De radikaliserade bloggarna mitt ibland oss

Samtiden är speciell, i den mening att allt vi gör lämnar elektroniska spår efter sig. Det är i och för sig inte en speciellt intressant observation, men den leder till desto intressantare observationer när det väl är nämnd och introducerad.

Det finns ett allt större antal bloggare som över årens lopp närmat sig de invandrarfientliga propagandaorganens ämnesval och argumentation. De läsare som följt dem under årens lopp har förmodligen inte märkt av det, upptagna som de är av vardagens stilla lunk. De som läst ett tag, tagit en paus under några månaders (eller års) tid och sedan återvänt, däremot, kan se en klar skillnad mellan före och efter.

Före förändringen var de sig själva. Det vill säga, de gjorde sin grej och använde sin egen röst för att uttrycka sina egna åsikter. Efteråt är det som att de blivit väldigt mycket mindre av sig själva och mer av en förlängning av propagandaorganen. De har samma talepunkter, samma åsikter, samma ämnesval och på det stora hela samma förutsägbarhet.

Det är sorgligt. Men det är förståeligt.

Nu säger jag inte "förståeligt" i någon slags empatisk bemärkelse, utan utifrån ett vetenskapligt metodologiskt perspektiv. Eftersom vi har alla bloggposter som skrivits före, under och efter förändringen, så kan vi rent principiellt läsa oss till vad som hänt, och varför. Radikaliseringsprocessen är så att säga självdokumenterad, och behöver bara studeras systematiskt för att klarläggas.

Förståelsen ligger inom räckhåll. Det enda som behövs är den disciplinerade viljan att greppa den.

Bloggande och läsande

Det finns ett mycket garanterat och idiotsäkert sätt att få bloggare att skriva inlägg, och det är att fråga dem vad de anser om bloggar, bloggande och allt som hör därtill. Till och med jag faller för det, vilket syns både idag och i min serie om skrivande (1 2 3) bloggande (1 2 3) och politik (1 2 3). I och med att skrivande är en självgenererande process - se hur jag bygger upp väldigt mycket personlighet genom att länka till så väldigt mycket jag skrivit! - så blir det därför intressant för en att skriva om sitt skrivande, och därmed också att blogga om sitt bloggande.

Vilket också är anledningen till att min gode medörebroare Kent fick så mycket respons. Hen frågar förvisso efter vilka andra bloggar/e som är bra, men i och med att det handlar om någonting som har med ens självbild att göra så tilltalade det en rad bloggare där ute. En mycket väl utformad frågeställning, med andra ord.

Och det måste sägas att mångas svar på denna utmaning är snyggt utformade också. För att inte tala om olika utformade - det går att se ett antal diskursiva linjer, av olika popularitet.

Den vanligaste linjen är förstås att bara ta frågan på orden och nämna ett par bloggare en tycker är bra, ackompanjerat av en motivering av varierande längd på exakt varför de är bra. Många gjorde det lätt för sig och nöjde sig med bloggar i sin närhet, men det fanns ändå ett stort antal som tog det stora steget att erkänna att även personer som ligger mentalt eller ideologiskt långt bort höll sig på rätt sida på braskalan. Dessa rekommendatörer - utan att försöka antyda tillhörighet åt något håll - är Mikael, Laakso, Ankersjö, HBT-sossen, Jakob, [andningspaus] Per, Elias, P, L & C, Fredrik, Röda Berget [andningspaus 2] Krassman, Martina, Andreas, Rasmus, Mary  [andningspaus 3, glas vatten] Göran, Tokmoderaten, Per och, slutligen, Kent själv.

Nu är förstås bloggosfären en mycket reaktiv plats, och givetvis påpekade vissa att det var många som kanske gjorde det lite för lätt för sig i sitt urval. Särskilt då Cournocopia och Flute.

En mer nyanserad linje var att ta ett frågan på principen och försöka definiera vad som kännetecknar en "bra" bloggare, rent generellt. Nu är förstås allas läsvanor olika, så att försöka sammanfatta vad som sagts i en sammanfattande formulering är därför smått dödfött, men väldigt många hade någonting att säga om inläggens längd. BBB-längd går stenbort hos de flesta, men korthet är inte heller alltid en dygd. Hagwall, Gun, Mikael och Peter resonerade kring detta.

En speciell linje går via HAX och är något av en reaktion på att hen lyckades med konststycket att inte rada upp en enda feminin bloggare i sin lista. Responsen blev - i all korthet - att kvinnor också kan följt av ett par talande exempel på kunniga kvinnor. Makthavare och Anna var snabba att haka på det här spåret. Ännu snabbare var dock Marie, som reagerade på denna reaktion på inte mindre än två olika vis.

Nu kanske ni frågar er om jag glömt att hedersutnämna Scabbes stilpoäng för självförtroende, men icke!

En mer intuitiv fråga kanske är den om varför. Ni som minns inlägget om Frank minns också att varje uttalande är ett sådant som görs i stället för alla andra uttalanden som skulle kunna ha gjorts, och att av allt som skulle kunna ha sagts så sades det som sades. Och det av en anledning. Vilket då är en bra fråga att ställa: varför?

Om en läser omkring lite bland de länkande länkarna ovan så finner en snabbt en mycket gemensam nämnare, och det är varandra. Det går inte att komma ifrån att det finns något av en likriktning och/eller en halvlångt framskriden socialisering bland våra ömma bloggare. Detta är inte nödvändigtvis ett problem, men det är ändå intressant att notera, och om jag vore konspiratorisk så skulle jag söka anledningar till detta. Men det är inte därför du ser det här inlägget.

Och det är, för att dra det hela till ett abrupt slut, även min fråga. Varför ser du det här inlägget? Hur kom du hit? Du kommer inte via Piratpartiet Live (min erkänningsvis primära källa till trafik) eftersom jag medvetet lät bli att lägga inlägget där, så det måste innebära att jag syns även på annat vis. Berätta gärna för mig, då jag är intresserad av att få veta. - Inte minst som underlag inför nästa del i den här synnerligen inledda serien på (minst) tre.

Och, om du är en ny bekantskap, så välkommen åter. Anytime.

Frågor, svar, förtydliganden, kramar

Jag började det förra inlägget med en kortare utläggning om att det finns en viss gräns där det är bättre för alla inblandade att bara skriva ett nytt inlägg än att svara i kommentarerna. Now, eftersom även jag ibland lyckas lära mig av mina erfarenheter - vissa hyser en viss skepsis angående detta - så ser vi här ett svarsinlägg.

Livsagnostiker: Om jag förstått det rätt så gör du två invändningar. den ena är att det är metodologiskt fel att se till kategorier större än individen; den andra att det jag säger är problematiskt för att du inte gillar slutsatserna av dess tillämpning. Metodiken har vi bråkat om förut - den går att reducera (utan att för den skull förminskas) till skillnaden mellan ett sociologiskt sätt att se på saken och ett ickesociologiskt sådant. Slutsatserna, dock, är lite svårare att reducera. Att de är tillämpbara på verkligheten utgör inte direkt ett argument mot dem - snarare tvärtom.

Du frågar också vad jag menar med "värderingar". De värderingar jag skriver om är främst sådana som vi tar oerhört för givna när vi konfronteras med dem. Deras mest extrema manifestationer är å ena sidan ett barn till två hyperakademiker som inte har några som helst tvivel om att hen kommer att läsa sig till universitetet; å andra sidan har vi barnet till ett par fabriksarbetare på en liten bruksort som redan från början vet att det inte är någon större idé att engagera sig i skolgången, eftersom det räcker med att få så pass godkänt att det duger till den lokala fabrikens standarder. Vi vet att det finns en skillnad mellan dessa två extrema exempel - det jag vill framhäva är att det finns ett spektrum mellan dessa, och att detta går att avläsa i termer av klasstillhörighet.

Andreas: Well, jag är inte direkt en inbiten marxist; jag är snarare en ganska ljummen om än inbakad sociolog. Det har hänt en del sedan kalles dagar, och frågan om klass - eller, mer inbakat, sociala stratifieringar baserade på ekonomiska faktorer - har spillt mycken bläck. Kalle var förvisso en av de tidigare och mer högljudda användarna av begreppet, men hen var långt ifrån den siste.

Texten i inlägget är egentligen ingenting annat än en oerhört komprimerad sammanfattning av en av Pierre Bourdieus böcker i ämnet. (Den kom på svenska för inte allt för länge sedan, med den lite olyckliga titeln Reproduktionen.) Bourdieu skrev långt och mycket om klass på sin tid; enligt många så är hen den främste klassteoretikern, även om hen inte är lika känd som Kalle.

Grejen med att använda klassbegreppet är att det - åtminstone från min synvinkel - krävs ett oerhört mycket mer invecklat språk för att beskriva skillnader mellan människor om en inte använder det. Som jag skrev till Livsagnostiker ovan så vet vi att det finns skillnader mellan människor - det är svårt att komma ifrån. Dessa skillnader går att förklara i andra termer än i klasstermer, men det kräver att en lägger ner en hel del energi för att få fram vilka slags skillnader det rör sig om.

Det blir, onekligen, en smula stereotypt, och det tar inte helt hänsyn till individuella skillnader eller till de som befinner sig i någon slags mellanläge mellan den ena och den andra klassen. Samtidigt så vet vi att, jo, det stora flertalet - inte alla, men tillräckligt många för att det ska vara märkbart - faktiskt befinner sig i vissa situationer och/eller lägen. Det finns variationer mellan de enstaka individerna inom en viss klass, men by and large så stämmer klassdefinitionen in mer än den någonting annat.

Det är en fråga om pragmatik. Det finns skillnader mellan människor, men det finns samtidigt likheter mellan stora mängder av dem; klassbegreppet är ett bra sätt att poängtera att det finns både likheter OCH skillnader.

Metodik, således. I mängder. -

En trojan

En trojan har drabbat min dator. Den stjäl min bandbredd, tar sig liberala friheter med min processorkraft, byter ut min skärmsläckare mot sig själv och gör att datorn låter på maxnivå konstant. Den har drabbat min dator och tagit över kontrollen över processorerna, och har enbart och endast sitt eget syfte för ögonen.

Now, innan ni alla börjar prata om vikten av antivirus och det kloka i att inte öppna filer som bifogas i epost från okända källor, så vill jag bara säga att just den här trojanen inte gör någonting. Faktiskt. Det är okej. Jag bjöd in den. Jag installerade den. Jag gav den klartecken att fungera. Och jag vet precis vad den gör. Och jag gillar det.

Det jag talar om är förstås inte en riktig trojan, i betydelsen spy/malware, men den gör ändå allt det jag sagt ovan. Den stjäl bandbredd, gör min dator högljudd och använder massor av processorkraft. Men den gör det på ett bra sätt. För ett ändamål jag gillar. Och jag kan pausa den eller stänga av den när som helst. Och den är smidig nog att göra allt detta på ett sådant sätt att det knappt märks att den är igång.

Det jag talar om är, förstås, en form av frivillig trojan. Det är ingenting annat än Rosetta@home, ett projekt som använder den processorkraft jag inte använder när jag sitter och skriver (eller är ute och ränner på  föreläsningar och annat) till att simulera hur proteiner och annat bioteknologiskt fungerar. Detta i syfte att hitta bättre botemedel mot diverse sjukdomar, och skapa en större förståelse för hur livets byggstenar förhåller sig till varandra. Grundläggande forskning, med andra ord.

Tanken är att det finns tusentals datorer ute i världen, och att de flesta av dem egentligen inte används till någonting särskilt större delen av tiden. Väldigt många datorer är långt snabbare än de behöver vara, och använder ytterst sällan sina processorer till max. Samtidigt finns det väldigt många problem som skulle kunna lösas om vi bara kunde frammana den datorkapacitet som behövs för att knäcka koden. Å ena sidan massor av oanvänd datorkraft; å andra sidan problem som kan lösas med hjälp av massor av datorkraft.

Hmm.

En superdator kan förvisso räkna ganska mycket ganska fort, men den står sig slätt i jämförelse med tusentals datorer i frivillig samverkan. De gnistor som kan uppstå i ett sådant samarbete är, i alla ordets bemärkelser, magnifika. I det här fallet kanske till och med så magnifikt som ett botemedel mot HIV.

Jag donerar gärna min oanvända datorkraft till ett sådant ändamål. Gör du?