Yttrandefrihet, men för allas bästa

Yttrandefrihetens fundament är att ord har betydelse. Detta är så självklart att inte behöver sägas, och därför är det desto märkligare att det tydligen behöver sägas. Inte minst i dessa tider, när allt dummare saker sägs allt högre av allt fler.

En av de högljuddaste har femtio procents chans att bli amerikansk president. Betänk.

De klassiska argumenten för yttrandefrihet har väldigt lite med individuella uttryck att göra. De handlar inte om individers rätt att vara dumma i huvudet offentligt, utan om de positiva effekterna av att den offentliga debatten inte inskränks av de offentliga instanser som nämns i den. Specifikt då diverse kungamakter med varierande grad av envälde.

En av dessa positiva effekter är att allmänheten, genom att ta del av den offentliga debatten, har ett stabilt underlag att basera sina åsikter på. Efter att ha läst ett flertal välformulerade inlägg både för och emot en viss given ståndpunkt, står de rustade att efter eget förnuft skrida till sitt demokratiska dagsverke. De är insatta i frågan, de förstår vilka dess aktörer är, och de kan agera utifrån bästa förmåga. Vare sig kungen (eller förvisso statsministern) håller med eller inte.

Den halvt uttalade premissen för detta är förstås att debatten förs på goda grunder, och att dess deltagare förmår informera läsarna om vad som står på spel. Debattens funktion är både att utbilda och mobilisera befolkningen kring de frågor som är aktuella för dagen. Om detta inte uppfylls så blir saker och ting snedvridna. Allmänheten baserar sina beslut på sämre information än de borde, och den demokratiska följden blir därefter.

Detta är en radikalt annorlunda tanke om yttrandefrihet än den nihilistiska friheten att få säga vilka dumheter som helst. Det kanske känns bra för stunden att stå på torget och skrika "KUKJÄVEL" ända från tårna, men som inlägg i debatten är det inte särskilt konstruktivt. Ingen förståelse genereras eller förmedlas av sådana tilltag, och det ligger nära till hands att utgå från att det finns intressantare saker att säga.

Detsamma gäller självidentifierade nazister. Deras svårigheter att övertyga ligger inte i att allmänheten bara behöver höra en bättre version av deras argument. Det är inte så att folk inte hört deras argument, och skulle ändra åsikt om de bara fick tillfälle att höra dem i sin korrekta kontext. Tvärtom: argumenten har redan framförts i sin mest fulländade form. Historien har redan lärt av detta, och det finns ingenting att tillägga.

Med denna förståelse i bakhuvudet, blir det svårt att ta självutnämnda provokatörer på allvar i yttrandefrihetsfrågor. Än mindre blir det försvarligt att hjälpa dem sprida sina dumheter.

Vi vet bättre nu. Det vore oförskämt mot tidigare generationers bruk av yttrandefriheten att förkasta detta bättre vetande.

Skillnaden mellan social kompetens och politisk kompetens

Det skulle kunna tänkas att social kompetens och politisk kompetens går hand i hand. Att förstå sociala processer och deras subtila förändringar är ju trots allt något av en nyckelkomponent när det gäller att hamna i någon slags ledarroll. Den ena kompetensen leder till den andra, så att säga.

Men. Det finns en skillnad. Och den är allt annat än subtil.

Det enklaste sättet att förklara denna skillnad är genom ett konkret exempel: sextusendollarbrödrosten.

För ett tag sedan var en australiensisk politiker lite mindre smidig på tungan än hen borde ha varit, och råkade säga att sextusendollarsbrödrostar på något vis var ett positivt inslag i arbetspolitiken. Det var inte helt klart hur hen menade, och efter hand så blev dessa dyra brödrostar en mem. Sex tusen dollar är trots allt väldigt mycket pengar (även om de är australiensiska pengar), och det är svårt att tänka sig en brödrost som lyckats med konststycket att uppnå en sådan astronomisk prisnivå.

Den som är socialt kompetent förstår väldigt snabbt att det inte handlar om en liten fjuttbrödrost som värmer två brödskivor, utan snarare om någon slags restaurangverktyg som kan värma arton bröd, steka pannkakor och vispa våffelsmet samtidigt. Det vill säga någon slags specialiserad köksutrustning som är användbar för den som till äventyrs vill öppna en restaurang. Det finns en rimlig tolkning, och den som besitter social kompetens kan förstå sig fram till denna tolkning utifrån kontexten.

Den som är politiskt kompetent, däremot, gör allt hen kan för att absolut aldrig någonsin kommunicera en sådan förståelse. Om ens politiska motståndare säger fel, så ger det ett intryck av att de inte vet vad de gör, vilket är en fördel för det egna laget. Det kompetenta att göra som politiker är därför att förstora upp misstaget så mycket som möjligt för att maximera den egna vinsten av situationen. Att det finns en rimlig tolkning är irrelevant - än värre, det är direkt kontraproduktivt.

Du märker att skillnaden inte är överdrivet subtil.

Anledningen till att detta politiska förfarande fungerar är att de sociala omständigheter som låter rimliga personer göra rimliga tolkningar inte kommuniceras i medierna. Det enda vi som inte var där har att gå på är vad som rapporteras därifrån, och om det som kommuniceras är "motståndarna vet inte ens vad en brödrost kostar, lol", så är det en förlust för nämnda motståndare. Det enda vi vet om vad som hände var att de sade någonting dumt, och av naturliga skäl kan vi bara utgå från vad vi vet när vi bildar uppfattningar om saker och ting.

Såvida vi inte vet vad de gör, och de vet att du vet.

Så. Om du märker att någon i din närhet har mer politisk kompetens än sunt förnuft, länka dem till det här inlägget och be dem tänka över sitt odygdiga leverne. Vem vet. Kanske kommer de veta bättre framöver. -

Två oanvändbara analyser om brexit

Så här dagen efter beskedet om brexit - tillika dagen efter midsommar - är förvirringen fortfarande stor kring vad som har hänt och vad som kommer att hända. Många bollar har kastats upp i luften, och det är oklart vilka som kommer att fångas upp och vilka som kommer att landa. Framtiden är, minst sagt, osäker.

Därför är det viktigt att närma sig framtiden med en användbar analys av situationen. Nyckelordet är användbar. Även om det är frestande att kasta sig in i apokalyptisk frenesi, så är det inte det mest användbara en kan göra. Det kanske känns bra för stunden, men den apokalyptiska stämningen till trots så går solen upp i morgon också, och hur bakfulla vi än är behöver vi vara funktionsdugliga även då.

Det finns två populära analyser som är allt annat än användbara i sammanhanget. Dessa två är att vänstern har fel i sitt EU-motstånd, och att EU är ett ondskefullt nyliberalt ekonomiskt projekt.

Analysen att vänstern har fel i sitt EU-motstånd är oanvändbar av två anledningar. För det första eftersom "vänstern" som analytiskt begrepp är så ospecifikt att det utan vidare kan bytas ut mot "utomjordingar". Den som kritiserar "vänstern" kritiserar inte någonting specifikt, utan gör en svepande gest som inkluderar allt som eventuellt kan tänkas inkluderas av de ord som följer efter rent grammatiskt. Som analys betraktat är det en tautologi.

För det andra så kan denna analys enbart användas för att klumpa ihop folk som inte håller med en till en enda stor dumgrupp. "Vänstern" är dum som kritiserar EU, precis som de många nationalistiska rörelser som nu mobiliserar inför ytterligare folkomröstningar om att lämna EU. Alltså är bägge lika dumma, och följaktligen samma sak. Och således kan alla som kritiserar EU viftas undan eftersom de är dumma.

Detta är inte ett användbart sätt att se på samtiden. Om du vet med dig att du använder en sådan analys, så gör du dig dummare än du behöver. Jag har fullt förtroende till din förmåga att inse varför detta inte är någonting positivt.

Den andra populära analysen - att EU är ett ondskefullt nyliberalt ekonomiskt projekt - är oanvändbar eftersom den stannar där. Ingenting följer på konstaterandet, och all vidare diskussion om vad Storbritanniens utträde innebär avfärdas som irrelevant eftersom det är bra att de lämnat detta ondskefulla nyliberala ekonomiska projekt. Alla som eventuellt försöker sig på sådana diskussioner avfärdas av samma anledning.

Den enda denna analys kan användas till är att göra sig själv irrelevant för vidare diskussioner. Detta är förvisso selektivt användbart, men den som till äventyrs vill delta i diskussionen behöver ta till andra analyser.

Framtiden är osäker, och det är inte helt självklart vad den bär med sig. Men en sak är säker, och det är att vi kan förbättra oddsen genom att inte medvetet hänge oss åt oanvändbara analyser som inte leder någonstans. -

Bli den bästa betaversionen av dig själv

Utgår du från den bästa möjliga tillgängliga tanken när du gör det du gör?

Det är en fråga med många beståndsdelar. En av dem är att den som självsäkert svarar att JA, DET GÖR JAG, förmodligen inte förstått frågan, och svarar mer med ryggmärgen än någon annan bättre tanke de har tillgång till. Vilket är goda nyheter för alla som ser förvirrade ut och undrar vad som är i görningen. Förvirring är bättre än omotiverad dumsäkerhet.

Det första en behöver förstå när det gäller den bästa möjliga tillgängliga tanken är att denna tanke förmodligen inte är den första som ploppar upp i ens huvud när en ser någonting. Det skulle förvisso kunna vara det, men rent statistiskt är det sannolikt att någon annan redan tänkt någonting bättre om saken. Det är dessutom förmodligen också sannolikt att vi kan ta del av denna tanke, antingen genom ett snabbt besök på biblioteket eller wikipedia. Även om vi förmodligen inte kommer åt det absolut bästa som någonsin tänkts om saken efter ett sådant besök, så är det sannolikt att vi kommer över någonting bättre än vår ryggmärgsreaktion. Vad vi än gör efter detta, så gör det det utifrån en bättre tanke än du hade gjort annars.

Samma princip gäller på ett mer generellt plan. Det finns böcker, filmer och andra källor till information om de saker du gör i din vardag, och det är upp till dig att vid varje tillfälle fråga dig själv om du utgår från den bästa möjliga tanken när du gör det du gör. Möjligheten att ta del av dessa bättre tankar finns, och det är ett medvetet val att antingen ta del av dem eller inte. Vilken form dessa än må återfinnas i.

Nu finns det förstås inga garantier för att vi får tag på den absolut bästa av alla möjliga tankar, så jakten på den kan fortsätta i all oändlighet. Poängen är inte att få tag på den, utan snarare det omvända: att inte utgå från en sämre tanke än en skulle kunna ha gjort. Om ett livsavgörande misstag hade kunnat undvikas genom fem minuters läsning på wikipedia, så vore det dumt att inte ha gjort denna läsning. Att leta efter bättre tankar är ett sätt att undvika att vara dum i onödan.

Det är dessutom ett sätt att undvika att framstå som dummare än en faktiskt är. Ryggmärgen tenderar att ha många och starka åsikter om saker den råkar få syn på, och frestelsen är stark att ge uttryck för dessa åsikter i samma ögonblick som de dyker upp. Problemet med detta är förstås att detta förmodligen inte är ens bästa tankegång, och att ens uttryck inte blir det bästa en hade kunnat säga. Vilket antingen får en att framstå som dummare än en egentligen är, eller, än värre, att det sårar någon oavsiktligt.

(Nu skulle någon i och för sig kunna invända att det finns skäl att såra någon avsiktligt. Min enda förhoppning är att de med sådana avsikter tar del av de bästa möjliga tankarna tillgängliga för dem innan de skrider till verket.)

Det är som sagt omöjligt att tvärsäkert säga sig utgå från de bästa möjliga tankarna. Det är bara dumsjälvsäkert, vilket inte är särskilt bra. Men det är desto möjligare att medvetet titta på de källor som finns, och säga att, nä, jag tänker inte ta till mig dem, eller ens försöka.

Det är förvisso ett möjligt val. Förhoppningen med det här inlägget är att du ska komma på bättre tankar. -

Liechtenstein anfaller! Invasionen är nära!

För ett tag sedan bytte jag twitternamn till "Liechtensteinsk DDoS". Om du inte hänger på twitter så är detta förmodligen smått obegripligt, men det är okej. Det är begripligt i sin kontext.

Om du hänger på twitter så är namnet förmodligen smått obegripligt, eftersom det är en referens till mycket specifika omständigheter. Låt oss gå in på dem.

För ett tag sedan (identiskt med taget ovan) angreps ett par stora svenska tidningar av en DDoS-attack. Omedelbart efter att detta blev känt, proklamerade folk som knappt hade hört talas om DDoS-attacker att det givetvis var ryssen som låg bakom detta, och greppade efter varje halmstrå de kunde finna för att stödja upp denna hypotes. Inte ens kombinationen av faktorerna att a) det med största sannolikhet inte var ryssarna, b) om det var det så skulle det vara omöjligt att bevisa, samt c) det ligger inom tekniskt räckhåll för en uttråkad tonåring i Stavanger att åstadkomma detta i ett missriktat försök att impa på sin sweet sixteen - bet på deras omedelbara självsäkerhet. Det var minsann ryssen, och därmed basta.

Varpå jag omedelbart svarade att det var Liechtenstein som låg bakom attacken. Det var förvisso inte de som gjorde't, och det ligger bortom rimlighetens gräns att anta att det var det. Men om någon utan ironi kan påstå med 500% självsäkerhet att det var ryssen, så kan jag lika gärna ta tillfället i akt att dra till med liechtensteinarna. Att jag garanterat har 100% fel förändrar inget, men att jag utan omvsep kan erkänna detta felskap är en kvalitativ skillnad som gör skillnad.

Grejen är förstås att detta inte bara handlar om en enda överbelastningsattack vid ett enda tillfälle. Samma 500-procentiga självsäkerhet infinner sig närhelst någon bombastiskt proklamerar att det är muslimerna som orsakar alla problem i vår värld, och att vi borde göra något åt dem. Det faktum att de har 100% fel förändrar ingenting vad gäller deras självsäkerhet, bombastiskhet eller högljuddhet. Det var muslimerna som gjorde't, och därmed basta!

Mitt svar är att det var Liechtenstein som gjorde't. Om du får ett fripass på att vara frikopplad från verkligheten, så får jag också ett sådant.

Skillnaden mellan oss är att jag erkänner att jag har fel, medan du envist gräver dig djupare in i självsäkerhetens mörka tunnelbanehål.

Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs. Och det är liechtensteinarna som stänger dem.

Ett ideologiskt badhus nära dig

Med jämna mellanrum dyker det upp debattartiklar om badhus. Det kan tyckas vara en märklig sak för politiker att debattera om, och det kan tyckas vara en ännu märkligare sak att bli upprepat upprörd över, men det är mindre märkligt än det verkar. Inte minst om vi sätter badhus i perspektiv.

Det finns mycket att säga om badhus, men de två viktigaste sakerna är att de utgör ett återkommande inslag i mångas vardag (inte minst föräldrars, med tillhörande barn), och att de är en av de platser där det mänskliga villkoret är som tydligast. Det mänskliga villkoret varandes att vi är ömtåliga kroppar som befinner sig i fysisk och social närhet till varandra, och att denna ömtålighet behöver hanteras för att undvika att någon blir skadad.

När debatterna om badhus blossar upp, handlar de inte primärt om simmande eller andra vattenrelaterade aktiviteter. Det handlar i stället om svårigheten att finna en balans mellan den universella mänskliga sårbarheten och önskvärdheten i att upprätthålla gemensamma sociala miljöer. Vilket är en långt större fråga än det specifika sociala sammanhanget antyder, och den återaktualiserar sig överallt där människor samlas. Det är dessutom en viktig fråga, och beroende på hur en resonerar kring den så kommer en komma fram till olika svar på diverse politiska spörsmål.

Det ligger i sakens natur - ens förståelse av det mänskliga villkoret är den grundsten varpå all annan förståelse byggs. Märkligt vore det annars, och ännu märkligare vore det om debatter om detta helt plötsligt skulle upphöra. Vare sig det handlar om badhus eller någonting annat.

Att det tenderar att handla om just badhus beror främst på att det är ett återkommande och relaterbart inslag i mångas vardag, och sålunda kan användas som en begriplig konkretisering av den större frågan.

Det finns också trångsynta idioter som använder badhus som ursäkt att framföra rasistisk propaganda. Men det vore dumt att låta dem sätta tonen för framtida debatter. Onekligen.

Öresundsbron - en hyperlänk för mycket?

Att kunna göra jämförelser och dra paralleller är en svår men givande konst. Det sätter saker i perspektiv, gör det lättare att överföra lärdomar om det ena till det andra, och ger möjlighet att låta bli att upprepa förutsägbara misstag. Det är på alla sätt och vis en nyttig förmåga.

Låt oss skrida till verket att använda denna förmåga, genom att jämföra åtgärderna mot piratkopiering med ID-kontrollerna vid gränsen mellan Sverige och Danmark.

Båda har det gemensamt att de utgör halvdana åtgärder på problem som skulle kunna omintetgöras helt och hållet. Det är möjligt att helt och hållet stoppa piratkopieringen, och det är precis lika möjligt att förhindra att någon flykting någonsin tar sig från Danmark till Sverige. Lösningen är lika möjlig som enkel, och i bägge fall är det lika oönskvärt.


När det gäller flyktingarna är lösningen att riva Öresundsbron och förklara all trafik över sundet vara samhällsomstörtande aktivitet. Det skulle förvisso skapa förödande ekonomiska konsekvenser på båda sidor av sundet, och det skulle skapa en internationell kris Sverige svårligen skulle klara sig ur med någon som helst gott rykte i behåll, men det skulle lösa uppgiften. Inga fler flyktingar, inga fler dyra kontroller. Problem löst.

När det gäller piratkopieringen är lösningen att riva ner internet. Det skulle förvisso skapa förödande ekonomiska konsekvenser för alla samhällets sektorer, och det skulle skapa en internationell kris Sverige svårligen skulle klara sig ur med någon som helst gott rykte i behåll, men det skulle lösa uppgiften. Inga fler piratkopior, inga fler nedladdningar. Problem löst.

Som synes så finns det en slående likhet, och det är att det kostar alldeles för mycket i både pengar och prestige att faktiskt lösa problemet. I stället införs krångliga åtgärder som gör det onödigt besvärligt (och dyrt) för alla inblandade utan att egentligen lösa någonting alls. Den som vill korsa sundet kan fortfarande lifta eller ta en taxi; den som vill piratkopiera kan fortfarande googla utan större besvär.

Den enda skillnaden är att det i piratkopieringens fall finns de som på fullaste allvar föreslår åtgärder som skulle riva ner det internet vi känner idag, och förvandla det till någonting annat. Om vi ska hålla oss till jämförelsen med Öresundsbron, så ligger det förslag på bordet om att tvinga alla att använda just den specifika bron när de ska in i landet - även om de ska färdas mellan Haparanda och Torneå. Trots att det bevisligen finns snabbare, effektivare och billigare vägar.

Det gäller att sätta saker i perspektiv.

Är du man nog att stirra sexismen i vitögat?

Är du en riktig man? Tar du tag i problem direkt i stället för att skjuta undan dem? Är du orädd för att ta tag i de svåra frågorna? Är du redo att göra det som måste göras, även om det kommer att vara ansträngande?

Kort sagt - är du en riktig man?

Är du man nog att stirra sexismen i vitögat?

I såna fall är du rätt man för jobbet. Det finns nämligen väldigt mycket att göra, och det behövde göras för femtio år sedan. Tyvärr finns det en brist på riktiga män som villigt tar itu med svåra uppgifter när de konfronteras med dem, så jobbet att komma ikapp faller till dig.

Den sista rakryggade mannen. Din tid är nu.

Det finns väldigt mycket sexism att ta itu med, och första steget i att hantera den är att konfrontera den head on. Att lyssna till alla berättelser, ta del av alla livsöden, inse vidden av den vardagligt upprepade tragedin, och acceptera att den händer här och nu. Mitt ibland oss. I vårt samhälle. Bland människor vi känner.

En mindre ståndaktig man hade försökt bortförklara det hela. Sagt att det är överdrivet. Att läget inte är så illa. Att det händer någon annan stans. Men det är inte så du gör. Att rygga tillbaka eller dra sig ur är omanligt, och du är trots allt en riktig man.

Nästa steg är att agera på den förståelse som kommer ur lyssnandet. Att stoppa vardagssexism när den inträffar, att säga ifrån när någon drar ett sexistiskt skämt, att vägra spela med när någon säger att det bara var på skoj.

Det kommer att vara ansträngande. Det kommer att ta tid. Det kommer att tvinga dig att växa och förändras på sätt du tidigare inte behövt göra. Det kommer att göra ont, och du kommer att behöva säga upp bekantskapen med pojkar som inte vågar ta steget fullt ut att konfrontera sexismen som riktiga män.

Men det kommer att vara värt det. Och du kommer att göra det. Att inte göra det vore svagt och fegt, och du är inte den som backar bara för att det är svårare än du tänkt dig.

Stå upp för din manlighet. Stirra sexismen i vitögat och tvinga den att blinka.

De riktiga männens tid är nu.  Din tid är nu.

Mota fienden i öregrind!

Idag inleds en ny fas i handelskriget mot Danmark. Alla som reser från Danmark till Sverige måste ha giltig ID-handling, och de som inte har en sådan nekas inträde. Dessa kontroller förlänger restiden mellan länderna med cirka trettio minuter, och det förväntas uppstå byråkratiska komplikationer i de fall giltig identifikation inte kan uppvisas.

Det är inte uteslutet att svenska medborgare förnekas inträde i sitt eget land. Det är oklart vad denna status som inverterade flyktingar kommer innebära rent juridiskt.

De ekonomiska effekterna av dessa kontroller förväntas ske på både kortare och längre sikt. På kort sikt kommer kostnaderna för kontrollerna att skjutas över till den danska staten och dess företag, och både implementeringen och upprätthållandet av kontrollerna kommer tära på den danska ekonomin över tid. På längre sikt kommer det mentala avståndet mellan Sverige och Danmark att öka, och det kommer att bli en allt avlägsnare tanke att samarbeta ekonomiskt över sundet. När svenskt kapital slutat flöda över gränsen, kommer grannlandet stå svagare rustat inför framtida utmaningar.

Det kommer dessutom att medföra betydande arbetsmiljöpåfrestningar för de anställda vars uppgift det blir att utföra kontrollerna. Delvis eftersom de åläggs att utföra uppgiften de inte getts verktyg för, och delvis eftersom ett eventuellt negativt besked riskerar att mötas med ilska eller våld av arga passagerare. Den mänskliga kostnaden för detta kommer över tid att ta sig uttryck i ökad personalomsättning och fler sjukskrivningar.

Det har sagts att kontrollerna har någonting med flyktingar att göra. Som synes är de effektivare i termer av ekonomisk krigsföring än någonting annat - betydande skador kan åsamkas den danska staten och danska företag utan att ett enda skott avfyras. Det behövs inte ens en krigsförklaring, då alla vet att flyktingar.

Det kalla handelskriget har börjat. Nu återstår bara att se hur och när det eskalerar.

När det brinner i knutarna gäller det att rädda det viktigaste

Det är i ovanliga situationer som värderingar testas på riktigt. I vanliga situationer går det att hänvisa till rutin och göra som vanligt - inga märkligheter. Men i ovanliga situationer finns det inga rutiner och ingen vanlighet att hänvisa till. Ett beslut måste fattas, och detta beslut fattas på grundval av de värderingar som verkligen betyder något. Det är i ovanliga situationer som verksamheten möter asfalten, och det viktiga skiljs från det oviktiga.

Det kan inte direkt hävdas att det finns en anrik svensk tradition av att bränna flyktingläger. Det kan snarare klassas som en nymodighet. Dessutom en populär nymodighet, med tanke på att brandfrekvensen ökat från nära nog noll om året till en om dagen. Den nuvarande situationen kan därmed klassas som ovanlig.

Bränderna kan dessutom klassas som terrorbrott.

I vanliga fall finns regler och rutiner rörande terrorbrott. All elektronisk kommunikation övervakas i syfte att stoppa terroristernas förmåga att samordna, och alla medborgares elektroniska spår lagras i syfte att göra utredandet av terrorbrott enklare. Om samma mobiltelefon upprepade gånger dykt upp vid olika brottsplatser, så är det en stark ledtråd om att dess ägare/innehavare har något med dessa brott att göra. Om det dessutom står klart att denne kommunicerat i elektronisk klartext rörande liknande brott, så är det en ännu starkare indikation på vilka som kan tänkas ligga bakom brotten. Detta är det uttalade syftet för denna övervakning, och den är tänkt att användas just vid denna typ av brottslighet.

Därför är det intressant att se hur dessa övervakningsverktyg kommer att användas för att stoppa de terrorbrott som nu pågår. Ännu intressantare om de till äventyrs inte används. Vi befinner oss i en ovanlig situation, och det är nu det viktiga skiljs från det oviktiga. Det är nu vi får reda på ifall de verkligen är till för att stoppa verkligt existerande brottslighet, eller om detta bara var ett svepskäl för att införa verktyg som egentligen är ämnade att användas för någonting annat.

Detta reser två frågor:

Om du övervakas i syfte att stävja terrorism, och denna övervakning inte används för att stoppa terrorister när de väl dyker upp - vad är då meningen med övervakningen?

Om polisen är till för att skydda människor från brott, men de inte gör det när brotten drabbar en viss kategori människor - vad är då meningen med polisen?

Vi lever onekligen i intressanta och ovanliga tider.

Det finns inga ensamma galningar

Ensamma galningar är intressanta fenomen. Särskilt som de tycks följa vissa förutsägbara mönster. Mönster som är så pass förutsägbara att en kritisk läsare kan börja misstänka att de faktiskt inte är så ensamma som namnet antyder, eller så galna som en kan förledas att tro.

Det är nästan som att de ensamma galningarna är vare sig ensamma eller galna.

Anledningen till att de kallas 'ensamma galningar' är att dessa ord är lättare att använda än ordet 'terrorist'. Om det bara handlar om en enskild person så behöver inga åtgärder vidtas utöver att omhänderta personen i fråga. Det finns en hel arsenal av psykiatriska metoder att tillämpa på ensamma galningar, och inga större systemiska förändringar behöver genomföras för att undanröja hotbilden. Hotet är oskadliggjort när galningen är inspärrad.

Det kan göras eftersom hotbilden per definition är en ensam galning. En fängelsecell är fullt tillräckligt.

Definitionen av terrorism är det systematiska och strategiska användandet av våld eller hot om våld för att uppnå politiska mål. Det är en planerad och rationellt utförd operation, där mål, syfte och medel har koordinerats för att maximera den önskade effekten. Det kan röra sig antingen om ett enskilt dåd eller en serie dåd utförda över längre tid. Det kan röra sig om antingen enskilda individer eller organiserade grupperingar, men är vanligtvis det senare.

Notera att definitionen av terrorism är motsatsen till definitionen av en ensam galning. Organisationer som systematiskt utför rationellt planerade strategier är 1) inte galna och 2) inte ensamma. De har analyserat situationen och kommit fram till att terror är den bäst lämpade metoden att uppnå organisationens mål, och de har byggt konsensus om att denna metod är godtagbar för att uppnå dessa mål. Kombinationen av rationellt agerande och social acceptans är, i allt väsentligt, så långt bort från ensamma galningar det över huvud taget är möjligt att komma.

De flyktingförläggningar som satts i brand på senaste tiden har inte antänts av ensamma galningar. Det har funnits stort socialt stöd att finna för de som känt tvekan inför att ta tändvätskan i egna händer. Det har funnits ännu mer uppmuntran att finna för de som uttryckt åsikten att det är deras tur att göra det. När Sverigedemokraternas lokalavdelning i Lund publicerar information om var flyktingförläggningar finns så är det inte en passiv olyckshändelse - det är en aktiv handling som kommunicerar klart och tydligt att eldens tid är nu. De hurrarop som hörs varje gång det rapporteras att ännu ett flyktingläger satts i brand är inte heller olycksfall i arbetet - det är en direkt uppmaning att samla sina likasinnade och gå till de platser kartan säger ska brännas ned.

Det är inte en order. Men det är en omisskännlig uppmaning. Och det är långt mycket lättare att tända eld på sina fiender när ens allierade är högljudda i sitt stöttande och uppmuntrande.

Anledningen till att orden "ensamma galningar" fortfarande är i bruk ligger i att de, som sagt, inte uppmanar till större förändringar. Sekunden ordet "terrorist" används, så kräver logiken att åtgärder sätts in för att stoppa de organisationer som valt att använda terror som metod. Det kräver också att åtgärder sätts in för att stoppa ytterligare terrordåd. Dels fysiskt genom polisnärvaro vid flyktingförläggningar, och dels genom att oskadliggöra de organisationer som aktivt uppmanar till och vållar dessa terrorhandlingar.

Att dessa organisationer har representanter i riksdagen är ingen ursäkt att inte göra det. Tvärtom: att använda parlamentariska resurser i syfte att organisera och utföra terrordåd är motsatsen till förmildrande omständigheter.

Tusentals organiserade personer med gemensamma värderingar och målbilder kan per definition inte vara ensamma galningar. De kan dock vara terrorister, och de kan vara terrorister så till den grad att ett ännu starkare ord blir lämpligt:

Landsförrädare.

Politik är det möjligas konst - utom när det gäller flyktingar

Om flyktingkrisen bevisat något, så är det att det finns skillnader mellan människor. Inte minst mellan de som flyr och de som inte gör det. Men än mer mellan de som kan göra någonting åt det, och de som inte kan göra det. Mellan de som kan underlätta flykten, och de som bara kan underlätta för enskilda flyktingar.

Det har skett många insamlingar av olika slag i syfte att underlätta för flyktingar. Pengar, kläder och förnödenheter har samlats in, och i vissa fall så till den grad att det stora problemet varit logistik snarare än insamlandet. Det finns ingen brist på individuella initiativ för att stötta flyktingmottagandet, och varje enskild insats förtjänar att berömmas.

Samtidigt är systemet oerhört skevt. Det finns en diskrepans mellan vad individer och vad organisationer kan göra, och skillnaden mellan dessa är så pass enorm att det är lätt att känna sig maktlös.

Det samlas in filtar och pengar för att köpa dem, för att värma de i flykt. Samtidigt skulle IKEA helt oförhappandes bestämma sig för att dela ut de filtar de har i lager, utan att ens behöva ombudgetera; deras PR-budget är stor nog att förse oss alla med både kataloger och filtar, vare sig vi flyr eller inte. Det vore ett effektivare PR-drag än att köpa reklamplats för miljontals kronor i tunnelbanor och medier.

Det samlas in pengar för att ge mat till de som anländer eller flyr genom landet. Samtidigt slänger stora köpcentrum och affärer massor av duglig mat varje dag, som utan vidare hade gjort bättre nytta i hungriga magar än i kalla sopcontainrar. Det mesta slängs eftersom datummärkningen gått ut - en datummärkning som är satt konservativt för att minimera riskerna. Den övervägande majoriteten av denna mat är fullt ätbar, och affärerna får bokstavligen inte i sälja den. Det finns ingen förlustmarginal - bara slängd mat. (Nu är det förvisso bättre PR att dela ut mat som går ut nästa dag, pga rädsla för deadlines, men poängen kvarstår: massor av pengar samlas in för att köpa någonting som dumpas i stora mängder. Resurser finns.)

Samtidigt som pengar samlas in för att betala flyktingars tågbiljetter, skulle SJ i ett svep kunna undanröja nödvändigheten för sådana insamlingar. De skulle inte ens förlora någonting på det, eftersom det per definition handlar om personer som utför en enda resa. Deras stora inkomster ligger bland pendlare och de som reser regelbundet, och att under en övergångsperiod låta flyktingar resa gratis skulle inte påverka deras ekonomi på lång sikt över huvud taget.

Det är inte det att resurser inte finns; det är bara det att de används till att göra annat. Eftersom de används till att göra någonting annat, behöver individer stiga in och fylla tomrummet. Eftersom resurser finns, men de som har makten att använda dem har andra mål än att underlätta flykten från krig, måste individer göra heroiska insatser för att åstadkomma en bråkdel av vad som skulle kunna göras.

Det finns en skillnad i prioritet mellan de som har resurser och de som inte har det. Denna skillnad är på intet vis subtil. Vi medborgare vill underlätta flykten från kriget, men de som verkligen skulle kunna göra skillnad i denna flykt ingår inte i detta "vi".

Håll detta i åtanke. Ty detta är det samhälle vi lever i.

Sanningen är socialt irrelevant

Är du upprörd över rubriken? Är du fylld av en vilja att säga emot? Är du redo att rycka ut som en sanningens försvarare nu när den är under attack?

Coolt.

Tillåt mig att i all stillsam ärlighet fråga dig: var du lika redo att skrida till sanningens försvar för fem minuter sedan, eller uppstod beredskap först när någon kom och påpekade att den var socialt irrelevant?

Svara ärligt. Sanningen är på din sida, precis som du är på dens.

Problemet med sanningen är att den är socialt irrelevant. Det finns ingen anledning att prata om sanna saker förrän någon aktualiserar dem i ens sociala närhet. Inte för att de inte är sanna, utan för att de inte står på agendan. De är sanna, men det finns ingen anledning att prata om dem. Sanningen är stum.

Detta är enormt viktigt, eftersom vi bygger gemenskaper genom att prata om saker. Det är så beslut fattas, vänskaper uppstår, förståelser delas. Genom pratandet finner vi varandra, och genom varandra definierar vi vad som är viktigt.

Vad är viktigt? Tja, det vi pratar om.

Väldigt mycket politiskt arbete består av att göra saker socialt relevanta. Det är poängen med reklam - den tränger in i vardagen och gör sig till ett samtalsämne. Och helt plötsligt uppstår diskussioner om ämnen som aldrig skulle diskuteras annars: de fattiga barnen i Afrika, nackdelarna med valjakt, vem som skulle vinna i en fight mellan Stålmannen och Batman...

Att det finns fattiga svältande barn i Afrika är sant. Att valjakten har brutala nackdelar är också sant. Och att Batman skulle vinna är en ofrånkomlig sanning. Men så länge det inte finns någon anledning att prata om dem, så finns det inte heller någon anledning att agera på dem. Att barnen svälter är inte en uppmaning till handling i sig självt - det blir ett imperativ när du konfronteras med det i din levande vardag.

När någon gör dem socialt relevanta.

Allt detta placerar dig i en maktposition. Du kan göra saker socialt relevanta genom att ta upp dem, påminna om dem, påpeka dem, och på det stora hela göra dem till föremål för diskussion. När de diskuteras tvingas folk ta ställning till dem, och när de tar ställning till dem tvingas de att tänka på dem. Och det är där politisk förändring sker - i människors tänkande.

Du är mäktigare än du tror.

Ett enkelt sätt att använda denna makt är att inte prata om idiotiska dumsaker. Exempelvis genom att undvika att sprida saker av typen "hörrni, kolla hur dumt det här är!" i sociala medier. Det enda som händer när en delar sådana saker är att dumheterna får mer uppmärksamhet, och du mår bättre av att vara i en miljö som inte bondar över att glädjas åt hur dumma alla andra är.

Ett annat sätt är att påpeka när andra säger dumma saker. När någon säger något rasistiskt - konfrontera det, och påvisa att det som sades inte är okej. Gör det klart för dem att de just uttryckt en åsikt som inte delas. Gör det socialt relevant att deras rasism inte är okej.

Ett tredje sätt är att ge komplimanger - stora såväl som små. Det ger oerhört mycket att höra att en är en uppskattad del av gemenskapen, och inget är effektivare i att bygga gemenskap än att göra uppskattning socialt relevant.

Sanningen är socialt irrelevant. Men du har makten att göra den relevant.

Använd denna superkraft väl.

Ett konservativt förslag

Det råder en viss förvirring rörande konservatism i dagarna. Det är populärt att ta ordet i bruk, och det är precis lika populärt att inte veta vad det innebär. Än mer förvirrat blir det när så kallade konservativa vill använda direkt radikala metoder för att genomföra sina program - att riva ned den rådande ordningen och tvinga alla att underkasta sig ett imaginärt 'förr' är motsatsen till konservativt.

För att råda bot på denna förvirring, vill jag nu presentera ett konservativt förslag:

Inrätta matsalar dit vem som helst kan bege sig för ett gratis mål mat, utan krav på motprestation eller legitimation.

Det skulle kunna invändas att detta är ett radikalt förslag, men det är egentligen urkonservativt. Anledningarna är lika pedagogiska som upplysande.

Den första anledningen till att detta är konservativt är att det springer ur en gammal debatt. Debatten om gratis skolmåltider rasade både högt och länge, med inlagor från alla håll. Böcker skrevs, artiklar publicerades, utredningar gjordes. På det stora hela blev väldigt mycket sagt, och frågan blev etablerad i det allmänna medvetandet. Det är inte taget ur luften, och den som vill ta till sig av hur debatten gick har alla möjligheter att göra detta. Historien lever än.

Den andra anledningen är att vi kan anpassa befintliga organisationer för ändamålet. Vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt, utan kan använda och vidareutveckla den kompetens som redan är i omlopp. I och med att varje skola redan bedriver verksamhet som är i det närmaste identisk med förslagets, så finns lokal beredskap att implementera varhelst det finns en skola. (Förvisso månne inte fysiskt i skolorna, men likväl: det är lättare att kopiera institutionellt vetande än att nyskapa det.)

Den tredje anledningen är att medborgarna redan är införstådda med idén. De behöver ingen extra utbildning eller information för att förstå vad det hela handlar om, utan är redo att ta ställning till sakfrågan här och nu. Var och en kan utifrån sin levda erfarenhet förstå hur och varför. Det vore inget radikalt brott mot den rådande ordningen, och ytterst få nya idéer behöver introduceras för att realisera den.

Konservatism är tanken att förändra långsamt, och att förändra på ett sådant sätt att kontinuitet upprätthålls mellan före och efter. Som du sett ovan så finns det redan ett institutionellt ramverk att bygga på, värderingarna är redan rådande hos befolkningen, och de politiska argumenten är redan introducerade. Det enda vi behöver göra är att bygga vidare på det som redan finns.

Låt oss ge mat till de hemlösa, papperslösa, fattiga och hungriga. Det är mindre komplicerat än det verkar.

Dumheten är allstädes närvarande

Ibland verkar det som att en stor dumhet vilar över landet. Som om logikens lagar satts ur spel, och alla resonemang om orsak och verkan kan fyllas i med vilka saker som helst utan att något förändras. Som att förnuftet självt givit upp hoppet, och givit oss alla frispel.

På något vis är allt invandringens fel. Och på något vis köper folk denna förklaring.

Du känner igen fenomenet. Du och dina vänner sitter och diskuterar Greklands finanskris, och om hur den omöjligt kan lösas av att strama åt finanserna till obefintlighet. Ni har just kommit fram till att ECB förmodligen bara kommer göra saker värre, när någon bryter sig in och påpekar att det beror på volymerna. Förvirrade frågar ni om hen menar lånevolymerna, men ack nej, hen menar av outgrundlig anledning förra årets svenska inflyttningsstatistik.

Den logiska kopplingen står i omvänd proportion till hens envetenhet. Det kan omöjligt vara sant, men hen insisterar likväl.

Ni försöker igen, med en annan diskussion. Klimatförändringen närmar sig, och det är bättre att börja förbereda sig tidigt än att inte göra det. Det är dessutom mer ekonomiskt (och ekologiskt), eftersom storskaliga förberedelser håller bättre och längre än improviserade nödaktioner i sista stund. Och när ni just kommit in på hur det är bäst att framtidssäkra våra vattennära städer, bryter sig någon in och påpekar att allt beror på muslimerna. Ni frågar försynt hur hen menar, men svaret är lika vagt som allomfattande.

Därefter kommer ni in på den globala finanskrisen, och hur den påverkar den vardag vi lever i. Den ökade tonvikten på vinst framför social stabilitet har lett till att massuppsägningar blivit vanliga, och effektiviseringar i verksamheter leder oftare än inte till att någon friställs än att mer blir gjort. Över tid har detta givit oss enorma lånemarknader, där det viktiga inte är långsiktiga investeringar, utan att snabbt kunna göra sig en hacka. Så länge hackan är tillräckligt stor, spelar lånegraden ingen roll. Även om vinsten kommer ur att krama jobben ur ekonomin.

Vår gemensamme antagonist bryter sig återigen in i samtalet, och påpekar att allt detta beror på att reglerna ändrats på badhuset i Sundbyberg. Med ospelat engagemang.

Dumheten står som sagt i proportion till envetenheten. Och på något vis går vuxna människor, nominellt i besittning av förnuftets krafter och rationella förmågor, med på dessa resonemang. Det finns bara en fråga, och alla andra frågor kan reduceras till denna enda fråga. Något annat gives icke.

Det är märkligt.

En vill tro bättre om folk. Men de envisas med att göra en besviken, gång på gång. -

Vi är alla flyktingar

Det är många flyktingar i rörelse nu i dagarna. Det finns också många anledningar att fly. Krig, svält, misär, terrorism. Hot om att dessa saker kommer att drabba en inom kort. Oron att ens barn inte kommer leva i en god värld.

Som de vise säger: det finns ingen brist på ondska i världen.

Det behöver inte sägas att flyktingar uppmärksammas väldigt mycket i medierna numera. I medierna och i civilsamhället - medborgare är mobiliserade i stor skala för att hjälpa där det behövs med det som behövs. Mat, kläder, förnödenheter. I mängder.

Månne behöver det sägas att det även finns godhet i världen.

Flyktingarna flyr från krig, katastrofer och omedelbar ondska. Det går inte att förneka att det de flyr från är av det objektivt otäcka slaget. Även du skulle fly från det om det drabbade dig och din familj.

De kommer hit i förhoppning om att det inte kommer att göra det. De har hört att detta är ett gott land och att det går att leva ett gott liv här.

Medan arbetet för att hjälpa flyktingarna pågår, börjar ett tvivel gnaga. Det är ett dovt gnagande, men det är envist, och det är konstant. Det är en fråga: är detta verkligen ett gott land att leva i? Går det att leva ett gott liv här?

Du kommer att tänka på din vardag. På det du oroar dig över. På att du kommer att ha hundratusentals kronor i studieskulder i onödan om du inte klarar examen. På att du kommer att förlora jobbet om du inte ler tillräckligt fejkengagerat nästa trötta måndag. På att det bara går att vara försenad med andrahandshyran ett visst antal gånger innan det börjar bli ett problem.

Skuld, arbetslöshet och hemlöshet. Det finns ingen brist på ångest.

Du kommer även att tänka på alla de saker du gör på grund av den ångest du känner över vardagen. På hur mycket den påverkat under ditt livs gång. På skolgången där allt motiverades med att du skulle få jobb efter skolavslutningen. På hur de redan i första klass skällde på dig och sade att om du inte gör som du blir tillsagd så kommer du bli arbetslös när du blir stor.

På att nu när du blivit stor så kommer du också bli arbetslös om du inte gör som du blir tillsagd tillräckligt lönsamt.

På att när någon säger "checka dina privilegier", så är det en påminnelse om att du har det bättre än andra, och att detta är en situation som kan förändras. Snabbt.

På att det liv du lever inte är byggt på en stabil grund, och att steget från vardag till kris är ett misstag bort. Och en olycka händer ju trots allt så lätt. Och att det är lättare att låta bli att ha ett socialt liv, eftersom de olyckor människor för med sig kan vara ödesdigra.

Även du är en flykting. Från ångesten, skulden, arbetslösheten och hemlösheten. Och det finns inget som säger att du kommer att kunna sluta fly inom det närmaste arbetslivet.

Men du är inte ensam. Prekariatet är globalt. Solidaritet finns.

Välkommen till den globala gemenskapen.

Ledarskribenter utan traditioner

Det finns ett antal skribenter på våra tidningars ledarsidor. Jag vill inte nämna namn, men du anar nog vilka de är. De skriver ganska ofta, och lika ofta blir en besviken på dem.

Det finns något av en korrelation.

Besvikelsen grundar sig dock inte där en tror. En skulle kunna tro att den grundar sig i att de med jämna mellanrum häver ur sig de mest hårresande dumheter som skulle få åsiktskorridorsanhängare att tappa hakan. Eller att de gör det upprepade gånger, på ett sådant sätt att det framgår att det inte bara är ett enstaka olycksfall i arbetet. Men det är det inte.

Nej, besvikelsen grundar sig i att en tror att de är liberala. Eller i alla fall håller sig något så när positivt inställda till de liberala fundament som vårt samhälle grundar sig på.

Varje gång en inser att de inte gör det, anfaller besvikelsen.

När en exempelvis tror att det här med likhet inför lagen är något vi alla kan komma överens om som generell bra idé, säger de någonting annat. Vissa ska drabbas hårdare av lagen, andra mindre. Vissa - exempelvis tiggare - anses inte behöva något lagstadgat skydd alls, vilket är en drastisk avgränsning av lagens omfattning.

De har en rad frågor där de på liknande sätt gör avsteg från liberala grundfundament. Gång på gång. Systematiskt.

Now, jag säger inte att de inte får skriva och tycka så. Men de blir väldigt mycket mindre besvikande om en redan från början utgår från att de har en apart hållning till den svenska statsförvaltningstraditionen, och vill göra någonting annat i stället. Det är den identitet de antagit, och den politik de valt att föra fram. Det finns inget att göra åt detta, och vi får helt enkelt utgå att de kommer fortsätta vara på det här viset.

Radikala.

Låt oss kalla det en trigger warning, och gå vidare med sundare läsningar. -

Befria de tråkiga handelsavtalen!

Sverige befinner sig i en unik position att ta täten i internationell politik. Det enda vi behöver göra är att ta mod till oss och göra det rätta.

Publicera de utkast vi har av TTIP, och vad vi förväntas få ut av vidare förhandlingar.

Det är en väldigt enkel sak att göra, och det skulle vinna väldigt många sympatipoäng. Särskilt om det skulle visa sig att det bara handlar om ytterst tråkiga förändringar av tullar, tariffer och andra handelsavgifter. Inte nog med att det skulle demolera allt tal om att det är hemliga förhandlingar som syftar till att underminera den demokratiska processen. Det skulle dessutom få de som oroat sig att se utomordentligt fåniga ut.

Det är dessutom hälsosammare att känna sig tillfälligt fånig, än att gå omkring och oroa sig över att ens ledare i hemlighet förhandlar bort ens självbestämmande. Det vore en insats för folkhälsan.

Likaså vore det en välgärning att klargöra vad det är vi förväntas vinna på det hela. Även om det bara handlar om någonting så vardagligt som två procentenheters sänkning av tullar på pappersmassa eller liknande. Inte minst för de företag som direkt berörs av dessa förändringar. Långsiktig planering underlättas oerhört av att ha tillgång till relevant information.

Nu skulle någon kunna invända att det vore en nackdel för vår förhandlingsposition. Problemet med denna invändning är att de vi förhandlar med redan vet vad vi är ute efter. Dels kan de titta på en karta och utläsa ur vår geografi vad vi har och inte har. Dessutom har de tillgång till allt som skrivits om dessa förhandlingar i epost eller i annan elektronisk form. USA har bortom varje rimligt tvivel bevisats ha tillgång till dessa dokument, och det finns ingen anledning att tro att de är ensamma om denna tillgång.

Om TTIP är ett tråkigt frihandelsavtal, så är det enda rätta att göra dess nuvarande utformning tillgänglig för allmänheten. Det skulle omintetgöra de konspirationsteorier som växer fram i bristen på information, stärka de inhemska företagens förmåga att planera inför framtiden, och påminna världen att Sverige fortfarande är öppenhetens och tillgänglighetens land.

Den som inte har något att dölja har inget att frukta. Eller hur var det nu?

Det är förbjudet att läsa och sprida det här inlägget

Nu när det gått ett tag sedan den berömda propagandaincidenten i tunnelbanan, så kan vi konstatera att saker förändrats på yttrandefrihetsfronten. Och, för att inte försköna läget allt för mycket, att det förändrats till det sämre.

Till att börja med så måste allt som publiceras genomgå en granskning innan det släpps för allmän beskådan. De skrifter som anses strida mot sunt förnuft och god moral godkänns inte. Skrifter som uppmanar till kritik av den rådande ordningen går inte heller igenom, och för första gången på mycket länge hinner en vanlig människa läsa bokstavligen allt som publiceras.

Detta gäller dessutom retroaktivt. Det vill säga att skrifter som redan är publicerade men som strider mot förnuft och moral från och med nu är förbjudna att inneha och sprida. Den som innehar en kopia av en sådan skrift drabbas av dryga böter, och i ett par fall där det handlade om väldigt många otillåtna böcker utdömdes även fängelsestraff. De otillåtna texterna samlas in och bränns, för att minimera spridningsrisken. Det talas även om att bränna de som envisas med att producera otillåtna texter, i förebyggande syfte.

Utöver detta har även presslicensiering införs. Den som vill publicera någonting - alls - måste först registrera sig hos en central myndighet, och därutöver avlägga diverse administrativa avgifter. Den som bara vill publicera ett blogginlägg kan komma undan med att lägga ut några tusen, men de som vill publicera tidningar behöver rejäla ekonomiska muskler. Böcker är få förunnat.

...vafalls? Du tror inte på mig? Du säger att jag överdriver? Att inget av detta inträffat?

Tja

Det som beskrivs ovan är inskränkningar av yttrandefriheten. Det är ytterst osannolikt att något av dem kommer att inträffa som resultat av den osmakliga propaganda som SL av outgrundlig anledning tillät. Den nuvarande yttrandefrihetslagstiftningen lär vara brutalt oförändrad av det som inträffat, och vi kommer även i fortsättningen kunna skriva och publicera kritiska texter utan att behöva fråga någon om lov.

Om det som hände ska diskuteras i termer av yttrandefrihet, så behövs en påminnelse om hur inskränkningar av yttrandefriheten ser ut. Det är lätt att tappa bort sig i armviftarargument om vem som får och inte får säga vad, och glömma bort vad yttrandefrihet egentligen handlar om.

Känn dig påmind.

Så hur ska artisterna få betalt?

Konkurrens är ett märkligt fenomen. När det bara finns en spelare på plan så är hen fri att improvisera lite som hen vill. När det finns två spelare, så uppstår en helt annan dynamik. När det finns ett helt gäng spelare, så expanderar dynamiken geometriskt.

Det gäller att slå sig fram. Ha vassa armbågar. Vara bäst i mängden. Ge bäst och mest valuta för pengarna.

Pressen på att bli bättre drivs av att alla andra blir det. Det är en självgenererande process, i och med att ens egna framsteg leder till att andra behöver göra liknande framsteg för att hänga med dig. Och, omvänt, andras förbättringar innebär att du behöver hänga med i uppgraderingsracet. Alla ska med, och de som inte ska med konkurreras ut.

Resultatet över tid blir att de som presterar bäst till rimligast pris blir framgångsrikast. Vad som är "bäst" respektive "rimligast" förblir en öppen fråga som besvaras av marknaden.

För att konkretisera: om ett företag tar tre timmar på sig att producera en stol, så måste dessa tre timmar betalas. Dels lönekostnader, och dels de andra diverse utgifter som hör till produktionsprocessen. Vanligtvis översätts detta till ett pris som gör det lönsamt att fortsätta tillverka stolar, det vill säga att betala alla kostnader och lite till. Ingen lunch är gratis, och facket har någonting att invända när det gäller gratis arbete.

Detta leder till att företag som tar sex timmar på sig att producera en stol får svårt att hävda sig i konkurrensen. De måste dels betala för alla timmar de lägger in i produktionen, och dels konkurrera med de billigare stolar deras konkurrenter säljer. Inte nog med att konkurrentens stolar är billigare, det finns dessutom fler av dem, eftersom produktionen går fortare. Konkurrensen pressar priset, och pressar företag att anamma det produktionssätt som är effektivast.

Detta innebär att om någon hittar ett sätt att producera stolar på två timmar, så kommer konkurrensen över tid att leda till att företagen anammar detta sätt. Marknaden ger inga pluspoäng till den som tar lång tid på sig i onödan, och tesen att det ska löna sig att arbeta gäller inte för improduktiva arbeten. Inte minst som lönekostnader räknas per timme, och måste betalas med de intäkter som genereras av dem.

Det är värt att notera att allt detta gäller för reguljär kontinuerlig massproduktion. Kostnaden för att designa nya modeller ingår inte i kostnaden för att producera gamla modeller. Denna kostnad måste dock betalas, och betalas av de intäkter som generas av produktionen av de gamla modellerna.

När den väl är designad så behöver den inte designas igen. Eller, för att uttrycka det annorlunda: hjulet måste inte uppfinnas två gånger. När det nya sättet väl är satt i arbete, så kan konkurrenterna också sätta det i arbete. Med konkurrensfördelen att de inte behöver betala för design- och uppfinningsarbetet. De kan fritt anamma de effektivare metoderna, och sälja till billigare priser utan att behöva bry sig om hur svårt design- och uppfinningsarbetet var.

Som sagts tidigare: det ges inga bonuspoäng till den som tar lång tid på sig i onödan. Marknaden belönar den som kan göra något bäst till rimligast pris, oavsett omständigheter så som vem som uppfann det bästa sättet att göra detta något på. Kostnaden för att producera den första kopian är inte vad som avgör marknadspriset, utan kostnaden för att producera den andra kopian.

För att parafrasera Marx: det är så kapitalismen fungerar, motherfucker.

Allt detta är direkt relaterat till frågan om hur artisterna ska få betalt. Deras arbete består till största delen av att se till att den första kopian blir till. Det är dock inte det som sätter marknadsvärdet, och deras arbete är inte det som belönas av marknaden. De tar oerhört lång tid på sig att producera ett exemplar, som därefter kan kopieras i all oändlighet till en kostnad av noll. Den socialt nödvändiga arbetstiden för den andra kopian av en inspelad låt är noll, och således är dess pris noll.

Frågan om hur artisterna ska få betalt är en direkt utmaning till kapitalismen som samhällelig organisationsform.

Låt oss anta denna utmaning.