånt här. Att allt det här nya vi går omkring och kallar vardag egentligen inte är särskilt nytt, och att det därmed också finns folk som gjort försök att förstå det. Och, i varierande grad, lyckats - så som den gode Julian Dibbell gjorde när hen skrev sin fenomenala text.

Den är på många sätt mer läsvärd idag än den var då. Och det vore en skam om jag inte tog tillfället i akt att starkt rekommendera dig att läsa den - den ligger ju trots allt bara ett klick bort, som en rastplats på informationsmotorvägen.

Att rädda det oräddbara

Svpol publicerade ikväll en artikel om hela den här grejen med att ta debatten, och den har hittills rönt viss diskussion både i kommentarerna och annorstädes. Den har fått visst ros, visst ris, och en del blandad kritik.

Det är en lite smålurig artikel, då den handlar om Politiskt Inkorrekt utan att för den skull bry sig särskilt mycket om vare sig invandrare, muslimer eller någonting annat som PI gillar att prata om. Förutom PI självt, då, och deras take på hur en ansvarsfull och nyanserad nyhetsrapportering ser ut.

En övning som vi retoriker har för oss lite då och då är att tänka oss in i hur det skulle vara att argumentera för åsikter vi inte nödvändigtvis har. Detta för att på så vis förstå hur de tänker och vilka argument de kan tänkas komma med från sitt sätt att se på saken. Så jag funderade - hmm, om jag skulle vilja diskutera invandrarfrågor, vad skulle jag tänka då?

En första tanke var att - shit, PI finns, och de har lagt beslag på frågorna så hårt att jag måste arbeta som ett djur bara för att inte omedelbart sammanblandas med PI-packet. Om jag vill ha någon som helst trovärdighet i det jag säger så måste jag först lägga en fast grund som någonting annat än en sådan som gillar att läsa om hur invandrare rånar etniska svenskar minst en gång om dagen. Och än mer komma loss ur hela "muslimerna invaderar"-paketet - så fort jag ens antyder någonting om det så är allt annat jag har att säga rökt. Inte minst så här snart efter Breiviks eskapader.

Om jag vill diskutera invandrarfrågor så måste jag först baxa undan PI och deras närmast monopolliknande ställning över frågorna. Etablera mig som en vettig men oliktänkande person, och SEDAN försöka diskutera invandring utifrån mer gängse termer. Termer som inte är kulturberikare, kulturmarxist eller PK-maffia, och som därmed också går att använda utan att skriva in sig i PI:s kultursfär.

Därefter måste jag etablera att jag, utan vidare omsvep, respekterar mänskliga rättigheter även för utlänningar. Detta är mycket viktigt, eftersom jag annars kommer delegeras till den hord av vrålande näthatare som återfinns i diverse kommentarsfält överallt. Annars -

Kort sagt - om jag skulle vilja diskutera invandringsfrågor så skulle jag behöva hoppdansa något oerhört i mina texter för att inte omedvetet diskvalificera mig som ännu en PI-proselyt som upptäckt att det går att blogga gratis på det däringa internätet.

När jag gick igenom den här övningen så slog det mig plötsligt att det som håller invandringsfrågor borta från mainstreammedierna inte är en hemlig konspiration mellan de olika mediemogulerna. Det är det faktum att PI växt sig så stort och så allomfattande inom diskursen om invandring att de brandat den. Så fort någon säger "muslimer" så tänker folk omedelbart på hela PI:s paket med koordinerad och systematiskt massinvandring, och avskrivs som orealistiska just därför. Det blir omöjligt att diskutera frågan rationellt utan att behöva göra tusen ritualistiska åtbörder.

Formuleringen "jag är inte rasist, men" räknas inte till en av dem.

Om du vill diskutera invandring - mass- eller bara vanlig sådan - på ett rationellt och gångbart sätt så måste du först komma ut ur PI:s sätt att föra debatt. De är, som Svpol-artikeln visar, fast i ett destruktivt sätt att vara, och kommer fortsätta vara det så länge den kan hålla sig vid liv genom att vara det. Så länge frågan om invandring är kopplad till frågan om PI så kommer du inte att kunna diskutera det ena utan att behöva försvara det andra.

Och om du verkligen vill föra diskussionen om invandringen framåt, så skulle ditt bästa sätt vara att säga att PI har fel i sin antiintellektuella hållning. Ty det enda sätt som diskussionen om invandring ska kunna bli relevant för andra än PI-läsare är om PI försvann som ett extremt närvarande alternativ.

Det enda sättet att rädda frågan om invandringen från att ghettofieras är att låta Politiskt Inkorrekt dö.

Gud är aldrig på vår sida

Ibland undrar jag en smula över inför vem folk argumenterar. Särskilt när jag stöter på folk som försöker göra poänger som inte förändrar någonting även om de råkar stämma - detaljer av detaljer i ett annat sammanhang. Det verkar inte vara någonting i själva poängen som motiverar dem, utan snarare någonting annat.

En vilja att vara rätt inför gud, månne. Och att inte vilja lämna några lösa trådar i hans anteckningsblock.

När jag säger gud menar jag inte Gud, så som bibelen beskriver fenomenet. Men väl den där känslan en går omkring och har av att det på något vis finns någonting som ser det en gör, och som genom seendet ställer vissa krav på en. Ens liv är en slags skådespel inför en publik, och denna är varierande grader av välvillig. Och den har ett långt minne, och en framtida förmåga att agera på detta.

I brist på bättre metaforer får gud duga.

Ibland verkar det inte bättre än att folk agerar inför denna sinnesbild, och än mer argumenterar inför den. Vilka andra som råkar vara närvarande är mindre viktigt; gud har redan hört standardargumenten, och att dra dem igen är bara slöseri med gudomlig tid. Vilket gör livet svårt för oss som försöker förstå våra första intryck av människan i fråga - vi får retroaktivt rekonstruera vad som varit genom att skärskåda det som händer.

På ett personligt plan stämmer detta mer eller mindre för oss alla. Det hjälper en smula att bli påmind om att den där betraktaren är vi själva, den delen av oss som vi nästan men inte riktigt är medvetna om. Det ingår i det mänskliga villkoret, och vi gör oss själva en tjänst genom att komma underfund med vår inre gudomlighet.

Ni som skriver har mycket att vinna på att välja en annan målgrupp än gud. Det må vara bekvämt att ha en läsare om förlåter dina misstag, förstår dina avsikter och som har artigheten att skratta på rätt ställe, men även om det är en dygd att tro gott om människor så tenderar de att vara snäppet mindre än gudomliga. En god målgruppsanalys tenderar att vara hälften av det goda skrivandet, och desto mer av det goda läsandet.

På ett politiskt plan är det desto värre, dock. Ty ibland verkar det som att politiska skrifter är skrivna inför gud, i någon form, och att det är viktigare att få alla aspekter och nyanser rätt än att försöka göra politik. Politik är någonting skapat av människor, och som sådan kommer den alltid att vara bristfällig. Säkerligen på lång sikt, men även på den lite kortare sikt vi är vana vid.

Vi behöver inte driva en gudomlig politik. Eller ens formulera en. Det räcker med en mänsklig.

Ändå verkar ambitionen ligga där uppe i molnen. Alla punkter i programmet måste ligga rätt, alla potentiella frågor måste lösas på förhand, de lösa trådarna måste knytas ihop, scenen måste beredas perfekt och intet tvivel lämnas i guds eller partiets sinne. När allt är sagt ska intet ha lämnats ogjort.

Det säger inte sig självt att detta är ett gravt orealistiskt sätt att se till det politiska. Även om de deadlines som de politiska valen sätter upp tenderar att ge en skarp indikation om att det eviga samvetet inte är den politiska processens primära målgrupp.

För att inte tala om väljarnas.

Månne behöver vi kliva bort från elfenbenstornet en stund, och påminna oss om vad vi har att göra med. Gud och hens perfekta förståelse får vänta tills vi gjort ens en minimal insats i den eviga kampen mot livets inte helt perfekta missförståelser.

Utan sådana behövs ingen politik, trots allt.

Marginell yttrandefrihet

Det händer ibland att någon läser någonting jag skrivit och får för sig att jag är mot yttrandefrihet. Jag ska inte gå i svarsmål på specifika responser jag fått, men jag ska däremot göra livet lite svårare för dig som vill hävda att det alltid är kategoriskt rätt att värna om allas rätt att yttra sig.

Tänk er att det finns en lokal speakers corner. En väl använd, stimulerande och vardagsutbildande inrättning som vem som helst har tillgång till, och som vid varje givet tillfälle alltid har en publik att tala till.

Vanligtvis brukar folk ställa sig inför sina medmänniskor, se lite nervösa ut, framföra sin grej och sedan gå ner när de är klara. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra, men det finns ett flyt och en cirkulation till det hela. Den som vill tala behöver inte stå i kö allt för länge, och det brukar inte kännas så länge när en väl står och lyssnar på sina företalare.

Men så en dag kommer en inte helt stabil person och intar scenen, och börjar tala i någonting väldigt likt tungor. I ena stunden är det judarnas fel, i nästa muslimernas, i nästa feministernas, i nästa bankirernas,  nästa mediernas, i nästa skräpmatproducenternas - och det blir aldrig riktigt klart vad det är personen vill säga. Men hen säger det högt, mycket och framförallt länge - så länge att det efter ett tag börjar spontantwittras om att hen nu stått och inte sagt någonting alls i tre timmar.

Och dagen efter kommer hen tillbaka. Och dagen efter. Och dagen efter det. Och när en grupp bekymrade åskådare försöker tala med talaren så inser de rätt snart att det inte går att tala med denne, i och med att någonting mellan öronen och förståelsen förvanskar det sagda till att bli ett angrepp på dennes person. Inga argument når fram, och hur pedagogiska de än lyckas vara så blir hen alltid förolämpad. Vilket nästa dag föranleder vår långpratare att under tydliga former förkunna att publiken är en lögnaktig, värdelös och oduglig skara konspiratörer som borde avrättas på fläcken.

Dagarna går, och publiken blir glesare och glesare. En nervös stackare som försökt få ordet i flera dagar ser äntligen en chans att inta scenen - bara för att några sekunder senare se vår långtalare springa upp och påbörja vad som tycks vara sin längsta utläggning någonsin.

Den svåra frågan här är - vad göra med den här människan? Vi kan inte resonera med henom, vi kan inte förstå vad som sägs eller varför, och vi kan inte vinna i en offentlig debatt eftersom hen inte erkänner våra argument som giltiga.

What to do?

Tänk långsamt

En ständigt närvarande närvaro i bakgrunden närhelst någon talar om att tala om saker är tanken om det spontana och omedelbara uttrycket. Tanken om att om någonting sägs med tillräckligt stor hängivenhet i stunden så är det på något sätt sannare och mer autentiskt än någonting som sägs efter eftertanke och omtänksamt omtumlande funderande.

Eller, med andra ord, att det finns någon slags autentiskt jag inblandat i den kommunikativa processen, och alla former av redigering, omformulering och efterfundering per automatik ställer sig i vägen för detta sanna jag. Och att det därför är bättre att släppa tankarna fria och låta världen få veta vem en är, i all ärlighet.

Det finns tre problem med det här.

Det första är att det vi går omkring och tänker på för det mesta är av fenomenalt fånig karaktär. Fånigt och småsint, som - hmm, jag undrar hur livet vore om jag lärde mig stå på händerna? Är fåglar verkligen glada att se varandra, eller sjunger de bara om kopulering? Borde jag äta en falafel till? Syns fullmånen i motljus?

Brutal ärlighet varar inte längst, men om du tajmar det rätt så varar det rätt länge.

Det andra är att det utgör ett onödigt hinder för folk att vara ärliga på riktigt. Eftersom fokus ligger på det direktupplevda och spontana, blir de där subtilare känslorna diskvalificerade per default. Vilket då är det mesta av det vi känner - precis som med färger så finns det massor av nyanser mellan primärkänslorna, och de flesta tänker vi inte på förrän någon påpekar dem. Efteråt.

Det är svårt att direktuppleva och reflektera samtidigt, trots allt. Och än mer att vara ärlig om det ena när det andra per definition är oärligt.

Det tredje är förstås att om en inte tänker på vad en säger så säger en egentligen ingenting tänkvärt. En bara säger saker som råkar komma ut i en viss ordning, och som lyssnare kan en antingen lyssna eller inte lyssna utan att egentligen missa någonting.

Tankar tar tid att tänka, och desto mer att översätta till någonting språkligt som dessutom är tänkbart för någon annan.

För att inte tala om tänkvärt.