Behövs du för demokratin?

Det nyligen inställda extravalet ställer onekligen till det. Det ställer till oreda i planeringen för de som mobiliserat inför tre månaders extra supervalande, och än mer så ställer det viktiga frågor om vår samtid.

Frågor så som: hur står det egentligen till i förhållandet mellan demokratin och republiken?

Om du känner dig förvirrad, så är det helt i sin ordning. Republiken Sverige är inte en demokrati. Och, strängt taget, så är den inte heller en republik heller. Det är som upplagt för förvirring.

Begreppen "republik" och "demokrati" har olika innebörd. De betyder olika saker. Och de betyder överlappande saker. En demokrati tar oftare än inte plats i en republik, men är inte en republik. Omvänt brukar republiker ha en ambition om att även vara demokratier, men brukar generellt (miss)lyckas i olika grad. Och, för att göra det ännu värre, så går det att ha demokrati utan republik och republik utan demokrati.

De betyder olika saker. Och överlappande saker.

Om du i det här läget vill invända att Sverige är en parlamentarisk monarki, det vill säga inte en republik, så har du helt rätt. Det, liksom Hens Majestät Konungen, förändrar dock ingenting i sak. Särskilt inte när det gäller nyvalet och de frågor dess ickeinträffande ställer.

En republik är ett statsskick. Det kännetecknas av att det med jämna rum sker allmänna val, där representanter väljs för att representera folket och/eller väljarna. Dessa val sker under ordnade former, och den representativa verksamhet som de folkvalda företar sig sker även den under ordnade former. Det är ett statsskick som kännetecknas av orden "ordnade former", och tanken är att de folkvalda under ordnade former ska representera på ett sådant sätt att de ordnade formerna representerar väljarna.

Vilket i samtiden tar sig uttryck i att Löfven inte kunde utlysa extraval helt oförhappandes. Det finns regler för sådant, och dessa måste följas. Så är republiken funtad.

Demokrati, å sin sida, kan vara ett statsskick. I de flesta länder (som inte är Schweiz) är det dock mer av en ambition. Det finns en ambition att medborgarna ska vara delaktiga, informerade och på det stora hela tillfrågade i beslutsprocessen. Det finns också ordnade former för hur delaktighet, information och tillfråganden ska ske. Alla ska med, men på rätt sätt, genom rätt kanaler.

Dessa ordningar är som regel inte nödvändiga för att republiken ska kunna göra det den gör. Medborgarnas input behövs inte i beslutsprocessen, och om den eventuellt skulle utebli så uteblir inte beslutsfattandet. Reglerna är redan lagda, processerna utstakade, och det är bara att fortsätta på den inslagna vägen för att få saker gjorda. Med eller utan medborgarinflytande. Beslutet fattas även om ingen remissinstans svarar.

Vilket, onekligen, är fallet i det uteblivna extravalet och decemberöverenskommelsen. Reglerna har följts, processen har respekterats, statsskicket är bevarat. Republiken lever vidare.

Men hur är det nu med relationen mellan republiken och demokratin? Mellan det formellt konstitutionella och den konstituerande befolkningen?

En republik är inte en demokrati. En demokrati är inte en republik. Att prata om nyval är inte nödvändigtvis demokratiskt. Inte heller att faktiskt utlysa ett sådant. Eller att, som Löfven, inte utlysa det. Eller, än mer, att använda det som hot och förevändning att få republiken att göra som hen vill.

Frågan är om det gynnar republiken, demokratin eller förhållandet dem emellan.

Det är som upplagt för att förvirra.

Var hälsad, valrörelse!

Det blir nyval. Extra val. Superval. Superduperval. Det finns många varianter på temat, men i alla lägen står vi inför ett etablerat faktum:

Den tjugoandra mars är det val igen. Och innan dess är det valrörelse. Igen.

Sålunda finns det anledning att återvända till grunderna. Till den mest grundläggande av alla frågor. Till den fråga som obönhörligt borde banka varje valdeltagare och valaktivist i samvetet:

Varför har vi val?

Det kan verka vara en enkel fråga, men alla försök att besvara den med något annat än "det är klart vi ska ha val" blir aningen besvärliga. Och besvärande. Att göra något för att vi alltid har gjort något är inte en bra motivering när det gäller att utforma ett statsskick, och än mindre en bra motivering för den som tappat tilltron till den rådande ordningen.

Demokrati är inte en funktion av social tröghet.

En av demokratins grundbultar är att makten behöver motivera sig inför folket, snarare än tvärtom. Detta sker dels genom en transparant administration, där var och en kan ta del av de beslut som påverkar deras liv. Det sker också, ytterst konkret, i de val som sker med ämna mellanrum. Makten, och de som aspirerar till att besitta den, behöver motivera sina maktanspråk. Det finns inget som säger att någon som haft makt kommer att fortsätta ha det - det är inbyggt i grundvalarna att valen kan resultera i ett maktskifte.

Igen: Demokrati är inte en funktion av social tröghet.

Med detta i bakhuvudet, är det intressant att se valmaskineriet marschera igång igen. Motiverar partierna sina maktanspråk, eller gör de något annat? Vad annat gör de i sådana fall?

Vi har val (och valrörelser) i syfte att tvinga makten att göra sig relevant och förståelig för medborgarna. Vad händer när den inte gör det?

Tja.

Demokrati är inte en funktion av social tröghet. Och liksom allt annat faller den sönder om den inte underhålls med jämna mellanrum.

Vi tittar på dig, valrörelsen. Motivera din existens.

En vettigare demokrati, du vet

Den samtida förvirringen över regeringsfrågan tjänar som ett intressant exempel på en större trend i samtiden. En motsättning mellan två tendenser som är närvarande även när det gäller mindre frågor, men som blir desto mer synlig i de större sammanhangen.

Å ena sidan finns det en ständigt närvarande tanke om ökad demokrati och deltagande. Medborgaren ska ges allt större inflytande över sin vardag, och möjlighet att ta del av och (helst) delta i de beslut som fattas i dennes i dennes närhet. Vilket ibland tar sig uttryck i tvånget att välja ett av många till synes identiska elbolag, men mer demokratiskt tar sig uttryck i att alla större förändringar i ett områdes översiktsplaner måste offentliggöras och diskuteras innan de genomförs.

Å andra sidan pågår en evig effektivisering och specialisering av förvaltningens väsen. Det krävs allt mer kunskap för att veta var beslut fattas, vilka dokument dessa beslut grundas på, vilka instanser som fattar dessa beslut och den procedur som leder till att beslut fattas. Förvaltning är antingen ett yrke eller ett specialintresse, och den som inte vigt sitt liv åt att förstå dess mysterier lämnas oftast utanför processen. Eller, än värre, kallas både det ena och det andra för att hen vågar lägga sig i saker hen inte vet någonting om.

Båda dessa tendenser är verksamma samtidigt. De kommer ytterst sällan överens.

I den samtida förvirringen rörande regeringsfrågan, så är det många som stilla frågar sig: hur blir en regering ens till? Vad är processen? Vem bestämmer?

Det är inte frågor vanliga människor behöver ställa sig överdrivet ofta.

Likt de flesta större beslut, så kommer beskedet om dess tagande via media. Processen som leder fram till beslutet är oftast osynligt i sina detaljer. Ofta är de dessutom så pass komplicerade att den oaktsamme får svindel när hen får syn på dem. Kombinationen av osynlighet och obegriplighet skapar, så som i många andra frågor, inställningen att de som kan sånt förmodligen har koll på att allt går rätt till. Och om något går fel så finns det någon på plats som kan slå larm om detta innan det gått för långt.

Om detta verkar osynligt och komplicerat, tänk då på de många maskiner vi använder till vardags. Den som kliver ombord på ett tunnelbanetåg vet oftast inte vad som får det att fungera, men litar till att de som vet har gett tummen upp för att det kommer fungera även idag. Och skulle ge tummen ner om det visade sig att det finns fel någonstans.

Å ena sidan finns det en ambition om att göra demokratiska medborgare delaktiga, så som kunniga och ansvarstagande individer som kan sätta sig in i sakfrågor och beslut kring dem. Å andra sidan är beslutsfattandet en så pass specialiserad och svårbegriplig process att de flesta, på rationella grunder, litar till att det fungerar som det ska.

Kommer vi att få en ny regering?

Kommer vi att kunna lita på den?

Två tankar om valresultatet

Det ligger en milt traumatisk stämning över landet så här efter valet. En vanlig fras som upprepas är "tretton procent", och förvåningen är enorm att denna procent blivit så hög som den är. Alla förvåningar efter förklaringar, och så även i det här fallet. What gives?

Jag vill i all stillsamhet föreslå två premisser att utgå ifrån i detta sökande. Dessa är som följer:
1. Väljare är i allmänhet mindre radikala än de partier de röstar på
2. Det är dumt att anamma sina motståndares verklighetsberättelse

Vilket är ett annat sätt att säga att folk vanligtvis inte håller med partier till 100%, men kan tänka sig att kompromissa med vissa saker för att försona sig med den övergripande tendensen med partiet i fråga. Sund skepsis är sund, och någonstans måste alla väljare försona sig med tanken att val handlar om det alternativ som är bättre än alternativen.

Vilket gör tanken om att 13% av befolkningen är fascister en smula missvisande. Att de röstat som de röstat är som det är, men det betyder inte att de håller med partiet till 100%. Det betyder bara att de tycker att det är bättre än alternativen.

Onekligen en inte helt bekväm tanke. Men siffran är som sagt som den är.

Vad vi inte vill göra är att falla i fällan att anamma motståndarnas världsbild. Det vill säga, vi vill inte utmåla landet så som bestående av 13% oföränderliga fascister vars livsmål är att återupprepa historien. Vi vill inte heller utmåla de resterande 87% som den goda majoriteten vars livsmål är att förhindra att den skadliga minoriteten får ett allt för starkt fotfäste i det goda men bräckliga samhället.

Det finns, för att uttrycka det milt, vissa likheter. Och det duger inte att bli fascister för att förhindra fascism - vi behöver inte bomba byn för att kunna rädda den.

Det ligger en milt traumatisk stämning över landet. Förklaringar sökes. Jag kan bara hoppas att vi söker dem på rätt ställe. För att anspela på ett annat uttryck: den fulle mannen letade efter sina nycklar under gatlampan, inte för att det var där nycklarna tappades, utan för att det är där ljuset är. -

Ett ögonblick, sedan två - sedan kör vi

Det är valnatt. Det är valvakarnatt. Det är en natt av framåtblickande och sifferläsande. Det är, på det stora hela, ett ögonblick i tiden.

Det är ett paradoxalt ögonblick. Å ena sidan är förändringen nära förestående. Å andra sidan kan förändringen inte komma snart nog. Saker har förändrats, men de hade kunnat förändrats annorlunda, och skillnaden mellan det som är och det som hade kunnat vara är större än den borde.

Demokrati är ett gissel. Men det är bättre än att hållas som gisslan av alternativet.

Poängen med demokrati är dock att förändringens ögonblick återkommer med jämna mellanrum. Det går att se dem komma, fyra år i förväg. Och det går att förbereda sig inför dem.

Sålunda föreslår jag tre förberedelser. I all enkelhet.

1. Kombinera fildelnings- och jobbfrågorna. Eller, rättare, poängtera och understryk hur samma dynamik återfinns inom bägge. Jobben försvann inte - de följde bara samma utvecklingskurva som CD-skivan. Det är inte det att musiken försvann - det är det att musiken förflyttades till ett annat medium. Vilket är alarmerande om mediet är budskapet, men glädjande om musiken är det.

På samma sätt med jobben. Det är inte så att mellanmänsklig samvaro och gemensamt strävande att uppfylla storverk har försvunnit - det är snarare att jobben inte längre är den naturliga plats där detta inträffar. Vilket är alarmerande om de ses som den enda plats där gemenskap och samhälleligt deltagande kan uppstå. Och desto positivare när det ses som en möjlig organisationsform bland andra, likvärdiga alternativ.

CD-skivan är inte meningen med musiken. Arbetslivet är inte meningen med livet. Meningsskapande är större än så.

2. Banka in modernitetskritiken i alla aspekter av politiken. Gör den övergripande tendensen till centralisering, övervakning, detaljerad kontroll och systematisk dehumanisering till en ofrånkomlig del av allt. I alla aspekter.

Vare sig det gäller den allt mer omfattande byråkrati som dominerar de arbetssökandes dagar, de regler som kräver att icke-traditionella identiteter genomgår övergreppande ingrepp (exempelvis tvångssteriliseringar) för att passa in i de fördefinierade kategorierna, eller den systematiska massövervakning som håller koll på allt vi gör - spåra tillbaka det till moderniteten. Det är inte en slump att massövervakning uppstått i både kommunistiska och kapitalistiska stater. Det finns ett förutsägbart mönster, och vi kan både förutsäga och kritisera det.

Det är svårt att förutsäga framtiden. Men det är lättare att veta åt vilket håll vi är på väg när vi vet från vilket håll vi kom.

3. Bilda egna partiorgan. Tidningar, podcasts, bloggcirklar - vad som helst som folk sporadiskt kan ta till sig närhelst de får nys om att de finns. Saker som regelbundet uppdateras och som är intressanta vare sig lyssnaren/läsaren bryr sig om partipolitik eller inte. Intressanta bitar media som i all vardaglighet kan göra våra frågor till vardagsmat. Någonting som diskuteras och tänks på när det inte händer någonting särskilt.

Någonting intressant, relevant och inte minst tillgängligt. I lagom stora doser. Regelbundet. Under fyra års tid.

Det kan göras.

Nuet är ett märkligt ögonblick. Men framtiden ligger framför oss. Och den är inte märkligare än att den blir vad vi gör den till.

Läs gärna vad Anna, Henrik, Emma, Anton och Torbjörn har att säga på temat.

Ett populistiskt inlägg som fiskar röster

Förtidsröstningslokalerna har öppnat, röstkorten har anlänt och valdagen närmar sig en dag i taget. Jag har har inte varit allt för framåt med att berätta att jag står som namn 38 på Piratpartiets riksdagslista och som namn två på kommunlistan till Örebro. Och är, mig veterligen, den ende som någonsin kallat sig 'sofist' på en valsedel. (Bevis på motsatsen mottages tacksamt.)

År 2014 har kallats ett supervalår, och därmed hade jag tänkt att likt en val dyka upp ur djupet och förkunna min närvaro. Vilket nu är gjort. Rösta på mig!

Now, det duger förstås inte bara med att säga "rösta på mig" och sedan känna sig nöjd med det. Det behövs lite mer än så. Så som, exempelvis, någon slags anledning att rösta på en. Eller, ännu bättre, en anledning till varför en ställer upp.

Så. Vad är då anledningen till att jag ställer upp?

Den kan kortast summeras så här: för att jag inte vill.

Jag vill hellre ta över världen i Europa Universalis. Jag vill hellre läsa om misslyckade försök att ta över världen genom historien. Jag vill hellre lära mina medmänniskor att ta över världen med hjälp av sina nyfunna retoriska superkrafter. Jag vill hellre göra allting annat än att smörja ett politiskt maskineri som i slutändan kommer att krossa min själ och sälja det som blir över som smörjmedel.

Det kan tyckas vara en märklig anledning att ställa upp. Det verkar mer vara en anledning att inte ställa upp.

Vilket det också är. Det är en så pass övertygande anledning att väldigt många låter bli just därför, för att i stället ägna sig åt någonting annat. Någonting mer mänskligt, med mer själ och värdighet.

Jag ställer upp för deras skull. Så att de inte ska behöva. Så att de ska kunna tänka på samtiden utan att behöva oroa sig för hur deras integritet stjäls från dem av ett system som ser dem som nummer. Som utbytbara delar av en maskin. Som medel som kan brukas och missbrukas hur som helst.

Det är viktigt att göra saker av rätt anledningar.

Jag är politiskt konservativ. Det innebär, i all korthet, att jag anser att förändring bör ske långsamt. Inte att den inte bör ske alls, men väl att den sker på ett ordnat och organiserat vis. Tvära politiska förändringar tenderar att medföra en hel del oönskade sidoeffekter, och ännu mer kaos när de som ska utföra den nya politiken ställer om. Det finns ett värde i kontinuitet, vilket alla som arbetat på en arbetsplats som omorganiserats två gånger per år kan förstå.

Det finns två sätt att omsätta detta till piratpolitik. Två riktningar: bakåt och framåt.

Om vi blickar bakåt, så har vi haft ett bra gig. Offentlighetsprincip, yttrandefrihet, frihet att organisera sig, den svenska modellen, frånvaron av en övervakningsstat som arbetat på en magnitud som DDR bara kunde drömma om i sina vildaste fantasier. Bra saker. Saker som i samtiden håller på att monteras ned i en rasande fart, utan att någon egentligen blivit tillfrågad, och (än värre) utan någon egentlig anledning. Vi har bevisligen lyckats rätt bra hittills, och det är dumt på tusen olika sätt att ge upp den demokratiska kontinuitet vi uppnått.

FRA, datalagringsdirektivet och så vidare - vad är det om inte en radikal helomvändning från vad vi hade förr?

Om vi blickar framåt, så kommer vi ha ett bra gig. Internet finns, och är äldre än de som tar studenten nästa år. Vi kommer att kunna göra massor av positiva saker med kommunikationsteknologi under de kommande decennierna, och våra barn kommer att skratta åt hur primitiva vi gamlingar var på vår tid. Framtiden ser ljusare ut än på länge.

Framtiden kommer dock inte att inträffa av sig själv. Den kommer behöva organiseras och förberedas. Den kommer kräva ett enormt omställningsarbete, och det är viktigt att komma igång med detta så fort som möjligt. På alla nivåer, och med en så genomgående helhetsbild som möjligt.

Ett exempel på hur framtiden inte inträffar av sig själv kan ses i skolan. Det har länge funnits en ambition att använda IT i skolan, och mycket pengar har investerats i många projekt. När ambitionen översatts till verklighet så har det dock ofta visat sig vara samma gamla utbildning som förr, men med ett extra rum för datorer på skolområdet. Det är förvisso bra att detta rum finns, men det är ett långt steg från att integrera datoranvändande som en naturlig och självklar del av skolgången. För att nå dit måste vi göra mer än att reducera IT till en budgetpost.

Det är ett omställningsarbete, och det kommer behöva göras. Det behöver dock göras under former som de berörda organisationerna förstår. Förändring som påtvingas uppifrån tenderar att väcka motstånd, medan förändring som växer fram nerifrån tenderar att redan vara genomförd när politiker till sist får reda på den. Inte bara i skolan, utan i alla organisationer.

Du tänker förmodligen att det finns en dubbelhet här. Å ena sidan är det viktigt att ha en målbild; å andra sidan är det viktigt att låta förändring hända även när den inte kommer från ens egen planering. Det är sant - det finns en dubbelhet. Det finns dock inte nödvändigtvis en motsättning - i idealfallet samverkar planering och organisk förändring för att skapa bättre förutsättningar för att fortsätta verksamheten. I fall som inte är ideala - och det finns många sådana fall - säger kartan en sak och terrängen en annan. Vilket skapar oreda, motsättningar och konflikt, och går ut över de som fångas i mitten.

För att nämna ett skolrelaterat exempel: det är inte lätt att vara elev i Björklunds skola, så många radikala omställningar som hen envisats med att genomdriva. Mot alla protester, och mot bättre vetande.

Framtiden kommer behöva ett rejält omställningsarbete, och det är viktigt att vi kommer igång med det så fort som möjligt. Det är dock precis lika viktigt att ständigt påminna sig själv om de anledningar som motiverar ens agerande - i stort såväl som smått.

Det är det som är politik med integritet, trots allt.

Den hjärtlösa bekvämligheten

"Upplyft era hjärtan" sägs det i kyrkan som en uppmaning till att resa sig upp. "Öppna era hjärtan" sades det av statsministern som en uppmaning att rösta honom upp. Ty det behövs hjärterum för att ta emot flyktingar. Som det gamla uttrycket lyder: om det finns hjärterum så finns rum rent generellt.

Genast kom någon och invände: men hur många flyktingar kan Sverige ta emot egentligen?

Det är en intressant fråga, om vi skulle ställa den på riktigt. De som vanligtvis brukar ställa den brukar ställa den retoriskt, med ett (av dem) underförstått svar att vi kan ta emot långt färre än vi redan tagit emot, och att vi därmed inte bör ta in några fler. Vilket är ett ointressant svar på en intressant fråga, och det är synd att dessa slentrianretoriker ges tolkningsföreträde.

Så. Låt oss ställa frågan. Hur många flyktingar kan Sverige ta emot?

Jag vill tillstå att Sverige kan ta emot en miljon flyktingar. Det blir nio personer per flykting, vilket borde räcka för att ta hand om dem. Vi skulle kunna ta emot ännu fler om vi effektiviserar till åtta personer per flykting, men en miljon är ett runt och lättmemorerat nummer.

Nu kommer de som inte vill förändra sina sätt att leva invända att de kommer att behöva förändra sina sätt att leva för att kunna delta i detta flyktingmottagande. Vilket är sant. Det är också en pedagogiskt viktig invändning, eftersom det vänder uppochner på frågan om hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Den tvingar oss att omformulera det, till någonting som ser ut så här:

Hur många flyktingar kan Sverige ta emot utan att någon ska behöva förändra sitt sätt att leva?

Vilket är en helt annan fråga, eftersom det inte handlar om flyktingmottagande, utan om bekvämlighet. Och helt plötsligt ställs vi inför en inte helt bekväm avvägning: vad är politiskt viktigare, bekvämlighet eller flyktingmottagande?

Upplyft era hjärtan.

Boomboxpolitik

Politik är ett sannolikheternas spel. Det handlar mer om vad någon skulle kunna säga eller sannolikt har sagt, än om vad de faktiskt säger. Än mer handlar det om vad någon kan säga framöver utan att förlora prestige.

Uttrycket om att måla in sig i sitt hörn är både välbekant och aktuellt.

Det kan låta avancerat, men det är inte mer komplicerat än att en politiker inte kan säga att det vore en bra idé att utrota alla sälar och bränna deras späck i en stor festivalmajbrasa. Någonstans mellan sälbränningen och konstaterandet att kattungar är söta finns en gräns för vad som är propert, och det gäller att hålla sig på rätt sida av denna gräns.

Något annat som sätter gränser är vad en har sagt tidigare. Om ens tidigare ståndpunkt i hundra år varit att sänkt skatt är det bästa sedan politik uppfanns, så går det inte att förespråka höjd skatt hur som helst. Det finns vissa förväntningar som måste uppfyllas. Att vara konsekvent är en av dem.

Mellan det som är propert att säga och det som är förväntat att sägas, finns det som är möjligt att säga. En måste vara konsekvent med sig själv, och en måste hålla sig på rätt sida säldöden.

Detta är ett väldigt smalt område. Det går att förutsäga på tre ungefär vad som kommer sägas, och det tar tid att bredda det fält av möjligheter som finns. Vilket är bra både för väljarna (de vet vad de får på tre ungefär när de röstar), och för arbetsmiljön (det är ett himla gissel att komma på saker att säga ur tomma intet, och manus underlättar allt). Kontinuitet är förutsägbarhet.

Men.

Detta område av möjliga saker att säga innehåller även saker som en egentligen inte vill säga. De är konsekventa med det en sagt tidigare, de handlar inte om systematiskt sälmord, men de är obekväma. Eftersom det är någonting en skulle kunna säga. Och det är svårt att säga emot dem, eftersom en mycket väl skulle kunna ha sagt dem.

The Yes Men är mästare på att exploatera detta. De utger sig för att vara stora organisationer med ett rykte om sig att vara mindre än medmänskliga i sitt agerande, och gör uttalanden som dessa organisationer aldrig skulle göra. Men skulle kunna göra. Och som det därmed blir oerhört svårt att backa från när det väl är sagt.

Så som när de utgav sig för att vara Dow Chemical (ansvariga för Bhopal-läckan), och helt utan vidare sade att de skulle ge omfattande hjälp till de hundratusentals människor som drabbats av deras handlingar. Vilket mottogs med stor glädje av de som hörde dem, och en ännu större bestörtning när Dow därefter sade att de inte alls tänkte ge någon hjälp till någon.

Politik handlar mer om vad som är möjligt att säga än om vad som faktiskt sägs.

Vilket för oss till det egentliga ämnet för det här inlägget. Det senaste, mesta och högsta budet från Moderaterna i det rådande supervalet. Där inget krut sparats och inga ess undangömts. Allt på en gång, i en enda stor

BOOM

Det är genialiskt. De har breddat sitt potentiella yttrandeutrymme enormt. Det finns närmast inget de inte kan säga efter detta som inte är konsekvent med vad de redan sagt. Det enda de behöver säga är

BOOM

följt av närmast vilka andra ord som helst. Vad det än handlar om. Var de än råkar vara. Närhelst det råkar vara dags att säga någonting.

Men de kan inte säga precis allting. Det blir, exempelvis, svårt att fortsätta prata om regeringsduglighet och liknande efter detta. De gamla paradgrenarna är omintetgjorda av denna boom, och likt Dow är det svårt att backa med ett "öh, vi bara skojade".

Men. Som den pirat jag är så kan jag inte annat än att hjälpa dem på traven. Sålunda kommer här en mycket inspirerad bild, som enbart och endast är möjlig eftersom de skapade möjligheten:

Det eviga enfrågepartiet

Det är ett gissel att vara ett enfrågeparti. Det är dessutom ett gissel att representera ett enfrågeparti. Särskilt när en får dessa frågor:

Vad tycker ni förutom fildelning?

Vad tycker ni förutom övervakning?

Det största gisslet av dem alla är dock inte att en kan få dessa två frågor tätt inpå varandra. Det största gisslet är att en kan få bägge från samma person. Vilket enligt det sunda förnuftet borde vara milt omöjligt, men ni vet hur gissel fungerar. Kan det gissla, så gör det det.

En fördel med att få dessa frågor är förstås att det finns en enorm frihet att spinna vidare på dem. Fältet är trots allt öppet - alla frågor Piratpartiet driver utom 'den enda frågan' kan föras på tal. Alla.

Databashantering hos myndigheter. Biblioteksutveckling. Skolreform. Patent. Konstitutionsfrågor. Infrastrukturbygge. Jämställdhet. Översyn av och insyn i den demokratiska processen. EU. Visselblåsare. Migrationsfrågor. Rättsvård. Vård. Internationella handelsavtal. Nätneutralitet. Innovation. Rymdpolitik. Euron. Arbetslöshet. Arbetsunderskott. Prekariatet. HBTQ-frågor. Försvarspolitik. Krisberedskap. Den globala uppvärmningen. Den sociala nedfrysningen. Digitaliseringen av kulturarvet. Tillgänglighet.  - osv osv.

Det kan vara svårt att välja.

Det är onekligen ett gissel att vara ett enfrågeparti.

Så här ser valsnack utan EU ut

Det sägs att saker och ting blir klarare om de uttrycks med bildspråk. Låt oss testa det påståendet en smula för att se om det är sant.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en cirkusartist vars främsta nummer är förmågan att stå still när allt pågår runtomkring.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en musiker som bara kan spela Wonderwall.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en bilförsäljare som berättar allt om lacken, men blir besvärad när orden "motor" och "däck" nämns.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en kentlåt en solig sommardag: specifik och malplacerad.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som någon som bara äter pappret runt en chokladbit.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en hollywoodactionfilm utan omotiverad konstant patriotism.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som någon som skriver om Melodifestivalen utan att berätta vilka som deltar.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som ett styrelsemöte med för få närvarande.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som att ha ett födelsedagskalas utan att bjuda in någon.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en bladlös kniv utan skaft.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som Sagan om Ringen utan Sauron. Och Ringen. Och Frodo. Och Tolkien.

En svensk politikerkår som valkampanjar utan att nämna EU är som tusentals röster som helt plötsligt tystas. Eftersom väljarna inte blev informerade om att det som verkligen betyder något i termer av lagstiftning sker i Bryssel numera, och de nationella valen har större betydelse som fördelare av lyxiga toppjobb till partipampar än någonting annat.

Lita inte på en politiker som försöker övertyga dig om att rösta på dem utan att nämna EU. De målar in sig i ett hörn. Bildligt talat.

Den lagstiftning riksdagen inte behöver lägga sig i

Det sägs att över 60% av all lagstiftning numera sker i EU. Det kan verka en smula abstrakt, men det är oerhört konkret. Särskilt för den som försöker förändra något, och sedermera upptäcker att det är ett större jobb än det till en början verkade.

Låt oss ta ett exempel som många stöter på i vardagen. Ni vet de där varningstexterna på cigarettpaket? En skulle kunna tro att det är en fråga riksdagen har något att säga till om, och att den som ville bli av med dem i god demokratisk ordning skulle kunna gå till sin lokale riksdagsledamot och ta upp frågan. De skulle sedan kunna ha en dialog om saken, och ledamoten skulle kunna lova att se över saken när nästa tillfälle att göra så infinner sig. Dialog och demokrati.

Problemet är att det inte är riksdagen som beslutar om sådant. Det är EU. Riksdagen kan inte bestämma att ta bort varningsetiketterna, ens om den röstar för det med 100%.

Eftersom det finns ett direktiv från EU som säger att de ska finnas.

Nu kanske du inte bryr dig särskilt mycket om varningsetiketter på cigarettpaket. Men det är ett exempel på vad som menas med att över 60% av all lagstiftning sker i EU. Det finns bokstavligen tusentals andra saker som följer samma modell - riksdagen kan inte rösta bort dem ens om den verkligen verkligen vill. Eftersom de kommer från EU.

Det är i det här ljuset vi ska förstå EU-valet. Det vi röstar om är inte om vilka personer riksdagen klarar sig utan, utan om vilka frågor riksdagen klarar sig utan.

Det blir inte konkretare än så.

Ingen demokrati utan representation - eller?

Det sägs att vi lever i en representativ demokrati. Det är en bra sägen - det är prestigefyllt att leva i en representativ demokrati. Särskilt med tanke på alternativen.

Nyckelfrågan i sammanhanget är: vem representerar vem?

I teorin representeras medborgarna av politikerna. Inte minst eftersom de väljs och väljs om med jämna mellanrum, och därmed behöver göra sig representativa med samma mellanrum. Den som gör sig mest representativ väljs - den som inte representerar väljs inte. Det är ett självlegitimerande och självförstärkande system, där den som vill göra anspråk på att representera behöver ge sig ut bland medborgarna och göra sig representativ. Dvs tala med väljarna.

I teorin.

Här är en praktisk fråga: när pratade du med en politiker senast?

Här är ännu en praktisk fråga: när pratade du med ett representativt urval politiker senast?

Det finns rent fysiska gränser för hur många politiker du kan prata med. Om du skulle prata i fem minuter med alla riksdagsledamöter, så skulle det ta trettio timmar. Och det utan att räkna med tiden det tar att få tag i alla dessa människor, rent praktiskt.

Omvänt så finns det rent fysiska gränser för hur många personer en politiker kan tala med. Fem minuters med varje väljare blir totalt längre tid än en mandatperiod. Det blir med andra ord omöjligt att lyssna och ta till sig samtliga medborgares åsikter och insikter. Eller ens en majoritet av dem - den mest ambitiöse kan på sin höjd komma upp till en tiondels procent, och då enbart med en enorm ansträngning.

Frågan inställer sig då: hur representeras medborgarna för politikerna? Hur sammanställs det underlag de baserar sina representationer (även kända som "vallöften) på?

Siffror, mestadels. Övervägande statistik.

Detta är en intressant situation. Den lägger väldigt mycket makt hos den som sammanställer dessa siffror. Folkviljan uttrycks genom ett statistiskt underlag. Folkets röst är en procentsats.

En aspekt av detta är att människor som inte har en talan helt plötsligt blir representerade. Det kanske inte finns någon som talar för de som drabbas av barnadödlighet, men i och med att det förs statistik över barnadödlighet så finns det ändå en talande representation i det politiska maskineriet. Statistiken talar för dem, och utgör en uppmaning till handling.

Samma sak gäller för alla grupper, vare sig de har organiserade lobbyorganisationer eller inte. Hur de representeras beror på vilken statistik som förs, och hur, och om vem. Men representeras gör de.

Det går förstås att vända på processen. Ett känt exempel på detta är när DDR slutade föra statistik över antalet självmord. Helt plötsligt fanns de inte längre - i dubbel bemärkelse.

Allt detta leder oss till frågan: vem representerar dig?

Det är förmodligen inte du. Det är förmodligen inte någon du känner. Det är förmodligen inte ens någonting du känner till. Eller någonting du kan rösta på.

I teorin lever vi i en representativ demokrati. Men vem representerar vem?

Alla högermän ser likadana ut på avstånd. På nära håll också

Det finns en aspekt av SUPERVALÅRET™ som jag ser fram emot med extra tinder i ögonen, och det är utsikten att se Alliansens parter subtilt försöka motivera varför en ska rösta på just dem framför alternativen. Att se Folkpartiet försöka armbåga till sig Moderaternas väljare, och så vidare.

Diskret, förstås. Utan att det märks.

Alliansen är en märklig företeelse. Å ena sidan är det fyra partier som går samman i ett samarbete. Å andra sidan är det fyra partier. Å tredje sidan spelar det ingen roll vilket av dem en röstar på - Moderaterna kommer välja statsminister och politisk inriktning i vilket fall.

Vilket onekligen gör att utrymmet för intern profilering och positionering är ganska begränsat. Det går inte direkt att hävda att de andra kommer att bringa katastrof och ruin om en röstar på dem, i och med att de är samarbetspartners. Det måste ändå framhävas någon slags komparativ fördel, någonting som gör att det är bättre att rösta på exempelvis Folkpartiet än Moderpar- Moderaterna.

Det är trots allt fyra partier i ett samarbete. Inte ett parti med fyra samarbetande organisationer.

Nu tror jag inte att världens meste örebroare och moderat, Kent Persson, kommer att stå främst i ledet i detta valarbete. Men det kommer att pågå, diskret, mellan raderna. Smågnabb i fasaderna, illa dolda pikar i sociala medier, utfall och utspel som är subtilt designade för att peta de andra i revbenen.

Det kommer att bli fenomenalt intressant att beskåda.

Det kommer även att bli fenomenalt kul att hjälpa denna process på traven. För vad är väl inte mer besvärande för en centerpartist att höra än den oskyldiga frågan: jag står i valet mellan er och Folkpartiet - varför ska jag välja er framför dem?

Nya tider. Goda tider.

Kodnamn FRA

Att stifta lagar är en smula som att programmera. Det är inte intentionerna som spelar roll, utan orden som faktiskt skrivs. Det är inte direkt okänt att de bästa intentioner har en tendens att leda till de sämsta av resultat - vägen till helvetet, ni vet.

Ni som någonsin drabbats av en bugg vet att det inte direkt fungerar att vråla "men funka då" mot maskineriet. Det gör bara vad koden säger åt det att göra. Vilket också är själva kärnan i problematiken. Det kan inte läsa dina intentioner, tankar eller känslor - det är helt och hållet empatilöst, och kommer att läsa dina ord precis som de blivit skrivna.

Av den anledningen är det viktigt att kritisera lagstiftning utifrån vad lagarna säger, snarare än utifrån vad dess eventuella förespråkare säger om sina intentioner, tankar och känslor. Dessa kan förvisso vara ack så genuint upplevda, men de överlever inte översättningen från diskussion till lagtext. Särskilt inte när diskussionen tonat ner, och bara lagtexten är kvar.

Kommer ni ihåg alla löften om FRA som basunerades ut när dagens lagstiftning kring deras verksamhet var under diskussion? Att de inte skulle omfatta svenska medborgare, och att intentionen var att fånga hemska utlänningar som planerade att begå hemskheter?

Kommer ni ihåg det där om att intentioner inte översätts från tanke till lag?

Det som gör att massövervakningen nu till sist kan komma att systematiskt börja användas på svenskar ligger i denna förlust i översättningen. Och precis som med buggig kod så fungerar det inte att vråla "men funka då" mot den. Eftersom den fungerar enligt den logik den är tänkt att fungera med - de ord som trycks in i ena änden får konsekvenser i den andra. Allt annat är irrelevant.

Högt utbasunerade löften tillhör kategorin "allt annat".

Detta ställer oss inför två möjligheter. Å ena sidan skulle det kunna tänkas vara så att de som en gång i tiden skrev de ord som nu är lag faktiskt visste vad de gjorde, och således aktivt verkat för att göra ditt privatliv till statlig egendom. Å andra sidan kan det också tänkas vara så att de inte visste vad de gjorde, och att de stiftar lagar i blindo. Det är inte ett val mellan pest och kolera; snarare är det ett val mellan illvilja och klåperi. Vilket inte riktigt är de kvaliteter vi egentligen vill se hos våra ledare.

Det finns en annan slags input som lagens maskineri tar emot, och det är röstsedlar. Om tillräckligt många av dem läggs på ett visst alternativ, gynnas det. Och, omvänt, om de inte läggs på ett givet alternativ, så missgynnas det. Tankar, intentioner och andrahandsval räknas inte - blott det som faktiskt väljs.

Nu är det förvisso två år till nästa val. Men kom ihåg det där valet mellan illvilja och klåperi. Och kom ihåg de där otidsenligt programmatiska personerna från Piratpartiet som sade att det var precis så här det skulle fortsätta när lagarna väl blivit kodifierade.

Vem vill du helst se vid lagens tangentbord?

Sitter Allianspartiet i opposition till sig självt?

När regeringspartier valkampanjar så är det alltid aningen dubbelsidigt. De måste å ena sidan motivera sin framtida existens som regeringsparti - valkampanj, ni vet. De måste å andra sidan motivera sin samtida existens som regeringsparti. Samtidigt.

Vilket innebär att de inte kan göra brutala utfall mot samtiden och säga att allting kommer att bli så mycket bättre om de blir valda. Det vore att göra brutala utfall mot sig själv, och i all kontraproduktivitet förklara för väljarna att de gjorde ett misstag i förra valet.

Vilket då är så nära motsatsen till lyckad valkampanj en kan komma.

Det går inte heller att göra brutala utfall mot oppositionen. Det är trots allt de som är oppositionen, det vill säga inte regeringen, och att skylla samtidens problem på dem är att erkänna sig själv maktlös. Om oppositionen styr landet från oppositionen, så kanske det förmodligen är bättre att bara rösta på dem på en gång och skippa hela grejen med fejkpartier som inte ens kan regera från regeringsposition.

Att valkampanja från regeringsposition är svårt. I princip så finns det ungefär en väg att gå, och det är att säga att en kommer att fortsätta som en gör i dagsläget. Att säga någonting annat är att underkänna sitt eget nuvarande regerande. Vilket är både dumt och onödigt att göra - det är trots allt oppositionens jobb.

Eller så kan en göra som osynlige Fredrik, och säga att Annie Lööf är det bästa som hänt svensk politik sedan förifyllda rekvisitionsblanketter.

Kul.

Det hela blir inte roligare av att den enda gången internet nämns i detta första startskott för Allianspartiets valkampanj är som verktyg för brottslighet. Som om de senaste femton åren - varav sex med Allianspartiet vid rodret - bara gynnat brottslighetens förmåga att samordna sig, medan civilsamhället förblir vid sin faxmaskin.

Jag kallar dem Allianspartiet, eftersom den osynlige Fredrik (och/eller hens spökskrivare) lägger oerhört mycket retoriskt krut på att påvisa enigheten i Alliansen. Oppositionen (inklusive Sd, märk väl) beskylls för att vara spretigt oeniga, medan Alliansen står likt en vakande koloss över svensk politik.

För att sammanfatta: regeringspartiet (det vi en gång kallade Moderaterna) sparkar igång valrörelsen genom att framhäva Annie Lööf, hylla allianssamarbetet, förklara internet vara ett redskap för mer eller mindre organiserad brottslighet, och på det hela taget förstärka intrycket av att inget problem i samhället är så komplicerat att det inte kan reduceras till ett textstycke.

Tja. För att vara ett självutnämnt arbetarparti så torde de förstå ironin i att göra oppositionens jobb åt dem. Hårt dubbelarbete är en dygd, trots allt.

Vi läsare, däremot, lämnas undrande varför vi ska ta Allianspartiets förifyllda existens som argument för någonting alls. Och någonstans i bakhuvudet inställer sig frågan om Annie - Allianspartiets stora affischnamn - verkligen blev tillfrågad innan Centerpartiet upplöstes.

Att valkampanja som regeringsparti är svårt. Onekligen.

Länkar utan beskrivande kontext: Röda berget, Böhlmark, Lasse, Flanera, Tokmoderaten,

Varför smarta människor röstade på Sverigedemokraterna

Vad göra när omvärlden konstant och konsekvent utmålar en som någonting en kanske eller kanske inte är? Vad göra när det som sägs i media om en enbart och endast har en nedlåtande och skandalsökande karaktär? Vad göra när det verkar som att det finns en stor och icke ifrågasättbar konsensus rörande både en själv och ens frågor?

Tricket är att inte gå ut och försöka förneka det hela. Det leder ingen vart. I stället anpassar en sin retorik till status quo, och utgår från det i sina försök att nå ut till folk. Om det visar sig att det inte går att ändra på andra, så får en ta och ändra på sig själv.

Det må ha skrivits spaltmil om hur korkade Sverigedemokraterna är, men de har varit allt annat än korkade när det gäller att anpassa sin retorik. De har blivit konsekvent och närmast formellt uteslutna ur precis allt, och som resultat av detta har de börjat tala om demokrati, inkludering och yttrandefrihet. Ett väldigt vanligt slagord hos deras ideologer är att yttrandefrihet inte gäller såvida den inte även gäller de som tycker annorlunda. Vilket, i sammanhanget, har varit väldigt tilltalande för de som sett SD:s exkludering och tänkt att, hey, demokrati gäller antingen alla eller ingen! Helt plötsligt står de exkluderade stackarna för en demokratikamp, mot ett enigt etablissemang som ständigt utestänger dem med odemokratiska metoder.

Någonting annat de kapitaliserat på är alla dessa otaliga försök att störa deras sammankomster som inträffat i tid och otid. Detta särskilt som väldigt många nickat instämmande åt de vänsterautonomas göranden och - i många fall bokstavliga - låtanden. Särskilt som polisen i vissa fall låtit dessa hållas. Det spelar ingen roll hur eller varför - de har kunnat greppa sympati och demokratipoäng på sin roll som utstötta och motarbetade demokratikämpar. Igen.

Att det sedan skrivs tusentals blogginlägg, något färre debattartiklar och någon miljon tweets om hur, varför, i vilken grad och i vilka sammanhang Sverigedemokraterna är korkade hjälper bara till att spä på den här myten om hur exkluderade och odemokratiskt motarbetade de är. För varje gång någon hackat ner på dem har de kunnat vända sig både till varandra och till andra och säga - se, vad var det vi sade?

Grejen här är att även smarta och demokratidiggande personer har dragits med av det här. Jag säger inte att de gått på det, eftersom de flesta av oss skulle säga oss vara för demokrati om vi blev tillfrågade. Men det är värt att notera hur Sverigedemokraterna lyckats sätta ett likhetstecken mellan sig själva och demokratitanken, och hur mycket alla deras motståndare lyckats hamra in detta genom att vara aktiva motståndare mot dem. Det finns en hel del smarta människor som röstat på SD, och det beror mindre på "invandringsfrågan" än på en sedan länge pågående kooptering av demokratitanken.

Tricket är att inte förneka att alla är emot en. Tricket är att anpassa sin retorik utifrån detta, och sedan göra den bästa lemonad som någonsin gjorts av ett par citroner.

Nu kommer det att bli intressant att se om den här strategin håller till 2014, eller om all den medieexponering de fått tills dess lyckats göra myten oanvändbar.

Vad tror ni?

#Val2010

Det är väldigt många känslor i luften just nu, och jag anar att det är väldigt blandade känslor det rör sig om. Väldigt många har givit uttryck åt sina känslor bättre än vad jag kan, så jag tänker låta bli det här med att försöka sammanfatta dem. I stället tänker jag utbrista i ett:

Äntligen!

Nu har valet kommit och gått, och nu har vi all tid i världen åt att göra allt det där vi inte kunde göra medan vi hade valet, kampanjen och allt som hör därtill flåsandes i både öron och nacke. Valet är förbi, vilket innebär att vi äntligen kan sluta oroa oss för att råka säga någonting valtaktiskt opassande i parti och minut. Valet är över, och nu börjar den roliga delen av det här med Piratpartiet: det långsiktiga uppbyggandet av framtiden.

Det första som står på listan över saker att göra är förstås att vila ut ett par dagar, och månne kan jag passa på att läsa ikapp de första tre veckorna på terminen som försvunnit in i valdimman. Därefter börjar det egentliga arbetet med att fortsätta förändra det svenska - och europeiska - debattklimatet så att våra frågor återigen hamnar på varje spontanpolitisk tunga.

Eller, med andra ord: det är nu det egentliga arbetet med att borra in integritetsfrågorna i samtidsdebatten börjar på allvar. Och vi har lite mer än tre år på oss till nästa valkampanj börjar, vilket vi innebär att vi kan greppa tag i den metaforiska borren och begå en smula diskursivt vägarbete klockan kvart över fyra varje vardagsmorgon utanför maktens boningar. Vi har ingen anledning att vila på lagrarna längre än nödvändigt, och vi har ingen anledning att låta makten sova lugnt om natten i någon slags visshet om att det går att komma undan med att sopa integritetsfrågorna under mattan.

Kort sagt - nu börjar den roliga delen av det politiska arbetet. Valet är över - nu börjar politiken.

Om bara några dagar börjar TPB-rättegången igen. Det blir en omedelbar punkt att angripa. På lite längre sikt kommer organisationsbyggande och stärkandet av den redan starka aktivistkåren att vara huvudinslag. Och på ännu längre sikt kommer som sagt det stora projektet att vara en humla under mikrofonen att dra igång på allvar.

Framtiden ligger som synes ingenting annat än framför oss. Nu kör vi.

Yarr!

Valfrid

När morgonen kommer öppnar vallokalerna. Det är då det svenska folket ska realisera den demokratiska tanken att folket väljer sina ledare på egen hand och efter eget samvete.

Jag vill uppmana alla att respektera den där sista meningen, och verkligen låta det vara efter eget samvete. Vi har alla lagt fram vår argument, vi har debatterat, vi har kampanjat, vi har gjort allt - nu är tiden för det slut, och tiden för valfrid kan börja.

Idag är det valdag. Idag råder valfrid. Idag kan vi vila våra vassa tungor för första gången på mycket länge.

Debatten fortsätter igen på andra sidan.

Vi ses där.

En valdebattskommentar

Ack, debatter. Som retoriker och sociolog vet jag att de utgör sociala situationer av ett alldeles eget släkte, och att saker och ting ser väldigt olika ut när en är i dem och när en inte är det. För att inte tala om hur stor skillnaden är mellan deltagare och åhörare. Den stora svårigheten är inte - som många tror - att hitta argument där i stunden. Det är någonting som kommer med övning, och om du och dina vänner sätter igång och övningsdebatterar så kommer ni bli rätt bra på det efter bara några gånger.

Det hjälper en smula att veta vad det är en talar om, men det är i retorisk mening inte strikt nödvändigt. Vilket också är den stora svårigheten med debatter - den diskrepans som finns mellan det deltagarna tror sig säga och det åhörarna faktiskt hör.

Just den svårigheten är lite lurigare att ta sig förbi. Ingen kan läsa tankarna hos åhörarna innan en har sagt det en ska säga, och det är brutalt omöjligt att hinna göra det medan en är upptagen med att tänka snabbt kring vad en ska säga härnäst i den heta situation som en debatt faktiskt är. Det krävs en hel del drillning, övning, repetering och upprepande av de tre föregående för att verkligen få det en tror sig säga och det en förmedlar i fas - eller, rättare, att banka in i ens ryggmärg att säga sådana saker som förmedlar det en vill att åhörarna ska tänka snarare än det en själv tänker.

Avgrunden mellan mun och öra består av mer än bara luft, trots allt.

Detta är en brutal insikt, som många gånger drabbar stackare som gett sig in i debattsituationer oförberedda - så som stackars batongliberal Pehrson gjorde alldeles nyss på SVT Debatt. I alla fall verkade det så, så som den gode Rick körde över hens resonemang.

Det värsta är att det inte direkt spelar någon roll ifall Pehrson nu sitter och tänker igenom ett resonemang som totalt skulle totaldemolera allt hens motståndare sade just där och då. Ögonblicket - den sociala situationen, kairos - är över och förbi, och det som inte sades där och då är väldigt för sent att sägas nu. Jag anar att det pågår någon slags tanke av typen "jag skulle ha sagt..." just nu, och än mer att det kommer att påbörjas en process av typen "du skulle ha sagt..." i morgon.

Eller möjligtvis på måndag, när allt är sagt och gjort inför valet, och det finns lite mer tid över till att omsätta reflektoner och efterklokheter i praktiken. Vilket då i och för sig gäller både för Folkpartiet, Piratpartiet och alla andra partier.

De har tydligen inte lagt upp debatten i eftertittformat än, så tills de gjort det så får vi nöja oss med eftersnacket, som inleds med att två experter kommenterar Rick vs Pehrson. Jag uppdaterar vid tillfälle.



(En liten fotnot om det här med expertis - när får jag börja kalla mig expert? Blir det när jag tagit ut den där fil kand-examen i retorik inför sommaren, eller kan jag tjuvstarta redan nu? Var går gränsen, och står jag på den?)



Andra på samma tema: Lucas, Fredrik, John-Henri, DN, Jonas, Peter, Peter, Rick, Trollan, Beelze, NA,

Oss konservativa emellan

Jag gillar när folk gör sitt bästa för att leva upp till fördomar. Det finns väldigt mycket av min generations ironiska humor inbyggt i det hela - särskilt när det handlar om traditionell konservatism. Juxtapositioneringen av essentialismens "du föds, du lever, du dör - alltså är du" och den lite mer sociologiska insikten att "du är det du gör" skapar en sån där underbar dissonans som bara kan viftas iväg med humor.

Det blir oerhört märkligt om det inte viftas iväg med humor. Kulturkrock kan inte ens börja beskriva vad som händer, och inte generationskrock heller, och inte integrationsproblem - snarare alla tre, men med lite absurdism på toppen.

Hursomhelst, jag läste för en stund sedan en artikel om hur den gode Kent Hansson är konservativ när det gäller att rösta, och noterade att hen därefter passade på att dra upp ungefär alla traditionellt konservativa teman som finns. Försvaret, ordning och reda, vikten av traditioner, ojandet över de nya medietiderna, berömmet av karaktärsfasthet - det var i princip bara hyllandet av landskapsmålningar (och möjligtvis en referens till valfritt men anrikt radioprogram som funnits jämt och/eller att göra en Bert genom att kalla dagens unga för latmaskar) som fattades. Men i övrigt spelade den gode Kent rollen av traditionellt konservativ perfekt när det gäller ämnesvalen.

Problemet med konservatism är förstås att det inte är en uppsättning ämnesval att förhålla sig till, utan ett sätt att förhålla sig till saker rent generellt. Ett öppet förhållningssätt snarare än ett slutet paket, med andra ord. Det KAN vara stofilkonservatism, som håller fast vid att vissa mycket specifika saker var bättre förr, men det kan också vara en lite mer övergripande princip om att inte springa in i framtiden iklädd en helt nysydd kostym utan att ta på sig skorna först.

Det vill säga att först tänka igenom om, när, hur och med vilket mål vi ska ha i sikte när vi träder ut ur sammanträdesrummet och in på den byggarbetsplats som är samhället.

(Foto: Jakob Montrasio)

Jag är den sortens konservativ. Och jag hävdar konsekvent - jag är konservativ nog att ha en käpphäst, minsann! - att Piratpartiet är ett sådant parti. Ett konservativt parti. Ett parti som inser att vi måste tänka först och agera sedan, snarare än tvärtom.

Till skillnad då från de andra partierna, som bevisligen inte har några som helst problem med att rulla ut den röda mattan för diverse nymodigheter utan någon som helst tanke på konsekvenserna. Vilken effekt får det på landet om vi inför total massövervakning av medborgarna? - Utfört utan omsvep. Vilken effekt får det på folks rättsmedvetande om vi ger polisen fripass att begå husrannsakan hos tre miljoner av våra medborgare? - Utfört utan omsvep. Vilken effekt har det på folks generella vardagstrygghet om gränsen mellan oskyldig och misstänkt suddas till så pass att polisen med laglig rätt kan ta in precis vem som helst för ett drogtest? Utfört även det.

Om inte det är ett totalt brott mot den tidigare linjen om att hellre fria än fälla så vet jag inte vad som är det.

Som konservativ person tycker jag att dylika radikala förändringar av samhället borde föregås av noggrann analys, omfattande jämförelser med andra länder som infört eller planerar att införa liknande förändringar, tillsättandet av ett par riktigt rejäla utredningar och - i fallet med så drastiska saker som massövervakningen - folkomröstning, så att både förvaltning och befolkning verkligen kan sätta sig in i vad det hela handlar om. Vi måste se till att ta såna här omstörtande förändringar på allvar, och inte bara införa dem hipp som happ bara för att de råkar vara tillgängliga i den kortvarigt rådande samtiden.

Att någonting kan göras är ju som bekant ingen anledning till att det ska eller måste göras.

(Foto: vaXzine)

Som konservativ person har jag bara en sak att säga till de som ligger bakom det radikala bryt med tidigare svensk tradition - en tradition som i sentida historia kommit att förknippas med personer som fått rykte om sig att vara synnerligen genomtänkta, exempelvis Hammarskjöld, Bohman eller varför inte Palme - och det är en mycket komprimerad sak, som jag tror många av mina kollegor inom partiet skriver under på både en och två gånger:

Ta ansvar, för i helvete.

Vi har inte råd att låta landet falla ner i fördärvet för att ni vill leva upp till en vagt definierad definition av "regeringsduglighet". Det är inte så ansvarsfull statsförvaltning fungerar, och det är framför allt inte så de framtida historieböckerna kommer att skriva om de förödande och i längden bevisligen ineffektiva förändringar ni infört. Statsmannaskap är långt större än att säga och göra det som råkar gå hem i medierna för stunden, och inte ens det fungerar när den som har mer än ens en rudimentär läskunnighet kan begripa att det som sägs inte har någonting med bevarandet av våra fundamentala samhällsvärden och rättigheter att göra, och att det som faktiskt görs när kameran är avstängd aktivt underminerar bäggedera.

Det går banne mig skam på torra land när ett parti med ett namn som Piratpartiet står för det mest konsekvent konservativa politiska alternativet inom svensk politik idag. Jag förvandlas ju nästan till en gammal gubbe i förtid av den underbart brutala dissonans som uppstår av detta. Att det ska bli radikalt att framföra en konservativ ståndpunkt...

Detta är lite för absurt för att kunna viftas bort med humor. I alla fall för den som besitter ens ett uns av intellektuellt samvete.

Det är val nästa vecka. Gör som Kent Hansson. Var konservativ när du röstar.