Maraton - 7

Rättvisa är inte ett positivt något. Med det menar jag inte att det inte är positivt att ha det som målsättning, men som aktivitet sker det alltid som en reaktion mot någonting orättvist. Rättvisan har ingen positiv identitet - den finns bara som ett negativ av någonting annat.

En motsats på jakt efter balans.

Att söka efter rättvisa kräver därför att någon, någonstans, begått någon inledande orättvisa. Att bara söka efter rättvisa rent generellt är som att söka efter en skugga utan någonting som fångar upp ljuset - det går att leta rätt länge innan den där insikten om att det inte finns drabbar en.

Detta gör rättvisa till ett väldigt användbart ord i politiska sammanhang. Precis som med ansvar är rättvisa ett tomt ord så länge det inte sägs vara för någonting specifikt - men eftersom det är ett tomt ord med massor av outtalade bonuspoäng så framstår dess användare i bättre dager genom att använda det. Ingen är väl mot rättvisa, trots allt?

Den som vill ställa jobbiga moraliska frågor kan alltid välja den om huruvida de som förespråkar rättvisa därmed också förespråkar orättvisa.

Maraton - 6

Det finns en märklig aspekt av hemlängtan, och det är att den aldrig inträffar när en är hemma. Jag menar - hur ofta vaknar en upp en morgon, upptäcker att en längtar hem för att sedan inse att, YES, jag ÄR hemma!

Nej, en måste alltid bege sig någon annan stans för att inse hur bra det är där hemma. "Hem" är en kategori som bara kan finnas när ens nuvarande plats råkar vara "borta".

Det här med att borta är bra men hemma bäst är med andra ord en väldigt självuppfyllande profetia. helt plötsligt går en omkring och förväntar sig att känna hemlängtan, och vips så upptäcker en massor av saker som är sämre här en hemma.

Fler än vanligt, till och med.

Men någonting säger mig att ens resande upplevelser blir lite bättre om en inte ständigt måste jämföra dem med någonting som automagiskt är bättre redan på förhand. Och att det inte riktigt fungerar att använda sin hatt som ursäkt.

Maraton - 5

Jag vet inte om ni almedalsnärvarare hört den ytterst inofficiella #ib20-remixen av Amarillos självskrivna sommarplåga än. Om inte, så leta upp oss för en mycket exklusiv performance. Hett tips.

Det här med låttexter är en mycket märklig sak. När de skrivs kan de bli nästan vad som helst - det enda som finns är låtskrivaren och ett tomt papper, och oftare än inte ett suddgummi nära till hands. Men så fort de där orden gått och blivit inspelade så är det som att de förändrats, permanenterats, fått en helt ny robusthet som de inte hade i skrivande stund.

Någonting förändras i den där övergången mellan möjlighet och faktiskhet.

Whitehead kallade denna övergång för att någonting genomgick "formaliteten att faktiskt inträffa". Vilket är en filosofs sätt att säga att saker som råkar hända lika gärna skulle kunnat råka hända på ett annat sätt, och att det är onödigt att fästa för stor vikt vid ett sätt snarare än ett annat. Andra sätt är möjliga.

Jag tror inte jag behöver säga hur detta har med remixer att göra.

Maraton - 4

Jag hade ett ögonblick för några månader sedan, när en vän jag inte hört av på länge ringde och var väldigt glad över någonting och behövde någon att dela glädjen med. Mitt första intryck var att det var någonting av livsavgörande proportioner - ett barn, ett giftermål, en befordran, en lottovinst. Någonting som skriver in sig självt i självbiografin.

Jag blev lite förvånad när jag upptäckte att det handlade om en diskmaskin.

Tydligen så hade min vän levt under diskhons problematiska diktatur under en längre tid, och när ett problem väl åtgärdats så uppenbarade sig ett annat med omedelbar omedelbarhet. Det här med att diska var inte bara ett inslag i vardagen - det var en episk kamp mellan människa och apparatur, och det tenderade att sluta med att människan inte vann.

Den där diskmaskinen var onekligen någonting av en skänk från ovan. Helt plötsligt löste sig så väldigt många problem i vardagen, och trots att min vän egentligen inte hade råd så var det ändå totalt värt det.

Ibland säger det inte sig självt vad det är som skriver in sig självt i den där självbiografin. För det mesta vet vi inte förrän efteråt.

Maraton - 3

Kommer du ihåg den där reklamen du brukade se som barn? Den där som av någon anledning envisades med att bli tänkt på när du som minst anade det? Som dök upp i tankarna under de märkligaste av tidpunkter, utan att vare sig bli ombedd eller välkommen?

Numera finns den på Youtube, och kan bli tittad på för det rena nostalgivärdets skull.

Saker och ting förändras med tiden. Värden rör sig, och du rör dig i den. Och tillsammans med denna rörelse kommer ett skifte i perspektivet - både när det gäller världen, det som blir tittat på, och den som tittar, det vill säga dig.

Det sägs att det är omöjligt att stiga ner i samma flod två gånger.

Är det möjligt att se samma reklamfilm två gånger, när tillräckligt mycket vatten flutit under våra digitala broar?

Maraton - 2

Det finns ett fenomen som inträffar i väntrum, och det är att nya personer stiger in i dem. Ni har förmodligen själva varit i ett sådant läge att ni varit den personen, och känt hur de väntandes blickar vilat på er medan ni letar efter någonstans att vänta utan att verka allt för malplacerad.

Det ingår.

Det märkliga fenomenet är att när du väl sitter ner, och nästa person kommer in, så har du redan börjat tänka på dig själv som en i gänget. Eller, rättare, den som kommer in känner att du och alla andra där inne tittar på denne, och tänker ungefär samma sak som du när du steg in.

Tågkupéer skapar också det här fenomenet, och ungefär alla platser där människor väntar på någonting skapar någonting liknande. Det spelar ingen roll om de väntande talar med varandra eller inte - det där spontana gruppfenomenet är närmast automagiskt.

Visst är det märkligt det där hur människor fungerar?

Maraton - 1

När jag var liten brukade jag titta upp mot himlen och tänka - wow! Så blå, så vacker, så - ömtålig.

Redan då brukade jag tänka att saker och ting vi går omkring och kallar vardag nuförtiden inte riktigt kommer att vara för evigt. På den tiden var det en vag aning om ekologi och miljöförstöring som spökade; numera är det en lite mer konkret aning om att status quo är ohållbart vare sig katastrofen inträffar eller inte.

Om katastrofen kommer så förändras allt. En kris är när de vanliga sätten att göra saker inte fungerar längre; en katastrof är när de används ändå. Och när katastrofen väl inträffar så är nuläget ohållbart per definition.

Men även om den inte kommer så kommer saker och ting förändras. De har redan förändrats. För två år sedan fanns inte Lady Gaga; för tjugo år sedan var Sovjet ett färskt minne. Om två år kan vad som helst ha dykt upp, och hur världen ser ut om tjugo år vågar bara ekonomer med inriktning upphovsrätt spekulera i.

När jag tittar upp mot himlen numera brukar jag tänka - wow! Nuet. Så vackert, så ömtåligt.

Maratoninledning

Jag älskar principen om diskursproduktion. Det är en av de minst förstådda, mest frigörande och på det hela taget mest användbara tankar som någonsin kan drabba ens stilla sinne.

Vad är då denna mystiska princip?

Att det går att producera diskurs om allting. Bokstavligen allting. Det enda en behöver är ett enda ord - ett, 1, uno, one - och utifrån detta kan en producera ungefär vilken diskurs som helst.

Eller, med andra ord: det finns alltid någonting att säga, om allt. Det enda du behöver tillsätta är övning.

För länge sedan skrev jag ett inlägg som exemplifierade detta. Och eftersom jag kommer att vara utan stabil uppkoppling genom hela Almedalen så tänkte jag - hey, varför inte göra en serie som hamrar in poängen över loppet av en vecka? Ett inlägg för att introducera principen - du tittar på det - och sju för att visa hur det kan gå till. Ett litet bloggmaraton.

Så, here goes, sju ord:

Himmel
Väntrum
Youtube
Diskmaskin
Remix
Hemlängtan
Rättvisa

Och bara för att verkligen komma ur resfebern så är alla inlägg skrivna natten mellan första och andra juli. Det tog lite över tre timmar, plusminus.

Enjoy!

#Almedalen

Jag har ubåtat lite med att jag ska till Almedalen i år. Mest för att inte behöva ta del av de obligatoriska "men det är ju ett politiskt jippo som bara hipposar besöker!"-utropen som trendkänsliga personer reflexmässigt gör så här års.

Dock, det finns en gräns mellan att ubåta och att vara osynlig, och det känns som att jag befinner mig på fel sida av den.

Så, i all korthet - vilka seminarier är värda att besöka när en väl är där nere? Några rekommendationer, favoriter eller själverbjudanden?

Och, viktigare än så, vem har godast gratismat?