Det finns inga ensamma galningar

Ensamma galningar är intressanta fenomen. Särskilt som de tycks följa vissa förutsägbara mönster. Mönster som är så pass förutsägbara att en kritisk läsare kan börja misstänka att de faktiskt inte är så ensamma som namnet antyder, eller så galna som en kan förledas att tro.

Det är nästan som att de ensamma galningarna är vare sig ensamma eller galna.

Anledningen till att de kallas 'ensamma galningar' är att dessa ord är lättare att använda än ordet 'terrorist'. Om det bara handlar om en enskild person så behöver inga åtgärder vidtas utöver att omhänderta personen i fråga. Det finns en hel arsenal av psykiatriska metoder att tillämpa på ensamma galningar, och inga större systemiska förändringar behöver genomföras för att undanröja hotbilden. Hotet är oskadliggjort när galningen är inspärrad.

Det kan göras eftersom hotbilden per definition är en ensam galning. En fängelsecell är fullt tillräckligt.

Definitionen av terrorism är det systematiska och strategiska användandet av våld eller hot om våld för att uppnå politiska mål. Det är en planerad och rationellt utförd operation, där mål, syfte och medel har koordinerats för att maximera den önskade effekten. Det kan röra sig antingen om ett enskilt dåd eller en serie dåd utförda över längre tid. Det kan röra sig om antingen enskilda individer eller organiserade grupperingar, men är vanligtvis det senare.

Notera att definitionen av terrorism är motsatsen till definitionen av en ensam galning. Organisationer som systematiskt utför rationellt planerade strategier är 1) inte galna och 2) inte ensamma. De har analyserat situationen och kommit fram till att terror är den bäst lämpade metoden att uppnå organisationens mål, och de har byggt konsensus om att denna metod är godtagbar för att uppnå dessa mål. Kombinationen av rationellt agerande och social acceptans är, i allt väsentligt, så långt bort från ensamma galningar det över huvud taget är möjligt att komma.

De flyktingförläggningar som satts i brand på senaste tiden har inte antänts av ensamma galningar. Det har funnits stort socialt stöd att finna för de som känt tvekan inför att ta tändvätskan i egna händer. Det har funnits ännu mer uppmuntran att finna för de som uttryckt åsikten att det är deras tur att göra det. När Sverigedemokraternas lokalavdelning i Lund publicerar information om var flyktingförläggningar finns så är det inte en passiv olyckshändelse - det är en aktiv handling som kommunicerar klart och tydligt att eldens tid är nu. De hurrarop som hörs varje gång det rapporteras att ännu ett flyktingläger satts i brand är inte heller olycksfall i arbetet - det är en direkt uppmaning att samla sina likasinnade och gå till de platser kartan säger ska brännas ned.

Det är inte en order. Men det är en omisskännlig uppmaning. Och det är långt mycket lättare att tända eld på sina fiender när ens allierade är högljudda i sitt stöttande och uppmuntrande.

Anledningen till att orden "ensamma galningar" fortfarande är i bruk ligger i att de, som sagt, inte uppmanar till större förändringar. Sekunden ordet "terrorist" används, så kräver logiken att åtgärder sätts in för att stoppa de organisationer som valt att använda terror som metod. Det kräver också att åtgärder sätts in för att stoppa ytterligare terrordåd. Dels fysiskt genom polisnärvaro vid flyktingförläggningar, och dels genom att oskadliggöra de organisationer som aktivt uppmanar till och vållar dessa terrorhandlingar.

Att dessa organisationer har representanter i riksdagen är ingen ursäkt att inte göra det. Tvärtom: att använda parlamentariska resurser i syfte att organisera och utföra terrordåd är motsatsen till förmildrande omständigheter.

Tusentals organiserade personer med gemensamma värderingar och målbilder kan per definition inte vara ensamma galningar. De kan dock vara terrorister, och de kan vara terrorister så till den grad att ett ännu starkare ord blir lämpligt:

Landsförrädare.

Är Sverigedemokraterna dumma i huvudet?

Vi kan utgå från att Sverigedemokraterna är en av två saker. Antingen så är de dumma i huvudet, eller så är de det inte. Båda alternativen är möjliga, och bägge har konsekvenser för hur vi ser partiets agerande. Å ena sidan är mycket förklarat av att de eventuellt är dumma i huvudet; å andra sidan framstår saker i ett annat ljus om de inte är det.

Det är allmänt känt att Sverigedemokraterna står bakom sidan Avpixlat. Det är lika allmänt känt att denna sida är ett tillhåll för en oförblommerad rasism och en grogrund för ökad radikalisering hos dess läsare. Det är närmast en offentlig handling att syftet med sidan är att utgöra en propagandakanal som värvar och stärker personers knytning till xenofoba ideologier.

Detta aktualiserar frågan om Sverigedemokraterna är dumma i huvudet. Å ena sidan kan det vara så att de vet precis vad de gör när de står bakom denna sida, och gör det i full visshet om vad de gör. Det vill säga att de inte är dumma i huvudet, och medvetet håller igång en propagandakanal kännetecknad av oförblommerad rasism. Å andra sidan kan det också vara så att de inte vet vad de gör, och av ren dumhet håller igång en propagandakanal kännetecknad av oförblommerad rasism. Vilket är ett fenomenalt dumt misstag att göra, och ett ännu dummare misstag att fortsätta göra när en blir informerad om att det är ett dumt misstag att göra. Särskilt i ljuset av partiets berömda nolltoleranspolicy.

Å ena sidan kan det vara så att Sverigedemokraterna medvetet driver Avpixlat, och i sådana fall behöver de stå till svars för detta. Å andra sidan kan det vara så att de är dumma i huvudet och inte vet vad de gör, och i sådana fall behöver de stå till svars även för detta.

Det är bara att välja.

Befria dig från intelligensen

Den gode Opassande skrev ett inlägg om intelligens häromsistens, vilket genererade en hel del respons. Vilket är förståeligt, eftersom många tar begreppet "intelligens" personligt. Och det som tas personligt, tas även som en ursäkt/anledning till interaktion. Månne inte alltid intelligent interaktion, men interaktion likväl.

Alla har någon uppfattning om vad intelligens är, men det är vanligtvis en väldigt magkänslig uppfattning. Det vill säga, det är en intuitiv uppfattning som gör en illa till mods om någon ifrågasätter den. Det är personligt, i ordets många betydelser.

En uppfattning om vad intelligens är, är att det är förmågan att lösa problem. Vilket är vad IQ-test försöker mäta, genom att testa någons förmåga att lösa många problem av liknande slag. Olika människor klarar sig olika bra på dessa test, och det är logiskt att de som klarar sig bättre är intelligentare än de som klarar sig sämre. De kan trots allt lösa fler problem.

Problemet är förstås att det är fullt möjligt att få alla rätt på ett IQ-test, samtidigt som en är fullt inkapabel att fungera i sociala sammanhang. Det finns ett något kontroversiellt begrepp för sådana människor: idiot savant. "Idiot" betyder vad du tror det betyder, och "savant" betyder motsatsen. Tillsammans betyder de "dumsmart", vilket också är problemet med IQ-test och den intelligens de mäter. Det går att vara både intelligent och ointelligent samtidigt, och däri ligger problematiken.

En annan uppfattning om intelligens är att det handlar om förmågan att få saker gjorda mer generellt. Det vill säga att någon inte bara kan rotera 3D-föremål för sitt inre öga, utan även kan navigera svåra sociala situationer och agera framgångsrikt i dem. Ett mer generellt intelligensbegrepp, således.

Problemet här är att det inte är helt svårt att konstruera sociala situationer där det inte krävs allt för stor personlig förmåga att få saker gjorda. Det räcker med att föreställa sig någon vars föräldrar är hypereffektiva och hyperbeskyddande, och som gör allt i sin makt för att deras barn ska få det så bra som möjligt. Det ligger måhända någon form av intelligens i att inse att det går att be dem om hjälp att få saker gjorda, men det är inte direkt den personliga intelligens många tänker sig. Det är den sociala situationen som får saker att hända, inte individen.

En tredje uppfattning om intelligens är att det handlar om att ha läst många böcker. Akademiker diggar den här uppfattningen, eftersom de läst många böcker. Tanken är att den som tagit del av många framställningar av många tankar har större tillgång till resurser att tänka nya tankar, vilket är en fördel gentemot den som inte har det.

Problemet är att detta inte enbart fungerar på böcker. Det fungerar på många saker där långvarig användning ger insikter i hur dessa saker fungerar. Den som spelar mycket gitarr blir fenomenal på att spela gitarr, men vi säger inte att folk blir intelligenta om de gör det, trots att de lärt sig saker om gitarrspel som vi vanliga dödliga inte förstår. Det blir märkligt om samma process som sägs generera intelligens i ett fall (långvarigt bokläsande) inte genererar intelligens i ett annat (långvarigt gitarrspelande). Antingen fungerar processen, eller så gör den det inte.

Hur en än vrider och vänder på intelligensbegreppet, så hamnar en i svårigheter. Det vill mäta någon slags personlig förmåga att lösa problem eller få saker gjorda, men krockar ständigt med det mänskliga tillståndet. Som individer befinner vi oss alltid i ett socialt sammanhang, och som individer i sociala sammanhang kan vi alltid mobilisera andra individer för att lösa våra problem eller få saker gjorda. Vi kan samarbeta och göra saker tillsammans som vi inte hade klarat av på egen hand. Oavsett om vi är intelligenta eller ointelligena, smarta eller dumma, så kan vi alltid be om hjälp. Vi behöver inte klara av allt på egen hand.

Det är inte helt dumt att bli intelligensbefriad lite då och då.

En hyllning till åsiktskorridoren

Ett begrepp som använts allt oftare på sistone är "åsiktskorridoren". Det används för att beskriva det smala fält av åsikter som får uttryckas, och det bredare fält av åsikter som (per automatik) inte får uttryckas. Ju smalare åsiktskorridoren är, desto bredare är fältet av åsikter som inte är inkluderade i den. Per definition.

I vissa fall är åsiktskorridoren närmast att likna vid en partikelaccelerator. Om ni tillåter att jag spinner vidare på metaforen.

Det går att göra intressanta saker med detta begrepp. En sådan sak är att försöka finna dess gränser. Vilket kan göras på två sätt, eller rättare två riktningar. En kan börja med en åsikt som är så pass vedertagen att den kan uttryckas praktiskt taget överallt, och sedan gradvis avvika tills en börjar närma sig gränslandet. Börja med sådant som att himlen är blå, gräset är grönt, planeterna snurrar kring solen - det absolut minst kontroversiella som över huvud taget finns. Lägg sedan på ett uns kontrovers i taget, och efter hand så har vi en ritning över bygget.

En kan också närma sig från andra hållet, det vill säga från en utgångspunkt som är så pass brutalt utesluten och från början dödfödd att den aldrig någonsin skulle kunna uttryckas. Följ sedan samma procedur som ovan: ta bort ett uns kontrovers i taget, och se vad som händer, och när.

En möjlig startpunkt är denna: att staten ska tvångsomhänderta alla nyfödda av alla arter (inklusive människor), utsätta dem för godtyckliga tester, avliva de som inte lyckas leva upp till kraven, mala ned resterna till pulver och använda detta till att bygga ett enormt monument till statens ära, för att därefter kontinuerligt bränna ned och återuppbygga detta monument vart tredje år.

Det finns ingen risk att detta någonsin skulle inkluderas i åsiktskorridoren. Om du är en sund läsare så ryggar du tillbaka vid blotta tanken.

Ett problem med att börja i den här änden (förutom mardrömmar om att iscensätta mardrömsscenarier i allmänt accepterade system) är att det åskådliggör en problematik i att använda begreppet "åsiktskorridor" som kritik av samtiden. Det är ju ändå så att, vilka åsikter vi än må ha, så finns det saker vi är oändligt tacksamma över att inte behöva diskutera om och om igen. Det finns ett egenvärde i att inte konstant behöva diskutera det ritualistiska slaktandet av en stor del av landets samlade biomassa, och det finns än mer ett egenvärde i att aldrig någonsin behöva tänka tanken.

Det offentliga samtalet mår oerhört mycket bättre av att detta aldrig någonsin är ett ämne som kommer på tal.

Det behöver inte sägas att det finns mildare åsikter vars frånvaro inte utgör en förlust. Så som diskussioner om hur vi snabbast och effektivast kan slutföra tredje rikets slutliga lösning inom ramarna för vårt existerande institutionella ekosystem. Både tidningarnas ledarkolumner och statens utredningstjänst kan göra sina jobb bättre i trygg förvissning om att denna diskussion och tillhörande åsikter är för evigt utestängda från maktens korridorer.

Länge leve åsiktskorridoren.

Trots propagandan så finns det inga vinster i den här välfärden

En av de stora lockelserna med uppdelningen höger/vänster är att det finns en närliggande historisk strid att relatera den till. En enorm, episk strid mellan två klart definierade aktörer, som var för sig förkroppsligade den ena eller den andra sidan.

Kalla kriget.

Det är inte helt svårt att förstå varför. På ena sidan har vi USA, kapitalismens och frihetens försvarare. På andra sidan har vi Sovjet, kommunismens och arbetarnas förkämpe. Mellan dem ett kallt krig. Det krävs inte ett överdrivet långt mentalt hopp för att se det som en kamp mellan höger och vänster.

Problemet med att se saker i ljuset av nittonhundratalspropaganda är att det inte riktigt leder framåt. Särskilt inte som verkligheten är väldigt mycket mer komplicerad än den glatt förenklade bilden av en kamp mellan gott och ont, och kombattanterna efter hand kom att likna varandra mer och mer.

Det blir lätt så, när två sidor av samma mynt försöker bestämma sig för vilken sida som är fram och bak.

Kalla kriget var i mångt och mycket modernitetens strid med sig själv.

Moderniteten är, enkelt uttryckt, den utvecklingstendens samtiden följer och har följt de senaste hundra åren. En utveckling mot större centralisering, mer standardisering, allt mer långtgående byråkratisering, brutalare rationalisering och på det stora hela mot större system. En utveckling som kan tyckas abstrakt, men som blir uppenbar när en gör historiska jämförelser mellan nu och då.

För inte allt för länge sedan var in/utvandring inte en komplicerad fråga. Det fanns inga centrala register som höll reda på vem som var medborgare eller inte, och om du begav dig tillräckligt långt bort så fanns det inte heller någon som orkade följa efter dig för att fösa tillbaka dig. Om du lyckades ta dig någonstans och etablera en vardag, så var det där du bodde - oavsett om det var en socken eller en kontinent bort. Så länge du kunde ta dig någonstans så kunde du migrera dit - det var bara en fråga om att stanna kvar. Om lokalsamhället accepterade dig, vill säga.

Nuförtiden är det desto svårare att ta sitt pick och pack och dra. Inte bara för att en behöver visa pass vid gränskontrollen, utan även för att platsen en lämnar förföljer en. Hyran behöver betalas vare sig du är i närheten av bostaden eller inte, och skulden kommer att drivas in så länge den består, och växa för varje månad kontraktet inte sagts upp. Platsen du eventuellt lyckas ta dig till kommer dessutom vilja veta var du kommer ifrån, och den kommer att samköra sina register för att se ifall du verkligen är den du säger dig vara. Om du har tur och/eller ett ansikte som ser bra ut i passform, så kan du eventuellt få din närvaro accepterad av en avlönad byråkrat vars enda målsättning är att se till att reglerna följs.

Skillnaden mellan de två föregående styckena är, i all korthet, moderniteten. Med all den centralisering, standardisering, byråkratisering och systematisering som hör därtill.

Både USA och Sovjet anammade dessa tendenser. Inte minst i uppbyggandet och upprätthållandet av enorma arméer. Det räcker trots allt inte med att ge folk vapen och säga åt dem att vara redo för strid dagen då kriget kommer - det behövs ett system av byråkrati och logistik för att hålla igång maskineriet. Byråkrater måste administrera löner, inköp, fastigheter, lager, distributionskanaler, byggnadsprojekt, - listan är längre än Berlinmuren. Vare sig soldater, order, ammunition eller rationer tar sig till fronten på egen hand, och de system som ser till så att de kan ta sig dit med någon som helst jämna mellanrum är både komplicerade och specialiserade.

Över tid blev dessa system desto mer komplicerade och specialiserade. Allt fler uppgifter blev avgränsade till personer med en viss specifik kompetens, och detta byråkratiserades efter hand till krav på att ha genomgått en speciell utbildning. Att administrera logistikkedjor kräver en utbildning, att reparera tankmotorer en annan, att bygga broar som håller för militära ändamål en tredje.

Du anar vartåt det barkar. Centralisering, byråkrati, standardisering. Systemen växer.

USA och Sovjet var förvisso väldigt olika. Men i grunden var de två olika utvecklingslinjer hos samma tendens, två sidor av samma mynt. Vilket syns även idag - inte minst i hur NSA gör anspråk på att vara den mest centraliserade och specialiserade organisation som finns. Bokstavligen hela världen bokförs i deras byråkrati. Moderniteten vann kalla kriget.

Det finns en stor lockelse i att hänföra skillnaden höger/vänster till de två sidorna i kalla kriget. Det är en enkel bild att förstå, och det är därför den är så populär i propagandasyfte.

Dagens höger och vänster förhåller sig bägge till moderniteten. Skiljelinjen mellan dem ligger i vad de ska göra med den.

Högern förespråkar att göra systemen så effektiva som möjligt, för att på så sätt kunna åtnjuta dess fördelar. Anpassa utbildningen efter arbetsmarknaden, strömlinjeforma arbetsplatserna till bristningsgränsen, undanröj faktorer som saktar ner flödet av kapital - se till att systemet blir så snabbgående och effektivt som möjligt, och använd det överskott som genereras för att uppfylla eventuella politiska mål.

I de fall där mål utöver vidare effektivisering över huvud taget finns.

Vänstern förespråkar olika grader av motstånd mot moderniteten. Inte i termer av att montera ner den, men väl i att använda den för 'ineffektiva' ändamål, eller att lindra de sidoeffekter en allt för brutal effektivitet har. Arbetsmiljöregler, exempelvis, tvingar arbetsplatser att vidta åtgärder som inte omedelbart leder till ökad vinst, men som gör att arbetarna kan överleva arbetslivet med livet i behåll. Samma princip gäller även i de större sammanhangen: de byråkratiska och ekonomiska systemen finns för människorna, inte tvärtom.

I de fall där ineffektivitet inte ses som ett självändamål.

Detta är en desto svårare bild att göra propaganda av. Både högern och vänstern vill använda frukterna av en byråkratiserad, standardiserad statsapparat för att uppnå sina politiska mål. Både högern och vänstern förhåller sig till moderniteten. Ingendera kan göra propaganda av att den andre är ond, eftersom bägge använder samma verktyg.

Vilket gör att det kalla kriget fortsätter leva som politisk referensram. Högern kan fortsätta ställa den irrelevanta frågan om motståndaren vill ha det som i Sovjet, och vänstern kan framhäva den svenska modellen som ett väldigt icke-sovjetiskt alternativ som minsann och bevisligen lärt av historien. Som om det var där skiljelinjen låg.

Tydligen är det supervalår i år. Låt oss se hur det kalla propagandakriget fortsätter.

Sök jobbet som statsminister!

Det är sommar. Det är semestertider. Det är nästan till och med varmt väder.

För de som nu äntligen kan se fram emot en lugn stund är det goda tider. Efter många månaders slit och släp finns det nu, äntligen, marginal för någonting så mytomspunnet som en sovmorgon. En slö eftermiddag. En kväll som inte jagas av morgondagens åtaganden.

Det är den tiden på året. För de arbetande.

För den arbetslöse är det dock ingen större skillnad mellan den här tiden på året och alla andra tider på året. Semester definieras trots allt som en motsats till arbetstid, och precis som alla motsatspar så blir det väldigt meningslöst att bara ha en pol. Utan arbetstid ingen semestertid, och utan semestertid ingen arbetstid.

Det finns bara arbetslöshetstid.

I en ambition att ge alla möjligheten att gå på semester, så uppmanas arbetslösa att söka jobb. Gärna många jobb, för att öka chanserna. Helst så många jobb som möjligt, av samma anledning.

Vilket är logiskt på en individnivå. En person som söker ett jobb har hälften så stora chanser som en som söker två jobb, och än mindre jämfört med någon som sökt tre. Det blir dock märkligt när väldigt många anammar samma strategi, eftersom det inte uppstår fler jobb av att fler söker. På en övergripande nivå blir det bara mer pappersarbete för de redan anställda innan den där arbetsplatsen blir tillsatt, och paradoxalt nog mer arbete för den arbetslöse. Ju fler som söker jobb de rent aritmetiskt inte kan få, desto fler bortslösade timmar på ansökningar som ingen läser och som inte har någon effekt.

Vilket är slöseri med energi för alla inblandade.

Om du nu tittar upp på rubriken och leende förstår vartåt det här inlägget barkar, så är du en slug lobbyist. Det är onödigt att slösa energi i onödan, trots allt, och det är ännu onödigare att skriva ansökningar till någon som inte läser dem. Rent generellt är det bättre att göra saker som har effekt än saker som inte har det, och det är dit jag vill komma.

Sök jobbet som statsminister. En gång i veckan.

Nu kanske någon invänder att det är omöjligt att få jobbet som statsminister, eftersom det inte tillsätts enligt ett traditionellt anställningsförfarande, och tillgången till de sociala sfärer varur statsministerkandidater väljs är väldigt begränsad. Det är helt sant. Men vi behöver återigen tänka större än individen. En person som söker statsministerjobbet en gång gör varken till eller från. Men om många gör det många gånger, så blir blotta mängden ansökningar ett budskap som är svårt att missa. Vare sig någon läser de enskilda ansökningarna eller inte.

Vilket är en väldigt större effekt än av att skriva en ansökan till ett annat jobb som är precis lika omöjligt att få.

Så om du inte har semester i år, och befinner dig i den paradoxala situationen att du lägger ner arbetstid på att vara arbetslös - sök då jobbet som statsminister. En gång, två gånger, tre gånger - så länge du uppmanas skriva så många ansökningar som möjligt.

Det har ju trots allt aldrig skadat att visa initiativ, framåtanda och nytänkande, eller hur?

Män är djur, fast bara ibland

Det är intressant hur motsatta åsikter kan samexistera i samma system. Å ena sidan det ena, å andra sidan det motsatta.

Å ena sidan är män rationella varelser vars förnuft är fullt kapabelt att förstå och hantera världen så som den framstår för dem, och utifrån detta i stånd att agera i enlighet med sina inre etiska imperativ närhelst de interagerar med andra.

Å andra sidan är män djur som inte kan hantera eller kontrollera sina inre djuriska drifter, och vi måste agera utifrån detta.

Jag är inte mer rättspositivist än att det finns utrymme för jobbskapande här. Det finns bevisligen utrymme i våra rättsvårdande instanser för både det ena och det andra, och det skulle göra rättsläget desto klarare om vi kunde skapa en syntes av dessa två till synes motsatta ståndpunkter. Tillsätt en utredning, eller två.

Ty inte kan det väl vara så att de myndigheter som håller oss säkra flipfloppar mellan dessa två extremer, ibland slumpmässigt och ibland strategiskt?

Väl?

Framtiden är redan här

Framtiden är redan här. Den visar sig lite då och då, ibland mer än annars.

Ett exempel på detta är att det är fullt möjligt att ta del av stora delar av det samtida kulturarvet. Inte någon specifik del av det, utan rent generellt. Från den plats där du läser detta kan du, med lite tålamod och sökmotorakrobatik, se, läsa eller höra ganska precis vad som helst. Det kan göras, teknologin är redan byggd. Framtiden är redan här.

Det är förmodligen också olagligt, eftersom lagstiftningen kring detta är av årgång 1914 snarare än 2014.

Ett annat exempel är att det för första gången någonsin är möjligt för andra än de mest envetna av nördar att ta del av policydokument och beslutsunderlag. Om du får nys om att någonting är på gång, eller har varit på gång, så är det vanligtvis inte svårt att ta reda på vad och varför. Inte minst eftersom framtidsanpassade organisationer aktivt försöker se till att dessa dokument finns tillgängliga för de intresserade, och i bästa fall även skriver dem för att vara läsbara även för icke-insatta.

Samtidigt ses Snowden som en förrädare för att ha delat med sig av dokument.

Ett tredje exempel är att det är lättare än någonsin att finna likasinnade, vilket intresse en än råkar ha. Allt från antika bilar till moderna konstformer till vilka i lokalområdet som har saker de inte längre vill ha till katastrofhantering i akuta lägen. Att samordna med sina medmänniskor kräver långt mindre energi än det brukade - även om det bara handlar om en flashmob. Samarbete ligger inom räckhåll.

Samtidigt riktas allt större misstänksamhet mot människor som samarbetar. De skulle ju trots allt kunna vara terrorister.

Framtiden är redan här. Den visar sig tidvis, och glimtar ibland till lite mer än annars. Men synligast av allt är den i motståndet mot den - i försöken att hålla fast vid gårdagen för att bevara någonting som redan gått förlorat.

Det är synd. Framtiden skulle bli så mycket bättre om vi förberedde oss inför den utifrån de villkor som råder nu, på gott och ont. Vissa saker kommer att bli bättre, andra sämre, andra kommer fortsätta vara relativt oförändrade. Men inget kommer att bli bättre av att aktivt motarbeta det som kan bli bättre och ignorera det som kommer att bli sämre.

Framtiden är redan här. Det är dags att kavla upp ärmarna och göra det bästa av den. Den kommer nämligen inte gå någonstans.

Utom möjligtvis framåt.

Att gå av vägen är vågat

Det är viktigt med avvvägningar. Det säger åtminstone politiker som hamnar i rampljuset för att de fattat ett svårt eller kontroversiellt beslut. Om det är en bra politiker så handlar det om att avväga mellan två bra saker - alla vill ju trots allt bra saker, och om det kan kommuniceras att politikern i fråga försöker uppnå två bra saker samtidigt, så framstår beslutet i god dager.

En sådan avvägning är hur stora befogenheter polisen ska ges. Det finns en avvägning mellan att stoppa brottslighet och att låta folk vara fria medborgare med privatliv. Det skulle förmodligen ha en starkt brottsförebyggande effekt att låta en högt beväpnad polis punktmarkera varje medborgare vid varje tillfälle, med befogenhet att utdela hård bestraffning närhelst ett lagbrott begås, men det skulle inte vara värt det. Det vore att misslyckas med att göra den där avvägningen, och den politiker som föreslog någonting sådant torde i god demokratisk ordning bli ordentligt utbuad.

Inte minst när frågan om budget dyker upp.

Ändå verkar denna avvägning inte vara aktuell när det gäller våra digitala privatliv. Polisen kan förvisso inte skjuta dig för att du stavar fel i en rasistisk kommentar på Aftonbladet, men de kan se det hända, och de kan logga händelsen för framtida referens. Avvägningen liknar mer ett lodrätt streck - hundra procent övervakning, noll procent privatliv.

Trots frågan om budget.

När frågan kommer på tal sägs det dock ofta att det är en avvägning. Det är en avvägning mellan privatliv och terrorism. Vilket är en märklig sak att säga, eftersom valet torde vara enkelt: mer privatliv, mindre terrorism. Särskilt som terrorister i årtionden har vetat att det säkraste sättet att kommunicera är att göra det utanför övervakade kanaler. Och, än mer, eftersom det finns fler anledningar att bli terrorist ju mer inkräktande statens närvaro gör sig.

Det är viktigt med avvägningar.

Nästan lika viktigt som att lägga tungan rätt på vågen.

Den lata människans kritik mot feminismen

Människor gillar att tänka i motsatspar. Det gör världen lättare att hantera, och avlastar den tänkande delen av självet från allt det där arbete det innebär att bolla många datapunkter i luften samtidigt. Det är trots allt så väldigt mycket lättare att hålla reda på allt som behöver hållas reda på när allt kan vara antingen det ena eller det andra.

Antingen gott eller ont. Stötta det som är gott, bekämpa det som är ont. Världsbild complete.

Att människor gillar att tänka i såna här banor är förstås ingen nyhet. Redan de gamla grekerna exploaterade järnet ur detta, och eftersom det aldrig slutade fungerade så slutade det aldrig att användas.

Släpp inte taget om en fungerande arbetsmodell som fungerar.

Eftersom det nu både fungerar och används, så är det lätt att hitta exempel på användningar i praktiken. Ett överuppenbart exempel är feminism - eller, rättare, den samtida responsen mot den.

Now, det har förstås alltid funnits respons. Men det har gått ett tag sedan det var ett reflexmässigt "men lilla gumman, du vet ju att kvinnor hör hemma i köket". När det slutade fungera att okynneshänvisa till naturligheten i kvinnors köksbundenhet, så togs andra metoder till.

Möt motsatsparet feminism-maskulinism.

Det luriga med att konstruera ett sådant motsatspar är att det är så uppenbart genomskinligt. Så uppenbart att folk tänker "hmm, det borde gå att göra det här bättre". Vilket förespråkarna av jämställdismen förstås försöker harpa på - "men vi är inte för det ena eller det andra, vi är för alla!". Genom att reducera det hela till en enkel dualism, görs frågan till någonting enklare än det egentligen är.

Strategin fungerar. Bevisligen. Den har fungerat i över två tusen år. Den som till äventyrs drabbas av tanken att människor är mer lättlurade än de behöver vara - kan förlåtas. Vi vill alla tro gott om varandra. Även när de går på genomskinliga knep som inte borde lura en femåring.

Något som inte tycks vara genomskinligt är att feminismen inte alls befinner sig i en motsatsställning till maskulinism, eller vad en nu vill kalla generell manschauvinism. (Särskilt inte i egenskap av att vara kvinnochavinism, så som uppställandet av detta motsatspar antyder.) Det räcker med att slöläsa en introduktionsbok till ämnet feminism med ett minimum av läsförståelse för att mötas av nyheten att det har att göra med en analys av könsroller som sådana, oavsett om dessa råkar var manliga eller kvinnliga. Eller att (för att göra det så enkelt för oss som möjligt) läsa på Wikipedia.

Men människor gillar att bli avlastade. Det är avlastande.

Det fungerar. Bevisligen.

Säg det du tänker, men tänk på vad du säger

Ingenting är så komplicerat att det inte kan reduceras till ett pedagogiskt motsatspar.

Motsatsparet för den här gången: grammatik och mening.

Jag kan redan se att du är en aning förvirrad. En tänker trots allt inte på grammatik särskilt ofta till vardags, och det är än ovanligare att ställa det i motsättning mot någonting. Men först, grammatik. Vad är det, egentligen?

Det är lätt att tänka att det har någonting med ackusativ, dativ, konjunktiv och andra jobbiga ord att göra. Det kan göra det. Men i sin enklare form så handlar grammatik om att kunna använda ord på ett sådant sätt att de blir förstådda med avsedd effekt

Det enklaste exemplet på detta är de standardfraser som turister lär sig när de är ute i världen och turistar. De behöver inte egentligen ha någon som helst aning om vad orden de säger betyder, bara att de fungerar om de används i rätt sammanhang. Så som, säg, una cerveza por favor. En vet inte vad en säger, men väl att om en säger det så sätts ett förutsägbart händelseförlopp i rullning.

Eller, med andra ord: förmågan att kunna använda ord så att de blir förstådda med avsedd effekt.

Du märker förmodligen att det finns vissa gränser för vad som kan göras med grammatikens försorg. Det är en sak att kunna rabbla random fraser som fungerar i diverse sociala situationer. Det är en helt annan sak att kunna öppna upp en livlig dialog med bartendern om hur inredningen matchar det humör en hade under sin senaste läsning av Prousts ouvre en stilla regning hösteftermiddag - aka, att faktiskt kunna säga någonting som är mindre omedelbart än "en öl tack".

Att kunna ett språk är mer än grammatik. Det behövs mening bakom orden också.

Om du behöver ett mer närliggande exempel på detta än turistexemplet, så är ordet "demokrati" det mest närliggande ordet av dem alla. Eftersom alla och deras mamma eventuellt inser att ordet "demokrati" kan kastas in i ganska precis alla möjliga och omöjliga sammanhang med ett minimum av grammatisk färdighet, och sedan har en mycket påtaglig effekt på diskussionen de råkar delta i. Inte för att det de säger nödvändigtvis har någonting med demokrati att göra, utan för att de - likt turisterna - lärt sig att om de använder ordet så kommer vissa resultat att följa.

Vare sig de har någon aning om vad de egentligen säger eller inte.

Det luriga med detta förhållande är att de som talar inte nödvändigtvis vet om att det är grammatik de brukar. Det är fullt möjligt att de i all ärlighet tror sig prata om demokrati varje gång de använder sina grammatiska superkrafter, och att de känner så starkt för demokratins väsen att de på ett märkligt vis lyckas få varje diskussion att handla om just demokrati. Vad det än råkade handla om från början. I alla diskussioner, alltid.

Det finns förstås massvis av liknande grammatiska formler att använda. "Massinvandring", "kriget mot terrorism", "det ska löna sig att arbeta" eller "vi kan väl prata om någonting trevligt i stället" - ord ord ord. Redo att användas närhelst ingenting av mening behöver sägas.

Grattis. Du är nu lite mer utbildad än du var när du började läsa, och kommer förmodligen ha lite svårare att skriva någonting än du hade för bara en stund sedan. -

Det är inte bara du, men allt är ändå ditt fel

Inget är så komplicerat att det inte hjälper att pedagogiskt bryta ner det i ett motsatspar. (Det här är en fortsättning på det här inlägget.)

Motsatspar 2: Specifikt och generellt

Någonting som händer alla som vill diskutera mer generella trender rörande samhällsutveckling är att någon kommer och påpekar att det inte alls är en generell utveckling, eftersom det minsann finns människor som inte följer den generella utveckling som diskuteras.

För att konkretisera: när arbetslöshet diskuteras så är det väldigt lätt för någon att invända att det är väldigt lätt att få jobb, eftersom de känner personer som väldigt lätt får jobb. Eller att bostadsbristen är en myt, eftersom det minsann går att få tag på bostad om en bara kan rätt handskakningar.

Problemet med sådan individuell motargumentation är att det alltid kommer att vara lätt för en viss given individ att hitta jobb eller bostad. Det enda som behövs är trots allt ett jobb eller en bostad, och sedan är problemet löst för dennes del. Det blir lite knivigare när det helt plötsligt är tio tusen arbets- eller bostadslösa som alla letar samtidigt - lösningen för alla individuellt är ett/en jobb/bostad, men lösningen för alla tio tusen kan inte direkt överföras från den ena nivån till den andra. Särskilt inte om det inte ens finns infrastruktur för ett inflöde på så många människor.

(Det väldigt mycket konkretare exemplet på detta ser ut så här: när en person pissar i skogen varje dag händer inte så mycket. När tio tusen personer gör det, uppstår bieffekter.)

I såna här lägen är det lätt att två tendenser utkristalliserar sig. Det ena är att eländet blir normativt, dvs att det "ska" vara så. Det görs en dygd av eländet, med andra ord. Det andra är att den som eventuellt finner ett sätt att ta sig förbi eländet blir något av en fuskare - någon som inte är helt och fullt solidarisk med vad det innebär att vara en utsatt, dygdig personlighet.

Det enskilda och det allmänna gör så att säga sitt bästa för att bilda en enhet, och ve den som vågar avvika. Särskilt de som avviker genom att ha det bättre än det delade eländet.

Ni ser hur samspelet mellan de två nivåerna börjar ta form. Det finns ett allmänt tillstånd som berör ett stort antal människor, och det finns enskilda människor som berörs av ett allmänt tillstånd. De hör ihop och påverkar varandra, men de determinerar inte varandra.

I fallet Piratpartiet vs Rättighetsalliansen (för att nu äntligen komma dit) så är det generella läget för den som misstänks vara perifert inblandad i någonting piratliknande (hint: TPB) att de drabbas av obegripliga rättsprocesser där juridikens, logikens, grammatikens, fysikens och det rationella förnuftets lagar böjs så pass mycket att en Slinky framstår som höjden av rakt resonerande rekorderlighet.

Frågan nu blir då sålunda: är PP motsatsen till rakt resonerande rekorderliga som inte ger sig in i ett sådant förfarande, eller är det en källa till hopp att det faktiskt finns någon som kan sidsteppa den till synes ofrånkomliga ofrånkomligheten i det hela? Vilket är värst - att läget är som det är, eller att någon kommer undan läget så som det är?

För att dra frågan till någon slags spets: faller PP in i kategorin "enskilda fuskare", i och med att de sidsteppat vad som i andra jämförbara fall visat sig vara en lång, dyr och smärtsam process? Eller är detta sidsteppande ett värdigt anpassande till situationen, trots att situationen i sig själv inte är värdig?

Det går att hävda att Piratpartiet på något vis är osolidariska med alla de andra som fastnar i det reellt existerande juridiska träsk som är samtiden. Det går. Men det blandar ihop det specifika och det generella, och gör en väldigt onödig dygd av ett väldigt onödigt tillstånd.

Att en specifik någon undviker det allmänna tillståndet innebär ju trots  allt inte att det generella tillståndet är upphävt. Lika lite som bostadsbristen är upphävd bara för att ens kusin lyckats få en bostad.

För att återknyta till föregående inlägg - vad är målet? Att förändra situationen, eller att hitta väderkvarnar att hytta näven mot? Befinner vi oss på den specifika eller den generella nivån?

Analysen blir onekligen väldigt olika beroende på hur en närmar sig svaren på sådana frågor.

Den taktfulle strategen nickade

Den aktuella beskedet att Piratpartiet lämnar över TPB-stafettpinnen till Piratpartiet och Piratpartiet reser en hel del intressanta frågor.  Som alltid när intressanta frågor reser, så uppstår dilemmat hur de ska åskådliggöras - det finns så väldigt många olika sätt att göra det på, och de för alla med sig sina för- och nackdelar.

Att göra det i form av motsatspar borde vara flexibelt nog. Det finns inget som är så komplicerat att det inte går att reducera till ett motsatsförhållande, trots allt.

Till en början hade jag tänkt klämma in ett antal motsatspar i ett enda inlägg. Sedan visade det sig att det inlägget blev enormt, så i stället får de ett inlägg var. För allas trevnad. Here goes.

Motsatspar: Strategi och taktik

Skillnaden mellan strategi och taktik är som följer. En strategi är ett övergripande ramverk för hur ett visst mål ska uppnås på lång sikt. Så som, exempelvis, framtagandet av arbetsformer, bildandet av arbetsgrupper och formulerandet av policydokument.  Uppbyggandet av interna logistiska institutioner som i all självklar osynlighet ser till så att saker och ting fortsätter fungera i morgon också. - I all korthet, allt det där som brukar benämnas med ord som "långsiktighet", "planering" och "indirekta resultat".
Tänk globalt.

Taktik, å andra sidan, är vad som utförs på en väldigt konkret plan. Här, nu, omedelbart, nästa kvart, nästa aktion. Hur fördela de resurser som finns till hands nu? Vad göra av det läge som råder precis just här, precis just nu?
Agera lokalt.

Tänk globalt, agera lokalt. Strategi, taktik.

Vad som tycks ha hänt hos vissa i den här frågan är att strategi och taktik blandats ihop. På något vis har en taktisk fråga - dvs hur ska Rättighetsalliansens hotbrev hanteras - identifierats som en strategisk fråga. En tillfällig situation har blivit den helhet vartefter allt annat definieras.

Jag kan i och för sig hålla med om att om det enda Piratpartiet existerar för att göra är att ge Rättighetsalliansen på tasken vid varje tillfälle som dyker upp, så är partiet väldigt mycket av en besvikelse. Eftersom Piratpartiet sysslat med så mycket annat under årens lopp.

All den där strategin, du vet. Den som inte alls har med Rättighetsalliansen att göra, och som snarare syftar till storskalig reform av det samhälle vi lever i utifrån de realistiska möjligheter till politisk förändring som kan stöttas och uppmuntras.

Eller allt det där onödiga sidoarbetet i Bryssel som distraherar från kärnverksamheten. Om kärnverksamheten definieras som att ge Rättighetsalliansen en blodig näsa.

Now, jag är sällan den som är den, men det finns en vinst i att hålla ögonen på bollen. Att komma ihåg varför vi gör det vi gör och vad det är som motiverar oss. Annars finns det en risk att vi springer iväg och bråkar mot taktiska väderkvarnar som inget hellre vill än att stå fast i sin spektakulära irrelevans.

Och det vore en strategisk förlust. Hur vi än vrider och vänder på det.