Hej kommunister! Hej kapitalister!

Ibland händer det att kommunism och kapitalism diskuteras. Eller, okej, det händer rätt ofta. Upprepade gånger. Många gånger. Så pass ofta och så pass många gånger att det är något av en genre. Jämt och ständigt. Det är omöjligt att undfly det. Det diskuteras överallt.

Ständigt.

Det märkligaste är inte att det diskuteras. Kapitalismen definierar större delen av ditt liv (så som, säg, huruvida du sitter på jobbet eller inte denna förmiddag när detta publiceras), och det finns poänger i att ha koll på sådant. Sätta sin livssituation i perspektiv, få kontext på tillvaron, förstå varför saker är som de är. Det finns ett inneboende behov av sådant. Gör't.

Nej, det märkligaste är att det diskuteras som om det handlade om två fotbollslag. Som om du inte vare sig kan eller får hava någon gud jämte ditt favoritlag, och ditt val av lag definierar allt du har att säga. Om du hejar på team kapitalism, så är kommunister onda varelser som vill utplåna individualitet och göra alla till kloner av varandra. Om du hejar på team kommunism, däremot, så är alla kapitalister giriga exploatörer vars uttalade ambition är att förbruka världens alla resurser för att gå med vinst även denna månad. Något tredje gives ej.

Detta är ett fenomenalt dumt sätt att förstå sin samtid. Det kommer inte hjälpa dig särskilt mycket framöver. Faktum är att det kommer att göra motsatsen till att hjälpa dig.

Om du vill tänka kring kapitalism och kommunism på ett sätt som hjälper dig, så behöver du se dem som två möjliga utvecklingsvägar av samma tendens. Det vill säga att det finns väldigt många likheter mellan dem, och att dessa likheter är långt större än de skillnader som finns.

(Om du nu drabbas av en impuls att skrika DE ÄR INTE ALLS LIKA!!! mot skärmen, så är det en uppmaning till eftertanke. Ta den tid du behöver.)

Både kapitalismen och kommunismen behöver vissa grundpelare för att kunna vara sig själva. Bägge kräver en viss grad av teknologisk utveckling. Bägge förutsätter att det finns ett etablerat juridiskt system som kan upprätthålla dess lagar och genomföra dess påbud. Bägge förutsätter att individen lösgjorts från tidigare sociala ordningar och inordnats i medborgarskapets logik. Bägge behöver ett enormt byråkratiskt maskineri som håller reda på vem som är vem och vad som är vad. Bägge lägger tonvikten på system framför individer. Utan dessa ting faller både kommunismen och kapitalismen, och utan dessa kan de inte uppstå.

Det intressanta i sammanhanget - och det som kommer hjälpa dig mest när det gäller att förstå din plats i sammanhanget - är att se hur dessa grundpelare påverkar dig. Hur moderniteten format det liv du lever nu.

Om du läser detta i Sverige så har du en självklar utgångspunkt, i och med att den svenska modellen är en väldigt distinkt möjlig utvecklingsväg. Det hade kunnat bli annorlunda, men blev inte det. Förutsättningarna fanns för att en renodlat kommunistisk stat skulle ha vuxit fram, men det hände inte. Omvänt kunde en renodlat kapitalistisk ordning ha vuxit fram. Möjligheterna och förutsättningarna fanns. Men i stället hände någonting annat.

Att ta reda på hur, varför och vad det betyder är långt intressantare än att vråla om att det andra laget är ondskan personifierat.

Postmodernism utan postmodernister

Någonting mycket märkligt är i görningen. Postmodernisterna har återvänt, och de har återvänt med full kraft. De har återvänt med sådan brutal effektivitet att det skrivs mängder av ledartexter och debattartiklar och politiska bloggtexter om dem. Med allt jämnare mellanrum dyker de upp i ens flöden, vare sig en vill det eller inte, och allt som oftast ackompanjeras de av förgrymmade uttalanden om postmodernisternas förfärlighet. Indignationen är enorm.

Det märkligaste med dessa postmodernister är att de enbart och endast förekommer i dessa ledare och blogginlägg. Det är också det mest postmoderna med dem. De finns nämligen inte längre. Men det ständiga återupprepandet av deras framfart konstruerar dem som ett socialt objekt, och som sådant står det vem som helst fritt att skriva om dem. Alla vet vilka de är, alla vet vad som avses när de nämns, och alla kan nicka instämmande med de förgrymmande uttalandena om dem.

Det faktum att de inte finns längre är inte relevant. Tomten finns inte heller, men det går att skriva ledare och debattare om hens årliga eskapader ändå. Budskapet går hem i vilket fall.

Now, det fanns postmodernister en gång i tiden. I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet var postmodernismen den nya heta grejen inom den akademiska världen, och ett ohemult stort antal texter skrevs om det hela. Och böcker. Och föreläsningar. Och kurser. Och fler böcker. Och texter. Och så vidare. Allt kunde ifrågasättas, och allt ifrågasattes. Både en och tretton gånger. Allt och alla skulle med. Allt var postmodernt.

I slutet av nittiotalet började dock den akademiska världen tröttna på det hela. Dels för att det är ett gissel med studenter som börjar ifrågasätta sina (samtida och framtida) arbetsvillkor, och dels för att det började gå tomgång på det hela. Det är svårt att vara kritisk mot samtiden och bryta mot tidigare genrer när alla andra kommer fram till samma kritik och begår samma genrebrott som en själv. Efter hand slutade postmodernismen vara den heta nya grejen, och förpassades till (den förvisso väldigt stora) historiedelen av läroböckerna. Postmodernismen stannade av, och akademin fortsatte göra sin grej.

Jag vill understryka hur uttalad denna trötthet var. Om du följer Zygmunt Baumans skriverier genom årtiondena, så var de väldigt explicit postmoderna under de postmoderna åren (boktitlar så som Postmodern etik är något av en giveaway). När trenden bedarrade försvann ordet "postmodern", och det finns många intervjuer där hen uttryckligen säger att det postmoderna projektet kom, hade sin tid, och därefter sjönk undan. Det är inte en subtil övergång. Förorden till eftertidens böcker är inte fulla av fraser så som "det var bättre förr".

Så här tio-femton år senare verkar det dock som om postmodernismens välskrivna lik grävts upp och försetts med nytt liv. Det finns förvisso inga postmodernister, men likväl - de behöver inte finnas för att det ska kunna skapas politisk enighet gentemot deras existens. Alla kan enas om vetenskapens solida förträfflighet gentemot den postmoderna relativismen. Det är en enkel politisk poäng att göra. Det finns ju trots allt ingen som säger emot. Längre.

Det är inte utan att jag ställer mig frågande till vem som vill göra denna poäng. Och varför.

Det rätta språket för sådana som du

Den process som lett fram till att ortsnamn blivit obegripliga är en väldigt modern process. För de längsta av tider var det relativt likgiltigt vilka ord vanligt folk använde för att beskriva saker - så länge de inte gjorde allt för mycket väsen av sig kunde de ignoreras utan vidare. Det var först när nationalism och centraliserade statsmakter inträffade som det blev viktigt vem som använde vilket ord för vad - vem som pratade vilket språk med vem.

När kommunikationen mellan olika områden gick lika fort som de människor som färdades mellan dessa områden, så uppstod lokala språkliga variationer mellan dessa områden. Inte för att någon aktivt ville det, utan för att det är så språk fungerar. Ord byts ut, skiftar mening, byter nyanser och övertoner. Ordspråk förstelnas och görs till döda metaforer. Språk utvecklas, och de som använder språket märker oftast inte hur det händer förrän de träffar folk som pratar annorlunda.

Vilket de inte gjorde allt för ofta. Eftersom kommunikationerna var långsammare på den tiden.

Detta ledde till en enorm lokal språkvariation, vilket vi idag känner som dialekter. Dalmål, värmländska, östgötska, skånska - de är mer än bara skillnader i uttal. De är vad som är kvar av en lång process av språklig diversifiering, efter en modern process av språklig likriktning.

Det vi idag kallar rikssvenska är inte en universell form av svenska. Det är den version av det svenska språket som statsmakten medvetet etablerat som den universella versionen av det svenska språket. Detta genom ett antal propagandakampanjer, så som utbildning, publiceringen av ordböcker och etableringen av ett enhetligt skriftspråk.

Jag säger propagandakampanjer, eftersom det var det de var. Ett annat ord för samma process är imperialism.

Det finns inget som säger att det vi idag kallar svenska är den enda möjliga versionen av det svenska språket. Det hade kunnat vara annorlunda. Huvudstaden hade kunnat stanna i Kalmar, och vi hade kunnat ha en betydligt sydligare version av rikssvenskan. Att huvudstaden hamnade i Stockholm, och att den dialekt som pratades därikring blev riksspråk, är ett resultat av en historisk tillfällighet. Det hade kunnat vara annorlunda. Allt beror på vem som har makten.

De som har makten är därför desto mer angelägna om att driva igenom sin version av språket. Rikssvenskan blir det svenska språket, och rättstavning blir en fråga om vems språk som är legitimt. En viss dialekts stavning blir den "rätta" stavningen, och de andras blir felstavningar. Det finns en officiell version av språket, och de andra är avarter som behöver rättas till.

Efter hand försvinner dessa varianter. Den dialekt som propageras som det officiella språket konkurrerar ut de lokala dialekterna. Inte eftersom den officiella dialekten är bättre, utan för att de som förespråkar den har ett maktövertag gentemot de som inte språkar den.

Ett exempel på detta maktövertag är skolan. Det språk eleverna konfronteras med är inte deras lokala språk, utan statens språk, och den stavning de lär sig är inte deras dialektala stavning, utan den korrekta stavningen. De lär sig den officiella dialekten, läser den officiella dialekten, och när de pratar med andra så är det denna dialekt de använder och förstår. De lär sig att den officiella dialekten är Språket, med stort S, och att de som avviker gör fel.

Ett liknande exempel: efter att Skåne erövrades från Danmark etablerades Lunds universitet. Inte för att ge de lortiga danskarna en utbildning i hur krig går till, utan för att ge de lortiga skåningarna en utbildning i svenska. Svensk lagstiftning, svensk teologi, svensk administration. På svenska.

Det är en öppen fråga om de lyckats eller inte.

När moderniteten - och kommunikationen - tog fart, blev det desto viktigare med språklig renhet. Särskilt när det gällde massmedier. När röster kunde förmedlas var det viktigt att rätt röst förmedlades, rätt dialekt. Så att det inte uppstod några missförstånd rörande vad som var riksspråk och vad som var lokala avarter.

Imperialismen fortsatte även i direktsändning.

När det kommer till språk, så finns det väldigt lite som är neutralt. Det finns väldigt lite som inte är ett resultat av propaganda. Det som är normalt är inte normalt för att det skapades som ett neutralt defaultläge: det är normalt för att de som uppfattades som onormala utsattes för våld tills de gjorde som de förväntades göra. Stava rätt, prata rätt, vara rätt.

Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större.