Skoldebatt mot bättre vetande

På sistone har en gammal trend fått ny aktualitet i skoldebatten. Återigen har det blivit dags för flumskolan att veta hut, och den gamla fina ordentliga ordningen ska återställas. Nytt för den här omgången är att det börjat sättas datum på när förfallet började: nittiotalet.

Nittiotalet var intressant ur ett pedagogiskt perspektiv, eftersom det förde med sig en ny läroplan. Denna läroplan hade ett uttalat mål att fostra demokratiska medborgare, och skolan skulle som ett led i denna fostran vara genomsyrad av demokratiska värderingar. Det räckte med andra ord inte med att läroböckerna sade att demokrati var bra och rätt, utan detta skulle förmedlas genom skolan som levd erfarenhet. Demokratin skulle, för att använda en annan metafor, sitta i väggarna.

Detta reser den kontraintuitiva frågan om vad det betyder att få underkänt i en skola vars mål är att fostra demokratiska medborgare. Det tål onekligen att tänkas på.

Om du som läsare tänker att detta är flum och trams, så är det okej. Vi har alla olika åsikter om vad skolan är till för, och som vuxen medborgare behöver du inte hålla med om läroplanen om allt.

Om du däremot tänker att detta är flum och trams som introducerades i och med nittiotalets nya läroplan, så är det inte okej. Detta av den enkla anledningen att åttiotalets gamla läroplan också innehöll liknande tankegångar (om än inte lika uttalade). Det finns en påtaglig kontinuitet, och väldigt många formuleringar som fanns i nittiotalets läroplan går att spåra till liknande formuleringar i dess motsvarighet från åttiotalet. Åttiotalet tog aldrig slut, så att säga.

Det som var flum och trams på nittiotalet torde ha varit det även på åttiotalet. Eftersom det är samma tankegods i läroplanerna från båda årtiondena.

Den som vill delta i en samtida debatt om hur det var bättre förr och sämre nu, måste kunna specificera vad som förändrats, när och hur. Det duger inte att bara slentrianmässigt hålla med om att det var bättre förr och sämre nu. Det är inte den typ av medborgare du skolats att vara. Enligt kursplanerna (dåtida såväl som samtida) i svenskämnet kan du bättre.

Med detta i bakhuvudet blev jag väldigt förvånad när Jonas Linderoth, professor i pedagogik, häromsistens skrev en debattartikel där hen bad om ursäkt för nittiotalets pedagogik. Utan att gå in närmare på vad eller hur konstaterade hen att det blivit sämre sedan dess. Nittiotalet förde med sig så radikala förändringar att den tidigare undervisningen förbyttes till trams och flum.

Det märkliga med utspelet är att den enda rimliga sättet att jämka det med verkligheten är att tolka det som att nittiotalets läroplan inte radikalt nog bröt mot åttiotalets läroplan. Alla tendenser Linderoth beklagar fanns redan i åttiotalets dokumentation, och vad nittiotalets uppdatering gjorde var att ta fasta på de centrala aspekterna i sin föregångare för att formulera dem utförligare. Om förfallet började i början av nittiotalet, så beror det inte på att skolan banade ny mark, utan tvärtom på att den gjorde mer av vad den redan gjorde.

Detta är svårt att förena med Linderoths huvudtes att den förändring som skedde i början av nittiotalet var av radikal art. Kontinuerlig vidareutveckling av redan etablerade sätt att bedriva undervisning är i det närmaste motsatsen till radikal förändring.

Därmed inte sagt att det inte skedde förändringar i skolvärlden på nittiotalet. Men det är inte dem hen ber om ursäkt för, eller anför som skäl till skolans försämring.

Det hela blir desto märkligare när mindre meriterade personer än professor Linderoth okritiskt håller med om att skolan blivit sämre på grund av den radikala förändringen i början av nittiotalet. Det faktum att den radikala förändringen inte hände så som Linderoth sade att den hände spelar ingen roll. Det är nästan som att det inte behövs någon faktakunskap för att hålla med resonemanget - det händer av bara farten, av gammal vana.

Mot bättre vetande.

(Läroplanerna finns att läsa online: Lgr 80/Lpo 94/Lgr 11)

Postscript: Självförsvar i sociala medier

För ett tag sedan översatte jag Elle Armageddons blogginlägg om självförsvar i sociala medier. De av er som läst både översättningen och originalet har förmodligen märkt att jag försökte kompromissa mellan att översätta troget och att få texten att stå på egna ben. Vilket är en svår balansgång eftersom originalet inte står på egna ben, och en trogen översättning vore mindre användbar än den översättning jag gjorde. Användbarhet är trots allt huvudpoängen med guider. Resultatet blev... aningen kantigt.

Jag är förvisso partisk, men ta dig gärna tid att läsa både original och översättning. Det är lärorikt på mer än ett sätt.

Under översättandets gång tänkte jag ofta att det behövdes någon slags eftertext till det översatta, som satte ämnet in ämnet i sitt sammanhang. Originalet står som sagt inte på egna ben, och dess användbarhet står och faller med att läsaren är införstådd i varför det är en bra idé att idka självförsvar i sociala medier. En läsare kommenterade på översättningen att den var "lika häpnadsväckande bisarr som den faktiskt är verklighetsförankrad", och det ligger mycket i den reaktionen. Inlägget ger goda råd, men dessa råd behöver backas upp med kontext för att bli fullt begripliga.

En sådan kontextuell ledtråd är att svara på frågan: varför är det en bra idé att idka självförsvar i sociala medier?

Elle skrev ett uppföljningsinlägg, där huvudpoängen är att hen skriver utifrån den hotbild hen själv lever under. Vilket är viktig kontextuell information, och det sätter fingret på den springande punkten i det hela - ens behov av att försvara sig beror helt och hållet på vem en är. Vissa kan glatt dela med sig av hur mycket information som helst utan att någonting händer (eller någon ens reagerar med ett endaste like), medan andra behöver vara ytterst disciplinerade för att inte råka illa ut.

Det säger sig självt att behovet och användbarheten av en guide till självförsvar i sociala medier skiljer sig åt mellan dessa två grupper. Den som inte har något att dölja har inget att frukta, som talesättet går.

De som har hämndlystna ex, familjer som inte accepterar ens läggning, eller medlemskap i organisationer som inte tillåts av den nuvarande regimen, däremot, har både något att frukta och något att dölja. Att kunna vara online utan att omedelbart bli identifierad är en fördel i dessa fall, och i många fall är det ens enda möjlighet att kunna komma i kontakt med likasinnade över huvud taget.

I många fall räcker med att vara homosexuell för att hamna i onåd, och det vore direkt förödande att vara öppen med det.

Behovet av att ha en hemlig identitet vid sidan av sin "öppna" identitet är påtagligt i sådana fall. En vanlig strategi är att ha ett officiellt konto där vanliga, okontroversiella sociala interaktioner tar vid. Exempelvis ett Facebook-konto med ens riktiga namn, för att skriva födelsedagsgratulationer och liknande. När alla berörda parter har tagit del av ens officiella front och konstaterat att inget lurt är i görningen, byter en till sitt hemliga konto och upprätthåller stenhård disciplin för att hålla det hemligt. De som vet vet, och de som inte vet nöjer sig med den officiella storyn.

Nu kanske du tänker att det inte är en så stor sak att vara homosexuell. Vilket är en tolerant sak att tänka, men tyvärr är det fortfarande en minoritetsuppfattning. Tills läget blir bättre kommer många tyvärr behöva leva med hotbilden och agera på den.

Ett exempel som är lite mer närliggande är den rasistiska hatmobb som på sistone gått från ord till handling. Migrationsverket har beslutat att flyktingförläggningars adresser ska hållas hemliga för att förhindra att de bränns ned. Det är samma princip i handling, om än i större skala.

De flesta lever inte med en sådan hotbild. Tack och lov. Men det krävs inte mycket för att hamna på någons hatlista, vilket inte minst rasisterna visar. Även den som inte har något att dölja kan en dag drabbas av någon att frukta, och när den dagen kommer är all offentlig information tillgänglig.

Det är i det här ljuset en bör läsa Elles inlägg om självförsvar. Det handlar inte om att vara hemlig för hemlighetsmakeriets skull, utan om att anpassa sig till den hotbild som föreligger. Vare sig det handlar om hämndlystna ex, intoleranta familjer eller arga rasister. -

Så mjölkar du rasisterna på pengar

Ibland funderar jag på att starta en blogg. Vilket inte direkt är en nyhet, historiskt sett, men detta är en annan slags blogg. En superanonym bloggsak, som inte har min omisskännliga nuna som giveway.

En ren propagandablogg. Inga om, inga men, inga gimmicks, inga förmildrande omständigheter. Ren propaganda, ren genreanpassning.

En ren oförblommerad rasistpropagandablogg.

Anledningarna till denna tankegång är två. Den ena är att det kan göras. Den andra är att det skulle kunna, för att uttrycka det brutalt, bringa in enorma mängder pengar. Bra propaganda + doneraknapp = donationer.

Det skulle inte ens skada någon. Det skulle vara rasistpengar, som med all största sannolikhet skulle donerats till andra rasistpropagandaorgan i vilket fall som helst. Det skulle vara mindre pengar till rasisterna och mer pengar till mig. Win-win.

Det ska sägas att jag inte besitter några speciella färdigheter som gör att just jag och enbart jag har denna möjlighet. Tvärtom - de flesta som besitter förmågan att skriva kan göra det. Det handlar bara förstå genren, hitta en bra mall för att massproducera snabba inlägg, och vara envis med att driva hem de förutbestämda propagandapunkterna. Det behöver inte ens vara bra skrivet - så länge det är många inlägg som uttrycker rätt åsikter så fungerar det.

Anledningen till att det fungerar är att rasismen har blivit en kulturell identitet. En sluten kulturell identitet, till på köpet, vars primära trosbekännelse är att det finns ett vi och ett dom. "Vi" är de som sett sanningen och således förbereder sig inför den stundande muslimska massinvasionen; "de" är en kombination av det sovande folket och de korrupta PK-medierna som vilseleder dem.

De saker som inte överensstämmer med den egna världsuppfattningen avfärdas som PK-trams, lögner och fientlig propaganda. I den mån dessa saker tas in, tas de in precis så mycket det krävs för att formulera ett avfärdande. Det avfärdas, skrattas åt, och förskjuts till kategorin "saker idioter tror på".

Det är ett mycket effektivt försvar av den egna identiteten. Inte minst eftersom alla försök att argumentera mot detta genererar gruppsamhörighet - det går alltid att vinna vänner genom att konstatera hur dum i huvudet någon annan är. Särskilt om detta dumhuvud är indoktrinerat av PK-mediernas lögner och bara spyr upp förutsägbar dumpropaganda gång på gång.

Det är inte så att det fattas motargument. Det är snarare att den sociala miljö vari argument förklaras giltiga eller ogiltiga gör att det är lönlöst att framföra dem. Kontraproduktivt, om målet är att minska rasismen. De hör vad du säger, men de hör också vad deras ideologivänner och bekanta säger om det du säger.

Omvänt innebär detta att det som överensstämmer med den egna världsbilden accepteras som fakta utan vidare. Alla vet redan att muslimerna är på väg att anfalla, att invandringen är roten till allt ont och att invandrare knappt kan räknas till människosläktet. När någon påstår det är det som att de påstår att vatten är vått eller att himlen är blå - det är självklarheter som inte behöver bevisas. Det behöver däremot sägas, gång på gång, för att agera motvikt till den PK-konspiration som tystar dessa självklara sanningar i det offentliga rummet.

Det bästa propagandaknepet av dem alla är att framställa den egna sidan som David gentemot en övermäktig Goliat. Goliat är alltid starkare än en själv, och således finns det inga gränser för hur långt den egna sidan kan gå eller hur högt den behöver skrika; att sakta ned är att förlora. Och ju mer vanliga människor säger emot, desto mer behöver den egna världsbilden bekräftas, eftersom den bevisligen är under attack.

Det är en självgenererande process.

För den som vet vilka åsikter som är "rätt" och vilka som är "fel" är det lätt att skriva effektiv propaganda. Det är bara att upprepa rätt åsikter om och om och om igen, utan att darra på stämman eller variera sig. Ju mer, konsekventare och repetitivt en upprepar rätt saker, desto högljuddare håller de invigna med.

Som sagt, självgenererande process.

Nu kommer jag dock inte att starta en sådan propagandablogg. Mest för att jag har sån däringa integritet, och således har en viss aversion mot att blåljuga världen rakt upp i ansiktet. Men också för att varje extra röst i kören, hur träig och oinspirerad den än är, stärker den självgenererande processen. Det är en extra röst för vi-gruppen att hålla med om, en extra röst för de-gruppen att angripa, och en extra möjlighet för de redan frälsta att bekräfta att det faktiskt är de mot världen.

Det går att tjäna pengar på rasismen. Den är tillräckligt lättlurad för att gå på vad som helst.

Men du kommer förlora din själ om du gör det.

Integritet utan feminism

När det gäller teknik och teknologi är allt möjligt. Det finns inga gränser, och de gränser som finns är i full färd med att överskridas. Framtiden är synonym med framsteg, och framåt är den riktning vartåt allt färdas.

Allt är möjligt. Åka till månen? Yep. Kartlägga samtliga gener i människans genom? Yep. Bygga globala kommunikationsnät som möjliggör för personer att prata med varandra var de än befinner sig? Yep.

Ordna en mild förbättring i sociala villkor för en marginaliserad grupp i samhället?

Njaei alltså det är dyrt och komplicerat och många faktorer och svårt och du vet vi har egentligen inte teknik för sådant och -

Det finns gränser för hur mycket som kan göras med framtidens teknologi. Tydligen. Och än fler gränser när det gäller samtidens teknologi - det som i mångt och mycket är framtidens teknologi, nu när tiden sprungit ikapp oss.

Allt är möjligt. Utom det som inte är det.

För den som spenderat sin tid i framstegstankens frontgarde är detta en obegriplighet. Allt är ju möjligt. Omöjligheter överstigs dagligen. Nya rön strömmar ständigt in. Framtiden ligger inte bara runt hörnet - våra bästa (och bäst betalda) ingenjörer arbetar med dess prototypversioner. Det enda som behövs är mer framåt och mer tid. Sedan är alla samtidens problem lösta.

Förutom de problem som inte blir lösta.

Det finns problem med sexism. De är inte subtila, de är inte svåra att förstå, och de är inte nya. De är inte heller möjliga att reducera till tekniska lösningar, och det är förenat med katastrof att försöka lösa dem enbart med sådana.

För att ta ett samtida exempel: nakenbilder som läcks. Och där den avbildade blir tillsagd att denne får skylla sig själv eftersom bilderna inte hanterades med det tekniska kunnande som krävs för att säkra dem för läckage. Där reaktionen på bildernas plötsliga spridning inte är "well, den som läckte dem är ett miffo", utan "wow, vad dålig du är som låter ditt personliga varumärke förstöras så."

Det är inte teknologin som är lösningen. Inte heller problemet, strängt taget.

Sexism är teknikneutralt.

Ett annat exempel på samma fenomen är våldtäkter, där den våldtagna blir utfrågad i detalj om vad denne hade för kläder på sig när brottet hände. Där andemeningen är att den som klär sig fel (använder teknologin fel) får skylla sig själv när någon annan kränker dem. Där det felaktiga bruket - och än mer det medvetna felaktiga bruket - av klädmediet är tillräckligt för att göra någon rättslös. Tillräckligt för att göra någon annans brist på fungerande empati både förståeligt och rättfärdigat.

Det är i det här läget någon brukar komma och säga någonting i stil med: lämna dörren öppen och tjuvarna kommer att flockas. Skyll dig själv. Var inte en sån n00b.

Ansvaret för att upprätthålla sin integritet är, för att uttrycka det milt, snedfördelat.

Det blir värre när en persons karaktär sätts i fråga. Det krävs inte mycket för att både det ena och det andra ska vara rättfärdigat. Är någon en slampa? En hora? En bimbo? - wham, det är fritt fram, fältet är öppet.

Hen får skylla sig själv att hen är människa på fel sätt.

Nu brukar någon invända att de som är människa på "rätt" sätt respekteras. Vilket är en märklig invändning. Det är också en dålig invändning, givet det som tidigare sagts om integritetens ansvarsfördelning: dörren står alltid på glänt för den som har en tillräckligt stor kofot. Och hotet om att använda denna kofot (i vilken form det än må vara, läckta nakenbilder en form bland andra) är ständigt närvarande. Det kallas inte hora-madonna för inte.

Sexism är teknikneutralt. Att utmåla det som ett tekniskt problem med en teknisk lösning är, tekniskt sett, en del av problemet. Inte minst eftersom det antyder att integritet är någonting som bara är dygdiga människor till handa. De andra, förkastade, räknas inte, och får skylla sig själva att de inte tog chansen att göra rätt när de hade den.

Fast å andra sidan.

Det är onekligen väldigt mycket enklare att utmåla integritet som någonting tekniskt. Med tillräckligt mycket framåt och tillräckligt mycket tid så kommer problematiken att lösa sig själv, precis som så många andra gränslösa saker.

Allt är möjligt. Utom det som inte är det.

Det rätta språket för sådana som du

Den process som lett fram till att ortsnamn blivit obegripliga är en väldigt modern process. För de längsta av tider var det relativt likgiltigt vilka ord vanligt folk använde för att beskriva saker - så länge de inte gjorde allt för mycket väsen av sig kunde de ignoreras utan vidare. Det var först när nationalism och centraliserade statsmakter inträffade som det blev viktigt vem som använde vilket ord för vad - vem som pratade vilket språk med vem.

När kommunikationen mellan olika områden gick lika fort som de människor som färdades mellan dessa områden, så uppstod lokala språkliga variationer mellan dessa områden. Inte för att någon aktivt ville det, utan för att det är så språk fungerar. Ord byts ut, skiftar mening, byter nyanser och övertoner. Ordspråk förstelnas och görs till döda metaforer. Språk utvecklas, och de som använder språket märker oftast inte hur det händer förrän de träffar folk som pratar annorlunda.

Vilket de inte gjorde allt för ofta. Eftersom kommunikationerna var långsammare på den tiden.

Detta ledde till en enorm lokal språkvariation, vilket vi idag känner som dialekter. Dalmål, värmländska, östgötska, skånska - de är mer än bara skillnader i uttal. De är vad som är kvar av en lång process av språklig diversifiering, efter en modern process av språklig likriktning.

Det vi idag kallar rikssvenska är inte en universell form av svenska. Det är den version av det svenska språket som statsmakten medvetet etablerat som den universella versionen av det svenska språket. Detta genom ett antal propagandakampanjer, så som utbildning, publiceringen av ordböcker och etableringen av ett enhetligt skriftspråk.

Jag säger propagandakampanjer, eftersom det var det de var. Ett annat ord för samma process är imperialism.

Det finns inget som säger att det vi idag kallar svenska är den enda möjliga versionen av det svenska språket. Det hade kunnat vara annorlunda. Huvudstaden hade kunnat stanna i Kalmar, och vi hade kunnat ha en betydligt sydligare version av rikssvenskan. Att huvudstaden hamnade i Stockholm, och att den dialekt som pratades därikring blev riksspråk, är ett resultat av en historisk tillfällighet. Det hade kunnat vara annorlunda. Allt beror på vem som har makten.

De som har makten är därför desto mer angelägna om att driva igenom sin version av språket. Rikssvenskan blir det svenska språket, och rättstavning blir en fråga om vems språk som är legitimt. En viss dialekts stavning blir den "rätta" stavningen, och de andras blir felstavningar. Det finns en officiell version av språket, och de andra är avarter som behöver rättas till.

Efter hand försvinner dessa varianter. Den dialekt som propageras som det officiella språket konkurrerar ut de lokala dialekterna. Inte eftersom den officiella dialekten är bättre, utan för att de som förespråkar den har ett maktövertag gentemot de som inte språkar den.

Ett exempel på detta maktövertag är skolan. Det språk eleverna konfronteras med är inte deras lokala språk, utan statens språk, och den stavning de lär sig är inte deras dialektala stavning, utan den korrekta stavningen. De lär sig den officiella dialekten, läser den officiella dialekten, och när de pratar med andra så är det denna dialekt de använder och förstår. De lär sig att den officiella dialekten är Språket, med stort S, och att de som avviker gör fel.

Ett liknande exempel: efter att Skåne erövrades från Danmark etablerades Lunds universitet. Inte för att ge de lortiga danskarna en utbildning i hur krig går till, utan för att ge de lortiga skåningarna en utbildning i svenska. Svensk lagstiftning, svensk teologi, svensk administration. På svenska.

Det är en öppen fråga om de lyckats eller inte.

När moderniteten - och kommunikationen - tog fart, blev det desto viktigare med språklig renhet. Särskilt när det gällde massmedier. När röster kunde förmedlas var det viktigt att rätt röst förmedlades, rätt dialekt. Så att det inte uppstod några missförstånd rörande vad som var riksspråk och vad som var lokala avarter.

Imperialismen fortsatte även i direktsändning.

När det kommer till språk, så finns det väldigt lite som är neutralt. Det finns väldigt lite som inte är ett resultat av propaganda. Det som är normalt är inte normalt för att det skapades som ett neutralt defaultläge: det är normalt för att de som uppfattades som onormala utsattes för våld tills de gjorde som de förväntades göra. Stava rätt, prata rätt, vara rätt.

Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större.

Boomboxpolitik

Politik är ett sannolikheternas spel. Det handlar mer om vad någon skulle kunna säga eller sannolikt har sagt, än om vad de faktiskt säger. Än mer handlar det om vad någon kan säga framöver utan att förlora prestige.

Uttrycket om att måla in sig i sitt hörn är både välbekant och aktuellt.

Det kan låta avancerat, men det är inte mer komplicerat än att en politiker inte kan säga att det vore en bra idé att utrota alla sälar och bränna deras späck i en stor festivalmajbrasa. Någonstans mellan sälbränningen och konstaterandet att kattungar är söta finns en gräns för vad som är propert, och det gäller att hålla sig på rätt sida av denna gräns.

Något annat som sätter gränser är vad en har sagt tidigare. Om ens tidigare ståndpunkt i hundra år varit att sänkt skatt är det bästa sedan politik uppfanns, så går det inte att förespråka höjd skatt hur som helst. Det finns vissa förväntningar som måste uppfyllas. Att vara konsekvent är en av dem.

Mellan det som är propert att säga och det som är förväntat att sägas, finns det som är möjligt att säga. En måste vara konsekvent med sig själv, och en måste hålla sig på rätt sida säldöden.

Detta är ett väldigt smalt område. Det går att förutsäga på tre ungefär vad som kommer sägas, och det tar tid att bredda det fält av möjligheter som finns. Vilket är bra både för väljarna (de vet vad de får på tre ungefär när de röstar), och för arbetsmiljön (det är ett himla gissel att komma på saker att säga ur tomma intet, och manus underlättar allt). Kontinuitet är förutsägbarhet.

Men.

Detta område av möjliga saker att säga innehåller även saker som en egentligen inte vill säga. De är konsekventa med det en sagt tidigare, de handlar inte om systematiskt sälmord, men de är obekväma. Eftersom det är någonting en skulle kunna säga. Och det är svårt att säga emot dem, eftersom en mycket väl skulle kunna ha sagt dem.

The Yes Men är mästare på att exploatera detta. De utger sig för att vara stora organisationer med ett rykte om sig att vara mindre än medmänskliga i sitt agerande, och gör uttalanden som dessa organisationer aldrig skulle göra. Men skulle kunna göra. Och som det därmed blir oerhört svårt att backa från när det väl är sagt.

Så som när de utgav sig för att vara Dow Chemical (ansvariga för Bhopal-läckan), och helt utan vidare sade att de skulle ge omfattande hjälp till de hundratusentals människor som drabbats av deras handlingar. Vilket mottogs med stor glädje av de som hörde dem, och en ännu större bestörtning när Dow därefter sade att de inte alls tänkte ge någon hjälp till någon.

Politik handlar mer om vad som är möjligt att säga än om vad som faktiskt sägs.

Vilket för oss till det egentliga ämnet för det här inlägget. Det senaste, mesta och högsta budet från Moderaterna i det rådande supervalet. Där inget krut sparats och inga ess undangömts. Allt på en gång, i en enda stor

BOOM

Det är genialiskt. De har breddat sitt potentiella yttrandeutrymme enormt. Det finns närmast inget de inte kan säga efter detta som inte är konsekvent med vad de redan sagt. Det enda de behöver säga är

BOOM

följt av närmast vilka andra ord som helst. Vad det än handlar om. Var de än råkar vara. Närhelst det råkar vara dags att säga någonting.

Men de kan inte säga precis allting. Det blir, exempelvis, svårt att fortsätta prata om regeringsduglighet och liknande efter detta. De gamla paradgrenarna är omintetgjorda av denna boom, och likt Dow är det svårt att backa med ett "öh, vi bara skojade".

Men. Som den pirat jag är så kan jag inte annat än att hjälpa dem på traven. Sålunda kommer här en mycket inspirerad bild, som enbart och endast är möjlig eftersom de skapade möjligheten:

Tro inte att du läser allt i tidningen

Det finns en sanning i media, och det är denna: det du läser i media är inte sant. Eller, rättare, det är inte sanningen. Eller, ännu rättare, det är inte vad du behöver läsa för att förstå vad du behöver förstå om vad som sker i världen.

Det är onekligen lättare att hålla sig till den första meningen än den tredje. Vilket är precis varför det du läser i medierna inte är sant: det finns inte utrymme nog att rapportera sanningen. Den plats som finns måste prioriteras, och större prioritet ges till det som effektivt kan dra många ögon än till det som till äventyrs är sant. Till det som kan uttryckas definitivt, snarare än till det som behöver kontextuell metadata. Det komplicerade och situationsbundna.

Verkligheten kommuniceras inte i massmedierna. Verkligheten kommuniceras i det icke-offentliga. I den interna kommunikationen, i de informella samtalen på arbetsplatsen, i telefonsamtal mellan yrkesroller, i dokumentarkiv utan läsare. Det som verkligen händer, händer bortom det du läser när du öppnar en tidning. Det du läser är inte vad som har hänt, utan vad redaktionen tror har hänt, avskalat till minsta gemensamma nämnare så att även den som inte förstår kan följa skeendet.

Det är långt mellan Ukraina och Flens lokaltidning.

 I avståndet mellan det som verkligen händer, det som verkligen kommuniceras och det du läser i tidningen, finns propagandan. Dess förutsättning är att du inte har någon aning om vad som pågår, inte har tillgång till de kanaler som skulle kunna ge dig insikt i det som pågår (så som, exempelvis, kommunikationen mellan de ryska generalerna), och kontinuerligt vänder dig till en och samma källa för att få reda på vad som pågår. Det som händer i verkligheten och med de som sysslar med den är få förunnat att veta, men det påverkar inte dig - det som påverkar dig är de ord som når dig som sägs ha någonting med saken att göra.

De har sällan något med saken att göra. Du vet för lite om saken för att kunna tänka effektivt om den.

Propagandans uppgift är att ge dig intrycket att du kan tänka effektivt om saken. Att du vet tillräckligt mycket om läget för att kunna sluta tänka på saken. Att allt som behöver sägas är sagt, och att det enda rätta är att gå vidare med det sagda.

För att ta exempel från Ukraina-skeendet: att den nya regeringen skulle vara ohämmat nazistisk och att den därmed med omedelbar nödvändighet måste bekämpas - är en praktisk plats att sluta tänka på. Om propagandan kan få tänkandet att stanna upp kring den punkten, faller andra saker på plats: ryssarna får en god ursäkt att göra det de gör, invånarna på Krim får en god ursäkt att rösta för att bli ryssar, väst får en utmärkt ursäkt att inte bli allt för upprörda över att ryssarna visar tänderna. Nazister är trots allt nazister, och om den tanken tänks tillräckligt länge, finns det inget mer att säga om saken. Det enda rätta är att agera på det sagda.

Är de nazister? Det är svårt att säga, härifrån. Men i praktiken - för resten av världen - spelar det mindre roll än huruvida vi tror dem vara det eller inte. Historikerna kan lappa ihop sanningen efteråt - just nu avgörs striden av vad vi tror händer och tror skulle kunna hända. Och vi har inte tillgång till det vi behöver veta för att kunna tro vare sig det ena eller det andra med någon som helst säkerhet.

Målet med propaganda är inte att förvanska sanningen. Målet är att ge dig den input du behöver i stunden för att tänka att du inte behöver tänka mer på saken. Att få dig att känna att du hört tillräckligt, och att du har bestämt dig för din åsikt.

Massmedierna följer sin logik. Propagandisterna känner denna logik väl, och räknar med den när de producerar sina soundbites. De små bitar av information som, bland alla andra små bitar av information, utgör det underlag som du baserar din världsbild på.

Det finns en sanning i media, och det är denna: det du läser i media är inte sant. Tro inte att du läser allt i tidningen. -

Livslångt lärande vs kortsiktig politik

Moderaterna firar nya triumfer. De har identifierat orsaken till att skolungdomar presterar allt sämre i internationella jämförelser. Det är, tro det eller ej, datorspel. Och den moderata vägen framåt är informella överenskommelser mellan politik och föräldrar om att minska datorspelandets skadliga inverkan på dagens ungdom.

Verkar rimligt. Om vi bortser från allt som har med skolan, ungdomar och datorspel att göra.

Det enda rätta är att bena ut allt från början. En sak i taget. Med början i skolan.

Skolan är ett fängelse. Som elev måste du infinna dig, du har ingen kontroll över vad som händer där, och om du inte infinner dig så kommer polisen och tvingar dit dig. Hur vi än vrider och vänder på saken, så består skolans fundament av en brutal ofrihet. Du ska dit, vare sig du vill det eller inte, och det enda sättet att ta sig därifrån är att sitta av tiden, ett år i taget. En dag i taget. En timme i taget.

Ordet "skolplikt" är inte ett tomt ord. Det betyder något.

När du väl är där, så får du finna dig i att vara under ständig övervakning. Sen ankomst skrivs in i en logg, odisciplinerat beteende bestraffas, och den som av någon anledning inte lever upp till den förväntade normen för hur en god elev ska vara kategoriseras på ett tidigt stadium in gruppen "underpresterande". Detta följer sedan med eleven genom hela skolgången, och däfter genom hela livet i form av det dokument som ges vid skolans avslut.

Ordet "betyg" är inte ett tomt ord. Det är ett hot om bestraffning.

Detta hot är på inget vis implicit. Det är en uttalad ambition att göra skolan mer arbetsmarknadsinriktad, och det finns ingen brist på tillfällen där detta sägs högt. "Det finns inga garantier för att ni får några jobb när ni går ut!" basuneras med jämna mellanrum ut från etablissemangets representanter. "Bara den som får höga betyg kan komma någon vart i livet!" trummas med lika jämna mellanrum in i de som vet med sig att deras betyg är långt från höga. "Framtiden är allt annat än ljus!" är den generella underton som förmedlas genom institutionens väggar.

Ordet "hopp" handlar bara om rådjur som hoppar in i långtradares strålkastarljus. Det är ett tomt ord.

Som den uppmärksamme läsare du är, så har du förmodligen upptäckt något av ett mönster här. En råd tråd som går igenom helheten. En viss dystopi mellan raderna.

Du är inte ensam om denna uppmärksamhet. Dagens ungdom är högst medveten om denna samtid, och lever sina liv i den. Av nödvändighet - det är det liv de lever, trots allt. De har inte fördelen av att ha växt upp under en tidigare epok. Samtiden är nu. Ungdomen är nu.

Det alternativ som förespråkas (ack så implicit) i Moderaternas senaste utspel är att anpassa sig själ(v)löst till järnburen. Viga sitt liv åt utbildningen, spendera varje vaket ögonblick med ögonen på målet, anpassa varat till de krav som institutionen ställer. Skjut upp alla anspråk på att leva nu, för att leva desto betygsrikare senare. Målet är att se bra ut i betygsdokumentet; medlet är att leva sitt skolarbete.

Någonting som är desto mer uttalat från Moderaterna, är att denna process fortsätter även efter skolan: livet blir arbetslivet.

Det rationellaste svaret på detta krav är ordet "nej". Och dagens ungdom är smartare än dagens politiker vill ge sken av att de internationella jämförelserna antyder. De säger nej, och gör någonting annat i stället.

De lever.

En del av dem lever i form av att spela datorspel. Andra lever i andra former, som alla har karaktären av att inte vara direkt målinriktade. Saker som är av social natur, eller som i olika former påminner om ordet "humaniora". Livsformer som inte kan kategoriseras in under vare sig skol- eller arbetsliv, men som är liv likväl.

Det är i det här ljuset vi borde se ungdomars datorspelande. Det är också i det här ljuset vi borde se skolan och dess relation till (ut)bildning. Vad är det vi förbereder våra unga inför? Och vad är det vi förvandlar dem till under förberedelsernas gång? Vad är meningen med utbildningen? På vad baserar vi våra anspråk på deras liv?

Det finns en tid för politiska floskler. Skoltiden är inte denna tid. Och ingen tid i världen kan återuppväcka en själ när den väl har dött, inlåst i järnburens raka rör och klara besked.

Tomma ord betyder inget.

Vi måste inte bränna ner byn för att rädda den, jag lovar

Låt oss prata om social stabilitet för en stund.

Social stabilitet är bra att ha. Det gör det möjligt att planera och bedriva långsiktiga projekt, och underlättar för sådana saker som ekonomiska investeringar och liknande att hända. Om alla vet att saker kommer att se ganska likadana ut i morgon som idag så kan skolscheman dras upp, planerade sociala reformer genomföras och stordåd som kräver en större arbetsinsats än ett dagsverke utföras.

Kort sagt: syssla inte med saker som hotar den sociala stabiliteten. Särskilt inte om du är en politiker. Det leder sällan till bra resultat.

Ett resultat av frånvaron av social stabilitet är att folk börjar anpassa sig till de ostabila förhållandena. De börjar utgå från att dåliga saker kommer att hända, och att det är bättre att vara förberedd än att vara oförberedd. Beroende på arten och naturen av den ostabilitet som råder, så tar sig dessa förberedelse olika uttryck. Det blir därför svårt att generalisera rent generellt.

Låt oss därför ta tre konkreta exempel på hur den sociala stabiliteten aktivt rubbas, och på vad som händer när människor anpassar sig till detta.

1. REVA, det ökända projektet om rättssäkra och effektivt verkställande av avvisningsbeslut. Där polisen, genom någon slags tolkning av sina arbetsdokument, fått för sig att det är en bra idé att ge sig på människor som ser utländska ut bara för att de ser utländska ut. Alla människor som ser utländska ut, oavsett hur infödda, oskyldiga och vardagssvenskar de än är.

Att när som helst kunna bli anhaffad av polisen är motsatsen till social stabilitet, och anpassningen till detta är förstås att bli misstänksam mot poliser i allmänhet. De kan ju trots allt när som helst komma och göra en till misstänkt för någonting, och att prata med dem är därmed detsamma som att aktivt utsätta sig för risken att hamna i bekymmer med lagen. Det rationella att göra är därmed att hålla sig så långt bort från dem som möjligt, så länge som möjligt.

Detta är den ofrånkomliga konsekvensen av projekt som REVA. Det är så rationella människor anpassar sig till den socialt instabila situation det innebär att vara misstänkt per automatik.

2. Piratkopiering. Låt oss inte sticka under stol med någonting här: en absolut övervägande majoritet av alla under tjugofem sysslar med det, och ingenting inom ramen för ett demokratiskt statsskick kommer att få dem att sluta göra det. Det enda som möjligtvis skulle kunna stoppa det hela är en katastrofal kollaps av den infrastruktur som upprätthåller internet - men låt oss inte orsaka en sådan.

Det som händer här är att alla dessa kriminella personer under tjugofem (och över också, förvisso) börjar tänka på sig själva som kriminella. Och planera därefter. Vad händer om polisen kommer?

Återigen blir det rationella att göra att hålla sig undan från lagens väktare. För en hel, kriminaliserad ungdomsgeneration.

3. Massövervakning. När allt en gör, säger och kommunicerar hamnar i ett sökbart register, så uppstår en press på att hålla koll på sitt agerande. Det blir av yttersta vikt att hålla sig disciplinerad, skötsam och långt borta från allt som skulle kunna misstas för någonting suspekt - vare sig det handlar om människor, organisationer eller åsikter.

Eller att synas göra det. För som vi alla vet så finns alltid sätt att ta sig förbi systemen, och människor har i alla tider varit fenomenala på att ta sig förbi dessa. Den naturliga reaktionen blir att etablera alternativa kanaler där subversiv eller olämplig kommunikation kan ske under diskretare former, utan insyn från någon som eventuellt skulle ha någonting att säga om saken. Som polisen. Eller Skatteverket. Eller staten som sådan.

Att svarta marknader expanderar som ett resultat av detta borde inte komma som en förvåning för någon. När det blir lättare att dölja sig för lagen blir det lättare att dölja sig för lagen, och de system av massövervakning som kontinuerligt sätts på plats är en enorm spark i baken för vanliga människor att ta sig i kragen och kryptera järnet ur sina vardagar. Även och särskilt om de bara sysslar med vanliga vardagssaker som ingen skulle lyfta ens ett upphetsat ögonbryn över om det inte loggades, sparades och vid tillfälle plockades fram som bevis på suspekt leverne. Saker som i ett mindre övervakat samhälle hade kunnat

Resultatet blir ett större antal människor som agerar utanför de lagstiftade ramverk som finns. Vare sig det handlar om konsumentskyddet, arbetsrätten, skatterätten eller brottsbalken. Med allt det innebär.

Summa summarum: om det är social stabilitet som vill uppnås, så är dagens politik den raka motsatsen till hur detta åstadkoms. Och den som till äventyrs har social stabilitet som politisk målsättning, behöver sätta sig ner och fundera över dessa frågor.

Innan fler broar och byar bränns.

På nära håll är ingenting avpixlat

Applicerat tunnelseende är ett etablerat begrepp inom vissa studentkretsar. Det är en pluggstrategi som innebär att den omedelbara tiden inför en tenta uteslutande, enbart och endast handlar om tentaämnet. Allting blir en förlängning av tentapluggandet - hur långsökt det än är, så infogas det i pluggperspektivet. Det finns bara plats för ett litet antal saker i tankarna, och detta mentala utrymme utnyttjas maximalt.

Syftet med detta är förstås att materialet ska sätta sig ordentligt. Det bästa sättet att lära sig någonting är att aktivt använda det under en längre tid, ju mer desto bättre. Och jag vill inte på något vis kritisera vardagen eller så, men det finns ibland något av ett tillfälligt underskott av tillfällen att applicera de mer avancerade akademiska begreppen, vilket gör att de naturliga användningstillfällena inte är så mångtaliga som det kanske finns anledning att tro. Det brukar inte gå hem att tala om saker som "den diskursiva propensiteten att hermeneutiskt detronisera hegemonins alienerande grammatik" utanför campus, märkligt nog, så det gäller att skapa sig ett tillfälle att kunna göra det.

Glada minnen av tentapluggande till trots, så är jag dock en nybörjare när det gäller applicerat tunnelseende i jämförelse med det studentikosa gänget på Avpixlat. De har varit igång ett bra tag vid det här laget, och verkar inte visa några som helst tecken på att vilja sluta den närmaste tiden.

Med anledning av att Avpixlats meste talesman, Mats "Demofon" Dagerlind, skrivit en engagerad förklaring om varför tunnelseendet kommer att fortsätta även framöver, så verkar det inte bättre än att jag behöver ge ett par hjälpsamma råd på vägen. Oss tentapluggare emellan.

Det första som behöver sägas om deras variant av det applicerade tunnelseendet är dess inneboende blindhet för innehållet i de många tusen kommentarer som publiceras under Avpixlats texter varje månad. Det finns ett visst generellt tema i det, och det krävs en väldigt hängiven tunnelvisionär för att inte se vartåt det barkar. Precis som Don Quixote inte kan se väderkvarnarna, så verkar det som att någonting ställer sig mellan redaktion och läsförståelse.

Jag misstänker att ryggmärgsreflexen på detta påpekande kommer att vara att be mig peka på konkreta exempel på vad jag menar. Jag vill redan här förekomma denna invändning genom att helt enkelt be dig titta under vilken artikel som helst - det kommer att finnas där, redo att studeras med flitens alla medel.

Det andra som behöver påpekas är den konsekventa blindheten för hur länge dessa kommentarer varit ett självklart inslag i Avpixlats vardag. En eller två sådana kommentarer kommer med statistisk nödvändighet att slinka igenom närhelst tillräckligt många kommentarer skrivs på samma plats - det är ofrånkomligt. Det är dock ingen slump när det handlar om så många dylika kommentarer under så lång tid med en så pass stark grad av förutsägbar regelbundenhet.

Det applicerade tunnelseendet är starkt. Jag kan respektera det, rent studietekniskt. Men jag vill öppna för möjligheten att det kan finnas en problematik i denna systematiska blindhet.

Det tredje och sista som behöver påpekas är lite mer avgränsat, och handlar om Dagerlinds beskrivning av vanliga människors möjligheter att använda internet så som det faktiskt finns idag. Det låter nästan som om vanliga människor bara kan använda tidningars kommentarsfält för att göra sig hörda, och att tidningarnas diverse strategier för att hantera stora volymer inkommande kommentarer på något vis skär av själva den demokratiska livsnerv som samhällsdiskussionen baserar sig på.

Som om vanliga människor inte kan blogga, twittra eller på andra sätt etablera sig som egna namn. Som om vi var tillbaka i nittonhundratalets mörka tidsålder, då massmedierna faktiskt hade någonting som skulle kunna liknas vid ett monopol på nyhetsförmedling. Vilket är en undervärdering av vanliga människors förmåga som är i det närmaste förolämpande, om vi inte tar det applicerade tunnelseendet i beaktande.

Nittonhundratalet gick sedermera över, och människor har numera en aldrig tidigare skådad möjlighet att kommunicera oberoende av vad andra har att säga om saken. Tack och lov. Men månne är det applicerade tunnelseendet så engagerat att även det passerade revy utan att registreras. Vilket, med tanke på den hittills uppvisade selektiva blindheten, inte är helt otroligt - det är väldigt lätt att förälska sig i sina teoretiska modeller medan de studeras.

Det finns dock en annan poäng med det applicerade tunnelseendet som pedagogisk metod, och det är att den är tidsbegränsad. När materialet väl övats in ordentligt så återgår studenten till sin vardag och återintegrerar sig med sina medmänniskor igen. Det är en utflykt till ett annat sätt att se på saken, men det är inte målet. Det är en resa.

Ärade Avpixlat. Ärade överengagerade studenter. Det är dags att komma hem nu. Era vänner, familjer och bygder saknar er.

Det går inte att vara student hela livet, trots allt.

Missförstå mig rätt, din solidariske rackare

Idag är det den sista dagen på år 2012. Eftersom det inte känns helt rätt att avsluta ett år med en enorm utskällning, så tänkte jag hinna med ett inlägg på ett lite mer solidariskt tema. På temat att undvika, förstå och komma förbi missförstånd.

Betänk ordet solidaritet.

En enkel, generell definition är att människor med solidaritet tar hand om varandra. Att ge mat till de hungriga, hem till de hemlösa, värme till de frysande - är exempel på solidaritet. Gör bra saker mot människor i nöd, och visa tacksamhet mot människor som gör saker när du är i nöd.

En lite mer specifik innebörd av ordet är en polsk fackföreningsrörelse som på 80-talet bedrev ett omfattande arbete mot den reellt existerande kommunismen, och spelade en viktig roll i landets övergång från Sovjetstat till vad vi känner det som idag.

En lite mer teknisk definition gör en åtskillnad mellan mekanisk och organisk solidaritet. Mekanisk solidaritet är en känsla av samhörighet och katastrofberedskap med människor som lever ungefär som en själv - exempelvis i en avlägsen bondby där alla utför liknande bondesysslor. Eftersom alla har en liknande bakgrund, lever i samma mytologiska kontext och på det stora hela delar det mesta med varandra, så finns det en inbyggd vi-känsla i byn. Och när katastrofen väl är framme, så är det en självklarhet att alla hjälper varandra - det som drabbar en bonde kan ju trots allt drabba andra bönder också.

Organisk solidaritet är vad som händer i platser som inte är avlägsna bondbyar. Där människors livsvillkor, livsbanor, föreställningsvärldar, utbildningar, tankemönster, kulturella förgivettaganden och så vidare - skiljer sig åt. Det som händer i en bondes livsvärld är inte automagiskt relevant för en tandläkare, en börsmäklare eller en rörmokare. Så mer abstrakta tankar som folkhemmet, religiösa påbud eller kulturella imperativ tjänar till att se till så människor förblir solidariska med varandra.

En väldigt mycket mer teknisk beskrivning skulle vara att politiska aktörer strategiskt koopterar universella begrepp till ideologiska memkomplex för att på så vis obetingat associera dessa med den rådande hegemonin, och därigenom transformera oreflekterade habitus. Dessa etablerar därefter kontinuerligt genom en process av cirkularitet med kumulativa effekter explanandum som en alltid-redan traditionellt grundmurad doxa. (Jfr ibid. s 404ff)

(Så som att exempelvis göra så att ordet "solidaritet" blir en egenskap som enbart den vänstra delen av den politiska skalan besitter. Vilket då innebär att högern per automatik inte är solidariska, och alla förslag från deras sida är - just det - osolidariska.

Om någon lyckas med en sån här manöver så är det förstås ett himla gissel att befinna sig på fel sida av saker och ting. Så det finns ett egenvärde i att försöka förhindra detta från hända. Innan det alltid har varit så, och alla som säger emot är osolidariska dumhuvuden.)

Now, nu kanske någon lite försynt vill påpeka att denna nästan sammanhängande lista över olika solidariteter inte riktigt har något att göra med att överbrygga missförstånd att göra, och vars enda gemensamma nämnare tycks vara en tilltagande grad av svårighetsgrad.

Yep. Det är precis vad det är.

Det är också på ungefär de här fyra nivåerna som kommunikation går till. Tillåt mig att ställa upp det i en gamingmetafor för att illustrera:

Easy: jag vill bara säga någonting, rent generellt
Medium: jag är ute efter att säga någonting mer specifikt
Hard: du behöver nog ha sett boken först
Insane hardcore: Η φύση δεν κάνει τίποτα άχρηστο.

Det som händer vid missförstånd är oftare än inte att någon säger något på en nivå, och får ett svar på en annan. Det vanligaste är att säga någonting på easy och få ett svar på medium eller hard.

Hint: negerboll.

Jag tror du är på väg att förstå vart jag är på väg. Och varför missförstånd så ofta inträffar. Och du framöver kan ha nytta av att fundera på i vilken svårighetsgrad du själv säger saker när du säger saker. Är du ute efter att klaga på vädret, påpeka en historisk faktamiss, diskutera Durkheims sociologi eller... vad det nu står i hardcore mode. Rena grekiskan, det där.

Och nu när du vet detta - tja. Det sägs att det är ett nytt år på väg. Varför inte fira genom att omsätta dina nya solidariska superkrafter i handling?

Gott nytt år!

Piratpartiet borde!

Snart är det dags för Piratpartiets medlemsmöte igen. Om det tycks som att det nyss var medlemsmöte, så beror det på att det nyss var medlemsmöte. Det är två om året, en på hösten och en på våren, och de är över en månad långa vardera.

Föreningsdemokrati tar tid.

Med jämna mellanrum hör jag uttalanden av typen "Piratpartiet borde". Exakt vad som borde göras varierar från fall till fall, men andemeningen är alltid att det är Någon inom partiorganisationen borde greppa tag i det och börja få det gjort.

Medlemsmötena är de perfekta ställena för den här sortens uttalanden. Ty om mötet går med på att, ja, någon måste göra någonting åt det här, så måste Någon göra någonting åt det. Partiet måste till och med leta upp denne Någon och få denne att börja göra någonting åt dem.

Så om du känner att det finns någonting som inte görs men som borde göras - motionera om det! Det är det bästa och mest demokratiska sättet att få fart på saker och ting.

Låt dig inte skrämmas av ordet "motion" - det är enklare än det låter. En motion består av två delar: text och att-satser.

Texten är till för att övertyga mötet om att det borde rösta för ditt förslag. Den kan vara utformad ganska precis hur som helst, och du behöver därmed inte känna att textdelen "måste" vara det ena eller det andra. Det underlättar dock om du har med en beskrivning av vad det är du vill och varför, så att mötet vet vad det röstar om.

Att-satserna är de specifika förslag du lägger fram. De kallas "att-satser" eftersom de ser ut så här: "jag yrkar att Piratpartiet ska börja få saker gjorda". Eftersom det blir irriterande att säga "jag yrkar" om och om igen så skalas det bort, och börjar därför bara med ordet "att".

Att-satser är aningen knepigare än texten, i och med att de är väldigt specifika. Ta till exempel det här yrkandet:

"[jag yrkar] att Piratpartiet ska köpa in en stor lila dalahäst av gummi."

Det är ganska rättframt, inte sant? Om mötet röstar för förslaget, så köper Piratpartiet in en stor lila dalahäst av gummi. Inga konstigheter där, med andra ord.

Men. Om du vill att partiet ska göra någonting särskilt med den lila dalagummihästen, så måste det vara med i yrkandet. Om du, exempelvis, vill att den ska ställas utanför riksdagen som en ständig påminnelse om att de röstat igenom en hel hög idiotiska lagar, så måste yrkandet innehålla detta. Typ så här:

"att Piratpartiet ska köpa in en stor lila dalahäst av gummi, och att denna ställs utanför riksdagen som en påminnelse om de lagar som klubbats igenom."

Du kanske tänker att det här är lite småpetigt, och det är det. Och det är det av en anledning. Det är nämligen bara att-satserna som betyder någonting i efterhand. Eller, rättare, de som röstades igenom. Om det bara röstades igenom att partiet skulle köpa in en stor lila gummidalahäst, så kommer partiet att göra det. Och sedan kommer partiet (med ändamålsglidningens obönhörliga logik) att hitta på andra saker att göra med den. Om det däremot röstades igenom att den skulle ställas utanför riksdagen, så är det det som händer och ingenting annat.

En motion kan innehålla fler att-satser. Låt oss säga att du vill placera ut två lila gummidalahästar, en vid riksdagen och en på Sergels torg. Då skulle yrkandena kunna se ut så här:

"att Piratpartiet köper in två stora lila dalahästar av gummi."
"att Piratpartiet placerar en stor lila gummidalahäst utanför riksdagen som en påminnelse om de lagar som klubbats igenom."
"att Piratpartiet placerar en stor lila gummidalahäst på Sergels torg som en påminnelse om de lagar som klubbats igenom."

Sedan röstas dessa igenom en i taget. Om alla går igenom så blir det som vi vill, och Någon måste börja leta upp platser som säljer dalahästar. Exakt vem som blir Någon beror på vad som ska göras, och på exakt vad yrkandet säger. Om yrkandet säger att det är en viss del av organisationen som ska göra något, så måste den delen göra det; om yrkandet bara säger att någonting ska göras, så delegeras uppgiften till den som verkar ha bäst förutsättningar att få det gjort.

Det är, på det hela taget, så förändring gå till i Piratpartiet. Så om du går omkring och tänker att Piratpartiet borde göra någonting - motionera om det! Sammanfatta det du vill i så klara och konkreta att-satser som möjligt, skriv en förklarande text som förklarar varför mötet borde rösta för ditt förslag. Och ta sedan del av de diskussioner som uppstår - det är en fenomenal möjlighet att reda ut de eventuella missförstånd som ibland uppstår, och än mer att klargöra varför ditt förslag är den bra idé det faktiskt är.

Om och när dina förslag har gått igenom, så har du inte bara förändrat partiet - du har förmodligen också haft rätt kul under tiden.

Det är fortfarande några veckor kvar till mötet börjar i oktober, och sista inlämningsdagen för motioner är kvällen innan det börjar. Jag är dessutom lite tidigt ute, och har hunnit före första inlämningsdag, men det är aldrig för tidigt att börja fundera på sina formuleringar.

Så. Vad borde Piratpartiet göra? Du bestämmer!

Vapen av massproduktion

När gevär blev en standard för arméer medförde detta ett antal oväntade konsekvenser. För att förstå vidden av dessa konsekvenser måste vi tänka oss vad som fanns innan prisvärda, massproducerade och någorlunda pålitliga gevär trädde in på scenen. Fantasynördar kommer att ha väldigt lätt att tänka sig detta, eftersom det handlar väldigt mycket om svärd och pilbågar.

Alla som någonsin hållit en pilbåge eller ett svärd i sina ovana händer vet att det är en mycket intressant känsla. De fungerar inte riktigt som en tror att de ska fungera; de är tyngre, besvärligare och på det hela taget mer otympliga än de borde vara. En skulle kunna tro att det bara är att greppa tag i svärdet och börja hacka på saker. Inget förbereder en på fenomenet att det krävs träning, övning och en smula innötning för att komma in i tänket.

Det ser ju trots allt så lätt ut när andra gör det. Ordet "inlärningskurva" är inte en spontan association.

Tänk nu att hela arméer behöver träna, repetera och sedan göra det igen för att hålla sig i form. Och då inte bara när det gäller svärd, utan även när det gäller pilbågar. Särskilt de mer krävande modellerna, som många gånger kräver ett livslångt övande och tränande.

Det är en hel del övande och tränande. Som tar tid, och kostar pengar, och på det hela taget gör det oerhört besvärligt att hålla sig med arméer. Det går ju trots allt inte att byta ut de stupade veteranerna mot otränade nykomlingar och förvänta sig att allt fortsätter som innan.

Det är i det här läget gevär kommer in i bilden.

Att hantera ett gevär är inte riktigt lika besvärligt som att hantera ett svärd, och det kräver långt minde finmotorik än en pilbåge. Det är lättare att förklara principen "peka och klicka" än de olika momenten som ingår i att inte hugga sig själv i benet. Kort sagt: inlärningskurvan är väldigt mycket mindre brutal.

Rent praktiskt innebär detta att ett regemente kan dela ut gevär till sina nya rekryter, träna en eftermiddag och på det stora hela vara stridsberedda dagen efteråt. Särskilt om lönen är bra.

Helt plötsligt finns det väldigt många fler människor tillgängliga för att delta i stridens hetta. Vilken strid det än må vara.

Ni kan förmodligen tänka er att de som var i besittning av färdigheter inom svärd- och båghantering tyckte att dessa nymodigheter var ett otyg utan dess like. Ni kan förmodligen också tänka er att dessa åsikter vägde lätt mot de effektiviseringar som gevärens införande medförde. Ren effektivisering gjorde svärdfäktning överflödig, annat än som tidsfördriv och social statusmarkör för överklassen.

Ni undrar förmodligen också vad detta har med någonting alls att göra.

Well, ta det här med produktionen av kultur. I det längsta av tider var det någonting som var förunnat vissa specialiserade yrkesgrupper, som behövde syssla med väldigt mycket övande, tränande och repeterande för att kunna göra det de gjorde. Detta behov av specialisering innebar att det inte var vem som helst som kunde producera kultur - folk kunde leva, andas och befinna sig i världen rent generellt, men den som ville få kulturprodukter att hända var tvungna att gå via specialisterna.

Vilket, beroende på vilken kulturproduktform det råkar handla om, kan handla antingen om att genomgå formell (men dyr och/eller exklusiv) utbildning, att tillhöra rätt sociala kretsar eller att helt enkelt muta någon.

Det må ha sett lätt ut när de dansade på scen, men den sociala produktionsinlärningskurvan var brutal. Vilket många aspirerande kulturproducenter också märkte av. (Vi andra märkte inte av dem. De förblev vanligtvis obskyra aspiranter livet ut.)

Men så hände någonting. Vi kan kalla det internet, en effektivisering av kommunikation eller ett diskursivt maskingevär - effekten är densamma. Helt plötsligt krävs det inte åratal av specialiserad träning för att skapa sig en publik - det räcker med att göra någonting intressant, och publiken kommer till synes av sig själv. Med tillräckligt mycket envishet kan vem som helst skapa sig en beundrarskara. Och vips så blev all denna specialiserad träning ett förlegat sidospår, vars enda relevans är som tidsfördriv och social statusmarkör för överklassen.

Internet är ett vapen av kulturell massproduktion.

Helt plötsligt finns det väldigt många fler människor tillgängliga för att delta i kulturskapandet, Vilket kulturskapande detta än må vara.

Jag misstänker dock att våra moderna svärdskämpar och bågskyttar kommer att tycka att dessa nymodigheter är ett otyg utan dess like. Och, än mer, att deras åsikter i längden kommer att stå sig lätt mot de effektiviseringar internet medför.

Välkommen till framtiden. Den påminner en hel del om dåtiden.

Övergripande detaljer

Det krävs inga direkta specialkunskaper för att se att det finns likheter mellan Breiviks världsbild och den som framförs från andra håll. De är delar av samma narrativ, och hur högljutt det glada gänget kring Avpixlat förnekar likheterna så finns de där. Och lika lite som Jar Jar Binks försvinner ur Star Wars, försvinner Breivik från Eurabie-sagans domäner.

Det är desto svårare att förklara dessa likheter. Precis som med grammatik så är det lättare att se när det stämmer än att förklara hur adverbet konjugerar med predikatet - för att inte tala om varför. På samma sätt är det med infoekologiska likheter - en känner igen dem när en ser dem, men det är aningen svårsagt hur och varför.

Precis som alla ord i en mening relaterar till och påverkar varandra, påverkar tankar och idéer varandra. De samtalar, bråkar, kommer överens och gör sitt bästa för att bygga en komplicerad, ömsesidigt förstärkande och sammanhängande väv av semantiska relationer. Vilket är oerhört mycket lättare gjort än sagt.

Den enkla versionen är att idéer inte uppstår i ett vakuum. Precis som ord inte bara finns, rent generellt.

Det finns olika sätt att försöka visualisera denna process av idéskapande i sammanhang. Det som fångat mitt intresse på sistone är det redan nämnda begreppet infoekologi - vilket i all enkelhet är tanken om att idéer växer på samma sätt som en mer naturlig ekologi. Ur jordmånen (ordlekarna till trots) växer olika slags tankar, kontexter och associationer, och kring dessa växer olika slags kringtankar - som sedan över tid bildar ekologi med varandra, till en organisk helhet där helheten är större än delarna.

Som en skog. Beroende på markens ph ser vi olika slags vegetation, som i sin tur avgör vilket slags större liv som står att finna, och - well. Ni vet hur näringskedjan fungerar. The circle of life och så vidare.

När det gäller Breivik så krävs det som sagt inga direkta specialkunskaper för att se likheter med andras världsbild. Ensam galning eller inte - hens idéer uppstod inte i ett vakuum, och den som vandrat i hens infoekologi ens en kort stund känner igen dragen från andra håll. Det som skiljer dem åt är detaljer i landskapet, - som om hen tagit en liten del av den Eurabiska ekologin, placerat den i en glasbubbla och låtit den utvecklas på egen hand i några generationer. Det går i många fall att se direkt varifrån några av de nya artvarianterna har växt fram, och om det funnes en infoekologisk motsvarighet till DNA-testning så skulle släktskapet kunna etableras utan vidare omsvep.

Vad Demofon och andra ekologiskt sinnade apologeter gör är att försöka finna skillnader, hur små de än må vara, och sedan utbrista - "aha, se! Vi är inte lika alls!" Inte för att övertyga dig om att likheterna inte finns - du kan lita på dina ögon i det fallet - utan för att ge dig anledning att tveka när du säger att det finns vissa fundamentala likheter mellan någon som anser att islam ligger i krig med västvärlden och någon som säger att islam ligger i krig med västvärlden. Att de möjligtvis säger det med olika efterföljande uppmaningar till handling är månne sant, men det övergripande ekologiska sammanhanget kvarstår.

Idéer uppstår inte i vakuum. De kommer någonstans ifrån, och de växer med precis den takt de kan finna näring och energi i omgivningen.

Min uppmaning till efterföljande handling är att stå emot frestelsen att finna enskilda likheter och utbrista - "aha! Ni är visst lika!". Det ger ingenting, och de diskussioner som springer utifrån ett sådant agerande är dömda på förhand att fastna i undervegetationen. Jag vill snarare uppmana er att lyfta blicken och se till den större helheten, utöver detaljerna. Till de realekologiska förhållanden som bevisligen finns närvarande i den vardag vi råkar gå omkring i.

Vilka tankar och idéer finner näring och energi i din närhet?

Ur led är arbetstiden

Ingenting är mer dystopiskt än politiker som talar om visioner i samma andetag som de nämner arbetslinjen eller full sysselsättning. Det de talar om är nämligen inte en ny och bättre framtid, utan en direkt fortsättning av samtiden. Eller, rättare, de talar om en social utveckling som gör politiker direkt överflödiga – ett visionslöst fortsättande av nuet som utan vidare pardon innebär att det som har varit kommer att förbli. Business as usual, utan ens ett försök att dölja deras nostalgi över en dåtid som inte fungerade ens när den fungerade.

Anledningen till att arbetslinjen och full sysselsättning ter sig så lockande ur ett politiskt perspektiv är att det inte behövs några radikala förändringar för att genomdriva dem. Det går att slå på stora retoriska toner om vikten och värdigheten av arbetet, men rent sakligt så behöver ingenting annat göras än det vardagliga upprätthållandet av att någonting görs. Band kan klippas, köpcentrum kan invigas och mindre förändringar i diverse detaljplaner kan genomföras, men över lag så kännetecknas arbetsmarknadspolitiken av en akut strävan att högljutt inte förändra någonting alls.

Det är lättast att titta på Moderaterna för att se hur detta omsätts i praktiken. Stora visioner basuneras bombastiskt ut, samtidigt som den konkreta politiken är så visionslös att den kan sammanfattas i att det vore oerhört praktiskt om alla fick ett jobb. Inte ett bra, meningsfullt eller framtidssäkert jobb, utan bara ett jobb vilket som helst, vilket det än råkar vara. Visionen tar slut där - vid konstaterandet att om världen bara vore bättre så skulle vi alla må bättre.

Socialdemokraterna gör numera ingenting mer än att hålla med. Sorgligt nog.

Om vi ska tala lite mer visionärt, så behöver vi konfrontera tanken att vi rör oss mot ett samhälle där den fulla sysselsättningen inte längre är vare sig norm, ideal eller utopi. Ett samhälle där massarbetslösheten kommit för att stanna, och inte kommer att ge med sig ens när de ekonomiska konjunkturerna går på trippla högvarv. Inte för att samhället håller på att förfalla, utan tvärtom på grund av att vi byggd en så robust grund att framtidens samhälle börjat inträffa framför våra ögon.

De där kommunikationsteknologiska leksakerna som barnen leker med håller utan vidare på att omintetgöra hela ekonomiska sektorer och bygga upp helt nya sådana. Till och med du har förändrats av dem – när var senaste gången du undrade över någonting och behövde gå längre än till Wikipedia för att få svar?

Jag vill inte förstöra överraskningen för dig, men Trivial Pursuit var roligare innan all världens faktakunskaper fanns tillgänglig vid varje persons fingertoppar.

Det radikala här är inte att vem som helst kan få fram en komplett lista över Greta Garbos filmproduktion inom loppet av en minuts lågintensivt sökande. Det radikala ligger i att väldigt många av de arbeten och samhällsinstitutioner som byggts upp under årens lopp baserat sig på att utgångsläget alltid varit ett brutalt underskott av information. Eftersom information färdats så pass långsamt som det traditionellt gjort – kommer ni ihåg hur det var att bara få uppdateringar om världen en gång om dagen genom post/tidning, eller via tevenyheterna? - så har mycket arbete skapats av blotta behovet att hålla koll på vad som är i görningen. Behov som idag fylls av elektroniska, nätverkade system.

Det vore ett felsteg av katastrofala mått att kalla detta ett samhälleligt bakslag. Den allmänt ökade informationseffektiviteten hos vanliga medborgare har medfört en radikal ökning av den reella potentialen att delta i den faktiska, praktiska och konkreta demokratiska processen på nära håll. Det är inte längre brist på information som får folk att avstå från politik; inte heller det upplevda överskottet av den.

Det är snarare bristen på visioner, och det ständiga malandet från etablerade politiker om behovet av att behålla en samhällsordning där fem personer arbetar ytterst ineffektivt för att uppnå en persons nuvarande dagsverke – av den enda anledningen att det vore smidigare om de samhällsproblem dagens teknologiska utveckling för med sig löstes av sig själva. Det är inte bristen på möjligheter som stoppar folk, utan bristen på anledningar att realisera dem. Vem vill bygga framtidens samhälle, när det enda som utmålats som möjligt är gårdagens?

Den nuvarande politikens visioner stannade kring 1970. Det är inte ett radikalt påstående att säga att vi inte riktigt lever där längre.

Det borde inte vara det i alla fall.

Vem behöver Socialdemokraterna och Moderaterna?

Min gode medörebroare Kent har nyligen skrivit två inlägg på samma tema. En gång är en gång, men två gånger är definitivt något av en trend. Temat i det här fallet är socialdemokratins upplevda tystnad när det gäller sakfrågor - det beskrivs som om S leker tysta leken med både väljar- och journalistkår. Inga besked ges tydligen om någonting alls, och det är något av ett mysterium vad det samtida Kreml egentligen vill med världen. Än mindre med en eventuell regeringsmakt.

Jag kan inte annat än att hålla med. S är fenomenalt vaga på väldigt många punkter. Problemet - och då inte bara för Kent - är att M också är fenomenalt vaga på väldigt många områden. Vilket är synd, eftersom det är många som väntar besked på hur de ska kunna leva och planera sina vardagar redan nu, snarare än när partierna blivit uppdaterade via generationell förnyelse.

Ett första område är hur de tu partierna tänker se till så att tillgång till informationsekologin inte är en klass- eller turbaserad fråga. Visst, M kanske framhärdar att marknaden ser till så att alla får tillgång till teknologin, men ekologin är ett dött område. Ingenstans sägs det någonting om hur socialt, kulturellt eller i övrigt missgynnade personer ska kunna ta del av de kunskapsrikedomar som ett framgångsrikt navigerande av den digitala miljön medför.

Det enda vi kan utläsa av tystnaden är att den framväxande digitala klyftan tycks vara att föredra, snarare än någonting annat. Deltagande på lika villkor, alla ska med - vad är det?

Ett andra område är företagande inom den digitala sektorn. Det behöver inte direkt sägas att ingendera av de tu partierna riktigt anammat the Pirate Bay (och liknande exempel på lyckat entreprenörskap) som representanter för den svenska företagsamheten, än mindre tanken bakom deras brutala internationella framgång: att det enda sättet att ta sig vidare rent nationalekonomiskt är att släppa taget om informationsflödet och låta medborgarna göra det de gör bäst. Nyskapa, remixa, innovera - kort sagt, alla de buzzwords som brukar slängas omkring när positiva ekonomiska framtiden ska utmålas.

Om vi ska tolka de tu partierna så är Spotify ungefär det enda som hänt på sistone, vilket inte direkt är ett hoppfullt budskap. En ekonomisk sektor bör trots allt innehålla mer än ett företag.

Ett tredje område är, utan vidare pardon, frågan om hur ungdomar ska få betalt i en ekonomi som inte riktigt behöver dem. Samhällsvetare efter statsvetare efter sociolog efter vilken utbildad expert som helst kan berätta för dig hur övergången från ett industrisamhälle till ett postindustriellt sådant, - innebär att arbetslöshet inte längre är ett undantagstillstånd, utan att vi helt enkelt kommer att få finna oss i att fem, tio, femton procent av befolkningen är arbetslös vid varje givet tillfälle. Det är inte bara en svensk utveckling; en snabb utblick över västvärlden och dess ekonomiska kris bekräftar att detta är vad vi har att vänta oss.

Att i det här läget tala om arbetslinjen - vilket bägge gör, Moderaternas glada överanvändande av begreppet till trots - är fruktansvärt bredvid poängen. Det skulle förvisso lösa en oändlig mängd administrativa problem om sextiotalet och den fulla sysselsättningen kunde bemöda sig att återuppstå, men så här ett halvt sekel senare så känns det som att det behövs nya lösningar på de nya problem vi möter.

Eller, som Hannah Arendt skulle uttryckt saken: en kris är en situation där de gamla lösningarna inte fungerar längre. En katastrof är när de används ändå.

Som synes så är både S och M  ganska obefintliga när det gäller dessa tre områden, och om jag vore brutal skulle jag kunna fortsätta rada områden där partiernas officiella hållning närmast går att likna vid Thatchersk ickepolitik. Och om jag vore medlem i endera parti så skulle jag vara väldigt missnöjd över att samtiden läggs till handlingarna, medan nostalgin över det som varit år ut och år in upphöjs till nyckelfrågor.

För ärligt talat - vem bryr sig om RUT när vi står inför det största samhällsskiftet sedan fabrikens och den industriella revolutionens intåg? Egentligen?

Som Kent själv skriver: "Politik handlar om att se samhällsproblemen och att ha förmåga att arbeta fram lösningarna på dessa problem. Ska det vara möjligt måste man göra den politiska hemläxan ordentligt."

Jag kan inte annat än att hålla med.

Relationsanarki

Jag har fått frågor om relationsanarki (även känt RA) på sistone, sedan jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Vilket till en början förvånade mig - alla känner väl till det? Sedan insåg jag att, nä, det är bara jag som börjar ta saker för givna igen.

Så, vad är detta relationsanarki för någonting, och vad betyder det att vara relationsanarkist?

Det enklaste sättet att förklara är att börja med dess motsats: mononormen. Tanken att det här med kärlek är någonting som sker mellan två individer, enbart, och att dessa förälskade tu bildar ett Förhållande. Detta förhållande ska sedan hålla så länge som möjligt, och alla behov de tu råkar ha i livet ska tillfredsställas av den andre. Kärlek är någonting som enbart och endast sker mellan två individer - no more, no less.

Det här kanske inte låter som någonting märkligt, men det är faktiskt oerhört märkligt. Tänk vad stort ansvar som förskjuts till den andra - och enbart den andre! - i en parrelation. Emotionella, sexuella, vardagliga behov - allt du kan tänka dig ska och måste ske inom ramen för relationen mellan dig och den andre. Allt annat är inte bara otänkbart - all hype om otrohet och dylikt visar att det dessutom är brutalt förbjudet i de fall det råkar hända.

Vilket kan vara svårt att hantera i de lägen där endera parten av någon anledning inte riktigt kan leva upp till rollen som Partnern. Så som när hen har en riktigt dålig dag eller vad som helst - och inte riktigt är på humör för att bära världen på sina axlar just där och då.

Mononormen - tanken att alla problem, glädjeämnen och allt däremellan i världen bara får delas med en enda person, och att alla andra eventuella kärlekar måste undertryckas.

Relationsanarki, å sin sida, är tanken om att världen är lite för stor för att delas med bara en enda person. Och, än mer, att det är möjligt för människor att känna kärlek till fler än en person i taget - att detta är något av ett normaltillstånd. Det avvikande är inte att människor tycker om varandra, utan försöket att stänga in detta omtycke i små fördefinierade lådor - Förhållanden - som sedan används som utgångspunkt för alla interaktioner i vardagen. Och, än mer, tanken att kärlek inte är värt någonting bara för att någon annan råkade hinna före.

Ni kan säkert relatera till det sista.

Nu kanske någon vill invända att RA bara är en ursäkt för folk att knulla runt helt okynnes. Vilket säkert är sant för någon där ute i världen. Grejen är dock att en ensidig relationsanarki är en relation byggd på brist på förståelse, och än mer en brist på respekt - det krävs två för att dansa tango, och det fungerar inte riktigt om den ena dansar jitterbugg.

Det viktiga i RA är inte att en är fri från den gamla tidens begränsande uppfattningar om kärlek. Det viktiga är snarare att en ser den andre så som den är, och sedan utgår därifrån. Inga om, men eller "jag utgick från" - alla individer är individer, och inga två relationer är identiska. Och det är därför upp till dig (i samarbete med den andre) att bygga någonting som fungerar för er bägge. Alldeles oavsett vilka andra relationer som råkar vara i farten parallellt.

Och om kärlek råkar uppstå mellan en mononormativ och en RA-normativ - well, då har de onekligen någonting att tala om.

Det finns en viss ironi i att så många uttryck blir väldigt mycket mindre laddade. "Vi måste prata" är ett sådant; "jag har träffat en annan" likaså. Alla dessa uttryck för relationsexistentiell ångest blir helt plötsligt väldigt mycket mer positiva -

Om en bara vågar ta steget utanför relationsboxen.

Visst, det är mycket jobb, mycket emotionell bearbetning och väldigt mycket nyfunnen tillit som måste till - men när en väl vågar lita på att ens människor inte kommer att försvinna bara för att de råkar umgås med andra, så blir den tid en spenderar tillsammans desto mindre ångestfylld.

Det är värt en tanke. Onekligen.

När varken han eller hon är tillräckliga

Det enklaste sättet att förstå ett skeende är att bryta ner det i två delar: orsak och verkan. Någonting händer - alltså måste det orsakas av någonting. Vad är denna orsak, och vad kan vår kunskap om denna orsak säga oss om vad det egentligen är som händer?

Det är en rätt enkel modell. Vem som helst kan förstå den, och det krävs ingen hyperaktiv fyraåring för att att applicera denna. (Även om de tenderar att vara spektakulärt dukiga på det, när de väl kommit igång.)

När det gäller könsroller, så kan vi göra det enkelt för oss. Män och kvinnor är olika. Mkay, varför? För att de behandlas olika från och med dag ett, och präntas in med olika förväntningar, livsmål och värderingar. Kan detta replikeras även på andra områden, med samma resultat? Aye, vi kallar det "utbildning", "barnuppfostran" och ett antal andra goda ord. Och de tenderar att fungera alldeles oavsett vilket kön barnen råkar ha, så vi kan med viss säkerhet säga att förväntningar spelar roll på människors utveckling.

Så mycket behövs för att göra mos av snömoset om könsroller som står att finna i den här texten. Desto mer behövs för att råda bot på snömoset om postmodernism, dock.

För det första så är det oerhört viktigt att skilja mellan postmodernitet och postmodernism. Postmoderniteten är ett tillstånd som inträder efter att moderniteten har gjort sin grej, och dess värderingar börjat spricka i kanten. Det eviga framsteget, den gränslösa tillväxten och drömmen om det perfekta samhället - pffft, glöm det, gubbe!

Förutom ungdomar med rätt att vara cyniska över att deras livschanser inte är helt optimala, så följer även mer spektakulära märkligheter. Religion, tradition och värderingar får stiga tillbaka, till förmån för vad högstbjudande vill trycka in i teverutan. Kultur byts ut mot marknadsföring, och vi börjar jämföra oss själva med varor och imagetänkande i stället för med varandra. Och finner ständigt att både vi och de är otillräckliga i jämförelse.

Säg "postmodern ångest" om du känner igen dig.

Postmodernismen, å sin sida, är insikten/inställningen/resignationen inför att det vi känner som världen bytts ut mot bilder och imagetänk. Och om verkligheten nu bytts ut mot detta, så är det lika bra att behandla den som sådan. I stället för att diskutera gamla nyckelord som dygd, ansvar och moral, diskuteras diskurser, subalterna gemenskaper och intertextuellt multimodala semiotiska manifestationer av immanent a priori transcendenta konceptprototyper (snarare än socialitet per se). Vilket, som synes, blir väldigt märkligt väldigt fort, men kan vara rätt kul om en tar sig förbi orkafaktorn.

Låt oss nöja oss med att säga att det läggs en viss tonvikt på skillnaden mellan form och innehåll.

Och jag måste tillstå att Claes gör en fenomenal insats som postmodern skribent genom sin text. Genom att helt anamma det postmodernistiska sättet att ställa symboler mot andra symboler utan att egentligen grunda dem någonstans alls. Det är bara image, reklam och marknadsföring rakt igenom - likt de postmodernister hen kritiserar, rör hen sig i en sfär så avskiljd från precis allting att hens text blir ett konstverk i sig självt.

Det vore ett misstag att förstå texten som en kritik av postmodernismen. Det är snarare en fortsättning av den och dess etablerade diskurser - det har aldrig legat bortom den att bara metaironisk, trots allt. Och den PR-byrå som tagit efter sedan Guds frånfälle vet att den har haft den märkligaste av humor.

Problemet upstår om vi börjar ta den som en kritik av postmoderniteten, dock. Ty det akademiska lärde sig för länge sedan att de mer högljudda bland de postmoderna sofisterna var att betrakta mer som barder än som någonting annat, och har fortsatt att göra saker den traditionella vägen sedan dess. Och som kritik av postmoderniteten betraktad, så är postmodernismen för det mesta rätt tandlös.

Så, Claes, om du vill kritisera könsroller - fine, vi har modeller för sådant. Orsak/verkan duger. Men om du vill kritisera postmodernismen så behöver du låta bli att spela dess teater, och om du än mer vill kritisera postmoderniteten så behöver du ta ett djupt andetag och inse att den mest lönsamma industrin i dagsläget är exkaverandet av Guds alltjämt lönsamma kropp. Och att ett av de många sätt som Guds kvarlämningar används är som kosmetika på de perfekta männens/kvinnornas ytterst retuscherade reklambilder.

Annars är du en del av det snömos du så entusiastiskt kritiserar. Sorgligt nog.