Traditioner byggs fort

Traditioner byggs fort. Fortare än en tror. Traditioner så som, säg, att skriva ett kort inlägg till deltagarna på Ung Pirats introduktionsutbildning efter varje tillfälle.

Nu vet jag att de flesta av er inte gått denna, och därmed inte kan förväntas känna till detaljerna i sammanhanget. En kort sammanfattning av vad dessa utbildningstillfällen innehåller skulle se ut så här: två dagars föreläsande och allmänt introducerande, följt av två dagars Brysselvaro. Under de första två dagarna brukar jag vara med och vara både föreläsande och introducerande; under de två andra dagarna brukar jag vara någon annan stans.

För att inte försvinna allt för abrupt så skriver jag dessa inlägg. Som tydligen, enligt rykten från säkra källor, läses för deltagarna innan flyget till Bryssel händer. Antingen som en åminnelse om gamla andar eller som ett sätt att fördriva väntetiden - eller bägge.

Traditioner byggs fort.

Så som, säg, själva utbildningarna. För ett år sedan fanns de inte, och under det gångna året har jag varit med om att bygga upp någonting som förmodligen kommer att leva kvar bortom mig. Jag var med om att skriva de första planeringsdokumenten, och har sett det hela växa från idé till realisation och konsekvens. Jag är alpha, men inte omega, och även om jag varit med om alla tillfällen hittills så inser jag att det kommer komma en dag när min skapelse klarar sig utan mig.

Jag har skapat någonting som kommer överleva utan mig. Och som kommer ha effekter som är går långt utöver vad jag egentligen förstår. Både i termer av omedelbara upplevelser och lite mer svårfångade reflektioner över längre tid. Nära hundra personer har trots allt redan genomgått introduktionen, och det vore ett intressant projekt att försöka sammanställa vilka idéer deltagarna har genomfört efteråt.

Ty effekter har det haft. Ibland väntade, ibland oväntade.

Vilket, onekligen, är en käftsmäll rakt i magen på tanken att det inte går att förändra världen. För det går ju! Jag har ju gjort det, och de som har förändrat världen efter att ha blivit introducerade har många gånger hälsat att jag haft någonting med saken att göra. Jag, och/eller det team av kunniga personligheter som finns på plats. 

Det går att förändra världen till det bättre. Och det går att bygga traditioner och institutioner som kommer se till så att världsförbättringen sker på ett systematiskt och planerat vis. Med resurser snarare än förtvivlan. Det kan göras.

Nu ska inte detta läsas som ett "hej och tack för fisken". Jag är inte klar med att vara den uråldrige representanten från en tidigare generation av pirater än, och den som till äventyrs känner att det finns världsförbättrande kvar att göra kan fortfarande få min och Ung Pirats hjälp att göra just detta.

Traditioner byggs fort. Let's do it. På ditt sätt.

Framtiden, nu!

Alla hjärtans dag närmar sig, och med detta också förverkligandet av min stora plan att ta över världen.

Eller, rättare, att bli en lite större del av den.

Ni som kan er politiska geografi vet att det svenska språket inte är det mest inflytelserika av språk på den internationella arenan. Det är, på det stora hela, en lokal dialekt av europeiska som talas av en liten del av befolkningen i norra EU. Och läses av än färre.

Det begränsar ens räckvidd en smula.

Vilket då innebär att det är dags för mig att bli en internationell personlighet. Genom ett snabbt språkbyte.

Now, jag kan redan nu ana att vissa av er i all snabbhet har börjat hysa en viss oro. Kommer jag att byta språk mitt i en mening, helt okynnes, och sedan råka fastna i det nya språket på heltid?

Ni kan andas ut. Det kommer inte att hända, och saker kommer att fortsätta som vanligt häromkring. Däremot så kommer jag att sparka igång en ny bloggsak, som i sin anglofona språkdräkt förhoppningsvis kommer att nå nya publiker.

Med det sagt, så vill jag be er om två saker. Det ena är att titta in på sidan och vara brutalt ärliga i er kritik av hur ful den är. Den må vara i byggläge, men det är då goda råd kan tas emot som bäst. Innan det börjat gå prestige i det hela.

Det andra är att titta bakåt i tiden, och börja fundera på vilka av mina inlägg som skulle göra sig väl med en översättning. Bloggen firar trots allt tre år, och vi har hunnit med många äventyr tillsammans - och jag anar att ni som varit med ett tag har minnen från inlägg som påverkat, uppmuntrat eller berört er.  Och som borde delas med världen.

Det vore smidigast om ni råkade ha en länk till hands, men jag misstänker att det gått så längt att jag förmodligen skulle kunna hitta "du vet det där inlägget om det där ämnet" om du bara är specifik nog i beskrivningen.

Men. Nu fortsätter samtidens förberedelser inför framtiden. Vi ses där!

Blickandes framåt

I've been thinking.

En inledning som onekligen kan få vem som helst att rygga till i förebyggande bävan. Någonting är på gång, någonting viktigt ska sägas! Saker kan inte längre fortsätta så som de har gjort!

Förutom att de kan det. Bara på nya sätt.

Så här är det. Förra månaden var en rekordmånad när det gäller flattringar. Så pass mycket att om jag ökar med en faktor på 20 så är mina siffror i det svarta. På flattringar enbart.

Att leva billigt hjälper onekligen i det avseendet.

Now, att öka med gånger 20 kanske låter mycket, men det kan göras. Inte bara genom att lägga manken till och pumpa ut fler inlägg på det där löpande bandet, men även genom att erkänna att jag utgår från en brutalt ofördelaktig utgångspunkt.

Hur många personer i världen finns det som kan läsa på svenska, egentligen?

Nu kanske ni tittar på den där inledningsmeningen och tänker att - hmm, jag ser varthän det barkar.

Nu är detta förstås inte den enda anledningen till det hela. I grund och botten är jag ju ändå Baumanit, och anser att globala problem inte kan ha lokala lösningar. Vilket då är något av en uppmaning att ta sig ur sin lokala gemenskap och ge sig ut i världen. För att inte tala om att det finns en hel båtlast internationella pirater där ute som förtjänar bättre än vad nätets översättningsverktyg har att erbjuda.

Så, vad innebär det, rent konkret? Kommer det Magnihasa vi kommit att känna och älska (nåja) att helt okynnes byta språk mitt i en mening?

Ja, det kommer det, eftersom det är lite det jag gör ändå. Men det är också vad jag kommer fortsätta göra. Jag är inte helt klar på hur den nya, anglofona bloggen kommer att se ut, men så som traditionen bjuder så kommer den att rulla igång på alla hjärtans dag.

Jag misstänker att det kommer att börja med en radda stapplande inlägg innan jag verkligen kommer igång på riktigt, men det är som att gå ut med hunden - det blir en vana efter ett tag, och en lär sig knepen vare sig en vill det eller inte.

Nya tider, goda tider. I år också.

Döda själar

Jag läser Bengts redan berömda text om vänsterns generella dekadans, och kan inget annat än att få ont i huvudet. Det ord som upprepas gång på gång är -

Really?

Skrev du just en tre tusen ord lång text som uteslutande använde ethos som argumentform? Som utan vidare använder liknelser om vänster/kulturmarxismen som lika gärna skulle råka kunna återfinnas på Avpixlats dåliga dagar? Som med invand självklarhet använder anekdotiska exempel för att påvisa en generell trend i samhällsutvecklingen?

Really?

Var ska jag börja? Var kan jag börja, annat än med att konstatera att det var bättre på min tid?

Nu kanske någon invänder att jag är för ung för att ha en egen tid, och att jag borde skaffa lite fler år innan jag kan börja tala med någon slags auktoritet om det här med hur tidsandor är eller har varit. Men Bengt gör mig tillräckligt trött i huvudet för att känna att vi inte har någonting alls gemensamt, och att det är anledning nog att ta till orda.

Och plötsligt infinner sig det där ordet. Helt oombett.

"Gubbe."

Det hela känns bara gammalt. Som ett lokalt käbbel som av någon outgrundlig anledning lyckats få tillräckligt många intresserade för att överleva sig självt en säsong till. Som en debatt mellan två nästan obskyra akademiker som en måste känna till för att förstå varför saker råkar vara som de är, men som utan vidare kan förpassas till en dokumenterande fotnot medan det egentliga arbetet pågår runtomkring.

Det egentliga arbetet för min generation, för min tid, är inte att växa upp. Den värld som fanns att växa upp till finns inte längre. Utbildningarna leder ingen vart, bristen på utbildning leder inte heller någon vart, och egentligen spelar det ingen roll för själva det ekonomiska system som skulle ha haft användning för både utbildade och outbildade håller på att kollapsa av sin egen orimlighet. Samtidigt håller ungefär varje etablerad social norm att luckras upp av den plötsliga existensen av ett omedelbart globalt kommunikationsnät, som utan vidare undenröjer det tillstånd av kroniskt informationsunderskott som varit fundamentet för allt tänkande om människans villkor sedan de gamla grekerna dryftade frågan om det rättrådiga livet.

Det egentliga arbetet för min generation är inte att växa upp. Vi kan inte växa upp. Vi är den samtida motsvarigheten till brännvinsgenerationen i den tidiga urbaniseringens skede - den generation som flyttade från land till stad i jakt på arbete, och som i princip söp sig själv fördärvad tills dess barn hade växt upp i den nytillkomna stadsmiljön. Den buffert som behövde härda ut tillräckligt länge för att nya sociala normer skulle kunna etableras. Vi är mellanskiktet mellan det som var och det som komma skall, och vi vet om det.

Vi som ständigt uppmanas söka individuella lösningar på kollektiva problem.  Och som lika ständigt får höra att det är vårt fel när vi misslyckas.

Och om vi frågar de tyngre namnen inom samhällsvetenskaperna så säger de precis samma sak. Durkheim har sin anomi, Weber sin järnbur, Bauman sin flytande modernitet, Parsons sitt systemfel, Marx sin alienation, Foucault sitt panopticon, Bourdieu sina malformade habitus.

Butler har sitt liv som experimentell teater med osäkrad kpist i ryggen för den som råkar spela fel sexuell roll.

Jag blir trött i huvudet av din text, Bengt. Du tillhör en annan tid, som bara pågår av den enda anledningen att dess invånare inte vågat ta steget fullt ut och faktiskt inse att de är döda.

Och det är faktiskt det enda sättet jag kan beskriva skillnaden mellan höger och vänster. Död. Död likt lagen om huru svin i ollonskog må släppas - den trycks fortfarande år ut och år in i den allmänna litteraturen, men då mer av ekologiskt sentimentala skäl än någonting annat.

Jag är trött. Trött på den här världen av döda strukturer som synbart raseras runt omkring oss. Trött på att leva i dessa moderna ruiner av det moderna projekt som inte ens den vänster du kritiserar orkar ta på allvar längre. Trött på att vänta på det Godot som ska komma när vi glömt hur det var på vår tid.

Du är för gammal, Bengt. Dina frågor är för gamla. Din värld sänds via signaler vars enda mottagare är en teveapparat i ett tomt rum, lika tragisk som det inspelade burkskratt den säljer sig själv med.

Jag är trött. Och jag är för gammal för att egentligen orka med att gilla läget.

Jag kan i alla fall trösta mig med att inte vara maktlös. Men det är inte den sortens makt som kommer av att ha blivit försedd med en privatiserad köttgryta. Utan den som åldrar i förtid, gör mig och mina likar lika döda inombords som den arkitekturella ruin vi kallar Slussen är till sitt yttre.

Men fortsätt du ditt korståg mot kulturmarxismen, mot vänstern. Mot spöket av en tid som flytt och glömts bort så pass att bara spamalgoritmer letar efter den. Fortsätt du. Än finns det några döda själar kvar att sälja.

Som Heidegger säger så lever vi alla inför döden. Och någonting ska vi ju syssla med tills den inträffar.

Nya tider, goda tider - 2011 edition

2011 var året då Al Jazeera flyttade in i våra digitala vardagsrum. Den arabiska våren var en brutal påminnelse om att världen är större än vad vi ibland får för oss av att läsa de källor som står oss närmast, och att det faktiskt finns väldigt många miljarder människor i världen. Och att de lever precis lika komplicerade liv som vi.

Om än med brutalt akutare behov att göra revolution än vi.

Det viktigaste med den arabiska våren för min del är dock inte att den gjorde infoknarkande och ett ständigt bakgrundsljud av livesändningar från diverse protester till vardagsmat. Utan att den innebar ett skifte i mitt sätt att se på världen. Dels blev den större, som jag antydde ovan, men den blev också omedelbarare. Tidigare var det en abstrakt möjlighet att kunna se saker live medan det hände - ungefär som att se på teve, någonting som kan göras men som ändå aldrig händer.

Plötsligt var det vardag. Och, än mer - plötsligt var det en vardag tillsammans med så många andra. Sympatisörer, aktivister, folk som just kommit hem från de scener vi alla bevittnade.

Hej verkligheten.

De där nätterna när jag och Informationsbyrån beskådade Egyptens resta nävar kommer att vara med mig länge.

Men inte lika länge som hos de som var där, och fortfarande bär ärren av att saker inte alltid blir som de borde.

Det är bara minnen för livet.

Sedan spred det sig. Från mellanöstern via internet till New York. Och därifrån till de flesta städer som har tillräckligt med socialt uppbyggd infrastruktur för att uppehålla en alldeles egen Occupy-enklav.

Stockholm är inte en sådan stad. Vilket är någonting borgarråden borde ta i beaktande när de betraktar sin stads nuvarande situation. Det säger nämligen mer än oförmågan att ens diskutera Slussen.

Men vanorna efter våren satte kvar, och nätterna lyssnandes till slagorden, överläggningarna, förhoppningarna, diskussionerna och de regelrätta reträtterna kommer även de vara kvar länge.

2011 var året då gemenskapen över gränserna verkligen korsade de där gränserna. De mediala gränser som envägskommunikationen ställer upp - de gränser som, hur mycket en än identifierar sig med det uppvisade - ändå bottnar i att det inte går att påverka det som sker.

Det går att påverka det som sker.

2011 var också året då tevetittandet flyttade ut på twitter. Det är en märklig känsla att kunna säga att jag inte längre bor där. I tevekulturen. Trots att jag nu ser fler rörliga bilder än någonsin.

Nya tider.

Saker hände här hemma också, förstås. Piratpartiet reformerade bort kampanjledarposten, och tills vi av någon anledning får för oss att det behövs en sådan igen så kan jag utan vidare kalla mig partiets sista kampanjledare. Vilket onekligen är en något dubiös ära, men ändock en ära.

Vilket är en sån där sak som jag egentligen inte talat så där överdrivet högt om. Men det har även det satt sina spår, och än mer sina vanor. Det här med att vänta på att saker och ting ska hända är inte riktigt rätt respons - alls.

Historien är inte en process som väntar på att en ska be om tillstånd att vara awesome.

Vilket gäller både i allmänhet, och än mer i partiet. I allmänhet finns det väldigt många som låter bli att göra väldigt många bra och nödvändiga saker på på grund av en felriktad känsla av att saker inte är tillåtna. Vilket de är - och om en bara gör dem med tillräckligt mycket uppvisat självförtroende så kommer ingen ens tänka tanken att fråga om det är rätt. Det blir rätt, på walkover.

Inom partiet har vi den beryktade trepiratersregeln, som i princip säger att det är ett direkt slöseri med tid att söka konsensus för lokala aktiviteter. Om ni är tre stycken om att vilja göra någonting - gör det. Tillstånd är givet, behovet är givet, och vinsten av att låta bli att tänka att det vore trevligt om någon annan kunde göra något - är även den given.

För resten av världen är du någon annan. Vilket alla som inspirerats av den plötsliga förekomsten av likasinnade på gator och torg kan berätta allt om.

Hur många till synes maktlösa personer behövs för att ett torg ska förvandlas till en manifestation?

Andra tider. Våra tider.

2011 var det där året då framtiden började komma ikapp en smula. Då det oundvikliga resultatet av de förändringar som redan inträffat börjat ta fast form. Då det inte längre fanns någon som helst tvekan om att saker var i rörelse, och har varit det precis så länge att det fortfarande finns tid att haka på.

Hej 2012.

Trevligt att råkas.

Berlin består till 8,5% av pirater

Ibland händer det att mina medmänniskor blir lite skeptiska angående det däringa Piratpartiet. Det gick visst inte så bra i senaste valet; ni syns inte längre; vart tog ni vägen? Är det inte dags att gå med i ett riktigt parti snart?

Det är inte utan att en ibland blir lite gnällig på sina medmänniskor.

Dock. Piratpartiet är inte ett parti, och har aldrig riktigt varit det. Det är snarare en global folkrörelse som tar sig uttryck i en samling lokala partier, och än mer i en vilja att skuffa in framtiden en smula i den nutid vi redan passerat.

Vi skulle kunna dra paralleller till de gamla internationalerna, med tillägget att det är lite lättare att mobilisera och koordinera den politiska viljan nu än då.

Vilket valresultatet i Berlin - 8,5% - visar med all önskvärd tydlighet.

Det skulle kunna invändas att det bara är ett lokalt val, och ett lokalt piratparti, men det är inte poängen. Poängen är att det finns ett piratparti lite varstans, och att du vart du än kommer förmodligen kan stämma träff med lokala pirater. Och att det hela inte bara är en kortlivad tendens hos några överengagerade eldsjälar, utan en utbredd massrörelse med bokstavligen miljontals anhängare världen runt.

Vart tog Piratpartiet vägen?

Well, vi är fortfarande lika internationella som vi alltid varit. Och var du än befinner dig i världen så kan du förmodligen rösta på oss i en vallokal nära dig, såvida vi inte är i full färd med att bygga upp sådana.

Expect us.

(:~~~~

Andra om Berlinvalet: Troberg, Christian, HAX, Anders, Humlan, Maloki, SR, SvD, Al Jazeera, Fredrik, Simon, Torrentfreak, Isak, Rick, Jacob,